Sök i Ratio Lex

Utlåtande, rörande väckta motioner angående ändringar i 7 och 8 §§ af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

1899-04-25 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1899:1, Utlåtande, rörande väckta motioner angående ändringar i 7 och 8 §§ af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

JT:o 1.

Ant. till Riksd. kansli den 25 april 1899, kl. 3 e. m.

Sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande, rörande väckta

motioner angående ändringar i 7 och 8 §§ af lagen för

Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

Sedan till bankoutskottet hänvisats följande motioner angående ändringar

i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, nemligen

af herr Lithander (n:o 1 i Första Kammaren) om tillägg till 7 § i

lagen,

af herr M. Dahn (n:o 151 i Andra Kammaren) om ändring af 7

och 8 §§ i lagen, samt

af herr O. M. Höglund (n:o 219 i Andra Kammaren) i anledning af

herr Lithanders förenämnda motion,

har bankoutskottet efter öfverenskommelse med lagutskottet öfverlemnat

dessa motioner till behandling af sammansatt banko- och lagutskott.

Herr Lithander hemställer i sin motion, att till 7 § i riksbankslagen

fogas ett så lydande tillägg:

Bill. till Riksd. Prot. 1899. C Sami. 2 Afd. 1 Höft. (N:o 1)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

»Mom. 2. Riksbanken eger att ytterligare, utöfver här ofvan angifna

ett hundra millioner kronor, utgifva sedlar till belopp af sammanlagdt

högst sextioen millioner kronor på följande vilkor:

a) att denna sedelutgifningsrätt inträder i den mån enskild bank med

sedelutgifningsrätt afstår från ifrågavarande rätt, hvarigenom riksbankens

sedelutgifningsrätt ökas med samma belopp, som den enskilda banken hade

utelöpande i egna sedlar vid 1896 års början; samt

b) att riksbanken, för begagnande af sålunda från enskild bank öfvertagen

sedelutgifningsrätt, utöfver det minsta belopp, som riksbanken jemlik!

§ 6 och mom. 1 i § 7 skall hålla i der omförmälda kassatillgångar,

skall hafva ett belopp i guldmynt, motsvarande 10 procent af vederbörande

enskilda banks grundfond, sådan den befans vid 1896 års början.»

För den händelse detta förslag vunne bifall, skulle § 7, sådan den

nu lyder, komma att ingå i den nya § såsom mom. 1.

Till stöd för denna hemställan anföres, att redan innan ifrågavarande

lag för Sveriges riksbank med ingången af år 1899 trädt i kraft, från

åtskilliga håll anmärkningar framstälts mot deri förekommande bestämmelser

angående sedelutgifningsrättens begränsning till 100 millioner kronor

och att man dervid fäst sig vid att sammanlagda beloppet af riksbankens

och de enskilda bankernas utelöpande sedlar utgjorde en så stor summa, att

i fall dessa senare bankers sedlar, såsom i allt fall vid slutet af år 1903

skall ske, indroges, så skulle riksbanken måhända icke vara i stånd att

ersätta de indragna sedlarne med sina egna eller, om detta läte sig göra,

dervid dock få en så obetydlig reserv i obegagnad sedelutgifningsrätt, att

riksbanken till äfventyrs icke blefve i stånd att fullt nöjaktigt tillgodose

handelns och industriens växande kraf på omsättningsmedel.

Beträffande fixeringen af den s. k. obetäckta, d. v. s. icke med guld

eller fordringar i löpande räkning i utlandet betäckta sedelutgifningsrätt

till 100 millioner, erinrar motionären, att, sedan 1889 års bankkomité

föreslagit den obetäckta sedelutgifningsrättens bestämmande till allenast 75

millioner och 1894 års Riksdag vid begäran hos Kongl. Maj:t om framläggande

af förslag till omorganisation af bankväsendet med afseende å

riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna åberopat nämnda

komités utlåtande, Kongl. Maj:t uti sitt för 1897 års Riksdag framlagda

förslag till lag för Sveriges riksbank höjt ifrågavarande siffra till 90 millioner

kronor, hvarefter fullmägtige i riksbanken föreslagit en ytterligare

höjning till 100 millioner, hvilket sedermera äfven af Riksdagen antagits

såsom gräns för ifrågavarande sedelutgifningsrätt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

3

Från det af motionären citerade, af fullmägtige med afseende härå

afgifna yttrande inhemtas, att fullmägtige, med antagande af en utelöpande

sedelemission, lika med den vid 1896 års slut, väl funnit det af Kongl.

Maj:t föreslagna maximum för sedelutgifningsrätten i allmänhet kunna

lemna en reserv af obegagnad sedelutgifningsrätt till belopp af mellan 10

och 20 millioner, en reserv, som fullmägtige ansett tillräcklig, men härpå

tillagt: »Med afseende derå, att efter reformens genomförande samtliga

bankers inneliggande kassor skola komma att utgöras af riksbankens sedlar

och icke, såsom nu, hufvudsakligen af bankernas egna, samt att följaktligen

ett icke obetydligt större belopp af riksbankens sedlar måste komma

att sålunda immobiliseras, än nu är förhållandet, då bankerna hålla riksmyntskassa

endast motsvarande hvad som kan anses nödigt för deras sedelinvexling,

samt att derjemte under en fortfarande stark utveckling af

handelsomsättningen behofvet af betalningsmedel icke osannnolikt kommer

att öfverskrida det vid 1896 års slut befintliga, kunna fullmägtige icke

undertrycka den farhågan, att äfven det högre af Kongl. Maj:t föreslagna

beloppet kan finnas väl ringa. En sådan knapphet måste vålla affärsomsättningen

oro och äfven allvarliga svårigheter genom deraf föranledda

indragningar af eller fördyrade vilkor för diskonteringen, utan att dock

dessa varit nödvändiga från synpunkten af sedelemissionens trygghet.

Denna garanteras nemligen i främsta rummet af de s. k. bankmessiga

säkerheternas beskaffenhet, och för deras solididet synes lagförslaget ganska

välbetänkt hafva sörjt genom föreskrifterna i § 7, enligt hvilka täckningen

af sedlarne förnämligast kommer att utgöras af diskonterade vexlar,

hvarigenom vid förefallande verkligt behof sedelemissionen lätt och liksom

af sig sjelf kan sammandragas. Fullmägtige hysa på dessa grunder den

åsigt, att det i § 7 faststälda maximum af sedeleroissionen kan utan fara

för riksbanken och till större trygghet för omsättningens ostörda fortgång

höjas till 100 millioner kronor.»

Herr Lithander anför slutligen till stöd för sin motion:

»Såsom jag ofvan antydt, har det icke dröjt länge, innan den meningen

på åtskilliga håll uttalades, att äfven detta högre belopp vore allt för knappt

tillmätt. Huruvida de yppade farhågorna i verkligheten hafva den allvarsamma

betydelse, som från vissa håll tillagts dem, torde vara svårt att

med full säkerhet afgöra. Såsom visst torde emellertid kunna antagas, att

förhållandena alldeles icke innefatta någon giltig anledning till farhågor

för närvarande, hvaraf dock icke följer, att icke klokt förutseende skulle

kunna anses bjuda vidtagandet af någon åtgärd för ett lämpligt vidgande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

af gränsen för riksbankens nuvarande sedelutgifningsrätt. Man kan härvid

gå så till väga, att man åt riksbanken inrymmer rättighet att, i den mån

de enskilda bankerna afstå från sin sedelutgifning, successivt och efter hand

öfvertaga de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt under förutsättning, att

riksbanken kommer i besittning af lika stor guldtillgång, som tjenat till

underlag för de enskilda bankernas sedlar. Någon utvidgning af gränsen

för riksbankens sedelutgifningsrätt i förtid, d. v. s. innan de enskilda

bankernas sedlar indragits, synes mig icke vara behöflig, utan det torde

vara mera ändamålsenligt och för öfrigt fullt tillräckligt att ordna denna

angelägenhet såsom ofvan antydts, hvarigenom riksbanken sättes i tillfälle

att i hela den inräckning, som synes vara behöflig, öka sin sedelutgifningsrätt.

Härvid torde man böra utgå från förhållandena med afseende på

den enskilda sedelutgifningen, sådana dessa gestaltade sig vid början af år

1896, enär dessa förhållanden lagts till grund för de s. k. öfvergångsstadgandena

i 1897 års lag för Sveriges riksbank. Utgående härifrån, vill

jag derför föreslå, att till § 7 i nämnda lag må fogas ett tillägg, i syfte

att riksbanken, utöfver der medgifna 100 millioner kronor, må kunna utgifva

ytterligare ett belopp af 61 millioner, motsvarande hvad af enskilda

bankers sedlar utelöpte den 1 januari 1896, mot hvilken sedelstock då

svarade ett hos de enskilda bankerna inneliggande förråd af guldmynt till

belopp i jemnadt tal af 8 millioner kronor, hvilken guldkassa i sjelfva

verket var större, än som enligt 1874 års banklag behöfdes för de faktiskt

vid angifna tidpunkt utelöpande enskilda bankernas sedlar. Föreskriften

skulle, såsom jag ofvan antydt, endast småningom och i bredd med indragning

af de enskilda bankernas sedlar få tillämpas, och såsom vilkor

för utöfning af denna extra sedelutgifningsrätt synes det mig böra bestämmas,

att riksbanken skall hafva en guldkassa till belopp, som motsvarar

den guldtillgång, som vederbörande enskilda bank, hvilken afstår

från sin sedelutgifningsrätt, minst skulle hålla i guldkassa jemlikt stadgandena

i kongl. kungörelsen angående enskilda banker med rätt att utgifva

egna banksedlar den 12 juni 1874.»

I herr Dahns förevarande motion föreslås, att första stycket af § 7

samt sista stycket i § 8 i lagen för Sveriges riksbank skall få följande

ändrade lydelse:

§ 7.

»Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad

till en sedelutgifning af högst ett hundra femtio millioner kronor, under

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 5

r

vilkor, att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar

sammanräknade:

a) lätt säljbara — — — — — — — — — — —-----

b) ------------------ -

c) — — — — — — — — — — — — — eller utom riket.

§ 8.

Såsom — — — — — — — — — — — — — — — -— —

— — — — — — — — — — — — — —--omyntadt guld.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än trettio millioner

kronor. Derutöfver skall, då de på grund af § 7 utgifna sedlar öfverstiga

åttio millioner kronor, riksbanken hålla i metallisk kassa minst 30

procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna sedlar öfverskjuta

sistnämnda summa.»

Enligt hvad som inhemtas från motiveringen för detta förslag, har

motionären, som jemväl omnämner, att på grund af den starka utveckling,

som för närvarande eger rum så väl inom industri som varuomsättning,

farhåga från vissa håll uppstått, att det omsättningsmedel, som

riksbanken — i egenskap af ensam sedelutgifvande bank — enligt riksbankslagen

är i stånd att lemna den allmänna rörelsen, vore med nämnda,

möjligen ännu mera forcerade utveckling både snäft och knappt tilltaget,

funnit för tillfället ingenting vara att befara i sådant fall, men ansett

det klokt att i tid förekomma möjlig stockning i affärslifvet. Med afseende

å herr Lithanders motion om förebyggande af trångmål och förlägenhet

af dylikt slag anmärker herr Dahn, att deri väckta förslag delvis

gå ut på nya grunder för sedelutgifningen, hvilka enligt herr Dahns

uppfattning i väsentlig mån försvaga riksbanken, samt anför, att det väl

är sant, att vårt folk föredrar sedlar framför hårdt mynt och att Sveriges

riksbankssedlar äro lagligt betalningsmedel samt att bakom riksbanken

liksom dess riksgäldskontor stå svenska statsmagternas garanti och borgen,

men att en centralbank dock för alla eventualiteter måste hafva en metallisk

kassa, som i tider af trångmål är stark nog att kunna motstå

ekonomiska stötar, utan att utomordentliga ingripanden behöfva göras

från statsmagternas sida. Herr Dahn påvisar, huru enligt herr Lithanders

förslag, under antagande, att riksbanken inom några år blir i behof af

en sedelutgifningsrätt på 200 millioner kronor — 140 ä 150 millioner

kronor utelöpande och resten som kassaförlag — metalliska kassan skulle

komma att ställa sig till sedelstocken sålunda:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Minsta guldkassa:

25 millioner kronor + 12 millioner kronor + 6.1 millioner kronor,

summa 43.1 millioner kronor guld.

Sedelstock:

43.1 millioner kronor + 100 millioner kronor + 61 millioner

kronor, summa 204.1 millioner kronor sedlar. Ej fjerdedelsbetäckning;

hvarjemte anmärkes, att, då man enligt nuvarande metod lägger de, så

att säga, minst betäckta sedlarne närmast minimiguldkassan (60 mill. kr. af

de 100 mill.) och derefter förser de ytterligare utgifna (40 mill. kr.) med

ett underlag af 30 procent guld, herr Lithander efter de nyssnämnda

släpper ut 61 millioner kronor på så lös grund som 10 procent guld.

I jemförelse härmed framställer herr Dahn, som säger sig ej vilja

frångå den gamla grunden för riksbankens sedelutgifningsrätt, resultatet

af det utaf honom väckta förslaget — under antagande af en sedelutgifningsrätt

på 200 millioner kronor — såsom följande:

Minsta guldkassa:

30 millioner kronor + 21 millioner kronor, summa 51 millioner

kronor guld.

Sedelstock:

51 millioner kronor + 150 millioner kronor, summa 201 millioner

kronor. Mer än fjerdedelsbetäckning.

Slutligen har herr O. M. Höglund hemstält, att 7 § i riksbankslagen

skulle få följande ändrade lydelse:

»Utöfver det enligt 6 § medgifna belopp är riksbanken berättigad till

en sedelutgifning af ett hundra millioner kronor, samt derjemte, då enskild

bank upphör att utgifva egna sedlar, till en sedelutgifning till lika

belopp med de sedlar, samma enskilda bank hade utelöpande vid 1896

års ingång.

De på grund häraf utgifna sedlar skola motsvaras af följande tillgångar

sammanräknade:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,

som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.»

Till stöd för denna ändring anföres hufvudsakligen:

Den 31 sistlidne december hade riksbankens guldkassa varit 31

millioner, dess utländska fordringar 9 millioner och dess sedelutgifnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

7

rätt enligt nya banklagen 121 millioner, allt i runda tal, medan samtidigt

riksbankens utelöpande sedlar uppgått till 71 millioner och de

enskilda bankernas till 79 millioner, eller sammanlagdt 150 millioner

utelöpande sedlar inom landet. Det kunde starkt ifrågasättas, om den

obegagnade sedelutgifningsrätt, som fullinägtige i riksbanken under år

1897 ansett nödvändig, kunde vara tillräcklig för riksbanken, sedan den

öfvertagit hela sedelutgifningsrätten i landet, enär obestridligen penningknapphet

varit rådande vid förlidet års slut, oaktadt den obegagnade

sedelutgifningsrätten för riksbanken och de enskilda bankerna tillsammans

uppgått till 42 millioner. I alla händelser torde en obegagnad sedelutgifningsrätt

vid årsskiftet af 20 millioner få anses som ett minimum,

då derifrån och tills sjöfarten å nyo kommit i full gång på våren stora

kraf stäldes på riksbankens guldkassa, utan att densamma erhölle nämnvärd

förstärkning. Om riksbanken vid förlidet år hade öfvertagit de enskilda

bankernas sedelutgifning, kunde det icke antagas, att dess utelöpande

belopp uppgått till mindre belopp än ofvan angifna 150 millioner

kronor då utelöpande sedlar, men väl funnes skäl, som talade för att det

skulle hafva uppgått till något mera, hvarför man kunde påstå, att riksbanken

i detta fall måst hafva en sedelutgifningsrätt af minst 170 millioner.

Dertill hade erfordrats, att sammanlagda beloppet af guldkassan

och fordringar å utrikes ort ökats med 30 millioner, hvaraf minst 6

millioner metalliskt guld, för att berättiga till utgifning af fullt 100

millioner kronor sedlar enligt 7 §. För åstadkommande af en dylik ökning

af kassatillgångarne hade herr Lithander framstält det i hans motion

angifna förslag. Mot formuleringen häraf anmärkte herr Höglund, att

det icke vore fullt klart af ordalydelsen, att den i nuvarande 7 § af

banklagen föreskrifna sedelbetäckning för der medgifna emission af 100

millioner skulle utgöra ett vilkor äfven för den af honom föreslagna ökningen,

samt att det vilkor beträffande guldkassan, som vore fäst vid

öfvertagandet af de enskilda bankernas sedelutgifning, förekomme i 7 §,

under det att samma vilkor, som vore fäst vid begagnandet af den ursprungligen

i 7 § medgifna sedelutgifningsrätten, förekomme i 8 §. Medan

af meddelade siffror angående riksbankens ställning vid förlidet års slut framginge,

att guldförrådet uppgått till 25.6 procent af sedelutgifningsrätten och

43.7 procent af de utlöpande sedlarne, hvilka sålunda vore starkt fonderade,

skulle, under förutsättning att .riksbanken, i enlighet med herr Lithanders

förslag, öfvertagit alla enskilda bankers sedelutgifning vid förlidet års

slut och då sannolikt haft omkring 150 millioner kronor sedlar utelöpande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

samt öfvertagit åtminstone det mesta af de enskilda bankernas guldförråd,

omkring 9 millioner kronor, guldkassan hafva uppgått till 40 millioner

och sedelutgifningsrätten till 191 millioner, i hvilket fall sedelutgifningsrätten

visserligen blifvit tillfredsställande, men guldkassan endast uppgått

till nära 21 procent af sedelutgifningsrätten och 2G,7 procent af utelöpande

sedlar — ett icke oväsentligt försvagande af sedlarnes fondering.

Mot ett i samband med herr Lithanders motion utom Riksdagen gjordt

uttalande, att Sveriges riksbank, för hvilkens förbindelser svenska staten

vore ansvarig, så länge svenska staten vore solvent, icke hade samma behof

af stark guldkassa som andra centralbanker, hvilka vore enskilda

aktiebolag, invändes, att äfven vårt lands goda statsfinanser kunde snart

undergå försämring och att särskildt vid lagstiftning för riksbanken en sådan

möjlighet icke alldeles borde lemnas ur sigte. Om också statens kredit

kunde anses som tillräcklig garanti för riksbankens solvens, kunde den

dock icke betrygga sedlarnes inlösen vid anfordran med guld. För en

sådan trygghet fordrades, att banken egde icke blott en god portfölj, utan

äfven ett tillräckligt guldförråd. Uppfyllandet af båda dessa vilkor vore

lika grundväsentligt och sedelemissionens grundande på ett tillräckligt

guldförråd bibehölle sin betydelse oaktadt stödet af statens garanti. Från

denna synpunkt vore det betänkligt att så försvaga sedlarnas fondering

med metalliskt guld som enligt herr Lithanders förslag. Den stora import

af obligationer och andra värdepapper, som egt rum under de senare

åren, hade bland andra orsaker bidragit till att det ej varit möjligt att

uppbringa landets guldförråd så mycket, att en starkare fondering kunnat

åstadkommas. För att stärka guldförrådet, borde de för mycket importerade

värdepapperen å nyo exporteras. Men denna utväg vore till största delen stängd,

enär de flesta af de importerade värdepapperen gått till offentliga kassor och

andra fasta händer, der de blifvit immobiliserade. För att gifva en ökad

sedelutgifning ett starkare underlag af guldvaluta, erbjöde sig den utvägen

att bemyndiga riksgäldskontoret öfverlemna till riksbanken, för hvarje

gång den öfvertoge en enskild banks sedelutgifning, ett belopp af statsobligationer,

motsvarande 30 procent af den sålunda öfvertagna emissionsrätten,

med rättighet för riksbanken att afyttra dem i utlandet, då sådant

för stärkande af dessa guldkass vore nödigt, och med skyldighet att af

bankovinsten ersätta riksgäldskontoret dess utgifter för dessa obligationers

förräntning och inlösen. Under ofvan angifna förutsättningar för tillämpningen

af herr Lithanders förslag på nuvarande förhållanden skulle riksbanken

vid förlidet års slut hafva haft sådan ställning, att, om från

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatti Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 9

riksgäldskontoret mottagna 18 millioner kronor i obligationer förvandlats

till guld och riksbanken öfvertagit de enskilda bankernas guldbehållning

riksbankens guldförråd utgjort 58 millioner kronor och dess sedelutgifmngsrätt

228 millioner samt, med utelöpande sedlartill 150 millioner kronor

guldkassan sålunda blifvit 25,4 procent af hela sedelutgifningsrätten och

38,7 procent af beloppet utelöpande sedlar. Förslaget, att riksgäldskontoret

skulle stödja riksbanken genom öfverlemnande af obligationer, innebure

icke något nytt, då, i samband med att Kongl. Maj:t erhållit rätt att

indraga de enskilda bankernas* 10-kronesedlar, riksgäldskontoret bemyndigades

att tillhandahålla riksbanken svenska statens obligationer eller

deremot svarande valuta i guld intill 7 millioner kronor. Och då till

allmänna hypoteksbanken såsom grundfond öfverlemnats 30 millioner

kronor af svenska statens obligationer med rätt att vid behof försälja dem

borde det ej möta större betänkligheter att öfverlemna 18 millioner till

riksbanken, helst staten genom att på detta sätt bispringa riksbanken ej

kunde lida någon förlust vare sig till kapital eller ränta.

Efter anmodan från bankoutskottet hafva fullmägtige i riksbanken

öfver förevarande motioner afgifvit följande till sammansatta utskottet

ötverlemnade yttrande:

»Genom protokolls utdra g af den 31 sistlidne januari och den 13

dennes har utskottet anhållit om fullmägtiges yttrande i anledning af

följande till utskottets behandling hänvisade motioner, nemligen

af herr Lithander (Första Kammaren, motion n:o 1) angående ett

tiHägg i § 7 af lagen för Sveriges riksbank, i syfte att riksbanken utöfver

nu medgifna belopp af 100 millioner kronor må under vissa vilkor

ega utgifva sedlar å ytterligare sextioen millioner kronor;

aLherr Dahn (Andra Kammaren, n:o 151) om ökning till hö^st

l o° mdhoner kronor af den i § 7 af nämnda lag för riksbanken bestämda

sedelutgifningsrätt samt om höjande af minimibeloppet för metalliska

kassan; samt

„a( hTr °‘ 31■ m9lund (Andra Kammaren, n:o 219) angående rätt

för riksbanken att, utöfver hvad nu är medgifvet, vid enskild banks

upphörande med utgifning af egna sedlar, utlemna sådana till lika belopp

med de sedlar, samma bank hade utelöpande vid 1896 års ingång

»Såsom tvenne af motionärerna erinrat, synes icke för det närvarande

föreligga något verkligt behof af ökad sedelutgifningsrätt för

riksbanken eller någon fara för att den allmänna rörelsen skulle komma

Bih. till Riksd. rrot. 1899. G Sami. 2 Afd. 1 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

att lida brist på omsättningsmedel i följd af banklagens bestämmelser.

Så länge nemligen de enskilda bankerna behålla sin rätt att utgifva

egna sedlar, och hittills har endast en bank afstått från den rätten,

finnes en tillgång i sedlar, som mer än väl motsvarar de anspråk äfven

en så hö°t uppdrifven affärsverksamhet som den närvarande kan ställa

på liqvidåtionsmedel. Den Bl december 1898 uppgick denna tillgång

för riksbanken och de enskilda bankerna till 192,360,388 kronor, med

begagnadt belopp af 150,475,184 kronor, och sedan under 1899 den

nya banklagen vunnit tillämpning, har hela sedelemissinnsrätten stigit

till 222,867,584 kronor, under det att de utelöpande sedlarne, inberäknade

af Vesterbottens enskilda bank utgifna, ännu i rörelsen cirkulerande

2,119,865, ej gingo till mer än 134,689,452 kronor, sa att den

obegagnade sedelutgifningsrätten omfattade 90,297,996 kronor. Det är

alltså endast under förutsättning, att de enskilda bankerna skulle upphöra

med sin sedelemission och således den nya lagen med dess mera vi tgående

förpligtelser för riksbanken att sörja för omsättningsmedlen

inom landet blifva omedelbart effektiv, som någon brist på sedelmynt

kunde vara att frukta. Det synes således vara farhågan för att riksbanken

i sådant fall icke skulle vara fullt rustad till att öfvertaga äfven

de enskilda bankernas sedelutgifning, som föranledt förslagsställarne

att redan nu söka verka för de ändrade bestämmelse^ banklagen, för

så vidt den rör sedelutgifningen, hvilka synts dem behöfliga för framtiden,

särskildt på grund af den starka utveckling, som rörelsen vunnit under den

tid som förflutit, sedan banklagen för icke fullt två år sedan blef stiftad.

»Vid sådant förhållande lär den utvidgning af riksbankens sedeluto-ifnino-srätt,

som det nu kunde anses lämpligt att fastställa, hora bestämmas

så, att den dels icke inträder annat än i mån af minskning i

de enskilda bankernas motsvarande befogenhet, dels ock erhaller en

omfattning, som må finnas egnad att tillfredsställa den allmänna rörelsens

kraf äfven vid den tid, då riksbanken skall ensam blifva sedelutgifvande

I sådant afseende synas motionerna, då de sammanställas

med hvarandra, angifva grunder, uppå hvilka de nya bestämmelserna

kunna lämpligen byggas. En af motionärerna, herr Lithander, ställer

si or på den ståndpunkt, att han anser riksbanken böra erhålla oknmg i

sin rätt att utgifva sedlar endast för så vidt sådant påkallas af lagligen

inträdande inskränkning i de enskilda bankernas rätt att tillhandahålla

rörelsen sedlar. Såsom redan är nämndt, kan sådan inskränkning ske

äfven under tiden till 1904, då den skall inträda och riksbanken är

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

11

skyldig att lemna de ifrågavarande bankerna särskilda förmåner i och

genom rediskontering och kassakreditiv på billigare vilkor än vanligt

till den utsträckning, som motsvarar bankernas faktiska sedelemission

den 1 januari 1896. Om nu, på sätt föreslagits, riksbanken skulle få

sin sedelutgifningsrätt utvidgad med ett belopp, som jemnt motsvarar

hvad enskild bank afstår, beräknadt efter förhållandena den 1 januari

1896, så vinner riksbanken derigenom möjlighet att utlemna sina sedlar

i jemnt förhållande efter de skyldigheter, den har att fullgöra gent

emot de enskilda bankerna.

»Det är kändt, att man inom utlandet i fråga om bestämmandet

af sedelutgifningsrätten för vissa centralbanker gatt till väga så, att

dessa fått öfvertaga den rätt, som vissa andra banker lemnat ifrån sig.

Ett i det hela liknande förfaringssätt är det, som nu förordats af herr

Lithander, och det synes, såsom af hvad ofvan anförts lär framgå,

kunna hos oss tillämpas under de förhållanden, som nu äro för handen.

Dock måste tydligtvis tillses, huruvida det äfven för framtiden lemnar

tillräckliga garantier för att rörelsens behof af omsättningsmedel må

blifva behörigen tillgodosedt och på samma gång riksbankens sedlar

tillräckligt starkt fonderade.

»I det senare afseendet har herr Lithander föreslagit, att riksbanken

för begagnande af den sedelutgifningsrätt, som enligt hans motion

skulle öfvertagas från enskild bank, skulle innehafva ett belopp i guldmynt,

som motsvarar 10 procent af vederbörande enskilda banks grundfond,

sådan den befans vid 1896 års början. Den qvotdel i guldinnehaf,

som sålunda ifrågasatts, hänför sig visserligen till något annat än

sedelbeloppet, nemligen till ifråga kommande banks grundfond, men

faktiskt skulle den i det närmaste komma att stå i liknande proportion

till sedelemissionen. Det lär emellertid med allt skäl kunna erinras,

att det vilkor af guldinnehaf, som sålunda uppstälts, hvarken i det ena

eller andra afseendet står i öfverensstämmelse med de principer, som

banklagen fastslagit. Denna fordrar för utgifning af sedlar öfver en

viss gräns — som bestämmes af metalliska kassans storlek jemte behållningen

i fordringar å löpande räkning i utlandet samt det derutöfver

fastslagna beloppet sextio millioner — en qvotdel i guldtillgång af BO

procent. Någon anledning att beträffande den ytterligare sedelutgifning,

som nu sättes i fråga, öfvergifva den principen synes, såsom ock

en af motionärerna, herr Dahn, rigtigt erinrat, icke föreligga, helst

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

detta, enligt hvad en annan förslagsställare, herr Höglund, anmärkt,

skulle innebära ett icke oväsentligt försvagande af sedlarnes fondering.

»I fråga om tillräckligheten för framtiden synes det fullmägtige,

att den föreslagna tillökningen, hvilken, när riksbanken ensam blifver

sedelutgifvande, skulle komma att uppgå i rundt tal till 61 millioner,

bör tillsammans med hvad redan är medgifvet vara tillfyllestgörande.

Möjlighet skulle då finnas för riksbanken att, utom de sedlar, som få

emitteras på grund af tillgänglig behållning å räkningar i utlandet, utsläppa

sedlar

a) metalliskt fonderade för (25 + 12 + 18,3 =) 55,3 millioner

b) derutöfver enligt nuvarande bestämmelse 100,— »

c) » » det nya förslaget 61,— »

tillsammans 216,3 millioner,

naturligtvis under förutsättning, att sedlarne under b) och c) motsvarades

af de tillgångar, som omförmälas i den nuvarande 7 § af banklagen

eller lätt säljbara utländska statspapper, statens, allmänna hypoteksbankens

och andra inhemska obligationer, som å utländsk börs noteras,

samt vexlar betalbara inom eller utom riket.

»Att det nyss uppgifna beloppet bör vara tillräckligt äfven vid en

starkt utvecklad affärsrörelse, har man rätt att sluta sig till med ledning

af de siffror, som föreligga från den senaste tiden, under hvilken

behofvet af sedlar visat sig vara synnerligen stort. Sedelutgifningsrätten

uppgick vid slutet af nedannämnda månader 1898 för riksbanken

och de enskilda bankerna tillsammans

för juni

juli

augusti

september

oktober

november

december

till 177,174,865, deraf obegagnad 35,784,806,

» 182,318,087, » » 49,584,413,

» 189,356,714, » » 52,157,245,

» 190,074,085, » » 38,140,193,

» 186,413,705, » » 40,166,443,

» 185,800,838, » » 41,004,871,

» 192,360,333, » » 42,185,148.

Det finnes således all anledning till det antagandet, att den nyss

angifna summan 216,3 millioner, i hvilken icke inräknats riksbankens

sedelutgifning på grund af behållningar i utlandet, skall till fullo motsvara

behofvet äfven med förutsättning, att utöfver den faktiska sedel
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Satnmansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 13

utgången skäligen stor sedelreserv bör vara att tillgå. Snarare är

det troligt, att den ytterst faststälda gränsen icke på långt när kommer

att uppnäs, utan finnas till blott såsom en för alla eventualiteter utstakad

linea, innanför hvilken riksbanken kan röra sig med den elasticitet,

som alltid är önskvärd och hvilken äfven med tillämpning af

kontingenteringssystemet kan rada, om och när det högsta tillåtna beloppet

tilltages rundligt. Det är ock lätt insedt, att den utvidgade rätten

till sedelemission . kommer att utöfvas endast i den mån riksbankens

rörelse pa naturlig väg tillför densamma de enligt lagbestämmelserna

för utsläppande af icke metalliskt fonderade sedlar till det ena eller

andra beloppet behöfliga tillgångarna äfvensom att behofvet af ökning

i guldkassan skall inträda successive och i sammanhang med utvecklingen

i det hela. *

»Vid sådant förhållande är det uppenbarligen icke af behofvet påkalladt

att, såsom i en motion föreslagits, höja det nu stadgade minimum

i metallisk kassa från 25 till 30 millioner och i sammanhang

härmed flytta den gräns, der vilkoret af viss qvotdel i guld såsom grundlag

för ytterligare sedelutgifning blifver gällande, från 60 till 80

millioner.

»Af hvad i det föregående anförts lär ock framgå, att ökning''af

sedelutgifningsrätten med ett bestämdt belopp utöfver det hittills medgifna

redan nu hvarken påkallas af något för tillfället befintligt behof

eller bör. i lagen utan vidare fastslås. Genom ett sådant fastslående

skulle i sjelfva verket kunna framkallas anspråk på sedelemission, hvilka

icke gåfve sig såsom en naturlig följd af ett normalt utveckladt affärslif,

utan snarare berodde på föreställningen om en penningtillgång, hvilken

i sjelfva verket till en stor del skulle existera på papperet, enär den

vore endast en möjlighet, som under förutsättning af vissa förhållandens

inträdande kunde förvandlas till verklighet.

»Nu kan visserligen härvid erinras, att om de enskilda bankerna

genast eller i den allra närmaste tiden komme att afstå från sin sedelutgifningsrätt,

riksbanken skulle hafva att sörja för en tillräcklig sedeltillgång,

likasom naturligtvis att uppfylla de härför bestämda vilkoren,

och särskildt halla behöflig guldkassa. I afseende härpå må dock framhållas,

hurusom riksbanken för det närvarande eger en betydande sedelreserv,

hvilken den 31 sistlidne januari uppgick till 55,947,203, kronor,

medan bankernas faktiska sedelutgifning samtidigt utgjorde 74,206,131 kronor.

Den nödiga supplementära betäckningen i vexlar m. m. skulle tydligen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

lätt åstadkommas ej minst genom de fordringar, som komme att tillflyta

riksbanken såsom följd af bankernas rediskonterings- och kreditivrätt, men

hvad guldkassan angår, kunde svårigheter uppstå för att med ens anskaffa

det erforderliga tillskottet. Fullmägtige, som i fråga om tillgången på

guld och guldvaluta, hvaraf i sjelfva verket möjligheten att utsläppa

sedlar i större omfattning ytterst beror, aflåtit särskild framställning till

utskottet, tillåta sig dock i detta sammanhang erinra derom, att i händelse

de enskilda bankerna skulle nu upphöra med sin sedelutgifning, riksbanken

bör kunna påräkna att af dem få köpa den allra största delen

af deras guldinnehaf eller antagligen omkring 7,5 millioner kronor, för

hvilka betalning utan ringaste svårighet för riksbanken kunde erläggas i

inländsk valuta. Det sannolika synes emellertid vara, att de enskilda

bankerna i allmänhet icke komma att uppgifva sin sedelutgifningsrätt förrän

längre fram, och möjligen efter hand. I sådant fall har riksbanken uppenbarligen

god tid att söka småningom allt mera stärka sig för den nya

uppgiften och begagna lämpliga tillfällen att öka sitt guldförråd, hvilket

icke ens under 1903 torde behöfva uppbringas så mycket, som ett effektivt

begagnande af den maximala sedelemissionen skulle kräfva.

»Hvad nu slutligen den metalliska fonderingen af sedlarna eller

guldkassans förhållande till sedelbeloppet i dess helhet vidkommer, skulle

det, i fall förslaget i fråga om sedelutgifningsrättens ökande allt efter som

de enskilda bankernas upphör blifver antaget, icke komma att synnerligen

mycket skilja sig ifrån det af banklagen nu normerade. Med ett maximum

i sedelutgifningsrätt, oberäknadt den, som beror af de utländska behållningarna,

af 137 millioner kronor, skulle för närvarande riksbanken

böra innehafva ett guldförråd af 37 millioner kronor eller ungefär 27

procent. Skulle efter tillämpning i dess fullhet af det nu ifrågasätta

stadgandet sedelutgifningsrätten belöpa sig till 216,3 millioner och guldkassan

således utgöra 55,3 millioner, blefve procenten cirka 25,57. Antagligen

komme dock i praxis ej mer än omkring 200 millioner att

behöfva räknas, i hvilket fall guldförrådet skulle uppgå till omkring

51,5 millioner kronor eller cirka 25,75 procent, hvilket inom vårt land,

der användningen af sedlar såsom rörelsemedel är så stark, bör kunna

anses betryggande.

»Fullmägtiges uppfattning om de här behandlade motionernas innebörd

och om möjligheten att tillmötesgå de deri framstälda förslagen är

således, korteligen sammanfattad,

att den nuvarande segelutgifningsrätten för riksbanken och de enskilda

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 15

bankerna tillsammans är fullt tillräcklig för att, så vidt på dem beror,

trygga den allmänna rörelsen mot hvarje brist på inhemska omsättningsmedel

;

att en stark utvidgning redan nu af gränserna för riksbankens sedelutgifning

icke i större mån kan blifva effektiv, gå länge de enskilda

bankerna ega en dylik rätt till belopp af öfver 100 millioner kronor,

men deremot kan framkalla anspråk på riksbanken, som denna icke kan

uppfylla annorlunda än i den mån dess medel att vid anfordran inlösa

sina sedlar i motsvarande grad ökas och sålunda måste befaras i främsta

rummet komma att föranleda en ytterligare, på mycket osäker grund

hvilande, uppblåsning af affärsverksamheten;

att följaktligen den ifrågasatta ökningen af riksbankens sedelutgifningsrätt

icke kan förordas under annan förutsättning, än att den inträder

i samma mån som de enskilda bankernas indrages samt rörelsen behöfver

och begagnar just riksbankens sedlar; och slutligen

att såsom vilkor äfven för en dylik successiv ökning bör sättas en

kontingentering med guld, som icke får blifva lägre än den i öfrigt af

banklagen bestämda eller 30 procent, så att den icke kan användas annat

än i den mån riksbanken på det ena eller andra sättet kan öka sitt guldförråd

i behörig proportion till sedelmassan.»

I likhet med hvad så väl två af motionärerna som fullinägtige i

riksbanken uttalat, finner utskottet, att med hänsyn till förhållandena för

dagen någon bjudande nödvändighet icke föreligger att öka den sedelutgifningsrätt,

som genom nu ifrågavarande bestämmelser i lagen för Sveriges

riksbank den 12 maj 1897 tillerkänts riksbanken. Denna uppfattning

bekräftas ock af de utaf fullinägtige lemnade sifferuppgifter angående

riksbankens och de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt den 31 december

1898 samt angående det belopp, hvartill denna sedelutgifningsrätt blifvit

begagnad. Utaf de lemnade uppgifterna framgår jemväl, att af de enskilda

bankerna hittills endast en enda afstått från sin sedelutgifningsrätt;

men om det än af denna och andra omständigheter synes vara mycket

sannolikt, att åtminstone flertalet af de enskilda bankerna fortfarande

komma att begagna sin intill utgången af år 1903 medgifna rätt att utgifva

egna sedlar, qvarstår dock möjligheten för riksbanken att på grund

af bestämmelserna i 41 § riksbanklagen redan före år 1904 nödgas öfvertaga

hela eller en större del af den sedelutgifning, som nu utöfvas af de en
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

skilda bankerna. Och vid 1904 års ingång skall riksbanken hafva öfvertagit

hela sedelutgifningen. Med skäl måste man befara, att den riksbanken

enligt nu gällande bestämmelser tillerkända sedelutgifningsrätt

skall år 1904 eller möjligen derförut visa sig hafva varit allt för snäft

tilltagen, och att riksbanken derför måhända ej skall kunna tillfredsställa

allmänna rörelsens legitima behof. Dylika farhågor hafva tydligen framkallat

föreliggande motioner.

Granskar man de grunder, hvarpå bestämmelserna angående riksbankens

sedelutgifningsrätt i nu gällande lag tillkommit, finner man, att den

ledande tanken är denna, att det gifves ett visst mått af sedlar, som under

alla omständigheter kommer att hålla sig utelöpande, och för hvilket

ringa eller ingen guldtäckning behöfves, under det att de derutöfver utgifna

sedlarne kunna medföra kraf på riksbankens guldkassa eller utländska

tillgodohafvanden och derför fordra kraftigare täckning. Denna

ledande tanke finnes klart angifven uti 1881 års bankkomiterades den

14 december 1883 afgifna yttrande, deri det säges:

»Detta systems kärna ligger deri, att man noggrant beräknar den

qvantitet sedlar, som den inhemska omsättningen alltid minst håller utelöpande,

samt inedgifver sedelbanken att utgifva denna qvantitet mot betäckning

af räntebärande, säkra, om också ej genast realisabla valutor

samt tillförbinder banken att för hvarje sedel, den utöfver sagda minimum

utgifver, innehafva valuta i guld.»

Och den senare bankkomitén äfvensom det följande lagstiftningsarbetet

har påtagligen byggt vidare på den här lagda grunden. 1881 års

bankkoinité ansåg emellertid minimalsiffran för de enligt beräkning ständigt

utelöpande sedlarne böra sättas till 75 millioner kronor, i Kongl. Maj:ts

proposition till 1897 års Riksdag höjdes den till 90 millioner, och vid

lagens antagande i kamrarne bestämdes den på grund af herrar fullmägtiges

i riksbanken utlåtande till 100 millioner. Den offentliga diskussionen

äfvensom föreliggande lagändringsförslag vittna likvisst om, att man redan

nu funnit, att nämnda siffra med hänsyn till den senare utvecklingen af vårt

näringslif är lägre tilltagen än ur säkerhetssynpunkt varit nödigt. Anser

man, att riksbanken under alla förhållanden kan år 1904 utan

svårighet förskaffa sig en synnerligen stark guldkassa och sedermera bibehålla

den eller, derest svårighet derför skulle möta, utan vidare kan påräkna

statens mellankomst för detta ändamål, är det för allmänna rörelsen

af underordnad betydelse, huru siffran för den så kallade obetäckta sedelutgifningsrätten

fixeras. Men vill man med så stor sparsamhet i afseende

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

a, guldkassan, som är förenligt med trygghet för sedlarnes inlösen, ordna sedelutgifriingsrätten

lör riksbanken, synes utskottet blott tvenne vägar vara att

följa. Den ena är, att man med bibehållande af nuvarande lagstiftnings grunder

för sedelutgifningsrätten gör beloppet af den så kallade obetäckta sedelutgifningsrätten

rörligt, sa att det på ett försigtigt sätt afpassar sig efter

näringslifvets utveckling. Den andra är, att sedelutgifningen slappes fri

endast '' med en viss måttlig qvotdelsbegränsning beträffande förhållandet

till guldkassan, hvarvid man i ölrigt linge förlita sig på verkningarna af

en klok diskontopolitik från fullmägtiges sida.

I det hittills varande svenska sedelbanksystemet har den förnämsta

fördelen legat uti den elasticitet i sedelutgifningsrätten, som möjliggjort

för de enskilda bankerna att lått och smidigt anpassa sin sedelutgifninoefter

rörelsens behof. Det vill derför synas utskottet, att om en ändring

skall vidtagas i de bestämmelser, hvarigenom sedelutgifningen förbehållits

åt riksbanken ensam, denna bör gå i sådan rigtning, att den största möjliga,

med trygghet för sedlarnes inlösen förenliga, elasticitet beredes för

riksbankens sedelutgifningsrätt.

fvär utskottet, utgående från dessa allmänna principer, granskar de

föreliggande förslagen till ändring i riksbankens sedelutgifningsrätt, finner

utskottet, att intet af dem tillfredsställer de fordringar, som här uppstälts.

ba väl herr Lithanders som herr Dahns förslag innebära, frånsedt de olika

grunderna för den partiella guldtäckningen, blott fixeringar af beloppet

för den sa kallade obetäckta sedelutgifningsrätten vid andra siffror än den

nu lagstadgade. Men med stöd af den sedan detta lagstiftningsarbetes

början vunna erfarenhet är det långt ifrån osannolikt, att äfven de siffror, som

föreslagits, inom någon framtid skola befinnas mindre tillfredsställande, och

det synes utskottet önskvärdt, att mera beståndande bestämmelser härutinnan

blefve träffade. Hvad herr Höglunds motion vidkommer, ansluter sig den

väsentligen till herr Lithanders, äfven med afseende å gränserna för sedelutgifningsrätten,

men vill stärka den metalliska täckningen för den sedelutgifningsrätt,

som pa riksbanken skulle efter hand öfverflyttas från de

enskilda bankerna, derigenom att riksgäldskontoret skulle på närmare bestämda

vilkor till riksbanken öfverlemna svenska statsobligationer motsvarande

trettio procent af den öfvertagna sedelutgifningsrätten. Utskottet

vill ingalunda bestrida, att omständigheterna någon gång kunna föranleda

deitill, att staten utan att riksbanken har någon som helst oförmåga

eller svårighet att infria sina egna förbindelser — bör hjelpande inskrida

för att stärka riksbankens guldkassa i syfte att förekomma en eljest nödBilt.

till Likså. Prat. 1890. 6 Sami. 2 Åfd. 1 Käft.

O

ö

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlutande N:o 1.

vändig, men allt för stark strypning af affärslifvet. Men utskottet kan

deremot icke finna det lämpligt eller nödigt att i lag föreskrifva en permanent

nödhjelp från staten åt en institution, som af statsverket utrustats

med en så stark ställning som riksbanken.

En ändring före 1903 års utgång af nu gällande bestämmelser angående

riksbankens sedelutgifningsrätt torde nog blifva behöflig, men

utskottet anser sig på förut angifna skal ej kunna förorda någon af nu

föreliggande motioner och anser sig ej heller kunna med anledning af

dem framställa något förslag i sådant syfte, hvarför utskottet hemställer,

l:o).

att ifrågavarande af herr Lithander väckta motion

ej må af Riksdagen bifallas;

2:o).

att herr M. Dahns motion ej ma vinna Riksdagens

bifall; samt

3:o).

att herr O. M. Höglunds motion ej heller må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 april 1899.

På sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:

F. A. BOSTRÖM.

STOCKHOLM, CENTRÅL-TRYCKERIET 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.