Utlåtande, rörande väckta motioner angående ändringar i 7 och 8 §§ af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.
1899-04-25 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BLU 1899:1, Utlåtande, rörande väckta motioner angående ändringar i 7 och 8 §§ af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897.
Dokumentets text
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
1
JT:o 1.
Ant. till Riksd. kansli den 25 april 1899, kl. 3 e. m.
Sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande, rörande väckta
motioner angående ändringar i 7 och 8 §§ af lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897.
Sedan till bankoutskottet hänvisats följande motioner angående ändringar
i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, nemligen
af herr Lithander (n:o 1 i Första Kammaren) om tillägg till 7 § i
lagen,
af herr M. Dahn (n:o 151 i Andra Kammaren) om ändring af 7
och 8 §§ i lagen, samt
af herr O. M. Höglund (n:o 219 i Andra Kammaren) i anledning af
herr Lithanders förenämnda motion,
har bankoutskottet efter öfverenskommelse med lagutskottet öfverlemnat
dessa motioner till behandling af sammansatt banko- och lagutskott.
Herr Lithander hemställer i sin motion, att till 7 § i riksbankslagen
fogas ett så lydande tillägg:
Bill. till Riksd. Prot. 1899. C Sami. 2 Afd. 1 Höft. (N:o 1)
1
2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
»Mom. 2. Riksbanken eger att ytterligare, utöfver här ofvan angifna
ett hundra millioner kronor, utgifva sedlar till belopp af sammanlagdt
högst sextioen millioner kronor på följande vilkor:
a) att denna sedelutgifningsrätt inträder i den mån enskild bank med
sedelutgifningsrätt afstår från ifrågavarande rätt, hvarigenom riksbankens
sedelutgifningsrätt ökas med samma belopp, som den enskilda banken hade
utelöpande i egna sedlar vid 1896 års början; samt
b) att riksbanken, för begagnande af sålunda från enskild bank öfvertagen
sedelutgifningsrätt, utöfver det minsta belopp, som riksbanken jemlik!
§ 6 och mom. 1 i § 7 skall hålla i der omförmälda kassatillgångar,
skall hafva ett belopp i guldmynt, motsvarande 10 procent af vederbörande
enskilda banks grundfond, sådan den befans vid 1896 års början.»
För den händelse detta förslag vunne bifall, skulle § 7, sådan den
nu lyder, komma att ingå i den nya § såsom mom. 1.
Till stöd för denna hemställan anföres, att redan innan ifrågavarande
lag för Sveriges riksbank med ingången af år 1899 trädt i kraft, från
åtskilliga håll anmärkningar framstälts mot deri förekommande bestämmelser
angående sedelutgifningsrättens begränsning till 100 millioner kronor
och att man dervid fäst sig vid att sammanlagda beloppet af riksbankens
och de enskilda bankernas utelöpande sedlar utgjorde en så stor summa, att
i fall dessa senare bankers sedlar, såsom i allt fall vid slutet af år 1903
skall ske, indroges, så skulle riksbanken måhända icke vara i stånd att
ersätta de indragna sedlarne med sina egna eller, om detta läte sig göra,
dervid dock få en så obetydlig reserv i obegagnad sedelutgifningsrätt, att
riksbanken till äfventyrs icke blefve i stånd att fullt nöjaktigt tillgodose
handelns och industriens växande kraf på omsättningsmedel.
Beträffande fixeringen af den s. k. obetäckta, d. v. s. icke med guld
eller fordringar i löpande räkning i utlandet betäckta sedelutgifningsrätt
till 100 millioner, erinrar motionären, att, sedan 1889 års bankkomité
föreslagit den obetäckta sedelutgifningsrättens bestämmande till allenast 75
millioner och 1894 års Riksdag vid begäran hos Kongl. Maj:t om framläggande
af förslag till omorganisation af bankväsendet med afseende å
riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna åberopat nämnda
komités utlåtande, Kongl. Maj:t uti sitt för 1897 års Riksdag framlagda
förslag till lag för Sveriges riksbank höjt ifrågavarande siffra till 90 millioner
kronor, hvarefter fullmägtige i riksbanken föreslagit en ytterligare
höjning till 100 millioner, hvilket sedermera äfven af Riksdagen antagits
såsom gräns för ifrågavarande sedelutgifningsrätt.
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
3
Från det af motionären citerade, af fullmägtige med afseende härå
afgifna yttrande inhemtas, att fullmägtige, med antagande af en utelöpande
sedelemission, lika med den vid 1896 års slut, väl funnit det af Kongl.
Maj:t föreslagna maximum för sedelutgifningsrätten i allmänhet kunna
lemna en reserv af obegagnad sedelutgifningsrätt till belopp af mellan 10
och 20 millioner, en reserv, som fullmägtige ansett tillräcklig, men härpå
tillagt: »Med afseende derå, att efter reformens genomförande samtliga
bankers inneliggande kassor skola komma att utgöras af riksbankens sedlar
och icke, såsom nu, hufvudsakligen af bankernas egna, samt att följaktligen
ett icke obetydligt större belopp af riksbankens sedlar måste komma
att sålunda immobiliseras, än nu är förhållandet, då bankerna hålla riksmyntskassa
endast motsvarande hvad som kan anses nödigt för deras sedelinvexling,
samt att derjemte under en fortfarande stark utveckling af
handelsomsättningen behofvet af betalningsmedel icke osannnolikt kommer
att öfverskrida det vid 1896 års slut befintliga, kunna fullmägtige icke
undertrycka den farhågan, att äfven det högre af Kongl. Maj:t föreslagna
beloppet kan finnas väl ringa. En sådan knapphet måste vålla affärsomsättningen
oro och äfven allvarliga svårigheter genom deraf föranledda
indragningar af eller fördyrade vilkor för diskonteringen, utan att dock
dessa varit nödvändiga från synpunkten af sedelemissionens trygghet.
Denna garanteras nemligen i främsta rummet af de s. k. bankmessiga
säkerheternas beskaffenhet, och för deras solididet synes lagförslaget ganska
välbetänkt hafva sörjt genom föreskrifterna i § 7, enligt hvilka täckningen
af sedlarne förnämligast kommer att utgöras af diskonterade vexlar,
hvarigenom vid förefallande verkligt behof sedelemissionen lätt och liksom
af sig sjelf kan sammandragas. Fullmägtige hysa på dessa grunder den
åsigt, att det i § 7 faststälda maximum af sedeleroissionen kan utan fara
för riksbanken och till större trygghet för omsättningens ostörda fortgång
höjas till 100 millioner kronor.»
Herr Lithander anför slutligen till stöd för sin motion:
»Såsom jag ofvan antydt, har det icke dröjt länge, innan den meningen
på åtskilliga håll uttalades, att äfven detta högre belopp vore allt för knappt
tillmätt. Huruvida de yppade farhågorna i verkligheten hafva den allvarsamma
betydelse, som från vissa håll tillagts dem, torde vara svårt att
med full säkerhet afgöra. Såsom visst torde emellertid kunna antagas, att
förhållandena alldeles icke innefatta någon giltig anledning till farhågor
för närvarande, hvaraf dock icke följer, att icke klokt förutseende skulle
kunna anses bjuda vidtagandet af någon åtgärd för ett lämpligt vidgande
4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
af gränsen för riksbankens nuvarande sedelutgifningsrätt. Man kan härvid
gå så till väga, att man åt riksbanken inrymmer rättighet att, i den mån
de enskilda bankerna afstå från sin sedelutgifning, successivt och efter hand
öfvertaga de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt under förutsättning, att
riksbanken kommer i besittning af lika stor guldtillgång, som tjenat till
underlag för de enskilda bankernas sedlar. Någon utvidgning af gränsen
för riksbankens sedelutgifningsrätt i förtid, d. v. s. innan de enskilda
bankernas sedlar indragits, synes mig icke vara behöflig, utan det torde
vara mera ändamålsenligt och för öfrigt fullt tillräckligt att ordna denna
angelägenhet såsom ofvan antydts, hvarigenom riksbanken sättes i tillfälle
att i hela den inräckning, som synes vara behöflig, öka sin sedelutgifningsrätt.
Härvid torde man böra utgå från förhållandena med afseende på
den enskilda sedelutgifningen, sådana dessa gestaltade sig vid början af år
1896, enär dessa förhållanden lagts till grund för de s. k. öfvergångsstadgandena
i 1897 års lag för Sveriges riksbank. Utgående härifrån, vill
jag derför föreslå, att till § 7 i nämnda lag må fogas ett tillägg, i syfte
att riksbanken, utöfver der medgifna 100 millioner kronor, må kunna utgifva
ytterligare ett belopp af 61 millioner, motsvarande hvad af enskilda
bankers sedlar utelöpte den 1 januari 1896, mot hvilken sedelstock då
svarade ett hos de enskilda bankerna inneliggande förråd af guldmynt till
belopp i jemnadt tal af 8 millioner kronor, hvilken guldkassa i sjelfva
verket var större, än som enligt 1874 års banklag behöfdes för de faktiskt
vid angifna tidpunkt utelöpande enskilda bankernas sedlar. Föreskriften
skulle, såsom jag ofvan antydt, endast småningom och i bredd med indragning
af de enskilda bankernas sedlar få tillämpas, och såsom vilkor
för utöfning af denna extra sedelutgifningsrätt synes det mig böra bestämmas,
att riksbanken skall hafva en guldkassa till belopp, som motsvarar
den guldtillgång, som vederbörande enskilda bank, hvilken afstår
från sin sedelutgifningsrätt, minst skulle hålla i guldkassa jemlikt stadgandena
i kongl. kungörelsen angående enskilda banker med rätt att utgifva
egna banksedlar den 12 juni 1874.»
I herr Dahns förevarande motion föreslås, att första stycket af § 7
samt sista stycket i § 8 i lagen för Sveriges riksbank skall få följande
ändrade lydelse:
§ 7.
»Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af högst ett hundra femtio millioner kronor, under
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 5
r
vilkor, att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande tillgångar
sammanräknade:
a) lätt säljbara — — — — — — — — — — —-----
b) ------------------ -
c) — — — — — — — — — — — — — eller utom riket.
§ 8.
Såsom — — — — — — — — — — — — — — — -— —
— — — — — — — — — — — — — —--omyntadt guld.
Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än trettio millioner
kronor. Derutöfver skall, då de på grund af § 7 utgifna sedlar öfverstiga
åttio millioner kronor, riksbanken hålla i metallisk kassa minst 30
procent af det belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna sedlar öfverskjuta
sistnämnda summa.»
Enligt hvad som inhemtas från motiveringen för detta förslag, har
motionären, som jemväl omnämner, att på grund af den starka utveckling,
som för närvarande eger rum så väl inom industri som varuomsättning,
farhåga från vissa håll uppstått, att det omsättningsmedel, som
riksbanken — i egenskap af ensam sedelutgifvande bank — enligt riksbankslagen
är i stånd att lemna den allmänna rörelsen, vore med nämnda,
möjligen ännu mera forcerade utveckling både snäft och knappt tilltaget,
funnit för tillfället ingenting vara att befara i sådant fall, men ansett
det klokt att i tid förekomma möjlig stockning i affärslifvet. Med afseende
å herr Lithanders motion om förebyggande af trångmål och förlägenhet
af dylikt slag anmärker herr Dahn, att deri väckta förslag delvis
gå ut på nya grunder för sedelutgifningen, hvilka enligt herr Dahns
uppfattning i väsentlig mån försvaga riksbanken, samt anför, att det väl
är sant, att vårt folk föredrar sedlar framför hårdt mynt och att Sveriges
riksbankssedlar äro lagligt betalningsmedel samt att bakom riksbanken
liksom dess riksgäldskontor stå svenska statsmagternas garanti och borgen,
men att en centralbank dock för alla eventualiteter måste hafva en metallisk
kassa, som i tider af trångmål är stark nog att kunna motstå
ekonomiska stötar, utan att utomordentliga ingripanden behöfva göras
från statsmagternas sida. Herr Dahn påvisar, huru enligt herr Lithanders
förslag, under antagande, att riksbanken inom några år blir i behof af
en sedelutgifningsrätt på 200 millioner kronor — 140 ä 150 millioner
kronor utelöpande och resten som kassaförlag — metalliska kassan skulle
komma att ställa sig till sedelstocken sålunda:
6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
Minsta guldkassa:
25 millioner kronor + 12 millioner kronor + 6.1 millioner kronor,
summa 43.1 millioner kronor guld.
Sedelstock:
43.1 millioner kronor + 100 millioner kronor + 61 millioner
kronor, summa 204.1 millioner kronor sedlar. Ej fjerdedelsbetäckning;
hvarjemte anmärkes, att, då man enligt nuvarande metod lägger de, så
att säga, minst betäckta sedlarne närmast minimiguldkassan (60 mill. kr. af
de 100 mill.) och derefter förser de ytterligare utgifna (40 mill. kr.) med
ett underlag af 30 procent guld, herr Lithander efter de nyssnämnda
släpper ut 61 millioner kronor på så lös grund som 10 procent guld.
I jemförelse härmed framställer herr Dahn, som säger sig ej vilja
frångå den gamla grunden för riksbankens sedelutgifningsrätt, resultatet
af det utaf honom väckta förslaget — under antagande af en sedelutgifningsrätt
på 200 millioner kronor — såsom följande:
Minsta guldkassa:
30 millioner kronor + 21 millioner kronor, summa 51 millioner
kronor guld.
Sedelstock:
51 millioner kronor + 150 millioner kronor, summa 201 millioner
kronor. Mer än fjerdedelsbetäckning.
Slutligen har herr O. M. Höglund hemstält, att 7 § i riksbankslagen
skulle få följande ändrade lydelse:
»Utöfver det enligt 6 § medgifna belopp är riksbanken berättigad till
en sedelutgifning af ett hundra millioner kronor, samt derjemte, då enskild
bank upphör att utgifva egna sedlar, till en sedelutgifning till lika
belopp med de sedlar, samma enskilda bank hade utelöpande vid 1896
års ingång.
De på grund häraf utgifna sedlar skola motsvaras af följande tillgångar
sammanräknade:
a) lätt säljbara utländska statspapper;
b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;
c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.»
Till stöd för denna ändring anföres hufvudsakligen:
Den 31 sistlidne december hade riksbankens guldkassa varit 31
millioner, dess utländska fordringar 9 millioner och dess sedelutgifnings
-
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
7
rätt enligt nya banklagen 121 millioner, allt i runda tal, medan samtidigt
riksbankens utelöpande sedlar uppgått till 71 millioner och de
enskilda bankernas till 79 millioner, eller sammanlagdt 150 millioner
utelöpande sedlar inom landet. Det kunde starkt ifrågasättas, om den
obegagnade sedelutgifningsrätt, som fullinägtige i riksbanken under år
1897 ansett nödvändig, kunde vara tillräcklig för riksbanken, sedan den
öfvertagit hela sedelutgifningsrätten i landet, enär obestridligen penningknapphet
varit rådande vid förlidet års slut, oaktadt den obegagnade
sedelutgifningsrätten för riksbanken och de enskilda bankerna tillsammans
uppgått till 42 millioner. I alla händelser torde en obegagnad sedelutgifningsrätt
vid årsskiftet af 20 millioner få anses som ett minimum,
då derifrån och tills sjöfarten å nyo kommit i full gång på våren stora
kraf stäldes på riksbankens guldkassa, utan att densamma erhölle nämnvärd
förstärkning. Om riksbanken vid förlidet år hade öfvertagit de enskilda
bankernas sedelutgifning, kunde det icke antagas, att dess utelöpande
belopp uppgått till mindre belopp än ofvan angifna 150 millioner
kronor då utelöpande sedlar, men väl funnes skäl, som talade för att det
skulle hafva uppgått till något mera, hvarför man kunde påstå, att riksbanken
i detta fall måst hafva en sedelutgifningsrätt af minst 170 millioner.
Dertill hade erfordrats, att sammanlagda beloppet af guldkassan
och fordringar å utrikes ort ökats med 30 millioner, hvaraf minst 6
millioner metalliskt guld, för att berättiga till utgifning af fullt 100
millioner kronor sedlar enligt 7 §. För åstadkommande af en dylik ökning
af kassatillgångarne hade herr Lithander framstält det i hans motion
angifna förslag. Mot formuleringen häraf anmärkte herr Höglund, att
det icke vore fullt klart af ordalydelsen, att den i nuvarande 7 § af
banklagen föreskrifna sedelbetäckning för der medgifna emission af 100
millioner skulle utgöra ett vilkor äfven för den af honom föreslagna ökningen,
samt att det vilkor beträffande guldkassan, som vore fäst vid
öfvertagandet af de enskilda bankernas sedelutgifning, förekomme i 7 §,
under det att samma vilkor, som vore fäst vid begagnandet af den ursprungligen
i 7 § medgifna sedelutgifningsrätten, förekomme i 8 §. Medan
af meddelade siffror angående riksbankens ställning vid förlidet års slut framginge,
att guldförrådet uppgått till 25.6 procent af sedelutgifningsrätten och
43.7 procent af de utlöpande sedlarne, hvilka sålunda vore starkt fonderade,
skulle, under förutsättning att .riksbanken, i enlighet med herr Lithanders
förslag, öfvertagit alla enskilda bankers sedelutgifning vid förlidet års
slut och då sannolikt haft omkring 150 millioner kronor sedlar utelöpande
8
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
samt öfvertagit åtminstone det mesta af de enskilda bankernas guldförråd,
omkring 9 millioner kronor, guldkassan hafva uppgått till 40 millioner
och sedelutgifningsrätten till 191 millioner, i hvilket fall sedelutgifningsrätten
visserligen blifvit tillfredsställande, men guldkassan endast uppgått
till nära 21 procent af sedelutgifningsrätten och 2G,7 procent af utelöpande
sedlar — ett icke oväsentligt försvagande af sedlarnes fondering.
Mot ett i samband med herr Lithanders motion utom Riksdagen gjordt
uttalande, att Sveriges riksbank, för hvilkens förbindelser svenska staten
vore ansvarig, så länge svenska staten vore solvent, icke hade samma behof
af stark guldkassa som andra centralbanker, hvilka vore enskilda
aktiebolag, invändes, att äfven vårt lands goda statsfinanser kunde snart
undergå försämring och att särskildt vid lagstiftning för riksbanken en sådan
möjlighet icke alldeles borde lemnas ur sigte. Om också statens kredit
kunde anses som tillräcklig garanti för riksbankens solvens, kunde den
dock icke betrygga sedlarnes inlösen vid anfordran med guld. För en
sådan trygghet fordrades, att banken egde icke blott en god portfölj, utan
äfven ett tillräckligt guldförråd. Uppfyllandet af båda dessa vilkor vore
lika grundväsentligt och sedelemissionens grundande på ett tillräckligt
guldförråd bibehölle sin betydelse oaktadt stödet af statens garanti. Från
denna synpunkt vore det betänkligt att så försvaga sedlarnas fondering
med metalliskt guld som enligt herr Lithanders förslag. Den stora import
af obligationer och andra värdepapper, som egt rum under de senare
åren, hade bland andra orsaker bidragit till att det ej varit möjligt att
uppbringa landets guldförråd så mycket, att en starkare fondering kunnat
åstadkommas. För att stärka guldförrådet, borde de för mycket importerade
värdepapperen å nyo exporteras. Men denna utväg vore till största delen stängd,
enär de flesta af de importerade värdepapperen gått till offentliga kassor och
andra fasta händer, der de blifvit immobiliserade. För att gifva en ökad
sedelutgifning ett starkare underlag af guldvaluta, erbjöde sig den utvägen
att bemyndiga riksgäldskontoret öfverlemna till riksbanken, för hvarje
gång den öfvertoge en enskild banks sedelutgifning, ett belopp af statsobligationer,
motsvarande 30 procent af den sålunda öfvertagna emissionsrätten,
med rättighet för riksbanken att afyttra dem i utlandet, då sådant
för stärkande af dessa guldkass vore nödigt, och med skyldighet att af
bankovinsten ersätta riksgäldskontoret dess utgifter för dessa obligationers
förräntning och inlösen. Under ofvan angifna förutsättningar för tillämpningen
af herr Lithanders förslag på nuvarande förhållanden skulle riksbanken
vid förlidet års slut hafva haft sådan ställning, att, om från
Sammansatti Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 9
riksgäldskontoret mottagna 18 millioner kronor i obligationer förvandlats
till guld och riksbanken öfvertagit de enskilda bankernas guldbehållning
riksbankens guldförråd utgjort 58 millioner kronor och dess sedelutgifmngsrätt
228 millioner samt, med utelöpande sedlartill 150 millioner kronor
guldkassan sålunda blifvit 25,4 procent af hela sedelutgifningsrätten och
38,7 procent af beloppet utelöpande sedlar. Förslaget, att riksgäldskontoret
skulle stödja riksbanken genom öfverlemnande af obligationer, innebure
icke något nytt, då, i samband med att Kongl. Maj:t erhållit rätt att
indraga de enskilda bankernas* 10-kronesedlar, riksgäldskontoret bemyndigades
att tillhandahålla riksbanken svenska statens obligationer eller
deremot svarande valuta i guld intill 7 millioner kronor. Och då till
allmänna hypoteksbanken såsom grundfond öfverlemnats 30 millioner
kronor af svenska statens obligationer med rätt att vid behof försälja dem
borde det ej möta större betänkligheter att öfverlemna 18 millioner till
riksbanken, helst staten genom att på detta sätt bispringa riksbanken ej
kunde lida någon förlust vare sig till kapital eller ränta.
Efter anmodan från bankoutskottet hafva fullmägtige i riksbanken
öfver förevarande motioner afgifvit följande till sammansatta utskottet
ötverlemnade yttrande:
»Genom protokolls utdra g af den 31 sistlidne januari och den 13
dennes har utskottet anhållit om fullmägtiges yttrande i anledning af
följande till utskottets behandling hänvisade motioner, nemligen
af herr Lithander (Första Kammaren, motion n:o 1) angående ett
tiHägg i § 7 af lagen för Sveriges riksbank, i syfte att riksbanken utöfver
nu medgifna belopp af 100 millioner kronor må under vissa vilkor
ega utgifva sedlar å ytterligare sextioen millioner kronor;
aLherr Dahn (Andra Kammaren, n:o 151) om ökning till hö^st
l o° mdhoner kronor af den i § 7 af nämnda lag för riksbanken bestämda
sedelutgifningsrätt samt om höjande af minimibeloppet för metalliska
kassan; samt
„a( hTr °‘ 31■ m9lund (Andra Kammaren, n:o 219) angående rätt
för riksbanken att, utöfver hvad nu är medgifvet, vid enskild banks
upphörande med utgifning af egna sedlar, utlemna sådana till lika belopp
med de sedlar, samma bank hade utelöpande vid 1896 års ingång
»Såsom tvenne af motionärerna erinrat, synes icke för det närvarande
föreligga något verkligt behof af ökad sedelutgifningsrätt för
riksbanken eller någon fara för att den allmänna rörelsen skulle komma
Bih. till Riksd. rrot. 1899. G Sami. 2 Afd. 1 Iläft. 2
10 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
att lida brist på omsättningsmedel i följd af banklagens bestämmelser.
Så länge nemligen de enskilda bankerna behålla sin rätt att utgifva
egna sedlar, och hittills har endast en bank afstått från den rätten,
finnes en tillgång i sedlar, som mer än väl motsvarar de anspråk äfven
en så hö°t uppdrifven affärsverksamhet som den närvarande kan ställa
på liqvidåtionsmedel. Den Bl december 1898 uppgick denna tillgång
för riksbanken och de enskilda bankerna till 192,360,388 kronor, med
begagnadt belopp af 150,475,184 kronor, och sedan under 1899 den
nya banklagen vunnit tillämpning, har hela sedelemissinnsrätten stigit
till 222,867,584 kronor, under det att de utelöpande sedlarne, inberäknade
af Vesterbottens enskilda bank utgifna, ännu i rörelsen cirkulerande
2,119,865, ej gingo till mer än 134,689,452 kronor, sa att den
obegagnade sedelutgifningsrätten omfattade 90,297,996 kronor. Det är
alltså endast under förutsättning, att de enskilda bankerna skulle upphöra
med sin sedelemission och således den nya lagen med dess mera vi tgående
förpligtelser för riksbanken att sörja för omsättningsmedlen
inom landet blifva omedelbart effektiv, som någon brist på sedelmynt
kunde vara att frukta. Det synes således vara farhågan för att riksbanken
i sådant fall icke skulle vara fullt rustad till att öfvertaga äfven
de enskilda bankernas sedelutgifning, som föranledt förslagsställarne
att redan nu söka verka för de ändrade bestämmelse^ banklagen, för
så vidt den rör sedelutgifningen, hvilka synts dem behöfliga för framtiden,
särskildt på grund af den starka utveckling, som rörelsen vunnit under den
tid som förflutit, sedan banklagen för icke fullt två år sedan blef stiftad.
»Vid sådant förhållande lär den utvidgning af riksbankens sedeluto-ifnino-srätt,
som det nu kunde anses lämpligt att fastställa, hora bestämmas
så, att den dels icke inträder annat än i mån af minskning i
de enskilda bankernas motsvarande befogenhet, dels ock erhaller en
omfattning, som må finnas egnad att tillfredsställa den allmänna rörelsens
kraf äfven vid den tid, då riksbanken skall ensam blifva sedelutgifvande
I sådant afseende synas motionerna, då de sammanställas
med hvarandra, angifva grunder, uppå hvilka de nya bestämmelserna
kunna lämpligen byggas. En af motionärerna, herr Lithander, ställer
si or på den ståndpunkt, att han anser riksbanken böra erhålla oknmg i
sin rätt att utgifva sedlar endast för så vidt sådant påkallas af lagligen
inträdande inskränkning i de enskilda bankernas rätt att tillhandahålla
rörelsen sedlar. Såsom redan är nämndt, kan sådan inskränkning ske
äfven under tiden till 1904, då den skall inträda och riksbanken är
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
11
skyldig att lemna de ifrågavarande bankerna särskilda förmåner i och
genom rediskontering och kassakreditiv på billigare vilkor än vanligt
till den utsträckning, som motsvarar bankernas faktiska sedelemission
den 1 januari 1896. Om nu, på sätt föreslagits, riksbanken skulle få
sin sedelutgifningsrätt utvidgad med ett belopp, som jemnt motsvarar
hvad enskild bank afstår, beräknadt efter förhållandena den 1 januari
1896, så vinner riksbanken derigenom möjlighet att utlemna sina sedlar
i jemnt förhållande efter de skyldigheter, den har att fullgöra gent
emot de enskilda bankerna.
»Det är kändt, att man inom utlandet i fråga om bestämmandet
af sedelutgifningsrätten för vissa centralbanker gatt till väga så, att
dessa fått öfvertaga den rätt, som vissa andra banker lemnat ifrån sig.
Ett i det hela liknande förfaringssätt är det, som nu förordats af herr
Lithander, och det synes, såsom af hvad ofvan anförts lär framgå,
kunna hos oss tillämpas under de förhållanden, som nu äro för handen.
Dock måste tydligtvis tillses, huruvida det äfven för framtiden lemnar
tillräckliga garantier för att rörelsens behof af omsättningsmedel må
blifva behörigen tillgodosedt och på samma gång riksbankens sedlar
tillräckligt starkt fonderade.
»I det senare afseendet har herr Lithander föreslagit, att riksbanken
för begagnande af den sedelutgifningsrätt, som enligt hans motion
skulle öfvertagas från enskild bank, skulle innehafva ett belopp i guldmynt,
som motsvarar 10 procent af vederbörande enskilda banks grundfond,
sådan den befans vid 1896 års början. Den qvotdel i guldinnehaf,
som sålunda ifrågasatts, hänför sig visserligen till något annat än
sedelbeloppet, nemligen till ifråga kommande banks grundfond, men
faktiskt skulle den i det närmaste komma att stå i liknande proportion
till sedelemissionen. Det lär emellertid med allt skäl kunna erinras,
att det vilkor af guldinnehaf, som sålunda uppstälts, hvarken i det ena
eller andra afseendet står i öfverensstämmelse med de principer, som
banklagen fastslagit. Denna fordrar för utgifning af sedlar öfver en
viss gräns — som bestämmes af metalliska kassans storlek jemte behållningen
i fordringar å löpande räkning i utlandet samt det derutöfver
fastslagna beloppet sextio millioner — en qvotdel i guldtillgång af BO
procent. Någon anledning att beträffande den ytterligare sedelutgifning,
som nu sättes i fråga, öfvergifva den principen synes, såsom ock
en af motionärerna, herr Dahn, rigtigt erinrat, icke föreligga, helst
12
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
detta, enligt hvad en annan förslagsställare, herr Höglund, anmärkt,
skulle innebära ett icke oväsentligt försvagande af sedlarnes fondering.
»I fråga om tillräckligheten för framtiden synes det fullmägtige,
att den föreslagna tillökningen, hvilken, när riksbanken ensam blifver
sedelutgifvande, skulle komma att uppgå i rundt tal till 61 millioner,
bör tillsammans med hvad redan är medgifvet vara tillfyllestgörande.
Möjlighet skulle då finnas för riksbanken att, utom de sedlar, som få
emitteras på grund af tillgänglig behållning å räkningar i utlandet, utsläppa
sedlar
a) metalliskt fonderade för (25 + 12 + 18,3 =) 55,3 millioner
b) derutöfver enligt nuvarande bestämmelse 100,— »
c) » » det nya förslaget 61,— »
tillsammans 216,3 millioner,
naturligtvis under förutsättning, att sedlarne under b) och c) motsvarades
af de tillgångar, som omförmälas i den nuvarande 7 § af banklagen
eller lätt säljbara utländska statspapper, statens, allmänna hypoteksbankens
och andra inhemska obligationer, som å utländsk börs noteras,
samt vexlar betalbara inom eller utom riket.
»Att det nyss uppgifna beloppet bör vara tillräckligt äfven vid en
starkt utvecklad affärsrörelse, har man rätt att sluta sig till med ledning
af de siffror, som föreligga från den senaste tiden, under hvilken
behofvet af sedlar visat sig vara synnerligen stort. Sedelutgifningsrätten
uppgick vid slutet af nedannämnda månader 1898 för riksbanken
och de enskilda bankerna tillsammans
för juni
juli
augusti
september
oktober
november
december
till 177,174,865, deraf obegagnad 35,784,806,
» 182,318,087, » » 49,584,413,
» 189,356,714, » » 52,157,245,
» 190,074,085, » » 38,140,193,
» 186,413,705, » » 40,166,443,
» 185,800,838, » » 41,004,871,
» 192,360,333, » » 42,185,148.
Det finnes således all anledning till det antagandet, att den nyss
angifna summan 216,3 millioner, i hvilken icke inräknats riksbankens
sedelutgifning på grund af behållningar i utlandet, skall till fullo motsvara
behofvet äfven med förutsättning, att utöfver den faktiska sedel
-
Satnmansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 13
utgången skäligen stor sedelreserv bör vara att tillgå. Snarare är
det troligt, att den ytterst faststälda gränsen icke på långt när kommer
att uppnäs, utan finnas till blott såsom en för alla eventualiteter utstakad
linea, innanför hvilken riksbanken kan röra sig med den elasticitet,
som alltid är önskvärd och hvilken äfven med tillämpning af
kontingenteringssystemet kan rada, om och när det högsta tillåtna beloppet
tilltages rundligt. Det är ock lätt insedt, att den utvidgade rätten
till sedelemission . kommer att utöfvas endast i den mån riksbankens
rörelse pa naturlig väg tillför densamma de enligt lagbestämmelserna
för utsläppande af icke metalliskt fonderade sedlar till det ena eller
andra beloppet behöfliga tillgångarna äfvensom att behofvet af ökning
i guldkassan skall inträda successive och i sammanhang med utvecklingen
i det hela. *
»Vid sådant förhållande är det uppenbarligen icke af behofvet påkalladt
att, såsom i en motion föreslagits, höja det nu stadgade minimum
i metallisk kassa från 25 till 30 millioner och i sammanhang
härmed flytta den gräns, der vilkoret af viss qvotdel i guld såsom grundlag
för ytterligare sedelutgifning blifver gällande, från 60 till 80
millioner.
»Af hvad i det föregående anförts lär ock framgå, att ökning''af
sedelutgifningsrätten med ett bestämdt belopp utöfver det hittills medgifna
redan nu hvarken påkallas af något för tillfället befintligt behof
eller bör. i lagen utan vidare fastslås. Genom ett sådant fastslående
skulle i sjelfva verket kunna framkallas anspråk på sedelemission, hvilka
icke gåfve sig såsom en naturlig följd af ett normalt utveckladt affärslif,
utan snarare berodde på föreställningen om en penningtillgång, hvilken
i sjelfva verket till en stor del skulle existera på papperet, enär den
vore endast en möjlighet, som under förutsättning af vissa förhållandens
inträdande kunde förvandlas till verklighet.
»Nu kan visserligen härvid erinras, att om de enskilda bankerna
genast eller i den allra närmaste tiden komme att afstå från sin sedelutgifningsrätt,
riksbanken skulle hafva att sörja för en tillräcklig sedeltillgång,
likasom naturligtvis att uppfylla de härför bestämda vilkoren,
och särskildt halla behöflig guldkassa. I afseende härpå må dock framhållas,
hurusom riksbanken för det närvarande eger en betydande sedelreserv,
hvilken den 31 sistlidne januari uppgick till 55,947,203, kronor,
medan bankernas faktiska sedelutgifning samtidigt utgjorde 74,206,131 kronor.
Den nödiga supplementära betäckningen i vexlar m. m. skulle tydligen
14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
lätt åstadkommas ej minst genom de fordringar, som komme att tillflyta
riksbanken såsom följd af bankernas rediskonterings- och kreditivrätt, men
hvad guldkassan angår, kunde svårigheter uppstå för att med ens anskaffa
det erforderliga tillskottet. Fullmägtige, som i fråga om tillgången på
guld och guldvaluta, hvaraf i sjelfva verket möjligheten att utsläppa
sedlar i större omfattning ytterst beror, aflåtit särskild framställning till
utskottet, tillåta sig dock i detta sammanhang erinra derom, att i händelse
de enskilda bankerna skulle nu upphöra med sin sedelutgifning, riksbanken
bör kunna påräkna att af dem få köpa den allra största delen
af deras guldinnehaf eller antagligen omkring 7,5 millioner kronor, för
hvilka betalning utan ringaste svårighet för riksbanken kunde erläggas i
inländsk valuta. Det sannolika synes emellertid vara, att de enskilda
bankerna i allmänhet icke komma att uppgifva sin sedelutgifningsrätt förrän
längre fram, och möjligen efter hand. I sådant fall har riksbanken uppenbarligen
god tid att söka småningom allt mera stärka sig för den nya
uppgiften och begagna lämpliga tillfällen att öka sitt guldförråd, hvilket
icke ens under 1903 torde behöfva uppbringas så mycket, som ett effektivt
begagnande af den maximala sedelemissionen skulle kräfva.
»Hvad nu slutligen den metalliska fonderingen af sedlarna eller
guldkassans förhållande till sedelbeloppet i dess helhet vidkommer, skulle
det, i fall förslaget i fråga om sedelutgifningsrättens ökande allt efter som
de enskilda bankernas upphör blifver antaget, icke komma att synnerligen
mycket skilja sig ifrån det af banklagen nu normerade. Med ett maximum
i sedelutgifningsrätt, oberäknadt den, som beror af de utländska behållningarna,
af 137 millioner kronor, skulle för närvarande riksbanken
böra innehafva ett guldförråd af 37 millioner kronor eller ungefär 27
procent. Skulle efter tillämpning i dess fullhet af det nu ifrågasätta
stadgandet sedelutgifningsrätten belöpa sig till 216,3 millioner och guldkassan
således utgöra 55,3 millioner, blefve procenten cirka 25,57. Antagligen
komme dock i praxis ej mer än omkring 200 millioner att
behöfva räknas, i hvilket fall guldförrådet skulle uppgå till omkring
51,5 millioner kronor eller cirka 25,75 procent, hvilket inom vårt land,
der användningen af sedlar såsom rörelsemedel är så stark, bör kunna
anses betryggande.
»Fullmägtiges uppfattning om de här behandlade motionernas innebörd
och om möjligheten att tillmötesgå de deri framstälda förslagen är
således, korteligen sammanfattad,
att den nuvarande segelutgifningsrätten för riksbanken och de enskilda
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 15
bankerna tillsammans är fullt tillräcklig för att, så vidt på dem beror,
trygga den allmänna rörelsen mot hvarje brist på inhemska omsättningsmedel
;
att en stark utvidgning redan nu af gränserna för riksbankens sedelutgifning
icke i större mån kan blifva effektiv, gå länge de enskilda
bankerna ega en dylik rätt till belopp af öfver 100 millioner kronor,
men deremot kan framkalla anspråk på riksbanken, som denna icke kan
uppfylla annorlunda än i den mån dess medel att vid anfordran inlösa
sina sedlar i motsvarande grad ökas och sålunda måste befaras i främsta
rummet komma att föranleda en ytterligare, på mycket osäker grund
hvilande, uppblåsning af affärsverksamheten;
att följaktligen den ifrågasatta ökningen af riksbankens sedelutgifningsrätt
icke kan förordas under annan förutsättning, än att den inträder
i samma mån som de enskilda bankernas indrages samt rörelsen behöfver
och begagnar just riksbankens sedlar; och slutligen
att såsom vilkor äfven för en dylik successiv ökning bör sättas en
kontingentering med guld, som icke får blifva lägre än den i öfrigt af
banklagen bestämda eller 30 procent, så att den icke kan användas annat
än i den mån riksbanken på det ena eller andra sättet kan öka sitt guldförråd
i behörig proportion till sedelmassan.»
I likhet med hvad så väl två af motionärerna som fullinägtige i
riksbanken uttalat, finner utskottet, att med hänsyn till förhållandena för
dagen någon bjudande nödvändighet icke föreligger att öka den sedelutgifningsrätt,
som genom nu ifrågavarande bestämmelser i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897 tillerkänts riksbanken. Denna uppfattning
bekräftas ock af de utaf fullinägtige lemnade sifferuppgifter angående
riksbankens och de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt den 31 december
1898 samt angående det belopp, hvartill denna sedelutgifningsrätt blifvit
begagnad. Utaf de lemnade uppgifterna framgår jemväl, att af de enskilda
bankerna hittills endast en enda afstått från sin sedelutgifningsrätt;
men om det än af denna och andra omständigheter synes vara mycket
sannolikt, att åtminstone flertalet af de enskilda bankerna fortfarande
komma att begagna sin intill utgången af år 1903 medgifna rätt att utgifva
egna sedlar, qvarstår dock möjligheten för riksbanken att på grund
af bestämmelserna i 41 § riksbanklagen redan före år 1904 nödgas öfvertaga
hela eller en större del af den sedelutgifning, som nu utöfvas af de en
-
16 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
skilda bankerna. Och vid 1904 års ingång skall riksbanken hafva öfvertagit
hela sedelutgifningen. Med skäl måste man befara, att den riksbanken
enligt nu gällande bestämmelser tillerkända sedelutgifningsrätt
skall år 1904 eller möjligen derförut visa sig hafva varit allt för snäft
tilltagen, och att riksbanken derför måhända ej skall kunna tillfredsställa
allmänna rörelsens legitima behof. Dylika farhågor hafva tydligen framkallat
föreliggande motioner.
Granskar man de grunder, hvarpå bestämmelserna angående riksbankens
sedelutgifningsrätt i nu gällande lag tillkommit, finner man, att den
ledande tanken är denna, att det gifves ett visst mått af sedlar, som under
alla omständigheter kommer att hålla sig utelöpande, och för hvilket
ringa eller ingen guldtäckning behöfves, under det att de derutöfver utgifna
sedlarne kunna medföra kraf på riksbankens guldkassa eller utländska
tillgodohafvanden och derför fordra kraftigare täckning. Denna
ledande tanke finnes klart angifven uti 1881 års bankkomiterades den
14 december 1883 afgifna yttrande, deri det säges:
»Detta systems kärna ligger deri, att man noggrant beräknar den
qvantitet sedlar, som den inhemska omsättningen alltid minst håller utelöpande,
samt inedgifver sedelbanken att utgifva denna qvantitet mot betäckning
af räntebärande, säkra, om också ej genast realisabla valutor
samt tillförbinder banken att för hvarje sedel, den utöfver sagda minimum
utgifver, innehafva valuta i guld.»
Och den senare bankkomitén äfvensom det följande lagstiftningsarbetet
har påtagligen byggt vidare på den här lagda grunden. 1881 års
bankkoinité ansåg emellertid minimalsiffran för de enligt beräkning ständigt
utelöpande sedlarne böra sättas till 75 millioner kronor, i Kongl. Maj:ts
proposition till 1897 års Riksdag höjdes den till 90 millioner, och vid
lagens antagande i kamrarne bestämdes den på grund af herrar fullmägtiges
i riksbanken utlåtande till 100 millioner. Den offentliga diskussionen
äfvensom föreliggande lagändringsförslag vittna likvisst om, att man redan
nu funnit, att nämnda siffra med hänsyn till den senare utvecklingen af vårt
näringslif är lägre tilltagen än ur säkerhetssynpunkt varit nödigt. Anser
man, att riksbanken under alla förhållanden kan år 1904 utan
svårighet förskaffa sig en synnerligen stark guldkassa och sedermera bibehålla
den eller, derest svårighet derför skulle möta, utan vidare kan påräkna
statens mellankomst för detta ändamål, är det för allmänna rörelsen
af underordnad betydelse, huru siffran för den så kallade obetäckta sedelutgifningsrätten
fixeras. Men vill man med så stor sparsamhet i afseende
17
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
a, guldkassan, som är förenligt med trygghet för sedlarnes inlösen, ordna sedelutgifriingsrätten
lör riksbanken, synes utskottet blott tvenne vägar vara att
följa. Den ena är, att man med bibehållande af nuvarande lagstiftnings grunder
för sedelutgifningsrätten gör beloppet af den så kallade obetäckta sedelutgifningsrätten
rörligt, sa att det på ett försigtigt sätt afpassar sig efter
näringslifvets utveckling. Den andra är, att sedelutgifningen slappes fri
endast '' med en viss måttlig qvotdelsbegränsning beträffande förhållandet
till guldkassan, hvarvid man i ölrigt linge förlita sig på verkningarna af
en klok diskontopolitik från fullmägtiges sida.
I det hittills varande svenska sedelbanksystemet har den förnämsta
fördelen legat uti den elasticitet i sedelutgifningsrätten, som möjliggjort
för de enskilda bankerna att lått och smidigt anpassa sin sedelutgifninoefter
rörelsens behof. Det vill derför synas utskottet, att om en ändring
skall vidtagas i de bestämmelser, hvarigenom sedelutgifningen förbehållits
åt riksbanken ensam, denna bör gå i sådan rigtning, att den största möjliga,
med trygghet för sedlarnes inlösen förenliga, elasticitet beredes för
riksbankens sedelutgifningsrätt.
fvär utskottet, utgående från dessa allmänna principer, granskar de
föreliggande förslagen till ändring i riksbankens sedelutgifningsrätt, finner
utskottet, att intet af dem tillfredsställer de fordringar, som här uppstälts.
ba väl herr Lithanders som herr Dahns förslag innebära, frånsedt de olika
grunderna för den partiella guldtäckningen, blott fixeringar af beloppet
för den sa kallade obetäckta sedelutgifningsrätten vid andra siffror än den
nu lagstadgade. Men med stöd af den sedan detta lagstiftningsarbetes
början vunna erfarenhet är det långt ifrån osannolikt, att äfven de siffror, som
föreslagits, inom någon framtid skola befinnas mindre tillfredsställande, och
det synes utskottet önskvärdt, att mera beståndande bestämmelser härutinnan
blefve träffade. Hvad herr Höglunds motion vidkommer, ansluter sig den
väsentligen till herr Lithanders, äfven med afseende å gränserna för sedelutgifningsrätten,
men vill stärka den metalliska täckningen för den sedelutgifningsrätt,
som pa riksbanken skulle efter hand öfverflyttas från de
enskilda bankerna, derigenom att riksgäldskontoret skulle på närmare bestämda
vilkor till riksbanken öfverlemna svenska statsobligationer motsvarande
trettio procent af den öfvertagna sedelutgifningsrätten. Utskottet
vill ingalunda bestrida, att omständigheterna någon gång kunna föranleda
deitill, att staten utan att riksbanken har någon som helst oförmåga
eller svårighet att infria sina egna förbindelser — bör hjelpande inskrida
för att stärka riksbankens guldkassa i syfte att förekomma en eljest nödBilt.
till Likså. Prat. 1890. 6 Sami. 2 Åfd. 1 Käft.
O
ö
18
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlutande N:o 1.
vändig, men allt för stark strypning af affärslifvet. Men utskottet kan
deremot icke finna det lämpligt eller nödigt att i lag föreskrifva en permanent
nödhjelp från staten åt en institution, som af statsverket utrustats
med en så stark ställning som riksbanken.
En ändring före 1903 års utgång af nu gällande bestämmelser angående
riksbankens sedelutgifningsrätt torde nog blifva behöflig, men
utskottet anser sig på förut angifna skal ej kunna förorda någon af nu
föreliggande motioner och anser sig ej heller kunna med anledning af
dem framställa något förslag i sådant syfte, hvarför utskottet hemställer,
l:o).
att ifrågavarande af herr Lithander väckta motion
ej må af Riksdagen bifallas;
2:o).
att herr M. Dahns motion ej ma vinna Riksdagens
bifall; samt
3:o).
att herr O. M. Höglunds motion ej heller må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 april 1899.
På sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:
F. A. BOSTRÖM.
STOCKHOLM, CENTRÅL-TRYCKERIET 1899.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.