Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14
1899-04-29 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1899:14, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
1
N:o 14.
Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1899 kl. 5 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner,
afseende förändrade bestämmelser i fråga om vilkoren
för valrätt till Riksdagens Andra Kammare.
Till konstitutionsutskottets behandling hafva öfverlemnats följande
inom Andra Kammaren väckta motioner, åsyftande förändrade bestämmelser
i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsman i Andra Kammaren,
nemligen n:o 221 af herr G. Elowson, n:o 225 af herr J. Ny däld jemte
fjorton andra af kammarens ledamöter, n:o 226 af herr David Bergström
jemte tolf andra af kammarens ledamöter, i hvilken motion jemväl herr
Branting instämt, samt n:o 227 af herr C. Lindhagen.
I dessa motioner hemställes:
af herr Elowson:
att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling
följande förslag till förändring af
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 3 Sami. 14 Höft. (N:o 14.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2'':
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
Riksdagsordningen.
§ 14.
(Nuvarande lydelse:)
Valrätt tillkommer inom den kommun,
der han bosatt är, en hvar i
kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man, hvilken antingen
eger eller med stadgad äborätt inneliafver
fast egendom på landet eller i
stad till ett taxeringsvärde af minst
ett tusen riksdaler, eller för lifstid
eller för minst fem år arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde,
ej understigande sex tusen riksdaler,
eller ock erlägger till staten bevillning
för en till minst åttahundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst.
af herr Ny däld och medmotionärer:
att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga'' följande förslag till ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen:
Valrätt
tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man;
af herr Bergström och medmotionärer:
att Riksdagen måtte antaga till hvilande för grundlagsenlig behandling
följande förslag till ändrad lydelse af §§ 14 och 17 riksdagsordningen
:
§ 14.
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
svensk man, från och med början af kalenderåret efter det han fylt tjuguett
år, så länge han uppfyller de i § 26 stadgade vilkor för valbarhet.
(Föreslagen lydelse:)
Valrätt tillkommer inom den kommun,
der han bosatt är, en hvar i
kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man;
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
3
§ 17.
Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval tillkommer hvarje röstande
en röst. Den, som dervid erhållit de flestas röster, vare lagligen vald, och
skilje lotten emellan dem, som erhållit lika röstetal.
Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de röstlängder öfver valberättigade
vid riksdagsmannaval till Andra Kammaren, som å landet af
kommunalnämnden och i stad af magistraten eller, der sådan ej finnes,
stadsstyrelsen böra upprättas;
af herr Lindhagen:
att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till en politisk rösträttsreform,
byggd på grundsatsen om allmän, lika och direkt rösträtt vid val
till Riksdagens Andra Kammare.
Af de framstälda förslagen afse sålunda herr Elowsons och det af
herr Nydahl och medmotionärer väckta, att valrätt till Riksdagens Andra
Kammare skulle tillerkännas inom den kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, under det att
herr Bergströms och inedmotionärers förslag åsyftar införande vid riksdagsmannaval
till Andra Kammaren af allmän och lika rösträtt för myndige
män, samt herr Lindhagens afser en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om förslag uti väsentligen samma syfte.
Utskottet har icke kunnat biträda något af de sålunda framstälda
förslagen om utsträckt valrätt till Riksdagens Andra Kammare. Utskottet
ledes dervid af väsentligen samma uppfattning af denna fråga, som en
gång uttalats af den man, hvilken varit den egentlige upphofsmannen till
vår nuvarande riksdagsordning, friherre Louis De Geer, vid ett tillfälle, då
han, som då var statsminister och chef för justitiedepartementet, hade att
inför Konungen i statsrådet anmäla en inkommen petition med anhållan
om aflåtande till Riksdagen af kongl. proposition om utsträckt valrätt och
valbarhet till Andra Kammaren. Då ifrågavarande petition den 18 april
1879 af friherre De Geer anmäldes uti statsrådet, yttrade han nemligen,
enligt hvad utskottet är i tillfälle att meddela, bland annat följande:
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
»Den af sökanderne begärda tillämpning af personlighetsprincipen
låter icke förena sig med qvinnans utestängande från politiska rättigheter,
och så länge man icke tillerkänner sådana åt henne, ställer man sig på en
annan grund än personlighetsprincipen; men intilldess en allmän grund,
som följdrigtigt kan tillämpas, är funnen, torde rättast vara att företrädesvis
taga till ledning den praktiska hänsynen till samhällets bästa. Med
samma rätt, som den ena hälften af samhällets personligheter då kan helt
och hållet uteslutas från deltagande i lagstiftningen, kunna ock af den andra
hälften uteslutas de, af hvilkas deltagande i lagstiftningen icke kan förväntas
öfvervägande gagn; och då personlighetsprincipens tillämpning endast
å det manliga slägtet genom s. k. allmänna val i andra länder ofta visat
sig vara förenad med faror för samhällets lugna utveckling, har man vanligen
genom större eller mindre begränsningar sökt förekomma dessa faror.
Äfven i vår riksdagsordning finnas sådana begränsningar uti vissa faststälda
qvalifikationer för valrätt och valbarhet vid riksdagsmannaval, bland
hvilka sökanderne afsett endast dem, som röra valen till Andra Kammaren.
Dessa öfverensstämma hufvudsakligen med de begränsningar, som förut
funnos, ehuru på annat sätt uttryckta, för valen till borgare- och bondestånden,
och till följd häraf måste de, mindre än andra nya bestämmelser,
träffas af den anmärkning för godtycklighet, som kan framställas emot
hvarje censusbestämmelse. Af den omständigheten, att dessa bestämmelser
äro uttryckta i penningevärden och att penningens värde städse visat en
benägenhet att falla, om än med längre eller kortare afbrott, följer för öfrigt,
att de faststälda censusbestämmelserna skola, om de lemnas oförändrade, med
tiden blifva allt lägre och lägre. Vid sådant förhållande torde ytterligare
nedsättning genom förändrade lagbestämmelser icke böra ske, så framt det
icke kan visas, att sådant af ett verkligt för handen varande behof kräfves.
Bland dem, hvilka sökanderne ansett nu vara orättvist utestängda från
valrätt, torde afseende företrädesvis böra fästas vid kroppsarbetarne och
folkskolelärarne. Hvad de sistnämnde beträffar, så utgör deras lön med
ålderstillägg minst 600 kronor, hvartill kommer fri bostad, vedbrand och
kofoder, och dessa förmåner torde i allmänhet kunna beräknas till tvåhundra
kronor, så att dessa folkskolelärare, äfven om de icke hafva någon extra
inkomst, såsom dock ofta är fallet, i allmänhet torde, med nuvarande bestämmelser,
blifva valberättigade, om deras inkomster rätt uppskattas. Så
är äfven förhållandet med duglige och i sitt yrke kunnige kroppsarbetare
i städerna, och om än under nuvarande tryckta konjunkturer och nedsatta
arbetspriser, antalet af dem, som med sitt arbete förtjena 800 kronor om
året, är mindre än för ett par år sedan, torde ett sådant tillfälligt förhål
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
5
lande, hvilket man ännu kan hoppas vara öfvergående, icke böra föranleda
till en grundlagsförändring. Större anledning torde förefinnas att tillse,
om icke en sådan förändring i bevillningsförordningen kunde vidtagas, att
de, som verkligen ega en inkomst af 800 kronor, också kunde derför beskattas,
utan att derigenom blifva så hårdt betungade, som nu blefve fallet,
ty deruti är säkerligen att söka orsaken, hvarför många nu icke komma i
utöfning af den valrätt, som borde dem tillkomma.
Den utsträckning af valrätten, som sökanderne ifrågasatt, skulle vara
så stor, att samtlige de nu valberättigade skulle komma att utgöra endast
en minoritet. Verkningarne af en så genomgripande förändring torde vara
oberäkneliga, och att nu utsätta sig för de ovissa följderna torde icke vara
tillrådligt.»
I anslutning till hvad friherre De Geer sålunda uttalat, och med erinran
att förändring af bevillningsförordningen i det af friherre De Geer
angifna syfte, på sätt af utskottet här nedan närmare omförmäles, redan
egt rum, vill utskottet betona, att utskottet icke kan dela deras åsigt, som
förmena, att rösträtten är vare sig en medfödd rättighet eller en rättighet,
som på sådant sätt sammanhänger med skyldigheten att betala skatt eller
i allmänhet bidraga till fyllande af samhällets behof, att den i följd deraf
i lika grad bör tillkomma hvarje skattskyldig eller på annat sätt till statsbehofven
bidragande samhällsmedlem. Enligt utskottets åsigt är det nemligen
icke den enskildes rätt, som bör vara i första hand bestämmande för
frågan om den politiska rösträttens utsträckning, utan statens bästa, och
det är derför statens både rättighet och skyldighet att tillse, det valrättsbestämmelserna
blifva så afvägda, att icke ett öfvervägande inflytande vid
valen tilldelas de samhällsmedlemmar, som hafva de minsta förutsättningarna
för att förvärfva sig den sjelfständighet, den mognad i politiskt
omdöme och den erfarenhet, hvilka böra förefinnas hos dem, åt hvilka
inflytande på statens angelägenheter skall anförtros.
Genom tillmötesgående af det af motionärerna herrar Bergström ^, fl.
och Lindhagen framstälda krafvet på allmän och lika rösträtt skulle hela
den nuvarande valinanscorpsen bringas i minoritet, och all magt vid valen
tillfalla den samhällsklass, som nu står under det s. k. strecket, en anordning
af valrätten, som enligt utskottets åsigt icke vore förenlig med
en lugn och sund samhällsutveckling, och hvars genomförande sålunda icke
skulle bereda ens nämnda samhällsklass några bestående fördelar. Erfarenheten
från utlandet har icke heller visat, att den allmänna rösträtten
i de länder, der den är genomförd, medfört bättre politiska eller sociala
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
förhållanden än hos oss; tvärtom hafva just under senare tid flerstädes i
utlandet starka anmärkningar försports mot detta valrättssystem och de
följder, det fört med sig inom det parlamentariska lifvet.
I detta samband vill utskottet erinra derom, att just under de senare
åren i flere utländska stater valrättsreformer genomförts, hvilka visat,
att man i dessa stater icke hyser odeladt förtroende till principen om
allmän och lika rösträtt. Den belgiska valrättsreformen af den 7 september
1893 är sålunda, som bekant, väl grundad på allmän rösträtt — för män,
som fylt 25 år — men med graderad skala. I Sachsen åter utbyttes
genom lagarne af den 27 och 28 mars 1896 dittills gällande rösträttsbestämmelser,
hvilka voro grundade på valrätt med censusstreck samt lika
rösträtt för alla öfver strecket stående, mot ett tre-klass-system, der visserligen
valrätten är allmän för män, som fylt 25 år, men der valen äro
medelbara, och de valberättigade vid elektorsvalen äro efter skattebeloppet
fördelade på tre afdelningar, hvilka utse lika många elektorer hvar, och
hvilka bildats sålunda, att till den första afdelningen hänförts de högst
beskattade till så stort antal, att den dem påförda skattesumman utgör en
tredjedel af valkretsens hela skattebelopp, o. s. v. I Österrike slutligen,
der valmännen förut voro indelade i fyra klasser, som hvardera utsåg ett
visst antal representanter, har man genom valrättsreformen af den 14 juni
1896 visserligen infört allmän och lika rösträtt — för män, som fylt 24 år
— men på sådant sätt, att desse valmän bilda blott en femte klass, som
utser 72 representanter, hvilka tillsammans med de af de förutvarande
klasserna valde 353 utgöra representationens andra kammare.
Det af herr Elowson samt af herr Nydahl m. fl. framstälda förslaget
om att tillerkänna valrätt till Riksdagens Andra Kammare åt i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade män har utskottet icke heller
kunnat förorda.
Redan mot dess formulering har gjorts gällande, såväl att ett
antagande deraf skulle medföra den oegentlighet, att den för vår Riksdags
sammansättning och derigenom för hela vårt statsskick vigtiga bestämmelsen
om den politiska rösträtten skulle undandragas grundlagen och
hufvudsakligen blifva beroende af kommunalförfattningarnas och bevillningsförordningens
föreskrifter, som ock särskild^ att den för utöfvande af
valrätt faststälda förmögenhetsgränsen skulle kunna förändras, utan att
Konungens och Riksdagens gemensamma beslut erfordrades. Då nemligen
rösträtt i fråga om kommunens allmänna angelägenheter är beroende på
skattskyldighet till kommunen, och denna skattskyldighet grundar sig på
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
7
bevillning till staten, kommer den kommunala rösträtten, i hvad den är baserad
på inkomst af kapital eller arbete, att i många fall blifva beroende på
storleken af det belopp, för hvilket jemlikt bevillningsförordningen bevillningsfrihet
åtnjutes, men detta belopp bestämmes, såsom bekant, genom ett
Riksdagens beslut, som, derest kamrarne icke kunnat i saken enas, fattas
genom gemensam omröstning. Härtill kommer, att det just vid nuvarande
tidpunkt synes så mycket mindre lämpligt att, på sätt desse motionärer
föreslagit, sammanbinda den politiska rösträtten med den kommunala, som
ju, i anledning af Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897 med begäran
om utredning, huruvida ej den kommunala beskattningen kunde byggas
på annan grund än den allmänna bevillningen, Kongl. Maj:t den 15 oktober
samma år tillsatt en komité för att utreda och afgifva förslag uti
denna och dithörande frågor, och det sålunda är att förutsätta, att förslag
till upplösande af det nu bestående sambandet mellan bevillningen till
staten och den kommunala skattskyldigheten samt till deraf påkallade förändringar
i kommunallagarne och andra författningar varder under den
närmaste tiden utarbetadt.
Äfven den reella innebörden af förslaget om utsträckning af den
politiska rösträtten till alla kommunalt röstberättigade män utgör för utskottet
ett hinder att förorda det till antagande.
Då till stöd för detsamma från motionärernas sida anförts, att det
skulle vara svårt att angifva någon rättslig grund för en olikhet i vilkoren
för politisk och för kommunal rösträtt, emedan den person, som tillerkändes
kompetens att deltaga i kommunalstämmas eller allmän rådstugas förhandlingar,
icke gerna kunde frånkännas den insigt och de egenskaper,
som borde utgöra förutsättning för politisk rösträtt, så vill utskottet, som
ej kan dela denna af motionärerna uttalade åsigt, erinra, att det uppenbarligen
är lättare att förvärfva sig insigter och erfarenhet i de mera
närliggande kommunala värfven, än i sådana angelägenheter, som äro förbundna
med statens styrelse. Men äfven detta oafsedt, förefinnes, enligt
utskottets förmenande, eu betänklig brist i nyssnämnda bevisföring, då man
i densamma af det förhållande, att en person anses kompetent att utöfva
rösträtt i kommunala angelägenheter, i hvilka omröstningen sker med graderad
skala, vill draga den slutsats, att i följd häraf rösträtt efter hufvudtalet
borde tillkomma honom i politiska frågor.
I afseende å förslaget att utsträcka den politiska rösträtten till alla
kommunalt röstberättigade män vill utskottet vidare erinra derom, att af
motionärerna icke blifvit framlagd någon utredning rörande de verkningar,
eu sådan censusnedsättning skulle medföra med hänsyn till hela antalet röst
-
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
berättigade, och att icke heller annorstädes någon fullständig sådan utredning
föreligger. Ett bifall till förslaget skulle alltså innebära ett steg
ut i det obekanta, hvars verkningar icke med någon säkerhet läte sig beräknas.
Enligt utskottets åsigt bör en så betydande förändring af rösträttsbestämmelserna
icke vidtagas utan en föregående allsidig och fullständig
utredning. , , . . . , ,
I vissa afseenden torde nian emellertid med ledning åt nu bekanta
förhållanden kunna göra sig någon föreställning om huru nu ifrågavarande
förslag skulle komma att verka, men de resultat, till hvilka man då kommer,
äro, enligt utskottets åsigt, alls icke egnade att främja förslagets antagande.
Det har sålunda, enligt utskottets uppfattning, med fog mot detsamma anmärkts,
att, under det att genom dess antagande valrätten skulle komma
att utsträckas till ett högst betydande antal arbetare äfven inom den grupp,
som uti statistiska centralbyråns år 1887 afgifna redogörelse angående valrätten
till Riksdagens Andra Kammare vid valen år 1885 betecknades såsom
innefattande »gipsarbetare, daglönare eller arbetskarlar», till skilnad från
arbetare, som »innehafva viss yrkesskicklighet», _ så skulle deremot rösträttsutvidgningen
icke komma att omfatta den talrika klass, som bildas af våra
jordlöpare, hvilka i allmänhet icke äro kommunalt röstberättigade, men
hvilka i sans och mognad icke torde stå efter förstnämnda grupp.
Hvad åter angår de numeriska verkningarne af förslaget, så visar nyssnämnda
af statistiska centralbyrån framlagda redogörelse öfver förhållandena
1885 — hvilken redogörelse utförligt är refererad i konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 3 vid 1888 års riksdag — bland annat, att en
sådan censusnedsättning som den föreslagna för den valmanscorps, som då
fanns, och som utgjorde 307,719 personer, skulle medfört en tillökning åt
179,918 personer, bland dessa 87,949 för inkomst skattskyldige, d. v. s.
en ökning af något öfver 58 %. *) Den majoritet, som dittills i alla valkretsar
på landsbygden utom 7 tillhört gods- och hemmansegaregruppen,
skulle enligt samma redogörelse inom 58 af landsbygdens dåvarande valkretsar
komma att öfverflyttas till grupperna »öfriga arbetare», fabriksoch
handtverksarbetare, sjömän och fiskare, landtbruksinspektorer och rättare
samt arrendatorer. Den sedermera vid 1896 års riksdag framlagda statistiken
öfver hela antalet politiskt röstberättigade samt vissa kommunalt
*) Siffrorna omfatta både dem, som betalt, och dem, som icke betalt sina utskylder.
Ått frånskilja de senare är naturligtvis icke berättigadt, då fråga är om huru manga genom
den föreslagna utsträckningen skulle erhålla politisk rösträtt, och icke om huru manga a
dessa sedermera möjligen genom uraktlåtenhet att betala utskylder kunna vid olika tillfallen
vara sin rösträtt förlustiga.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
9
röstberättigade år 1893 erbjuder emellertid icke motsvarande material
beträffande andra än dem, som äro röstberättigade på grund af bevillning
för inkomst. *) Inom denna valmansgrupp skulle emellertid redan år
1893 ett förslag om den politiska rösträttens utsträckning till alla kommunalt
röstberättigade män hafva medfört på landsbygden en ökning från
39,379 personer med 75,886 eller till 115,265, samt i städerna en ökning
från 81,993 personer med 50,884 eller till 132,877. Antalet röstberättigade
inkomsttagare i hela riket skulle sålunda nämnda år genom den ifrågasatta
förändringen ökats från 121,372 med 126,770, d. v. s. mer än fördubblats.
En så stark ökning af valmännens antal, som dessa siffror antyda, kan utskottet
icke finna vare sig tillrådlig eller af något behof påkallad.
Utskottet kan så mycket mindre finna en sådan ökning vara af nöden,
som, på sätt redan friherre De Geer i ofvan anförda yttrande förutsade,
en relativ tillväxt af valmanscorpsen blifvit en följd deraf, att, med
penningvärdets fortgående fall och arbetslönernas stigande, de nuvarande
bestämmelserna om minimum af taxeringsvärde och årsinkomst i verkligheten
blifvit nedsatta. Detta förhållande ådagalägges deraf, att antalet
valberättigade bland rikets till myndig ålder komne män under tiden 1872
1893 i regel ökats med i medeltal V2 procent för hvarje valperiod;
och, hvad särskildt angår valberättigade på grund af inkomst har, enligt
hvad ofvan anförda statistiska utredning utvisar, nämnda antal under
åren 1885 1893 ökats från 79,570 till 121,372 eller med mera än 50
procent. Det af friherre De Geer i ofvanberörda år 1879 afgifna yttrande
uttalade önskemålet, att en sådan förändring i bevillningsförordningen
blefve vidtagen, hvarigenom de, som verkligen egde en inkomst af
800 kronor, också kunde derför beskattas, utan att blifva så liårdt betungade,
som då var fallet, har som bekant ock vunnit afseende redan uti
1883 års bevillningsförordning, genom hvilken det beskattningsfria minimum
höjdes från 400 kronor till 500 kronor, samt 450 kronor, i stället
för dessförinnan 300 kronor, fritogos från bevillning å inkomst under
1,200 kronor, hvarjemte medgifvande lemnades taxeringsmyndigheterna att
i särskilda fall öka det bevillningsfria inkomstbeloppet eller det bevill—
*) Om de^ skal, hvarför med de befintliga primäruppgifterna — fyrktals- och rösträttslängder
för år 1892, hvilka insamlats till statistiska centralbyrån för upprättande af
don af Kongl. Maja anbefalda utredningen rörande den kommunala rösträtten — icke en
motsvarande undersökning kunnat verkställas rörande fastighetsegares och arrendatorers politiska
rösträtt år 1893, se Bidrag till Sveriges officiella statistik, R. Valstatistik, VII,
3, sid. II.
Bill. till Riksd. Prot. 1899. 9 Sami. 14 Haft. 2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
ningsfria afdraget med högst 2o0 kronor. Under det att vid den nya
riksdagsordningens första tillämpning år 1866 bevillning för 800 kronors
inkomst utgjorde 5 kronor, och följaktligen för rösträtt för inkomst erfordrades,
att bevillning eriagts till staten med nämnda belopp och till kommunen
med ett i proportion derefter svarande, så är nu för ernående af rösträtt
för inkomst tillräckligt, att utskylder erlagts till stat och kommun efter
eu inkomstbevillning af enligt regel 3 kronor 50 öre, men i åtskilliga fall,
särskildt i flere städer, af blott en krona 50 öre. Förmögenhetsbestämmelserna
i § 14 riksdagsordningen måste sålunda numera vara betydligt lättare
att uppfylla än vid tiden för deras fastställande; och efter den stärka.stegring
af arbetslönerna, som utmärkt de allra senaste åren, lärer det icke lida
något tvifvel, att icke äfven efter år 1893 antalet röstberättigade inkomsttagare
varit stadt i hastig tillväxt. Det visar sig också, att i valmanscorpsen,
sådan den efter nu gällande valcensus faktiskt ter sig, den stora
förmögenhetens representanter ingalunda ega öfvervigt. Af samtliga röstberättigade
å landsbygden år 1885 utgjorde sålunda egarne af jord med
taxeringsvärde från 1,000 intill 6,000 kronor mer än halfva antalet; och
af de i städerna röstberättigade bildades samma år majoriteten utaf egare
af fastighet med taxeringsvärde af intill 7,000 kronor i förening med dem,
som skattade för eu inkomst af 800 intill 1,200 kronor.
Vid ett bedömande af frågan, huruvida något verkligt behof förefinnes
af nedsättning i nuvarande censusbestämmelser, torde slutligen icke
heller böra lemnas å sido det bekanta förhållande, att mangen bland de
redan nu röstberättigade uraktlåter att betala sina utskylder. I synnerhet
gäller detta om dem, som i städerna äro taxerade för en inkomst af. 800
intill 1,200 kronor, bland hvilka år 1885, enligt uppgift i konstitutionsutskottets
betänkande 1889 n:o 7, 38 procent i städerna i allmänhet och 54
procent särskildt i Stockholm häftade för oguldna kommunalutskylder.
Hvad åter förhållandena i detta afseende år 1893 angår, så visar för
Stockholm förutberörda, af statistiska centralbyrån utarbetade statistik eu
betydande tillväxt från 1885 af de för utskylder häftande, i det att desses
antal bland de närmast öfver valcensus stående inkomstgrupperna varierar
mellan 64 procent och inemot 86 procent. I Göteborg och Sundsvall
hade förhållandena likaledes försämrats, i det att procentsiffran för de
bland samtlige röstberättigade för utskylder häftande från 1885 till 1893
stigit från omkring 27 procent till något öfver 34 procent, hvaremot i
öfriga städer förhållandena voro i det hela oförändrade. Äfven dessa omständigheter
synas, hvad angår nu berörda valmansgrupp, enligt utskottets
uppfattning väsentligen försvaga de skäl, sena pläga anföras för en sänkning
af nuvarande censusbestämmelser.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
11
Då utskottet sålunda, på grund af hvad ofvan anförts, icke kan
finna någon giltig anledning föreligga för bifall till någon af de nu
ifrågavarande motionerna om förändring af bestämmelserna för valrätt till
Andra kammaren, och då,’ såsom redan framhållits, i följd af penningens
alltjemt fallande .värde redan nu utan alla mer eller mindre tvära ryckningar
en naturlig och lugn reform uti ifrågavarande hänseende ständigt
fortgår, får utskottet hemställa, att
a) herr Elowsons motion,
b) herr Nydahls m. fl. motion,
c) herr David Bergströms m. fl. motion samt
d) herr Lindhagens motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockhölm den 29 april 1899.
< ii ''l . i!1 ■ '''''' '' - . *;•
På utskottets vägnar:
A. V. LJUNGMAN.
Reservationer:
af herr Ljungman, som härvid åberopat den i motionen i Andra
Kammaren n:o 244 lemnade motivering i ämnet;
af herr Dahn, som anfört:
»Då vårt folkskoleväsen onekligen spridt upplysning och kunskaper
till allt djupare lager af befolkningen; då eu utsträckt värnpligt kräfver
ökade personliga uppoffringar af medborgaren, och det således kan ifrågasättas,
för att begagna en f. d. talmans ord, ''huruvida icke den, som för
statens lif går att insätta sitt eget, äfven kan ega anspråk på ökade medborgerliga
rättigheter’ (ehuru jag dermed ingalunda anser det vare sig
nödigt eller nyttigt, att beväringsman leranar fanorna för att deltaga i
riksdagsmannaval, utan i likhet med herr Lindhagen önskar en åldersgräns
12
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
af 25 år för politisk valrätt — i Danmark är nämnda åldersgräns 30 år —);
då vidare kommunal rösträtt, som ju medför rätt till deltagande i de valhandlingar,
som äro bestämmande för utseende af riksdagsman i Första
Kammaren, ej med fog kan anses kräfva mindre fordringar på insigt och
omdöme än som äro behöfliga för utöfvande af den politiska rösträtten vid
val till Andra Kammaren; så har jag inom utskottet förfäktat den åsigt,
som framhållits i herrar Elowsons och Nydahls motioner: nemligen att
census för den politiska rösträtten måtte sammanfalla med census för den
kommunala; och om detta anses principielt rigtigt, torde det i ty fall hafva
mindre betydelse, hvad beslut koinmunalskattekomitén kan komma att fatta.
Men då jag på samma gång håller på de garantier för ett ordentligt fullgörande
af medborgerliga skyldigheter, hvarom förmäles i Kongl. propositionen
n:o 41 till 1896 års riksdag, så vågar jag härmed hemställa:
att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till politisk rösträttsreform, byggd på
grundsatsen om politisk rösträtt för kommunalt röstberättigade
män; dock under vilkor att politisk rösträtt
grundad på inkomst endast må tillkomma den,'' som två
år näst före valåret erlagt utskylder under hvardera året
till stat och kommun, äfvensom att politisk rösträtt inträder
först efter fylda tjugufem år.
af friherre Barnekow, som anfört:
»Under den tid jag varit ledamot af Riksdagen har jag vid flera
tillfällen yttrat mig till förmån för utvidgning af den politiska rösträtten
och anser jag fortfarande begäran härom ej vara obefogad. Jag tror äfven,
att ju mera upplysningen bland allmänheten stiger, ju svårare skall det
blifva att kunna tillbakavisa dylika framställningar, och ju längre denna
frågas afgörande uppskjutes, desto större synas fordringarne blifva. Likväl
har jag ej kunnat bifalla de föreliggande motionerna, hvarken dem, som
yrka på antagandet af allmän rösträtt, ej heller dem, hvaruti önskas att
den politiska rösträtten skall sammanfalla med den kommunala. De förra
anser jag ej hafva någon utsigt att för närvarande blifva af Riksdagen antagna,
och om än de senare skulle hafva större utsigt dertill, så tror jag
den anmärkning, som mot dem blifvit af utskottet framstäld, är berättigad
och väl värd att beakta, nemligen, att om någon af dem nu antoges oförändrade,
bestämmelserna om den politiska rösträtten skulle kunna undandragas
grundlagen och hufvudsakligen blifva beroende af bevillningsförord
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
13
ningens och kominunalförfattningens föreskrifter. Men deras uppfattning,
som tyckas vilja betrakta dessa nu pågående rörelserna till förmån för
utsträckt rösträtt såsom alldeles opåkallade, obehöfliga och för de magtegande
ej värda att lyssna till, kan jag ej gilla, utan jag anser, att den
kommunala författning, som nu varit tillämpad i vårt land uti mer än 30
år, åtminstone på många ställen, bibringat kommunernas röstberättigade
medlemmar så mycken kännedom om och så mycket intresse för behandling
af allmänna angelägenheter, att man kan ifrågasätta, om ej tiden snart
vore inne att något utsträcka den politiska rösträtten. Utskottet anmärker
bland annat häremot, att då man i kommunala frågor röstar efter en graderad
skala, så sker omröstningen i politiska frågor efter hufvudtal, och att
derför vore mycket ovisst, att den, som är kompetent att deltaga uti de förra
frågornas behandling, äfven skulle vara kompetent att deltaga uti de senare;
men orsaken till denna olikhet uti rösträtten får man väl söka deruti, att,
under det de flesta kommunala frågor äro af ekonomisk beskaffenhet och
man upprättat röstskalan med hänsyn härtill, så äro deremot många af de
beslut, som fattas på det politiska området, af den art, att de drabba individerna
lika, alldeles oberoende af den förmögenhet de ega. Detta är nog
också ett utaf skälen till begäran om utsträckt politisk rösträtt, och exempel
saknas ej, att vid behandling af dylika frågor dessa omständigheter
framhållits, och ytterligare gifvit stöd åt ‘ dem, som yrka på utsträckning af
den politiska rösträtten. Till sist vill jag påminna derom, att Andra Kammaren
vid flera tillfällen antagit förslag om utsträckt politisk rösträtt, men
deremot Första Kammaren alltid hyst betänkligheter mot antagandet af
dylika förslag, och torde det vara skäl, i fall ett nytt förslag i denna retning
skall hafva någon utsigt till framgång i Riksdagen, att taga hänsyn
till Första Kammarens betänkligheter och som motvigt till utsträckningen
föreslå att åldersgränsen för valrätt till Riksdagens Andra Kammare höies
till 25 år.
På grund af hvad jag här anfört, vågar jag hemställa,
att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till ändrad lydelse af 14 § Riksdagsordningen,
gående derpå ut, »att valrätt skall tillkomma
inom den kommun, der han bosatt är, enhvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad man, som
uppnått 25 års ålder, samt eger eller med stadgad åborätt
innehafver fast egendom på landet eller i stad till
ett taxeringsvärde af minst fem hundra riksdaler, eller
14
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
eger på annans mark belägen byggnad till ett taxeringsvärde
ej understigande ett tusen riksdaler, eller för lifstid
eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde ej understigande två tusen riksdaler
eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst
fem hundra riksdaler uppskattad årlig inkomst.
af herrar Gyllensvärd, Johnsson och Andersson i Öhrstorp, hvilka
förenat sig i den af friherre Barnekow i hans reservation gjorda hemställan
om skrifvelse till Korigl. Maj:t om framläggande för Riksdagen af förslag
angående utsträckning af valrätten till Andra Kammaren.
af herrar Andersson i Malmö och Liljeholm, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa om bifall till Elowsons förevarande motion;.
af herr Boethius, som anfört:
»I likhet med utskottets flertal och i hufvudsak på de i betänkandet
anförda skälen anser äfven jag, att ingen af de ifrågavarande motionerna
kan utan vidare tillstyrkas, men enligt min mening hade konstitutionsutskottet
ej bort stanna vid en blott negativ åtgärd.
Öfvertygad om att den politiska rösträtten icke är eu s. k. medfödd
rättighet, håller jag före, att det är fullkomligt befogadt, om densamma
genom lagstiftningen regleras på sådant sätt, som samhällets bästa kan
anses kräfva — något som i sjelfva verket äfven anhängarne af den s. k.
allmänna rösträtten erkänna, då de t. ex. godtaga ett åldersstreck- Men
är en reglering af den politiska valrätten principielt försvarlig, så blir tydligen
frågan om denna reglerings beskaffenhet en lämplighetsfråga, för
hvars lösande erfarenheten bör hafva stor vigt. Nu hafva hos oss de folkelement,
som enligt 1866 års riksdagsordning äro valberättigade till den
Andra Kammaren, enligt erfarenhetens vittnesbörd brukat sin magt på ett
för samhällets lugna och sunda utveckling betryggande sätt. Det synes då
föga lämpligt, att — såsom följden uppenbarligen skulle blifva af ett förverkligande
af de föreliggande motionernas; syften — dessa folkelement
fullständigt eller så godt som fullständigt beröfvas politiskt inflytande, och
magten i stället lägges i opröfvade händer. Särskild! bör betänkas, att derigenom
heinmansegarnes klass skulle förlora sin betydelse i vårt offentliga
lif, och dock är det denna samhällsklass med sin urgamla vana vid sjelf- ''
styrelse, sin betänksamhet och sin sjelfständighet, som åt det svenska statsskicket
gifvit och gifver den sunda demokratiska karakter, som utgör dess
kanske förnämsta styrka.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
15
Men ehuru jag sålunda anser det noga böra tillses, att ej genom en
förändrad lagstiftning hittills politiskt berättigade och för deltagande i det
offentliga lifvet synnerligen val qvalificerade samhällselement alldeles undanskjutas,
så synes det mig dock öfverensstämma ej blott med billighetens
utan ock med statsklokhetens fordringar, att, om nya samhällsklasser vinna
ökad betydelse och mognad, de erhålla motsvarande andel i den aktiva medborgarrätten,
ty fördelen med det fria statsskicket är just att folket i så stor
utsträckning som möjligt får medverka till och derigenom blir intresseradt för
statsändamålets realiserande. Och nu låter det sig ej förneka, att kroppsarbetarnes
klass i vår tid och i vårt land nått en förut okänd utveckling.
I första rummet beror detta af storindustriens uppkomst, hvarigenom nya
möjligheter öppnats för denna klass, och värdet af dess arbetsresultat i
hög grad ökats. Men tillika har genom folkskoleväsendet, föreläsningskurser
o. d. kroppsarbetarnes bildningsnivå stigit; nykterhetssträfvandet
har höjt deras sedliga ståndpunkt; deras föreningsväsende af olika beskaffenhet
innebär ett slags sjelfstyrelse, som, äfven den, onekligen kan verka
politiskt uppfostrande, och slutligen hafva de djupa lagren börjat få den
föreställningen, att de genom det politiska strecket ställas så att säga utom
samhället — en uppfattning hvilken, om också oberättigad, är egnad att
försvaga den för ett sundt samhällslif så nödvändiga solidaritetskänslan.
A andra sidan skulle det för en lugn utveckling och derför ej minst för
kroppsarbetarne sjelfva medföra de största vådor, om denna tal läka klass
erhölle politiskt inflytande i förhållande till sin numeriska styrka. Utan
tvifvel skulle derigenom ett klassvälde uppstå, hvartill vår historia lyckligtvis
ej har att uppvisa något motsvarande, ty om någon är kroppsarbetarnes
klass i vår tid klassmedveten. Dessutom äro kroppsarbetarne i sin i mycket
berättigade sträfva)! efter en förbättrad ekonomisk ställning utsatta för den
frestelse, som enligt historiens vittnesbörd vanligen åtföljer en sådan sträfvan
hos de mindre lyckligt lottade samhällslagren, nemligen att låta sig
dåras af utopier och att offra den personliga sjelfständighet^) — hvilken
är den politisk;! frihetens bästa grundval — för ernående af sociala fördelar.
Om man vill tillmötesgå de hittills rösträttslöses anspråk och ändock
skydda vårt samhällslif för klassförtryck, ekonomisk omstörtning och frihetens
undergräfvande, gäller det derför att tillse, det ej genom förändringen
de nya valmännen blifva i stånd att helt och hållet bestämma den
Ändra Kammarens karakter. Visserligen kan det sägas, att Första Kammaren
utgör ett skydd mot de vådor, som häraf kunde härflyta, men
äfven om Första Kammaren verkligen skulle ega förmåga att afvärja dessa
vådor, så skulle detta antagligen endast kunna ske under en våldsam brytning
mellan Riksdagens båda afdelningar — eu brytning, som ''näste verka
16
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
förlamande på arbetet för landets utveckling och kanske blefve ödesdiger
för hela vår författning. Endast på sådana vilkor synas mig derför de
hittills politiskt berättigade klasserna kunna utan att svika sin pligt mot
fäderneslandet medgifva en mera betydande utsträckning af valrätten, att
det på samma gång förebygges, att ej en fullständig omstörtning af den
bestående magtfördelningen inom samhället må blifva följden. Enligt mitt
förmenande gifves det också ett verkligt rationel sätt att åstadkomma
detta, nemligen att rösträtten, i samma man den göres så allmän som
möjligt, ej blir lika för alla.
Nu plägar visserligen mot en sådan anordning anföras, att den skulle
vara stridande mot personlighetsprincipen, men detta är fullkomligt oberättigadt.
Personligheter äro inga abstrakta likformiga enheter, utan lefvande
varelser, utrustade med mycket olika anlag och förmögenheter, och personlighetens
fria utveckling leder derför ingalunda till fullständig jemlikhet.
Om en sådan skulle vara möjlig, kunde den i sjelfva verket endast
åstadkommas genom att kraftigare personligheter hindrades att fritt utveckla
sig, d. v. s. just genom personlighetsprincipens uppoffrande. Det
nuvarande samhället, som lemnar utrymme åt personlig utveckling, företer
också stora olikheter i menniskors vilkor på andra områden än det politiska,
och det år derför svårt att förstå, hvarför inom detta en abstrakt
jemnlikhet bör vara rådande. Mig synes det, att eu fullständig politisk
jemnlikhet är så långt ifrån eu konseqvens af den nuvarande samhällsordningen,
att den snarare bör betecknas såsom eu afvikelse derifrån. När
Geijer gjorde sitt stora och ryktbara inlägg till förmån för personlighetsprincipen
i vårt offentliga lif, var det ej heller hans mening att åstadkomma
eu lika rösträtt, såsom bland annat ses af hans reservation till
konstitutionsutskottets memorial vid 1840 års riksdag »angående nationalrepresentationens
ombildning», i hvilken reservation han yrkade, att det
borde finnas två klasser af valberättigade, en med enkel valrätt och en
med förstärkt i följd af bildning och förmögenhet. Naturligtvis vore det
rigtigast från personlighetsprincipens ståndpunkt, att hvar och ens politiska
rättigheter rättades efter hans insigt i och intresse för allmänna frågor,
men då sådant ej genom någon lagstiftning kan regleras, blir det nödvändigt
att hålla sig till yttre qvalifikationer. Af dessa är förmögenheten den
närmast till hands liggande, och att densamma i viss mån får utöfva inflytande
på de politiska rättigheterna, behöfver icke innebära, att personlighetsprincipen
fått vika för penningen, utan blott att hänsyn tages till en personlig
förmåga, nemligen den, som visat sig i förvärfvandet eller bevarandet
af en mer eller mindre betryggad ekonomisk ställning. För öfrigt
spela de ekonomiska intressena en så vigtig rol inom samhällslifvet, att
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
17
eganderättens helgd verkligen behöfver skyddas genom den politiska magtfördelningen.
I främsta rummet är detta fallet inom det kommunala lifvet,
der det mestadels är fråga blott om ekonomiska angelägenheter, och ehuru
anmärkningar med skäl kunna framställas mot den nu hos oss gällande kommunala
rösträttsskalan, torde dock ingen, som ej är principiel motståndare
till det nuvarande samhället, förneka nödvändigheten af en viss proportion
mellan kommunal rösträtt och kommunal skattepligt. I det egentliga
politiska lifvet förekomma visserligen mera än i det kommunala frågor af
icke ekonomisk natur, t, ex. lagstiftningsärenden, och rösträtten bör derför
ej heller här i samma utsträckning som i det förra göras beroende af förmögenheten,
men vid sidan af mera ideella frågor äro dock äfven ekonomiska
angelägenheter af största betydelse föremål för Riksdagens behandling.
Om all politisk magt lades i de fattigare klassernas händer, skulle
t. ex. dessa genom skatteväsendet kunna utplundra de rikare. Det är derför
en inkonseqvens att med afseende på den kommunala rösträtten hålla
på en graderad skala, men med afseende på den politiska fordra fullkomlig
likhet.
Icke heller innebure en olika politisk rösträtt en principiel brytning
med 1866 års statsskick. Två sätt, hvarpå en olika rösträtt plägar åstadkommas,
kunna nemligen redan sägas vara tillämpade i detta. Det ena
af dessa sätt består deruti, att valmännen äro fördelade i klasser, hvilka
hvar för sig och i olika proportion till sin numerär välja riksdagsmän
(eller elektorer), och detta är just hvad som hos oss eger rum, då städernas
valmän få utse ett proportionsvis större antal riksdagsmän i Andra Kammaren
än landsbygdens. Det andra sättet åter består deruti, att en person
med en viss förmögenhet har flera röster vid riksdagsmannaval än en
person med mindre förmögenhet. För närvarande har hos oss den, hvars
förmögenhetsvilkor ställa honom under det s. k. strecket, 0 röst, men den,
som genom sin förmögenhet står öfver detsamma, 1 röst. I sjelfva verket
finnes ingen principiel skilnad mellan detta system och ett valsystem, som
åt en person i en viss ekonomisk ställning gåfve 1 röst och åt en annan
i en bättre ställning mer än 1 röst. En reform i den angifna rigtningen
betydde sålunda ej att man helt och hållet frånginge det nuvarande systemet,
utan blott att detta förändrades till bättre öfverensstämmelse med nutidens
kraf.
Frågan blir då, på hvilken väg detta lämpligast bör ske. En sådan
som på senaste tiden kanske mest låtit tala om sig är det s. k. proportionella
valsättets. Detta fordrar emellertid en utveckling af partiväsendet,
hvilken i allmänhet hos oss ej förefinnes på landsbygden, hvarför också
regeringen i sitt rösträttsförslag vid 1896 års riksdag inskränkte detta val
Bili.
till Rilcsd. Prot. 1899. 3 Sami. 14 Höft. 3
18
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
sätt till de större städerna. Men om en utsträckning af rösträtten skall
genomföras, bör den enligt min uppfattning blifva verkligt genomgripande,
och då behöfves på landsbygden lika väl som i städerna en motvikt mot
inångväldet. Det proportionella valsättets tillämpning på landsbygden
skulle för öfrigt nödvändiggöra en ny valkretsindelning, enär det hvilar
på förutsättningen, att hvarje valkrets väljer mer än en representant,
men så stora lanclsbygdsvalkretsar torde föga lämpa sig för våi’a förhållanden.
Lemnas af dessa skäl det proportionella valsättet utom räkningen,
torde endast de valsätt med olika rösträtt böra komma under ompröfning,
hvilka i det föregående redan äro berörda, nämligen det, som låter numeriskt
olika valmansklasser hvar för sig välja representanter eller elektorer,
och det, som låter valen ske samfäldt men efter graderad skala.
Det förra är ganska beaktansvärdt och tillämpas i åtskilliga länder, men
mot detsamma talar, att det skulle kräfva antingen en ny valkretsindelning
eller ock ett fullständigt uppgifvande af det omedelbara valsättet,
hvilket bland vårt folk synes blifva mer och mer omtyckt. Ett system
med samfälda val enligt graderad skala torde deremot bäst passa för våra
förhållanden. Det läte förena sig både med den nuvarande valkretsindelningen
och med det omedelbara valsättet, och det användes före 1866 vid
valen till borgare- och bondestånden och användes fortfarande vid våra
kommunala val.
Bestämmer man sig för en graderad röstskala, uppstår frågan, hvad
som skall normera graderingen, och enligt min åsigt bör detta förnämligast
vara valmännens olika förmögenhetsvilkor. Derigenom skulle man kunna
komma ifrån ett egentligt censusstreck, och deri ser jag en stor fördel.
Ehuru, såsom ofvan är sagdt, ett valsystem med censusstreck och lika
rösträtt för de öfver strecket stående icke principielt skiljer sig från ett
valsystem med graderad röstskala, så te sig dock verkningarna, af de båda
systemen ganska olika. En anordning, som låter ekonomiska, förhållanden
endast på sådant sätt hafva betydelse för valrätten, att de bestämma sjelfva
gränsen nedåt för denna, väcker nemligen lätt föreställningen, att penningen
rent af är grunden för valrätten, och just häraf hemtar oppositionen
mot vår nuvarande riksdagsordning sin kanske förnämsta styrka. Låter
man deremot förmögenhetsförhållandena utöfva sitt tillbörliga inflytande
under formen af en förstärkt valrätt, blir det deremot möjligt att låta
sjelfva rätten att deltaga i valen till Andra Kammaren erhålla en mera
ideell grund.
Då nu syftet med den graderade skalan vore att hindra den nuvarande
valmanskårens fullständiga öfverflyglande, synes det ligga nära
till hands att vid principens genomförande låta alla dem, som enligt nu
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
19
gällande bestämmelser hafva valrätt till Andra Kammaren, erhålla tvä
röster hvar. Denna fråga, liksom ock frågan om och i hvad mån en ytterligare
förstärkning af valrätten bör ega rum, fordrar emellertid en närmare
statistisk utredning, och vid de båda frågornas lösande bör dessutom
hänsyn tagas till huru långt valrätten utsträckes nedåt. Ett synes
dock stå fast, nämligen att hopandet af röster ej bör blifva för starkt, och
det synes mig önskligt, om man kunde stanna vid den i Belgien rådande
grundsatsen, att ingen valman får ega mer än tre röster. Med afseende
på den ytterligare förstärkta rösträtten kunde möjligen också hänsyn tagas
till bildningsqvalifikationer, så att t. ex. personer, som genomgått
folkhögskola, aflagt den föreslagna praktiska afslutningsexamen (om en sådan
kommer till stånd) eller eg a motsvarande eller högre bildningsgrad,
finge mer än 2 röster, om de uppfylde de för utöfvande af dubbel rösträtt
erforderliga ekonomiska vilkoren.
Hvad slutligen angår sjelfva grunden för rätten att vara valman, talar
åtskilligt för att densamma sökes i uppfyld direkt statspligt. Visserligen
anser jag ej, att politisk valrätt bör gälla såsom en rekompensation
för fullgörandet af hvad medborgarne måste prestera för att det samhälle
de tillhöra skall kunna bereda dem rättsskydd och delaktighet i en nationel
kultur, men deremot synes mig verkligen ett dylikt fullgörande med
fördel kunna användas såsom en pröfvosten på medborgerlig vederhäftighet,
ty om någon har direkta pligter mot staten och ej fyller dem, så
vittnar detta om en sådan brist på allmänt intresse, att personen i fråga
synes föga lämplig att åtnjuta aktiv medborgarerätt. Till följd häraf anser
jag, att ingen, som ej lagligen är befriad från värnpligtsöfningar i
fredstid, bör få utöfva politisk valrätt, såvida han ej fullgjort den värnpligtsskyldighet
under fredstid, som ålegat honom före inträdet i rösträttsåldern.
Detta skulle emellertid föra med sig, att åldern för valrätt framflyttas,
men en dylik förändring synes mig äfven i och för sig berättigad;
i åtskilliga andra länder har man också funnit nödigt att föreskrifva en
högre åldersgräns t. ex. 23, 24, 25, ja t. o. m. 30 år. Hos oss torde rösträttsåldern
lämpligast kunna sättas till 24 år.
Liksom försummelse af värnpligt bör ock försummelse af skattepligt
medföra rösträttens förlust, och det borde derför stadgas, att en
hvar, som är skyldig att erlägga bevillning till staten, bör, för att få utöfva
rösträtt, hafva vid valtillfället fullgjort detta åliggande. Häraf följer
emellertid ej, att endast de, som hafva bevillriingsskyldighet, böra få vara
valmän. Visserligen inträder bevillningsskyldigheten vid en så låg förmögenhetsgräns,
att det skulle kunna tyckas, att denna gräns under nuvarande
aflöningsförhållanden borde kunna uppnås af en hvar, som eger
20
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
några förutsättningar för deltagande i det politiska lifvet. Men göres bevillningsskyldigheten
till vilkor för valmansskapet, uppstår ett nytt »censusstreck»,
och af anförda skäl skulle jag helst vilja undvika ett sådant.
Vidare skulle en dylik anordning från valmansskapet fortfarande utesluta
jordtorparne, hvilka icke påföras bevillning för sin jord, emedan denna ej
är taxerad för sig, och hvilka dock, såsom utskottets majoritet påpekat,
äro lika förtjenta som öfriga kroppsarbetare att erhålla aktiv medborgarrätt.
Slutligen bör jemväl en annan omständighet tagas i betraktande.
Om det också under nuvarande förhållanden svårligen torde låta sig göra
att underhålla en familj utan en årsinkomst, som medför bevillningsskyldighet,
och sålunda i allmänhet familjeförsörjare, som ej falla fattigvården
till last, i sjelfva verket torde vara bevillningsskyldige, så draga
sig dock bevillningsmyndigheterna med skäl stundom för att påföra fattiga
familjeförsörjare bevillning. I sjelfva verket gör också den, som under
synnerligt knappa förhållanden utan fattigunderstöd uppfostrar nya samhällsmedlemmar,
dermed samhället en tjenst, som uppväger bevillningsskyldigheten.
Då dessutom familjebanden äro egnade att stärka solidaritetskänslan
och medföra större bofasthet, synes det förtjena att tagas i öfvervägande,
huruvida ej enkel rösträtt borde medgifvas familjeförsörjare, som
ej erlägga bevillning, under vilkor att de ej åtnjuta fattigunderstöd men
fullgjort sin dem före rösträttsåldern åliggande värnpligtsskyldighet under
fredstid. Genom en sådan anordning skulle bl. a. rösträtten utsträckas
till jordtorparne, som i allmänhet äro gifta. I Belgien har man också
låtit egenskapen af familjeförsörjare influera på rösträtten. Der sker det
emellertid på sådant sätt, att familjeförsörjarne erhålla dubbel rösträtt,
men mig synes lämpligare att på denna egenskap grunda enkel rösträtt
för dem, hvilka annars på grund af sin ekonomiska ställning skulle sakna
sådan. Anses emellertid nu ifrågasatta begränsning af rösträtten olämplig,
skulle också enkel rösträtt kunna tilldelas alla icke bevillningsskyldige,
som ej åtnjuta fattigunderstöd och ej försummat värnpligten, men då
torde en starkare gradering af rösträttsskalan vara nödvändig. Slutligen
torde också de i § 26 riksdagsordningen stadgade vilkoren för valbarhet
böra gälla äfven för valrätt.
Tillämpningen af nu uttalade principer skulle gifva ett rösträttssystem
af följande utseende.
Två eller flera röster tillkomma hvarje man med eu viss förmögenhetsställning
(och eventuel vissa bildningsqvalifikationer), som fylt 24 år,
under vilkor att han fullgjort sin skattepligt och — ifall han är krigstjenstduglig
— den värnpligtsskyldighet i fredstid, som ålegat honom före
inträdet i rösträttsåldern.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
21
En röst tillkommer:
a) hvarje bevillningsskyldig man med lägre förmögenhetsstållning än
som kräfves för förstärkt rösträtt — under vilkor att han fylt 24 år och
på ofvan angifna sätt fullgjort sin skatte- och värnpligt;
b) åtminstone hvarje familjeförsörjare bland de icke bevillningsskyldige
under vilkor att han uppnått 24 års ålder, fullgjort ofvan angifna
värnpligt och ej åtnjuter fattigunderstöd.
För samtliga dessa kategorier gäller dessutom uppfyllande af de i §
26 R. O. stadgade vilkor för valbarhet.
Äfven andra synpunkter än de nu framhållna torde emellertid kunna
beaktas vid eu rösträttsreform. Så t. ex. kan det ifrågasättas, om ej rösträtt
borde motsvaras af röstpligt, så att försummadt deltagande i val
straffas med böter eller rösträttens suspension; om ej rösträttens utöfning
borde förutsätta en viss tids mantalskrifning inom valkretsen, samt om ej
absolut majoritet borde fordras för valens giltighet, så att endast den må
kunna förklaras vald, som erhållit mer än hälften af rösterna, och att, då
valresultatet blifvit ett annat, omval må ega rum mellan dem, som fått
högsta röstetalet.
Såsom ses, har jag endast angifvit, i hvilken rigtning enligt min
mening en rösträttsreform bör gå, men ej framstält definitiva förslag.
Ej heller har jag yrkat, att utskottet skulle framställa sådana, ty jag håller
före, att för rösträttsfrågans lyckliga lösning fordras en ingående och
allsidig utredning, som endast af regeringen kan åstadkommas. Deremot
anser jag på grund af ofvan anförda skäl, att utskottet med anledning af
herr Elowsons, herr Nydahls m. fl., herr Bergströms m. fl. och herr Lindhagens
motioner bort hemställa:
det Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande lämpligheten af att
rösträtten vid val till Riksdagens Andra Kammare utsträckes
i förbindelse med att sådana bestämmelser eifvas,
att denna rösträtt kommer att utöfvas enligt graderad
skala,
samt att Kongl. Maj:t, sedan en fullständig utredning
egt rum så väl angående denna fråga, som ock
angående andra förutsättningar och garantier, under
hvilka den politiska rösträtten må kunna utsträckas,
ville till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
en sådan utredning kan föranleda.
22
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.
Herr friherre Äkerhielm har begärt få här antecknadt, att han icke
öfvervarit detta ärendes slutliga behandling i utskottet.
Herrar Berg, Gustaf Axel, och Restadius, hafva anhållit få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling, den förstnämnde i följd
af sjukdom, den sistnämnde på grund af ledighet från riksdagsgöromålen.
Stockholm 1899. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.