Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14

1899-04-29 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1899:14, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

1

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1899 kl. 5 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner,

afseende förändrade bestämmelser i fråga om vilkoren

för valrätt till Riksdagens Andra Kammare.

Till konstitutionsutskottets behandling hafva öfverlemnats följande

inom Andra Kammaren väckta motioner, åsyftande förändrade bestämmelser

i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsman i Andra Kammaren,

nemligen n:o 221 af herr G. Elowson, n:o 225 af herr J. Ny däld jemte

fjorton andra af kammarens ledamöter, n:o 226 af herr David Bergström

jemte tolf andra af kammarens ledamöter, i hvilken motion jemväl herr

Branting instämt, samt n:o 227 af herr C. Lindhagen.

I dessa motioner hemställes:

af herr Elowson:

att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling

följande förslag till förändring af

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 3 Sami. 14 Höft. (N:o 14.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2'':

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

Riksdagsordningen.

§ 14.

(Nuvarande lydelse:)

Valrätt tillkommer inom den kommun,

der han bosatt är, en hvar i

kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigad man, hvilken antingen

eger eller med stadgad äborätt inneliafver

fast egendom på landet eller i

stad till ett taxeringsvärde af minst

ett tusen riksdaler, eller för lifstid

eller för minst fem år arrenderar

jordbruksfastighet till taxeringsvärde,

ej understigande sex tusen riksdaler,

eller ock erlägger till staten bevillning

för en till minst åttahundra

riksdaler uppskattad årlig inkomst.

af herr Ny däld och medmotionärer:

att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling

antaga'' följande förslag till ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen:
Valrätt

tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar

i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man;

af herr Bergström och medmotionärer:

att Riksdagen måtte antaga till hvilande för grundlagsenlig behandling

följande förslag till ändrad lydelse af §§ 14 och 17 riksdagsordningen

:

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar

svensk man, från och med början af kalenderåret efter det han fylt tjuguett

år, så länge han uppfyller de i § 26 stadgade vilkor för valbarhet.

(Föreslagen lydelse:)

Valrätt tillkommer inom den kommun,

der han bosatt är, en hvar i

kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigad man;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

3

§ 17.

Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval tillkommer hvarje röstande

en röst. Den, som dervid erhållit de flestas röster, vare lagligen vald, och

skilje lotten emellan dem, som erhållit lika röstetal.

Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de röstlängder öfver valberättigade

vid riksdagsmannaval till Andra Kammaren, som å landet af

kommunalnämnden och i stad af magistraten eller, der sådan ej finnes,

stadsstyrelsen böra upprättas;

af herr Lindhagen:

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till en politisk rösträttsreform,

byggd på grundsatsen om allmän, lika och direkt rösträtt vid val

till Riksdagens Andra Kammare.

Af de framstälda förslagen afse sålunda herr Elowsons och det af

herr Nydahl och medmotionärer väckta, att valrätt till Riksdagens Andra

Kammare skulle tillerkännas inom den kommun, der han bosatt är, en

hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, under det att

herr Bergströms och inedmotionärers förslag åsyftar införande vid riksdagsmannaval

till Andra Kammaren af allmän och lika rösträtt för myndige

män, samt herr Lindhagens afser en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran

om förslag uti väsentligen samma syfte.

Utskottet har icke kunnat biträda något af de sålunda framstälda

förslagen om utsträckt valrätt till Riksdagens Andra Kammare. Utskottet

ledes dervid af väsentligen samma uppfattning af denna fråga, som en

gång uttalats af den man, hvilken varit den egentlige upphofsmannen till

vår nuvarande riksdagsordning, friherre Louis De Geer, vid ett tillfälle, då

han, som då var statsminister och chef för justitiedepartementet, hade att

inför Konungen i statsrådet anmäla en inkommen petition med anhållan

om aflåtande till Riksdagen af kongl. proposition om utsträckt valrätt och

valbarhet till Andra Kammaren. Då ifrågavarande petition den 18 april

1879 af friherre De Geer anmäldes uti statsrådet, yttrade han nemligen,

enligt hvad utskottet är i tillfälle att meddela, bland annat följande:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

»Den af sökanderne begärda tillämpning af personlighetsprincipen

låter icke förena sig med qvinnans utestängande från politiska rättigheter,

och så länge man icke tillerkänner sådana åt henne, ställer man sig på en

annan grund än personlighetsprincipen; men intilldess en allmän grund,

som följdrigtigt kan tillämpas, är funnen, torde rättast vara att företrädesvis

taga till ledning den praktiska hänsynen till samhällets bästa. Med

samma rätt, som den ena hälften af samhällets personligheter då kan helt

och hållet uteslutas från deltagande i lagstiftningen, kunna ock af den andra

hälften uteslutas de, af hvilkas deltagande i lagstiftningen icke kan förväntas

öfvervägande gagn; och då personlighetsprincipens tillämpning endast

å det manliga slägtet genom s. k. allmänna val i andra länder ofta visat

sig vara förenad med faror för samhällets lugna utveckling, har man vanligen

genom större eller mindre begränsningar sökt förekomma dessa faror.

Äfven i vår riksdagsordning finnas sådana begränsningar uti vissa faststälda

qvalifikationer för valrätt och valbarhet vid riksdagsmannaval, bland

hvilka sökanderne afsett endast dem, som röra valen till Andra Kammaren.

Dessa öfverensstämma hufvudsakligen med de begränsningar, som förut

funnos, ehuru på annat sätt uttryckta, för valen till borgare- och bondestånden,

och till följd häraf måste de, mindre än andra nya bestämmelser,

träffas af den anmärkning för godtycklighet, som kan framställas emot

hvarje censusbestämmelse. Af den omständigheten, att dessa bestämmelser

äro uttryckta i penningevärden och att penningens värde städse visat en

benägenhet att falla, om än med längre eller kortare afbrott, följer för öfrigt,

att de faststälda censusbestämmelserna skola, om de lemnas oförändrade, med

tiden blifva allt lägre och lägre. Vid sådant förhållande torde ytterligare

nedsättning genom förändrade lagbestämmelser icke böra ske, så framt det

icke kan visas, att sådant af ett verkligt för handen varande behof kräfves.

Bland dem, hvilka sökanderne ansett nu vara orättvist utestängda från

valrätt, torde afseende företrädesvis böra fästas vid kroppsarbetarne och

folkskolelärarne. Hvad de sistnämnde beträffar, så utgör deras lön med

ålderstillägg minst 600 kronor, hvartill kommer fri bostad, vedbrand och

kofoder, och dessa förmåner torde i allmänhet kunna beräknas till tvåhundra

kronor, så att dessa folkskolelärare, äfven om de icke hafva någon extra

inkomst, såsom dock ofta är fallet, i allmänhet torde, med nuvarande bestämmelser,

blifva valberättigade, om deras inkomster rätt uppskattas. Så

är äfven förhållandet med duglige och i sitt yrke kunnige kroppsarbetare

i städerna, och om än under nuvarande tryckta konjunkturer och nedsatta

arbetspriser, antalet af dem, som med sitt arbete förtjena 800 kronor om

året, är mindre än för ett par år sedan, torde ett sådant tillfälligt förhål
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

5

lande, hvilket man ännu kan hoppas vara öfvergående, icke böra föranleda

till en grundlagsförändring. Större anledning torde förefinnas att tillse,

om icke en sådan förändring i bevillningsförordningen kunde vidtagas, att

de, som verkligen ega en inkomst af 800 kronor, också kunde derför beskattas,

utan att derigenom blifva så hårdt betungade, som nu blefve fallet,

ty deruti är säkerligen att söka orsaken, hvarför många nu icke komma i

utöfning af den valrätt, som borde dem tillkomma.

Den utsträckning af valrätten, som sökanderne ifrågasatt, skulle vara

så stor, att samtlige de nu valberättigade skulle komma att utgöra endast

en minoritet. Verkningarne af en så genomgripande förändring torde vara

oberäkneliga, och att nu utsätta sig för de ovissa följderna torde icke vara

tillrådligt.»

I anslutning till hvad friherre De Geer sålunda uttalat, och med erinran

att förändring af bevillningsförordningen i det af friherre De Geer

angifna syfte, på sätt af utskottet här nedan närmare omförmäles, redan

egt rum, vill utskottet betona, att utskottet icke kan dela deras åsigt, som

förmena, att rösträtten är vare sig en medfödd rättighet eller en rättighet,

som på sådant sätt sammanhänger med skyldigheten att betala skatt eller

i allmänhet bidraga till fyllande af samhällets behof, att den i följd deraf

i lika grad bör tillkomma hvarje skattskyldig eller på annat sätt till statsbehofven

bidragande samhällsmedlem. Enligt utskottets åsigt är det nemligen

icke den enskildes rätt, som bör vara i första hand bestämmande för

frågan om den politiska rösträttens utsträckning, utan statens bästa, och

det är derför statens både rättighet och skyldighet att tillse, det valrättsbestämmelserna

blifva så afvägda, att icke ett öfvervägande inflytande vid

valen tilldelas de samhällsmedlemmar, som hafva de minsta förutsättningarna

för att förvärfva sig den sjelfständighet, den mognad i politiskt

omdöme och den erfarenhet, hvilka böra förefinnas hos dem, åt hvilka

inflytande på statens angelägenheter skall anförtros.

Genom tillmötesgående af det af motionärerna herrar Bergström ^, fl.

och Lindhagen framstälda krafvet på allmän och lika rösträtt skulle hela

den nuvarande valinanscorpsen bringas i minoritet, och all magt vid valen

tillfalla den samhällsklass, som nu står under det s. k. strecket, en anordning

af valrätten, som enligt utskottets åsigt icke vore förenlig med

en lugn och sund samhällsutveckling, och hvars genomförande sålunda icke

skulle bereda ens nämnda samhällsklass några bestående fördelar. Erfarenheten

från utlandet har icke heller visat, att den allmänna rösträtten

i de länder, der den är genomförd, medfört bättre politiska eller sociala

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

förhållanden än hos oss; tvärtom hafva just under senare tid flerstädes i

utlandet starka anmärkningar försports mot detta valrättssystem och de

följder, det fört med sig inom det parlamentariska lifvet.

I detta samband vill utskottet erinra derom, att just under de senare

åren i flere utländska stater valrättsreformer genomförts, hvilka visat,

att man i dessa stater icke hyser odeladt förtroende till principen om

allmän och lika rösträtt. Den belgiska valrättsreformen af den 7 september

1893 är sålunda, som bekant, väl grundad på allmän rösträtt — för män,

som fylt 25 år — men med graderad skala. I Sachsen åter utbyttes

genom lagarne af den 27 och 28 mars 1896 dittills gällande rösträttsbestämmelser,

hvilka voro grundade på valrätt med censusstreck samt lika

rösträtt för alla öfver strecket stående, mot ett tre-klass-system, der visserligen

valrätten är allmän för män, som fylt 25 år, men der valen äro

medelbara, och de valberättigade vid elektorsvalen äro efter skattebeloppet

fördelade på tre afdelningar, hvilka utse lika många elektorer hvar, och

hvilka bildats sålunda, att till den första afdelningen hänförts de högst

beskattade till så stort antal, att den dem påförda skattesumman utgör en

tredjedel af valkretsens hela skattebelopp, o. s. v. I Österrike slutligen,

der valmännen förut voro indelade i fyra klasser, som hvardera utsåg ett

visst antal representanter, har man genom valrättsreformen af den 14 juni

1896 visserligen infört allmän och lika rösträtt — för män, som fylt 24 år

— men på sådant sätt, att desse valmän bilda blott en femte klass, som

utser 72 representanter, hvilka tillsammans med de af de förutvarande

klasserna valde 353 utgöra representationens andra kammare.

Det af herr Elowson samt af herr Nydahl m. fl. framstälda förslaget

om att tillerkänna valrätt till Riksdagens Andra Kammare åt i kommunens

allmänna angelägenheter röstberättigade män har utskottet icke heller

kunnat förorda.

Redan mot dess formulering har gjorts gällande, såväl att ett

antagande deraf skulle medföra den oegentlighet, att den för vår Riksdags

sammansättning och derigenom för hela vårt statsskick vigtiga bestämmelsen

om den politiska rösträtten skulle undandragas grundlagen och

hufvudsakligen blifva beroende af kommunalförfattningarnas och bevillningsförordningens

föreskrifter, som ock särskild^ att den för utöfvande af

valrätt faststälda förmögenhetsgränsen skulle kunna förändras, utan att

Konungens och Riksdagens gemensamma beslut erfordrades. Då nemligen

rösträtt i fråga om kommunens allmänna angelägenheter är beroende på

skattskyldighet till kommunen, och denna skattskyldighet grundar sig på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

7

bevillning till staten, kommer den kommunala rösträtten, i hvad den är baserad

på inkomst af kapital eller arbete, att i många fall blifva beroende på

storleken af det belopp, för hvilket jemlikt bevillningsförordningen bevillningsfrihet

åtnjutes, men detta belopp bestämmes, såsom bekant, genom ett

Riksdagens beslut, som, derest kamrarne icke kunnat i saken enas, fattas

genom gemensam omröstning. Härtill kommer, att det just vid nuvarande

tidpunkt synes så mycket mindre lämpligt att, på sätt desse motionärer

föreslagit, sammanbinda den politiska rösträtten med den kommunala, som

ju, i anledning af Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897 med begäran

om utredning, huruvida ej den kommunala beskattningen kunde byggas

på annan grund än den allmänna bevillningen, Kongl. Maj:t den 15 oktober

samma år tillsatt en komité för att utreda och afgifva förslag uti

denna och dithörande frågor, och det sålunda är att förutsätta, att förslag

till upplösande af det nu bestående sambandet mellan bevillningen till

staten och den kommunala skattskyldigheten samt till deraf påkallade förändringar

i kommunallagarne och andra författningar varder under den

närmaste tiden utarbetadt.

Äfven den reella innebörden af förslaget om utsträckning af den

politiska rösträtten till alla kommunalt röstberättigade män utgör för utskottet

ett hinder att förorda det till antagande.

Då till stöd för detsamma från motionärernas sida anförts, att det

skulle vara svårt att angifva någon rättslig grund för en olikhet i vilkoren

för politisk och för kommunal rösträtt, emedan den person, som tillerkändes

kompetens att deltaga i kommunalstämmas eller allmän rådstugas förhandlingar,

icke gerna kunde frånkännas den insigt och de egenskaper,

som borde utgöra förutsättning för politisk rösträtt, så vill utskottet, som

ej kan dela denna af motionärerna uttalade åsigt, erinra, att det uppenbarligen

är lättare att förvärfva sig insigter och erfarenhet i de mera

närliggande kommunala värfven, än i sådana angelägenheter, som äro förbundna

med statens styrelse. Men äfven detta oafsedt, förefinnes, enligt

utskottets förmenande, eu betänklig brist i nyssnämnda bevisföring, då man

i densamma af det förhållande, att en person anses kompetent att utöfva

rösträtt i kommunala angelägenheter, i hvilka omröstningen sker med graderad

skala, vill draga den slutsats, att i följd häraf rösträtt efter hufvudtalet

borde tillkomma honom i politiska frågor.

I afseende å förslaget att utsträcka den politiska rösträtten till alla

kommunalt röstberättigade män vill utskottet vidare erinra derom, att af

motionärerna icke blifvit framlagd någon utredning rörande de verkningar,

eu sådan censusnedsättning skulle medföra med hänsyn till hela antalet röst
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

berättigade, och att icke heller annorstädes någon fullständig sådan utredning

föreligger. Ett bifall till förslaget skulle alltså innebära ett steg

ut i det obekanta, hvars verkningar icke med någon säkerhet läte sig beräknas.

Enligt utskottets åsigt bör en så betydande förändring af rösträttsbestämmelserna

icke vidtagas utan en föregående allsidig och fullständig

utredning. , , . . . , ,

I vissa afseenden torde nian emellertid med ledning åt nu bekanta

förhållanden kunna göra sig någon föreställning om huru nu ifrågavarande

förslag skulle komma att verka, men de resultat, till hvilka man då kommer,

äro, enligt utskottets åsigt, alls icke egnade att främja förslagets antagande.

Det har sålunda, enligt utskottets uppfattning, med fog mot detsamma anmärkts,

att, under det att genom dess antagande valrätten skulle komma

att utsträckas till ett högst betydande antal arbetare äfven inom den grupp,

som uti statistiska centralbyråns år 1887 afgifna redogörelse angående valrätten

till Riksdagens Andra Kammare vid valen år 1885 betecknades såsom

innefattande »gipsarbetare, daglönare eller arbetskarlar», till skilnad från

arbetare, som »innehafva viss yrkesskicklighet», _ så skulle deremot rösträttsutvidgningen

icke komma att omfatta den talrika klass, som bildas af våra

jordlöpare, hvilka i allmänhet icke äro kommunalt röstberättigade, men

hvilka i sans och mognad icke torde stå efter förstnämnda grupp.

Hvad åter angår de numeriska verkningarne af förslaget, så visar nyssnämnda

af statistiska centralbyrån framlagda redogörelse öfver förhållandena

1885 — hvilken redogörelse utförligt är refererad i konstitutionsutskottets

utlåtande n:o 3 vid 1888 års riksdag — bland annat, att en

sådan censusnedsättning som den föreslagna för den valmanscorps, som då

fanns, och som utgjorde 307,719 personer, skulle medfört en tillökning åt

179,918 personer, bland dessa 87,949 för inkomst skattskyldige, d. v. s.

en ökning af något öfver 58 %. *) Den majoritet, som dittills i alla valkretsar

på landsbygden utom 7 tillhört gods- och hemmansegaregruppen,

skulle enligt samma redogörelse inom 58 af landsbygdens dåvarande valkretsar

komma att öfverflyttas till grupperna »öfriga arbetare», fabriksoch

handtverksarbetare, sjömän och fiskare, landtbruksinspektorer och rättare

samt arrendatorer. Den sedermera vid 1896 års riksdag framlagda statistiken

öfver hela antalet politiskt röstberättigade samt vissa kommunalt

*) Siffrorna omfatta både dem, som betalt, och dem, som icke betalt sina utskylder.

Ått frånskilja de senare är naturligtvis icke berättigadt, då fråga är om huru manga genom

den föreslagna utsträckningen skulle erhålla politisk rösträtt, och icke om huru manga a

dessa sedermera möjligen genom uraktlåtenhet att betala utskylder kunna vid olika tillfallen

vara sin rösträtt förlustiga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

9

röstberättigade år 1893 erbjuder emellertid icke motsvarande material

beträffande andra än dem, som äro röstberättigade på grund af bevillning

för inkomst. *) Inom denna valmansgrupp skulle emellertid redan år

1893 ett förslag om den politiska rösträttens utsträckning till alla kommunalt

röstberättigade män hafva medfört på landsbygden en ökning från

39,379 personer med 75,886 eller till 115,265, samt i städerna en ökning

från 81,993 personer med 50,884 eller till 132,877. Antalet röstberättigade

inkomsttagare i hela riket skulle sålunda nämnda år genom den ifrågasatta

förändringen ökats från 121,372 med 126,770, d. v. s. mer än fördubblats.

En så stark ökning af valmännens antal, som dessa siffror antyda, kan utskottet

icke finna vare sig tillrådlig eller af något behof påkallad.

Utskottet kan så mycket mindre finna en sådan ökning vara af nöden,

som, på sätt redan friherre De Geer i ofvan anförda yttrande förutsade,

en relativ tillväxt af valmanscorpsen blifvit en följd deraf, att, med

penningvärdets fortgående fall och arbetslönernas stigande, de nuvarande

bestämmelserna om minimum af taxeringsvärde och årsinkomst i verkligheten

blifvit nedsatta. Detta förhållande ådagalägges deraf, att antalet

valberättigade bland rikets till myndig ålder komne män under tiden 1872

1893 i regel ökats med i medeltal V2 procent för hvarje valperiod;

och, hvad särskildt angår valberättigade på grund af inkomst har, enligt

hvad ofvan anförda statistiska utredning utvisar, nämnda antal under

åren 1885 1893 ökats från 79,570 till 121,372 eller med mera än 50

procent. Det af friherre De Geer i ofvanberörda år 1879 afgifna yttrande

uttalade önskemålet, att en sådan förändring i bevillningsförordningen

blefve vidtagen, hvarigenom de, som verkligen egde en inkomst af

800 kronor, också kunde derför beskattas, utan att blifva så liårdt betungade,

som då var fallet, har som bekant ock vunnit afseende redan uti

1883 års bevillningsförordning, genom hvilken det beskattningsfria minimum

höjdes från 400 kronor till 500 kronor, samt 450 kronor, i stället

för dessförinnan 300 kronor, fritogos från bevillning å inkomst under

1,200 kronor, hvarjemte medgifvande lemnades taxeringsmyndigheterna att

i särskilda fall öka det bevillningsfria inkomstbeloppet eller det bevill—

*) Om de^ skal, hvarför med de befintliga primäruppgifterna — fyrktals- och rösträttslängder

för år 1892, hvilka insamlats till statistiska centralbyrån för upprättande af

don af Kongl. Maja anbefalda utredningen rörande den kommunala rösträtten — icke en

motsvarande undersökning kunnat verkställas rörande fastighetsegares och arrendatorers politiska

rösträtt år 1893, se Bidrag till Sveriges officiella statistik, R. Valstatistik, VII,

3, sid. II.

Bill. till Riksd. Prot. 1899. 9 Sami. 14 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

ningsfria afdraget med högst 2o0 kronor. Under det att vid den nya

riksdagsordningens första tillämpning år 1866 bevillning för 800 kronors

inkomst utgjorde 5 kronor, och följaktligen för rösträtt för inkomst erfordrades,

att bevillning eriagts till staten med nämnda belopp och till kommunen

med ett i proportion derefter svarande, så är nu för ernående af rösträtt

för inkomst tillräckligt, att utskylder erlagts till stat och kommun efter

eu inkomstbevillning af enligt regel 3 kronor 50 öre, men i åtskilliga fall,

särskildt i flere städer, af blott en krona 50 öre. Förmögenhetsbestämmelserna

i § 14 riksdagsordningen måste sålunda numera vara betydligt lättare

att uppfylla än vid tiden för deras fastställande; och efter den stärka.stegring

af arbetslönerna, som utmärkt de allra senaste åren, lärer det icke lida

något tvifvel, att icke äfven efter år 1893 antalet röstberättigade inkomsttagare

varit stadt i hastig tillväxt. Det visar sig också, att i valmanscorpsen,

sådan den efter nu gällande valcensus faktiskt ter sig, den stora

förmögenhetens representanter ingalunda ega öfvervigt. Af samtliga röstberättigade

å landsbygden år 1885 utgjorde sålunda egarne af jord med

taxeringsvärde från 1,000 intill 6,000 kronor mer än halfva antalet; och

af de i städerna röstberättigade bildades samma år majoriteten utaf egare

af fastighet med taxeringsvärde af intill 7,000 kronor i förening med dem,

som skattade för eu inkomst af 800 intill 1,200 kronor.

Vid ett bedömande af frågan, huruvida något verkligt behof förefinnes

af nedsättning i nuvarande censusbestämmelser, torde slutligen icke

heller böra lemnas å sido det bekanta förhållande, att mangen bland de

redan nu röstberättigade uraktlåter att betala sina utskylder. I synnerhet

gäller detta om dem, som i städerna äro taxerade för en inkomst af. 800

intill 1,200 kronor, bland hvilka år 1885, enligt uppgift i konstitutionsutskottets

betänkande 1889 n:o 7, 38 procent i städerna i allmänhet och 54

procent särskildt i Stockholm häftade för oguldna kommunalutskylder.

Hvad åter förhållandena i detta afseende år 1893 angår, så visar för

Stockholm förutberörda, af statistiska centralbyrån utarbetade statistik eu

betydande tillväxt från 1885 af de för utskylder häftande, i det att desses

antal bland de närmast öfver valcensus stående inkomstgrupperna varierar

mellan 64 procent och inemot 86 procent. I Göteborg och Sundsvall

hade förhållandena likaledes försämrats, i det att procentsiffran för de

bland samtlige röstberättigade för utskylder häftande från 1885 till 1893

stigit från omkring 27 procent till något öfver 34 procent, hvaremot i

öfriga städer förhållandena voro i det hela oförändrade. Äfven dessa omständigheter

synas, hvad angår nu berörda valmansgrupp, enligt utskottets

uppfattning väsentligen försvaga de skäl, sena pläga anföras för en sänkning

af nuvarande censusbestämmelser.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

11

Då utskottet sålunda, på grund af hvad ofvan anförts, icke kan

finna någon giltig anledning föreligga för bifall till någon af de nu

ifrågavarande motionerna om förändring af bestämmelserna för valrätt till

Andra kammaren, och då,’ såsom redan framhållits, i följd af penningens

alltjemt fallande .värde redan nu utan alla mer eller mindre tvära ryckningar

en naturlig och lugn reform uti ifrågavarande hänseende ständigt

fortgår, får utskottet hemställa, att

a) herr Elowsons motion,

b) herr Nydahls m. fl. motion,

c) herr David Bergströms m. fl. motion samt

d) herr Lindhagens motion

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockhölm den 29 april 1899.

< ii ''l . i!1 ■ '''''' '' - . *;•

På utskottets vägnar:

A. V. LJUNGMAN.

Reservationer:

af herr Ljungman, som härvid åberopat den i motionen i Andra

Kammaren n:o 244 lemnade motivering i ämnet;

af herr Dahn, som anfört:

»Då vårt folkskoleväsen onekligen spridt upplysning och kunskaper

till allt djupare lager af befolkningen; då eu utsträckt värnpligt kräfver

ökade personliga uppoffringar af medborgaren, och det således kan ifrågasättas,

för att begagna en f. d. talmans ord, ''huruvida icke den, som för

statens lif går att insätta sitt eget, äfven kan ega anspråk på ökade medborgerliga

rättigheter’ (ehuru jag dermed ingalunda anser det vare sig

nödigt eller nyttigt, att beväringsman leranar fanorna för att deltaga i

riksdagsmannaval, utan i likhet med herr Lindhagen önskar en åldersgräns

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

af 25 år för politisk valrätt — i Danmark är nämnda åldersgräns 30 år —);

då vidare kommunal rösträtt, som ju medför rätt till deltagande i de valhandlingar,

som äro bestämmande för utseende af riksdagsman i Första

Kammaren, ej med fog kan anses kräfva mindre fordringar på insigt och

omdöme än som äro behöfliga för utöfvande af den politiska rösträtten vid

val till Andra Kammaren; så har jag inom utskottet förfäktat den åsigt,

som framhållits i herrar Elowsons och Nydahls motioner: nemligen att

census för den politiska rösträtten måtte sammanfalla med census för den

kommunala; och om detta anses principielt rigtigt, torde det i ty fall hafva

mindre betydelse, hvad beslut koinmunalskattekomitén kan komma att fatta.

Men då jag på samma gång håller på de garantier för ett ordentligt fullgörande

af medborgerliga skyldigheter, hvarom förmäles i Kongl. propositionen

n:o 41 till 1896 års riksdag, så vågar jag härmed hemställa:

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till politisk rösträttsreform, byggd på

grundsatsen om politisk rösträtt för kommunalt röstberättigade

män; dock under vilkor att politisk rösträtt

grundad på inkomst endast må tillkomma den,'' som två

år näst före valåret erlagt utskylder under hvardera året

till stat och kommun, äfvensom att politisk rösträtt inträder

först efter fylda tjugufem år.

af friherre Barnekow, som anfört:

»Under den tid jag varit ledamot af Riksdagen har jag vid flera

tillfällen yttrat mig till förmån för utvidgning af den politiska rösträtten

och anser jag fortfarande begäran härom ej vara obefogad. Jag tror äfven,

att ju mera upplysningen bland allmänheten stiger, ju svårare skall det

blifva att kunna tillbakavisa dylika framställningar, och ju längre denna

frågas afgörande uppskjutes, desto större synas fordringarne blifva. Likväl

har jag ej kunnat bifalla de föreliggande motionerna, hvarken dem, som

yrka på antagandet af allmän rösträtt, ej heller dem, hvaruti önskas att

den politiska rösträtten skall sammanfalla med den kommunala. De förra

anser jag ej hafva någon utsigt att för närvarande blifva af Riksdagen antagna,

och om än de senare skulle hafva större utsigt dertill, så tror jag

den anmärkning, som mot dem blifvit af utskottet framstäld, är berättigad

och väl värd att beakta, nemligen, att om någon af dem nu antoges oförändrade,

bestämmelserna om den politiska rösträtten skulle kunna undandragas

grundlagen och hufvudsakligen blifva beroende af bevillningsförord
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

13

ningens och kominunalförfattningens föreskrifter. Men deras uppfattning,

som tyckas vilja betrakta dessa nu pågående rörelserna till förmån för

utsträckt rösträtt såsom alldeles opåkallade, obehöfliga och för de magtegande

ej värda att lyssna till, kan jag ej gilla, utan jag anser, att den

kommunala författning, som nu varit tillämpad i vårt land uti mer än 30

år, åtminstone på många ställen, bibringat kommunernas röstberättigade

medlemmar så mycken kännedom om och så mycket intresse för behandling

af allmänna angelägenheter, att man kan ifrågasätta, om ej tiden snart

vore inne att något utsträcka den politiska rösträtten. Utskottet anmärker

bland annat häremot, att då man i kommunala frågor röstar efter en graderad

skala, så sker omröstningen i politiska frågor efter hufvudtal, och att

derför vore mycket ovisst, att den, som är kompetent att deltaga uti de förra

frågornas behandling, äfven skulle vara kompetent att deltaga uti de senare;

men orsaken till denna olikhet uti rösträtten får man väl söka deruti, att,

under det de flesta kommunala frågor äro af ekonomisk beskaffenhet och

man upprättat röstskalan med hänsyn härtill, så äro deremot många af de

beslut, som fattas på det politiska området, af den art, att de drabba individerna

lika, alldeles oberoende af den förmögenhet de ega. Detta är nog

också ett utaf skälen till begäran om utsträckt politisk rösträtt, och exempel

saknas ej, att vid behandling af dylika frågor dessa omständigheter

framhållits, och ytterligare gifvit stöd åt ‘ dem, som yrka på utsträckning af

den politiska rösträtten. Till sist vill jag påminna derom, att Andra Kammaren

vid flera tillfällen antagit förslag om utsträckt politisk rösträtt, men

deremot Första Kammaren alltid hyst betänkligheter mot antagandet af

dylika förslag, och torde det vara skäl, i fall ett nytt förslag i denna retning

skall hafva någon utsigt till framgång i Riksdagen, att taga hänsyn

till Första Kammarens betänkligheter och som motvigt till utsträckningen

föreslå att åldersgränsen för valrätt till Riksdagens Andra Kammare höies

till 25 år.

På grund af hvad jag här anfört, vågar jag hemställa,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till ändrad lydelse af 14 § Riksdagsordningen,

gående derpå ut, »att valrätt skall tillkomma

inom den kommun, der han bosatt är, enhvar i kommunens

allmänna angelägenheter röstberättigad man, som

uppnått 25 års ålder, samt eger eller med stadgad åborätt

innehafver fast egendom på landet eller i stad till

ett taxeringsvärde af minst fem hundra riksdaler, eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

eger på annans mark belägen byggnad till ett taxeringsvärde

ej understigande ett tusen riksdaler, eller för lifstid

eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet

till taxeringsvärde ej understigande två tusen riksdaler

eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst

fem hundra riksdaler uppskattad årlig inkomst.

af herrar Gyllensvärd, Johnsson och Andersson i Öhrstorp, hvilka

förenat sig i den af friherre Barnekow i hans reservation gjorda hemställan

om skrifvelse till Korigl. Maj:t om framläggande för Riksdagen af förslag

angående utsträckning af valrätten till Andra Kammaren.

af herrar Andersson i Malmö och Liljeholm, hvilka ansett, att utskottet

bort hemställa om bifall till Elowsons förevarande motion;.

af herr Boethius, som anfört:

»I likhet med utskottets flertal och i hufvudsak på de i betänkandet

anförda skälen anser äfven jag, att ingen af de ifrågavarande motionerna

kan utan vidare tillstyrkas, men enligt min mening hade konstitutionsutskottet

ej bort stanna vid en blott negativ åtgärd.

Öfvertygad om att den politiska rösträtten icke är eu s. k. medfödd

rättighet, håller jag före, att det är fullkomligt befogadt, om densamma

genom lagstiftningen regleras på sådant sätt, som samhällets bästa kan

anses kräfva — något som i sjelfva verket äfven anhängarne af den s. k.

allmänna rösträtten erkänna, då de t. ex. godtaga ett åldersstreck- Men

är en reglering af den politiska valrätten principielt försvarlig, så blir tydligen

frågan om denna reglerings beskaffenhet en lämplighetsfråga, för

hvars lösande erfarenheten bör hafva stor vigt. Nu hafva hos oss de folkelement,

som enligt 1866 års riksdagsordning äro valberättigade till den

Andra Kammaren, enligt erfarenhetens vittnesbörd brukat sin magt på ett

för samhällets lugna och sunda utveckling betryggande sätt. Det synes då

föga lämpligt, att — såsom följden uppenbarligen skulle blifva af ett förverkligande

af de föreliggande motionernas; syften — dessa folkelement

fullständigt eller så godt som fullständigt beröfvas politiskt inflytande, och

magten i stället lägges i opröfvade händer. Särskild! bör betänkas, att derigenom

heinmansegarnes klass skulle förlora sin betydelse i vårt offentliga

lif, och dock är det denna samhällsklass med sin urgamla vana vid sjelf- ''

styrelse, sin betänksamhet och sin sjelfständighet, som åt det svenska statsskicket

gifvit och gifver den sunda demokratiska karakter, som utgör dess

kanske förnämsta styrka.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

15

Men ehuru jag sålunda anser det noga böra tillses, att ej genom en

förändrad lagstiftning hittills politiskt berättigade och för deltagande i det

offentliga lifvet synnerligen val qvalificerade samhällselement alldeles undanskjutas,

så synes det mig dock öfverensstämma ej blott med billighetens

utan ock med statsklokhetens fordringar, att, om nya samhällsklasser vinna

ökad betydelse och mognad, de erhålla motsvarande andel i den aktiva medborgarrätten,

ty fördelen med det fria statsskicket är just att folket i så stor

utsträckning som möjligt får medverka till och derigenom blir intresseradt för

statsändamålets realiserande. Och nu låter det sig ej förneka, att kroppsarbetarnes

klass i vår tid och i vårt land nått en förut okänd utveckling.

I första rummet beror detta af storindustriens uppkomst, hvarigenom nya

möjligheter öppnats för denna klass, och värdet af dess arbetsresultat i

hög grad ökats. Men tillika har genom folkskoleväsendet, föreläsningskurser

o. d. kroppsarbetarnes bildningsnivå stigit; nykterhetssträfvandet

har höjt deras sedliga ståndpunkt; deras föreningsväsende af olika beskaffenhet

innebär ett slags sjelfstyrelse, som, äfven den, onekligen kan verka

politiskt uppfostrande, och slutligen hafva de djupa lagren börjat få den

föreställningen, att de genom det politiska strecket ställas så att säga utom

samhället — en uppfattning hvilken, om också oberättigad, är egnad att

försvaga den för ett sundt samhällslif så nödvändiga solidaritetskänslan.

A andra sidan skulle det för en lugn utveckling och derför ej minst för

kroppsarbetarne sjelfva medföra de största vådor, om denna tal läka klass

erhölle politiskt inflytande i förhållande till sin numeriska styrka. Utan

tvifvel skulle derigenom ett klassvälde uppstå, hvartill vår historia lyckligtvis

ej har att uppvisa något motsvarande, ty om någon är kroppsarbetarnes

klass i vår tid klassmedveten. Dessutom äro kroppsarbetarne i sin i mycket

berättigade sträfva)! efter en förbättrad ekonomisk ställning utsatta för den

frestelse, som enligt historiens vittnesbörd vanligen åtföljer en sådan sträfvan

hos de mindre lyckligt lottade samhällslagren, nemligen att låta sig

dåras af utopier och att offra den personliga sjelfständighet^) — hvilken

är den politisk;! frihetens bästa grundval — för ernående af sociala fördelar.

Om man vill tillmötesgå de hittills rösträttslöses anspråk och ändock

skydda vårt samhällslif för klassförtryck, ekonomisk omstörtning och frihetens

undergräfvande, gäller det derför att tillse, det ej genom förändringen

de nya valmännen blifva i stånd att helt och hållet bestämma den

Ändra Kammarens karakter. Visserligen kan det sägas, att Första Kammaren

utgör ett skydd mot de vådor, som häraf kunde härflyta, men

äfven om Första Kammaren verkligen skulle ega förmåga att afvärja dessa

vådor, så skulle detta antagligen endast kunna ske under en våldsam brytning

mellan Riksdagens båda afdelningar — eu brytning, som ''näste verka

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

förlamande på arbetet för landets utveckling och kanske blefve ödesdiger

för hela vår författning. Endast på sådana vilkor synas mig derför de

hittills politiskt berättigade klasserna kunna utan att svika sin pligt mot

fäderneslandet medgifva en mera betydande utsträckning af valrätten, att

det på samma gång förebygges, att ej en fullständig omstörtning af den

bestående magtfördelningen inom samhället må blifva följden. Enligt mitt

förmenande gifves det också ett verkligt rationel sätt att åstadkomma

detta, nemligen att rösträtten, i samma man den göres så allmän som

möjligt, ej blir lika för alla.

Nu plägar visserligen mot en sådan anordning anföras, att den skulle

vara stridande mot personlighetsprincipen, men detta är fullkomligt oberättigadt.

Personligheter äro inga abstrakta likformiga enheter, utan lefvande

varelser, utrustade med mycket olika anlag och förmögenheter, och personlighetens

fria utveckling leder derför ingalunda till fullständig jemlikhet.

Om en sådan skulle vara möjlig, kunde den i sjelfva verket endast

åstadkommas genom att kraftigare personligheter hindrades att fritt utveckla

sig, d. v. s. just genom personlighetsprincipens uppoffrande. Det

nuvarande samhället, som lemnar utrymme åt personlig utveckling, företer

också stora olikheter i menniskors vilkor på andra områden än det politiska,

och det år derför svårt att förstå, hvarför inom detta en abstrakt

jemnlikhet bör vara rådande. Mig synes det, att eu fullständig politisk

jemnlikhet är så långt ifrån eu konseqvens af den nuvarande samhällsordningen,

att den snarare bör betecknas såsom eu afvikelse derifrån. När

Geijer gjorde sitt stora och ryktbara inlägg till förmån för personlighetsprincipen

i vårt offentliga lif, var det ej heller hans mening att åstadkomma

eu lika rösträtt, såsom bland annat ses af hans reservation till

konstitutionsutskottets memorial vid 1840 års riksdag »angående nationalrepresentationens

ombildning», i hvilken reservation han yrkade, att det

borde finnas två klasser af valberättigade, en med enkel valrätt och en

med förstärkt i följd af bildning och förmögenhet. Naturligtvis vore det

rigtigast från personlighetsprincipens ståndpunkt, att hvar och ens politiska

rättigheter rättades efter hans insigt i och intresse för allmänna frågor,

men då sådant ej genom någon lagstiftning kan regleras, blir det nödvändigt

att hålla sig till yttre qvalifikationer. Af dessa är förmögenheten den

närmast till hands liggande, och att densamma i viss mån får utöfva inflytande

på de politiska rättigheterna, behöfver icke innebära, att personlighetsprincipen

fått vika för penningen, utan blott att hänsyn tages till en personlig

förmåga, nemligen den, som visat sig i förvärfvandet eller bevarandet

af en mer eller mindre betryggad ekonomisk ställning. För öfrigt

spela de ekonomiska intressena en så vigtig rol inom samhällslifvet, att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

17

eganderättens helgd verkligen behöfver skyddas genom den politiska magtfördelningen.

I främsta rummet är detta fallet inom det kommunala lifvet,

der det mestadels är fråga blott om ekonomiska angelägenheter, och ehuru

anmärkningar med skäl kunna framställas mot den nu hos oss gällande kommunala

rösträttsskalan, torde dock ingen, som ej är principiel motståndare

till det nuvarande samhället, förneka nödvändigheten af en viss proportion

mellan kommunal rösträtt och kommunal skattepligt. I det egentliga

politiska lifvet förekomma visserligen mera än i det kommunala frågor af

icke ekonomisk natur, t, ex. lagstiftningsärenden, och rösträtten bör derför

ej heller här i samma utsträckning som i det förra göras beroende af förmögenheten,

men vid sidan af mera ideella frågor äro dock äfven ekonomiska

angelägenheter af största betydelse föremål för Riksdagens behandling.

Om all politisk magt lades i de fattigare klassernas händer, skulle

t. ex. dessa genom skatteväsendet kunna utplundra de rikare. Det är derför

en inkonseqvens att med afseende på den kommunala rösträtten hålla

på en graderad skala, men med afseende på den politiska fordra fullkomlig

likhet.

Icke heller innebure en olika politisk rösträtt en principiel brytning

med 1866 års statsskick. Två sätt, hvarpå en olika rösträtt plägar åstadkommas,

kunna nemligen redan sägas vara tillämpade i detta. Det ena

af dessa sätt består deruti, att valmännen äro fördelade i klasser, hvilka

hvar för sig och i olika proportion till sin numerär välja riksdagsmän

(eller elektorer), och detta är just hvad som hos oss eger rum, då städernas

valmän få utse ett proportionsvis större antal riksdagsmän i Andra Kammaren

än landsbygdens. Det andra sättet åter består deruti, att en person

med en viss förmögenhet har flera röster vid riksdagsmannaval än en

person med mindre förmögenhet. För närvarande har hos oss den, hvars

förmögenhetsvilkor ställa honom under det s. k. strecket, 0 röst, men den,

som genom sin förmögenhet står öfver detsamma, 1 röst. I sjelfva verket

finnes ingen principiel skilnad mellan detta system och ett valsystem, som

åt en person i en viss ekonomisk ställning gåfve 1 röst och åt en annan

i en bättre ställning mer än 1 röst. En reform i den angifna rigtningen

betydde sålunda ej att man helt och hållet frånginge det nuvarande systemet,

utan blott att detta förändrades till bättre öfverensstämmelse med nutidens

kraf.

Frågan blir då, på hvilken väg detta lämpligast bör ske. En sådan

som på senaste tiden kanske mest låtit tala om sig är det s. k. proportionella

valsättets. Detta fordrar emellertid en utveckling af partiväsendet,

hvilken i allmänhet hos oss ej förefinnes på landsbygden, hvarför också

regeringen i sitt rösträttsförslag vid 1896 års riksdag inskränkte detta val
Bili.

till Rilcsd. Prot. 1899. 3 Sami. 14 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

sätt till de större städerna. Men om en utsträckning af rösträtten skall

genomföras, bör den enligt min uppfattning blifva verkligt genomgripande,

och då behöfves på landsbygden lika väl som i städerna en motvikt mot

inångväldet. Det proportionella valsättets tillämpning på landsbygden

skulle för öfrigt nödvändiggöra en ny valkretsindelning, enär det hvilar

på förutsättningen, att hvarje valkrets väljer mer än en representant,

men så stora lanclsbygdsvalkretsar torde föga lämpa sig för våi’a förhållanden.

Lemnas af dessa skäl det proportionella valsättet utom räkningen,

torde endast de valsätt med olika rösträtt böra komma under ompröfning,

hvilka i det föregående redan äro berörda, nämligen det, som låter numeriskt

olika valmansklasser hvar för sig välja representanter eller elektorer,

och det, som låter valen ske samfäldt men efter graderad skala.

Det förra är ganska beaktansvärdt och tillämpas i åtskilliga länder, men

mot detsamma talar, att det skulle kräfva antingen en ny valkretsindelning

eller ock ett fullständigt uppgifvande af det omedelbara valsättet,

hvilket bland vårt folk synes blifva mer och mer omtyckt. Ett system

med samfälda val enligt graderad skala torde deremot bäst passa för våra

förhållanden. Det läte förena sig både med den nuvarande valkretsindelningen

och med det omedelbara valsättet, och det användes före 1866 vid

valen till borgare- och bondestånden och användes fortfarande vid våra

kommunala val.

Bestämmer man sig för en graderad röstskala, uppstår frågan, hvad

som skall normera graderingen, och enligt min åsigt bör detta förnämligast

vara valmännens olika förmögenhetsvilkor. Derigenom skulle man kunna

komma ifrån ett egentligt censusstreck, och deri ser jag en stor fördel.

Ehuru, såsom ofvan är sagdt, ett valsystem med censusstreck och lika

rösträtt för de öfver strecket stående icke principielt skiljer sig från ett

valsystem med graderad röstskala, så te sig dock verkningarna, af de båda

systemen ganska olika. En anordning, som låter ekonomiska, förhållanden

endast på sådant sätt hafva betydelse för valrätten, att de bestämma sjelfva

gränsen nedåt för denna, väcker nemligen lätt föreställningen, att penningen

rent af är grunden för valrätten, och just häraf hemtar oppositionen

mot vår nuvarande riksdagsordning sin kanske förnämsta styrka. Låter

man deremot förmögenhetsförhållandena utöfva sitt tillbörliga inflytande

under formen af en förstärkt valrätt, blir det deremot möjligt att låta

sjelfva rätten att deltaga i valen till Andra Kammaren erhålla en mera

ideell grund.

Då nu syftet med den graderade skalan vore att hindra den nuvarande

valmanskårens fullständiga öfverflyglande, synes det ligga nära

till hands att vid principens genomförande låta alla dem, som enligt nu

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

19

gällande bestämmelser hafva valrätt till Andra Kammaren, erhålla tvä

röster hvar. Denna fråga, liksom ock frågan om och i hvad mån en ytterligare

förstärkning af valrätten bör ega rum, fordrar emellertid en närmare

statistisk utredning, och vid de båda frågornas lösande bör dessutom

hänsyn tagas till huru långt valrätten utsträckes nedåt. Ett synes

dock stå fast, nämligen att hopandet af röster ej bör blifva för starkt, och

det synes mig önskligt, om man kunde stanna vid den i Belgien rådande

grundsatsen, att ingen valman får ega mer än tre röster. Med afseende

på den ytterligare förstärkta rösträtten kunde möjligen också hänsyn tagas

till bildningsqvalifikationer, så att t. ex. personer, som genomgått

folkhögskola, aflagt den föreslagna praktiska afslutningsexamen (om en sådan

kommer till stånd) eller eg a motsvarande eller högre bildningsgrad,

finge mer än 2 röster, om de uppfylde de för utöfvande af dubbel rösträtt

erforderliga ekonomiska vilkoren.

Hvad slutligen angår sjelfva grunden för rätten att vara valman, talar

åtskilligt för att densamma sökes i uppfyld direkt statspligt. Visserligen

anser jag ej, att politisk valrätt bör gälla såsom en rekompensation

för fullgörandet af hvad medborgarne måste prestera för att det samhälle

de tillhöra skall kunna bereda dem rättsskydd och delaktighet i en nationel

kultur, men deremot synes mig verkligen ett dylikt fullgörande med

fördel kunna användas såsom en pröfvosten på medborgerlig vederhäftighet,

ty om någon har direkta pligter mot staten och ej fyller dem, så

vittnar detta om en sådan brist på allmänt intresse, att personen i fråga

synes föga lämplig att åtnjuta aktiv medborgarerätt. Till följd häraf anser

jag, att ingen, som ej lagligen är befriad från värnpligtsöfningar i

fredstid, bör få utöfva politisk valrätt, såvida han ej fullgjort den värnpligtsskyldighet

under fredstid, som ålegat honom före inträdet i rösträttsåldern.

Detta skulle emellertid föra med sig, att åldern för valrätt framflyttas,

men en dylik förändring synes mig äfven i och för sig berättigad;

i åtskilliga andra länder har man också funnit nödigt att föreskrifva en

högre åldersgräns t. ex. 23, 24, 25, ja t. o. m. 30 år. Hos oss torde rösträttsåldern

lämpligast kunna sättas till 24 år.

Liksom försummelse af värnpligt bör ock försummelse af skattepligt

medföra rösträttens förlust, och det borde derför stadgas, att en

hvar, som är skyldig att erlägga bevillning till staten, bör, för att få utöfva

rösträtt, hafva vid valtillfället fullgjort detta åliggande. Häraf följer

emellertid ej, att endast de, som hafva bevillriingsskyldighet, böra få vara

valmän. Visserligen inträder bevillningsskyldigheten vid en så låg förmögenhetsgräns,

att det skulle kunna tyckas, att denna gräns under nuvarande

aflöningsförhållanden borde kunna uppnås af en hvar, som eger

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

några förutsättningar för deltagande i det politiska lifvet. Men göres bevillningsskyldigheten

till vilkor för valmansskapet, uppstår ett nytt »censusstreck»,

och af anförda skäl skulle jag helst vilja undvika ett sådant.

Vidare skulle en dylik anordning från valmansskapet fortfarande utesluta

jordtorparne, hvilka icke påföras bevillning för sin jord, emedan denna ej

är taxerad för sig, och hvilka dock, såsom utskottets majoritet påpekat,

äro lika förtjenta som öfriga kroppsarbetare att erhålla aktiv medborgarrätt.

Slutligen bör jemväl en annan omständighet tagas i betraktande.

Om det också under nuvarande förhållanden svårligen torde låta sig göra

att underhålla en familj utan en årsinkomst, som medför bevillningsskyldighet,

och sålunda i allmänhet familjeförsörjare, som ej falla fattigvården

till last, i sjelfva verket torde vara bevillningsskyldige, så draga

sig dock bevillningsmyndigheterna med skäl stundom för att påföra fattiga

familjeförsörjare bevillning. I sjelfva verket gör också den, som under

synnerligt knappa förhållanden utan fattigunderstöd uppfostrar nya samhällsmedlemmar,

dermed samhället en tjenst, som uppväger bevillningsskyldigheten.

Då dessutom familjebanden äro egnade att stärka solidaritetskänslan

och medföra större bofasthet, synes det förtjena att tagas i öfvervägande,

huruvida ej enkel rösträtt borde medgifvas familjeförsörjare, som

ej erlägga bevillning, under vilkor att de ej åtnjuta fattigunderstöd men

fullgjort sin dem före rösträttsåldern åliggande värnpligtsskyldighet under

fredstid. Genom en sådan anordning skulle bl. a. rösträtten utsträckas

till jordtorparne, som i allmänhet äro gifta. I Belgien har man också

låtit egenskapen af familjeförsörjare influera på rösträtten. Der sker det

emellertid på sådant sätt, att familjeförsörjarne erhålla dubbel rösträtt,

men mig synes lämpligare att på denna egenskap grunda enkel rösträtt

för dem, hvilka annars på grund af sin ekonomiska ställning skulle sakna

sådan. Anses emellertid nu ifrågasatta begränsning af rösträtten olämplig,

skulle också enkel rösträtt kunna tilldelas alla icke bevillningsskyldige,

som ej åtnjuta fattigunderstöd och ej försummat värnpligten, men då

torde en starkare gradering af rösträttsskalan vara nödvändig. Slutligen

torde också de i § 26 riksdagsordningen stadgade vilkoren för valbarhet

böra gälla äfven för valrätt.

Tillämpningen af nu uttalade principer skulle gifva ett rösträttssystem

af följande utseende.

Två eller flera röster tillkomma hvarje man med eu viss förmögenhetsställning

(och eventuel vissa bildningsqvalifikationer), som fylt 24 år,

under vilkor att han fullgjort sin skattepligt och — ifall han är krigstjenstduglig

— den värnpligtsskyldighet i fredstid, som ålegat honom före

inträdet i rösträttsåldern.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

21

En röst tillkommer:

a) hvarje bevillningsskyldig man med lägre förmögenhetsstållning än

som kräfves för förstärkt rösträtt — under vilkor att han fylt 24 år och

på ofvan angifna sätt fullgjort sin skatte- och värnpligt;

b) åtminstone hvarje familjeförsörjare bland de icke bevillningsskyldige

under vilkor att han uppnått 24 års ålder, fullgjort ofvan angifna

värnpligt och ej åtnjuter fattigunderstöd.

För samtliga dessa kategorier gäller dessutom uppfyllande af de i §

26 R. O. stadgade vilkor för valbarhet.

Äfven andra synpunkter än de nu framhållna torde emellertid kunna

beaktas vid eu rösträttsreform. Så t. ex. kan det ifrågasättas, om ej rösträtt

borde motsvaras af röstpligt, så att försummadt deltagande i val

straffas med böter eller rösträttens suspension; om ej rösträttens utöfning

borde förutsätta en viss tids mantalskrifning inom valkretsen, samt om ej

absolut majoritet borde fordras för valens giltighet, så att endast den må

kunna förklaras vald, som erhållit mer än hälften af rösterna, och att, då

valresultatet blifvit ett annat, omval må ega rum mellan dem, som fått

högsta röstetalet.

Såsom ses, har jag endast angifvit, i hvilken rigtning enligt min

mening en rösträttsreform bör gå, men ej framstält definitiva förslag.

Ej heller har jag yrkat, att utskottet skulle framställa sådana, ty jag håller

före, att för rösträttsfrågans lyckliga lösning fordras en ingående och

allsidig utredning, som endast af regeringen kan åstadkommas. Deremot

anser jag på grund af ofvan anförda skäl, att utskottet med anledning af

herr Elowsons, herr Nydahls m. fl., herr Bergströms m. fl. och herr Lindhagens

motioner bort hemställa:

det Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande lämpligheten af att

rösträtten vid val till Riksdagens Andra Kammare utsträckes

i förbindelse med att sådana bestämmelser eifvas,

att denna rösträtt kommer att utöfvas enligt graderad

skala,

samt att Kongl. Maj:t, sedan en fullständig utredning

egt rum så väl angående denna fråga, som ock

angående andra förutsättningar och garantier, under

hvilka den politiska rösträtten må kunna utsträckas,

ville till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill

en sådan utredning kan föranleda.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

Herr friherre Äkerhielm har begärt få här antecknadt, att han icke

öfvervarit detta ärendes slutliga behandling i utskottet.

Herrar Berg, Gustaf Axel, och Restadius, hafva anhållit få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling, den förstnämnde i följd

af sjukdom, den sistnämnde på grund af ledighet från riksdagsgöromålen.

Stockholm 1899. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.