Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande bestämmelser rörande behandlingen af ministeriella ärenden. Regeringsformen uppehåller strängt den grundsatsen, att Konungen icke må utan rådgifvares hörande fatta beslut i något regeringsärende, och såsom allmän regel stadgas i § 5, att statsrådets samtlige ledamöter ega att öfvervara alla i statsrådet förekommande ärenden.
1899-05-02 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1899:15, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande bestämmelser rörande behandlingen af ministeriella ärenden. Regeringsformen uppehåller strängt den grundsatsen, att Konungen icke må utan rådgifvares hörande fatta beslut i något regeringsärende, och såsom allmän regel stadgas i § 5, att statsrådets samtlige ledamöter ega att öfvervara alla i statsrådet förekommande ärenden.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
1
N:o 15.
Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1899, kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om
ändring af gällande bestämmelser rörande behandlingen
af ministeriella ärenden.
Regeringsformen uppehåller strängt den grundsatsen, att Konungen
icke må utan rådgifvares hörande fatta beslut i något regeringsärende, och
såsom allmän regel stadgas i § 5, att statsrådets samtlige ledamöter ega
att öfvervara alla i statsrådet förekommande ärenden. I § 8 föreskrifves,
att Konungen ej må fatta något beslut i mål, hvaröfver statsrådet höras
bör, derest icke minst tre af statsråden, utom vederbörande föredragande,
äro tillstädes, och att statsrådets samtlige ledamöter skola, der de icke
laga förfall ega öfvervara alla mål af synnerlig vigt och omfattning, som
i statsrådet förekomma och rikets allmänna styrelse röra. Vissa mål äro
emellertid, i följd af deras särskilda beskaffenhet, enligt § 7, undantagna
från föredragning i statsrådet, och särskilda föreskrifter om deras behandling
meddelade. Dessa äro de ministeriella ärendena och kommandomålen.
Ministeriella ärenden, hvarmed, enligt § 11, förstås alla de, som angå
rikets förhållande till främmande rnagter, skola nemligen föredragas inför
Konungen af ministern för utrikes ärendena, i närvaro af statsministern
och någon annan statsrådets ledamot eller, der ministern för utrikes ärendena
tillika är statsminister, två andra tillkallade statsråd sledamöter. I den
följande § 12 tillägges, att Konungen eger att ingå i af handlingar och
Bill. till Riksd. Prof. 189,9. 3 Sami. 15 Höft. (N-.o 15.) 1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
förbund med främmande magter, sedan han, i den ordning § 11 stadgar,
hört der nämnde ledamöter af statsrådet; och är jemväl för utnämningen
af sändebud hos främmande magter och tjensteman vid beskickningarne i
§ 32 föreskrifven samma form som för ministeriella måls behandling. Bestämmelserna
om denna form för ministeriella ärendens handläggning äro
dock icke äldre än sedan år 1885. Enligt regeringsformens ursprungliga
lydelse afgjordes dessa ärenden af Konungen i närvaro af allenast ministern
för utrikes ärendena och en annan ledamot af statsrådet (hofkansleren).
Vid alla de af Konungen i regeringsärenden fattade beslut är vidare
bunden en konstitutionel ansvarighet för den eller dem af hans rådgifvare,
i hvilkas närvaro afgörandet skett, derest desse icke pligtenligt utöfvat sina
embeten. Ett måls egenskap af ministerielt ärende eller kommandomål
verkar således ingen ändring i statsrådens konstitutionella ansvarighet.
Deremot har denna egenskap betydelse för den undersökning om statsrådens
förhållande i embetet, som det tillkommer lagtima riksdags konstitutionsutskott
att företaga. Under det att nemligen konstitutionsutskottet, enligt
§ 105 regeringsformen, jemförd med § 38 riksdagsordningen, eger äska
alla de protokoll, som i statsrådet blifvit förda öfver andra mål än ministeriella
ärenden och kommandomål, så föreskrifves i afseende å pi’otokollen
angående dessa båda slag af ärenden, att de må kunna fordras endast i
det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser.
Hvarken riksakten eller någon annan unionel lag inrymmer deremot
åt Norge delaktighet i ministeriella ärendens behandling, utom för
så vidt ärendena äro af sådan beskaffenhet, att de enligt regeringsformen
skola afgöras i statsråd. Genom ett uti ministeriel konselj i mars 1835
fattadt, och den 13 april samma år af Kongl. Maj:t i norskt statsråd tillkännagifvet
beslut har emellertid bestämts, att den norske statsministern
eller annan medlem af norska statsrådet skall vara tillstädes vid ministeriella
ärendens föredragning.
Uti en inom Andi’a Kammaren väckt och till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 96, har herr E. Wavrinsky föreslagit, det Riksdagen
ville besluta att till hvilande antaga följande förslag till grundlagsändringar,
nemligen att:
§ 11 regeringsformen erhåller lydelsen:
Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande
till främmande magter, skola af ministern för utrikes ärendena beredas
och inför Konungen i statsrådet föredragas.
Alla meddelanden i ministeriella mål till främmande magt eller
Konungens sändebud i utlandet skola, efter föregående behandling i stats
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
3
rådet, utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom ministern för
utrikes ärendena;
§ 12 regeringsformen erhåller lydelsen:
Konungen eger att i afhandlingar och förbund med främmande magt
ingå, sedan, enligt 8 §, statsrådet deröfver blifvit hördt, dock att Riksdagens
konstitutionella rätt vid aftal med främmande magt förbehålles, der
den af detsamma beröres;
§ 7 regeringsformen förändras till:
Alla regeringsärenden skola inför Konungen i statsrådet föredragas
och der afgöras;
§ 105 regeringsformen erhåller lydelsen:
Lagtima riksdags konstitutionsutskott ege att äska de protokoll, som
uti statsrådet blifvit förda;
ur § 38 riksdagsordningen uteslutas orden: »med undantag af dem,
som angå ministeriella ärenden och kommandomål, hvilka endast i hvad
som rörer kända och af utskottet uppgifna händelser kunna fordras»;
§ 32 regeringsformen upphäfves;
i första punkten af § 28 regeringsformen uteslutas orden »inom
rikei».
Samme motionär har derjemte uti en annan inom Andra Kammaren
väckt, till konstitutionsutskottet jemväl hänvisad motion, n:o 97, framlagt
bland annat, följande, med ofvanstående till innehållet alldeles öfverensstämmande
förslag till ändrad lydelse af §§ 7 och 105 regeringsformen
samt § 38 riksdagsordningen, nemligen
att ur § 7 regeringsformen måtte uteslutas orden: »med undantag
af sådana, som i 11 och 15 §§ omförmälas»;
att ur § 105 regeringsformen måtte uteslutas orden: »utom dem,
som angå ministeriella ärenden och kommandomål, hvilka endast i det,
som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser, må kunna
fordras»; samt
att i § 38 riksdagsordningen måtte uteslutas orden: »med undantag
af dem, som angå ministeriella ärenden och kommandomål, hvilka
endast i hvad som rörer kända och af utskottet uppgifna händelser kunna
fordras».
Öfver motionärens förslag, i hvad de afse ändring af de i §§ 7
och 105 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen förekommande
föreskrifter rörande kommandomåls behandling, kommer utskottet att särskilt
afgifva utlåtande.
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
Till stöd för sitt i motionen n:o 96 framstälda förslag har motionären
hufvudsakligen anfört följande:
Upprepade gånger hade sedan 1809 framställningar och förslag om
ändringar i regeringsformens §§ 11, 12, 13, 15 och 105 gjorts i Riksdagen.
Smärre ändringar hade också vidtagits, likväl utan att i hufvudsak
rubba grunderna för de ursprungliga bestämmelserna. Med tiden hade
emellertid önskemålen i dessa hänseenden ökats och behofvet af revision
af dessa §§ blifvit mera känbart. De föreslagna ändringarna afsåge att
så långt som möjligt likställa behandlingen af de ministeriella målen och
i allt väsentligt kommandomålen med behandlingen af andra regeringsärenden
och att lägga afgörandet om krig och fred i Riksdagens händer.
Det ömtåliga i frågan vore, att härmed syntes afses en inskränkning i
konungamagten i och för sig, under det att ändamålet vore att bereda
trygghet åt både regenten och folket genom att konungen personligen befriades
från för landet och folket vådliga anspråk från andra regeringar
och att ifrågavarande statsangelägenheter, i många hänseenden de vigtigaste
af alla regeringsärenden, blefve föremål för den mest mångsidiga öfverläggning,
så att Konungens beslut kunde fattas efter den mest mogna
pröfning i hvarje fall. I regeringsformens §§ 7 och 8 stadgades, att hvarje
äfven det obetydligaste inrikes ärende skulle inför Konungen i statsrådet
föredragas och der afgöras, hvarvid minst fyra statsråd skulle vara tillstädes
och vid behandlingen af mål af synnerlig vigt och omfattning statsrådets
samtliga ledamöter, der de ej egde laga förfall, under det att Konungen
i frågor om afhandlingar och förbund och alla andra ärenden, som anginge
rikets förhållande till främmande magter — regeringsformens §§ 11, 12
och 32 — undantagandes beslut om krig och fred, fattade beslut i närvaro
af blott utrikesministern och en annan statsrådsledamot samt i kommandomål
— regeringsformens § 15 — i närvaro af blott en enda rådgifvare.
Konungens beslut om krig eller fred skulle fattas i utomordentligt
statsråd, men äfven om statsrådets medlemmar enhälligt afstyrkte ett af
konungen tillämnadt krig, vore Konungen ej förbunden att dervid fästa
afseende. Genom att afgörandet öfver de i hela folkets Rf så djupt ingripande
frågorna om krig och fred hänskötes till folkets representanter
vunnes en nödig motvigt mot diplomatiens »hemlighet» och »snabbhet» och
lades ett helsosamt ansvar på nationen, hvilket i vår tid måste vara af så
mycket större betydelse, som stora lager af nationen, hvilka förr voro likgiltiga
för de allmänna ärendena, nu sökte göra sitt inflytande gällande i
växande grad på det politiska liksom på det sociala området. I fråga om
krig syntes till och med det enda rättvisa vara, att en folkomröstning
finge fälla utslaget. Detta vore något helt annat än att lemna fritt fält
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
5
åt en folkstämning, som kanske ännu lätt nog uppblåstes af oansvariga
agitatorer och en ©sjelfständig chauvinistisk press, något, hvarpå både små
och stora stater gifvit prof- Det vore under kriget i öfvervägande grad
de djupa lagrens lif och välfärd det gälde, det vore de, som finge göra
de ojemförligt största offren på fäderneslandets altar i ofredens dagar.
Och ändock stode de alla här i fråga »under strecket». Det hade anmärkts,
att genom Riksdagens afgörande af dessa angelägenheter skulle för Konungen
försvåras afslutandet af fred, hvithet väl icke kunde vara fredsvännernas
syfte. Men det vore klart, att det här ej afväges att hindra Konungen att
ingå krigsstillestånd, endast att vid fredsslutet försäkra nationen om dess
inflytande.
Om frågans behandling vid 1856—1858 års riksdag anför motionären
derpå: 1856—1858 års riksdags konstitutionsutskott föreslog med
anledning af fårorna för Sveriges inblandning i Krimkriget eu ändring
af § 12 i regeringsformen. Hvad utskottet sade härvid till stöd för
sitt yrkande, vore i ögonen fallande klart och träffande: »Betraktar
man arten och vigten af de tillfällen, då den vid Konungens beslut
bundna ansvarigheten ansetts böra utsträckas till ett större antal af
statsrådets ledamöter, eller med andra ord då inhemtandet af deras
mening och råd af grundlagen blifvit antaget såsom för Konungen önskvärdt
och nödigt, kan man väl möjligen ur äldre förhållanden förklara,
men ej finna med grundlagens anda förenligt eller med dess öfriga stadgande©
följdriktigt sammanhängande, att Konungen enligt 12 § regeringsformen
eger att i afhandlingar och förbund med främmande magter ingå,
sedan han deröfver hört endast statsministern för utrikes ärendena och
någon annan tillkallad statsrådsledamot. Om det nemligen å ena sidan
visserligen kan inträffa, att Konungen finner nyttigt att ingå i afhandling
med en utländsk stat, äfven angående en eller annan fråga af underordnad
vigt, lärer väl icke förnekas, att såväl afhandling som förbund med en
främmande magt karl vara bestämmande för ett lands icke blott yttre,
utan äfven till någon del för dess inre förhållanden under en lång följd
af år och således blifva vida mer ingripande i dess öden än till och med
ett krig, att icke jemföra detsamma med t. ex. en mindre väsentlig förändring
al en redan gällande författning, för hvilkens vidtagande likväl
erfordras, att statsrådets samtliga ledamöter, der de icke laga förfall ega,
skola vara tillstädes.» Utskottet föreslog följande förändrade lydelse af
regeringsformens § 12: »Konungen eger att sluta afhandlingar och förbund
med främmande magter, sedan han, enligt föregående 8:de §, deröfver
hört statsrådets samtliga ledamöter.» Förslaget förkastades åt adeln
och presterna.
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
Derpå yttrar motionären: »En jemförelse med andra länders konstitutionella
bestämmelser i fråga visar, huru litet Sverige i detta hänseende
följt med sin tid. Att 1809 års lagstiftare trots de sunda allmänna
grunder, de uppstälde för regeringsärendenas behandling, gjorde så stora
afvikelser med hänsyn till de ministeriella ärendena och kommandomålen,
torde väl förklaras af den då fortlefvande föreställningen om Konungens
främsta egenskap och värdighet af krigsherre. Men detta begrepp har
undergått en väsentlig förändring under det nu snart tilländalupna århundradet.
Den neutrala ställning, Sverige liksom alla stater af lägre ordning
än stormagterna måste sträfva att intaga, gör behofvet af hemlighet
och snabbhet vid diplomatiska förhandlingar allt mindre vigtig och behöflig.
Och ingenting kan väl vara mera egnadt att förbinda Konung och folk
med hvarandra än känslan af att dela ansvaret för de förbindelser, nationen
ikläder sig gent emot eller för främmande magter, om ett sådant steg
blefve till nödvärn påkalladt.»
Motionären anför vidare, att de förslag i dessa hänseenden, för
hvilka han vid 1896 års Riksdag gjorde sig till närmaste målsman och
hvilka afgåfvos af 23 medlemmar af Andra Kammaren, ej blefvo föremål
för utskottets granskning. Utskottet hade ansett, att de af motionärerna
föreslagna grundlagsändringarna skulle väsentligen inverka på det mellan
Sverige och Norge bestående unionsförhållandet, och då frågan om
dettas fullständiga reglerande vore föremål för utredning af en, med
anledning af 1895 års Riksdags anhållan om åtgärder för revision
af de unionella bestämmelserna, af Kongl. Maj: t tillsatt komité, fann
utskottet i dessa omständigheter tillräckligt skäl att, utan att ingå
i vidare granskning af motionärernas förslag, hemställa, att motionerna
ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Då unionskomitén
nu slutat sitt värf, funne motionären skäl vara att återkomma med
sina framställningar, i hopp om att konstitutionsutskottet ville egna
desamma all möjlig pröfning. Att invändningar kunde göras, derom
vore motionären fullt visst medveten, och vore sjelf icke blind för sådana.
Men då han vägde de invändningar, han sjelf kunnat göra, eller hvilka
mycket sparsamt framkommit i konstitutionsutskottets utlåtanden i dessa
ärenden, funne han icke tillräcklig anledning att ändra sin ståndpunkt.
Såväl år 1893 som år 1896 anfördes såsom skäl för afslag de förändringar
i det mellan Sverige och Norge bestående unionsförhållandet, som ett antagande
af förslagen skulle hafva till följd. 1893 års konstitutionsutskott fann
det, i hvilken rigtning en förändring af de bestämmelser, på hvilka detta
unionsförhållande vore grundad!, än skulle gå, för det dåvarande icke vara
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
7
lämpligt, att Riksdagen dertill toge initiativ. Men icke långt derefter tog
dock Riksdagen initiativ till en fullständig revision af de unionella bestämmelserna.
Så pass genomgripande förändringar i vår regeringsform hade
i detta sammanhang föreslagits som »att Sverige skulle afstå från sin rätt
att ensamt sköta de båda rikenas yttre politik och medgifva, att, det nuvarande
svenska utrikesministerembetet skulle förvandlas till unionelt och
kunna beklädas lika väl af en norrman som af en svensk». Om detta
förslag enades af unionskomiténs medlemmar ej färre än 11, deribland
alla de svenska ombuden. 5 af de svenska och 4 af de norska ombuden
förenade sig om utrikesministerstyrelsens organisation på grundvalen af ett
för de diplomatiska ärendenas föredragning — ministerielt statsråd,
bestående af utrikesministern och lika många, men minst två, statsråd från
hvartdera riket och — för konsulatärendena ett sammansatt statsråd,
bestående af lika många och minst 3 statsrådsmedlemmar i hvartdera
riket. De två öfriga komitémedlemmarne af majoriteten på 11 yrkade, som
sagd t, _ också på. gemensam utrikesförvaltning genom ett gemensamt statsråd,
som jemte utrikesministern skulle bestå af lika många medlemmar af
hvartdera rikets statsråd, om möjligt en statsminister från hvartdera riket.
1 iH 189o ars konstitutionsutskotts utlåtande hade fogats en reservation,
hvari hemstälts om en del reformer i förevarande syfte, och till samma
utskotts utlåtande 1896 hade en ledamot reserverat sig, anseende, att motionärernas
hemställan bort i hufvudsak tillstyrkas och konstitutionsutskottet
till Riksdagens pröfning framlägga förslag i öfverensstämmelse med eu
sådan tillstyrkan.
Motionären hade anfört dessa ändringsförslag, emedan det synts, som
de i 1896 års motioner och nu återkommande yrkandena skulle från flera
håll upptagits såsom förnärmande, ej värda afseende.
Då motionären vore lifligt öfvertygad om, att förslagen åtminstone
föitjenade att bemötas, ja, att de förtjenade en omsorgsfull pröfning, som
ej utan olägenhet kunde uppskjutas, vågade han återupptaga dem. Vid
behandlingen af utskottets utlåtande i dessa punkter år 1896 yttrade en
medlem af konstitutionsutskottet i Andra Kammaren: »Utskottet har haft
ganska stora svårigheter för att slutligen komma till sitt nära nog enhälliga
beslut, och svårigheterna hafva bestått deruti, att det bland ledamöterna
Rån And)a Kammaren fans sa många, som verkligen gillade motionärernas
föislag.» Detta upprigtiga uttalande läte motionären hoppas, att konstitutionsutskottet
nu, da hänsyn för unionskomitén ej längre inverkade, skulle
ingå i pröfning af framställningarna och äfven inkomma till Riksdagen
med de förslag, hvartill de kunde gifva anledning.
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
Derjemte har motionären hänvisat till motiveringen till sin motion
n:o 214 vid 1896 års riksdag.
Den framställning motionären sålunda leinnat till stöd för sitt förslag
till förändrade bestämmelser i afseende på behandlingen af de ministeriella
ärendena torde behöfva kompletteras för att gifva en rigtig bild af
denna frågas historia och nuvarande läge. Motionären begår sålunda
ett misstag, då han i början af motiveringen för sitt ändringsförslag
uppgifver, att för närvarande Konungen i frågor om afhandlingar och förbund
samt öfriga ministeriella ärenden — frågor om krig och fred undantagna
— »fattar beslut i närvaro af blott utrikesministern och en annan
statsrådsledamot». Detta var visserligen den ursprungliga innebörden åt
regeringsformens föreskrifter i denna sak, men motionären har vid affattande
af sin nuvarande motion synbarligen förbisett, att dessa föreskrifter år 1885
ändrades bland annat derhän, att, jemte utrikesministern såsom föredragande,
statsministern och någon annan statsrådets ledamot eller, der ministern
för utrikes ärendena tillika är statsminister, tvä andra tillkallade statsrådsledainöter
skola inför Konungen närvara vid ministeriella måls föredragning.
1 den s. k. ministeriella konseljen deltaga sålunda icke, såsom
motionären uppgifvit, blott två ledamöter af statsrådet, utan tre, bland
dem statsministern.
Då motionären vidare yttrat, att de invändningar, som kunnat göras
mot hans framställningar, »mycket sparsamt framkommit i konstitutionsutskottets
utlåtanden i dessa ärenden», synes detta visa, att han icke tillräckligt
uppmärksammat de skäl, som förnämligast föranleda att, så väl
före som efter 1885, förslag i samma rigtning som det af motionären nu
framlagda alltid blifvit förkastade, och att i stället den utväg valdes och
vidhölls, som år 1885 ledde till då vidtagna,, ofvan berörda grundlagsändring.
Motionären har i sin motivering icke heller till bemötande upptagit
nämnda skäl.
Såsom motionären framhållit, upptogs frågan om förändring i dittills
gällande bestämmelser för handläggning af ministeriella ärenden första
gången vid 1856—58 års riksdag. De förslag, som då framlades, afsågo
emellertid blott, att frågor om afsilande af förbund och afhandlingar med
främmande magter skulle afgöras efter statsrådets hörande,1) men åsyftade
i) Konstitutionsutskottet hade, såsom motionären anfört, föreslagit, att frågor om afsilande
af förbund och afhandlingar med främmande magter skulle afgöras, sedan Konungen
deröfver hört »statsrådets samtliga ledamöter», men detta förslag blef af tva stånd förkastadt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
0
icke någon förändring i behandlingen af rainisteriella ärenden i öfrig!,
hvilka sålunda fortfarande skulle handläggas i s. k. ministeriel konselj.
Äfven med denna begränsning vann emellertid det förslag härutinnan, som
genom votering i förstärkt konstitutionsutskott blef antaget att hvila till
följande riksdag, vid densamma endast två stånds godkännande, och ehuru
det vid samma riksdag återupptogs med den inskränkning, att det blott
berörde frågor om förbund, hvilka ej skulle få afslutas, innan statsrådet enligt
§ 8 regeringsformen deröfver blifvit hörd b hvaremot i afseende på afhandlingar
med främmande magter skulle förblifva vid hvad förut vore
stadgadt, blef förslaget äfven vid derpå följande riksmöte, riksdagen 1862
—63, åter af två stånd förkastadt.
Bland de skäl, som vid dessa tillfällen anfördes mot förslagen,
framträdde redan då sådana betänkligheter af unionel innebörd, hvilka
sedermera varit afgörande för dessa och liknande förslags öde. Man
erinrade sålunda, bland annat, att i följd af stadgandet i § 5 riks
akten
berörda förslags antagande skulle medföra de ifrågavarande ärendenas
behandling i sammansatt statsråd, d. v. s. i närvaro af norska
statsråd och efter förutgånget inheintande af den norska regeringens betänkande,
att det emellertid icke borde ifrågakomma att genom förändring
af Sveriges grundlag inrymma åt Norge ett deltagande i de diplomatiska
ärendenas behandling, som eljest icke tillkomme detta rike, åtminstone icke
annat än i samband med den allmänna revision af de unionella stadgandena,
hvarom ständerna vid 1859—60 års riksdag framstält begäran, samt att
de norska statsrådens ansvarighet vore annorlunda beskaffad än de svenska
statsrådens.
För främjande af den önskade allmänna revisionen tillsattes derpå
1865 års unionskomité. Det förslag, som denna komité utarbetade, och
hvari jemväl utförliga bestämmelser rörande unionel behandling af de
ministeriella ärendena ingingo, blef emellertid, som bekant, af 1871 års
storting förkastadt, hvarefter äfven den svenska riksdagen, som 1869 antagit
detsamma att hvila till vidare grundlagsenlig behandling, förklarade
det icke kunna bifallas.
och endast af ett stånd godkändt i oförändrad form. I det förslag, som derpå genom votering
i förstärkt konstitutionsutskott blef förklaradt hvilande, hette det i stället, att afhandlingar
och förbund finge slutas, »sedan, enligt § 8, statsrådet deröfver blifvit hördt», och med
denna förändring i ordalydelsen afsåg man, att vid berörda beslut icke samtlige statsråd
skulle behöfva vara närvarande, utan skulle enligt § 8 regeringsformen närvaro af tre statsråd,
utom föredraganden, i vissa fall vara tillfyllest.
Bill. till Riksd. Prat. 18(11). 3 Sand. 15 Höft.
2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o lo.
Förslag om öfverflyttande till statsrådet från den ministeriella konseljen
af frågor rörande afsittande af förbund och afhandlingar med främmande
magter framlades derpå vid 1872 års riksdag af konstitutionsutskottet,
men blef icke antaget att hvila till vidare grundlagsenlig behandling,
utan afslogs af Första Kammaren utan omröstning, sedan mot
förslaget — af friherre L. De Geer — framsits den anmärkning, att då
jemlikt den norska grundlagens föreskrift alla inför norska regeringen förda
protokoll skulle delgifvas stortinget, samt norska regeringens utlåtande i
regel måste inliemtas i alla de frågor, som behandlades i sammansatt statsråd,
deraf skulle blifva en följd, att norska stortinget finge del af dessa
frågor, hvilka deremot komme att undandragas den svenska riksdagen.
Då derefter vid 1877, 1878 och 1883 årens riksdagar motioner
väcktes, som afsågo öfverflyttande i större eller mindre omfattning af diplomatiska
ärenden från ministeriel konselj till vanligt statsråd, så fann konstitutionsutskottet
vid nämnda riksdagar nyss berörda invändning, som år
1872 varit afgörande för frågans utgång, fortfarande ega sådan giltighet,
att utskottet, äfven med tillbörligt uppskattande af de skäl, som talade för
en ändring af regeringsformens ifrågavarande bestämmelser i angifven rigtning,
dock, med hänsyn till bestående unionella förhållanden, ansåg sig
böra afstyrka ifrågavarande motioner. Hvad utskottet härutinnan vid nämnda
tre riksdagar hemstälde, vann äfven båda kamrarnes bifall. Vid 1883 års
riksdag, då den väckta motionen afsåg, att samtliga ministeriella ärenden,
sålunda icke blott frågor om afhandlingar och förbund, utan äfven de i
§ 11 regeringsformen omförmälda, skulle handläggas i samladt statsråd,
framhöll utskottet mot detta förslag derjemte, att fall kunde förekomma,
då framgången af eu för landet måhända ganska vigtig afhandling med en
främmande magt kunde vara beroende af, att ärendet icke behandlades i
samma former, som vid andra måls handläggning i samladt statsråd måste
iakttagas.
Deremot ansåg konstitutionsutskottet vid de nämnda riksdagarne,
under erinran om statsministerembetets inrättande år 1876, att det af motionärerna
åsyftade målet skulle i väsentlig mån kunna vinnas genom sådan
ändring af regeringsformen, att Konungen, innan han fattade beslut uti
diplomatiska ärenden, skulle höra jemväl statsministern, och utskottet framlade
vid nämnda riksdagar olika förslag i denna rigtning. Ett af dessa
förslag ledde derpå, såsom redan angifvits, vid 1885 års riksdag till definitivt
antagande af sådan ändring i §§ 11, 12 och 32 regeringsformen, att,
jemte utrikesministern och någon annan statsrådets ledamot, jemväl statsministern
skall närvara vid i dessa paragrafer omförmälda ministeriella
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
11
måls föredragning inför Konungen. Genom en sådan anordning skulle,
såsom konstitutionsutskottet vid 1883 års riksdag framhöll, till följd af den
ställning såsom statsrådets främste ledamot, statsministern, jemnlikt § 5 regeringsformen,
numera intoge, sålunda åt statsrådet beredas ett ökadt inflytande
på ifrågavarande ärenden, i det att statsministern, som i hvarje
för riket magtpåliggande angelägenhet naturligen måste taga hänsyn till
sina embetsbröders åsigter, i allmänhet borde anses representera de grundsatser,
som inom statsrådet vore förherskande.
Då motionären i sin motivering till motionen n:o 214 vid 1896
års riksdag, till hvilken motivering han i sin nu afgifna motion hänvisat,
betecknat denna 1885 års reform såsom »eu betydelselös ändring»,
är ett sådant underskattande af det inflytande, statsministern kan utöfva
genom sin ställning såsom regeringens främste ledamot, enligt utskottets
åsigt, icke berättigadt.
Förändringen år 1885 inskränkte sig emellertid icke blott till nu
anförda ändring, utan innebar äfven i öfrigt ökad garanti för konstitutionel
handläggning af ministeriella mål genom att i grundlagen införa
uttrycklig föreskrift, att dessa mål skola ej blott inför Konungen anmälas
och föredragas af ministern för utrikes ärendena, utan äfven af honom
beredas, liksom ock att »alla meddelanden i ministeriella mål till främmande
marter eller Konungens sändebud i utlandet skola, utan afseende å ärendets
beskaffenhet, ske genom ministern för utrikes ärendena».
Med framhållande af de förändringar, som ett antagande af förslag om
öfverförande af de ministeriella ärendenas handläggning från ministeriel
konselj till statsrådet skulle medföra i det bestående unionsförhållandet,
har derpå konstitutionsutskottet vid riksdagarne 1889, 1891, 1893 och
1896 afstyrkt de förslag i denna rigtning, som blifvit vid nämnda riksdagar
framlagda. Förslagen hafva icke heller vunnit någondera kammarens
godkännande.
De skäl, som sålunda hittills varit bestämmande, då Riksdagen haft
att behandla förslag i samma rigtning, som det af motionären nu framlagda,
hafva, sedan denna fråga senast förelåg, eldigt utskottets åsigt ingalunda
förlorat i giltighet.
I likhet med dessa tidigare förslag afser motionärens, att ministeriella
ärenden hädanefter skulle komma att behandlas i statsrådet.
12
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
I följd af stadgandet i § 5 riksakten, enligt hvilket »så väl den norske
statsministern som de tvenne statsråd, hvilka åtfölja konungen,
skola hafva säte och öfverläggningsstämma i det svenska statsrådet, enär
ämnen der förehafvas, hvilka angå begge rikena», och tillika i dylika
mål den i Norge varande regeringens betänkande skall inhemtas, så
vida de ej fordra så hastigt afgörande, att tiden sådant icke medgifver,
skulle förslagets antagande alltså hafva till följd, att de ministeriella
ärendena i allmänhet blefve behandlade i s. k. sammansatt statsråd.
Det norska statsrådet skulle sålunda så väl genom sina i det sammansatta
statsrådet närvarande medlemmar, som genom det från den norska
regeringen inhemtade betänkande komma att erhålla ett väsentligen ökadt
inflytande på afgörandet af sådana mål, och det norska stortinget skulle
erhålla en rätt till konstitutionel kontroll beträffande de ministeriella
ärendenas handhafvande, som det nu saknar. Förslaget skulle alltså innebära
en principiel förändring med hänsyn till Norges rätt att utöfva inflytande
på de ärenden, som röra de förenade rikenas förhållande till
främmande magter; men förslaget skulle intet förändra af gällande bestämmelser
i fråga om vidden af Norges skyldighet att, i händelse dessa
ärenden handhafvas på ett sådant sätt, att det invecklar de förenade rikena
i krig med främmande magt, bidraga till rikenas gemensamma försvar. Dess
antagande skulle sålunda rubba den förbindelse, som eger rum mellan å
ena sidan rätten att inverka på den yttre politikens ledning och å andra
sidan skyldigheten att bära den risk, som denna rätts utöfning kan medföra,
en förbindelse, som enligt utskottets åsigt är rättmätig och bör
vara oupplöslig.
Enligt förslagets bestämmelser skulle vidare alla i diplomatiska
ärenden förda protokoll komma att underkastas granskning dels af den
svenska riksdagens konstitutionsutskott, dels äfven, på grund af den norska
grundlagens föreskrift i § 75 /), enligt hvilken stortinget eger att
låta förelägga sig den norska regeringens protokoll och alla offentliga
handlingar, äfvensom verificerade afskrifter eller extrakt af i den norska
statsrådsafdelningen förda protokoll eller derstädes framlagda offentliga
aktstycken, af det norska stortinget. Ett så oinskränkt delgifvande till
representationen af hvad i diplomatiska ärenden förefaller, eger i andra
stater icke något motstycke och torde icke heller hos oss kunna genomföras
utan fara för bibehållande af det goda förståndet med främmande
magter, hvilket icke tillåter, att på sådant sätt den tystnad äfventyras,
som försigtigheten oftast bjuder att iakttaga angående vigtigare diplomatiska
förhandlingar. Vådan häraf skulle enligt utskottets åsigt framträda så mycket
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
13
starkare på grund af de former, under hvilka i Norge den konstitutionella
granskningen utöfvas. I detta hänseende vill utskottet erinra derom, att
den norska grundlagen icke begränsar granskningen till medlemmarne i
blott ett utskott af representationen, att det är odelstinget, d. v. s. eu
församling af 85 medlemmar, som åtalar statsråd, samt att derjemte stortinget
i sin helhet har rätt att inför sig till förhör inkalla statsråd.
Förslaget skulle jemväl innebära, att ansvaret för rådslag i ärenden,
hvilka i följd af unionen äro för rikena gemensamma, skulle komma att
utkräfvas af två skilda myndigheter, och att sålunda ett och samma rådslag
skulle kunna i det ena landet göras till föremål för åtal och bestraffning,
medan det i det andra landet blefve lemnadt utan anmärkning. Eu
sådan anordning skulle enligt utskottets åsigt i hög grad vara egnad att
framkalla splittring på ett område, förhållandet till utlandet, der rikena
enligt unionens karakter böra uppträda såsom en enhet. Sedd från synpunkten
af båda rikenas inbördes ställning, skulle en sådan anordning
jemväl blifva af djupt ingripande betydelse, i det att stortinget, i följd af
enheten i sin organisation, de inagtmedel det har till sitt förfogande och
det öfvervägande inflytande det i allmänhet uppnått inom det norska statslifvet,
skulle erhålla en betydelse gent emot de i utrikesstyrelsen rådgifvande,
? hvilken svenska riksdagen saknar, och sålunda tyngdpunkten af
kontrollen öfver ledningen af utrikesärendena flyttas öfver från den svenska
riksdagen till det norska stortinget. Beträffande stortingets ställning
till statsråden vill utskottet i detta sammanhang erinra om, huruledes stortinget
på en gång är åklagare och tillsätter majoritet i riksrätten, och hurusom
af denna rätt straff kan ådömas statsråd, för det de hyllat andra
åsigter än stortinget om hvad som är »ögonskenligen skadligt för riket»;
den magtställning stortinget i det hela eger gent emot konungamagten
torde här ej behöfva närmare framhållas.
Då motionären velat söka ett stöd för sitt förslag deruti, att olika
grupper af medlemmar inom senaste unionskomité förordat de ministeriella
ärendenas handläggning i ett af ledamöter från båda rikena bestående
statsråd, vill utskottet till sist deremot anmärka, att icke någon af komiténs
svenska ledamöter ansett en sådan anordning genomförbar utan införande
af åtminstone en gemensam riksrätt, att likaledes komiténs saintlige
svenske ledamöter ansett stadgandet af unionella förpligtelse!* beträffande
det gemensamma försvaret stå i oskiljaktigt sammanhang med en
revision af bestämmelserna om utrikesstyrelsen, samt att äfven i öfrigt de
svenske''; komiterades förslag, i enlighet med de önskemål, som före komiténs
tillsättande uttalats af den svenska riksdagen, afsågo eu fullständig revision
14
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.
af de imionella bestämmelserna, icke en ensidig reform i blott en viss
fråga. Erfarenheten har också visat, huruledes partiella förändringar, som
vidtagits utan iakttagande af den inbördes öfverensstämmelse, som bör råda
emellan de förenade rikenas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, varit
så långt ifrån att befästa unionen, att sådana förändringar icke vidare böra
förekomma.
Utskottet får sålunda hemställa,
att Riksdagen, på grund af hvad nu är anfördt,
måtte besluta att lemna herr Wavrinskys förevarande
motioner, n:is 96 och 97, uti nu ifrågavarande delar
utan afseende.
Stockholm den 2 maj 1899.
På utskottets vägnar:
G. S. ÅKERH1ELM.
Reservation
af herrar Dalin, Gyllensvärd och Johnsson mot vissa delar af motiveringen.
Herrar Berg, Gustaf Axel, och Restadius hafva begärt få här antecknadt,
att de '' icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,
den förstnämnde i följd af sjukdom, den senare på grund af ledighet från
riksdagsgöromålen.
Stockholm 1899, Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.