Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande bestämmelser rörande behandlingen af ministeriella ärenden. Regeringsformen uppehåller strängt den grundsatsen, att Konungen icke må utan rådgifvares hörande fatta beslut i något regeringsärende, och såsom allmän regel stadgas i § 5, att statsrådets samtlige ledamöter ega att öfvervara alla i statsrådet förekommande ärenden.

1899-05-02 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1899:15, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande bestämmelser rörande behandlingen af ministeriella ärenden. Regeringsformen uppehåller strängt den grundsatsen, att Konungen icke må utan rådgifvares hörande fatta beslut i något regeringsärende, och såsom allmän regel stadgas i § 5, att statsrådets samtlige ledamöter ega att öfvervara alla i statsrådet förekommande ärenden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1899, kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om

ändring af gällande bestämmelser rörande behandlingen

af ministeriella ärenden.

Regeringsformen uppehåller strängt den grundsatsen, att Konungen

icke må utan rådgifvares hörande fatta beslut i något regeringsärende, och

såsom allmän regel stadgas i § 5, att statsrådets samtlige ledamöter ega

att öfvervara alla i statsrådet förekommande ärenden. I § 8 föreskrifves,

att Konungen ej må fatta något beslut i mål, hvaröfver statsrådet höras

bör, derest icke minst tre af statsråden, utom vederbörande föredragande,

äro tillstädes, och att statsrådets samtlige ledamöter skola, der de icke

laga förfall ega öfvervara alla mål af synnerlig vigt och omfattning, som

i statsrådet förekomma och rikets allmänna styrelse röra. Vissa mål äro

emellertid, i följd af deras särskilda beskaffenhet, enligt § 7, undantagna

från föredragning i statsrådet, och särskilda föreskrifter om deras behandling

meddelade. Dessa äro de ministeriella ärendena och kommandomålen.

Ministeriella ärenden, hvarmed, enligt § 11, förstås alla de, som angå

rikets förhållande till främmande rnagter, skola nemligen föredragas inför

Konungen af ministern för utrikes ärendena, i närvaro af statsministern

och någon annan statsrådets ledamot eller, der ministern för utrikes ärendena

tillika är statsminister, två andra tillkallade statsråd sledamöter. I den

följande § 12 tillägges, att Konungen eger att ingå i af handlingar och

Bill. till Riksd. Prof. 189,9. 3 Sami. 15 Höft. (N-.o 15.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

förbund med främmande magter, sedan han, i den ordning § 11 stadgar,

hört der nämnde ledamöter af statsrådet; och är jemväl för utnämningen

af sändebud hos främmande magter och tjensteman vid beskickningarne i

§ 32 föreskrifven samma form som för ministeriella måls behandling. Bestämmelserna

om denna form för ministeriella ärendens handläggning äro

dock icke äldre än sedan år 1885. Enligt regeringsformens ursprungliga

lydelse afgjordes dessa ärenden af Konungen i närvaro af allenast ministern

för utrikes ärendena och en annan ledamot af statsrådet (hofkansleren).

Vid alla de af Konungen i regeringsärenden fattade beslut är vidare

bunden en konstitutionel ansvarighet för den eller dem af hans rådgifvare,

i hvilkas närvaro afgörandet skett, derest desse icke pligtenligt utöfvat sina

embeten. Ett måls egenskap af ministerielt ärende eller kommandomål

verkar således ingen ändring i statsrådens konstitutionella ansvarighet.

Deremot har denna egenskap betydelse för den undersökning om statsrådens

förhållande i embetet, som det tillkommer lagtima riksdags konstitutionsutskott

att företaga. Under det att nemligen konstitutionsutskottet, enligt

§ 105 regeringsformen, jemförd med § 38 riksdagsordningen, eger äska

alla de protokoll, som i statsrådet blifvit förda öfver andra mål än ministeriella

ärenden och kommandomål, så föreskrifves i afseende å pi’otokollen

angående dessa båda slag af ärenden, att de må kunna fordras endast i

det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser.

Hvarken riksakten eller någon annan unionel lag inrymmer deremot

åt Norge delaktighet i ministeriella ärendens behandling, utom för

så vidt ärendena äro af sådan beskaffenhet, att de enligt regeringsformen

skola afgöras i statsråd. Genom ett uti ministeriel konselj i mars 1835

fattadt, och den 13 april samma år af Kongl. Maj:t i norskt statsråd tillkännagifvet

beslut har emellertid bestämts, att den norske statsministern

eller annan medlem af norska statsrådet skall vara tillstädes vid ministeriella

ärendens föredragning.

Uti en inom Andi’a Kammaren väckt och till konstitutionsutskottet

hänvisad motion, n:o 96, har herr E. Wavrinsky föreslagit, det Riksdagen

ville besluta att till hvilande antaga följande förslag till grundlagsändringar,

nemligen att:

§ 11 regeringsformen erhåller lydelsen:

Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande

till främmande magter, skola af ministern för utrikes ärendena beredas

och inför Konungen i statsrådet föredragas.

Alla meddelanden i ministeriella mål till främmande magt eller

Konungens sändebud i utlandet skola, efter föregående behandling i stats
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

3

rådet, utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom ministern för

utrikes ärendena;

§ 12 regeringsformen erhåller lydelsen:

Konungen eger att i afhandlingar och förbund med främmande magt

ingå, sedan, enligt 8 §, statsrådet deröfver blifvit hördt, dock att Riksdagens

konstitutionella rätt vid aftal med främmande magt förbehålles, der

den af detsamma beröres;

§ 7 regeringsformen förändras till:

Alla regeringsärenden skola inför Konungen i statsrådet föredragas

och der afgöras;

§ 105 regeringsformen erhåller lydelsen:

Lagtima riksdags konstitutionsutskott ege att äska de protokoll, som

uti statsrådet blifvit förda;

ur § 38 riksdagsordningen uteslutas orden: »med undantag af dem,

som angå ministeriella ärenden och kommandomål, hvilka endast i hvad

som rörer kända och af utskottet uppgifna händelser kunna fordras»;

§ 32 regeringsformen upphäfves;

i första punkten af § 28 regeringsformen uteslutas orden »inom

rikei».

Samme motionär har derjemte uti en annan inom Andra Kammaren

väckt, till konstitutionsutskottet jemväl hänvisad motion, n:o 97, framlagt

bland annat, följande, med ofvanstående till innehållet alldeles öfverensstämmande

förslag till ändrad lydelse af §§ 7 och 105 regeringsformen

samt § 38 riksdagsordningen, nemligen

att ur § 7 regeringsformen måtte uteslutas orden: »med undantag

af sådana, som i 11 och 15 §§ omförmälas»;

att ur § 105 regeringsformen måtte uteslutas orden: »utom dem,

som angå ministeriella ärenden och kommandomål, hvilka endast i det,

som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser, må kunna

fordras»; samt

att i § 38 riksdagsordningen måtte uteslutas orden: »med undantag

af dem, som angå ministeriella ärenden och kommandomål, hvilka

endast i hvad som rörer kända och af utskottet uppgifna händelser kunna

fordras».

Öfver motionärens förslag, i hvad de afse ändring af de i §§ 7

och 105 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen förekommande

föreskrifter rörande kommandomåls behandling, kommer utskottet att särskilt

afgifva utlåtande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

Till stöd för sitt i motionen n:o 96 framstälda förslag har motionären

hufvudsakligen anfört följande:

Upprepade gånger hade sedan 1809 framställningar och förslag om

ändringar i regeringsformens §§ 11, 12, 13, 15 och 105 gjorts i Riksdagen.

Smärre ändringar hade också vidtagits, likväl utan att i hufvudsak

rubba grunderna för de ursprungliga bestämmelserna. Med tiden hade

emellertid önskemålen i dessa hänseenden ökats och behofvet af revision

af dessa §§ blifvit mera känbart. De föreslagna ändringarna afsåge att

så långt som möjligt likställa behandlingen af de ministeriella målen och

i allt väsentligt kommandomålen med behandlingen af andra regeringsärenden

och att lägga afgörandet om krig och fred i Riksdagens händer.

Det ömtåliga i frågan vore, att härmed syntes afses en inskränkning i

konungamagten i och för sig, under det att ändamålet vore att bereda

trygghet åt både regenten och folket genom att konungen personligen befriades

från för landet och folket vådliga anspråk från andra regeringar

och att ifrågavarande statsangelägenheter, i många hänseenden de vigtigaste

af alla regeringsärenden, blefve föremål för den mest mångsidiga öfverläggning,

så att Konungens beslut kunde fattas efter den mest mogna

pröfning i hvarje fall. I regeringsformens §§ 7 och 8 stadgades, att hvarje

äfven det obetydligaste inrikes ärende skulle inför Konungen i statsrådet

föredragas och der afgöras, hvarvid minst fyra statsråd skulle vara tillstädes

och vid behandlingen af mål af synnerlig vigt och omfattning statsrådets

samtliga ledamöter, der de ej egde laga förfall, under det att Konungen

i frågor om afhandlingar och förbund och alla andra ärenden, som anginge

rikets förhållande till främmande magter — regeringsformens §§ 11, 12

och 32 — undantagandes beslut om krig och fred, fattade beslut i närvaro

af blott utrikesministern och en annan statsrådsledamot samt i kommandomål

— regeringsformens § 15 — i närvaro af blott en enda rådgifvare.

Konungens beslut om krig eller fred skulle fattas i utomordentligt

statsråd, men äfven om statsrådets medlemmar enhälligt afstyrkte ett af

konungen tillämnadt krig, vore Konungen ej förbunden att dervid fästa

afseende. Genom att afgörandet öfver de i hela folkets Rf så djupt ingripande

frågorna om krig och fred hänskötes till folkets representanter

vunnes en nödig motvigt mot diplomatiens »hemlighet» och »snabbhet» och

lades ett helsosamt ansvar på nationen, hvilket i vår tid måste vara af så

mycket större betydelse, som stora lager af nationen, hvilka förr voro likgiltiga

för de allmänna ärendena, nu sökte göra sitt inflytande gällande i

växande grad på det politiska liksom på det sociala området. I fråga om

krig syntes till och med det enda rättvisa vara, att en folkomröstning

finge fälla utslaget. Detta vore något helt annat än att lemna fritt fält

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

5

åt en folkstämning, som kanske ännu lätt nog uppblåstes af oansvariga

agitatorer och en ©sjelfständig chauvinistisk press, något, hvarpå både små

och stora stater gifvit prof- Det vore under kriget i öfvervägande grad

de djupa lagrens lif och välfärd det gälde, det vore de, som finge göra

de ojemförligt största offren på fäderneslandets altar i ofredens dagar.

Och ändock stode de alla här i fråga »under strecket». Det hade anmärkts,

att genom Riksdagens afgörande af dessa angelägenheter skulle för Konungen

försvåras afslutandet af fred, hvithet väl icke kunde vara fredsvännernas

syfte. Men det vore klart, att det här ej afväges att hindra Konungen att

ingå krigsstillestånd, endast att vid fredsslutet försäkra nationen om dess

inflytande.

Om frågans behandling vid 1856—1858 års riksdag anför motionären

derpå: 1856—1858 års riksdags konstitutionsutskott föreslog med

anledning af fårorna för Sveriges inblandning i Krimkriget eu ändring

af § 12 i regeringsformen. Hvad utskottet sade härvid till stöd för

sitt yrkande, vore i ögonen fallande klart och träffande: »Betraktar

man arten och vigten af de tillfällen, då den vid Konungens beslut

bundna ansvarigheten ansetts böra utsträckas till ett större antal af

statsrådets ledamöter, eller med andra ord då inhemtandet af deras

mening och råd af grundlagen blifvit antaget såsom för Konungen önskvärdt

och nödigt, kan man väl möjligen ur äldre förhållanden förklara,

men ej finna med grundlagens anda förenligt eller med dess öfriga stadgande©

följdriktigt sammanhängande, att Konungen enligt 12 § regeringsformen

eger att i afhandlingar och förbund med främmande magter ingå,

sedan han deröfver hört endast statsministern för utrikes ärendena och

någon annan tillkallad statsrådsledamot. Om det nemligen å ena sidan

visserligen kan inträffa, att Konungen finner nyttigt att ingå i afhandling

med en utländsk stat, äfven angående en eller annan fråga af underordnad

vigt, lärer väl icke förnekas, att såväl afhandling som förbund med en

främmande magt karl vara bestämmande för ett lands icke blott yttre,

utan äfven till någon del för dess inre förhållanden under en lång följd

af år och således blifva vida mer ingripande i dess öden än till och med

ett krig, att icke jemföra detsamma med t. ex. en mindre väsentlig förändring

al en redan gällande författning, för hvilkens vidtagande likväl

erfordras, att statsrådets samtliga ledamöter, der de icke laga förfall ega,

skola vara tillstädes.» Utskottet föreslog följande förändrade lydelse af

regeringsformens § 12: »Konungen eger att sluta afhandlingar och förbund

med främmande magter, sedan han, enligt föregående 8:de §, deröfver

hört statsrådets samtliga ledamöter.» Förslaget förkastades åt adeln

och presterna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

Derpå yttrar motionären: »En jemförelse med andra länders konstitutionella

bestämmelser i fråga visar, huru litet Sverige i detta hänseende

följt med sin tid. Att 1809 års lagstiftare trots de sunda allmänna

grunder, de uppstälde för regeringsärendenas behandling, gjorde så stora

afvikelser med hänsyn till de ministeriella ärendena och kommandomålen,

torde väl förklaras af den då fortlefvande föreställningen om Konungens

främsta egenskap och värdighet af krigsherre. Men detta begrepp har

undergått en väsentlig förändring under det nu snart tilländalupna århundradet.

Den neutrala ställning, Sverige liksom alla stater af lägre ordning

än stormagterna måste sträfva att intaga, gör behofvet af hemlighet

och snabbhet vid diplomatiska förhandlingar allt mindre vigtig och behöflig.

Och ingenting kan väl vara mera egnadt att förbinda Konung och folk

med hvarandra än känslan af att dela ansvaret för de förbindelser, nationen

ikläder sig gent emot eller för främmande magter, om ett sådant steg

blefve till nödvärn påkalladt.»

Motionären anför vidare, att de förslag i dessa hänseenden, för

hvilka han vid 1896 års Riksdag gjorde sig till närmaste målsman och

hvilka afgåfvos af 23 medlemmar af Andra Kammaren, ej blefvo föremål

för utskottets granskning. Utskottet hade ansett, att de af motionärerna

föreslagna grundlagsändringarna skulle väsentligen inverka på det mellan

Sverige och Norge bestående unionsförhållandet, och då frågan om

dettas fullständiga reglerande vore föremål för utredning af en, med

anledning af 1895 års Riksdags anhållan om åtgärder för revision

af de unionella bestämmelserna, af Kongl. Maj: t tillsatt komité, fann

utskottet i dessa omständigheter tillräckligt skäl att, utan att ingå

i vidare granskning af motionärernas förslag, hemställa, att motionerna

ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Då unionskomitén

nu slutat sitt värf, funne motionären skäl vara att återkomma med

sina framställningar, i hopp om att konstitutionsutskottet ville egna

desamma all möjlig pröfning. Att invändningar kunde göras, derom

vore motionären fullt visst medveten, och vore sjelf icke blind för sådana.

Men då han vägde de invändningar, han sjelf kunnat göra, eller hvilka

mycket sparsamt framkommit i konstitutionsutskottets utlåtanden i dessa

ärenden, funne han icke tillräcklig anledning att ändra sin ståndpunkt.

Såväl år 1893 som år 1896 anfördes såsom skäl för afslag de förändringar

i det mellan Sverige och Norge bestående unionsförhållandet, som ett antagande

af förslagen skulle hafva till följd. 1893 års konstitutionsutskott fann

det, i hvilken rigtning en förändring af de bestämmelser, på hvilka detta

unionsförhållande vore grundad!, än skulle gå, för det dåvarande icke vara

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

7

lämpligt, att Riksdagen dertill toge initiativ. Men icke långt derefter tog

dock Riksdagen initiativ till en fullständig revision af de unionella bestämmelserna.

Så pass genomgripande förändringar i vår regeringsform hade

i detta sammanhang föreslagits som »att Sverige skulle afstå från sin rätt

att ensamt sköta de båda rikenas yttre politik och medgifva, att, det nuvarande

svenska utrikesministerembetet skulle förvandlas till unionelt och

kunna beklädas lika väl af en norrman som af en svensk». Om detta

förslag enades af unionskomiténs medlemmar ej färre än 11, deribland

alla de svenska ombuden. 5 af de svenska och 4 af de norska ombuden

förenade sig om utrikesministerstyrelsens organisation på grundvalen af ett

för de diplomatiska ärendenas föredragning — ministerielt statsråd,

bestående af utrikesministern och lika många, men minst två, statsråd från

hvartdera riket och — för konsulatärendena ett sammansatt statsråd,

bestående af lika många och minst 3 statsrådsmedlemmar i hvartdera

riket. De två öfriga komitémedlemmarne af majoriteten på 11 yrkade, som

sagd t, _ också på. gemensam utrikesförvaltning genom ett gemensamt statsråd,

som jemte utrikesministern skulle bestå af lika många medlemmar af

hvartdera rikets statsråd, om möjligt en statsminister från hvartdera riket.

1 iH 189o ars konstitutionsutskotts utlåtande hade fogats en reservation,

hvari hemstälts om en del reformer i förevarande syfte, och till samma

utskotts utlåtande 1896 hade en ledamot reserverat sig, anseende, att motionärernas

hemställan bort i hufvudsak tillstyrkas och konstitutionsutskottet

till Riksdagens pröfning framlägga förslag i öfverensstämmelse med eu

sådan tillstyrkan.

Motionären hade anfört dessa ändringsförslag, emedan det synts, som

de i 1896 års motioner och nu återkommande yrkandena skulle från flera

håll upptagits såsom förnärmande, ej värda afseende.

Då motionären vore lifligt öfvertygad om, att förslagen åtminstone

föitjenade att bemötas, ja, att de förtjenade en omsorgsfull pröfning, som

ej utan olägenhet kunde uppskjutas, vågade han återupptaga dem. Vid

behandlingen af utskottets utlåtande i dessa punkter år 1896 yttrade en

medlem af konstitutionsutskottet i Andra Kammaren: »Utskottet har haft

ganska stora svårigheter för att slutligen komma till sitt nära nog enhälliga

beslut, och svårigheterna hafva bestått deruti, att det bland ledamöterna

Rån And)a Kammaren fans sa många, som verkligen gillade motionärernas

föislag.» Detta upprigtiga uttalande läte motionären hoppas, att konstitutionsutskottet

nu, da hänsyn för unionskomitén ej längre inverkade, skulle

ingå i pröfning af framställningarna och äfven inkomma till Riksdagen

med de förslag, hvartill de kunde gifva anledning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

Derjemte har motionären hänvisat till motiveringen till sin motion

n:o 214 vid 1896 års riksdag.

Den framställning motionären sålunda leinnat till stöd för sitt förslag

till förändrade bestämmelser i afseende på behandlingen af de ministeriella

ärendena torde behöfva kompletteras för att gifva en rigtig bild af

denna frågas historia och nuvarande läge. Motionären begår sålunda

ett misstag, då han i början af motiveringen för sitt ändringsförslag

uppgifver, att för närvarande Konungen i frågor om afhandlingar och förbund

samt öfriga ministeriella ärenden — frågor om krig och fred undantagna

— »fattar beslut i närvaro af blott utrikesministern och en annan

statsrådsledamot». Detta var visserligen den ursprungliga innebörden åt

regeringsformens föreskrifter i denna sak, men motionären har vid affattande

af sin nuvarande motion synbarligen förbisett, att dessa föreskrifter år 1885

ändrades bland annat derhän, att, jemte utrikesministern såsom föredragande,

statsministern och någon annan statsrådets ledamot eller, der ministern

för utrikes ärendena tillika är statsminister, tvä andra tillkallade statsrådsledainöter

skola inför Konungen närvara vid ministeriella måls föredragning.

1 den s. k. ministeriella konseljen deltaga sålunda icke, såsom

motionären uppgifvit, blott två ledamöter af statsrådet, utan tre, bland

dem statsministern.

Då motionären vidare yttrat, att de invändningar, som kunnat göras

mot hans framställningar, »mycket sparsamt framkommit i konstitutionsutskottets

utlåtanden i dessa ärenden», synes detta visa, att han icke tillräckligt

uppmärksammat de skäl, som förnämligast föranleda att, så väl

före som efter 1885, förslag i samma rigtning som det af motionären nu

framlagda alltid blifvit förkastade, och att i stället den utväg valdes och

vidhölls, som år 1885 ledde till då vidtagna,, ofvan berörda grundlagsändring.

Motionären har i sin motivering icke heller till bemötande upptagit

nämnda skäl.

Såsom motionären framhållit, upptogs frågan om förändring i dittills

gällande bestämmelser för handläggning af ministeriella ärenden första

gången vid 1856—58 års riksdag. De förslag, som då framlades, afsågo

emellertid blott, att frågor om afsilande af förbund och afhandlingar med

främmande magter skulle afgöras efter statsrådets hörande,1) men åsyftade

i) Konstitutionsutskottet hade, såsom motionären anfört, föreslagit, att frågor om afsilande

af förbund och afhandlingar med främmande magter skulle afgöras, sedan Konungen

deröfver hört »statsrådets samtliga ledamöter», men detta förslag blef af tva stånd förkastadt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

0

icke någon förändring i behandlingen af rainisteriella ärenden i öfrig!,

hvilka sålunda fortfarande skulle handläggas i s. k. ministeriel konselj.

Äfven med denna begränsning vann emellertid det förslag härutinnan, som

genom votering i förstärkt konstitutionsutskott blef antaget att hvila till

följande riksdag, vid densamma endast två stånds godkännande, och ehuru

det vid samma riksdag återupptogs med den inskränkning, att det blott

berörde frågor om förbund, hvilka ej skulle få afslutas, innan statsrådet enligt

§ 8 regeringsformen deröfver blifvit hörd b hvaremot i afseende på afhandlingar

med främmande magter skulle förblifva vid hvad förut vore

stadgadt, blef förslaget äfven vid derpå följande riksmöte, riksdagen 1862

—63, åter af två stånd förkastadt.

Bland de skäl, som vid dessa tillfällen anfördes mot förslagen,

framträdde redan då sådana betänkligheter af unionel innebörd, hvilka

sedermera varit afgörande för dessa och liknande förslags öde. Man

erinrade sålunda, bland annat, att i följd af stadgandet i § 5 riks
akten

berörda förslags antagande skulle medföra de ifrågavarande ärendenas

behandling i sammansatt statsråd, d. v. s. i närvaro af norska

statsråd och efter förutgånget inheintande af den norska regeringens betänkande,

att det emellertid icke borde ifrågakomma att genom förändring

af Sveriges grundlag inrymma åt Norge ett deltagande i de diplomatiska

ärendenas behandling, som eljest icke tillkomme detta rike, åtminstone icke

annat än i samband med den allmänna revision af de unionella stadgandena,

hvarom ständerna vid 1859—60 års riksdag framstält begäran, samt att

de norska statsrådens ansvarighet vore annorlunda beskaffad än de svenska

statsrådens.

För främjande af den önskade allmänna revisionen tillsattes derpå

1865 års unionskomité. Det förslag, som denna komité utarbetade, och

hvari jemväl utförliga bestämmelser rörande unionel behandling af de

ministeriella ärendena ingingo, blef emellertid, som bekant, af 1871 års

storting förkastadt, hvarefter äfven den svenska riksdagen, som 1869 antagit

detsamma att hvila till vidare grundlagsenlig behandling, förklarade

det icke kunna bifallas.

och endast af ett stånd godkändt i oförändrad form. I det förslag, som derpå genom votering

i förstärkt konstitutionsutskott blef förklaradt hvilande, hette det i stället, att afhandlingar

och förbund finge slutas, »sedan, enligt § 8, statsrådet deröfver blifvit hördt», och med

denna förändring i ordalydelsen afsåg man, att vid berörda beslut icke samtlige statsråd

skulle behöfva vara närvarande, utan skulle enligt § 8 regeringsformen närvaro af tre statsråd,

utom föredraganden, i vissa fall vara tillfyllest.

Bill. till Riksd. Prat. 18(11). 3 Sand. 15 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o lo.

Förslag om öfverflyttande till statsrådet från den ministeriella konseljen

af frågor rörande afsittande af förbund och afhandlingar med främmande

magter framlades derpå vid 1872 års riksdag af konstitutionsutskottet,

men blef icke antaget att hvila till vidare grundlagsenlig behandling,

utan afslogs af Första Kammaren utan omröstning, sedan mot

förslaget — af friherre L. De Geer — framsits den anmärkning, att då

jemlikt den norska grundlagens föreskrift alla inför norska regeringen förda

protokoll skulle delgifvas stortinget, samt norska regeringens utlåtande i

regel måste inliemtas i alla de frågor, som behandlades i sammansatt statsråd,

deraf skulle blifva en följd, att norska stortinget finge del af dessa

frågor, hvilka deremot komme att undandragas den svenska riksdagen.

Då derefter vid 1877, 1878 och 1883 årens riksdagar motioner

väcktes, som afsågo öfverflyttande i större eller mindre omfattning af diplomatiska

ärenden från ministeriel konselj till vanligt statsråd, så fann konstitutionsutskottet

vid nämnda riksdagar nyss berörda invändning, som år

1872 varit afgörande för frågans utgång, fortfarande ega sådan giltighet,

att utskottet, äfven med tillbörligt uppskattande af de skäl, som talade för

en ändring af regeringsformens ifrågavarande bestämmelser i angifven rigtning,

dock, med hänsyn till bestående unionella förhållanden, ansåg sig

böra afstyrka ifrågavarande motioner. Hvad utskottet härutinnan vid nämnda

tre riksdagar hemstälde, vann äfven båda kamrarnes bifall. Vid 1883 års

riksdag, då den väckta motionen afsåg, att samtliga ministeriella ärenden,

sålunda icke blott frågor om afhandlingar och förbund, utan äfven de i

§ 11 regeringsformen omförmälda, skulle handläggas i samladt statsråd,

framhöll utskottet mot detta förslag derjemte, att fall kunde förekomma,

då framgången af eu för landet måhända ganska vigtig afhandling med en

främmande magt kunde vara beroende af, att ärendet icke behandlades i

samma former, som vid andra måls handläggning i samladt statsråd måste

iakttagas.

Deremot ansåg konstitutionsutskottet vid de nämnda riksdagarne,

under erinran om statsministerembetets inrättande år 1876, att det af motionärerna

åsyftade målet skulle i väsentlig mån kunna vinnas genom sådan

ändring af regeringsformen, att Konungen, innan han fattade beslut uti

diplomatiska ärenden, skulle höra jemväl statsministern, och utskottet framlade

vid nämnda riksdagar olika förslag i denna rigtning. Ett af dessa

förslag ledde derpå, såsom redan angifvits, vid 1885 års riksdag till definitivt

antagande af sådan ändring i §§ 11, 12 och 32 regeringsformen, att,

jemte utrikesministern och någon annan statsrådets ledamot, jemväl statsministern

skall närvara vid i dessa paragrafer omförmälda ministeriella

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

11

måls föredragning inför Konungen. Genom en sådan anordning skulle,

såsom konstitutionsutskottet vid 1883 års riksdag framhöll, till följd af den

ställning såsom statsrådets främste ledamot, statsministern, jemnlikt § 5 regeringsformen,

numera intoge, sålunda åt statsrådet beredas ett ökadt inflytande

på ifrågavarande ärenden, i det att statsministern, som i hvarje

för riket magtpåliggande angelägenhet naturligen måste taga hänsyn till

sina embetsbröders åsigter, i allmänhet borde anses representera de grundsatser,

som inom statsrådet vore förherskande.

Då motionären i sin motivering till motionen n:o 214 vid 1896

års riksdag, till hvilken motivering han i sin nu afgifna motion hänvisat,

betecknat denna 1885 års reform såsom »eu betydelselös ändring»,

är ett sådant underskattande af det inflytande, statsministern kan utöfva

genom sin ställning såsom regeringens främste ledamot, enligt utskottets

åsigt, icke berättigadt.

Förändringen år 1885 inskränkte sig emellertid icke blott till nu

anförda ändring, utan innebar äfven i öfrigt ökad garanti för konstitutionel

handläggning af ministeriella mål genom att i grundlagen införa

uttrycklig föreskrift, att dessa mål skola ej blott inför Konungen anmälas

och föredragas af ministern för utrikes ärendena, utan äfven af honom

beredas, liksom ock att »alla meddelanden i ministeriella mål till främmande

marter eller Konungens sändebud i utlandet skola, utan afseende å ärendets

beskaffenhet, ske genom ministern för utrikes ärendena».

Med framhållande af de förändringar, som ett antagande af förslag om

öfverförande af de ministeriella ärendenas handläggning från ministeriel

konselj till statsrådet skulle medföra i det bestående unionsförhållandet,

har derpå konstitutionsutskottet vid riksdagarne 1889, 1891, 1893 och

1896 afstyrkt de förslag i denna rigtning, som blifvit vid nämnda riksdagar

framlagda. Förslagen hafva icke heller vunnit någondera kammarens

godkännande.

De skäl, som sålunda hittills varit bestämmande, då Riksdagen haft

att behandla förslag i samma rigtning, som det af motionären nu framlagda,

hafva, sedan denna fråga senast förelåg, eldigt utskottets åsigt ingalunda

förlorat i giltighet.

I likhet med dessa tidigare förslag afser motionärens, att ministeriella

ärenden hädanefter skulle komma att behandlas i statsrådet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

I följd af stadgandet i § 5 riksakten, enligt hvilket »så väl den norske

statsministern som de tvenne statsråd, hvilka åtfölja konungen,

skola hafva säte och öfverläggningsstämma i det svenska statsrådet, enär

ämnen der förehafvas, hvilka angå begge rikena», och tillika i dylika

mål den i Norge varande regeringens betänkande skall inhemtas, så

vida de ej fordra så hastigt afgörande, att tiden sådant icke medgifver,

skulle förslagets antagande alltså hafva till följd, att de ministeriella

ärendena i allmänhet blefve behandlade i s. k. sammansatt statsråd.

Det norska statsrådet skulle sålunda så väl genom sina i det sammansatta

statsrådet närvarande medlemmar, som genom det från den norska

regeringen inhemtade betänkande komma att erhålla ett väsentligen ökadt

inflytande på afgörandet af sådana mål, och det norska stortinget skulle

erhålla en rätt till konstitutionel kontroll beträffande de ministeriella

ärendenas handhafvande, som det nu saknar. Förslaget skulle alltså innebära

en principiel förändring med hänsyn till Norges rätt att utöfva inflytande

på de ärenden, som röra de förenade rikenas förhållande till

främmande magter; men förslaget skulle intet förändra af gällande bestämmelser

i fråga om vidden af Norges skyldighet att, i händelse dessa

ärenden handhafvas på ett sådant sätt, att det invecklar de förenade rikena

i krig med främmande magt, bidraga till rikenas gemensamma försvar. Dess

antagande skulle sålunda rubba den förbindelse, som eger rum mellan å

ena sidan rätten att inverka på den yttre politikens ledning och å andra

sidan skyldigheten att bära den risk, som denna rätts utöfning kan medföra,

en förbindelse, som enligt utskottets åsigt är rättmätig och bör

vara oupplöslig.

Enligt förslagets bestämmelser skulle vidare alla i diplomatiska

ärenden förda protokoll komma att underkastas granskning dels af den

svenska riksdagens konstitutionsutskott, dels äfven, på grund af den norska

grundlagens föreskrift i § 75 /), enligt hvilken stortinget eger att

låta förelägga sig den norska regeringens protokoll och alla offentliga

handlingar, äfvensom verificerade afskrifter eller extrakt af i den norska

statsrådsafdelningen förda protokoll eller derstädes framlagda offentliga

aktstycken, af det norska stortinget. Ett så oinskränkt delgifvande till

representationen af hvad i diplomatiska ärenden förefaller, eger i andra

stater icke något motstycke och torde icke heller hos oss kunna genomföras

utan fara för bibehållande af det goda förståndet med främmande

magter, hvilket icke tillåter, att på sådant sätt den tystnad äfventyras,

som försigtigheten oftast bjuder att iakttaga angående vigtigare diplomatiska

förhandlingar. Vådan häraf skulle enligt utskottets åsigt framträda så mycket

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

13

starkare på grund af de former, under hvilka i Norge den konstitutionella

granskningen utöfvas. I detta hänseende vill utskottet erinra derom, att

den norska grundlagen icke begränsar granskningen till medlemmarne i

blott ett utskott af representationen, att det är odelstinget, d. v. s. eu

församling af 85 medlemmar, som åtalar statsråd, samt att derjemte stortinget

i sin helhet har rätt att inför sig till förhör inkalla statsråd.

Förslaget skulle jemväl innebära, att ansvaret för rådslag i ärenden,

hvilka i följd af unionen äro för rikena gemensamma, skulle komma att

utkräfvas af två skilda myndigheter, och att sålunda ett och samma rådslag

skulle kunna i det ena landet göras till föremål för åtal och bestraffning,

medan det i det andra landet blefve lemnadt utan anmärkning. Eu

sådan anordning skulle enligt utskottets åsigt i hög grad vara egnad att

framkalla splittring på ett område, förhållandet till utlandet, der rikena

enligt unionens karakter böra uppträda såsom en enhet. Sedd från synpunkten

af båda rikenas inbördes ställning, skulle en sådan anordning

jemväl blifva af djupt ingripande betydelse, i det att stortinget, i följd af

enheten i sin organisation, de inagtmedel det har till sitt förfogande och

det öfvervägande inflytande det i allmänhet uppnått inom det norska statslifvet,

skulle erhålla en betydelse gent emot de i utrikesstyrelsen rådgifvande,

? hvilken svenska riksdagen saknar, och sålunda tyngdpunkten af

kontrollen öfver ledningen af utrikesärendena flyttas öfver från den svenska

riksdagen till det norska stortinget. Beträffande stortingets ställning

till statsråden vill utskottet i detta sammanhang erinra om, huruledes stortinget

på en gång är åklagare och tillsätter majoritet i riksrätten, och hurusom

af denna rätt straff kan ådömas statsråd, för det de hyllat andra

åsigter än stortinget om hvad som är »ögonskenligen skadligt för riket»;

den magtställning stortinget i det hela eger gent emot konungamagten

torde här ej behöfva närmare framhållas.

Då motionären velat söka ett stöd för sitt förslag deruti, att olika

grupper af medlemmar inom senaste unionskomité förordat de ministeriella

ärendenas handläggning i ett af ledamöter från båda rikena bestående

statsråd, vill utskottet till sist deremot anmärka, att icke någon af komiténs

svenska ledamöter ansett en sådan anordning genomförbar utan införande

af åtminstone en gemensam riksrätt, att likaledes komiténs saintlige

svenske ledamöter ansett stadgandet af unionella förpligtelse!* beträffande

det gemensamma försvaret stå i oskiljaktigt sammanhang med en

revision af bestämmelserna om utrikesstyrelsen, samt att äfven i öfrigt de

svenske''; komiterades förslag, i enlighet med de önskemål, som före komiténs

tillsättande uttalats af den svenska riksdagen, afsågo eu fullständig revision

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 15.

af de imionella bestämmelserna, icke en ensidig reform i blott en viss

fråga. Erfarenheten har också visat, huruledes partiella förändringar, som

vidtagits utan iakttagande af den inbördes öfverensstämmelse, som bör råda

emellan de förenade rikenas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, varit

så långt ifrån att befästa unionen, att sådana förändringar icke vidare böra

förekomma.

Utskottet får sålunda hemställa,

att Riksdagen, på grund af hvad nu är anfördt,

måtte besluta att lemna herr Wavrinskys förevarande

motioner, n:is 96 och 97, uti nu ifrågavarande delar

utan afseende.

Stockholm den 2 maj 1899.

På utskottets vägnar:

G. S. ÅKERH1ELM.

Reservation

af herrar Dalin, Gyllensvärd och Johnsson mot vissa delar af motiveringen.

Herrar Berg, Gustaf Axel, och Restadius hafva begärt få här antecknadt,

att de '' icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,

den förstnämnde i följd af sjukdom, den senare på grund af ledighet från

riksdagsgöromålen.

Stockholm 1899, Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.