Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 13 regeringsformen. \. ,t
1899-05-02 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1899:17, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 13 regeringsformen. \. ,t
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 17.
o
]tf:o 17.
Ank. till Eiksd. kansli den 2 maj 1899, kl. 3 e. m.
-(iiui r -. • i;i i1 * a! t»,,(■ it ;. ;tv: ■: ’ . ii;
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt
motion om ändring af § 13 regeringsformen.
\. ,t ( f ,, . 1: ». t .., , f
••?''! '' - ur i /**<■*«'''' , -i,; ;-v; ‘ v,,v r, >'' ,.v-;r <*
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, n:o 98, har herr E. Wavrinsky hemstält, att Riksdagen
ville till hvilande antaga följande grundlagsändringsförslag:
att § 13 regeringsformen må erhålla följande förändrade lydelse:
Konungen må ej börja krig eller sluta fred utan Riksdagens, genom
båda kamrarnas sammanstämmande beslut, meddelade samtycke till Konungens
derom afgifna proposition.
/ Till stöd för sitt förslag har motionären åberopat motiveringen till
motionen n:o 216 vid 1896 års riksdag.
I fråga om Konungens rätt att begynna krig är för närvarande i §
4 riksakten följande bestämmelse gifven:
»När Konungen vill begynna krig, skall han meddela regeringen i
Norge sina tankar och derom inhemta dess betänkande, jemte en fullständig
berättelse om rikets tillstånd i anseende till dess finanser, försvarsanstalter
med mera. Sedan detta skett, sammankalle Konungen den
norske statsministern och de norske statsråden, tillika med de svenske, till
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 17.
ett utomordentligt statsråd, och förelägge dem ej mindre de grunder och
omständigheter, som vid detta tillfälle böra komma i öfvervägande, än
norska regeringens förklaring om detta rikes tillstånd, jemte en dylik om
Sveriges. Öfver dessa föremål infordre Konungen deras betänkande,
hvilket de, hvar för sig, skola till protokollet afgifva, vid den ansvarighet,
grundlagar^ bestämma. Derefter ege Konungen rätt att fatta och
utföra det beslut, han anser för staten gagneligast.»
Då riksakten är en unionel lag, skulle ett antagande af motionärens
förslag innebära ett försök från det ena rikets sida att genom grundlagsändring
ensidigt rubba bestående unionella förhållanden. Redan detta
har för utskottet varit ett tillräckligt skäl för afstyrkande af motionärens
förslag.
I fråga om betydelsen af de garantier, riksaktens nuvarande föreskrifter
erbjuda mot obetänksam krigsförklaring, vill utskottet derjemte
erinra, att senaste unionskomité icke funnit skäl föreligga till någon
väsentlig ändring af nämnda föreskrifter. De bestämmelser i detta hänseende,
som inom komitén blifvit från olika sidor föreslagna, öfverensstämma
nemligen i hufvudsak med de i riksakten redan nu gifna.
För frågans bedömande torde dessutom hänsyn böra tagas icke blott
till de former, hvilka skola iakttagas, då fråga uppstår att förklara krig,
utan äfven till andra förhållanden, hvilka, i följd af den betydelse de ega
för ett krigs utförande, måste i hög grad inverka på Konungens beslut i
fråga om krigsförklaring. Bestämmer sig Konungen för krig, eger han
ej medel, 6om i någon nämnvärd mån förslå till dess utförande.
Han får icke, emot stadgandet i § 65 regeringsformen, till bestridande af
krigskostnaderna använda de af Riksdagen för andra ändamål beviljade
anslagssummor. I § 73 regeringsformen är det dessutom Konungen förbjudet
att fordra eller uppbära nya pålagor, utskrifva manskap eller varor
utan Riksdagens fria vilja och samtycke; och den rätt att på de vilkor
och med den ersättningsskyldighet för staten, som i särskild lag äro bestämda,
låta af kommuner eller enskilde utfordra förnödenheter och tjenstbarheter,
som må vara att i orten tillgå och som erfordras för fyllande
af sådana krigsmagtens oundgängliga behof, hvilka icke på annat sätt
kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses, hvilken enligt § 74 regeringsformen
vid mobilisering tillkommer Konungen, får icke utöfvas i
annat fall än att rikets krigsmagt eller del deraf, enligt beslut af Konungen
i statsrådet och efter utfärdande af riksdagskallelse, ställes på krigs
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 17.
7
fot, vare sig för upprätthållande af rikets neutralitet, derest den, vid krig
mellan främmande magter, skulle af någon bland de krigförande hotas
eller kränkas, eller för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp.
Vidare får Konungen icke, mot §§ 76, 77 och 80 regeringsformen, utan
Riksdagens samtycke, upptaga statslån eller eljest belasta riket med ny gäld
eller bereda sig medel genom afhändande af kronans egendom eller vidtaga
åtgärder, som medföra en tillökning i bördorna för rikets försvar.
Följaktligen är Konungen vid krigets utförande uteslutande hänvisad till
de i § 63 regeringsformen omförmälda, af Riksdagen anvisade tvenne
s. k. kreditiv, hvilkas belopp det ankommer på Riksdagen att för hvarje
ar bestämma. Det ena skall vara tillgängligt, då Konungen till rikets
försvar eller andra högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets
tankar deröfver blifvit inhemtade, finner det vara oundvikligen
nödigt. Det andra, afsedt att bestrida de första oundgängliga utgifterna
för härens mobilisering i händelse af påkommande krigsfara, men icke
tillräckligt för någon som helst krigsoperation af mera omfattande natur,
får af Konungen lyftas vid infallande krig, först sedan han hört statsrådet
in pleno och sammankallat Riksdagen; och är det fullmägtige i
riksgäldskontoret förbjudet att utbetala summan förr, än riksdagskallelsen
blifvit i allmänna tidningarna vederbörligen kungjord. Den statsrådets
ledamot, som tillstyrker Konungen att bryta mot något af nu åberopade
grundlagsbud eller underlåter att deremot göra föreställningar, straffas
med embetets förlust.
Utöfvandet af Konungens rätt att börja krig är således förbundet
med många omvägar och inskränkningar, hvilka af lagstiftaren föreskrifvits
i anledning af de vådor, för hvilka landet kan blottställas genom
följderna af ett icke välbetänkt krig. Den föregående omsorgsfulla utredningen
angående landets tillstånd, ej blott i afseende på det, som mera omedelbart
tages i anspråk för krigets utförande, utan äfven beträffande den allmänna
ekonomiska ställningen, hvilken är af betydelse för fortsättandet
af ett redan påbörjadt krig; otillräckligheten af de medel, öfver hvilka
Konungen för krigiska ändamål sjelfständigt förfogar; nödvändigheten af
att riksdagskallelse utfärdas, innan hären ställes på krigsfot, samt till sist
det ansvar, som kan drabba de rådgifvare, hvilka icke afstyrkt ett krig,
som utan skada för landet kunnat undvikas, alla dessa omständigheter
torde innebära betryggande garantier för, att Konungen icke skall
inleda ett krig, som han icke anser vara för riket oundvikligt, och för
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 17.
hvilket lian icke kan påräkna understöd af Riksdagen. Till följd häraf
lärer man icke kunna bestrida rigtiglieten af det yttrande, som förekommer
i konstitutionsutskottets vid 1809 års riksdag afgifna memorial
med förslag till regeringsform, nemligen att vådligheten af den ifrågavarande
magten försvinner, då de svårigheter beräknas, hvarmed utöfningen
deraf alltid är förbunden.
Med hänsyn till motionärens hemställan, i hvad den afser Konungens
rätt att begynna krig, torde det slutligen äfven vara skäl att erinra om
de grunder, med hvilka 1809 års konstitutionsutskott motiverade sitt förslaff
om öfverlemnande åt Konungen af bestämmanderätten öfver så väl
krig som fred. Uti nyssnämnda memorial yttrade med afseende härå
utskottet bland annat följande: »Att Konungen ju må emot eu fiendes
anfall freda och frälsa riket, derom kan ej något tvifvel uppstå. Skulle
då hans rättighet att göra krig inskränkas, så blefve denna inskränkning
gällande blott för anfallskrig. Men detta förutsätter möjligheten att bestämma
skilnaden emellan ett sådant krig och det nödtvungna försvarets.
Hvari må då denna skilnad sökas? Icke i det första krigiska steget, ty
en regent, som ser sitt land hotadt med anfall från en angränsande magt,
och som genom hastiga rustningar och ett dristigt slag kan förekomma
fienden, bör väl icke derför anses hafva fört sitt land i ett krig, hvars
våda han endast afböjt.» Dessa ord torde ega full tillämplighet på föreliggande
förslag, hvilket naturligtvis afser, att den ifrågasatta inskränkningen
skulle gälla endast för anfallskrig.
De betänkligheter ur unionen synpunkt, hvilka förhindra utskottet
att förorda motionärens hemställan i hvad den afser krigsförklaring, ega
jemväl giltighet med hänsyn till hans förslag att göra utöfningen af den
rätt att sluta fred, hvilken enligt riksakten tillkommer Konungen, beroende
af den svenska Riksdagens samtycke. Äfven ur praktisk synpunkt
synes ett sådant stadgande som det föreslagna hvarken nödigt eller nyttigt.
»Följer segern våra vapen», har med afseende härå konstitutionsutskottet
vid en föregående riksdag uttalat, »lärer Konungen icke afstå från segerns
högsta pris; lider deremot vår krigshär ett afgörande nederlag, torde
fienden sjelf komma att bestämma storleken af sitt byte — i båda fallen
oberoende af, hvilken mening Riksdagen derutinnan uttalar.» För öfrigt
håller utskottet före, att, äfven enligt nu gällande bestämmelser, Konungen,
i det olyckliga fall att ett fredsslut ålade några uppoffringar, skulle
så vidt möjligt vore bereda sig tillfälle att inhemta Riksdagens samtycke
till dem.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 17. 9
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att herr Wavrinskys förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 maj 1899.
På utskottets vägnar:
G. S. ÅKERHIELM.
Herrar Berg, Gustaf Axel, och Restadius hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,
den förstnämnde i följd af sjukdom, den sistnämnde på grund af ledighet
från riksdagsgöromålen.
Dih. till Riksd. Prof. 1899. 3 Sand. 16 llcift.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.