Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 13 regeringsformen. \. ,t

1899-05-02 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1899:17, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 13 regeringsformen. \. ,t

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 17.

o

]tf:o 17.

Ank. till Eiksd. kansli den 2 maj 1899, kl. 3 e. m.

-(iiui r -. • i;i i1 * a! t»,,(■ it ;. ;tv: ■: ’ . ii;

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt

motion om ändring af § 13 regeringsformen.

\. ,t ( f ,, . 1: ». t .., , f

••?''! '' - ur i /**<■*«'''' , -i,; ;-v; ‘ v,,v r, >'' ,.v-;r <*

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, n:o 98, har herr E. Wavrinsky hemstält, att Riksdagen

ville till hvilande antaga följande grundlagsändringsförslag:

att § 13 regeringsformen må erhålla följande förändrade lydelse:

Konungen må ej börja krig eller sluta fred utan Riksdagens, genom

båda kamrarnas sammanstämmande beslut, meddelade samtycke till Konungens

derom afgifna proposition.

/ Till stöd för sitt förslag har motionären åberopat motiveringen till

motionen n:o 216 vid 1896 års riksdag.

I fråga om Konungens rätt att begynna krig är för närvarande i §

4 riksakten följande bestämmelse gifven:

»När Konungen vill begynna krig, skall han meddela regeringen i

Norge sina tankar och derom inhemta dess betänkande, jemte en fullständig

berättelse om rikets tillstånd i anseende till dess finanser, försvarsanstalter

med mera. Sedan detta skett, sammankalle Konungen den

norske statsministern och de norske statsråden, tillika med de svenske, till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 17.

ett utomordentligt statsråd, och förelägge dem ej mindre de grunder och

omständigheter, som vid detta tillfälle böra komma i öfvervägande, än

norska regeringens förklaring om detta rikes tillstånd, jemte en dylik om

Sveriges. Öfver dessa föremål infordre Konungen deras betänkande,

hvilket de, hvar för sig, skola till protokollet afgifva, vid den ansvarighet,

grundlagar^ bestämma. Derefter ege Konungen rätt att fatta och

utföra det beslut, han anser för staten gagneligast.»

Då riksakten är en unionel lag, skulle ett antagande af motionärens

förslag innebära ett försök från det ena rikets sida att genom grundlagsändring

ensidigt rubba bestående unionella förhållanden. Redan detta

har för utskottet varit ett tillräckligt skäl för afstyrkande af motionärens

förslag.

I fråga om betydelsen af de garantier, riksaktens nuvarande föreskrifter

erbjuda mot obetänksam krigsförklaring, vill utskottet derjemte

erinra, att senaste unionskomité icke funnit skäl föreligga till någon

väsentlig ändring af nämnda föreskrifter. De bestämmelser i detta hänseende,

som inom komitén blifvit från olika sidor föreslagna, öfverensstämma

nemligen i hufvudsak med de i riksakten redan nu gifna.

För frågans bedömande torde dessutom hänsyn böra tagas icke blott

till de former, hvilka skola iakttagas, då fråga uppstår att förklara krig,

utan äfven till andra förhållanden, hvilka, i följd af den betydelse de ega

för ett krigs utförande, måste i hög grad inverka på Konungens beslut i

fråga om krigsförklaring. Bestämmer sig Konungen för krig, eger han

ej medel, 6om i någon nämnvärd mån förslå till dess utförande.

Han får icke, emot stadgandet i § 65 regeringsformen, till bestridande af

krigskostnaderna använda de af Riksdagen för andra ändamål beviljade

anslagssummor. I § 73 regeringsformen är det dessutom Konungen förbjudet

att fordra eller uppbära nya pålagor, utskrifva manskap eller varor

utan Riksdagens fria vilja och samtycke; och den rätt att på de vilkor

och med den ersättningsskyldighet för staten, som i särskild lag äro bestämda,

låta af kommuner eller enskilde utfordra förnödenheter och tjenstbarheter,

som må vara att i orten tillgå och som erfordras för fyllande

af sådana krigsmagtens oundgängliga behof, hvilka icke på annat sätt

kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses, hvilken enligt § 74 regeringsformen

vid mobilisering tillkommer Konungen, får icke utöfvas i

annat fall än att rikets krigsmagt eller del deraf, enligt beslut af Konungen

i statsrådet och efter utfärdande af riksdagskallelse, ställes på krigs
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 17.

7

fot, vare sig för upprätthållande af rikets neutralitet, derest den, vid krig

mellan främmande magter, skulle af någon bland de krigförande hotas

eller kränkas, eller för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp.

Vidare får Konungen icke, mot §§ 76, 77 och 80 regeringsformen, utan

Riksdagens samtycke, upptaga statslån eller eljest belasta riket med ny gäld

eller bereda sig medel genom afhändande af kronans egendom eller vidtaga

åtgärder, som medföra en tillökning i bördorna för rikets försvar.

Följaktligen är Konungen vid krigets utförande uteslutande hänvisad till

de i § 63 regeringsformen omförmälda, af Riksdagen anvisade tvenne

s. k. kreditiv, hvilkas belopp det ankommer på Riksdagen att för hvarje

ar bestämma. Det ena skall vara tillgängligt, då Konungen till rikets

försvar eller andra högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets

tankar deröfver blifvit inhemtade, finner det vara oundvikligen

nödigt. Det andra, afsedt att bestrida de första oundgängliga utgifterna

för härens mobilisering i händelse af påkommande krigsfara, men icke

tillräckligt för någon som helst krigsoperation af mera omfattande natur,

får af Konungen lyftas vid infallande krig, först sedan han hört statsrådet

in pleno och sammankallat Riksdagen; och är det fullmägtige i

riksgäldskontoret förbjudet att utbetala summan förr, än riksdagskallelsen

blifvit i allmänna tidningarna vederbörligen kungjord. Den statsrådets

ledamot, som tillstyrker Konungen att bryta mot något af nu åberopade

grundlagsbud eller underlåter att deremot göra föreställningar, straffas

med embetets förlust.

Utöfvandet af Konungens rätt att börja krig är således förbundet

med många omvägar och inskränkningar, hvilka af lagstiftaren föreskrifvits

i anledning af de vådor, för hvilka landet kan blottställas genom

följderna af ett icke välbetänkt krig. Den föregående omsorgsfulla utredningen

angående landets tillstånd, ej blott i afseende på det, som mera omedelbart

tages i anspråk för krigets utförande, utan äfven beträffande den allmänna

ekonomiska ställningen, hvilken är af betydelse för fortsättandet

af ett redan påbörjadt krig; otillräckligheten af de medel, öfver hvilka

Konungen för krigiska ändamål sjelfständigt förfogar; nödvändigheten af

att riksdagskallelse utfärdas, innan hären ställes på krigsfot, samt till sist

det ansvar, som kan drabba de rådgifvare, hvilka icke afstyrkt ett krig,

som utan skada för landet kunnat undvikas, alla dessa omständigheter

torde innebära betryggande garantier för, att Konungen icke skall

inleda ett krig, som han icke anser vara för riket oundvikligt, och för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 17.

hvilket lian icke kan påräkna understöd af Riksdagen. Till följd häraf

lärer man icke kunna bestrida rigtiglieten af det yttrande, som förekommer

i konstitutionsutskottets vid 1809 års riksdag afgifna memorial

med förslag till regeringsform, nemligen att vådligheten af den ifrågavarande

magten försvinner, då de svårigheter beräknas, hvarmed utöfningen

deraf alltid är förbunden.

Med hänsyn till motionärens hemställan, i hvad den afser Konungens

rätt att begynna krig, torde det slutligen äfven vara skäl att erinra om

de grunder, med hvilka 1809 års konstitutionsutskott motiverade sitt förslaff

om öfverlemnande åt Konungen af bestämmanderätten öfver så väl

krig som fred. Uti nyssnämnda memorial yttrade med afseende härå

utskottet bland annat följande: »Att Konungen ju må emot eu fiendes

anfall freda och frälsa riket, derom kan ej något tvifvel uppstå. Skulle

då hans rättighet att göra krig inskränkas, så blefve denna inskränkning

gällande blott för anfallskrig. Men detta förutsätter möjligheten att bestämma

skilnaden emellan ett sådant krig och det nödtvungna försvarets.

Hvari må då denna skilnad sökas? Icke i det första krigiska steget, ty

en regent, som ser sitt land hotadt med anfall från en angränsande magt,

och som genom hastiga rustningar och ett dristigt slag kan förekomma

fienden, bör väl icke derför anses hafva fört sitt land i ett krig, hvars

våda han endast afböjt.» Dessa ord torde ega full tillämplighet på föreliggande

förslag, hvilket naturligtvis afser, att den ifrågasatta inskränkningen

skulle gälla endast för anfallskrig.

De betänkligheter ur unionen synpunkt, hvilka förhindra utskottet

att förorda motionärens hemställan i hvad den afser krigsförklaring, ega

jemväl giltighet med hänsyn till hans förslag att göra utöfningen af den

rätt att sluta fred, hvilken enligt riksakten tillkommer Konungen, beroende

af den svenska Riksdagens samtycke. Äfven ur praktisk synpunkt

synes ett sådant stadgande som det föreslagna hvarken nödigt eller nyttigt.

»Följer segern våra vapen», har med afseende härå konstitutionsutskottet

vid en föregående riksdag uttalat, »lärer Konungen icke afstå från segerns

högsta pris; lider deremot vår krigshär ett afgörande nederlag, torde

fienden sjelf komma att bestämma storleken af sitt byte — i båda fallen

oberoende af, hvilken mening Riksdagen derutinnan uttalar.» För öfrigt

håller utskottet före, att, äfven enligt nu gällande bestämmelser, Konungen,

i det olyckliga fall att ett fredsslut ålade några uppoffringar, skulle

så vidt möjligt vore bereda sig tillfälle att inhemta Riksdagens samtycke

till dem.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 17. 9

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att herr Wavrinskys förevarande motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 maj 1899.

På utskottets vägnar:

G. S. ÅKERHIELM.

Herrar Berg, Gustaf Axel, och Restadius hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,

den förstnämnde i följd af sjukdom, den sistnämnde på grund af ledighet

från riksdagsgöromålen.

Dih. till Riksd. Prof. 1899. 3 Sand. 16 llcift.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.