Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19
1899-05-05 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1899:19, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
1
N:o 19.
Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1899, kl. 8 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående revision af regeringsformen,
riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.
•
Till konstitutionsutskottet har från Andra Kammaren hänvisats
en af herr A. V. Ljungman väckt motion, n:o 244, i hvilken motionären
hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t, för åvägabringandet af en fullständig revision
af regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen, låta
underkasta dessa grundlagar en genomgående granskning och med
denna såsom förutsättning låta utarbeta och till antagande i grundlagsenlig
ordning framlägga nämnda grundlagars ändamål och tidens ökade
kraf i afseende på både fullständighet, innehåll och form möjligast
motsvarande förslag till regeringsform, riksdagsordning och tryckfrihetslag.
Vid motionen finnas fogade tre bilagor, af hvilka den första, benämnd
»utkast, innehållande antydningar till åtskilliga (utan hänsyn till
de unionella förhållandena ifrågasatta) grundlagsändringar, som vid en
blifvande allmän revision af grundlagarnes stadganden böra tagas i
öfvervägande», innehåller utkast till regeringsform, bestående af 142
paragrafer, samt till riksdagsordning, omfattande 82 paragrafer, äfvensom
vissa antydningar om ifrågasatta ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Bih. till Riksd. Prof. 1999. .9 Samt. 17 Höft. (N:o 19.) 1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
De två öfriga bilagorna innefatta, den förra ett »utkast, innehållande
sådana antydningar till en med hänsyn till de unionella förhållandena
behöflig förklaring af vissa grundlagsstadganden, som böra tagas i
öfvervägande vid en blifvande allmän revision af gimndlagarna», samt
den senare ett »utkast, innehållande antydningar till en stadga enligt
66 och 67 §§ riksdagsordningen om val af Konung, tronföljare eller
omyndig Konungs förmyndare och om beslut angående omyndig Konungs
uppfostran».
För att styrka behofvet, och lämpligheten af att hos Kongl. Maj:t
anhålla om granskning och omarbetning af regeringsformen, riksdagsordningen
och tryckfrihetsförordningen har motionären till en början,
under åberopande af citat ur 1809 års konstitutionsutskotts memorial
angående dess förslag till regeringsform äfvensom ur samma utskotts
memorial med förslag till riksdagsordning, sökt visa, att deu grundlagsstiftande
Riksdagen afsett äfven fullständiga revisioner af hela statsförfattningen,
hvilket, enligt motionärens mening, dessutom torde framgå
af riksdagsordningens föreskrift, att »konstitutionsutskottet tillkommer
att granska rikets grundlagar». Denna föreskrift kunde nemligen icke
afse blott och bart behandlingen af de till utskottet hänvisade propositionerna
eller motionerna rörande förändringar i grundlagarne.
Härefter yttrar motionären vidare till stöd för sin framställning
hufvudsakligen följande.
»Den t}rdligen allt för korta tid, den grundlagstiftande Riksdagens
konstitutionsutskott hade till sitt förfogande, medförde helt naturligt
icke blott talrika ojemnheter i grundlagarne, utan äfven att några af
deras vigtigaste bestämmelser redan från förstone kommo att std i strid
med hvarandra, på samma gång som ofullständighet och otydlighet i
stadgandena i talrika fall gifvit upphof till en vexlande konstitutionel
sedvanerätt af sådan beskaffenhet, att den allt mer råkat i strid med
och trädt i stället för de skrifna grundlagsbuden.
Konstitutionsutskottets uppfattning i ämnet var också under åtminstone
de lyra första årtiondena efter 1809 den, att grundlagarne
borde oafbrutet öfverses och förbättras, hvaraf de så talrika ändringsförslagen
vid särskildt 1840—1841 års riksmöte och de stora revisionsförslagen
från och med 1841 till och med 1860 blefvo en följd.
De genom 1866 års riksdagsordning införda årliga riksmötena
med deraf härrörande jemförelsevis korta arbetstid och i synnerhet emot
mötenas slut oskäligt påskyndade arbete hafva emellertid allt mer
omöjliggjort för konstitutionsutskottet att såsom sig bör fullgöra sin
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
3
uppgift i afseende på grundlagarnes föreskrifna granskning. Utskottet
har nemligen efter 1866 i regeln icke kunnat medhinna mer än statsrådsprotokollens
granskning och behandlingen af de jemförelsevis mer
isolerade grundlagsfrågor, som till utskottet hänvisats; och deraf blir
också den sjelfklara följden, att utskottets granskningsskyldighet i afseende
på grundlagarne måste i väsentlig mån åtminstone öfvertagas
af regeringen, om den icke skall blifva i hög grad försummad eller
helt och hållet åsidosatt.»
»Upprepade gånger har hos oss påvisats den för öfrigt redan af
sig sjelf i ögonen fallande bristen i vår statsförfattning, att »rikets
främsta grundlag», regeringsformen, intet innehåller om den kommunala
och kyrkliga organisationen inom riket, ehuru en så väsentlig del af
den inre förvaltningen samt svenska folkets representerande genom
Riksdagen äro byggda på kommunerna som grundval, och ehuru den
nu gällande grundlagsbestämmelsen om den kyrkliga lagstiftningen vid
dess antagande förklarades vara att anse såsom blott provisorisk. Det
torde ock böra erkännas, att de i statsrättsligt hänseende så ytterst
betydande frågorna, om icke blott den politiska, utan äfven den kommunala
rösträttens utsträckning och tillämpning måste begge två i alla
delar erhålla sin lösning i grundlag, om nödig fasthet, skall vinnas i
de för hela. samhället i så hög grad konstituerande förhållanden, som
betingas af just nämnda rösträtts fördelning och utöfvande. I regeringsformen
böra fördenskull införas dels hufvudgrunderna för den svenska
samhällsorganisationen i den efter tidens kraf utvecklade form, att en
tillfredsställande lösning af tidens för oss vigtigaste frågor, nemligen
rösträttsfrågorna, derigenom möjliggjordes, dels äfven hufvudgrunderna
för den kyrkliga organisationen på sådant sätt, att man finge det
nuvarande provisoriska tillståndet utbytt mot ett definitivt sådant, som
bättre motsvarade både kyrkans och statens bästa samt de nu rådande
förhållandena.
Då våra grundlagar icke förbättrats i jemnbredd med behofvet
och tidens växande anspråk, så har följden mer och mer blifvit utvecklingen
af en konstitutionel sedvanerätt, som står i mer eller mindre
strid med och allt mer träder i stället för de skrifna lagbuden, hvarigenom
dessa i sin ordning allt mer förlora det anseende, de böra
åtnjuta, under det att deras öfverträdande så småningom mister karakteren
af brott och den konstitutionella ansvarigheten försvinner eller
göres godtycklig. Grundlagens bud öfvergå derigenom under hand till
eu död bokstaf, »som ingen medborgerlig ande lifvar och stärker», och
4 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
de varda sålunda till ett allt svagare värn för det statsskick, de äro
ämnade att bevara.
De så ytterst talrika förslag till grundlagsändringar, som inom
Riksdagen väckts, sedan den nya riksdagsordningen 1866 utfärdades,
visa äfven mer än tillräckligt, att grundlagarne i flera hänseenden
tarfva att öfverses och förbättras; och faller detta förhållande än mer
i dagen, om man tager hänsyn till de framsteg, grundlagstiftningen
gjort i utlandet sedan den politiskt upprörda tid (1809—1812), då
regeringsformen och tryckfrihetsförordningen stiftades, och till de i
följd deraf ökade allmänna anspråken, samt i särskilda detaljer jemför
utlandets bästa grundlagar med våra egna.
Att både talrika och vigtiga tillägg till och förbättringar i vår
statsförfattning äro af nöden, torde ådagaläggas äfven af de missförhållanden,
som under hand allt mer yppat sig i vårt politiska lif och
framkallat önskningar och förslag i både den ena och den andra rigtningen,
såsom exempel på hvilka de om ändrade eller nya grundlagsbestämmelser
i afseende på statsrådets sammansättning och departementschefernas
befogenhet, utöfningen af Konungens administrativa domsrätt,
den inre förvaltningens organisation, näringslifvets s. k. administration,
beskattningsväsendet, statsregleringen, kronans fasta egendom, de olika
lagstiftningsarterna samt deras åtskiljande _ och utöfvande, Riksdagens
granskningsväsende, den kyrkliga organisationen, den kommunala organisationen
och särskildt den kommunala rösträtten, de allmänna medborgerliga
rättigheterna, den politiska rösträtten, riksdagsarbetets ordnande,
gemensam omröstning, tryckfrihetens utöfvande m. fl., att icke
tala om de unionella förhållandena, utgöra tydliga bevis.»
»Grundlagarna böra ju såsom rikets främsta lagar vara i både reelt
och formelt hänseende möjligast fullkomliga samt allt igenom uppvisa
fullständig enhet och samstämmighet i den statsrättsliga uppfattningen,
äfvensom helgjutenhet och likformighet i den språkliga affattningen.
Om de ock ådagalägga en under århundraden förvärfvad erfarenhet,
må de derför icke i sina skilda delar bära vittne om olika tiders från
hvarandra afvikande statsrättsliga åsigter och sätt att uttrycka dem.
Grundlagarna böra vidare vara, så vidt möjligt är, lättfattliga och
tydliga, på det att deras föreskrifter och syften må kunna af en hvar
rikets medborgare uppfattas. Följdrigtighet, fasthet och tydlighet i
terminologien äro för den skull särskildt af nöden, och mångtydiga
uttryck böra, så vidt ske kan, undvikas, på samma gång språkets rigtighet
och renhet samt affattningens värdighet måste eftersträfvas. Det
kan nemligen ej vara lämpligt, att, lagar, som enligt 84 § regerings
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
r>
formel], »skola i hvarje särskildt fall tillämpas efter deras ordalydelse»
och måste af Konung och folk besvärjas, äro icke blott svårfattliga,
utan i många fall nära nog för den olärde obegripliga.
Statsförfattningen bör vara ordnad i skilda, med innehållet angifvande
rubriker försedda afdelningar, så att den å ena sidan erbjuder
större öfverskådlighet och mer lätthet för gemene man att finna reda
på hvad han i densamma söker, och å andra sidan erhåller större systematiskhet
i uppställningen med deraf följande ökad tydlighet och lättfattlighet.
Statsförfattningens bestämmelser måste slutligen, för att motsvara
sin uppgift, vara i reelt hänseende rigtiga, så att de kunna efterlefvas
och i verkligheten utgöra den ledande normen för statsviljan. Dessa
bestämmelser böra ock ega ett så allmänt innehåll, att tillbörligt utrymme
gifves för utvecklingen af eu sådan konstitutionel sedvanerätt,
som fullständiggör eller utfyller grundlagsbudens innehåll, utan att råka
i strid med detta senare. Lagbestämmelser åter, som icke kunna efterkommas,
motsvara ej heller sin uppgift och medföra, om de äro af
grundlags natur, alldeles icke den för statslifvet och den politiska utvecklingen
nödiga tryggheten. De äro i sådant fall grundlag blott till
namnet, men icke till gagnet.
Att Sveriges grundlagar i deras nuvarande skick äro långt aflägsna
från det mål, här sålunda uppstälts, torde icke kunna med fog
bestridas.
Då grundlagarna ju böra utgöra ett sammanstämmande helt, och
då denna deras egenskap, långt ifrån att ernås, tvärt om motverkas
genom blott partiella ändringar, genomförda under olika tider af olika
personer med olika uppfattning och sätt att uttrycka sig; så bör äfven
deraf vara klart, huru behöfligt, det är, att grundlagarna, om än med
mycket långa mellantider, underkastas fullständiga revisioner, vid hvilka
äfven nödig uppmärksamhet, kan egnas åt sådana stadganden och förhållanden,
som vid de partiella förbättringarna i regeln lemnas utan
afseende.
Dylika grundlagsrevisiouer, med längre tids mellanrum mellan
hvarje särskild sådan, äro tydligen företrädesvis af nöden för att förekomma
eu skadlig utveckling i ensidig rigtning genom blott partiella
reformer och för att, så vidt möjligt, bibehålla en sådan jemvigt
emellan skilda folkklassers och intressens inflytande på statslifvet och
statsutvecklingen, att''den ena folkklassen icke må undertrycka den
andra, eller att det ena intresset icke må göra sig gällande på det
andras bekostnad.
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
Hvarje grundlagsändring, som utgör en obestridlig förbättring, är
visserligen derigenom äfven »högst nödig och nyttig», för så vidt den
nemligen icke är af sådan beskaffenhet, att dess genomdrifvande före
andra, högst »nödiga och nyttiga» förändringar kommer att lägga hinder
i vägen för också dessa senares genomdrifvande, hvarför i afseende på
tiden för en ändrings genomförande alltid är att tillse, det icke den
ena förbättringens för tidiga åvägabringande hindrar den eller de andras,
och att icke den så vigtiga samstämmigheten mellan statsförfattningens
skilda delar rubbas, så att den politiska jern vigten mellan förhållandena
inom riket derigenom äfventyras till skada för det allmänna. Äfven
häraf torde vara klart, hvilka betänkligheter under hand pågående eller
plötsliga partiella grundlagsändringar kunna föra med sig. Det är nemligen
i det politiska lifvet ofta lika lätt att begå misstag som det sedan
är svårt att rätta dem.
Vid partiella grundlagsändringar har man någon gång än råkat
glömma att vidtaga äfven sådana ändringar, som påkallades af de redan
beslutade, och dessutom låtit med dessa senare samband egande äldre
bestämmelser få stå qvar oförändrade, ehuru de samtidigt bort omarbetas
eller uteslutas, och än ej i förväg insett en vidtagen ändrings betydelse,
utan erhållit ett helt annat resultat af densamma, än man väntat sig.
Derför är ock, om än med längre tids mellanrum, en allmän granskning
af nöden för att se till, att ej rent oafsigtliga ändringar dock
faktiskt komma till stånd.
Den formella affattningen af grundlagarna kan naturligen icke
utgöra hufvudföremålet för sträfvaudena att förbättra vår statsförfattning,
utan endast en vigtig bisak, som emellertid får ökad betydelse
vid eu allmän revision, då en möjlighet gifves att åstadkomma afsevärda
förbättringar i formelt hänseende, hvilka knappast ens kunna
åvägabringas vid blott partiella ändringar.
Då 1809 års statsförfattning tid efter annan undergått mycket
väsentliga förändringar, så torde en fullständig revision af grundlagar^
af anförda skäl nu vara behöflig äfven för att åstadkomma nödig enhet
och samstämmighet i både reelt och formelt hänseende hos dessa lagar
och för att i dem ersätta föråldrade eller mindre tillfredsställande stadganden
med nya eller förbättrade sådana samt för att tillägga hvad
som kräfves af nya förhållanden.
Enär vidare de på dagordningen framför jindra politiska frågor
stående rösträttsfrågornas lösande måste i högsta grad inverka på statsförfattningen
i dess helhet, då det ju i så väsentlig mån kommer att
bestämma grundlagarnes hela konstitutionella art; så bör äfven stats
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19. 7
författningen i sin helhet samtidigt öfverses, med syfte att erhålla möjligast
tydliga och sammanstämmande samt ändamålet i alla sina skilda
delai motsvarande grundlagar. I motsatt fall är nemligen att befara,
det Sverige än en gång kommer att blifva utsatt för sådana olycksbnngande
missgrepp på grundlagsstiftningens område som de, hvilka
egde rum 1719, 1772 och 1789
En allmän statsförfattningsrevision utgör dessutom en förutsättning
för flera nödvändiga reformer på statsförvaltningens område, hvarigenom
ett statsmagtens kraftigare framträdande möjliggöres och mer
tillfredsställande resultat kunna ernås af de genom statsverket gjorda
uppoffringarne.
Flera utländska grundlagar innehålla rent af särskilda stadganden
om fullständigt öfverseende och förbättrande af statsförfattningens innehall,
och flera utländska stater hafva ock tid efter annan underkastat
sina grundlagar eu dylik revision, ja, eu och annan af dessa grundlagar
angifver sig till och med sjelf såsom »reviderad».
I utlandet har också under i synnerhet det senaste årtiondet råd!
mycket liflig verksamhet på särskildt det lagstiftningsområde, som
omfattar rösträttsfrågorna, så att till exempel konungariket Belgien
reviderat sina rösträttsbestämmelser åren 1893 och 1894 samt konungalikena
Nederländerna och Sachsen äfvensom kejsardömet Österrike sina
år 1896 o. s. v.
Hur både vigtig! och rigtigt det än må vara, att statsförfattningen
i fränista rummet grundar sig på egen nationel erfarenhet, så får dock
1?1,e förnekas, vare sig att det är både »högst nödigt och nyttigt» att
tillgodogöra sig äfven utlandets erfarenhet på detta område, eller att
äfven Sverige med framgång gjort så tillförene. Flere stater i utlandet
hafva ock under innevarande århundrade redan genomlefva! förhållanden,
som synas vara för Sverige inom jemförelsevis kort tid förestående
och det vore för den skull oklokt att icke hemta lärdom och erfarenhet
från de håll, der sådan är att vinna.
För fullkomnandet af Sveriges statsförfattning bör man således
begagna sig af det bästa af all den erfarenhet på det statsrättsliga
området, som förvärfvats af särskildt de germaniska folken, derhän att
samma statsförfattning slutligen kommer att, om möjligt, utgöra det
framstå och mest utvecklade resultatet af nämnda folks grundlagsstiftande
verksamhet. Svenska folket bör ock söka att äfven under framtiden
häfda sin forna betydelse såsom föregängsfolk i Norden å det
konstitutionella området, och väl akta sig för att''låta sitt statslif stelna
. foraldrade förmer i stället för att lägga i dagen sin lifskraft genom
8 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
att icke blott tillegna sig, hvad andra folk å samma område har dugligt
och för svenska förhållanden användbart, utan äfven allt mer utveckla
och fullända, hvad det redan har eller sålunda förvärfvat. Sverige
bör icke få öfvergå till ett rike, som lefver ett blott skenlif i stillastående,
utan att kunna förete ytterligare bevis på en fortsatt konstitutionel
utveckling af verklig betydenhet; ty särskilt den unionella frågans
tillfredsställande lösning kräfver, att Sverige lägger i dagen största
möjliga lifskraft i afseende på ordnandet af både sina egna och unionens
konstitutionella förhållanden.
Förslaget om en allmän grundlagsrevision afser alldeles icke att
införa någon opröfvad nyhet i vår konstitutionella praxis, ty fullständiga
statsförfattningsrevisioner hafva hos oss egt rum åren 1720, 1772,
1809 och 1866, vid hvilka icke blott tillägg gjordes, utan äfven både
sakliga och rent formella ändringar egde rum. Till förmån åter för
dylika revisioner talar jemväl, att det visat sig, att vid sådana kunnat
genomföras större reformer på det politiska området,_ än som eljest
skulle varit möjliga, något hvarpå äfven Sveriges historia företer flera
bevis.
Vid bedömandet af utsigterna för ett önskadt resultat af en allmän
grundlagsrevision bör icke förbises, vare sig hur mycket lättare
det är att genomföra en reform, då denna afser ett större sammanhängande
helt af sådan art, att det tillåter att, om än på skilda områden,
eftergifter kunna göras och förbättringar bjudas åt olika meningseller
intressegrupper, eller hur mycket det finnes i statsförfattningen,
som är af den beskaffenhet, att både konservative och liberale utan
svårighet kunna enas derom. Då emellertid genomförandet af en reviderad
statsförfattning kräfver samtycke icke blott från Riksdagen, utan
äfven från Konungen samt sannolikast till och med denne senares initiativ;
så är tydligt, att ett förslag till en sådan författning äfven måste
afse både folkmagtens och konungamagtens önskningar och anspråk
samt så afväga förhållandena dem emellan, att en möjligast god samverkan
för det helas välfärd vinnes.
För den önskade utvecklingen fordras dock synbarligen, att de
konstitutionelt vigtiga spörsmålen bringas under allsidig öfverläggning
och utredning äfven genom att underkastas pressens och allmänhetens
bedömande. Det kräfver nemligen tid att kunna vinna nationen för
omfattande och betydelsefulla ändringar i statsförfattningen. Endast
genom en långsamt mognad allmän öfvertygelse och icke genom plöts
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
9
liga öfverrumplingar bör och kan den önskliga fulländningen af vår
statsförfattning ernås.
Så länge emellertid till och med Riksdagens ledamöter allmänt
nog stå jemförelsevis främmande för de stora konstitutionella frågornas
innehåll och betydelse, är naturligen icke mycket att vänta; men eu
grundligare insigt i samma frågor vinnes endast derigenom, att de
bringas under offentlig debatt, och att utförliga och så vidt möjligt
äfven fullständigt utredda förslag till eu allmän grundlagsrevision framläggas.
Den tid, då Sveriges statsförfattning vunnit så stor fulländning,
att den endast undantagsvis och i ringa omfattning samt mycket sällan
behöfver ändras, ligger sannolikt ganska aflägsen och är ej heller så
mycket att längta efter, som en och annan kanske föreställer sig; men
hvad som deremot är att i högsta grad eftersträfva, det är ett lefvande
intresse för grundlagarnes fullkomnande hos både folk och folkrepresentation
och en vaken omvårdnad hos den senare derom, att statsförfattningen
städse hålles i det skick, att den verkligen kan efterlefvas och
icke i annan än föreskrifven ordning ändras genom sedvänja, derhän
att sedvanerätt allt mer träder i stället för de skrifna lagbuden; ty
derigenom tillintetgöres vördnaden för dessa och omöjliggöres en sträng
konstitutionel kontroll från folkrepresentationens sida.
Man bör vid bedömandet af föreliggande fråga icke förbise, å ena
sidan att de nu rätt allmänt fordrade reformerna på det konstitutionella
området äro af den beskaffenhet, att de, i följd af det inre sambandet
mellan de skilda grundlagsstadgandena, påkalla dels omedelbart ändring
i talrika af dessa stadganden, dels medelbart ändring i eller tillägg till
statsförfattningen med hänsyn till de olika politiska förhållanden, som
framkallas af nämnda reformer, och å andra sidan nödvändigheten af
att i tid söka möjliggöra, att dessa reformer komma att genomföras
efter mognaste öfvervägande och under allsidigt iakttagande af statens
bästa, men icke, utan både förberedande utredning och nämnda allsidiga
hänsyn, under oroliga tidsförhållanden, då ensidiga intressens
målsmän förmå att mer än tillbörligt göra sig gällande.
För statens lugna tillvaro under kommande tider är derför säkerligen
»påkalladt af verkligt och oafvisligt, behof», att statsförfattningen
redan nu lämpas efter förhållanden, som man vet skola inträda inom
jemförelsevis närliggande tid, och att man icke genom nutida försummelse
framdeles utsätter sig för det afvisande omdömet, att det vore
»för sent», då dessa förhållanden en gång inträdt. eller så närmat sig,
Tlih. till 1 likså. Prut. 1K99. Sand. 17 Haft. 2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
att man icke längre är situationen mägtig och förmår att genomföra
de för statens lyckliga och lugna utveckling nödiga förbättringarna.
Det envisa fasthållandet vid det bestående, äfven när detta senare
är allt för ofullkomligt och otidsenligt samt icke längre kan motsvara
ändamålet, har städse utgjort omstörtningssträfvarnes bästa hjelp i kampen
mot de återhållsamma, under det att en oafbruten utvecklibg till
det bättre, der eu sådan är möjlig, utgör en förutsättning för de återhållsammes
säkra seger öfver omstörtningsvännerna.
Vådligt vore för den skull helt visst att uppskjuta den behöfliga
grundlagsrevisionen så länge, att dess genomförande blifver én följd
af mer eller mindre revolutionära omstörtningar; ty derigenom undgår
man ju alls icke den fruktade revisionen med dess förmenta olägenheter,
men utsätter sig i stället för en otillräckligt och illa förberedd
revision, som sannolikt beröfvar grundlagarne mycket af hvad de nu
ega samhällsbevarande för att ersätta detsamma med de för tillfället
herskande politiska hugskotten.
Då någon tvekan för öfrig! knappast bör kunna finnas derom, att
betydande grundlagsreformer äro oundvikligen förestående, så ligger ju
magt derå, att de äfven varda genomförda på bästa sätt och med lyckligaste
resultat samt vid lägligaste tid för staten. Ur denna hänsyn
torde det ock vara lika klokt att åtminstone genom förberedande arbete
under lugna tider möjliggöra en för statens ostörda utveckling önsklig
allmän grundlagsrevision, som det vore oklokt att längre uppskjuta med
ett arbete, hvars svårigheter sannolikt förstoras i jembredd med tidens
ökade kraf, under det att utsigterna för de ur synpunkten af statens
bästa eftersträfvansvärda förbättringarnes genomdrifvande i samma Inån
minskas.»
Af den sålunda lemnade utredningen anser motionären framgå,
att Riksdagens konstitutionsutskott icke skulle kunna genom blott eget
arbete åstadkomma de tillräckligt utredda förslag, som för ändamålets
vinnande behöfdes.
Slutligen anför motionären, dels att Riksdagen vid tre tillfällen
under innevarande århundrade, nemligen 1815, 1841 och 1845, aflåtit
skrivelser till Kongl. Maj:t för åvägabringande af den då önskade
reformen af nationalrepresentationen, och att senare från borgare- och
bondestånden aflåtits skrivelser med samma syfte,1 dels ock att flera
fullständiga förslag till ny statsförfattning, om än med hufvudsyfte att
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
11
erhålla en mer tidsenligt anordnad nationalrepresentation, blifvit framlagda
vid riksmötena under tiden från och med år 1834 till och med
år 1860.
Vid 1898 års riksdag framlades af samme motionär ett förslag om
aflåtande af skrifvelse till Kong!. Maj:t, hvilket förslag var af samma
lydelse som det nu ifrågavarande. Uti sitt i anledning af denna motion
afgifna utlåtande, n:o 11, hemstälde konstitutionsutskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och blef'' denna hemställan
åt Riksdagens båda kamrar utan votering bifallen.
Utskottet, som villigt erkänner det betydande arbete, som blifvit
åt motionären nedlagdt på behandlingen af förevarande fråga, hyser
beträffande densamma hufvudsakligen samma uppfattning, som af 1898
års konstitutionsutskott uttalades i dess ofvannämnda utlåtande. Den
omfattande åtgärden att hos Kongl. Maj:t begära en genomgående
granskning af tre utaf Sveriges grundlagar och framläggande af förslag
till deras omarbetning har utskottet nemligen för ingen del kunnat finna
vara af verkligt och oafvisligt behof påkallad. Ty ehuruväl utskottet,
hvad beträffar regeringsformen och riksdagsordningen, ej vill förneka,
att mer eller rtiindre betydande ändringar i eller tillägg till dessa lagar tilläfventyrs
förr eller senare skulle kunna blifva erforderliga, så har utskottet
icke kunnat anse, att Riksdagen har anledning att af Kongl. Maj:t
begära en samfäld och allsidig utredning i alla de mycket olikartade
frågor, vid hvilkas slutliga lösning dylika ändringar eller tillägg skulle
kunna ifrågakomma. Det sätt, hvarpå vår författning och konstitutionella
praxis under vårt nuvarande statsskick hittills utvecklat sig-, synes
utskottet ingalunda motivera en sådan åtgärd. Der regeringsformen
och riksdagsordningen kunna finnas vara behäftade med brister, torde
sådana i hvarje fall lättast kunna afhjelpas genom i vanlig grundlagsenlig
ordning åvägabragta partiella ändringar och förbättringar. Att
för åstadkommande af reformarbete härutinnan anlita utomordentliga
åtgärder förefaller så mycket mindre behölligt, som, jemte det konstitutionsutskottet
har till grundlagsenlig uppgift af l granska rikets grundlagar
och att hos Riksdagen föreslå ändringar i desamma, det ju står
hvarje riksdagsman öppet att genom användande af sin motionsrätt
bringa hvilken grundlagsfråga som helst under Riksdagens pröfning.
Men att, på sätt motionären påyrkat, hos Kongl. Maj:t anhålla om verkställande
af eu allmän grundlagsrevision synes utskottet hvarken stå väl
12
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o It).
tillsammaas med de af grundlagen sjelf gifna regler för grundlagsändringars
åvägabringande eller ens rätt öfverensstämma med Riksdagens
värdighet.
Då motionären synes vara af den uppfattningen, att en allmän
grundlagsrevision på den grund vore att föredraga framför partiella
förbättringar, att man vid de senare stundom skulle förbise de af eu
beslutad ändring med nödvändighet påkallade konseqvenser i afseende
å andra delar af grundlagar^, hvarigenom åter den vigtiga samstämmigheten
mellan statsförfattningens olika delar skulle rubbas, så får utskottet
häremot framhålla, att, enligt utskottets åsigt, denna olägenhet säkerligen
skulle i ännu högre grad göra sig gällande vid en allmän grundlagsrevision.
Det torde nemligen vara betydligt lättare att vid en partiel
lagändring genomgå och tillgodose det område, som af ändringen skulle
beröras, än att vid en samfäld omarbetning af grundlagar^ på en gång
i berörda hänseende öfverblicka och belierska hela statsförfattningen i
dess skilda delar. Och ehuru utskottet till fullo delar motionärens
åsigt, att förändrade rösträttsbestämmelser kunna komma att inverka
på statsförfattningen i dess helhet, och att således hänsyn jemväl härtill
bör tagas vid behandlingen af rösträttsfrågorna, så är det likväl utskottets
öfvertygelse, att pröfningen af nämnda frågor skulle väsentligen
försvåras, om man samtidigt med reformer på detta område skulle taga
under öfvervägande en mängd andra, delvis helt och hållet fristående
förslag till sådana ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,
livilka tilläfventyrs kunde anses påkallade.
Hvad åter angår tryckfrihetsförordningen, hafva dess brister och
ofullkomligheter vid flera tillfällen varit påvisade och dess fullständiga
revision upprepade gånger — nemligen vid riksdagarne 1828 30, 1869,
1871, 1872 och 1887 — varit ifrågasatt. Vid sistnämnda riksdag framlades
af Kongl. Maj:t ett fullständigt förslag till ny tryckfrihetslag,
hvilket dock, på grund af de vid nämnda riksdag inträffade särskilda
förhållanden, icke kom att af Riksdagen eller ens af dess konstitutionsutskott
behandlas. Utskottet tror sig, i likhet med 1898 års konstitutionsutskott,
häraf kunna hemta anledning till den förmodan, att frågan
om tryckfrihetsförordningens omarbetning fortfarande utgör föremål för
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, och finner sig utskottet alltså iör närvarande
sakna tillräckliga skäl att på grund af ifrågavarande motion
föreslå Riksdagen att hos Kongl. Maj:t härom erinra.
Beträffande slutligen motionärens åsigt om behöfligheten af att
åvägabringa större lättfattlighet och tydlighet i grundlagarne samt att
afhjelpa deras brister i språkligt hänseende och dylikt, äfvensom an
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 19.
13
gående nödvändigheten af att åstadkomma enhet och samstämmighet i
grundlagsbuden sins emellan, så får utskottet erinra, hurusom en gammal
och af långvarig praxis understödd lagtext ofta kan, äfven om den är
behäftad med formella brister, vara att föredraga framför eu ändrad
formulering, som i språkligt hänseende må vara mera tillfredsställande,
men som deremot svårligen läror undgå faran af oförutsedda misstydningar.
Reformarbete med syfte allenast att afhjelpa formella brister
i grundlagarne synes utskottet för öfrigt strida mot den i samma
lagar fastslagna grundsatsen, att desamma icke böra underkastas andra
ändringar än sådana, som befinnas vara högst nödiga och nyttiga.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 maj 1899.
På utskottets vägnar:
G. S. ÅKERHIELM.
af herr Ljungman.
Reservation
Herr Berg, Gustaf Axel, har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.