Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser angående val af justitieombudsman.
1899-04-07 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1899:7, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser angående val af justitieombudsman.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
1
i
N:o 7.
Ank. till Riksd kansli den 10 april 1899, kl. 9 f. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring i gällande bestämmelser angående val af justitieombudsman.
Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottet hänvisad
motion n:o 223, har herr J. Centerwall föreslagit, att Riksdagen måtte för
sm del såsom i grundlagsenlig ordning hvilande antaga sådan ändring i
§ JO regeringsformen och dermed sammanhängande grundlagsparagrafer
att justitieombudsmannen och hans suppleant må utses å lagtima riksdag’
som efter förrättade nya val i hela riket till Andra Kammaren först sammanträder,
samt att den sa utsedde skall tjenstgöra under de tre följande
aren, intill dess sådant förordnande å nyo skett, såvida décharge ej blifvit
honom under samma tid vägrad; och har motionären tillika hemstält, att
konstitutionsutskottet, för så vidt det i princip biträdde hans motion, ville
utarbeta förslag till de ändringar i §§ 96, 97, 98 regeringsformen samt
*5 68 och 42 riksdagsordningen, som i sådant fall blefve nödvändiga.
1 motiveringen för sin hemställan erinrar motionären till en börian
hurusom vid nästlidna års riksdag herr Ernst Carlson i Andra Kammaren
väckte eu motion (n:o 154) om utsträckande af justitieombudsmannens
embetstid till de tre ar, som motsvara en valperiod för Andra Kammaren
samt redogör derefter i hufvudsak för de skäl, på hvilka herr Carlson
stödde denna sm framställning.
Bih. till Hiksd. Prat. 18,99. 3 Sami. 7 Käft. (N:o 7).
1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
Dessa skäl voro förnämligast följande.
Riksdagens justitieombudsman hade genom regeringsformen beklädts
med de vigtigaste funktioner, i det han såsom sjelfskrifven åklagare inför
riksrätt skulle utgöra ett organ för Riksdagens kontroll öfver regeringen,
å Riksdagens vägnar öfvervaka rättvisans handhafvande och förvaltningens
gång samt enligt sin instruktion verka för enhet i lagskipning^, främja
lagstiftningsarbetet och utöfva vård öfver tryckfriheten. Ett så magtpåliggande
värf som justitieombudsmannens förutsatte en ställning, starkt
omgärdad af nationens förtroende. Denna embetets karakter framginge
tydligt af den i regeringsformen meddelade bestämmelsen, på grund af
hvilken uppdraget att vara justitieombudsman skulle, för hvarje gång lagtima
Riksdag sammanträdde, till den valde förnyas eller ock å annan
person öfverlåtas. Allt sedan embetet inrättades, hade emellertid, så vidt
motionären haft sig bekant, Riksdagen, med ett enda undantag, ansett
sig kunna å nyo utse den en gång valde, då denne velat mottaga aterval.
Detta innebure å ena sidan en heder för de valde, och det visade å andra
sidan, att Riksdagen vid valet gått till väga med stor urskilning. Emellertid
hade en ändring i justitieombudsmannens ställning inträdt genom
riksdagsperiodens afkortande, i det att den tid, för hvilken justitieombudsmannen
valts, lidit en motsvarande förknappning. Så länge lagtima Riksdag
enligt grundlagens bud sammanträdde hvart femte år och sedermera
hvart tredje år, var justitieombudsmannens embetstid afsevärdt längre än
efter 1866, då årliga riksdagar och med dem årliga val af justitieombudsman
infördes. Gifvet vore, att den, som tillträdde ett nytt embete, behöfde
någon tid att sätta sig in i detsamma. Och lika klart vore, att
om den nyvalde skulle kunna uträtta något af vigt, måste han ega en viss,
ej allt för kort tillmätt tid till sitt förfogande för att kunna på ett ändamålsenligt
sätt planlägga sitt arbete och sätta sin plan i verket. Redan
ur denna synpunkt frainstode alltså den tid, för hvilken justitieombudsmannen
för närvarande utsåges, såsom allt för kort. Men ej nog härmed.
På senare tider hade upprepade gånger inträffat, att, ehuru Riksdagen förnyat
sitt förtroende till den en- gång valde justitieombudsmannen, denne
likväl efter kort tid afsagt sig detsamma, i de flesta fall för att öfvertaga
en plats i högsta domstolen, dit han af Konungen inkallats. Under de
tretton år, som förflutit sedan ar 1884, hade justitieombudsmannens embete
innehafts af 7 personer. Af dessa hade en beklädt embetet i fem år,
två i tre år, en i två år, de öfriga under kortare tid än två år, ja, en endast
ett hälft år och en knappt sex veckor, innan han blef justitieråd. Detta
tydde uppenbart på ett missförhållande, som på ett eller annat sätt borde
afhjelpas, så mycket mer som vexlingen bland till justitieombudsmannens
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
3
suppleant valde varit lika snabb som bland de ordinarie. Vid dessas afgång
hade nemligen suppleanterna i regeln insatts på de ordinaries plats, men
blott för att inom kort i de flesta fall öfvertaga ett justitierådsembete.
Naturligen kunde ingen anmärkning med fog göras deremot, att den, som
hedrats med Riksdagens förtroende att vara dess justitieombudsman, inkallades
i högsta domstolen. Ej heller torde Riksdagen ha skäl misstycka,
att den justitieombudsman, som erhållit en sådan kallelse, följde densamma
och sålunda utbytte en ettårig förtroendepost mot ett bättre aflönadt och
med pensionsrätt utrustadt, högt embete. Men från synpunkten af den
värdefulla erfarenhet, en justitieombudsman under en genom Riksdagens
förnyade förtroende utsträckt embetstid borde vara i tillfälle att förvärfva,
och den prestige, en längre tids embetsutöfning förlänade, vore en dylik
tät vexling af embetets innehafvare afgjordt att beklaga. Deraf måste
kontinuitet i uppfattningen af embetets pligter oundvikligen lida, den nye
innehafvaren af embetet måtte vara hur framstående som helst.
Bland de medel, som kunde tänkas egnade att motverka ett allt för
ofta inträffande ombyte af justitieombudsman, läge det nära till hands
att föreslå höjning af lönen och stadgande af pensionsrätt för justitieombudsmannen
efter en viss tids embetsutöfning. En motion i denna
rigtning hade emellertid vid en föregående riksdag afslagits. Ett annat
medel i samma syfte vore att utsträcka justitieombudsmannens embetstid
till de tre år, som motsvarade en valperiod för Andra Kammaren. En dylik
utsträckning af tiden för justititieombudsmannens embetsutöfning skulle
för embetets innehafvare medföra en mera tryggad ställning och underlätta
ett planmessigt fullföljande af hans arbete. Jemte dessa fördelar,
som ej blott skulle blifva justitieombudsmannens, utan äfven Riksdagens,
skulle derigenom äfven vinnas ökad utsigt, att justitieombudsmannen längre,
än på senare tider vapit fallet, kunde förmås att qvarstå vid sitt embete,
och sålunda kontinuiteten i embetsutöfningen främjas. Ett visst stöd för
den sålunda ifrågasatta ändringen af grundlagens bud i nämnda afseende
torde kunna sökas i den omständigheten, att stadgandet om årliga val af
Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret år 1894 ändrades
derhän, att dessa val skulle förrättas för tre år i sänder. Lika litet i
fråga om den nu föreslagna ändringen af justitieombudsmannens val som
i fråga om valet af nyssnämnda fullmägtige innebure stadgandet om en
treårig valperiod någon nyhet, utan endast en återgång till hvad som före
år 1866 varit gällande.
Konstitutionsutskottet, som hade att afgifva yttrande öfver herr
Carlsons motion, anförde i sitt utlåtande (n:o 2) följande:
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
»För belysning af den fråga, motionen rör, har utskottet låtit upprätta
och såsom bilaga till detta betänkande fogat en förteckning öfver de
personer, hvilka sedan justitieombudsmansinstitutionens införande år 1809
blifvit valda till justitieombudsman och dennes eventuelle efterträdare, med
angifvande af den tid, de utöfvat embetet. Af denna förteckning framgår,
att det sex gånger sedan 1884 inträffat, att innehafvare af justitieombudsmansembetet
afsagt sig detsamma för att tillträda högre embete i statens
tjenst, och, såsom synes af motionens motivering, är det detta täta ombyte
af embetets innehafvare, som närmast föranledt det nu väckta förslaget.
För att dettas syfte veiddigen skall kunna vinnas, är dock den tid, för
hvilken justitieombudsmannen enligt förslaget skulle väljas, uppenbarligen
alldeles för kort, och förändringens betydelse skulle derför egentligen
komma att ligga deri, att den rätt att utse justitieombudsman, som allt
sedan embetets tillkomst har tillhört hvarje Riksdag (sedan 1866 med
undantag af urtima Riksdag), skulle tillhöra endast hvar tredje.
Det är icke första gången, denna inskränkning i Riksdagens rätt
föreslås. Vid 1868 års riksdag väcktes motion derom i Första Kammaren
af herr Säve (motion n:o 9) utan att dock vinna tillslutning vare sig inom
konstitutionsutskottet eller hos kamrarne. Utskottet (utlåtande n:o 4)
anmärkte deremot, bland annat, följande: »Då Riksdagens ställning till
justitieombudsmannen, såsom redan sjelfva namnet angifver, är den, en
hufvudman intager till sitt befullmägtigade ombud, torde man ej vilja
bestrida rigtigheten af den grundsats, att Riksdagen bör vara i tillfälle
att hvarje gång, den sammanträder, utöfva den rättighet att återkalla sin
fullmagt, som allmän lag tillerkänner hvarje hufvudman; och finner utskottet
intet skäl att tillstyrka Riksdagen att afstå en rättighet, som hvilar på en
rigtig grundsats, och hvars missbruk man icke har anledning att befara,
men som någon gång kunde vara af vigt att oförminskad ega i behåll».
Den anmärkning mot förslaget, som innehålles i detta yttrande, eger
enligt utskottets mening fortfarande giltighet. Dess betydelse framträder
till fullo, om man erinrar sig stadgandet i § 42 mom. 2 riksdagsordningen,
enligt hvilket hvarje lagtima Riksdags lagutskott skall granska justitieombudsmannens
embetsförvaltning och med utlåtande deröfver till Riksdagen
inkomma. Afsigten med detta stadgande skulle väsentligen förfelas,
om Riksdagens rätt att välja ny justitieombudsman inkränktes till hvart
tredje år.
Då motionären till stöd för sitt förslag åberopar den förändring i
fråga om fullmägtiges i riksbanken och riksgäldskontoret funktionstider,
som genomfördes år 1894, så anser utskottet sig böra anmärka, att de
skäl, som föranledde denna förändring, icke kunna åberopas med afseende
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
5
på deri nu ifrågasatta, äfvensom att jemförelsen ej heller för öfrigt är fullt
träffande, i det att hvarje lagtima Riksdag fortfarande eger rätt att genom
val af ett visst antal fullmägtige utöfva inflytande på sammansättningen
af de ifrågavarande verkens styrelser.»
På dessa grunder afstyrkte utskottet vid sistlidna års riksdag ifrågavarande
motion. Båda kamrarne biföllo utskottets hemställan, Första Kammaren
med 87 röster mot 36, hvilka afgåfvos för återremiss, Andra Kammaren,
hvars beslut fattades några dagar senare, utan votering.
Efter att hafva refererat den behandling, frågan nästlidna år sålunda
erhöll, öfvergår motionären vid innevarande riksdag till att framställa en
del invändningar mot de skäl, på hvilka fjolårets konstitutionsutskott stödde
sin hemställan.
Mot utskottets anmärkning, att för vinnande af det afsedda syftet äfven
en treårsperiod skulle vara en för kort embetstid för justitieombudsmannen,
har motionären anfört, att om tre år vore för litet, så måste ett år vara
en ännu mera otillräcklig embetstid. Ej heller torde det med justitieombudsmannainstitutionens
ande och mening vara förenligt att ej låta
hvarje helt och hållet ny uppsättning af den genom mera allmänna val
utsedda Andra Kammaren för sin del pröfva, huruvida den vill taga eller
vräka den man, som en föregående ny uppsättning varit med om att utse.
I rigtig belysning syntes denna sak enligt motionärens åsigt hafva vid
sistlidna års riksdag framstälts af en talare i Andra Kammaren, som
yttrat: »Under ett år kan i de flesta fall en person näppeligen få tillfälle
att fullt ådagalägga, hvad han duger till; men detta kan tvifvel utan ske
under eu period af tre år. Efter eu sådan period kunna verkliga sakskäl
föreligga, när det gäller ett omval, och detta behöfver sålunda icke urarta
till ett lotteri genom att blifva beroende på tillfälliga omständigheter, såsom
opinionsvindens omkastning, en spänning mellan kamrarne eller dylikt».
Enligt motionärens förmenande vore vidare påståendet, att Riksdagens
ställning till justitieombudsmannen, såsom redan sjelfva namnet skulle
angifva, vore den, en hufvudman intoge till sitt befullmägtigade ombud,
föga mera än en ordlek. Också hade en framstående medlem af konstitutionsutskottet
under debatten i Andra Kammaren invändt, att om justitieombudsmannen
verkligen vore ett Riksdagens befullmägtigade ombud, så
vore det alldeles origtigt, att han finge sitta qvar i ett år, ty i ombudsmannaskaps-institutionens
begrepp inginge alldeles tydligt, att ombudet
skulle kunna afsättas, när helst han icke fylde de anspråk, som på honom
stäldes. »Men justitieombudsmannen», hade samme talare sagt, »är icke
något ombud för Riksdagen; han är icke något vanligt ombud. Det är
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
endast i några speciella fall, som justitieombudsmannen är ett Riksdagens
ombud och måste lyda dess instruktioner. Detta är fallet, då fråga är
om åtal inför riksrätt af statsråd eller åtal af riksbanks- eller riksgäldsfullmägtige.
Eljest handlar han med full sjelfständighet och frihet och
kan då icke anses vara något ombud». Såsom en annan talare under
samma debatt påpekat, vore ock justitieombudsmannen i vissa fall att betrakta
rent af såsom en Riksdagens representant, t. ex. då han beslöte och
utförde åtal mot embetsman eller utöfvade vård öfver tryckfriheten.
Mot utskottets erinran om rigtigheten af den grundsats, att »Riksdagen
bör vara i tillfälle att hvarje gång, den sammanträder, utöfva den rättighet
att återkalla sin fullmagt, som allmän lag tillerkänner hvarje hufvudman»,
och om sambandet mellan denna grundsats och stadgandet i § 42 riksdagsordningen,
enligt hvilket hvarje lagtima Riksdags lagutskott skall granska
justitieombudsmannens förvaltning och med utlåtande deröfver till Riksdagen
inkomma, ett stadgande, hvars afsigt enligt utskottets åsigt väsentligen skulle
förfelas, om Riksdagens rätt att välja ny justitieombudsman inskränktes till
hvart tredje år, framhåller motionären derpå, att liknande grundlagsbestämmelser
icke hindrat konstitutionsutskottet från att år 1893 tillstyrka förslaget
om treårig funktionstid för riksbanks- och riksgäldsfullmägtige, ehuru
vederbörande utskott årligen skola till Riksdagen inkomma med utlåtande
angående nämnda fullmägtiges embetsförvaltning. Lagutskottets granskning
af justitieombudsmannens embetsförvaltning torde enligt motionärens åsigt
blifva af precis samma betydelse, antingen valperioden vore treårig eller ettårig.
Att denna granskning icke gerna kunde tjena såsom norm med afseende
på Riksdagens val af justitieombudsman, derpå hade man 1898 ett
färskt exempel, då Riksdagen ena dagen, i enlighet med lagutskottets utlåtande,
godkände justitieombudsmannens embetsförvaltning, men strax derefter
valde en annan justitieombudsman. Och ville man fästa något afseende
vid utskottets anmärkning i nu ifrågavarande fall, kunde, på sätt
ock anförts, skärpan af densamma lätt aflägsnas derigenom, att man införde
den bestämmelsen i sammanhang med treårsvalet, att justitieombudsmannen
finge under nämnda tid qvarsitta orubbadt i sitt embete endast
under förutsättning, att han vunne décharge vid hvarje riksdag.
Deremot ansåge motionären, att samma skäl, som af konstitutionsutskottet
1893 anfördes för treårig funktionstid för riksbanks- och riksgäldsfullmägtige,
äfven kunde åberopas i afseende på den nu ifrågavarande
ändringen af justitieombudsmannens tjenstgöringsperiod. Dessa skäl hade
utskottet då hemtat från »önskvärdheten af en grundlagsändring, hvarigenom
ökade garantier för bevarande af kontinuiteten inom riksbankens
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
7
och riksgäldskontorets styrelse må kunna vinnas.» »Det kan», hade
utskottet yttrat, »nu tänkas inträffa, att riksbankens eller riksgäldskontorets
hela styrelse på en gång ombytes af skäl, som för dessa verks intressen
äro främmande. Riksdagens kamrar kunna under politiskt upprörda tider
komma i en sådan ställning till hvarandra, att de valmän, som hvardera
kammaren utser för val af fullmägtige, stå stridiga mot hvarandra, och
kan då sammansättningen af berörda styrelser komma att helt och hållet
bestämmas genom lottning». Om man i detta stycke insatte ordet »justitieombudsmannen»
i stället för »fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontor*^».
, så. skulle man finna, att allt det sagda hade sin fulla tillämpning
på justitieombudsmannen.
I fråga om justitieombudsmannens nuvarande ställning har motionären
slutligen hänvisat till den karakteristik af densamma, som vid nästlidna
ars riksdag gafs af en talare i Andra Kammaren, som både varit
sekreterare hos justitieombudsmannen och dennes suppleant, och hvilken
bland annat yttrat: Riksdagen har låtit sig angeläget vara att åt statens
embetsman bereda många stora fördelar. Så ha de flesta embetsman tillerkänts
semester. Riksdagens justitieombudsman har ingen sådan. Vidare har
Riksdagen beviljat tjenstgöringspenningar, hvarigenom en embetsman, som
vill. vårda sin helsa, kan utan annan uppoffring än afstående af sina tjenstgöringspenningar
vinna ledighet. Icke ens denna förmån har justitieombudsmannen:
han kan icke vinna ledighet för att sköta sin helsa. Uti
instruktionen är honom allenast inedgifvet att, derest han af svår sjukdom
eller annat laga förfall är hindrad att sitt embete förestå, tillkalla
suppleanten, men i sådant fall måste han afstå halfva lönen.----Jag
kan egentligen icke förstå, hvarför Riksdagen, som, på sätt jag nyss nämnde,
låtit sig angeläget vara att bereda så många förmåner åt statens embetsman,
^ icke vill åt sin egen högsta förtroendeembetsman förunna enahanda
förmaner.» »Detta senast anförda berör», yttrar motionären, »val egentligen
en annan fråga, hvarom äfven vid denna riksdag motionerats, nemligen justitieombudsmannens
aflöning och andra förmåner. Men sammanläggas dessa
förhållanden med den för vederbörande i hög grad irriterande omständigheten,
att en justitieombudsman aldrig vet, huruvida ej hans förordnande
under nästkommande februari, då han redan måst hyra våning och inrätta
sig för en något längre tid, kan komma att utan hans eget förvållande
upphöra, så finner man, att Riksdagen ej alls beredt sin högsta förtroendeembetsman
den ställning, som är Riksdagen och honom värdig. Skall det
fortgå på det sättet, är det fara värdi, att slutligen ingen annan än den,
som antingen är bosatt i Stockholm eller ock är barnlös och ekonomiskt
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
särdeles väl lottad, kommer att åtaga sig förtroendet. Ej heller behöfver,
såsom ofvan visats, Riksdagen uppgifva sin kontroll och möjligheten att
återtaga förtroendet, om det skulle missbrukas eller vanvårdas, i det fall,
att justitieombudsmannens embetstid sammanfölle med en valperiod för
Andra Kammaren.»
Jemföres motionärens förslag med det vid sistlidne riksdag af herr
Ernst Carlson framlagda, befinnas båda öfverensstämma med hvarandra
derutinnan, att justitieombudsman framdeles skulle väljas endast å lagtima
riksdag, som efter förrättade nya val till Andra Kammaren först
sammanträder, och sålunda i regeln för en tid af tre år, icke såsom hittills
blott ett år. Deremot skilja de sig så till vida, som årets motionär, i
olikhet med Ijolårets, från den sålunda såsom regel förordade treåriga
funktionstiden för justitieombudsmannen velat göra undantag för det fall,
att décharge blifvit denne under samma tid vägran, i hvilken händelse
nytt val skulle anställas.
Hvad först beträffar införandet såsom regel af bestämmelsen, att val
af justitieombudsman skulle förrättas endast hvart tredje år, så har utskottet
icke kunnat finna, att hvad motionären anfört är egnadt att förändra den
uppfattning i fråga om berörda grundlagsändring, som konstitutionsutskottet
vid sistlidne riksdag uttalade. Såsom redan i den då framburna motionen
anfördes, har Riksdagen nästan undantagslöst ansett sig kunna å nyo utse
den till justitieombudsman en gång valde, om denne velat mottaga återval.
Af den vid utskottets betänkande i frågan förliden riksdag fogade
tabell framgår ock, att, ehuru 1866 årliga val infördes, samme person varit
justitieombudsman under de följande sexton åren ända till år 1884, då
han sjelf afsade sig embetet och erhöll pension, hvaremot under åren
1857—1858, trots då gällande treåriga valperiod, justitieombudsmannabefattningen
vexlade innehafvare icke mindre än fyra gånger på kortare
tid än sexton månader. Samma tabell visar äfven, att justitieombudsmän
icke af Riksdagens omval låtit sig förhindras från att, då tillfälle erbjudit
sig, öfvergå till andra, förmånligare platser. Det af motionären öfverklagade,
täta ombytet af justitieombudsmän synes sålunda icke hafva framkallats
af valperiodens ettårighet, och någon anledning att antaga, att en
justitieombudsman genom en treårig valperiod skulle afhållas från att
mottaga en förmånligare plats, gifves icke af erfarenheten. Garantier härutinnan
lärer man vinna endast, om justitieombudsmannabefattningen med
hänsyn till oafsättlighet likstäldes med sådana embeten som exempelvis
Konstitutionsutskottets Utlåtande 1V:o 7.
9
justitierådens, till hvilka, som bekant, ett flertal justitieombudsmän under
senare tid öfvermått; men motionären har sjelf erkänt, att ett utsträckande
af justitieombudsmannens embetstid utöfver tre år ej torde vara förenligt
med justitieombudsmannainstitutionens ande och mening.
Vid sådant förhållande synes konstitutionsutskottet vid sistlidne riksdag
med fullt fog hafva anmärkt, att den föreslagna treårsperioden vore
alldeles för kort för att det dermed afsedda syfte skulle kunna vinnas.
Och denna anmärkning vederlägges enligt utskottets förmenande ingalunda
af motionärens invändning, att den nuvarande valperioden vore ännu
kortare och således eu ännu mera otillräcklig embetstid. Ty valperiodens
längd bör enligt utskottets åsigt icke bestämmas uteslutande med hänsyn
till utsigten att länge kunna qvarhålla samme justitieombudsman i embetet,
utan fastmera i lika hög, om ej högre grad ur synpunkten af, att åt Riksdagen
må bevaras dess rättighet att, hvarje gång den sammanträder, kunna
återkalla sitt förtroendeuppdrag, derest skäl dertill skulle föreligga. Att
beröfva Riksdagen denna rättighet lör en så osäker vinst i afseende på
kontinuiteten i justitieombudsmannens embetsbefattning, som ett utbytande
af nuvarande ettåriga valperiod mot en treårig skulle innebära, och således
tvinga Riksdagen att i tre år behålla en justitieombudsman, äfven om
efter ett år starka skäl till ett ombyte förefunnes, vore enligt utskottets
förmenande icke tillrådligt. I detta samband vill utskottet derjemte
erinra derom, att justitiekanslern, med hvars embete justitieombudsmannens
i viss mån kan jemföras, tillhör förtroendeembetsmännens klass, och således
när som helst kan från sin befattning entledigas, om Konungen pröfvar
rikets tjenst det fordra.
Den utväg att förena införandet af treårig valperiod för justitieombudsmannen
med bibehållande af möjlighet för Riksdagen att årligen
kunna återkalla sitt förtroende, som motionären förordat genom sitt förslag,
att justitieombudsmannen skulle under de tre åren få »qvarsitta orubbadt
i sitt embete endast under förutsättning, att han vunne decharge vid hvarje
riksdag», kan utskottet icke heller tillstyrka. Justitieombudsmannen är
för närvarande icke underkastad något ansvar inför Riksdagen för sin
verksamhet, och någon decharge för densamma kan under nuvarande förhållanden
hvarken beviljas eller vägras. Motionärens förslag förutsätter
sålunda införande i vår grundlag åt eu helt ny princip, mot hvars upptagande
utskottet anser flere betänkligheter förefinnas. Det ligger nemligen
i karakteren af justitieombudsmannens embetsverksamhet, att endast i
undantagsfall rent objektiva grunder kunna uppställas, enligt hvilka densamma
skulle kunna af Riksdagen pröfvas och bedömas i och för déchargefrågans
afgörande. Äfven om eu justitieombudsman icke låtit någon sådan
Bill. till Rikad. /‘rot. 189U. 3 Samt. 7 Häft. 2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
åtgärd eller underlåtenhet komma sig till last, att ett så skarpt förfarande
som en déchargevägran nödvändiggjordes, vore dermed ingalunda gifvet,
att ej mot hans embetsförvältning sådana anmärkningar kunde förefinnas,
som kunde göra ett ombyte ömkligt.
Äfven med afseende på sättet för åstadkommande af ett sådant förtroende-
eller misstroendevotum från Riksdagens sida gent emot justitieombudsmannen
förefinnas enligt utskottets förmenande betänkligheter,
hvilka förhindra ett antagande af motionärens förslag. För så vidt motionären
afsett, att déchargefrågan skulle af kamrarne hvar för sig afgöras i
samband med lagutskottets utlåtande angående justitieombudsmannens embetsförvaltning,
så vill utskottet med afseende derå erinra om de svårigheter,
som på denna väg skulle uppstå, derest båda kamrarne stannade i olika
beslut, så att den ena kammaren beviljade, men den andra vägrade justitieombudsmannen
ansvarsfrihet. Med principen om kamrarnes likställighet
vore det icke förenligt, om i ett sådant fall åt den ena kammarens beslut
skulle tillerkännas större betydelse än åt den andras, men det vore enligt
utskottets åsigt å den andra sidan icke heller rätt lämpligt, om eu justitieombudsman
qvarblefve i einbetet, trots det att endera kammaren vägrat
honom décharge. Skulle man åter vilja hänskjuta déchargefrågans afgörande
till delegerade från kamrarne, så synes det utskottet tydligt, att ett sådant
tillvägagående icke skulle innebära någon fördel framför det nuvarande
sättet att genom delegerade välja justitieombudsman, utan tvärtom blott
inveckla proceduren. För närvarande få de utsedde valmännen direkt
skrida till val, antingen omval eller nyval; i förra fallet åter skulle de
delegerade först votera öfver frågan, om justitieombudsmannen borde
entledigas eller icke, och derpå, om hans entledigande blefve beslutet,
samme eller nye delegerade få skrida till val.
I fråga om förslaget att låta Riksdagen årligen gifva eller vägra justitieombudsmannen
décharge vill utskottet derjemte anmärka, att, för sa vidt
motionärens farhåga skulle vara berättigad, att de årliga valen skulle afhålla
justitieombudsmän från att qvarstå i embetet, när tillfälle till befordran
erbjödes, denna olägenhet ingalunda torde afhjelpas, om i de årliga valens
ställe skulle träda årliga beslut om déchargevägran eller icke.
Beträffande slutligen hvad motionären anfört om justitieombudsmannens
ogynsamma ställning i jemförelse med andra embetsman i fråga
om aflöning och åtskilliga andra förmåner, vill utskottet icke bestrida,
att grundade anmärkningar i detta hänseende kunna framställas. Utskottet
delar emellertid motionärens uppfattning, att detta egentligen berör en
annan fråga, och om derutinnan missförhållanden föreligga, lärer man
sålunda först böra undersöka, om de icke kunna afhjelpas genom åtgärder,
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7. 11
\ # ''
som direkt afse desamma, innan man tillgriper en grundlagsförändring,
som icke rättar berörda missförhållanden, och hvaraf äfven i öfrigt någon
säker vinst icke är att påräkna.
På grund häraf får utskottet hemställa,
att herr Centerwalls förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 april 1899.
På utskottets vägnar:
G. S. ÅKERHIELM.
Reservationer:
af herrar Behm, Säve, Gyllensvärd, Johnsson, Rostadius och Boetliius.
Herr Berg, Gustaf Axel, har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
STOCKHOLM, IVAR HÄGGSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1899.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.