Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen med begäran om utarbetande af förslag till lag om sameg under ätt till fast och lös egendom.

1899-02-14 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:10, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen med begäran om utarbetande af förslag till lag om sameg under ätt till fast och lös egendom.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o JO.

11

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 14 febr. 1899 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till

Konungen med begäran om utarbetande af förslag till

lag om sameg under ätt till fast och lös egendom.

Uti en vid 1890 års riksdag inom Andra Kammaren afgifven

motion, n:o 198, hemstälde herr C. Nyström, att Riksdagen behagade

hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af en lag om sådant samegandeskap

i fastighet, som ej vore ordnadt genom bolagsreglor,

föreningsstadgar eller på annat dylikt sätt.

Till stöd för förslaget anförde motionären:

»Då genom arf eller gåfva eller på annat dylikt sätt flere personer

blifva gemensamma egare till en fastighet, inträda dessa delegare

till hvarandra i ett förhållande, hvilket, såsom erfarenheten visar, lätt

alstrar tvister och svårigheter af mångahanda art. Det är ej härvid

som vid bolag eller föreningar, att för den gemensamma förvaltningen

och eventuell, försäljningen af den gemensamma egendomen gälla stadgar

eller aftal, som gifva utslag i möjligen förekommande tvistefrågor.

Icke heller har man efter eget val ingått i först nämnda affärsförhållande;

tvärt om kanske mot sin vilja blifvit satt i denna ömtåliga

beröring med personer, som man annars skulle hafva undvikit. Bristande

rättskänsla eller bristande förstånd eller båda dessa brister i förening

hos en eller flere af meddelegarne kunna försätta de öfriga i ett läge,

som ej är afundsvärd!. De slitningar och tvister, som i sådant fall ej

lära uteblifva, hafva til) en början den påföljden, att den gemensamma

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N;o 10.

egendomens förvaltning blir i mycket lidande, då hvar och en pockar

på sin rätt, hvars gränser gent emot de andra delegarnes icke på något

sätt äro bestämda. I de flesta fall inträder väl ett slags modus

vivendi, nemligen derigenom, att de undfallande, dock ej utan knot

och missnöje, draga sig tillbaka, men exempel saknas ej, der regellösheten

medfört, snart sagdt, upplösning af hela förvaltningen. Går

det nu illa med förvaltningen, är förhållandet än sämre vid i fråga

kommande försäljning. Det har inträffal, att, oaktadt ett bevislig^

öfverpris erbjudits, försäljningen icke kommit till stånd, emedan egaren

till en ringa bråkdel af ohållbara skäl eller af stridighet motsatt sig

uppgörelsen. De andra få nöja sig med en sådan förlust. 1 sin värsta

form framträder missförhållandet, när en sådan orostiftare till sist bjuder

de öfriga sin andel till inlösen och dervid begär — och får — ett

särskilt tilläggspris just på grund af denna sin egenskap och såsom

följd af de öfrigas ifriga lust att blifva honom qvitt.

Jemföres en dylik art af samegandeskap med ett aktiebolag,

befinnes den märkliga motsatsen ega rum, att om i aktiebolaget

minoriteten är nästan rättslös, så är vid det först nämnda rättsförhållandet

majoriteten den part, som får finna sig i att se sin rätt och sitt

bästa åsidosatta.

På landet finnes, som hvar man vet, ett hjelpmedel, nemligen

laga skifte, men detta är en både långsam och dyr och äfven i öfrigt

stundom otillfredsställande hjelp. I stad finnes ingen utväg att äfven

i detta fall få tillämpad regeln, att den skall hafva vitsord, som

skifta vill. Stockholms fastighetsegareförening har också å sammanträde

sistlidet år uttalat sin mening om behofvet af åtgärder till undanrödjande

af ofvan beskrifna missförhållande.»

Lagutskottet, som hade att i frågan afgifva utlåtande, instämde

med motionären deri, att fall ej sällan förekomme, då bestämmelser i

sådant syfte, som i motionen afväges, visade sig vara af verkligt behof

påkallade. Utskottet erinrade emellertid, att i fråga om samegendom i

stadsfastighet sådana åtgärder redan vidtagits, att motionens syfte i detta

afseende vunnits, i det att med anledning af från Riksdagen den 26

april 1882 aflåten skrifvelse Kongl. Maj:t den 23 januari 1885 uppdragit

åt komitén för lagstiftning angående stadsplaners genomförande

att utreda, huruvida särskilda lagbestämmelser kunde meddelas angående

de rättsförhållanden, som uppstoae genom samegendom i stadsfastighet,

och beträffande delning af sådan fastighet, samt utarbeta de

lagförslag i ämnet, som kunde anses af behofvet påkallade. Tillika

påpekade utskottet, att beträffande fastigheter å landet skilnad syntes

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 13

kunna göras mellan sådana, å hvilka skiftesstadgans föreskrifter vore

tillämpliga, och sådana, med hvilka detta icke vore förhållandet, samt

att i 12 kapitlet 7 § ärfdabalken funnes anvisad en utväg till upplösande

af sameganderätt i viss landtfastighet. På de sålunda anförda

skäl tillstyrkte utskottet i sitt utlåtande skrifvelse till Kongl. Maj:t i

det af motionären angifna syfte endast beträffande sameganderätt i

sådan fastighet på landet, derå skiftesstadgans föreskrifter om delning

icke vore väl tillämpliga. Lagutskottets hemställan bifölls af Andra

Kammaren, men afslogs af Första Kammaren, hvarför frågan för den

riksdagen förföll.

Nu har samme motionär uti eu inom Första Kammaren väckt,

till lagutskottet för förberedande behandling öfverlemnad motion, n:o

22, under återgifvande af sin här ofvan intagna motivering till motionen

i ämnet vid 1890 års riksdag, å nyo och i utsträckt omfattning

bragt frågan å bane samt i sådant afseende föreslagit, att Riksdagen

behagade hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af lag till reglerande

af de rättsförhållanden, som uppkomma i följd af sameganderätt

till så väl fastighet som lösegendom.

Motionären anför rörande de skäl, som föranledt motionens framläggande,

dels att någon lagstiftning i ämnet icke, såsom år 1890

stälts i utsigt rörande en del af detsamma, sedermera tillkommit, ehuru

redan vid frågans föregående behandling äfven af motståndarne till

det då framlagda förslaget erkänts, att sådan lagstiftning vore ett

önskningsmål, och efter den tiden ökad erfarenhet vunnits om de

olägenheter och den rättsosäkerhet, som uppstode genom brist på lagbestämmelser

å ifrågavarande område, dels ock, att det visat sig, att

lagbestämmelser vore erforderliga äfven rörande sameganderätt till lös

egendom.

På samma grunder, som år 1890 bestämde utskottets ståndpunkt

i frågan, delar utskottet fortfarande motionärens uppfattning, att lagstiftning

på ifrågavarande område är af behofvet påkallad. Det ligger,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

enligt utskottets förmenande, i öppen dag, att, då tillgodogörandet af

gemensam egendom såsom en helhet förutsätter ett gemensamt beslut,

men inga bestämmelser finnas, huru ett sådant beslut skall åstadkommas,

kollisioner icke kunna undgås liksom ock att svårigheter

ofta måste möta att vid förekommande behof få gemensamheten

upplöst, då ingenstädes finnes stadgadt, huru sådan upplösning skall

ske. Utskottet vill i detta hänseende särskilt fästa uppmärksamheten

på de olägenheter, som kunna drabba de mindre, de fattigare

delegarue. I den mån lagstiftning i ämnet åstadkommes, torde det

kunna tagas för gifvet, att deras rätt till andel såväl i bestämmanderätten

öfver den gemensamma egendomen som ock i den nytta, som

af egendomen kan dragas, blir på tillfredsställande sätt tillgodosedd,

hvaremot under nuvarande förhållanden de ofta torde stå så godt som

rättslösa gent emot de större delegarne.

Såsom ofvan nämnts, föreslog 1890 års lagutskott begränsning

af den ifrågasatta lagstiftningen till sådan fastighet å landet, derå

skiftesstadgans föreskrifter om delning ej vore väl tillämpliga. Mot

sådan begränsning torde emellertid med fog kunna erinras, att skiftesstadgans

bestämmelser icke afhjelpa behofvet af lagstiftning i berörda

hänseende annat än för den händelse att fråga är om gemensamhetens

brytande genom fastighetens delning, men icke i de ofta förekommande

fall, då fastigheten till största fördel för delegarne kan behållas odelad,

samt att det ofta vore önskvärdt, att egendomsgemenskapen kunde

upplösas efter enklare och billigare grunder än enligt denna stadga.

Lagutskottet anser sig i anledning häraf icke böra göra framställning

om dylik begränsning.

Mot förslagets utsträckande till att gälla jemväl lös egendom har

utskottet icke något att erinra. Olägenheter, föranledda af bristen på

lagstiftning om sameganderätt, kunna lätteligen uppstå äfven i fråga

om lös egendom, om ock erfarenheten i denna del ej vittnar så starkt

om behofvet af lagstiftningens ingripande som i fråga om fast egendom.

För den händelse förslaget leder till lagstiftning i ämnet, föreställer

sig utskottet, att vid densamma god ledning kan vara att erhålla

af den utförliga lagstiftning, som redan förefinnes angående bolag,

föreningar m. m.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande mo
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

tion, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om

utarbetande af lag till reglerande af de rättsförhållanden,

som uppkomma i följd af sameganderätt

till fast eller lös egendom.

Stockholm den 14 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1899:49 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående utarbetande af förslag till lag om sameganderätt till fast och lös egendom. s. 6 i texten