Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 11

1899-02-14 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:11, Lagutskottets Utlåtande N:o 11

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 14 febr. 1899, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 20 kap.

8 § ärfdabalken.

Andra Kammaren liar till behandling af lagutskottet hänvisat en

af herr J. Byström inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 10, af

följande lydelse:

»I 1667 års förmyndareordning, som i likhet med nu gällande

lag betonade förmyndarens pligter mot myndlingen i fråga om dennes

uppfostran till en god medborgare, upptogs icke bland de omständigheter,

som grundläde obehörighet att vara förmyndare, det förhållandet,

att förmyndare och myndling vore af olika religionsåskådning. Men de

religiösa rörelser, som i början af 1700-talet framträdde i vårt land,

tyckas dock ha föranledt dem, som stiftade 1734 års lag, att upprätta

ett lagstadgande, som skulle förhindra, att en omyndig utsattes för

obehörig inverkan i religiöst hänseende af en enligt deras mening okyrklig

förmyndare. Det är väl på denna grund, som vi nu ha bestämmelsen

i ärfdabalkens 20 kap. 8 §: »Ej må den vara förmyndare, som ... af

annan lära är». . .

Åndrade förhållanden på det kyrkliga området i vårt land så väl

som religionsfrihetens rättmätiga kraf synas oss dock fordra, att orden:

»eller den af annan lära är» i nämnda paragraf upphäfvas. Detta framgår

bland annat deraf,

att i de lagförslag, som åt lagkomitén och den äldre lagberedBih.

till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 6 Häft. (N:o 11.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

ningen afgåfvos, det ansågs olämpligt att bibehålla föreskrift om den

religiösa ståndpunkt, som förmyndaren borde inneha i förhållande till

sin myndling, och att dessa förslag i stället genom en allmän bestämmelse

öfverlemnade åt domaren att i hvarje fall, der andra än de i lag

bestämda hindren kunde förekomma, pröfva dessas betydelse,

att lagutskottet för flera år sedan tillstyrkt den ifrågasatta lagförändringen,

att Andra Kammaren år 1891 enhälligt eller utan votering antog

detta förslag, samt

att äfven i Första Kammaren kraftigt talats för rigtigheten af denna

lagförändring.

Förmynderskap medför visserligen i allmänhet så väl besvär som

ansvar och kan sålunda i många fall icke vara något att sträfva efter,

men å andra sidan kan det ju stundom medföra ekonomisk fördel. I

alla händelser är det ett förtroendeuppdrag, som ej borde förmenas någon

blott derför, att han icke tillhör statskyrkan.

Det kan ju ock i vissa fall vara lämpligare och angenämare för

exempelvis en enka att få en slägting till förmyndare för hennes faderlösa

barn än att taga en fullkomligt oskyld. Lagen tycks ock förutsätta,

att man i första hand vid förordnandet af förmyndare skall vända

sig till skyldeman. Men om denne skyldeman är t. ex. metodist, så

kan han ej, huru väl qvalificerad han än är för ett dylikt uppdrag, förordnas

till förmyndare. Ett dylikt sakernas tillstånd kan dock icke

vara rätt.

Den lagförändring, som jag nu åsyftar, anser jag äfven nödvändig

för att åvägabringa samstämmighet mellan §§ 1 och 2 i ärfdabalk ens

20 kap., der det i förra fallet heter: »Fader vare sina barns rätte förmyndare»

och i det senare: »Ej må den vara förmyndare, som... af

annan lära är.»

Det har emellertid någon gång framhållits, att dessa paragrafer

ej stå i strid mot hvarandra med hänsyn till förmyndares religiösa öfvertygelse.

Den åttonde paragrafens uttryck »af annan lära» har man

nemligen ej ansett vara tillämpligt på fadern, om han skulle bli förmyndare

för sina barn.

Men om denna tolkning vore rigtig, så skulle väl deraf följa, att

de öfriga inhabilitetsgrunder, som § 8 innehåller, såsom »litet vetande»,

»gäldbunden», »slösare», »barnens vederdeloman», »den som ej fylt tjugufem

år», »är för gammal eller för fattig», »vanför», »utländsk man», »den,

som häfver Kronans eller andra sådana medel under händer», icke heller

skulle hindra fader att blifva förmyndare för sina barn. Detta leder

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

emellertid till orimligheter. Att det förefinnes stridighet mellan de nu

nämnda paragraferna framhölls äfven af 1891 års lagutskott, som härom

yttrar bland annat:

»I 6 § af gällande dissenterlag föreskrifves bland annat, att, der

endera af ett barns föräldrar tillhör främmande trossamfund och den

andra svenska kyrkan, barnet skall uppfostras i denna kyrkas lära, att,

om mellan makar träffats aftal om deras barns uppfostran i evangelisklutherska

läran eller främmande troslära, sådant aftal skall gälla, derest

vissa föreskrifna former blifvit iakttagna, samt att den, som fylt femton

år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad, icke på grund af föräldrarnes

öfvergång till främmande trossamfund skall anses skild från

svenska kyrkan. Likaledes är föreskrifvet, att ett i äktenskap emellan

mosaisk trosbekännare och medlem af svenska kyrkan födt barn skall

uppfostras i svenska kyrkans lära, äfvensom att ett angående den lära,

hvari barnet skall uppfostras, träffadt aftal i ett dylikt äktenskap under

nyss antydda vilkor skall ega giltighet. I samtliga dessa och de flera

tänkbara fall, der en fader bekänner annan tro än sitt barn, uppstår en

konflikt emellan, å ena sidan, lagens bud, att fader är sina barns rätte

förmyndare och, å andra sidan, dess föreskrift, att den ej må vara förmyndare,

som är af »annan lära». En dylik konflikt kan, enligt utskottets

förmenande, icke lösas på annat sätt, än att fadern såsom obehörig

skiljes från förmynderskap, som han med naturens rätt utöfvar för sitt

barn, och detta oaktadt i öfrigt icke den ringaste tvekan om hans lämplighet

förefinnes. En sådan lösning kan emellertid icke anses tillfredsställande;

hvartill kommer, att ändamålet dermed oftast förfelas, då ett

barn för visso icke undandrages sin faders inflytande, derigenom att en

för barnet mer eller mindre främmande person göres till dess förmyndare.

Det kan visserligen sättas i fråga, huruvida förbudet gäller fader,

helst något förordnande för honom icke lärer behöfva utfärdas, men gent

emot den bestämda förklaringen, att den icke må vara förmyndare, med

afseende å hvilken någon af de i paragrafen uppräknade omständigheter

föreligger, torde er* dylik uppfattning icke kunna försvaras.»

Slutligen må framhållas, att det syfte, som de gamle lagstiftare

hade med orden: »eller den af annan lära är», nemligen att förhindra,

det barn af statskyrkans medlemmar skulle vid föräldrars frånfälle blifva

af en förmyndare uppfostrade i »annan lära» eller af honom öfvertalas

att öfvergå till så kalladt främmande trossamfund, att detta syfte är

tillräckligt framhäfdt i de föreskrifter, som finnas

dels i § 2 af 22 kap. ärfdabalken och

dels i kongl. förordningen af den 16 november 1869 angående

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

ansvar för den, som söker förmå annan till affall från den evangelisktlutherska

läran.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört, anhåller jag vördsamt,

att Riksdagen för sin del må besluta, att ur 20 kap. 8 § ärfdabalken

orden: »eller den af annan lära är» måtte utgå, så att paragrafen får

följande lydelse:

Ej må den vara förmyndare, som litet vetande, gäldbunden, slösare

eller barnfens vederdeloman är, eller den, som ej fylt tjugufem år,

eller är så gammal och vanför eller så fattig, att han förmvnderskapet

ej förestå kan: icke eller utländsk man, eller den, som häfver Kronans

eller andra sådana medel under händer.»

*

Den bestämmelse, mot hvilken förevarande motion är rigtad, är

enligt utskottets åsigt uttryck för en rigtig princip. Den öfverensstämmelse,

som lagen fordrar emellan förmyndarens och myndlingens

religiösa bekännelse, har uppenbarligen tillkommit i syfte att förebygga

försök från förmyndarens sida att med begagnande af sitt

inflytande förmå myndlingen till affall från den lära, hvari han skall

uppfostras. Föreskriften, sådan den är gifven, är ej heller, såsom motionären

synes förutsätta, till uteslutande fördel för statskyrkans bekännare;

myndlingar, som skola uppfostras i annan lära än den evangeliska,

få ock sitt intresse tillgodosedt att erhålla förmyndare af samma

troslära, som den de sjelfva tillhöra.

År sålunda den grundsats, som i bestämmelsen uttalas, i allmänhet

rigtig, kan det likvisst ej förnekas, att dess undantagslösa upprätthållande

mången gång kan medföra verkliga praktiska olägenheter. Det kan

nemligen i vissa fall, särskildt i orter, der främmande trosbekännare af

samma lära som myndlingen äro fåtaliga och myndlingens närmaste

fränder äro af annan lära än denne, leda derhän, att rätten tvingas

underkänna en person såsom förmyndare till följd af eu rådande skiljaktighet

emellan hans och myndlingens religiösa åskådning, och detta ehuru

personen i öfrigt måste anses såsom den till förmyndare bäst lämpade.

Att för sådana fall det vore önskvärdt, om rätten egde frihet att efter

omständigheterna förfara, bör enligt utskottets åsigt vara obestridligt,

dess mera som vår lag, på sätt motionären omnämnt, eger andra garantier

mot förmyndares obehöriga inverkan på myndlingens religiösa

öfvertygelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 5

Utskottet, som i öfverensstämmelse med det ofvan anförda ej kan

tillstyrka motionärens förslag i dess fulla omfattning, får alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Byströms förevarande

motion, ville i skrifvelse anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida från

den i 20 kap. 8 § ärfdabalken stadgade regel, att den

ej må vara förmyndare, som är af annan lära,

undantag i särskilda fall må kunna medgifvas, samt,

derest så befinnes vara förhållandet, för Riksdagen

framlägga förslag till ändring af berörda lagbestämmelse

i sådant syfte.

Stockholm den 14 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation af herrar G. Andersson och C. F. Pettersson.

Herrar Lundström och Redelius hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Lik. till Likså. Prof. 181)9. 7 Samt. 6 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.