Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om straffbestämmelser för olofligt borttagande af vilda bär å annans mark.

1899-02-17 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:12, Utlåtande, i anledning af väckt motion om straffbestämmelser för olofligt borttagande af vilda bär å annans mark.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

1

N:o 12.

Ank. till Riksd, kansli den 17 februari 1899, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om straffbestämmelser för

olofligt borttagande af vilda bär å annans mark.

Från Andra Kammaren har lagutskottet till behandling fått mottaga

en af herr A. Olsson i Tyllered inom nämnda kammare afgifven motion,

n:o 68, af följande lydelse:

»Från flera håll inom vårt land förspörjes en klagan deröfver, att

i allmänna rättsmedvetandet hos folket ej ingår behörig känsla af aktning

för joregarens eganderätt till de bär, som växa å hans skogs- och hagmarker,

såsom lingon, blåbär m. fl. I forna tider, då dessa bär ej hade

något större värde, var den deraf vållade skadan mindre känbar, men numera,

då exporten till främmande länder af skogsbär från sydliga och

mellersta delarne af Sverige nått en så betydande omfattning, att på flera

ställen egarne af mindre och magrare hemrnansdelar hafva, om ej den

hufvudsakligaste, dock en ganska afsevärd del af sin inkomst just genom

försäljning af skogsbär, blifver det för jordegaren till verklig skada och

föidust, om hans egor på detta sätt sköfla^ af obehörigt folk.

Man har väl i allmänhet ansett, att i gällande strafflags 20 och 24

kapitel förbud för olofligt tillegnade af dessa bär förelegat, men på sista

tiden har en motsatt åsigt i pressen proklamerats, och dessa tidningarnas

uttalanden hafva å ena sidan väckt oro och misstämning hos mången

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 7 Höft. (Näs 12—14). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

jordegare och å andra sidan ingifvit många den tron, att de saklöst kunna

tillegna sig huru mycket de behaga af å annans mark växande vilda bär.

Det synes derför föreligga ett verkligt behof af ett förtydligande

eller tillägg till gällande lagbestämmelser uti nu omförmälda hänseende.

Jag tillåter mig derför vördsamt föreslå, att Riksdagen i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar eller tillägg till vederbörande

lagrum i strafflagen, att derigenom tydligen ådagalägges, att det i

nämnde lag uttalade förbud mot olofligt tillegnande af t. ex. ollon och

nötter jemväl omfattar alla ute å marken växande vilda bär, såsom smultron,

hallon, blåbär och lingon m. m.»

Utskottet vill till en början uttala, att det i gällande svensk lag icke

är belagdt med straff att å annans skog eller mark taga vilda bär. Den

enda påföljd, som af ett sådant tillegnande kan uppkomma, är enligt utskottets

förmenande skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordegaren,

men eu dylik skadeersättningsskyldighet torde ej inträda i andra

fall, än då jordegaren, genom utfärdande af förbud mot bärplockning å

hans mark, upphäft den presumtion om samtycke dertill, som eljest enligt

vår svenska rättsuppfattning torde få anses föreligga. Vid sådant förhållande

kan utskottet ej förneka, att en jordegare, som å sin mark bär

vilda bär växande i större mängd, kan lida förlust derigenom, att andra

tillegna sig desamma, utan att lagstiftningen gifver honom något effektivt

skydd mot det ingrepp i hans rätt, som eger rum. Ty hvad angår skadeersättningsskyldigheten,

är denna, med hänsyn dertill att bärplockning å

annans mark hufvudsakligen idkas af barn och personer i ytterst svag

ekonomisk ställning, i de flesta fall utan värde.

Utskottet kan likvisst ej tillstyrka motionärens förslag. Visserligen

förekomma fall, då jordegaren kan anses hafva ett beaktansvärdt intresse

af att sjelf ensam tillgodogöra sig de vilda bären å sin mark; men sådana

fall höra helt visst till undantagen. Inom vårt hind, med dess stora utsträckning

och dess vidlyftiga utmarker, är tvärt om förhållandet i regeln

det, att tillgodogörandet af de vilda bären i skog och mark icke för jordegaren

har någon nämnvärd betydelse. För den fattigare befolkningen

deremot kan dylik bärplockning utgöra en afsevärd inkomstkälla. Att nu,

i och med införande af straffbestämmelser, stadga ett allmänt förbud mot

att plocka vilda bär å annans mark skulle derför känbar!, drabba den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

3

fattiga befolkningen, som derigenom betoges ett tillfälle att skaffa sig en

välbehöflig inkomst, utan att det kunde sägas, att något allmännare jordegareintresse

genom förbudet tillgodosåges. Från nationalekonomisk synpunkt

skulle derjemte det ifrågasatta förbudet kunna medföra en beaktansvärd

förlust, i ty att de vilda bären skulle derefter å de flesta ställen antingen

alldeles icke eller åtminstone i väsentligt mindre utsträckning, än

nu sker, tillvaratagas.

Visst är, att en dylik lagstiftning skulle inom vida öfvervägande

delar af vårt land komma i bestämd strid med gammal och gängse rättsuppfattning

och endast medföra, att lagöfverträdelser i onödan tillskapades

i fall, der den allmänna rättskänslan svårligen skulle kunna tillvänja sig

att se något brottsligt.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att herr Olssons ifrågavarande motion icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation

af herrar Leman och J. Anderson mot vissa delar af motiveringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.