Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående lagstiftning om testamentsexekutörer.

1899-02-24 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:23, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående lagstiftning om testamentsexekutörer.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

5

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1899, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående lagstiftning om testamentsexekutörer.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 198, har herr Lindhagen anfört:

»Man brukar ibland beteckna såsom en lucka i vår lagstiftning, att

den ej stadgar något om testamentsexekutörer och deras befogenhet.

Denna syn på saken kan dock ej gerna vara rigtig. Ty den,

hvilken förordnats till verkställare af en aflidens yttersta vilja, behöfver

i sjelfva verket ingen vidare fullmagt, än den han fått genom testamentet.

När det enligt lag är medgifvet bestämma om egande- och

nyttjanderätten till sin qvarlåtenskap ocli i öfrigt föreskrifva vilkor för

dess användning, så bör det äfven vara medgifvet utse någon att med

testators magt och myndighet under boutredningen taga boet i besittning

i ändamål att bringa testators vilja till verkställighet.

Då detta är allt för påtagligt, anses också vanligen den antydda

bristen i lagstiftningen gälla endast testamentsexekutörs behörighet att

tillträda sitt uppdrag redan vid dödsfallet och innan testamentet »vunnit

laga kraft». Men det är svårt att förstå, huru man skall kunna förmena

honom öfvertaga boet äfven under nämnda tid, då dess angelägenheter

lika fullt kräfva omvårdnad. Ett förefintligt testamente måste

nemligen anses gälla i alla sina delar, intill dess det blifvit upphäfdt;

och den omständigheten, att svensk lag i olikhet med andra länders

lagar har beredt, testamentstagare särskild utväg att kunna begränsa

liden för klandertalan, bör ej förändra detta förhållande. Domstolarna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

pläga äfven erkänna en testamentsexekutör såsom boets rätte ställföreträdare,

oafsedt att testamentet ej fått laga kraft. Han tillätes bevaka

testamentet, låta uppsätta och inregistrera bouppteckningen samt i öfrigt

tala och svara i förekommande ärenden. Allmänna uppfattningen lutar

också derhän, att man kan utan risk inlåta sig med honom, ehuruväl

det bör anmärkas, att vissa bankinrättningar lära försigtigtvis hos sig

behålla deponerade värdehandlingar, till dess testamentet blifvit laga

kraftvunnet.

Då emellertid insigt i denna fråga förutsätter ett juridiskt omdöme,

måste hos allmänheten tvekan lätt kunna uppstå, särskildt när invändning

från arfvinges sida göres mot den utsedde exekutorns befogenhet att

företräda boet. Och, enligt hvad erfarenheten visat, faller det sig i

synnerhet ytterligt lätt att i utlandet framkalla misstankar i detta afseende

och derigenom till boets skada förhindra, att dess intressen der

blifva tillvaratagna.

Det kan sålunda hafva ett afsevärdt praktiskt intresse, att den befogenhet,

som enligt sakens natur tillkommer en testamentsexekutör,

äfven får ett tydligt uttryck i sjelfva lagen. Men å andra sidan bör

man ock stanna vid detta och undvika att hemta för oss främmande

förebilder till en vidlyftig lagstiftning i ämnet från andra länders lagar,

hvilkas i mångt och mycket invecklade bestämmelser kanske ofta mindre

tjena till att skydda det rätta än att bereda utvägar för obehöriga afsigter

att göra sig gällande. Och särskildt bör man icke förvanska

en testamentsexekutörs uppdrag genom uppställande af andra eller flera

garantier än dem, som ligga i testaters eget förtroende till den, han

gifvit fullmagt att utföra sin yttersta vilja.

På grund af hvad sålunda anförts och under förhoppning, att en

blifvande lagstiftning, derest den kommer till stånd, måtte nära anslutas

till gällande praxis, hemställer jag vördsamt, att Riksdagen ville hos

Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lag om testamentsexekutörer.»

Lagutskottet delar till fullo motionärens uppfattning, att om någon

i sitt testamente förordnat viss person att verkställa hans yttersta vilja,

denne för fullgörande af uppdraget icke behöfver åberopa annan fullmagt

än den han fått genom testamentet. Att sådant förordnande kan

med laga verkan meddelas, synes äfven förutsättas i 1 § af kongl.

förordningen angående vård af död mans bo den 24 september 1861,

der det talas om person, som af den döde till syssloman i boet satt är.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Hvad myndighet öfver boet en dylik testamentsexekutör skall anses

ega, lär ock i första hand bero på testamentets bestämmelser, dock att

naturligtvis ingen kan genom testamente åt annan upplåta större befogenheter,

än lian sjelf i lifstiden innehaft, samt att testamentet i detta

afseende liksom i andra kan rättas efter lag, om någon sterbhusdelegares

rätt till den dödes qvarlåtenskap genom detsamma trädts för

nära. Finnas uppdragets gränser icke angifna, blir afgörandet af hvad

detsamma skall anses innebära en fråga, hvars lösning beror på omständigheterna

i hvarje särskildt fall.

Att något synnerligt behof af lagstiftning rörande testamentsexekutörer

hos oss skulle förefinnas, synes knappast vara af motionären påstådt,

och utskottet har sig icke något bekant, som angifver, att så

vore förhållandet. Utskottet föreställer sig, att de rättskollisioner på

detta område, hvilka måhända någon gång förekomma, lättast och bäst

lösas genom domstolarnes praxis, särskildt som det torde möta afsevärda

svårigheter att i förevarande ämne åstadkomma en lagstiftning, hvilken

blefve af praktisk betydelse utan att dock lägga hinder i vägen för

en sund rättsutveckling. Motionären har sjelf erinrat om det varnande

exemplet af främmande länders lagar med deras invecklade bestämmelser.

Åtminstone kan det icke enligt utskottets åsigt vara skäl att företaga

denna fråga till särskildt afgörande. Vår lagstiftning rörande

testamenten är i dess helhet i många afseenden föråldrad och oklar,

och man torde kunna antaga, att en allmän omarbetning af densamma

är förestående inom icke aflägsen framtid. I samband härmed lär ock

lämpligheten af sådan lagstiftning som den, motionären föreslagit, komma

under pröfning.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 24 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Herrar C. F. Pettersson och Ohlsson hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.