Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag i fråga om ersättning åt vittnen, inkallade cf häktade personer.

1899-02-24 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:24, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag i fråga om ersättning åt vittnen, inkallade cf häktade personer.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets, Utlåtande N-''a 24-

i

N;o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1899, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t

med begäran om utredning och framläggande af förslag i

fråga om ersättning åt vittnen, inkallade cf häktade personer.

Uti en inom Allena Kammaren väckt ock till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 80, har herr Styrlander, föreslagit, att Riksdagen ville besluta

att till Kong!. Maj:t aflåta skrifvelse, det täcktes Kongl. Maj:t, efter utredning,

om och under hyilka vilkor ersättning af allmänna medel måtte kunna

beredas åt vittnen, som instämts af häktade personel'', för Riksdagen framlägga

förslag till bestämmelser i detta afseende.

Till stöd för sitt förslag åberopar motionären de skäl, han vid de nästföregående

tre riksdagarne anfört för af honom då afgifna motioner i samma

syfte, liksom ock det nnderstöd hans motion i ämnet vid sista riksdagen fnnnpit

i Andra Kammaren, som utan votering bifallit densamma,

Förslag i föreliggande ämne hafva, såsom motionären jemväl erinrat,

varit föremål för behandling vid de tre närmast föregående riksdagarne utan

att emellertid hittills hafva ledt till någon åtgärd. Första Kammaren har

IUh- till mild, Prot. W9, 7 Sami. 14 Häft. (K:i* 24, 25.).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

nemligen städse godkänt lagutskottets afstyrkande hemställan, medan Andra

Kammaren bifallit de ifrågavarande motionerna.

Utskottet, som i frågan har samma uppfattning som lagutskottet flere

gånger tillförene uttalat, vill till en början af hvad nästlidet års lagutskott

anfört i ämnet återgifva följande:

»Utskottet vill fästa uppmärksamhet derå, att uti lagen angående

ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål af den 4 juni 1886 tydligen

förutsättes, att domstol egen befogenhet att i brottmål inkalla personer

för att afhöras såsom vittnen — och detta om de åberopas vare sig af

åklagare, målsegare eller den tilltalade. Uttryckligen stadgas nemligen uti

angifna lag, att den, som enligt domstols förordnande hlifvit i brottmål till

vittne inkallad, tillkommer samma rätt till ersättning af allmänna medel, som

i samma lag tillerkännes den, hvilken i dylikt mål af allmän åklagare

åberopats till vittne. Detta stadgande anvisar sålunda en utväg, hvarigenom

de af motionären åsyftade missförhållanden kunna förebyggas. Man

torde nemligen med fog kunna förutsätta, att domstolen, särskilt då någon

är häktad samt just för de fall, att antingen den tilltalade saknar medel att

betala vittnesersättningen eller det åberopade vittnet på grund af medellöshet

är urståndsatt att infinna sig vid domstolen, skall, derest det åberopade

vittnets afhörande verkligen synes vara af någon betydelse i målet, veta att

använda den utväg, som omförmälda lag anvisar, eller att förordna om inkallande

af vittnet. Att åter medgifva alla af en häktad åberopade vittnen

rätt till ersättning af allmänna medel kan utskottet icke tillstyrka, enär

sådant lätteligen skulle kunna vålla missbruk och en oskälig kostnad tillskyndas

statsverket.»

Man har till stöd för förslaget att gifva häktad person rätt att inkalla

vittnen på allmän bekostnad erinrat om den tidsutdrägt, som vore förenad

med domstols ingripande i sådant afseende, i det att domstols beslut om

vittnes inkallande icke skulle kunna fattas förr än vid det rättegångstillfälle,

då målet första gången handlades derstädes, samt vittnesförhöret sålunda i

regel icke ega rum förr än vid andra rättegångstillfället i målet. Det vill

emellertid synas utskottet, som om berörda omständighet icke borde tillmätas

synnerlig betydelse. Den häktade lär nemligen endast undantagsvis finna

sig föranledd att påkalla vittnesbevisning för att freda sig från åtalet, innan

han vid domstolen fått kännedom om hvad åklagaren åberopar till stöd för

detsamma. Det faktiska förhållandet torde också vara, att äfven i de fall,

då kostnaden icke lägger hinder i vägen, svarandens vittnen i allmänhet

icke inkallas till första rättegångstillfället.

Det torde i sammanhang med här föreliggande fråga förtjena framhållas,

att stadgandet om ersättning förskottsvis till vittnen af allmänna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

3

medel icke lär få antagas ega sin grund i hänsyn till vittnenas befogade

anspråk på ersättning för det obehag och de kostnader, som ofta äro förenade

med vittnespligtens fullgörande. Vore så förhållandet, borde dylik ersättning

kunna förekomma i alla mål, civila lika väl som kriminella. Att den nu

tinnes stadgad i vissa brottmål, torde bero på det allmännas särskilt i dessa

mål framträdande intresse af sakens fullständiga och tillförlitliga utredning;

och lär det i betraktande häraf äfven finnas skäligt, att det öfverlemnats åt

det allmännas representanter, domstolen och åklagaren, att afgöra, i hvilken

utsträckning berörda intresse krafvel'' vittnesbevisning på det allmännas

bekostnad. Skulle det emellertid anses böra tillåtas jemväl den tilltalade att

inkalla vittnen på det allmännas bekostnad, funnes i utskottets tanke ingen

anledning att, såsom motionären föreslagit, inskränka denna rätt till de fall,

då den tilltalade tillika vore häktad. Någon åtskilnad mellan häktade och

icke häktade göres ej i gällande lag angående ersättning af allmänna medel

till vittnen i brottmål, och någon hållbar grund för dylik åtskilnad torde

vara svår att finna. Om häktning sker beror nemligen icke uteslutande på

graden af den brottslighet, hvarom fråga är, utan äfven på den tilltalades

personliga förhållanden, och fall förekomma ofta, då af tilltalade, hvilkas

brottslighet kan antagas vara ungefär lika stor, några häktas, men andra

fä stanna på fri fot, utan att det lär kunna påstås, att det allmänna i ena

fallet har mer intresse af målets utredning än i det andra.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation af herrar Husberg, Nilsson, F. Andersson, Redélius,

E. Svensson och Jansson.

Herrar Ohlsson och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att de icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.