Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande S:o 33

1899-03-07 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:33, Lagutskottets Utlåtande S:o 33

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande S:o 33.

1

N:o 33.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1899, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring i och

tillägg till 31 § i lagen om de svenska lapparnes rätt

till renbete i Sverige den 1 juli 1898.

131 § af lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

den 1 juli 1898 stadgas:

»Ej må å de områden, som blifvit till lapparnes uteslutande begagnande

anvisade, bete, slåtter, jagt eller fiske af lapparne till annan

upplåtas. Sker sådan upplåtelse, vare den ogild.

Varder bete eller slåtter å dylikt område af lapparne ej användt,

och finnes upplåtelse deraf tillsvidare kunna ske utan intrång eller skada

för lapparne, ege Konungens befallningshafvande att mot lega upplåta

betet eller slåttern, intill dess behof deraf för lapparne åter uppstår. Kan

å dylikt område upplåtelse af rätt till jagt eller fiske ske utan skada för

lapparne, ege ock Konungens befallningshafvande att tills vidare tillåta

annan att emot afgift å området jemte lapparne utöfva jagt eller fiske.

På sådana områden, som upplåtits till utvidgning af de vid afvittringen

afsätta renbetesfjell i Jemtlands län, må jemväl inegor, som icke äro för

lapparne behöfliga, utarrenderas. Vid utarrendering af bete, slåtter eller

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 21 Häft. (N:o 33). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

inegor skall fästas det vilkor, att arrendator!! sjelf må freda såväl växande

som bergad gröda från intrång af renar.

Upplåtelse, som ofvan förmäles, må dock ej ega rum, utan att de

lappar, Indika ega rätt att å området uppehålla sig med sina renar,

blifvit i ärendet hörda samt,. då fråga är om upplåtelse af bete, slåtter

eller inegor, dertill lemnat sitt samtycke. Medel, som inflyta genom sådan

upplåtelse, skola enligt de bestämmelser, som gifvas af Konungen,

användas till förmån för lapparne. »

Nu har i två särskilda inom Andra Kammaren väckta och till

lagutskottet hänvisade motioner, n:is 11 och 12, herr S. J. Kardell hemstält

om dels förändring i tredje stycket af denna §, dels ock tillägg till

densamma.

Förstnämnda motion är af följande lydelse:

»Då vid förlidet års riksdag Kongl. Maj:ts nådiga proposition till

ny lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige föredrogs i

Andra Kammaren, beslöts på hemställan af mig i nämnda lagförslags § 31

den förändringen, att för upplåtelse till andra än lappar af bete, slåtter

eller inegor på renbetesfjellen samt på sådana områden, som i Jemtlands

län inköpts till utvidgning af dessa fjell, skulle såsom vilkor erfordras ej

blott, att vederbörande lappar i ärendet hördes, utan äfven att de dertill

lemnade sitt samtycke, och blef denna förändring sedan Riksdagens beslut

samt intagen i den nya lagen, som af Kongl. Maj:t utfärdades den 1 juli

förlidet år.

I det anförande, som jag vid nämnda tillfälle höll, gjorde jag emellertid

en bestämd skilnad mellan renbetesfjellen och de till dessas utvidgning

inköpta områdena, i fråga om hvilka senare jag uttalade som min

åsigt, att de »behöfva och kunna utarrenderas». Dessa senare områden,

stundom säten för gammal svensk odling, hafva inköpts dels för att förskaffa

lapparne nödigt utrymme för deras renhjordar och bättre renbeten,

så att de skulle hela året om kunna vistas inom åt dem upplåtna områden,

dels för att åvägabringa naturliga gränser för renbetesfjellen, dels ock

för att aflägsna grunden till dessa ofta återkommande konflikter mellan lapparne

och de bofaste, hvilka uppstodo i följd af skador, som renarne gjorde

på de bofastes höstackar. För dessa ändamåls vinnande behöfde i allmän
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N.o 33.

het icke någon förändring i brukandet af de inköpta områdena ega rum,

i det brukarena efter inköpen tillförbundos att sj elfva skydda sitt bergade

foder äfvensom att tåla det intrång, som kunde uppstå genom renarnes

betande. Det kunde efter inköpens görande så mycket mindre komma i

fråga att från dem bortdrifva den svenska befolkningen, som de delar

åt de sålunda af kronan förvärfvade godsen, som utgjordes af inegor,

slåtter å utmarkerna samt mulbete, alls icke torde hafva behöfts för renbetesmarkernas

afrundning.

På ifrågavarande hemman, till hvilka bland andra höra Ljusnedal,

"V allbo m. fl., uppgår för närvarande, om man medräknar familjemedlemmar

och fast anstälde tjenare, arrendatorernas antal till minst 650 personer,

medan af länets 865 lappar endast 316, inklusive barn och tjenare, helt

och hållet samt 22 mera tillfälligtvis egna sig åt renskötsel. Bland de

omtalade arrendatorerna finnas flere, som tillhöra familjer, hvilka i flera

generationer innehaft samma arrenden, som nu af ättlingarne innehafvas.

Det skulle vara lika obilligt som ur kulturel synpunkt oförståndigt

att låta lapparne tränga undan denna befolkning af arrendatorer. Lapparne

ha visserligen ännu icke i nämnvärd grad sökt på sådant sätt

göra sig till godo den magt, som de af en händelse vunnit öfver dessa

arrendatorer. Men detta utesluter ingalunda möjligheten, att de i framtiden

komma att göra det. Det torde derför vara rådligt att redan nu söka

förebygga en sådan eventualitet.

En ändring af lagen i den af mig nu föreslagna rigtning är så

mycket nödigare, som annars åtskilliga olägenheter och ekonomiska förluster

skulle kunna drabba staten. Konungens befallningshafvande har

nemligen vid flera tillfällen låtit meddela säljarena af hemmanen och å

desamma varande arrendatorer, att de skulle få under sin lifstid bruka

hemmanen mot uppfyllande af vissa vilkor, hvarom förbehåll äfven lär ha

gjorts i åtskilliga köpebref, medan aftalet i de flesta fäll varit muntligt.

På ett och annat ställe har kronan förpligtat sig att utgifva födoråd.

Lapparnes vetorätt låter icke förena sig med sådana förpligtelse!’.

Det yrkande, som jag fÖrlidet år i denna sak — efter mycken

tvekan — gjorde, berodde på ett misstag, så till vida som det äfven kom

att omfatta de till renbetesfjellons utvidgning tillköpta områdena, och

anhåller jag derför vördsamt att nu få hemställa, att Riksdagen måtte

för sin del besluta, att sista momentet i § 31 af renbeteslagen af den

1 juli 1898 måtte erhålla denna förändrade lydelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Upplåtelse, som ofvan omförmäles, må dock ej ega ram, utan att

de lappar, Indika ega rätt att å området uppehålla sig med sina renar,

blifvit i ärendet hörda samt, då fråga är om upplåtelse af bete, slåtter

eller inegor i Norrbottens och Yesterbottens läns lappmarker samt de

vid afvittringen afsätta renbetesfjellen i Jemtlands län, dertill lemnat sitt

samtycke. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt de

bestämmelser, som gifvas af Konungen, användas till förmån för lapparne.»

I motionens syfte har herr P. Norberg instämt.

Till stöd för sitt förslag åberopar motionären, förutom det sätt,

hvarpå ifrågavarande bestämmelse vid nästlidet års riksdag tillkom, hufvudsakligen

den fara samma bestämmelse skulle innebära för den bofasta

befolkningen å de till renbetesfjellens utvidgning inköpta områdena.

Oförnekligt torde vara, att genom stadgandet, att upplåtelse af

bete, slåtter eller inegor på berörda områden icke må ske utan lapparnes

samtycke, desse erhållit ganska stor magt gentemot den bofasta befolkningen

derstädes. Det synes dock utskottet kunna sättas i fråga, om ej

stadgandets betydelse i sådant afseende blifvit af motionären i någon

mån öfverskattad. Särskildt torde förtjena att erinras, att detsamma icke

utöfvar någon inverkan på de personers rätt, till bvilka upplåtelse skett

före den 1 januari innevarande år, då lagen trädde i kraft. Lapparnes

samtycke erfordras sålunda endast för de upplåtelser, som ifrågasättas

att ske efter sagda dag, och någon möjlighet för dem att undantränga

den redan befintliga bofasta befolkningen förefinnes icke annat än i den

mån tiden för äldre upplåtelser går till ända. I hvilken omfattning

lapparne komma att begagna sig af denna möjlighet lär ännu vara för

tidigt att afgöra. Enligt motionärens uppgift hafva de hittills icke i

nämnvärd mån sökt tillgodogöra sig densamma.

Något verkligt behof af den lagstiftningsåtgärd motionären ifrågasatt

synes sålunda åtminstone icke ännu hafva framträda och kan utskottet

under sådana förhållanden icke tillstyrka att redan nu vidtaga förändring

i en lag, som så nyligen antagits. Det torde ock med visshet kunna

förutsättas, att Konungens befallningshafvande i vederbörande län och

Kongl. Maj:t icke underlåta att egna förevarande fråga sin uppmärksam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

het samt att, derest talande skäl för en lagändring i den af motionären

angifna rigtningen en gång anses föreligga, Riksdagen har att från Kongl.

Maj:t förvänta framställning i ämnet.

På grund af hvad ofvan anförts hemställer utskottet,

l:o) att herr Kardelis motion n:o 11 icke må af

Riksdagen bifallas.

I motionen n:o 12 anför samme motionär:

»Det är ett faktum, att åtminstone i vissa trakter af Jemtlands

län den renegande lappbefolkningen hastigt minskas. Jag har sålunda

af lappfogden i nämnda län hört uppgifvas, att i Offerdals lappby finnas

allenast tre renegande lappar, af hvilken ingen enda genom födseln tillhör

detta samhälle, och att liknande förhållanden råda i Föllinge och Idre.

År 1898 uppgick hela lappbefolkningen i Jemtlands län till 865 personer,

fördelade i följande kategorier:

1) Renskötande lappar med barn och tjenare ........................ 316 personer

2) Lappar, som slagit sig ned såsom nybyggare i fjellen,

men äfven egna sig åt renskötsel..................................... 22 »

3) Nybyggarelappar med barn och tjenare, bosatta i fjellen 135 »

4) I fjellen sig uppehållande lappar, som lefva af fiske,

tillfälligt arbete och dylikt................................................... 77 »

5) Nere på bygden sig uppehållande lappar ........................ 237 »

6) Lappar, som åtnjuta stadigvarande fattigunderstöd af staten 35 »

7) Lappar, som vistas i Norge ...................... 43 »

Summa 865 personer

Orsakerna till renskötselns tillbakagång äro tvifvelsutan flera.

Redan den allt lifligare beröringen med den bofasta befolkningen och de

unga lapparnes utbildning i missionsskolorna alstra benägenhet att öfvergifva

nomadlifvet och leda till försumlighet i renskötseln. Andra orsaker

torde vara: ogynsamma vintrar, ökning i vargarnes antal och kanske

äfven den minskade tillgången på renmossa.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

De lappar, som sålunda upphört med renskötsel, måste naturligtvis

egna sig åt andra näringsfång. Närmast till liands ligger det för dem att

slå sig ned på lämpliga ställen i fjellen för att der lefva af vanlig boskapsskötsel

oeli fiske, om fiskevatten finnes i närheten. Det är klart,

att boskapsskötseln dervid måste vara hufvudsak, om de vilja komma till

välstånd. — Ett icke så ringa antal lappar har, såsom redan sagdt är,

också tillgripit denna utväg.

Men nu är att märka en betänklig omständighet: en lapp bär

strängt taget — ingen laglig rätt att på detta sätt blifva bofast i fjellen.

Lapparne hafva inom Jemtlands län näppeligen någonsin haft någon sådan

rätt, Der gälde förut Konungens befallningshafvandes på äldre förhållanden

grundade bref af den 24 juli 1879, som endast medgaf lapparne rätt till

renboskapsskötsel inom fjellen.

Förhållandenas magt är emellertid i längden starkare än bref och

författningar, hvadan på senare tider flera lappar, som förlorat sina renar,

med tyst medgifvande slagit sig ned i fjellen som nybyggare. Deras

besittningsrätt är naturligtvis i hög grad prekär och så osäker, att den

för lappen omöjliggör vidtagande af mera omfattande anordningar, afsedda

att förbättra hans ställning i de nya förhållandena. Han kan endast

uppföra den mest primitiva bostad, företaga blott obetydliga odlingar m. in.

Den på renbetesmark boende, icke nomadiserande lappens ställning

har icke förbättrats genom den nya lagen af den 1 juli 1898. Han kan

fortfarande intet ögonblick vara säker på att icke blifva vräkt från sin

innehafvande lägenhet.

Man kan icke undra på om, då så är, mången icke renegande

lapp föredrager att begifva sig ner åt landet och öka de der varande

proletärernas antal.

Då nu en möjlighet finnes att med begagnande af de resurser,

som renbetesmarkerna erbjuda, skydda lapparna mot detta öde, så synes

det mig, som om det vore lagstiftarens pligt att härvid ingripa. Lämpligast

torde vara att medgifva lapp, som det önskar, rätt att, med tillstånd af

vederbörande lappby samt efter pröfning af Konungens befallningshafvande,

slå sig ned såsom nybyggare för en tid af högst 20 år på område, som

honom af Konungens befallningshafvande anvisas. En sådan tjuguårig

besittningsrätt och den större trygghet, som den skulle medföra, skulle

göra det möjligt för lappen att inrätta sig fullkomligt på nybyggarevis

samt att med tiden fullständigt uppgå i den bofasta befolkningen. Han

skulle äfven ''med mycken sannolikhet kunna räkna på att också i fram
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

tiden få behålla sålunda upplåten jord, då antagligen en tjugu år härefter

ingen enda renskötande lapp linnes qvar i åtskilliga lappbyar.

På de senare åren ha flera lappar hos Konungens befallningshafvande

i Jemtlands län gjort ansökning om upplåtelse af jord på sådana

trakter i renbetesmarkerna, som icke passa för renskötsel, men Konungens

befallningshafvande har ej kunnat göra något vid saken. De bosättningar

af lappar, som der faktiskt förekomma, ha sålunda icke något lagligt

berättigande.

Att vederbörande lappbys tillstånd bör vara ett vilkor för upptagande

af ifrågavarande slags nybyggen, är sjelf klart och torde ej tarfva

vidare bevisföring.

Gifvet torde äfven vara, att Konungens befallningshafvande bör i

hvarje särskildt fall pröfva i dylik fråga gjorda ansökningar samt anvisa

lämplig mark. Lappen, hvilken saknar hvarje erfarenhet som landtman,

väljer, hänvisad uteslutande till sitt eget omdöme, icke alltid, om ens i

regel, sådana platser som äro lämpliga. Valet bestämmes ofta af biomständigheter,

såsom närheten till ett fiskevatten, till renskötande lappars

stamhåll eller annat; och med ett sådant misslyckad! val är ofta hela

bosättningens syfte förfeladt.

Med hänseende till det sagda och för att åtminstone i någon mån

söka afvända från lappbefolkningen det sorgliga öde, som i annat fall

synes oundvikligt förestå densamma, åtminstone inom Jemtlands län,

vågar jag härmed vördsamt hemställa, att Eiksdagen måtte för sin del

besluta tillfogande till §31 i renbeteslagen af den 1 juli 1898 af ett

moment, så lydande:

Konungens befallningshafvande eger att på till renbete upplåtet

område, efter vederbörande lappbys hörande och samtycke, anvisa åt lapp,

som anmäler sig vilja drifva boskapsskötsel i allmänhet, jord till brukande

med högst tjuguårig besittningsrätt. Om vilkoren för sådan upplåtelse

och de förmåner, som åtfölja den samma, förordnar Konungen.»

Mot hvad motionären sålunda föreslagit möta enligt utskottets förmenande

synnerliga betänkligheter. Den hittills varande lagstiftningen

på detta område har hufvudsakligen gått ut på att söka åt lapparne bevara

deras ursprungliga och säregna näringsfång, att skydda dem såsom

renskötare. Motionären åter vill bereda de lappar, som egnat sig åt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

andra näringsfång, vissa fördelar, hvilka, om de tillerkändes dem, svårligen

kunde annat än lända till förfång för de renskötande lapparne.

Faktiskt är, att det numera finnes ett icke oväsentligt antal lappar,

som egna sig åt andra näringsfång än renskötsel. Utan att hittills hafva

öfvergått till jordbrukare i egentlig bemärkelse, uppehålla de sig, såsom

motionären anfört, på olika sätt, men hufvudsakligen såsom boskapsskötare.

Det kan emellertid med fog ifrågasättas, huruvida dessa näringsfång förtjena

att omgifvas med lagens särskilda hägn. Allra minst torde skäl

förefinnas att på renbetesmarkerna söka åstadkomma en bofast boskapsskötande

befolkning. Sådant torde nemligen icke kunna ske utan väsentligt

intrång i de renskötande lapparnes rätt och skulle dessutom till sjelfva

renbetesfjellen föra samma kollision mellan bofaste och icke bofaste, som

vid gränserna af lapparnes områden föranledt så många svårigheter.

I allt fall torde förevarande fråga vara så omfattande och af så

tvifvelaktig beskaffenhet, att lagstiftning i densamma icke lämpligen kan

ske på enskild motionärs framställning. Det vill synas utskottet, som

om frågans säkra bedömande skulle förutsätta en mångsidig och grundlig

utredning rörande dithörande förhållanden, samt att, derest något skulle

anses böra göras, initiativet lämpligast borde utgå från Ivongl. Maj:t.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

2:o) att ej heller herr Kardelis motion n:o 12

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation

mot utskottets hemställan under l:o) här ofvan af herrar Husbenj och

om Stapelmohr, hvilka ansett den i ämnet väckta motionen böra af utskottet

tillstyrkas.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

dessa ärendens behandling inom utskottet.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.