Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 27 kap. 10 § byggningabalken.

1899-03-17 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:36, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 27 kap. 10 § byggningabalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

1

S:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1899, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning

af väckta motioner om ändrad lydelse af

27 kap. 10 § byggningabalken.

Från Andra Kammaren har lagutskottet till behandling mottagit

två särskilda motioner, åsyftande omarbetning af nu gällande bestämmelser

i 27 kap. 10 § byggningabalken angående afträdares rätt till

foder, som vid fardag finnes å egendomen qvar.

Uti • den ena af ifrågavarande motioner, n:o 54, har herr A. P.

Gustafsson anfört:

»Då upprepade försök att få en fullständig arrendelag till stånd

misslyckats, borde likväl rättmätiga förslag om partiella reformer i dithörande

delar icke tillbakavisas, och under förhoppning derom vågar

jag vördsamt påkalla Riksdagens medverkan till afhjelpande af en brist,

som förefinnes i gällande lag om afträdande arrendators rätt och skyldighet

angående förfarandet med vid fardag å hemmanet öfverblifvet

foder.

I 27 kap. 10 § byggningabalken talas visserligen om att »då bonde

från hemman flytta skall och då fardag inne är, har foder öfver och

vill det sälja, bjudes det jordegaren eller honom som efterkommer»,

men då föreskrifterna om sättet för öfverlåtande äro ofullständiga och

i saknad af bestämmelser om biläggandet af uppkomna tvister om pris

Bill. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 23 Haft. (N:o 36.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

m. m., hvilka nu mången gång måste dragas inför domstols pröfning

och dom, anser jag ett förtydligande härutinnan vara af behof påkalladt;

hvarjemte rättigheten för afträdande arrendator att sista arrendeåret

taga full betalning för hela öfverblifna foderförrådet icke synes

mig vara förenlig med billighetens fordringar. Då arrendatorn är i lag

förbjuden att under arrendetiden från hemmanet bortföra foder, borde

deraf följa, att ej bättre rätt tillerkändes honom vid afträdesåret. Då

det är allom bekant, behöfver jag visst icke omnämna, hvilken betydande

roll foder- och gödselförrådet spelar vid jordbrukets rationella

skötsel; detsammas oumbärlighet och värde har ock nogsamt beaktats

af Kongl. Maj:t, som genom kungörelse af 10 november 1882 angående

kronodomäner funnit för godt bestämma lämpliga föreskrifter uti ifrågavarande

sak; föreskrifter, som på samma gång de tillgodose arrendatorns

rätt äfvenledes utgöra ett korrektiv emot möjligheten för honom att

beröfva hemmanet den del af fodret, som rätteligen bör qvarstanna vid

detsamma såsom gödsel.

Att afträdande arrendator skall hafva ersättning för den afkastning,

som honom tillkommit af bergad foderskörd, för den händelse

arrendet fortgått, bör af ingen förnekas, men att till honom skall utgå

betalning för den del deraf, som under ett fortsatt arrende tillkommit

hemmanet i form af gödningsämne, anser åtminstone jag icke vara rättvist.

I många fall har ock såsom praxis vid ifrågavarande foderöfverlåtelser

— der sådan kunnat komma till stånd — tillämpats, att någon

del af lösningspriset afdragits såsom rätteligen tillhörande hemmanet

och detsamma tillfallande gödselvärde. Att någon del af värdet af vid

afträdet öfverblifvet foder bör tillhöra hemmanet, tror jag icke bör

blifva föremål för meningsskiljaktigheter, ehuruväl meningafne kunna

vara delade om, huru stor anpart af värdet bör räknas hemmanet till

godo. I förut omnämnda kongl. kungörelse bestämmes den betalningsfria

andelen till hälften, mig synes deremot en tredjedel af öfverenskomna

eller åsätta lösningsvärdet vara nog. I medvetenhet om att

Riksdagen beaktar nödvändigheten af klara och tydliga lagbestämmelser,

äfvensom att gällande lag blir i öfverensstämmelse med såväl det

allmännas som den enskildes rätt och väl, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, det 27 kap. 10 § byggningabalken

finge följande förändrade lydelse:

Då bonde från hemman flytta skall--— —---y

----------—. Häfver han, då fardag inne är,

foder öfver, vare han, om jordegaren eller efterträdaren sådant önskar,

skyldig detsamma öfverlåta mot ersättning, motsvarande två tredjedelar

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

af i orten gällande pris; och varder denna ersättning, derest öfverenskommelse

icke kan uppnås, bestämd af tre gode män, Indika utses på

sätt som i lagen om skiljedom är stadgadt. Vare ock —----

— —--— — — — — — —--— — det åter.»

Den andra af ofvan omförmälda motioner, n:o 139, har afgifvits

af herr C. E. Johansson i Berga och är af följande lydelse:

»Byggningabalkens 27 kap. 10 § föreskrifver angående arrendator

rätt eller förbud att sälja eller bortföra det foder han har öfver,

då han vid fardag skall afflytta, följande:

Häfver lian, då fardag inne är, foder öfver, och vill det sälja; bjude

det jordegaren, eller honom, som efterkommer.--— — — — —

Om nu jordegaren eller tillträdaren vill lösa det foder, som afträdaren

hembjuder, och öfverenskommelse uppnås, då är ju detta nu

anförda lagstadgande tydligt; men om jordegaren eller tillträdaren icke

vill lösa det öfverblifna fodret eller kommer att med afträdaren ingå

aftal derom, då vet ej lagen om någon tydlig föreskrift i ifrågavarande

fall.

Dessa ofullständiga och otydliga bestämmelser hafva också gifvit

anledning till många tvistigheter, hvilka måst lösas genom domstolarnes

utslag.

I fråga om de af domänstyrelsen utarrenderade kronoegendomar

är stadgadt genom kongl. kungörelsen angående förändrade grunder

för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882,

der det heter:

»23:o)------------*-----------

Arrendator vare pligtig att vid egendomens afträdande utan ersättning

tillhandahålla tillträdaren foder till visst belopp, som varder i

arrendekontraktet bestämdt. Det derutöfver vid arrendets frånträdande

å egendomen befintliga förråd af hö och halm skall af arrendatorn öfverlåtas

åt tillträdaren mot ersättning, motsvarande hälften af det i orten

gångbara pris och hvilken ersättning, derest öfverenskommelse derom

icke uppnås, bestämmes af gode män i den ordning, som i nästföregående

moment finnes stadgad.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

Från kronoegendomarne synes sålunda foder kunna få bortföras

endast efter af Kongl. Maj:t särskildt gifven tillåtelse.

I fråga om uppgörelse mellan annan jordegare och arrendator

åter, då foder vid fardag finnes öfver, är såsom anförts intet klart, tilllämpligt

lagstadgande, såvida ej arrendekontraktet föreskrifver, huru

härvid skall förfaras, hvilket ofta icke brukar vara händelsen. I afsigt

att afhjelpa denna ofullständighet och om möjligt, så vidt på tydliga

lagbestämmelser kan bero, förebygga eller begränsa eventuella rättegångar

angående ifrågavarande förhållanden, tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 27 kap. 10 § byggningabalken

må erhålla följande förändrade lydelse:

»Då bonde---------— —--—--

dalers bot. Häfver han, då fardag inne är, foder öfver, och vill det

sälja; bjude det jordegaren, eller honom, som efterkommer. Vill denne

ej lösa detsamma mot skälig ersättning, hvilken i tvistiga fall bestämmes

af tre gode män, hvilka utses på sätt som i lagen om skiljemän är

stadgadt, må afträdaren för egen del använda öfverblifvet foder. Vare ock

det åter.»

Rörande dessa motioners förhållande till hvarandra och till det,

som kan anses vara gällande rätt i förevarande ämne, torde förtjena

påpekes, att endast herr Gustafssons motion så till vida åsyftar förändring

i nu tillämpade rättsregler, som i densamma föreslås, att afträdande

arrendator skall vara skyldig att, der jordegaren eller annan efterträdare

sådant önskar, vid fardag öfverlåta qvarvarande foder mot ersättning,

allenast motsvarande två tredjedelar af i orten gällande pris.

Båda motionärerna föreslå stadgande, huru i brist på öfverenskommelse

den ersättning skall bestämmas, som tillkommer afträdaren för öfverlåtet

foder, hvarjemte herr Johansson, enär gällande lag saknade

uttrycklig föreskrift, huruvida afträdaren vore berättigad att, då tillträdaren

efter hembud icke ville lösa öfverblifvet foder, bortföra detsamma

från egendomen, hemställer om lagens fullständigande i detta afseende.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 36. 5

Då utskottet nu går att öfver motionerna afgifva utlåtande, vill

utskottet till en början såsom sin åsigt uttala, att gällande lags bestämmelser

svårligen kunna anses gifva anledning till tvekan derom, att

afträdande arrendator, sedan jordegaren eller tillträdande arrendatorn

efter hembud förklarat sig icke vilja lösa öfverblifvet foder, eger full

befogenhet att bortföra fodret från egendomen och använda detsamma,

såsom han för godt finner, der arrendeaftalet ej annorlunda bestämmer.

Något förtydligande eller fullständigande af lagen i detta hänseende

synes sålunda utskottet icke vara särskilt af behofvet påkalladt.

Hvad vidkommer förslaget, att jordegare eller tillträdande arrendator

skulle ega rätt att lösa vid fardag öfverblifvet foder till billigare

pris äu det eljest då gängse, vill utskottet ej förneka, att fall kunna

förekomma, då en bestämmelse af sådan innebörd vore af billighet och

rättvisa betingad. Särskildt vore densamma egnad att förekomma, att

en afträdande arrendator under fardagsåret samlade större fodertillgång,

än hänsynen till egendomens ordentliga brukande medgåfve. Utskottet

kan likvisst ej tillstyrka lagändring i det af motionären herr Gustafsson

angifna syftet. Att för vårt land med dess skiftande förhållanden i

lag fastslå eu gemensam bestämmelse i fråga om den ersättning för

foder, som skall afträdande arrendator tillkomma, kan, enligt utskottets

mening, ej gå för sig, utan att deraf i somliga fall skulle uppstå verkliga

olägenheter. Liksom saknaden af dylik bestämmelse kan för vissa

fall lända till skada för jordegaren, skulle afträdande arrendatorn i

många fall, derest bestämmelsen infördes, tillskyndas förlust. Särskildt

i orter, der fodret utgjorde den hufvud sakliga afkastningen af egendomen,

blefve verkan af bestämmelsen känbar nog för arrendatorerna.

Enligt utskottets åsigt tillgodoses i ett sådant fall som detta

jordegarnes liksom arrendatorernas ömsesidiga intressen bäst utan lagstiftningens

mellankomst; och det fria aftalet torde här vara att föredraga

framför lagbestämmelser, som på grund af de vexlande förhållanden,

hvilka deraf skola regleras, måste i ett flertal fall blifva otillfredsställande.

Med den utbredning, skrifkunnigheten numera har bland

vårt folk, lärer det också ej annat än undantagsvis möta hinder för

vederbörande jordegare att i skriftligt aftal tillförsäkra sig den rätt

till qvarvarande foder, som af förhållandena må anses påkallad.

Ej heller anser sig utskottet böra tillstyrka motionärernas förslag,

i hvad detsamma går ut på stadgande derom, att den afträdaren tillkommande

ersättning för qvarvarande foder i tvistiga fall skulle bestämmas

af gode män, utsedde på sätt i lagen om skiljemän säges.

För så vidt detta motionärernas förslag får anses innebära, att parterna

Bill. till Riksd. Vrot. 1809. 7 Sand. 23 Iluft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

skulle ega rätt att vid domstol föra talan mot skiljenämndens värdering,

vore med förslaget föga vunnet. Innebär detsamma åter, att

skiljenämndens utlåtande skulle vara slutligen afgörande, kan det sättas

i fråga, om ej lagstiftningen skulle gå allt för långt, om den, utan afseende

å de rättsegandes egen vilja, tvunge dem att ovilkorligen vara

underkastade gode mäns afgörande i en sak af sådan beskaffenhet som

den ifrågavarande, hvilken för öfrigt, då den afser allenast sättet för

slitandet af en framtida tvist, väl är egnad att regleras genom parternas

på förhand träffade öfverenskommelse.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

l:o att herr Gustafssons förevarande motion icke

må af Riksdagen bifallas.

2:o att herr Johanssons ifrågavarande motion ej

heller må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 mars 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

STOCKHOLM. I\ A. NYMAXS EFTERTRADARE8 TRYCKERI, 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.