Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning i fråga om inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

1899-04-07 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:39, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning i fråga om inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskotteta Utlåtande N:o 39.

\

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1899, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning i

fråga om inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade

embetsberättelse har justitieombudsmannen till behandling upptagit

frågan om inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet och i

sådant afseende föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder till

lagstadgad inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Den till stöd för berörda förslag afgifna framställningen är af följande

lydelse:

»I 1 kapitlet 10 § rättegångsbalken stadgas: »Nu häfver häradshöfding

förfall, att han sitt embete ej förrätta kan; kungöre det hofrätten. Pröfvas

det lagligt; förordne hofrätten en skicklig man, som embetet i hans ställe

förestår.» Då häradshöfdingarne icke såsom andra embetsman åtnjuta

någon lagstadgad semester, har berörda föreskrift vunnit tillämpning icke

allenast i de fall, då häradshöfdingarne haft laga förfall i egentlig mening,

utan äfven då de önskat ledighet för att bereda sig någon tids hvila från

arbetet eller för annan enskild angelägenhet. Enligt en antagligen mycket

gammal praxis åtnjuta häradshöfdingarne af sådan anledning mycken

ledighet. Man hade möjligen kunnat antaga, att hofrätternas välbetänkta

genom Svea hofrätts cirkulär den 2 oktober 1893 kungjorda beslut att

Bih. till Rikad. Prot. 1899. 7 Sami. 26 Häft. (N:o 39). 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

icke vidare utnämna vice häradshöfdingar skulle föranleda att häradshöfdingarne

väsentligen mera än förut skulle kommit att sjelfva förvalta

sina embeten. Vikariaten för häradshöfdingarne borde nemligen i följd af

sagda beslut hafva mistat något af sin lockelse hos de unga juristerna.

Och någon ändring till det bättre torde i fråga om utsträckningen af

häradshöfdingarnes tjenstledighet till äfventyra hafva inträda men väsentlig

är i allt fall den förändringen icke.

Jag har låtit verkställa undersökning angående häradshöfdingarnes

ledighet under åren 1896 och 1897. För öfverskådlighetens skull hafva

dervid endast medtagits de domsagor, i hvilka jemlikt förordningen den

17 maj 1872 tio allmänna tingssammanträden årligen hållas, och har undersökningen

således omfattat 21 af de under Svea hofrätt lydande domsagor,

alla de 17 domsagor, som lyda under hofrätten öfver Skåne och Blekinge,

samt af domsagorna under Göta hofrätt 33 för år 1896 och 34 för år

1897. Enligt ifrågavarande undersökning har ledighet från häradshöfdingeembetets

utöfvande beviljats för följande antal dagar, i medeltal för hvarje

domsaga, nemligen: i domsagorna under Svea hofrätt 124 dagar år 1896

och 142 dagar år 1897, i domsagorna under Göta hofrätt 138 dagar år

1896 och 158 dagar år 1897 samt i domsagorna under hofrätten öfver

Skåne och Blekinge 111 dagar år 1896 och 102 dagar år 1897. Från följande

antal allmänna sammanträden, i medeltal för hvarje domsaga, hafva de

särskilda, hofrätterna under nämnda år beviljat ledighet, nemligen: Svea

hofrätt från 5,29 år 1896 och 5,38 år 1897, Göta hofrätt från 5,88 år 1896

och 6,24 år 1897 samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge från 4,71 år

1896 och 5 år 1897.

Med stöd af dessa siffror, och då någon väsentlig olikhet i förevarande

hänseende ej kan antagas förefinnas emellan, å ena sidan, de domsagor, i

hvilka nyssnämnda förordning tillämpas, samt öfriga domsagor, å andra

sidan, lärer man kunna påstå, att mer än hälften af de allmänna tingssammanträdena

i de förra och af de lagtima tingen i de senare förorättas af

vikarier. Anledningarne till dessa vikariat äro mångahanda. Atskillige

äldre häradshöfdingar åtnjuta ständig ledighet, och ej få häradshöfdingar

äro under längre tider tjenstledige för fullgörande af allmänna uppdrag,

hvartill komma såsom ytterligare anledningar sjukdomsfall, vårdandet af

enskilda angelägenheter, andra embetsgöromål, helsans vårdande o. s. v.

I fråga om de särskilda anledningar, för hvilka ledighet beviljats,

visar sig, att inom de domsagor, som undersökningen omfattat, ledighet under

åren 1896 och 1897 erhållits för andra embetsgöromål och enskilda angelägenheter

från minst 4 och i några fall ända till 6 allmänna sammanträden

i följande antal domsagor, nemligen: under Svea hofrätt år 1896 i 10 och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

3

år 1897 i 6 domsagor, under Göta hofrätt år 1896 i 12 och år 1897 i

15 domsagor samt under hofrätten öfver Skåne och Blekinge år 1896 i

8 och år 1897 i 11 domsagor. I afseende å ledighet för enskilda angelägenheter

ensamt ställa sig siffrorna för ledighet från minst 4 allmänna

sammanträden sålunda: under Svea hofrätt år 1896 icke i någon och år

1897 i en domsaga, under Göta hofrätt år 1896 i 7 och år 1897 i 8

domsagor samt under hofrätten öfver Skåne och Blekinge år 1896 i 8

och år 1897 i 10 domsagor. För andra embetsgöromål, enskilda angelägenheter

samt helsans vårdande, hvilket sistnämnda uttryck i vissa fall

synes betyda detsamma som nödig hvila från arbetet, men i andra fall

torde hafva afseende å verklig sjukdom eller sjuklighet, har ledighet be
viljats

från minst 4 allmänna sammanträden i följande antal domsagor,

nemligen: under Svea hofrätt år 1896 i 10 och år 1897 i 11 domsagor,

under Göta hofrätt år 1896 i 21 och år 1897 i 19 domsagor samt under

hofrätten öfver Skåne och Blekinge år 1896 i 9 och år 1897 ill domsagor.

Det framgår alltså af dessa sifferuppgifter, att det ej är ovanligt, att

häradshöfding ar utan laga förfall i egentlig mening åtnjuta ledighet från

4 eller flera af de 10 allmänna tings sammanträd en, som årligen hållas

uti ifrågakomna domsagor. Medräknas äfven de fall, då ledighet beviljats

från 3 allmänna tingssammanträden under ett år, ökas förberörda siffror

ganska väsentligt.

Man har i vårt land på goda grunder varit angelägen att bereda

domarena på landet eu synnerligen oberoende och sjelfständig ställning.

Vid sådant förhållande är det en märklig företeelse, att man i den stora

utsträckning, hvarom ofvan omförmälda sifferuppgifter närmare upplysa,

medgifver häradshöfdingarne att utan verkligt laga förfall öfverlemna

embetet till vikarier, om hvilka i regeln måste sägas, att de ej alls besitta

den sjelfständiga och oberoende ställning, som man varit angelägen att

tillförsäkra häradshöfdingarne. Då vidare kontinuitet vid ledningen af

rättsförhandlingarne är af mycken vigt, i synnerhet i vårt land, der de

större rättegångsmålen vanligen ej afgöras efter en förhandling, utan en

eller flera gånger uppskjutas, äro de upprepade vikariaten vid häradsrätterna

jemväl från den synpunkten att betrakta såsom eu anmärkningsvärd

företeelse. An värre är emellertid, att häradshöfdingarnes vikarier

måste anses ej sällan sakna tillräcklig kompetens att leda tingsförhandlingarne

samt utreda och afgöra målen. Det är nemligen en allmän sed,

att till vikarier för häradshöfdingarne förordnas deras unga juridiska

biträden, hvilka ej behöfva åberopa andra grunder i fråga om sin kompetens,

än att de afiagt juridisk examen samt ett eller annat år biträdt

med tingsgöroiuålen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

I detta sammanhang bör dock ej lemnas oanmärkt, att det understundom

inträffar, att häradshöfdingarne under många år behålla samma

juridiska biträden, Indika då få ofta vikariera för dem och sålunda efter

hand förvärfva sig duglighet i embetet. I hvilken utsträckning en sådan

praxis råder, är jag ej i tillfälle att närmare utreda.

Det måste i fråga om de juridiska biträdenas kompetens att förvalta

domareembetet på landet fasthållas, att vilkoren för kompetens i sådant

hänseende måste ställas mycket högt. Häradsrättens ordförande är ju den

ende rättsbildade ledamoten i domstolen, och rättskipningens beskaffenhet

beror alltså i väsentlig mån af hans domareegenskaper. Goda doirihreegenskaper

hos mycket unge män lära väl emellertid vara ganska sällsynta.

Äfven om ifrågavarande juridiska biträden äro utrustade med ett godt

omdöme, är detta dock ännu alltför oöfvadt, och äfven om de gjort goda

teoretiska studier, har deras lagkunskap ännu ej hunnit blifva lefvande

och fullt användbar. De sakna hvad som för domaren är af allra största

vigt, erfarenhet, såväl juridisk erfarenhet som lefnadserfarenhet. Nu äro

visserligen de flesta rättegångsmålen af jemförelsevis enkel beskaffenhet,

men äfven vid många af dessa mera enkla mål fordras god takt hos

domaren samt en viss förmåga att »laga efter lägligheten», såsom det

heter i domarereglerna. Och vid de svårare och vidlyftigare målen möta

för den unge vikarien ofta betydliga svårigheter. Med hänsyn till de

grunder, enligt hvilka den svenska processordningen är inrättad, måste ju

domaren i underrätten utöfva en stark processledande verksamhet. Men

en oerfaren domare, som i ett inveckladt mål ej alltid förmår urskilja de

synpunkter, hvarifrån han rätteligen bör betrakta detsamma, kan ej vara

rätte mannen att i ett sådant mål verkställa den nödiga utredningen.

Derför blifver mången gång utredningen i dylika mål ganska otillfredsställande.

Häradshöfdingen kan visserligen vid ett följande ting söka

godtgöra hvad som försummats, men förhållandena kunna vara sådana, att

tillfälle ej vidare erbjudes att i nödiga delar komplettera utredningen, och

i allt fall kan det ej vara med god ordning öfverensstämmande, att man

tillåter oerfarne domare att experimentera med rättskipningen, i tanke att

deras misstag framdeles skola rättas.

Rättvisligen bör visserligen erkännas, att åtskillige af ifrågavarande

unge vikarier lyckas jemförelsevis ganska väl besegra de svårigheter, som

möta dem, men å andra sidan vågar jag påstå, att det nu rådande systemet,

att] till häradshöfdingarnes vikarier regelbundet förordnas deras

biträden, understundom föranleder, att till vikarier förordnas personer,

som måste anses fullkomligt olämplige till domare. Det kan icke af den

sakkunnige förnekas, att det då och då inträffar, att unge jurister, om

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

hvilka hvar man, som känner dem, kan med visshet påstå, att de icke

i den mogna åldern kunna blifva häradshöfdingar, gång efter annan i

ungdomsåren förordnas att förvalta häradshöfdingeembetet och hålla ting.

Ett sådant neddragande af domareembetet måste ju vara egnadt att i hög

grad minska förtroendet för rättskipningen och att undergräfva domaremagtens

auktoritet.

Den ofvan framstälda uppfattningen, att häradshöfdingarnes juridiska

biträden i regeln icke kunna anses fullt kompetente att förvalta domareembetet,

torde knappt på något sakkunnigt håll bestridas, men en ganska

allmän åsigt synes förefinnas, att ifrågavarande biträdens täta vikariat för

häradshöfdingarne ej gerna kunna undvikas. Man plägar påstå, att häradshöfdingarne

måste hafva mycken ledighet, samt grunda denna åsigt på

tre särskilda skäl. Man åberopar den omständigheten, att häradshöfdingarnes

göromål äro mycket ansträngande, så att de af sådan anledning behöfva

mycken ledighet. Vidare plägar anföras, att göroinålen understundom

äro så vidlyftiga, att häradshöfdingarne ej kunna medhinna arbetet,

med mindre än att de få öfverlemna embete! till en vikarie och under

ledighetstiden sjelfve, ostörde af de löpande göromålen, syssla med ett

eller annat till domaregöromålen hörande arbete. Slutligen åberopas, att

tillfälle till öfning måste i rikt mått beredas de unge juristerna, på det

att alltid skicklige personer måtte finnas i beredskap att intaga de afgående

domarenas platser.

Hvad det förstnämnda skälet angår, så är det sant, att häradshöfdingarne

hafva ett strängt arbete, hvilket kräfver, att en lämplig tids

hvila från arbetet beredes dem. Detta förhållande kan emellertid ingalunda

sägas motivera, att häradshöfdingarne för enskild angelägenhet eller

helsans vårdande erhålla ledighet från ända till 4 eller 5 af de 10 allmänna

tingssammanträden, som hållas om året, eller från motsvarande

antal lagtima ting i de domsagor, der 1872 års förordning om tingssammanträden

ej vunnit tillämpning. Häradshöfding bör nemligen i regeln

kunna bereda sig minst en månads ledighet å tid under sommaren, då de

ordinarie tingsgöromålen hvila, och beräknar man, att han behöfver ytterligare

en månads ledighet, så skulle deraf följa, att i de domsagor, der

tingssammanträden hållas, häradshöfding af nu ifrågavarande anledning ej

skulle behöfva ledighet från mera än ett allmänt sammanträde om året.

Blefve det derför stadgadt, att häradshöfding ej utan verkligt laga förfall

finge ledighet från mera än ett eller möjligen två allmänna sammanträden

om året eller motsvarande antal lagtima ting i de domsagor, der 1872 års

förordning ej tillämpas, till hvilket stadgande borde tilläggas, att häradshöfding

ej egde utan verkligt laga förfall erhålla ledighet från domare
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtanoe N:o 39.

embete* utöfver viss lämplig tid om året eller från syner, måste enligt

min uppfattning häradshöfdingarnes berättigade anspråk på ledighet af nu

ifrågavarande anledning anses hafva blifvit tillräckligt beaktade.

Nu tinnas emellertid domsagor, der göromålen äro synnerligen vidlyftiga

och betungande, så att häradshöfdingarne äro benägne att vinna

befrielse från ett eller annat ting eller tingssammanträde allenast af den

orsak, att de vilja ostörde sköta andra embetsgöromål. Då göromålen äro

så betydliga, att en dylik anordning ofta tinnes vara nödig, synes man

hafva skäl antaga, att en sådan domsaga är för stor och derför bör delas.

Vid ett mera tillfälligt hopande af göromål torde böra ifrågasättas, om det

ej är en rigtigare lösning af svårigheterna, att, häradshöfdingen sjelf håller

tingen och alltså bibehåller ledningen af arbetet samt anförtror mera af de

öfriga göromålen än eljest är brukligt åt sina juridiska biträden, än att

häradshöfdingen öfverlemnar tingen åt en vikarie. Förrättandet af tingen

är ju det vigtigaste arbetet, och det vigtigaste arbetet bör val domaren

förbehålla sig sjelf. Förhållanden kunna emellertid obestidligen förekomma

af sådan beskaffenhet, att häradshöfding skäligen ej bör förvägras ledighet

för skötandet af andra embetsgöromål, men att hans juridiska biträden i

främsta rummet skola komma i åtanke att under sådan ledighet för honom

vikariera, synes ej kunna anses lika obestridligt.

I några trakter af landet äro de vidlyftiga och ofta påkommande

ransakningarne med häktade personer egnade att väsentligen öka häradshöfdingarnes

arbetsbörda. Det vore derför måhända lämpligt, att det toges

i öfvervägande, huruvida till lättnad i arbetet i vissa domsagor ständige

brottmålsdomare borde förordnas jemväl i andra län, än hittills skett. Att

häradshöfdingarne befrias från dylika ransakningar, synes vara mycket

ändamålsenligare, än att de befrias från att hålla ett eller flera lagtima

ting eller allmänna tingssammanträden.

Det skäl, hvarpå man vid försvaret för häradshöfdingarnes täta ledigheter

lägger den största vigten, är det förmenta behofvet af mycken öfning

i domaregöromål för deras unga biträden. Det synes dock vara en sjelfkär

sak, att domarecorpsens rekrytering rimligen ej kan kräfva så extraordinära

anstalter, att rättskipningen på landet måste, såvidt angår förrättandet

af ting, i ett ej ringa antal domsagor under nära halfva året

besörjas af oerfarna vikarier. Rekryteringen af tjensteman sker på andra

områden utan dylika särskilda anordningar, och det tinnes ingen anledning

antaga, att icke de ledigheter, som på naturligt sätt uppkomma, skulle

vara fullt tillräckliga för ifrågavarande ändamål, i all synnerhet om rådstufvurätterna,

i motsats mot hvad hittills i allmänhet varit förhållandet,

finge deltaga i den första utbildningen af de unge juristerna. Förhållandet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

7

har hittills varit, att rådstufvurätterna rekryterats med personer, som fått

sin första utbildning vid häradsrätterna, utan att rådstufvurätterna i någon

afsevärd mån deltagit i utbildningen af de jurister, som blifvit häradshöfdingar

eller ledamöter af öfverrätter. De kollegialt inrättade stadsdomstolarne

med en eller flera litterata rådmän äro dock vida bättre lämpade

att användas vid de unge juristernas första utöfning af domarekallet än

häradsrätterna, der ordföranden är den ende rättsbildade ledamoten.

Man synes vid uppställandet af den fordran, att häradshöfdingarne

måste åtnjuta mycken ledighet för att bereda de unge tillfälle till öfning,

förbise, att det är en mycket god skola för den unge juristen att vistas

hos en häradshöfding och biträda honom med de mångskiftande domaregöromålen,

äfven om han ej får förrätta några ting. Att leda tingsförhandlingarne

och att döma äro visserligen de mest magtpåliggande och

jemväl de mest lärorika af domaregöromålen, men de öfriga göromålen

kräfva det mesta arbetet, och den, som med vaket intresse deltager i dem,

förbereder sig på bästa sätt för domareembetets utöfning, helst han ju

såsom protokollsförare vid tingen får noga följa tingsförhandlingarne samt

han kan bereda sig tillfälle att under häradshöfdingens ledning öfva sig

i författandet af utslag. En dylik för den rättssökande allmänheten

ofarlig öfning är mera att rekommendera än den för tidiga öfningen

såsom rättens ordförande. Enligt min uppfattning vore det önskvärdt,

att en sådan ordning för den unge juristens utbildning kunde införas,

att han först vistades såsom biträde under t. ex. två år hos en häradshöfding,

utan att erhålla förordnanden att hålla ting af något slag, men

möjligen med rätt att efter viss tids tjenstgöring uppehålla häradshöfdingens

embete vid kortare ledigheter emellan tingen, att han derefter

finge förordnanden såsom adjungerad ledamot af rådstufvurätt,

samt så förberedd började tjenstgöra i hofrätt, som, derest han befunnes

lämplig för domarevärf, använde honom dels såsom vikarie för häradshöfdingar

och dels i hofrätten. En sådan anordning af de unge juristernas

uppfostran för sitt blifvande kall skulle medföra den fördelen, att man

finge någon garanti derför, att det vore de blifvande domarena, som erhölle

förordnanden att förrätta ting. Såsom förhållandena nu gestalta sig,

torde man kunna antaga, att ett mycket stort antal af de unge män, som

nu tillåtas att öfva sig såsom ordförande i häradsrätterna under förevändning,

att deras utbildning till domare kräfver sådan öfning, icke i

den mogna åldern blifva domare. Såsom bekant har det varit vanligt,

att många af häradshöfdingarnes biträden blifvit advokater, landsstatstjenstemän,

tjensteman inom andra grenar af administrationen o. s. v.,

och någon väsentlig förändring till det bättre torde härutinnan under nu
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

varande förhållanden ej vara att förvänta. Häradsrätterna hafva dock en

vida vigtigare uppgift i samhället, än att man borde tillåta, att de sålunda

allmänt användas såsom uppfostringsanstalter för andra yrken och

embeten än domarens.

Ehuru det sålunda enligt min tanke vore önskvärdt, att de unge

juristerna under sina läroår hos häradshöfdingarne ej finge förrätta ting,

synes en sådan anordning knappt vara möjlig att praktiskt genomföra.

Redan den omständigheten, att häradshöfdingarne antagligen framdeles

likasom nu komma att begära sin hufvudsakliga ledighet samtidigt, nemligen

under sommaren, skulle kunna vålla, att tillräckligt många vikarier

ej funnes för hofrätterna disponibla utan anlitande af häradshöfdingarnes

biträden. Här må erinras, att häradshöfdingarnes biträden såsom vikarier

hafva framför andra jurister ett företräde, hvars betydelse ej bör underskattas.

De hafva nemligen under en längre tids vistelse hos den häradshöfding,

som de biträda, ej blott gjort sig förtrogne med den i domsagan

rådande praxis vid behandlingen af förekommande ärenden, utan äfven

angående personer och förhållanden i orten förvärfvat en kännedom, som

är af en viss vigt för en domare. Då emellertid häradshöfdingarnes

biträden af skäl, som ofvan framhållits, måste från andra synpunkter

anses mindre lämpliga till vikarier för häradshöfdingarne, borde deras

vikarierande i allt fall inskränkas till det minsta möjliga.

Af ofvanstående framställning torde hafva framgått, att de skäl, som

pläga åberopas till stöd derför, att häradshöfdingarne måste åtnjuta mycken

ledighet från domareembetet, ej tillräckligt motivera ett sådant förhållande.

De verkliga grunderna till uppkomsten och vidmagthållandet af den härutinnan

rådande praxis torde ock vara att söka i andra omständigheter.

Häradshöfdingarne behöfva i allmänhet i följd af göromålens mängd ett

eller flera juridiska biträden. Dessas aflöning är i regeln jemförelsevis

ringa. Understundom åtnjuta de ingen lön, och det har till och med

förekommit, att unge jurister, för att erhålla tingsplatser, fått till häradshöfdingar

betala ganska stora arfvoden. När biträdena vikariera för häradshöfdingarne,

är regeln, att de ej få någon del i sportlerna och ännu

mindre i tjenstgöringspenningarne, utan deras aflöningsvilkor äro desamma

under vikariatstiden, som under den tid, då de biträda häradshöfdingen.

Häradshöfdingarne hafva alltså ej såsom andre embetsman någon ekonomisk

olägenhet deraf, att de begära mycken ledighet. Denna omständighet i

förening med häradshöfdingarnes naturliga önskan att bereda sina biträden

en fördel har föranledt, att häradshöfdingarne ej varit obenägne att ofta

begära ledighet. Härtill hafva i vissa fall kommit såsom ytterligare motiv

för dem att i ifrågavarande hänseende gynna sina biträden dessas ej

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31).

9

sällan förekommande slägtskapsförhållanden eller andra relationer till

häradshöfdingarne eller deras vänner. Häradshöfdingarnes och biträdenas

intressen hafva sålunda kommit att med hänsyn till ledighetstidens

utsträckning sammanstämma. Det är härutinnan samt i den omständigheten,

att hofrätterna sedan äldre tider tillbaka visat endast ringa motståndskraft

mot häradshöfdingarnes och biträdenas sammanstämmande

önskningar om mycken ledighet för de förre, som man enligt min tanke

har att söka den verkliga förklaringen deraf, att ifrågavarande praxis uppstått

och vidmagthållits.

På grund af hvad jag anfört, anser jag det vara af vigt för rättskipningen

vid underdomstolarne på landet, att häradshöfdingarnes tjenstledighet

väsentligen begränsas.»

Ur synpunkten af rättskipningens jemnhet och trygghet miste det

obestridligen anses synnerligen önskvärdt, att häradshöfdingarne så mycket

som möjligt sjelfve förvalta sina magtpåliggande erabeten. Att åt vikarier

öfverlemna hållande af ting är, ur angifna synpunkt, mindre lämpligt redan

derigenom, att det leder till afbrott i den kontinuitet i fråga om rättskipningens

handhafvande, som, särskildt med hänsyn till vår rättegångsprocedur,

måste tilläggas väsentlig betydelse. De vigtiga och mångskiftande

värf, som tillhöra häradshöfdingeembetena, ställa ock stora kraf på

skicklighet och erfarenhet hos dem, som skola embetena förvalta, och

möjligen förefintliga brister derutinnan föranleda lättare än vid de flesta

andra embeten till praktiska olägenheter. Under sådana förhållanden

ligger det för den rättsökande allmänheten särskild vigt deruppå, att

häradshöfdingarne ej erhålla större ledighet från sina embeten, än omständigheterna

nödvändigt påkalla, liksom ock att de vikarier, som förordnas

att, vid häradshöfdingarnes tjenstledighet, förvalta embetena, besitta

erforderlig skicklighet och erfarenhet.

Det ämne, som uti justitieombudsmannens föreliggande framställning

beröres, är alltså enligt utskottets uppfattning af stort allmänt intresse,

och utskottet har derför låtit sig angeläget vara att ingå uti närmare skärskådande

af de skäl, som af justitieombudsmannen anförts till stöd för

hans uppfattning om behöfligheten af bestämmelser, egnade att åstadkomma

inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Bill. till Rikad. Prot. 1899. 7 Sand. 26 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Hvad först angår sjelfva utgångspunkten för justitieombudsmannens

undersökning, den frågan nemligen, i hvilken utsträckning häradshöfdingarne

under nuvarande förhållanden åtnjuta tjenstledighet, synas de af honom

anförda siffrorna tydligen ådagalägga, att detta eger rum i ganska stor

omfattning. Utskottet har visserligen icke förbisett, att den af justitieombudsmannen

gjorda sammanställningen af detalj uppgifterna om häradshöfdingarnes

tjenstledighet i de domsagor, som gjorts till föremål för

undersökning, är i visst afseende mindre tillfredsställande och kan gifva sken

deraf, att häradshöfdingarne i allmänhet åtnjuta mera tjenstledighet, än som i

verkligheten eger rum — utskottet vill i detta hänseende framhålla det

mindre rigtiga uti att till grund för beräkning af medelsiffran för antalet

dagar, hvarunder häradshöfdingarne i allmänhet åtnjuta tjenstledighet, lägga

äfven undantagsförhållandena i sådana domsagor, der häradshöfdingarne, i

följd af sjukdom, åtnjuta ständig tjenstledighet; det skulle onekligen hafva

bidragit att klargöra frågans rätta innebörd, om justitieombudsmannen från

sin beräkning uteslutit alla de fall, då häradshöfdingarne till följd af sjukdom

eller annat strängt taget laga förfall erhållit tjenstledighet — men så

myckete. står likvisst qvar, att häradshöfdingarne under de år, som undersökningen

afsett, åtnjutit ganska mycken ledighet, utan att laga förfall i

egentlig mening derför blifvit åberopadt. Det framgår sålunda t. ex., att

det ej varit sällsynt, att häradshöfdingar, utan att egentligt laga förfall

blifvit visadt, fått ledighet från 4 af de 10 allmänna tingssainmanträdena

under året.

Att ett sådant förhållande ej berott på tillfälliga omständigheter

eller derpå, att någon hofrätt med otillräcklig stränghet öfvervakat efterlefnaden

af lagbudet i 10 § af 1 kap. rättegångsbalken, kan anses framgå

redan af den likartade praxis, som inom de trenne skilda hofrättema

härutinnan utbildat sig; och justitieombudsmannen har äfvenledes framhållit

de omständigheter, som enligt hams mening utgöra de verkliga anledningarne

dertill, att häradshöfdingarne i så stor utsträckning, som skett, åtnjutit

tjenstledighet.

Utom sjukdom, förvaltande af allmänna uppdrag och dylika i egentlig

mening laga förfall är häradshöfdingarnes behof af hvila från sina ansträngande

göromål en af orsakerna till häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Såsom justitieombudsmannen betonat, kan ej rimligen ifrågasättas att beröfva

häradshöfdingarne, hvilka ju ej ega att åtnjuta någon lagstadgad

semester, möjlighet att erhålla behöflig hvila från embetsgöromålen, och

det skulle lända till föga båtnad för embetenas skötande, om man härutinnan

ginge till väga med otillbörlig hårdhet. Man kan dock svårligen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

11

fastställa en för landets alla domsagor gemensam måttstock i fråga om

den tid, hvarunder häradshöfdingarne böra ega åtnjuta dylik ledighet.

Dels äro förhållandena väsentligt skiftande i olika domsagor allt efter

mängden af göromål som der förekomma, dels måste naturligtvis hänsyn

tagas till häradshöfdingarnes ålder och andra personliga omständigheter.

Hvad som i ena domsagan eller för den ene häradshöfdingen kan betraktas

såsom rundligt tillmätt tid för tjenstledighet, kunde alltså i en annan domsaga

eller för en annan häradshöfding vara alldeles otillräckligt. Skulle en

gemensam bestämmelse om den tid, hvarunder häradshöfdingarne finge

utan egentligt förfall åtnjuta ledighet, komma till stånd, måste denna

grundas .på förhållandena i de mest svårskötta domsagorna och der de

äldre häradshöfdingarne funnes; och detta i sin ordning skulle föranleda,

att de yngre häradshöfdingarne och häradshöfdingarne i de små domsagorna

finge större ledighet, än behofvet påkallade. Utan att sålunda kunna instämma

med justitieombudsmannen uti den af honom framkastade tanken,

att häradshöfdingarnes rättighet att utan förfall erhålla ledighet borde för

alla domsagor inom landet inskränkas till ett eller högst två tingssammanträden

om året eller motsvarande antal lagtima ting, anser emellertid utskottet

sig kunna uttala, att häradshöfdingarnes behof af hvila från arbetet

svårligen kan tillfredsställande förklara den hittillsvarande stora utsträckningen

af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Bland orsakerna till häradshöfdingarnes ledighet från förrättande af

ting har justitieombudsmannen framhållit den omständigheten, att göromålen

i domsagorna understundom äro så vidlyftiga, att häradshöfdingen

ej kan medhinna att såväl hålla tingen som ombesörja öfriga till embetet

hörande göromål. För att undanrödja de olägenheter, som häraf kunna

uppkomma, har justitieombudsmannen anvisat tvenne olika medel, nemligen

dels delning af de domsagor, der ett sådant förhållande som det

ofvannämnda visar sig ofta inträda, dels förordnande af ständiga brottmålsdomare

i sådana trakter, der ransakningar med häktade personer visat

sig taga häradshöfdingarnes tid allt för mycket i anspråk, dels ock slutligen

en sådan anordning, att häradshöfdingen, der tillfälligt hopande af

göromålen förekomme, sjelf hölle tingen och till vikarien öfverlemnade de

andra embetsgöromål, som ej kunde af honom medhinnas.

De sålunda af justitieombudsmannen gifna anvisningarna synas utskottet

icke oförtjenta af beaktande. Att till en ordinarie embetsmans verksamhetsområde

hänföra mera, än han, enligt hvad ständigt återkommande

erfarenhet utvisar, medhinner ombestyra, kan enligt utskottets tanke ej

vara fördelaktigt; och hvad de olika göromålen, som tillhöra en härads
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:r 39.

höfding, vidkommer, lärer ej kunna bestridas, att det i regel är af större

vigt att för tingens hållande och utarbetande kunna påräkna den ordinarie

häradshöfdingens erfarenhet än i fråga om andra embetsgöromål.

Äfven om genom åtgärder i de af justitieombudsmannen sålunda

angifna rigtningar afsevärd inskränkning i häradshöfdingarnes tjenstledighet,

särskildt hvad hållande af ting beträffar, skulle kunna åstadkommas,

torde någon mera betydande förändring i afseende å denna tjenstledighets

utsträckning likvisst ej kunna komma till stånd, med mindre sättet för de

unga juristernas praktiska utbildning i domarekallet undergår förändring,

ty, såsom justitieombudsmannen framhållit, torde härutinnan vara att söka

den kraftigast bidragande orsaken till häradshöfdingarnes ofta förekommande

tjenstledighet.

Justitieombudsmannen har äfven i detta afseende lemnat anvisning,

huru en förändring bör åvägabringas. Enligt hans uppfattning kunde den

blifvande domarens praktiska utbildning till stor del lämpligen försiggå

vid rådstufvurätterna. Mot en sådan anordning möta likvisst afsevärda

betänkligheter. Först och främst bör bemärkas, att rådstufvurätterna,

af hvilka ett stort flertal endast har ett jemförelsevis ringa antal mål

af större juridiskt intresse att handlägga, i allmänhet hafva, der målens

antal är större, en ganska genomförd arbetsfördelning, så att t. ex.

den ene ledamoten har att uppsätta protokollen i civila mål, den andre

förer de s. k. småprotokollen, en tredje domboken i brottmål o. s. v.

Detta gör, att den unge juristen, som tjenstgjorde vid rådstufvurätten,

oftast skulle få en mycket mera ensidig utbildning än den, som kan genom

tjenstgöring hos domare på landet erhållas. Just uti den omständigheten,

att. alla till ett domareembete hörande göromål der äro på en hand

förenade, ligger enligt utskottets tanke det hufvudsakliga företrädet för

underdomstolarne på landet framför dem i stad såsom utbildningsanstalter

för den unge juristen. Han är derigenom i tillfälle att erhålla en allsidig

erfarenhet om domareembetets rätta handhafvande, och han kan samtidigt

få sätta sig in uti de olika och mångskiftande göromål, som dit höra.

Skall en sådan allsidig utbildning erhållas genom tjenstgöring vid rådstufvurätt

i stad, måste det i alla händelser till följd af arbetsfördelningen

åtgå vida mera tid än nu kräfves, då utbildningen sker hos häradshöfdingarne

under deras ledning. Dessutom må ej lemnas utan afseende, att

häradshöfdingarne på landet hafva en väsentligt, mera mångsidig embetsverksamhet

än rådstufvurätten i stad. Syner, vattenrättsinål, skiftesförrättningar,

skogsmål och andra dylika ärenden af magtpåliggande art förekomma

sålunda exempelvis endast undantagsvis vid en underrätt i stad.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:r 39.

13

Nu har justitieombudsmannen äfven framhållit, att den unge juristen

kan erhålla ganska god utbildning hos häradshöfding på landet, utan att

hållande af ting behöfver åt honom anförtros. Detta är visserligen sant,

men det må dock beaktas, att just tingsförrättningar äro bäst egnade såväl

att sporra den unge juristens nit och intresse som att ådagalägga hans

större eller mindre lämplighet för domarekallet. Svårligen torde det derför

kunna ifrågasättas att helt och hållet utestänga de unga juristerna

från tings förrättande, och har utskottet, i olikhet med justitieombudsmannen,

den uppfattning, att det af flere skäl är lämpligare att, der ett

sådant uppdrag kan och bör åt vikarie anförtros, dertill företrädesvis,

då ej fråga är om längre och mera omfattande förordnanden, användas

häradshöfdingarnes med ortens förhållanden och rådande praxis hemmastadda

biträden, hvilka jemväl torde kunna påräkna häradshöfdingarnes välbehöfliga

råd och stöd i embetets utöfning, än att dertill förordnas personer

från annan ort, direkt tagna från tjenstgöring vid hof- eller rådstufvurätter.

Den praktiska erfarenheten har ej heller, såvidt utskottet

känner, ådagalagt några större olägenheter deraf, att såsom nu tillfälle beredes

de unge juristerna att hålla ting, om ock utskottet ej kan förneka

giltigheten af de betänkligheter, som justitieombudsmannen häremot

framhållit.

Med det ofvan sagda har utskottet emellertid ej velat bestrida möjligheten

att utfinna en anordning, som ur rättskipningens synpunkt är

fördelaktigare än den nuvarande och som likväl tillgodoser intresset af de

unga juristernas goda praktiska utbildning, utan har utskottet allenast velat

betona vigten deraf, att frågan om sättet för de unga juristernas praktiska

utbildning underkastas noggrann undersökning, innan väsentligare inskränkning

sker i fråga om häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Under uttalande alltså, att en minskning af de fall, då häradshöfdingeembetena

uppehållas af vikarier är i och för sig ur rättskipningens synpunkt

synnerligen önskvärd, samt med betonande af det nära sammanhang,

som frågan härom har med frågan om sättet för de unga juristernas

praktiska utbildning, får utskottet, med åberopande af det ofvan anförda,

hemställa,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

förevarande framställning, måtte i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga under

ompröfning, hvilka åtgärder, med hänsyn särskildt

tagen dertill, att det af justitieombudsmannen anmärkta

Bill. till Iiiksd. Prot. 1999. 7 Sami. 26 Häft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:r 39.

förhållandet sammanhänger med det sätt, hvarpå inom

vårt land den blifvande domarens praktiska utbildning

är anordnad, kunna finnas lämpliga till ernående deraf,

att häradshöfdingeembetena komme att i mindre omfattning,

än hvad nu eger rum, uppehållas af vikarier.

Stockholm den 7 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation:

af herrar Hasselnöt, Fröberg, Lundström och Bandqvist.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1899. Kung!. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.