Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 43

1899-04-07 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:43, Lagutskottets Utlåtande N:o 43

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43,

• r ’ * *''■

i.*.- ■ )'' i / » r

Ank. till Rik sfi. kansli den 7 april 1899, kl. 4 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

May.t angående lagbestämmelser i fråga om de kyrkliga

kommunernas och deras förvaltningsorgans ställning till

de ecklesiastika myndigheterna.

. i I:'' : • 1 c

Lagutskottet har att afgifva utlåtande öfver eu af herr D. Holmgren

i Värnhem inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad

motion, n:o 122, af följande lydelse:

»Enligt hvad en allmän erfarenhet gifver vid handen, råder så

väl hos allmänheten som i synnerhet hos myndigheterna i flera punkter

en icke ringa oklarhet beträffande de befogenheter med afseende på

handhafvandet af kyrkors och församlingars medel samt kontrollen

deröfver, som tillkomma å ena sidan församlingarna och deras organer,

å andra sidan hufvudsakligen stiftsstyrelserna och deras representanter.

Den sjelfständighet, som den nyare lagstiftningen tillerkänner församlingarna

i vårdandet af deras ekonomiska angelägenheter, synes

mångenstädes ännu icke hafva inträngt i vederbörandes rättsmedvetande.

Den katolska uppfattningen af kyrkans och dess myndigheters magtställning

gent emot församlingarne synes ännu spöka på vissa håll,

der man gör anspråk ej blott på en dessa myndigheter i lagen endast

delvis medgifven granskningsrätt utan ock på rätt till direkt ingripande

i den kyrkliga kommunens förvaltning, ja, på en mot hela vårt rättssystem

^stridande domsrätt öfver dess förvaltande organer.

Att lagstiftningen genom bristande tydlighet och fullständighet

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

•har sin skuld i detta missförhållande, är obestridligt. För utrotandet

af en mot denna lagstiftnings anda stridande praxis kräfvas derför tydliga

lagbestämmelser, hvarigenom dels en gräns uppdrages mellan

stiftstyrelsernas och församlingarnas befogenheter, dels ock de förra

så väl till sitt omfång som beträffande sättet för deras utöfvande noga

bestämmas och regleras.

Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

af den 21 mars 1862 nämner i § 2 bland föremålen för kyrkostämmans

handläggning eller beslutanderätt dels »kyrkomedel användande samt

kyrlco- och s/colräkensJcapers granskning, dels hushållning med och vård

om kyrkans egendom.»

Beträffande användandet af kyrkokassan eller de medel, som tillhöra

sjelfva kyrkan, få de enligt uttrycklig förklaring, gifven genom kongl.

cirkuläret den 29 oktober 1886, användas till allt, som på något sätt

afser kyrkans behof och ändamål, af församlingen, men icke till annat,

hvaremot församlingens öfriga medel naturligtvis äfven få användas för

andra ändamål, med hvilka kyrkostämman eger taga befattning. I fråga

om föryttring af kyrkoegendom äro särskilda föreskrifter gifna, hvilka

inskränka församlingarnas dispositionsrätt.

Enligt kyrkostämmoförordningens 22 § tillkommer det kyrkorådet

bland anuat »att vårda kyrkans angelägenheters, liksom skolrådet har sig

svärden om och befattningen med folkskolans uppdragen; och hvardera

myndigheten har att inom sitt område ombesörja verkställigheten af

stämmans beslut, der sådant ej är åt annan uppdraget, öfva tillsyn

öfver personers förvaltning, åt hvilka särskilda verkställighetsbestyr af

kyrkostämman anförtrotts, enligt §§ 36—39 och 33 upprätta årligt

inkomst- och utgiftsförslag för kyrkan, resp. skolan, framlägga dessa

till stämmans pröfning, låta på föreskrifvet sätt verkställa uppbörd af

uttaxerade medel, mottaga och förvalta dessa samt använda dem för

afsedda ändamål, i enlighet med stämmans föreskrifter och under ordförandens

tillsyn låta föra räkenskaper öfver omhänderhafda medel samt

aflemna dessa räkenskaper till de af stämman utsedda revisorer o. s. v.,

hvarefter stämman eger att granska räkenskaper och förvaltning och,

der anledning gifves, inför vederbörlig domstol anställa klander inom

natt och år, efter hvilken tid annars den ansvarighet, som åligger

hvarje kyrko- eller skolrådsledamot gemensamt med de öfriga fullständigt

upphör.

§ 34 af kyrkostämmoförordningen säger emellertid: nOm vård af

kyrka och kyrkoegendom samt af medel, som under domkapitlets in
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

seende stälda äro, äfvensom i fråga om föryttring af sådan egendom,

gäller hvad i ty fall särskildt föreskrifvet är.»

Sista punkten af § 39 lyder: »Hvad nu om granskning i kyrkostämma

sagdt är, gör icke någon ändring i hvad om särskild revision

af kyrko- och skolräkenskaper finnes stadgadt.» Och § 41 lemnar åt

vederbörande domkapitel att, med anledning af anförda besvär, pröfva

lagligheten af kyrkostämmas beslut angående kyrkomedels användande

samt kyrko- och skolräkenskapers granskning, hvaremot dylik pröfningsrätt

i fråga om beslut rörande hushållningen med och vården af

kyrkans egendom tillkommer Konungens befallningshafvande.

Det skulle af det anförda tyckas, som om församlingarnas sjelfständighet

i fråga om vården af deras och kyrkans ekonomi vore genom

lag fastslagen, derest ej de särskilda stadganden, hvartill §§ 34 och

39 i kyrkostämmoförordningen hänvisa, innehålla något, som ställer

dem och deras förvaltningsorganer under vederbörande myndigheters,

enkannerligen domkapitlens, fullständiga förmynderskap.

Jag bortser ifrån de föreskrifter, som gälla beträffande domkyrkor

och dessas medel, och tänker särskildt på våra landsförsamlingar. Månne

då de »särskilda föreskrifter», som finnas beträffande vården af kyrkans

egendom, afse sättet för denna vårds utöfvande eller de personer eller

myndigheter, som skola handhafva densamma? I kyrkolagen, presterskapets

privilegier och andra äldre författningar finnas några bestämmelser,

hvilka icke äro af beskaffenhet att göra något intrång på vederbörandes

tillbörliga sjelfständighet; hit hörer stadgandet, att kyrkomedlen

ej få sammanblandas med förvaltares egna medel. Beträffande

åter hvem eller hvilka förvaltningen och vården om kyrkomedel tillkommer,

så var detta af gammalt pastor och kyrkovärdarne. I en

kongl. resolution af den 12 november 1880 skiljes emellan kyrkans

medel, öfver hvilka det åligger pastor och kyrkovärdarne att hafva

vård samt föra räkenskaper, och »de medel, som kyrko- och skolråden

om händer hafva», för hvilka kyrko- och skolrådet må utse kassaförvaltare,

och rörande hvilka pastor såsom dessa korporationers ordförande

endast har att tillse, att räkenskaperna vederbörligen föras.

I ett Kongl. Majrts utslag den 3 juni 1881 lemnas emellertid

den förklaringen, att enligt grunderna för kongl. förordningen den 21

mars 1862 om kyrkostämma m. m. »den befattning med kyrkans ekonomiska

angelägenheter, som tillkommit kyrkovärdarne, öfvergått till

kyrkorådets samtlige valde ledamöter», hvilka alltså jemte kyrkoherden,

som, der ej annorlunda öfverenskommits, har att föra hithörande

räkenskaper, ega att utan domkapitels eller annan myndighets inbland
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

ning utöfva vården af kyrkans tillhörigheter. Men då detta är fallet,

afse obestridligen bestämmelserna om ansvarighet och ansvarsfrihet

förvaltningen af alla både kyrkans och församlingens medel, och en

vederbörligen meddelad décharge bör skydda förvaltarne för alla efterräkningar.

Att detta icke är af stiftsstyrelserna erkändt, lärer ej vara

någon hemlighet.

Hvarpå den i § 39 af kyrkostämmoförordningen åsyftade »särskilda

revision af kyrko- och skolräkenskaper» syftar, har jag ej rätt

klart för mig. Denna bestämmelse synes hafva förlorat ali betydelse

genom §§ 4 och 13 af Lag om straff för embetsbrott af prest och om

laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889.

Så mycket synes mig dock böra erkännas, att denna hänvisning

till eu revision, som ställes i motsats till kyrkostämmans granskning

af räkenskaperna och följaktligen skall utöfvas af någon statens myndighet,

icke kan vara liktydig med en obegränsad rätt för domkapitleu

att, när helst de finna för godt, låta utan särskild anledning anställa

visitationer och husransakan eller infordra räkenskaper öfver kyrkokommunens

hela förvaltning, dervid vållande handhafvarne af dess

medel och räkenskaper, utom chikanör af betänkligaste art, ett ofta

betydligt, ehuru fullständigt onödigt extra arbete och hvarjehanda

obehag.

Det gifves emellertid domkapitel, som anse sig ega en sådan befogenhet

och icke sky att utöfva den för att såmedelst trakassera

misshagliga kyrko- och skolrådsordförander. Här äro för visso lagbestämmelser

af nöden.

I fråga om de åtgärder, som i följd af en dylik revision kunna

af domkapitel vidtagas, synes det mig ligga i öppen dag, att domkapitlet

väl eger att, der anledning till anmärkning förefinnes, söka

få till stånd det åtal, hvartill förhållandena kunna föranleda, hvarigenom

saken blir underkastad laga domstols pröfning, men icke att »med all

skälig skonsamhet» göra sig sjelft till domare i slika verldsliga ting

och, om t. ex. kyrkomedel anses använda för obehörigt ändamål, döma

till återbäring och hos öfverexekutor påfordra sina egna utslags verkställighet.

Sådant har dock i detta århundradets sista decennium skett särskilt

i ett fall, som torde vara allmänt bekant, och, hvad värre är,

den begärda handräckningen för verkställande af dylika »laga kraftegande

beslut» har verkligen lemnats!

Först genom högsta domstolens utslag har den exekutiva åtgärden

såsom en rättslig omöjlighet annullerats.

Bill. titt Rilcsd. Prot. 1899. 7 Sami. 27 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutslcottets Utlåtande N:o 43.

Åtskilligt mer skulle kunna anföras för att ådagalägga behöfligheten

och nödvändigheten af ett närmare fixerande i lag af vederbörandes

befogenheter, men jag inskränker mig till att med stöd af det

anförda hemställa, att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen af lagbestämmelse,

hvarigenom de kyrkliga kommunernas och deras förvaltningsorgans

med grunderna för gällande kyrkostämmoförordning öfverensstämmande

sjelfständighet gent emot de ecklesiastika myndigheterna

erhåller ett tydligt uttryck, och de sistnämndas befogenhet begränsas

och preciseras.»

Utskottet kan ej finna den af motionären föreslagna lagstiftningsåtgärden

vara af behofvet påkallad. Enligt utskottets uppfattning

lemna gällande lagbestämmelser tillfyllestgörande anvisning om graden

af den sjelfständighet, som de kyrkliga kommunerna och deras förvaltningsorgan

i handhafvandet af kyrkors och församlingars medel besitta

gent emot de ecklesiastika myndigheterna, och utskottet kan ej heller

finna någon anledning att begränsa de ecklesiastika myndigheternas

inflytande uti ifrågavarande hänseenden i vidare mån än redan är

fallet.

Enligt 2 § af kyrkostämmoförordningen, jern förd med kongl.

cirkuläret den 29 oktober 1886, eger kyrkostämma besluta om användande

af kyrkokassas medel till allt, som afser kyrkans behof och

ändamål. I sin förvaltning härutinnan kan församlingen alltså ej på

något sätt bindas af de ecklesiastika myndigheterna, så vida församlingen

håller sig inom gränserna för sin i lagen utstakade befogenhet.

Beträffande hushållning och vård om kyrkans egendom i öfrigt,

höra äfven dessa ärenden till kyrkostämmans handläggning, dock att

församlingen härutinnan är i sin förvaltning bunden af de särskilda

föreskrifter, som finnas meddelade i kyrkolagen, presterskapets privilegier

och andra författningar. Medgifva» må, att församlingarnes sjelfständighet

i fråga om förvaltningen af kyrkoegendom på grund af sålunda

gifna föreskrifter är begränsad — utskottet vill erinra om de i

kyrkolagens 26 kap. gifna föreskrifter om förbud att utan Kongl. Maj:ts

samtycke sälja kyrkans fasta jordagods samt de i kongl. förordningen

den 29 november 1867 meddelade bestämmelser om hvad iakttagas

skall vid försäljning af sådan kyrkornas lösa egendom, som tjenar att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

bevara minnet af forntidens bruk och konstfärdighet — men då ifrågavarande

inskränkningar tillkommit i syfte att förebygga förslösande

af kyrkornas egendom och konstskatter, och detta syfte skulle i betänklig

grad äfventyras genom utsträckning af församlingarnes befogenhet

i förvaltningen af dylik egendom, torde det ej böra ifrågasättas att

i detta afseende vidtaga någon förändring. Motionären synes ock

näppeligen hafva åsyftat något sådant. Kärnpunkten i hans framställning

rörer, att döma af motiveringen, domkapitlens utöfvande af kontroll

å församlingarnes handhafvande af kyrkans medel. Såsom redan

blifvit sagdt, innebär emellertid denna kontrollrätt ej någon som helst

inskränkning uti församlingens lagliga förvaltnings- och beslutanderätt.

Öfverskrides åter denna, bör naturligtvis rättelse, så vidt möjligt,

åvägabringas, och det kan ej anses annat än välbetänkt, att man

gifvit domkapitlen bemyndigande och skyldighet att häröfver hålla

tillsyn. Vore så ej fallet, skulle lätteligen kunna inträffa, att kyrkostämma

använde kyrkans medel för ändamål, som, om ock för församlingen

gemensamma, likvisst ej vore af beskaffenhet att böra med

kyrkans tillgångar fyllas.

Hvad slutligen vidkommer sättet för utöfvande af domkapitlens

kontrollrätt lärer, så vidt utskottet kunnat erfara, endast i undantagsfall

förekomma, att denna utöfvas annorledes än i sammanhang med

biskops- eller prostvisitationerna. Skulle emellertid domkapitlet af en

eller annan orsak finna anledning att föranstalta om särskild revision

af kyrkoräkenskaperna och medelförvaltningen, synes detta ej böra

förvägras, helst som det ej under några förhållanden kan ligga i

församlingarnes intresse att begränsa kontrollrätten till vissa på förhand

bestämda tillfällen. Så vidt utskottet känner, hafva domkapitlen ej

heller begagnat sig deraf för att onödigt besvära handhafvarne af

kyrkans medel.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herr Holmgrens förevarande motion ej må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.