Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk medborgare, som fylt tjuguett år, att utträda ur svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill lian ämnar öfvergå.

1899-04-07 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:44, Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk medborgare, som fylt tjuguett år, att utträda ur svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill lian ämnar öfvergå.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

i

N:o 44.

Ankom till Riksd. kansli den 7 april 1899, kl. é e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk

medborgare, som fylt tjuguett år, att utträda ur svenska

statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund,

hvartill lian ämnar öfvergå.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till behandling emottaga

en af herr M. Höjer inom nämnda kammare väckt motion, n:o 144, af

följande lydelse:

»Under de senaste tjugu åren hafva gång på gång, både i Riksdagen

och inom Kyrkomötet, förslag blifvit framstälda till sådan ändring i nu gällande

dissenterlag, att det må lemnas fritt för hvarje svensk undersåte, som

fylt 18 eller 21 år, att utträda ur den svenska statskyrkan utan att behöfva

uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå. Förslaget

väcktes första gängen på 1877 års riksdag och motiverades från synpunkten

af den svenska statskyrkans eget välförstådda intresse af en bland denna

kyrkas mera framstående män. Det har sedermera, utom vid flera kyrkomöten,

å nyo blifvit framstäldt vid riksdagarne 1882, 1883, 1885, 1886, 1891,

1893, 1894, 1896 och 1898. Fem gånger har lagutskottet tillstyrkt detsamma,

och sex gånger har det af Riksdagens Andra Kammare blifvit

antaget.

De skäl, som af reformens vänner blifvit anförda för motionens öfverensstämmelse

såväl med samvetsfrihetens oafvisliga kraf som med statens

och den svenska statskyrkans egna intressen, hafva så många gånger blifvit

upprepade, att de torde vara väl bekanta för de flesta af Riksdagens medlemmar;

Bill. till Likså. Prot. 1899. 7 Samt. 28 Höft. (N:is 44, 45). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

de hafva ej heller af dera, som af naturen äro böjda att underkänna samvetets

rätt, blifvit med framgång vederlagda. 1898 års lagutskott, som i

denna sak var en annan andes barn än flere af sina föregångare och hvars

ultra-hierarkiska majoritet låtit undfalla sig en hälft vemodig klagan öfver

redan för långt utsträckta medgifvanden, detta höglofliga lagutskott har

visserligen försökt sig på eu delvis ny bevisföring, tydligen afsedd att bereda

den religiösa frihetens vänner ett afgörande nederlag. Jag misstänker likväl,

att de opartiske i lagutskottets framställning skola hellre vitsorda sofismen

än logiken. När utskottet, den kyrkliga opportunismen till behag, förklarar,

att samvetstvång hos oss icke kan förekomma annat än i det enda fall, att

statskyrkan stälde — hvad hon icke gör — på sina medlemmar den fordran,

att de skulle i »ord och gerning» gifva till känna sin anslutning till hennes

lära, så innebär detta en ytlighet i uppfattningen, som på alla djupare naturer

måste verka i hög grad frånstötande. Samvetstvånget kan för visso

framträda under flera former, än lagutskottet drömmer om. För den religiöst

indifferente äro de obekanta; han kan vara med om ungefär hvad som helst

i ceremoni och dogm, och han blir, om han eljest någorlunda iakttager en

yttre anständighet, erkänd såsom en mycket värdig medlem af den svenska

statskyrkan. Den allvarligt tänkande menniskan åter känner det just af

samvetsömhet såsom ett upprörande våld att tvingas t. ex. till en kyrklig

vigsel inom en kyrka, hvars hela ordning hon ogillar, och hon finner det

vara en kränkning af sin heligaste rätt att nödgas officiel vara något helt

annat än hon är i sitt hjerta och till sin öfvertygelse. Den lögn, uti hvilken

hon enligt sin uppfattning tvingas att lefva i följd af statens lagar,

föder hos henne endast en ökad bitterhet och ett ökadt trots och gör henne

just icke mycket böjd att erbjuda sig till objekt för statskyrkans, af lagutskottet

något öfverskattade »religiösa arbete och omvårdnad». Att många

sådana menniskor finnas, säger oss en daglig erfarenhet, och om det äfven

funnes blott en enda, har staten absolut ingen rätt att kränka hennes

samvete.

Hvad vidare angår utskottets yttrande, att »statens uppgift såsom statskyrka»

är att »sörja för alla sina medlemmars religiösa omvårdnad», så äro

dervid tvenne anmärkningar att göra. För det första är det något egendomligt

att såsom utskottet identifiera staten och statskyrkan i ett land,

der tusentals af statens medborgare icke höra statskyrkan till. Och för det

andra synes staten, dess bättre, hafva eftergifvit något af sin nyss antydda

pligt, dä den redan enligt gällande dissenterlag tillåter huru många som helst

att flytta utom statskyrkans råmärken, utan att staten eger någon garanti,

att resenärerna verkligen inflytta i det trossamfund, till hvilket de förklarat

sig ärna öfvergå. Jag misstänker icke, utan jag vet, att bland dessa genom

»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

en bakväg från statskyrkan utflyttade varit många af lagutskottets hedningar,

hvilka således, om man skall ställa sig på utskottets ståndpunkt, lära vara

platt uteslutna från »kyrkans religiösa arbete och omvårdnad». Hvad frågan

nu gäller, är för öfrigt endast att draga en mycket obetydlig konseqvens af

redan gällande bestämmelser; att för de bästa och hederligaste såväl kristna

som »hedningar», hvilka ej kunna finna sig i kyrkans gemenskap, bereda en

öppen väg till utträde ur kyrkan, då deras samveten hindra dem att begagna

den bakväg, som deras mindre samvetsgranna meningsfränder ej försmå. Den

svenska statskyrkan sjelf skulle sannolikt ej må sämre deraf, att den i detta

fall gåfve sanningen sin rätt.

På grund af hvad jag sålunda anfört och med hänvisning till hvad

förut till reformens förmån blifvit inom Riksdagen yttradt, får jag härmed

hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring af förordningen den 31 oktober 1873, angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje svensk

medborgare, som fylt 21 år, att utträda ur den svenska statskyrkan, utan

att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.»

Såsom motionären erinrat, förelåg senast vid 1898 års riksdag till behandling

en motion af samma innebörd som den nu föreliggande. Lagutskottet

afstyrkte emellertid bifall till motionen, och blef denna hemställan af

båda kamrarne godkänd.

Utskottet intager till frågan samma ståndpunkt som 1898 års lagutskott,

hvarför utskottet, då motionärens nu ifrågavarande framställning icke

synes utskottet vara egnad att i någon mån förringa giltigheten af de skäl,

som 1898 års lagutskott anförde till stöd för sin hemställan om afslag å den

då väckta motionen, kan nöja sig med att återgifva det utlåtande, lagutskottet

i fjol afgaf. Hvad motionären mot samma utlåtande anmärkt synes

icke utskottet gifva anledning till något annat medgifvande, än att det uttryck

— »statens uppgift såsom statskyrka» — hvilket föranledt motionären

till påståendet, att utskottet identifierat staten och statskyrkan, måhända

varit mindre egentligt. För utskottet är naturligtvis klart, att statskyrkan

icke är att identifiera med staten, utan att densamma är ett samfund inom

staten, men ett samfund, som får sin omfattning bestämd af den uppgift att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

söka sörja för alla sina medlemmars religiösa omvårdnad, hvilken staten för

sig uppställer. Med denna erinran får utskottet här återgifva hvad detsamma

nästlidet år androg i ämnet.

»Förevarande motion», så yttrade sig 1898 års lagutskott, »utgår från

den förutsättningen, att, då staten icke tillåter utträde ur statskyrkan med

mindre sökanden uppgifver något främmande kristligt religionssamfund, till

hvilket han vill öfvergå, staten härigenom skulle göra sig skyldig till utöfvande

af samvetstvång. Då ett sådant tvång är oberättigadt, skulle härmed

befogenheten af motionärens yrkande vara gifven. Så vidt utskottet

kan Unna, är emellertid motionärens utgångspunkt och antagna förutsättning

felaktig.

Samvetstvång i förevarande hänseende kan enligt utskottets förmenande

icke tänkas föreligga, med mindre statskyrkan — utgående från den

uppfattningen, att alla hennes medlemmar skulle i allo dela hennes tro

och lära — på dem stälde den fordran, att de skulle, vare sig genom

bekännelse eller andra i det yttre framträdande handlingar, ådagalägga

sin öfverensstämmelse med kyrkan, att de sålunda skulle i ord eller gerning

gifva till känna anslutning till kyrkans lära i allo eller i vissa dess delar.

Under sådant förhållande skulle qvarhållandet inom kyrkan af olika tänkande

onekligen blifva ett samvetstvång. Nu uppställer emellertid statskyrkan

ingalunda någon dylik fordran. Statskyrkan måste naturligen alltid inom sig

ega, såsom sin kärna, ett de troendes samfund, men kan icke inskränka sig

till att omfatta endast dessa, och detta just i följd af sin egenskap att

vara statskyrka. Främmande enskilda trossamfund kunna å sina medlemmar

ställa sådana kraf, som nyss nämnts. Statskyrkan kan det deremot icke.

Medlemskap i statskyrkan tillkommer för den skull med all rätt icke blott

dem, som i sin innersta tro med henne öfverensstämma, utan ock andra.

Desse senare äro hennes rätte medlemmar, äfven de, visserligen icke i den

bemärkelsen, att deras uppfattning och tro sammanfalla med hennes, men i

den meningen, att de äro föremål för hennes religiösa arbete och omvårdnad.

Men att vara ett föremål för en slik kyrkans omvårdnad kan ju icke kallas

för samvetstvång, då sagda omvårdnad, såsom redan nämndt, icke innefattar

något tvingande vare sig i inre eller yttre bemärkelse. Om någon skulle

anse den blotta omständigheten, att han är medlem af statskyrkan utan att

hylla dess lära, såsom innebärande ett sådant tvång, så kan, synes det

utskottet, en sådan uppfattning icke betecknas annorledes än såsom en missuppfattning.

Att för öfrigt talet om samvetstvång i förevarande afseende

är obefogadt, derpå häntyder enligt utskottets åsigt äfven den omständigheten,

att många samvetsömma personer, som i vigtiga punkter afvika från

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

5

kyrkans lära och ordning och hvilka äro berättigade att vinna utträde ur

statskyrkan, ändock qvarstanna inom henne.

Men om nu utskottet icke kan erkänna tillvaron af något samvetstvång,

så hör ju å andra sidan erkännas, att den, som vill, men ej får, utträda

ur statskyrkan, härigenom är underkastad ett visst band på sin personliga

frihet, att hans ställning kan förefalla honom skef, och fråga blir,

om ej med hänsyn till sådana förhållanden och jemväl för statskyrkans eget

bästa det vore rigtigast, att kyrkan lemnade sina medlemmar den frihet,

motionären begärt, och sålunda gjorde medlemskapet af statskyrkan till en

fullkomligt fri sak, beroende af den enskildes vilja. Så vidt utskottet förstår,

skulle dock sådant innebära en så omfattande afvikelse från den princip,

hvarpå sjelfva institutionen af en statskyrka hvital’, att man väl kan

vara berättigad till en tvekan,_ huruvida det ej skulle innefatta rent af ett

negerande af samma princip. Är statens uppgift såsom statskyrka bestämd

af den grundsatsen, att staten skall sörja för sina medlemmars religiösa omvårdnad,

så måste väl i denna tanke ligga, att denna omvårdnad skall sträcka

sig till alla dess medlemmar, och att staten icke kan eftersätta sin pligt och

rätt härutinnan mot några af sina medlemmar, utan att garanti föreligger att

sådan religionsvård, som kan af staten pröfvas tillfredsställande, annorledes

stål- dem till buds och kommer dem till del. Från sistberörda synpunkt förklaras,

att staten medgifver utträde åt sådana kyrkans medlemmar, som öfvergå

till främmande kristet religionssamfund, äfvensom att enahanda tillåtelse

jemväl leinnas dem, som förmäla sig ärna öfvergå till dylikt samfund, äfven

om de ej visa, att de i sådant samfund upptagits. I sistnämnda fall kan ju

medgifvandet sägas hafva blifvit väl långt utsträckt; men staten har påtagligen

i den omständigheten, att de förmäla sig omfatta en viss kristen trosbekännelse,

och då några falska uppgifter härutinnan icke behöfva befaras,

funnit tillräcklig trygghet för att de och deras barn icke skola komma att

sakna önskvärd religiös vård. Annorlunda är förhållandet med dem, som

utan vidare blott förmäla sig vilja utträda ur statskyrkan, kanske under uttryckligt

förklarande, att deras hela åskådning är fullständigt hednisk. Tillåtas

dessa att utan vidare utgå, då har staten härmed i princip inskränkt och begränsat

området för sina pligter såsom statskyrka så långt, att enligt utskottets

förmenande det väsentliga af det, som konstituerar en statskyrka,

måste anses vara uppgifvet. Man kan ju hysa olika meningar om värdet af

statskyrkoinstitutionen. Härpå skall utskottet icke inlåta sig. Men det finner

sig utskottet böra uttala, att, då nu statskyrkan består, man icke bör

begära af henne sådana medgifvanden, som principielt strida mot de grunder,

på hvilka hon hvilar.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Med stöd af det anförda hemställer utskottet alltså,

att herr Höjers ifrågavarande motion icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation

af herrar Ohlsson, F. Andersson, Nilsson, J. Anderson, P. G. Petersson

och E. Svensson, hvilka ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas.

Herr Bedelius har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.