Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part att mot embetsman anhängiggöra talan för fel i embetet.

1899-04-07 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:45, Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part att mot embetsman anhängiggöra talan för fel i embetet.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

7

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1899, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part att

mot embetsman anhängiggöra talan för fel i embetet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 45, hemställer herr D. Holmgren i Värnhem, att Riksdagen

måtte för sin del besluta att antaga en lag af ungefär följande lydelse:

»Med upphäfvande af det i punkt 40 af kongl. förklaringen den 23 mars

1807 stadgade förbud för enskild part att uttaga stämning å domare för att

tilltala honom för fel eller brott i embetet förordnas härmed, att eu hvar,

som menar sig vara genom fel eller brott i embetet af domare eller annan

embets- eller tjensteman, statsrådets och högsta domstolens ledamöter dock

undantagna, i sin rätt kränkt, skall ega att, om han så för godt finner,

utan anlitande af allmän åklagare vid vederbörlig domstol efter befogenhet

anhängiggöra och utföra talan om ansvar och skadestånd.»

Under erinran derom, att han vid nästlidet års riksdag väckte motion

om rätt för enskild man att under alla förhållanden föra målsegaretalan

mot embetsman på grund af fel i embetet, samt att denna motion, hvilken

af lagutskottet afstyrktes, i Andra Kammaren fann understöd af en afsevärd

minoritet, anför herr Holmgren till stöd för förslaget i hufvudsak följande.

Förevarande fråga hörde till dem, som icke kunde falla. Det vore

nemligen icke en fråga om eröfrande! åt den enskilde statsborgaren af en

förmån, hvartill rättsgrunden kunde synas tvifvelaktig, utan fråga vore om

återvinnandet af en sjelfkär medborgerlig rätt, som aldrig lagligen frånhändts

den enskilde medborgaren, men från hvars utöfvande han uteslutits

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

dels genom ett administrativt, af domaremagten omvärnadt Övergrepp, dels

och hufvudsakligen genom en vrång lagtolkning.

Enskild målsegandes befogenhet att sjelf anhängiggöra och fullfölja

ansvars- och ersättningstalan mot en hvar, af hvilken han ansåge sin rätt i

något afseende kränkt, vore urgammal i vårt land. Dylik befogenhet erkändes

fortfarande vara allmän regel. Ett undantag från den »allmänna regeln»

gåfves i fråga om de höga statsfunktionärer, hvilka för sina embetsåtgärder

icke kunde åtalas inför annat forum än riksrätt. Detta undantag hade sitt

stöd i gällande lag. I öfrigt gåfves icke något gällande lagstadgande, som

inskränkte åtalsrätten, i fall man icke såsom sådant betraktade kongl. förklaringen

den 23 mars 1807, punkt 40, hvilken innehölle förbud för enskild

part att för fel eller brott i embetet föra talan mot domare. Då emellertid

denna författning icke tillkommit i den ordning, hvari allmän lag måste stiftas,

nemligen genom samverkan af Konung och Riksdag, utan utfärdats ensamt

af Konungen, kunde den icke tillerkännas egenskapen af gällande lag.

Emellertid hade denna förordning genom snart hundraårig praxis blifvit af

lagens handhafvare i vårt land upphöjd till rang af gällande lag och åberopades

af våra rättslärare såsom stöd för deras sats, att för ett af domare

i embetet begånget fel eller brott, hvarigenom enskild part blifvit i sin rätt

kränkt, ingen upprättelse, intet skadestånd stode att vinna, derest icke justitiekanslern,

justitieombudsmannen eller vederbörande advokatfiskal stälde den

felande eller brottslige till ansvar.

Emellertid hade man icke nöjt sig med detta. Statsrättslärare funnes,

som drefve den satsen, att ej blott domare, utan embetsman i allmänhet

icke kunde åtalas af enskild målsegande, och medgåfve undantag endast i

fråga om vissa embetsfel (vid utmätning och uppbörd in. m.), begångna af

länsman, kronofogde eller uppbördsman, detta emedan en i rättegångsbalkens

10 kap. 27 § i fråga om åtal för dylika embetsfel meddelad anvisning om

forum genom sin affattning visade sig förutsätta, att åtalsrätten tillkomme

den förorättade sjelf.

Att statstjenare, öfver hvilkas embetsbrott underrätterna egde att döma,

kunde af målsegande åtalas, medgåfves dock åtminstone å vissa håll, men

allmänt frånkände man den enskilde all rätt att föra talan för fel eller brott

i embetet mot alla de funktionärer, hvilkas embetsförseelser skulle åtalas

inför högre rätt. Mot en sådan finge man hvarken föra ansvars- eller skadeståndstalan

eller ens väcka rekonventionstalan, om han å embetets vägnar

falskeligen åtalat en. Man vore fullständigt rättslös. Och om man hos

vederbörande myndighet angifvit honom för embetsbrott och derför af honom

åtalades för falsk angifvelse, egde man icke mot honom den rätt, som annars

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45. 9

i dylika mål tillkopme svaranden att för att styrka sin angifvelse väcka åtal

för det angifna brottet.

Att grundsatsen om den enskildes oinskränkta befogenhet att efter

eget skön föra ansvars- och ersättningstalan mot statstjenare, som genom fel

eller försummelse i embetet kränkt hans rätt, innebure ett kraftigt skydd för

de rättigheter, som det vore en statens uppgift att värna, förnekades väl ej

af någon. Men lika visst vore det, att ett fullständigt genomförande af

denna grundsats vore nödvändigt, för att nämnda skydd skulle kunna fullt

vinnas. Huru väl staten än sörjt för kontrollen öfver sina embetsmän och

huru mänga och väl qvalificerade organ den än egde för utöfvandet af tillsyn

öfver dem och för upptagandet af enskildes klagomål öfver rättskränkningar

och beifrandet af sådana, så kunde dock inga sådana anordningar, inga

sådana organ fullt ersätta den enskildes eget utöfvande af hans naturliga

rätt att med laga medel söka skaffa sig upprättelse för lidna rättskränkningar.

Denna rätt borde derför icke i något fall vara honom förmenad. Det

funnes inga befogade intressen, som kräfde någon inskränkning i denna rätt.

Missbrukas kunde den väl i enstaka fäll, liksom hvarje annan rätt, men mot

ett allmännare missbruk erbjöde lagen fullt verksamma korrektiv.

Blotta möjligheten, att i ett enda fall den förorättade i följd af vederbörande

åklagaremyndighets underlåtenhet att väcka åtal ginge miste om den

upprättelse, som han, derest han sjelf fått anhängiggöra talan, skulle hafva

erhållit, utgjorde tillräcklig grund att fråntaga de ifrågavarande statsorganen

deras uteslutande rätt att pröfva, om åtal skulle väckas, och göra målsegaren

delaktig af denna rätt och det dermed förenade dryga ansvar. Denna myndigheternas

pröfningsrätt innebure dessutom den svåra oegentligheten, att sjelfva

rättsfrågan, d. v. s. frågan, om rättskränkning förelåge eller icke, i stället

för att pröfvas af de dömande myndigheterna, blefve på förhand afgjord af

åklagaremagtens representanter, som sålunda trädde i domarens ställe.

Man hörde från deras sida, som förfäktade det nuvarande tillståndet,

talas om det »skydd mot obehöriga angrepp af enskilde samhällsmedlemmar»,

som detsamma skänkte embetsmannen och som, om målsegarens åtalsrätt

blefve fri, skulle försvinna. Det vore emellertid obestridligt, att endast i det

fall, att statens embetsmän hade behof af ett vidsträcktare och effektivare

skydd i nämnda afseende än det mycket kraftiga, som strafflagens stränga

bestämmelser för falskt åtal och falsk angifvelse medförde, embetsmännen

hade rätt till sådant extra skydd. Något dylikt behof förefunnes icke. Att

bland de till justitieombudsmannen årligen inkommande anmälningar om embetsförbrytelser

en hel del icke föranledde något åtal, utgjorde intet bevis,

vare sig derför, att alla dessa anmälningar vore obefogade, enär justitieBih.

till Biksd. Prof. 1899. 7 Sami. US Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

ombudsmannen ofta funne sig föranlåten att af formella skäl eller på grund

af bristande utredning lemna en i sig befogad anmälan utan afseende, ej

heller att, der en anmälan verkligen vore obehörig, den, som ingifvit den,

skulle, om han egt åtalsrätt, hafva begagnat denna för att trakassera den

anmälde.

Att något behof af det skydd, som inskränkningen af den enskildes

åtalsrätt medförde, icke förefunnes, bevisades för öfrig! direkt af det förhållandet,

att aldrig någon klagan försports öfver missbruk af den åtalsrätt

mot embetsman, som verkligen i praxis existerade.

Utskottet, som vid nästlidet års Riksdag hade att afgifva utlåtande

rörande motionärens då framlagda förslag i samma rigtning som det nu förevarande,

vidhåller i hufvudsak den uppfattning i ämnet, som utskottet dä

uttalade.

Till en början torde frågan böra reduceras till sin rätta omfattning.

Motionären sjelf har icke med bestämdhet påstått annat förhållande, än att

de statstjenare, öfver hvilkas embetsbrott underrätterna ega att döma, få af

enskilde målsegande åtalas; och så vidt utskottet har sig bekant, torde det

vara den forskande åsigten inom både doktrin och praxis, att enskild målsegandes

åtalsrätt i fråga om dylika embets- och tjensteman icke är underkastad

någon särskild inskränkning. Den stora mängden lägre embets- och

tjensteman har sitt forum i underrätt; och torde alltså af den del af vår

embetsmannacorps, med hvilken allmänheten oftast och mest direkt kommer i

beröring, motionärens förslag träffa endast domarena, hvilka, liksom i allmänhet

högre embetsman, i mål rörande förseelse i embete! kunna ställas under

åtal endast inför öfverrätt. Endast beträffande domare och de öfriga embetsman,

för hvilka öfverrätt är forum, gäller sålunda den af motionären klandrade

regeln, att enskild åtalsrätt för embetsbrott icke eger rum. och är denna

regel, hvad beträffar domare, faststäld genom den af motionären åberopade

författning samt i öfrigt beroende af en alltjemt vidhållen och stadgad rättspraxis.

Tillser man, huruledes den anordning af åtalsrätten för embetsfel,

hvilken enligt vår rätt är gällande, faktiskt verkat och huruvida den kan

anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose den enskildes anspråk på rättsskydd,

lärer man med fog kunna biträda den åsigt, som af fjolårets lagutskott

uttalades derom, att densamma visat sig på ett tillfredsställande

sätt tillgodose å ena sidan statens intresse af att vidmagthålla behörigt

skydd för dess organ och å den andra sidan den enskilde samhälls
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

11

medlemmens rättmätiga anspråk på skydd mot öfvergrepp eller annan

oförrätt från statsfunktionärernas sida, i kvilket hänseende särskildt framhölls,

hurusom erfarenheten icke gifvit stöd för den farhågan, att de myndigheter,

i hvilkas händer åtalsrätten blifvit lagd, skulle för något fall uraktlåta

att, der skäl till åtal mot domare eller embetsman förelåge, derom föranstalta.

På detta område bekräftar sig hvad som i många andra fall träder

en till mötes, nemligen att rättsinstitut, som för den teoretiska granskningen

synas gifva fog för anmärkningar, faktiskt visa sig verka på ett tillfredsställande

sätt.

Vore en ändring af den nu gällande lagstiftningen i fråga om

åtalsrätt mot embets- och tjensteman verkligen behöflig, blefve det enligt

utskottets förmenande i allt fall tvifvelaktigt, huruvida den väg, som

motionären anvisar, verkligen är den rätta. Motionären vill göra den enskilde,

som anser sig i sin rätt kränkt genom någon embetsåtgärd, berättigad

att i hvarje tall sjelf, utan att behöfva anlita åklagare, vid vederbörlig

domstol efter befogenhet anhängiggöra och utföra talan om ansvar och

skadestånd. Den utvidgning af den privata åtalsrätten, hvilken motionären

sålunda påyrkar, synes icke stå rätt väl tillsammans med den utvecklingsgång,

som inom skilda rättssystem frågan om åtalsrättens ordnande visat sig

genomlöpa. Från den ursprungliga ståndpunkten, då all talan å brott var

den enskildes sak, framträder med samfundsförhållandenas och rättsordningens

utveckling i allt högre grad såsom ett önskemål, att öfverträdelse!'' och brott

måtte komma att i största möjliga omfattning varda till laga påföljd åtalade

af statens särskildt dertill förordnade funktionärer, af de offentliga åtalsmyndigheterna.

I enlighet härmed har inom den moderna utländska lagstiftningen

i regeln den enskilde målseganden, der han ej helt och hållet uteslutits

från att göra ansvarstalan gällande, tillerkänts endast subsidiär åtalsrätt.

Utvecklingen har alltså der visat sig gå i en retning, motsatt den af motionären

påyrkade. Den ordning, som sålunda inom den utländska lagstiftningen utbildats,

har man ansett påkallad, bland annat, af det intresse, som staten

i sin egenskap af rättsordningens vidmagthållare onekligen har derutaf,

att, när åtal för eu lagöfverträdelse sker, detta åtal måtte blifva utfördt på

bästa möjliga sätt och med så mycken saklig och juridisk insigt, att åtalets

syftemål — brottets konstaterande och den brottsliges fällande — måtte varda i

största möjliga mån betryggadt. Detta statens intresse framträder starkare

i samma mån den lagöfverträdelse, som är i fråga, innebär någon större fara

lör rättsordningen eller eljest kan sägas vara af någon större betydelse för

denna; och till sådant slags lagöfverträdelse må ju med fog brott af embetsed]

tjensteman kunna räknas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Med stöd af det nu anförda föranlåtes utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.