Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf af fastighet å landet.

1899-04-28 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:56, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf af fastighet å landet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

1

N:o 56.

Ant. till Biksd. kansli den 28 April 1899, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf

af fastighet å landet.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 173, anför herr Åkerlund:

»Att hvarje förslag, som möjligen kan framkomma om inskränkning

uti aktiebolagens verksamhetsområden och ännu mera ett yrkande om så

genomgripande åtgärder som det om inskränkning af deras rätt att förvärfva

och besitta fast egendom å vår landsbygd på många håll skall ses

med ovilja och alltid komma att röna ett ytterst försigtigt emottagande,

lär numera kunna anses som en gifven sak, då man känner det allt starkare

framträdande begäret hos en stor del af landets mera framstående

personer att egna en mycket betydlig del af sin tid för verksamhet inom

aktiebolag, möjligen äfven då denna väl skulle behöfvas för andra dem

anförtrodda värf, samt huru ofta man under senare årtionden vidtagit den

åtgärden att söka rädda fallfärdiga jordbruksförmögenheter genom att låta

aktiebolag öfvertaga deras spillror och slutligen den ganska betänkliga

utveckling affärsverksamheten alltmera tagit att genom allehanda utvägar

intvinga snart sagdt hvarje näringsgren af någon betydenhet under

aktiebolag.

Men då jag allt fortfarande hyllar den uppfattning, jag flera gånger

tillförene inom Riksdagen häftat om vigten att tillse, det den sjelfegande

jordbrukareklassen inom landets alla delar ej allenast så vidt möjligt bibehölles

oförminskad, utan att dess tillväxt äfven främjades af statsmagterna,

liih. till lliksd. Prot. 1899. 7 Samt. 35 Haft. (N:o 56 och 57.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

samt vågar tro, att Riksdagens uttalanden i sina skrivelser till Kongl.

Maj:t af den 14 maj 1891 och 11 maj 1894 hufvudsakligen åsyftat just

detta och icke uteslutande bildandet af en bofast arbetareklass, äfvensom

håller på lagbudet, det utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt,

icke är berättigad att utan Kongl. Maj:ts tillstånd förvärfva

och besitta fast egendom i riket, och dessutom anser för alldeles orimligt,

att allt större delar af sjelfva landet utan vidare få öfvergå till personligen

oansvariga egare, må det ursäktas mig, att jag å nyo tager Riksdagens

uppmärksamhet i anspråk för de sociala och måhända äfven politiska

faror, hvilka helt visst äro förknippade med fastighetsaktiebolagsväldets

hastiga tillväxt inom största delen af vår landsbygd.

Aktiebolagsinstitutionen har alldeles icke fört utvecklingen fram

mot det med århundradets frihetssträfvanden enligt uppgift åsyftade målet

— proletariatets minskning och de sjelfständiga medborgareklassernas ökning

inom samhällena — utan tvärt om verkat i alldeles motsatt rigtning,

i det den genom samlade kapital skapade storindustrien förlamat eller

alldeles krossat den mindre industrien och handtverkerierna, hvarigenom

ock betydlig inskränkning i de personliga arbetsgifvarnes antal uppstått

och allt större arbetareskaror hopats på några fåtal platser för utförande

af arbeten åt nära nog oansvariga och okända arbetsgivare, hvarjemte

samma institution i hög grad möjliggjort en massa mer eller mindre sunda

och redbara affärer, hvarigenom kapitalen samlats på allt färre händer.

Men då densamma ändock utgjort den kanske förnämsta driffjedern för

vår tids storartade utveckling i fråga om industri, kommunikationer och

dylikt, samt blifvit nära nog oumbärlig vid sådana företags åvägabringande

af större omfattning, och då den ej, tillämpad för sådana ändamål, så för

all framtid kan klaf binda allt och alla inom stora delar af landet, som de

aktiebolag, hvilka ega större jordegendomar, lär man nödgas finna sig

deruti, att aktiebolag komma att finnas och nybildas för idkande af industriel

rörelse, kommunikationsleders åvägabringande och trafikerande och

dylikt. Deremot synes mig aktiebolags rätt till besittning och förvärf af

jordegendom af större omfattning innebära så ytterst betänkliga faror för

svenska folkets framtida väl och oberoende af främmande inflytande, att

densamma åtminstone ej borde få tillgodonjutas utan föregången pröfning

af rådande förhållanden och Kongl. Maj:ts derefter för hvarje särskild! fall

dertill lemnade medgifvande samt i regeln endast till den omfattning, som

finnes erforderlig till byggnadstomter för industriel verksamhet, kommunikationsleder,

upplagsplatser och dylikt, ty just såsom innehafvare af större

jordegendomar blifva aktiebolagen, särskilt för ett litet och svagt land

som vårt, så synnerligen farliga genom sin kosmopolitiska karakter och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 3

permanens eller deras egenskap att ega bestånd långt utöfver en generations

lifslängd.

Visserligen hafva icke endast aktiebolag, utan äfven enskilda personer

och firmor täflat om att frånhända allmogen i våra egentliga skogsprovinser

dess reelaste tillgångar — skogarne —- men tvifvelsutan kan man

våga påstå, att det varit dessa bolag, hvilka gått i spetsen för att afhända

samma allmoge dess hemman och dermed dess sjelfständighet, helt visst

i afsigt att behålla hvad de kommit öfver för all framtid; och den sorgliga

gång utvecklingen i följd deraf tagit inom stora delar af orterna norr om

Venern och Mälaren, nemligen att större delen af den förutvarande arbetsamma,

förnöjda, varmt fosterländska och jemförelsevie lyckliga allmogeklassen

i dessa gamla svenska landsbygder inom några få årtionden nedsjunkit

till i bästa fall arrendatorer och hufvudsakligen till vanliga daglönare,

kan väl icke stämma väl öfverens med den utveckling, vår tid

kräfver. Och ehuru säkerligen skogsafverkningen der icke skulle hafva

forcerats så, som under senare årtionden varit fallet, derest icke mägtiga

konsortier omhändertagit densamma, samt derför ock inbringat mindre,

än den nu gjort, torde tvifvelsutan kunna ifrågasättas, huruvida icke vårt

land skulle haft vida större och varaktigare gagn deraf, att dessa landskaps

skogar och jordbruk i allmänhet qvarblifvit i allmogens ego och

denna lemnats erforderligt bistånd för flottleders iordningställande in. in.,

då den allt framgent kunnat genom hufvudsakligen eget arbete tillgodogöra

sig ständiga skogsinkomster och dymedelst förblifyit i stånd att förkofra

sina jordbruk, bryta bygd i våra ödemarker och föra ett jemförelsevis

lyckligt lif i egna hem, än det vi vunnit genom de storartade företag,

hvarigenom denna allmoge allt för ofta nödgats sälla sig till det stora

arbetareproletariat, hvilket jemte några förvaltare, köpmän och tjensteman

tyckes komma att inom kort nära nog uteslutande utgöra befolkningen

inom stora delar af ifrågavarande landskap.

Jag vågar hysa någon förhoppning derom, att allvaidiga bemödanden

från statsmagternas sida att främja tillväxten af antalet sjelfegande jordbrukare

äfven inom våra egentliga skogslandskap, nog skulle krönas med

framgång uti de orter, hvarest fastighetsaktiebolag icke hunnit tillkansa sig

stora områden, men å andra sidan fruktar jag, att, der så är fallet, alla

bemödanden i det afseendet skola visa sig fåfänga, ty ifrågavarande bolag

äro ju tillförsäkrade eganderätt till sina gods för all framtid, och numera

äro så många utländska undersåtar intressenter i desamma, att vi skulle

komma att stå oss slätt, derest vi till landets båtnad sökte åvägabringa

ändringar uti-de förmåner, hvilka varit och äro dem tillförsäkrade.

Allt tyder ock derpå, att, derest aktiebolags förvärf af jordegendom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

i riket icke snart hejdas af statsmagterna, dessa bolag, efter hand som

jordvärdet aftager och räntefoten sjunker, vida mera än hittills varit fallet

skola sträcka sina långa armar vidt utöfver Norrlands, Dalarnes och Vermlands

gränser och äfven der föröda den fria allmogen.

Enligt tillgänglig statistik hafva aktiebolag under åren 1885—96 inom

nedanstående län förökat sina egovälden sålunda:

inom Kopparbergs

» Gefleborgs

» Vesternorrlands

» Jemtlands

» Vesterbottens

» Norrbottens

län frän 39,283 mtl tax. till

» » 73,463 » »

» » 176,067 » »

» » 50,131 » »

» » 25,179 » »

» » 191,344 » »

2,115,200 till 69,832 mtl tax. till

3.571.100 » 186,064 » »

6,408,750 » 286,195 » »

1.885.100 » 172,483 » »

1,101,650 » 127,600 » »

3,167,700 » 219,048 » »

8,142,500

9.498.300

12,847,800

6,671,750

5,894,580

3.953.300

och efter 1895 hafva samma bolag inom ifrågavarande provinser lagt under

sig ytterligare stora egovidder, ehuru dessas areal och värde ej kan uppgifvas,

då statistiska uppgifter deröfver ännu saknas.

Det är emellertid ej blott inom Norrland och Dalarne som aktiebolagens

jordegendom är stadd i stadig tillväxt, hvilket framgår deraf,

att denna deras egendom under åren 1880—96 ökats från i det närmaste

1,064 mantal med ett taxeringsvärde af 51 millioner till 1,640 mantal

taxerade till 81J/2 millioner inom Sveriges öfriga län, och efter 1895 hafva*

aktiebolagens jordförvärf äfven inom dessa fortgått ganska raskt.

I mellersta och södra delarne af vårt land har helt säkert ganska

allmänt antagits, att den nya lagen om egostyckning, hemmansklyfning och

jordafsöndring skulle vara egnad att delvis hafva de missförhållanden, som

aktiebolags, bolags och firmors förvärf af allmogens hemman och skogar i

våra norra län förorsakat, hvarför man der förvånades öfver den välvilja,

hvarmed denna lag emottogs af målsmän för trävarurörelsen derstädes såväl

som ock af tidningar, hvilka tyckas stå denna rörelse nära. Ledsamt

nog har jag först sent omsider fått anledning förmoda, det välviljan mot

den nya lagen i allmänhet icke just härrörde från önskan att inom de

orter, hvarest trävarurörelsen slagit under sig nära nog all jord som tillhörde

enskilde, åter se ett fritt och burget bondestånd uppkomma, utan

fast hellre deraf, att lagen i fråga dels är egnad att mildra den ovilja,

hvarmed skogsbolagens tilltagande välde numera åses, dels, såsom af aktade,

opartiske män från Norrland blifvit mig påvisadt, i stället för att främja

hvad med densamma särskild! för Norrland åsyftats, eller botandet i någon

mån af de skador, ett mera än femtioårigt utrotningsarbete mot dessa

bygders allmoge förorsakat, säkerligen skall komma att verka i rakt motsatt

rigtning. I följd af den nya lagen komma nemligen spekulanter på

den qvarvarande allmogens egendomar i den ytterst angenäma ställningen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

5

att kunna utan omvägar erbjuda de utsedda offren att behålla hemmanens

inegor och möjligen någon för skogsköparen obehöflig betesmark, hvilka

fördelar jemte en god del kontanter för den sålda skogsmarken helt visst

skola hafva till följd, att många af de i närheten af eller inom skogsbolagens

egovälden qvarvarande hemmansegare, hvilka tillförene alldeles

icke tänkt på att afyttra sina reelaste tillgångar — skogar och betesmarker

— komma att gå i fällan utan att betänka, huru lätt de erhållna penningarne

gå dem ur händerna, eller huru hardt när omöjligt det är att

deruppe vara oberoende jordbrukare utan skog till afsalu. När så är förhållandet,

synes det mig så mycket angelägnare att stäfja fastighetsaktiebolagens

tillväxt, och väl vore äfven, derest bolag och firmor, hvilka ganska

visst verkat i samma olyckliga rigtning inom våra norra län som aktiebolagen,

ginge litet varsammare till väga mot småbönderna deruppe, än

hvad kanske ofta hittills varit fallet, men den faran är åtminstone icke till

finnandes i fråga om dem tillhörig jordegendom, att densamma, såsom det

kan vara fallet med aktiebolags gods, nära nog kan anses frånhänd Sveriges

folk för all framtid, ty firmor och bolag upplösas ju ganska lätt, hvarvid

deras jordegendom byter egare.

Att inom våra skogsprovinser tillfällen beredas för arbetare att kunna

förvärfva egna hem å sådana platser, der rikliga arbetstillfällen finnas, är

ju lika vigtigt, som att sådant sker i öfriga delar af landet, och för detta

ändamål lär den nya lagen helt visst komma att visa sig gagnelig. Men,

i likhet med Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, vågar jag

antaga, att: skogsaktiebolagen skola finna med sin fördel förenligt att för

afl framtid söka från odling och kultur undanhålla de ofantliga odlingsbara

områden,‘ hvilka i allmänhet äro till finnandes inom deras egovälden. Skulle

likväl några försäljningar af odlingsmarker från sådana bolags gods ifrågakomma

uppe i våra nordligaste län, håller jag före, att dylika jordupplåtelser,

såsom helt visst blifvande i saknad af all skogstillgång för afsalu

och tillräckliga beten, lika litet skola gynna tillväxten af en sjelfständig

hemmansegareklass derstädes, i stånd att föra en dräglig tillvaro, som om

staten i och för främjande af detta vigtiga ändamål upplåter odlingsbara

jordbitar utan skog öfver husbehof och utan beten till hugade spekulanter,

ty beröfvad möjligheten att erhålla del af hvad naturen sjelf anvisat våra

norra provinsers allmoge till ersättning för ett kärft klimat och en mången

gång otacksam jord, nemligen delaktighet i dervarande skogstillgångar,

skall eu sådan sjelfegande befolkning inuti landet långt från arbetscentra

icke blifva annat än ett bofast proletariat, och bunden som den vore af

hem och familj, skulle den blifva vida sämre lottad än s. k. lösa arbetare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

samt helt underkastad närmaste skogsegare för hvad den för sin utkomst

komme att behöfva utöfver hvad jordbruket der uppe kunde afkasta.

Men utom den sociala och — i fråga om jordbruket — ekonomiska

tillbakagång, som följt de flesta skogsaktiebolag i spåren, finnes ett annat

kanske ännu vigtigare skäl emot deras jordförvärf i riket, nemligen det,

att stora områden af Sveriges jord, utan att vi kunnat hålla någon kontroll

deröfver, redan öfvergått till utländingar och än mera när som helst kunna

blifva utländsk egendom, om ock bolagen fortfarande kallas svenska. Man

bör nog icke ställa sig likgiltig emot det oerhörda inflytande på såväl

politiska som kommunala val och angelägenheter, utländingar såsom jordegare

i stor skala kunna utöfva i ett så litet och svagt land som vårt;

det är ju ock bekant, att vi redan mer än en gång måst »stoppa pipan i

säcken», fastän vi ostridigt haft rätten på vår sida, i tvister med stormagters

undersåtar, som här i riket drifvit rörelse.

Vi offra årligen stora summor för att kunna förhindra fiendens inträngande

i landet, men åse på samma gång med största lugn, huru allt

större sträckor af Sveriges jord, hvilken ju ändock utgör sjelf va grunden

för vår tillvaro som fri stat, måhända för all framtid frånhändas Sveriges

folk och öfvergå till juridiska personer, hvilka ju kunna utgöras af affärsmän,

tillhöriga hvilken nation som helst. Kan sådant vara välbetänkt?

Jag vet mycket väl, att det kan anföras mer än ett ganska talande

skäl för bibehållande af aktiebolags rätt att besitta och förvärfva jordegendom

i rike£, men huru giltiga sådana skäl än må förefalla, så kunna desamma

enligt min tanke icke i någon mån motväga de faror för vår

sociala utveckling och vårt oberoende, hvilka synas mig förenade med

aktiebolags ständigt ökade förvärf af jordegendom i vårt land, hvarför jag

vördsamt hemställer,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, till tryggande af vårt

lands sunda utveckling och vårt oberoende af främmande inflytande, inskränkning

uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å vår landsbygd

finnes erforderlig, och att, derest Kongl. Maj:t pröfvar så vara fallet,

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag till

lagstiftning härför».

Då utskottet nu går att i förevarande ämne afgifva utlåtande, vill utskottet

till en början erinra derom, att frågan om inskränkning uti aktiebolags

rätt till förvärf af fast egendom å vår landsbygd redan förut varit

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

under Riksdagens behandling. Senast 1894 års Riksdag anhöll sålunda i

skrifvelse till Kong!. Maj:t, att Kongl. Maj:t ville låta infordra och för

Riksdagen framlägga uppgift på jordbruksfastighet, som af bolag egdes i

de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning

förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna

bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade

förminskning, samt att Kongl. Maj:t måtte, för så vidt de inhemtade upplysningarna

sådant föranledde, för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för

bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning i samma trakter kunde

anses af förhållandena påkallade. En dylik utredning beträffande förhållandena

i Norrland och Dalarne har också blifvit verkstäld och till

Riksdagen öfverlemnad. Vid nästlidet års riksdag framstäldes af samme

motionär, som nu bragt frågan å bane, förslag om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med anhållan att Kongl. Maj:t i samband med omförmälda

utredning särskildt ville taga i öfvervägande, huruvida icke inskränkning

uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom på vår landsbygd

funnes erforderlig, samt att, derest Kongl. Maj:t pröfvade så vara

fallet, Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag

till lagstiftning härför. Lagutskottet, som hade att afgifva utlåtande

öfver förslaget, afstyrkte detsamma på den grund, att frågan, hvad

Norrland och Dalarne vidkomme, redan vore under Kongl. Maj:ts pröfning

samt i afseende å landets öfriga delar aktiebolags förvärf af fastighet

icke syntes hafva nått någon oroväckande utsträckning. Första Kammaren

biföll utskottets hemställan, hvaremot Andra Kammaren, med

afslag å densamma, biträdde motionärens förslag.

Utskottet intager till frågan en i viss mån annan ställning än 1898

års lagutskott. Utan att i allt kunna instämma med motionären, finner

utskottet af de synpunkter han framhållit särskildt en vara förtjent af det

största afseende.

Utskottet vill sålunda uttala sin fullständiga anslutning till de betänkligheter

motionären framstält deremot, att Sveriges jord under aktiebolagslagstiftningens

skydd kan mer och mer öfvergå i utländingars händer.

Som bekant finnes i kongl. kungörelsen den 3 oktober 1829 stadgadt, att

utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke är berättigad

att i riket förvärfva och besitta fast egendom, utan att han dertill

undfått Kongl. Maj:ts tillstånd; och ingen meningsskiljaktighet torde råda

derom, att detta stadgande utgår från en rigtig princip, samt att denna

väl förtjenar att lända till efterrättelse. Emellertid är detsammas effektivitet

väsentligt kringskuren. För att ett aktiebolag skall anses såsom

svenskt fordras allenast, att detsamma med säte inom landet har en styrelse,

bestående helt och hållet eller, under viss förutsättning, till minst två

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

tredjedelar af i Sverige bosatta svenska eller norska undersåtar. Deremot

linnes intet, som hindra!’, att bolagets delegare i öfrigt äro utländingar,

och faktiskt lära i vårt land finnas åtskilliga bolag, hvilka, till namnet

svenska, äro så godt som helt och hållet i utländska händer. I sådana

bolags rätt att förvärfva fastighet inom riket finnes ingen som helst inskränkning,

och under formen af andel i aktiebolag kan sålunda eganderätten

till vår jord i ganska stor omfattning öfvergå till utländingar.

Detta förhållande synes utskottet vara af beskaffenhet att ingifva synnerliga

farhågor, så mycket mer som erfarenheten ådagalagt, så väl att utländska

kapitalister ingalunda förbisett den sålunda befintliga möjligheten för dem

att blifva fastighetsegare i vårt land, som ock att det sätt, hvarpå de

tillgodogjort sig de af dem förvärfvade fastigheterna, icke alltid torde

hafva ländt till landets sanna båtnad. Den hänsyn till bevarandet jemväl

för framtiden af våra naturliga rikedomar, hvilken man åtminstone kan

hoppas, att en svensk fastighetsegare icke alldeles lernnar å sido, är för

utländingar så godt som främmande; och det är sålunda ej blott politiska

utan jemväl nationalekonomiska betänkligheter förenade dermed, att aktiebolag,

om de blott äro till namnet svenska, ega oinskränkt rätt att förvärfva

fastighet i vårt land.

Utskottet kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra derom,

att af samma principiella och praktiska skäl, hvilka tala för hämmande

af våra fastigheters öfvergång i utländska händer, begränsning jemväl

torde böra ske af möjligheten för utländingar att göra sig till herrar

öfver en annan af våra förnämsta naturliga tillgångar, våra grufvor, hvilka,

om än enligt lag icke af fastighets natur, i betydelse för landets ekonomiska

framtid icke stå den fasta egendomen mycket efter. Enligt 68 § i

grufvestadgan af den 16 maj 1884 må utländing icke i riket bearbeta

inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift, med mindre än att Konungen

funnit skäligt dertill lemna bifall, men genom utländingars delaktighet i

aktiebolag, som idka grufdrift, kunna våra grufvor komma under utländskt

välde.

Det är icke utskottet obekant, att man vid föregående undersökning

af föreliggande fråga med erkännande af önskvärdheten att begränsa utländingars

delaktighet i våra fastighetsegande aktiebolag ansett åstadkommandet

'' af sådan begränsning möta synnerliga praktiska svårigheter. Utskottet

föreställer sig emellertid, att så icke torde vara förhållandet. Bland

llere utvägar i sådant afseende, hvilka synts utskottet tänkvärda, torde

sålunda särskild! kunna ifrågasättas att stadga ovilkorlig! förbud mot

aktiers ställande på innehafvaren, samt att öfverlåtelse utan Kongl. Maj:ts

tillstånd till utländing af aktie i fastighetsegande bolag anses ogiltig.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Vidkommande härefter motionärens förslag, i hvad dermed åsyftas en

allmän begränsning af aktiebolags rätt att förvärfva fastighet på landet,

anser sig utskottet böra uttala, att mot de ofta hörda klagomålen öfver

den stora utveckling aktiebolagen tagit i vårt land befogade erinringar

synas utskottet kunna göras. Utskottet vill i sådant afseende betona ej

blott den nytta vårt lands industri haft af aktiebolagen utan jemväl, att

dessa bolag i regel på ett äfven med hänsyn till framtiden tillfredsställande

sätt förvalta de fastigheter, som kommit i deras händer. Så vidt utskottet

har sig bekant, torde det till och med om de skogsbruksidkande aktiebolagen,

mot hvilka eljest mest anmärkningar förekommit, med skäl kunna

sägas, att de i afseende å skogsvården fullt ut lika mycket som de enskilda

jordegarne fästa afseende vid kommande tiders intressen.

Emellertid kan ju ej förnekas, att aktiebolagens förvärf af jordbruksfastighet

kan innebära afsevärda betänkligheter derutinnan, att derigenom

den sjelfegande jordegareklassen minskas, och det kan under sådana förhållanden

ej anses annat än välbetänkt, att äfven denna sida af saken

redan nu, innan förhållandena härutinnan stält sig alltför ogynsainina,

bringas under Kongl. Maj:ts ompröfning.

Utskottet har således ansett sig böra skänka sitt förord åt motionärens

hemställan äfven i hvad den afser undersökning om allmän inskränkning

af aktiebolagens förvärf af jordbruksfastighet å landet.

Slutligen vill utskottet uttala, ehuru motionären icke ifrågasatt någon

begränsning af aktiebolags rätt att förvärfva fastighet i stad, att vid en

möjligen blifvande lagstiftning i ämnet äfven denna fråga torde förtjena

beaktande.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen med anledning af herr Åkerlunds förevarande

motion må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke, till tryggande af vårt lands sunda utveckling och vårt

oberoende af främmande inflytande, inskränkning uti

aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å vår

landsbygd finnes erforderlig, och att, derest Kongl. Maj:t

ISih. till Riksd. Fint. 1899. 7 Samt. 35 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande. K:o 56.

pröfvar så vara fallet, Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och förelägga Riksdagen förslag härom.

Stockholm den 28 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr G. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

behandligen af ärendet inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.