Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till ändring i och tillägg till vissa delar af gällande sjölag.

1899-04-28 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:57, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till ändring i och tillägg till vissa delar af gällande sjölag.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57,

11

N:o 57.

Ank. till Eiksd. kansli den 28 april 1899, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande

af förslag till ändring i och tillägg till vissa delar af

gällande sjölag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 18, anför herr A. Johansson i Möllstorp:

»Då man nästan dagligen blir genoifi tidningarna underrättad om timade

sjöolyckor med sprida menniskolif och förstörd egendom, kan man

icke undgå att tänka på, om alla försigtighetsmått, som må hända mången

gång kunnat förhindra eu ödesdiger katastrof, blifvit vidtagna. Att t. ex.

ett fartyg för tungt lastadt icke kan i storm och hög sjö reda sig så väl

som ett lätt lastadt, är en känd sak, och att många sjöolyckor derigenom

timat, har varit en alla tiders erfarenhet. Hur mången gång händer det

icke, att en redare eller sjökapten, som kan vara större eller mindre delegare

i fartyget, af öfverdrifvet vinstbegär låter förleda sig att intaga

större last än fartyget under vidriga förhållanden kan bära, eller huru

ofta inträffar det icke, att skepparen tvingas dertill af rederiet, om han

vill bibehålla sin plats, som i detta fall är detsamma som haris lefvebröd!

Hvilka följder uppkomma i dylika fall, får man tyvärr allt för ofta erfara.

I England, der man till fullo insett det farliga uti en obegränsad frihet i

föreliggande fall, är lag, att hvarje fartyg skall vara försedt med lastmärke,

öfver hvilket detsamma icke får nedtryckas.

På ungefär samma sätt förhåller det sig med däckslasterna. Huru

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

staplas icke dessa upp i höjden och försvåra manövreringen, och vid fartygens

krängningar komma de ofta i olag och måste vräkas öfver bord,

då mången gång utom förlust af egendomen menniskolif stå på spel.

Äfven i detta fall stadgar den engelska lagen begränsning äfven hvad utländska

fartyg beträffar, som skola aflasta eller intaga last i engelsk hamn.

Det torde icke vara något tvifvel underkastadt, att i svenska handelsflottan

användas ganska många gamla bristfälliga fartyg, som vid svåra

förhållanden icke ega styrka nog att emotstå den press, som de vid dylika

fall blifva utsatta för, utan ofta remna och gå till botten med man och

allt. Det skulle kunna bevisas, att en stor del af de sjöolyckor, som

under de senaste höststormarne förekommit med svenska fartyg, just haft

sin orsak i nu anförda förhållandet. Sedan besättningsmännen under hela

resan fått arbeta vid pumparna, eller, som det på deras språk kallas, bära

fartyget på armarna, har detta, sedan pumpningen icke längre hulpit,

vägrat att lyda roder, och katastrofen har varit gifven. Att en stor del

sådana »flytande likkistor» icke vidare skulle komma till användning, om

bestämmelse angående tvångsbesigtning vid seglationstidens början hvarje

år funnes föreskrifven, är ju tydligt.

Enligt min uppfattning är vår fattiga sjömansbefolkning, som mången

gång utsättes för fara och lidanden mer än den oinvigde kan drömma

om, icke omhuldad så som den borde vara. Hur mången gång hafva

icke mödrar, hustrur och barn med förtviflan fatt emottaga underrättelse

om sina söners, sina makars och fäders undergång, då de i stället haft

anledning vänta dem i sina armar, ja, måhända fått göra det, om icke

vinstbegäret i detta fall haft för stor frihet.

I detta sammanhang skulle jag vilja hemställa, om icke undersökning

borde verkställas, huru det förhåller sig med manskapets öfveransträngning

på en del fartyg, särskilt kustfarande lastångare, föranledd deraf, att

besättningen icke varit talrik nog. Det har offentligen påståtts, att eu

del sammanstötningar och andra olyckor haft sin grund i ett sådant förhållande,

då rormannen eller utkiken genom trötthet och förslappning

somnat på sina vigtiga poster, sedan onaturliga upplifningsförsök icke

längre hulpit.

Då enligt mitt förmenande vår i öfrigt ypperliga sjölag borde i de

fall, jag här ofvan haft äran påpeka, skärpas, på det att större trygghet

i detta hänseende måtte komma till stånd, beträffande såväl menniskolif

som egendom, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådant

tillägg i sjölagen af den 12 juni 1891 — utom hvad som stadgas i dess

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 57

26 § — att hvarje fartyg, som intager last på befraktning till in- eller

utländsk hamn, måste utvändigt på sidorna vara försedt med ett under

kontrollerande myndighets tillsyn tillkommet lastmärke;

att i afseende på däckslast bestämmelser införas i likhet med dithörande

föreskrifter i engelska sjölagen, att däckslasterna begränsas till

viss höjd;

att, utom de i 41 § omförmälda besigtningar, en s. k. tvångsbesigtning

hvarje år vid seglationstidens början i den hamn, der utklarering sker,

verkställes till utrönande af fartygets sjöduglighet;

att andra momentet i 87 § borttages eller förändras till större trygghet

för fartygsbesättningar;

samt slutligen, att bestämmelser införas i syfte att förhindra öfveransträngning

i fråga om arbetstid för inmönstrad besättning.

Utskottet vill till en början erinra om, att flertalet af de frågor, som

motionären bragt å bane, förut i skilda land varit föremål för utredning

och pröfning. Särskildt har så varit förhållandet i England, der desamma,

kraftigt framburna genom den bekanta s. k. Plimsollska rörelsen, delvis

mynnat ut i lagstiftningsåtgärder. Jemväl i vårt land har åt dessa frågor

egnats mycken uppmärksamhet bland annat af den utaf Kongl. Maj:t den

24 maj 1877 förordnade komitén för utarbetande af förslag till ändringar

och tillägg i sjölagen, egnade att i möjligaste mån förekomma och inskränka

olyckor till sjös, samt af den komité, genom hvilken vår nu gällande

sjölag utarbetades, hvarjemte desamma på allmänna nordiska sjöfartsmöten

varit under behandling. Hittills har man emellertid ganska

allmänt enat sig om den åsigten, att mot sådana lagbestämmelser som de

af motionären föreslagna möta synnerliga betänkligheter. Hvad i sådant

afseende anförts är ej heller, såvidt utskottet kan firma, af motionären i

någon män vederlagd!

Vidkommande ^sålunda först förslaget, att för hvarje fartyg skulle bestämmas

en lastlinie, utmärkande det största djup, hvartill fartyget finge

lastas, lär detta förslag stranda redan på svårigheten att finna någon allmängiltig

grund, efter hvilken dylika lastlinie!'' kunde bestämmas. Af de

olika beräkningssätt, som i sådant afseende utomlands föreslagits, lär intet

hafva befunnits fullt tillfredsställande. Frågan huru stor last ett fartyg

kan bära, är för öfrigt beroende ej blott på fartygets storlek och bygg
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

nadssätt utan jemväl på lastens beskaffenhet, de farvatten, fartyget skall

besöka, samt den årstid, hvarunder en resa skall ega rum, och som dessa

förhållanden kunna vara underkastade ständig vexling, torde det äfven

med de noggrannaste beräkningar vara omöjligt att för ett fartyg finna

en i alla fall lämplig lastlinie. Beaktas bör också, att införande på detta

område af en lagstiftning, hvars tillämpning lätt ledde till misstag, innebure

synnerlig fara att antingen föröka sannolikheten af sjöolyckor eller

ock försämra vilkoren för sjöfartsnäringen. Sättes en lastlinie för högt,

ligger häri en frestelse att intaga större last, än fartyget tål, och sättes

densamma för lågt, medför detta ett ofta väsentligt förringande af fartygets

ekonomiska bärighet.

Enahanda betänkligheter möta mot förslaget att införa allmänna bestämmelser

om höjden af tillåten däckslast. Då ett fartygs förmåga att

föra sådan last är beroende af dess byggnadssätt och lastens beskaffenhet,

samt hänsyn för hvarje fall jemväl bör tagas till årstid och farvatten,

kan en i allmän form gifven regel icke gerna passa för alla förhållanden.

Fartyg finnas, som äro konstruerade med särskildt afseende å möjligheten

att intaga stor däckslast. Liksom i fråga om lastlinie kan det befaras, att

en allmän regel blefve än för sträng, i hvilket fall fartygets lastningsförmåga

och ekonomiska värde obehörigt begränsades, än motsatsen, för

hvilket fall den innebure lockelse att lasta fartyget hårdare, än försigtigheten

kräfde.

Motionären föreslår vidare att stadga årliga besigtningar genom statens

försorg för utrönande af fartygs sjöduglighet. Sådan lagstadgad besigtning

förekommer som bekant, för närvarande i vårt land i fråga om passagerareångfartyg

och torde med hänsyn till den fara för menniskolif, som

bristfällig utrustning af dylika fartyg innebär, i afseende å dem vara af oafvisligt

behof påkallad, liksom den ock, hvad dem vidkommer, är jemförelsevis

lätt genomförbar. Deremot torde det med skäl kunna ifrågasättas,

huruvida en allmän årlig statskontroll öfver fartygs sjöduglighet vare sig

är behöflig eller kan genomföras utan alltför stora uppoffringar. I förstberörda

afseende torde förtjena bemärkas, att fartyg, afsedda för trafik på

aflägsnare farvatten, måste för att med framgång kunna täfla på fraktmarknaden

inregistreras i något af de stora utländska klassifikationssällskapen

och att de så väl i anledning häraf som ock för erhållande af

assurans äro underkastade periodiskt återkommande och fullt tillförlitliga

besigtningar. Statskontrollen skulle sålunda komma att medföra ökad

trygghet hufvudsakligen i fråga om de fartyg, som användas för trafik

utefter våra kuster eller eljest i närliggande farvatten, men lär denna

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

trafik icke kunna antagas i allmänhet innebära sådana vådor, att särskilda

lagbestämmelser med hänsyn till densamma äro erforderliga.

Praktiska svårigheter torde jemväl möta att anordna dylik statskontroll.

I de flesta hamnar af vårt land lära lämpliga besigtningsmän

icke stå att erhålla med mindre särskilda sådana anstäldes, hvilket åter

skulle vålla högst betydande kostnader.

Det ''förtjenar ock att erinras, att enligt 87 § af gällande sjölag befälhafvaren

är pligtig anordna besigtning till utrönande af fartygets sjövärdighet,

derest mer än halfva antalet af besättningen derom gör framställning

samt, om last redan är intagen, styrman eller maskinist å fartyget

i denna framställning deltager. Besättningen eger sålunda redan

enligt nu gällande bestämmelser möjlighet att befria sig från risken att

färdas å ett icke sjödugligt fartyg, och med hänsyn till de vigtiga intressen,

som för besättningen stå på spel, lär det kunna antagas, att så snart

grundadt tvifvel om fartygs sjöduglighet föreligger, erforderlig enighet om

begärande af sådan besigtning skall stå att erhålla.

I andra momentet af samma paragraf stadgas, att om vid anstäld

besigtning befinnes, att skälig anledning till klagan saknats, de, som begärt

besigtningen, skola ersätta all derigenom orsakad kostnad och förlust.

Motionären hemställer nu, att detta moment skall borttagas eller förändras

till större trygghet för fartygs besättningar. Det vill emellertid synas utskottet,

som om man med hänsyn till de obehag och kostnader som

genom dylik besigtning kunna förorsakas vederbörande rederi, icke skäligen

bör borttaga den i berörda bestämmelse liggande garantin för att

besigtning icke begäres i oträngdt mål.

Ytterligare föreslår motionären införande af bestämmelser i syfte att

förhindra öfveransträngning i fråga om arbetstid för inmönstrad besättning,

och förefaller det af hans framställning i ämnet, som om han härmed

åsyftade bestämmande genom lag af fartygs besättningsstyrka. Motionären

kommer här åter in på ett område, som varit föremål för mycken

uppmärksamhet. Enligt utskottets förmenande förefinnes emellertid befogad

anledning till tvekan såväl om behofvet i vårt land af dylik lagstiftning

som ock rörande möjligheten att åstadkomma praktiska lagbestämmelser

i detta ämne. Det faktiska förhållandet lär vara, att svenska fartyg,

i motsats till eu del främmande länders fartyg, i allmänhet äro tillfredsställande

bemannade och att någon öfveransträngning ombord å desamma

i regel icke förekommer annat än vid de med sjömansyrket oskiljaktigt

förenade tillfällen, då på grund af öfverhängande fara för lif och egendom

någon hänsyn icke kan tagas till behofvet af hvila. Å andra sidan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

torde fackmän vara ense derom, att det möter synnerliga svårigheter att

finna en allmängiltig norm för bestämmande af fartygs besättningsstyrka,

särskildt som vid bedömande af en besättnings arbetskraft jemväl andra

faktorer än antalet böra komma i betraktande.

Utöfver hvad sålunda anförts rörande de särskilda förslag motionären

framstäf! vill utskottet framhålla vissa principiella betänkligheter mot att

lagstiftningen i syfte att betrygga sjöfolket mot de med dess yrke förenade

faror allt för mycket ingriper på rederinäringens område. Utskottet

finner det tvifvelaktigt, huruvida lagstiftningen i sådant afseende lämpligen

kan och bör gå längre än till att såsom nu gällande sjölag fastslå

redares och befälhafvares ansvarighet för fartygs sjövärdighet. Det bästa

skyddet för besättningen kommer i allt fall att ligga deri, att redare och

befälhafvare i allmänhet ega samma intresse som besättningen af fartygs

sjövärdighet. På samma gång genom brist härutinnan besättningens lif

vedervågas, löper jemväl befälhafvaren fara för sitt lif och hotas redaren

af ekonomisk förlust.

Det torde böra erkännas, att lagstiftningen i detta ämne måste framgå

med mycken försigtighet. Sådana bestämmelser, som de af motionären

föreslagna, kunna icke tillämpas utan att medföra synnerliga besvär och

kostnader för redarne, och man torde med skäl kunna befara, att införandet

af dylika bestämmelser skulle till föga fromma för sjömännen få en

ödesdiger inverkan på vårt lands sjöfart, hvarjemte ytterligare betänkligheter

mot den ifrågasatta lagstiftningen möta på den grund, att genom de band,

som sålunda skulle läggas på vår rederinäring, densamma komme i en

särdeles ofördelaktig ställning vid täflan med de flesta andra länders sjöfart.

Det bör i sådant afseende beaktas, att det hittills endast är England,

som vågat lägga på sin sjöfartsnäring bördan af en lagstiftning, i viss

mån sådan som motionären ifrågasatt.

Dessutom skulle genom de föreslagna lagbestämmelserna den nyligen

vunna enheten i sjöfartslagstiftning mellan de tre nordiska rikena göras

om intet, då föga sannolikhet förefinnes att åtminstone för närvarande

kunna åstadkomma gemensam lagstiftning i den af motionären angifna

retning.

Med allt erkännande af det behjertansvärda i de sträfvanden, för

hvilka motionären gjort sig till målsman, får utskottet på grund af hvad

sålunda anförts hemställa,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

17

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

\

Bih. till Riksd Prot. 1899. 7 Sami. 35 Häft.

\

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.