Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 58

1899-05-01 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:58, Lagutskottets Utlåtande N:o 58

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

1

N:o:58.

Ank. till Riksd. kansli, den 1 maj 1899, kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta™motioner angående ändringar i

gällande lagstiftning om väghällningsbesvärets utgörande.

Lagutskottet har till behandlig fått mottaga elfva särskilda motioner,

åsyftande ändringar i eller tillägg till gällande lagstiftning angående väghåillningsbesvärets

utgörande på landet.

Samtliga dessa motioner hafva afgifvits inom Andra Kammaren,

nemligen n:is 17 och 39 af herr C. Sandquist, n:o 30 af herr ,J. Hjelmérus,

n:o 59 af herrar C. Johansson i Aflösa, W. Bengtsson och J. P. Zakrisson,

n:o 74 af herr P. Olsson i Asak, n:o 75 af herr M. Andersson i Löfhult,

n:o 106 af herr P. Norberg, n:o 132 af herr J. M. Johansson i Mellbyn,

n:o 197 af herr O. Emthén samt n:is 201 och 203 af herr G. A. E.

Kronlund.

Herr Sandquists motion, n:o 17, uti hvars syfte två af Andra Kammarens

ledamöter instämt, är af följande lydelse:

»Vid 1897 års riksdag väckte undertecknad motion (n:o 6) i syfte

att vinna sådan ändring i 6 § uti lag af den 23 oktober 1891 angående

väghällningsbesvärets utgörande på landet, att »inkomst genom aflöning»

måtte göras likställig med öfrig vägskattskyldig »inkomst, som uppgår till

minst ett tusen kronor». Lagutskottet vitsordade då motionens berättigade

syfte, men det afstyrkte dock densamma af det skäl, att flera med inkomst

genom aflöning likställiga beskattningsföremål icke blifvit uti motionen

medtagna.

Bill. till Riksd. Prot. 1888. 7 Sami. 36 Höft. (N:o 58.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Vid förra årets riksdag förnyade jag samma motion i öfverensstämmelse

med den af lagutskottet gifna vinken, med yrkande således

derpå, att »inkomst genom aflöning» eller motsvarande inkomst ur annan

källa, såsom arfvode, pension, lifränta och dylikt, uppgående till minstett

tusen kronor, måtte göras likställig med öfrig vägskattskyldig inkomst.

Genom lagutskottets hemställan och Andra Kammarens i enlighet

dermed fattade beslut befrämjades på ett erkännansvärdt sätt syftemålet

med min motion. Då emellertid Första Kammaren afslog till alla delar

utskottets gjorda hemställan, och syftemålet med min motion sålunda, i

likhet med öfriga motioner rörande äskade förändringar i väglagen, icke

vann Riksdagens bifall, så föranlåtes jag återkomma med densamma,

denna gång med ändringsförslag i samma syfte, som vederbörande utskott

förra året afgaf och Andra Kammaren fann skäligt bifalla.

Om än gerna medgifves, att genom bestämmelserna uti 6 § af väglagen

ett ganska vigtigt steg tagits i syfte att bereda lättnad åt den i

mantal satta jorden, som förr ensam betungades med väghållningsbesvärets

utgörande, så torde dock icke kunna förnekas, att samma bestämmelser

lemna mycket att önska med hänsyn dertill, att ganska svaga beskattningsföremål

blifvit ålagda att deltaga uti väghållningsbesvärets utgörande,

då deremot beskattningsföremål med tillräcklig bärkraft blifvit derifrån

frikända. Ty enligt berörda lagstadganden drabbas oftast nog fattige egare

eller innehafvare af »annan fastighet, taxerad till åtta hundra kronor», af att

för dylik högst torftig fastighet erlägga vägskatt, men alla herrar tjensteman,

pensionärer och lifräntetagare med flere äro för den bestämda inkomst,

de åtnjuta genom aflöning, arfvode, pension, lifränta och dylikt,

derifrån befriade. Att lagbestämmelser, som vålla slik orättvisa, icke

kunna vara grundade på »allmännelig menniskokärlek» och ännnu mindre

på kärleken till de »små» och »svaga» i samhället, något, som man dock

sökt göra troligt, det ligger ju i öppen dag.

Men icke blott med fästadt afseende på nu påpekade orättvisa

lemnar mera nämnda paragraf mycket att önska. Uti alla sådana väghållningsdistrikt,

hvarest föga eller inga industriella företag finnas, räcker

den mycket obetydliga bråkdel af vägskatten, som inflyter ifrån lägenhet-segare,

några få handlande och kapitalister, icke ens till att betäcka förvaltningskostnaderna,

och ännu mindre förmår den att uti någon nämnvärd

mån minska den hårdt tryckande väghållningsbördan.

I öfverensstämmelse med rättvisans fordringar och för handen varande

behof af lättnad uti väghållningsbesvärets utgörande framträder derför,

enligt min öfvertygelse, såsom oafvisligt kraf:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

3

»att inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente, eller annan

med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt

understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån, för de fall, att

sådan inkomst uppgår till minst ett tusen kronor, göres likställig med

öfrig, eldigt momentet d) vägskattskyldig inkomst.

Alldenstund 3 punkten, rörande undantag ifrån skyldigheten att deltaga

uti väghållningsbesvärets fullgörande, utgör sjelfva grunden för ofvannämnda

beskattningsföremåls hittills gällande vägskattefrihet, alltså kan

väl ofvan anförda, oafvisliga kraf icke uppfyllas med mindre, än att grunden

till den klandervärda skattefriheten borttages.

På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte

för sin del besluta: att punkten 3 af momentet d) i 6 § uti lag af den

23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,

måtte utgå.»

Herr Hjelmérus hemställer uti sin motion, att 1 mom. af 60 § i nu

gällande väglag måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad leinnas en

femtedel af statsmedel, hvilket bidrag utbetalas till vederbörande vägstyrelse

för att på lämpligt sätt tillhandahållas dem, som berörda vägunderhåll bestrida.

»

Till stöd för motionen anföres:

»Då vår nu gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet af den 23 oktober 1891 antogs, var det hufvudsakliga syftet

med densamma att åt den i mantal satta jorden, som förut ensam hade

detta besvär sig ålagdt, bereda någon lindring vid detsammas utgörande.

Den nya väglagen stadgade derför, att vägunderhållet in natura skulle

åligga all jordbruksfastighet med undantag af staten eller menighet tillhörande

allmänningskogar och utgöras efter ett på taxeringsvärdet grundadt

vägtal. För de i 53 § väglagen angifna ändamål upptoges en vägskatt

efter ett på taxeringsvärde eller inkomst grundadt vägfyrktal. Lagens bestämmelser

angående såväl vägtal som vägfyrk syntes på det hela taget

rättvisa och billiga med undantag möjligen af 6 §:s bestämmelser om befrielse

för viss inkomst. Emellertid vore, så vidt motionären hade sig

bekant, missnöjet med nya väglagen allmänt, och missnöjet hade icke sin

grund deri, att den ene ansåge sig i förhållande till den andre hafva erhållit

för stort vägstycke att underhålla eller för stort belopp vägskatt att

betala, utan berodde fastmera derpå, att hvar och eu, vid jemförelse emellan

det väghållningsbesvär, som ålegat honom enligt den gamla lagen, och det,

som han genom nya lagen erhållit, funne, att den med nya lagen åsyftade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottet» Utlåtande N:o 58.

lindringen helt och hållet uteblifvit. Ja, man torde utan minsta fara att

misstaga sig kunna säga, att, i följd af nya vägars anläggning och indelning,

väghållningsbesväret för den i mantal satta jorden nu vore mycket

tyngre än förut. En hemmansegare hade nemligen vid vägdelningen efter

nya lagen i vanliga fall erhållit längre vägstycke, än han förut haft, således

ett drygare nådeunderhåll, och vägskatten torde i de flesta fall nätt

och jemt ersättas med den enligt 60 § nya väglagen utgående och till Vio

af kostnaden för vägunderhållet in natura bestämda ersättningen af statsmedel.

Om man nu ville, utan någon väsentlig förändring i den gällande

väglagens bestämmelser, söka nå det mål, som man vid dess antagande

åsyftat, så syntes detta enklast kunna ske på det sättet, att det nyssnämnda

statsbidraget höjdes, hvarigenom naturligtvis väghållningsbesväret lindrades

ej blott för den i mantal satta jorden, utan för alla, som utgjorde väghållningsbesväret

in natura. Man kunde ej heller säga, att genom en förhöjning

af statsbidraget staten för mycket betungades, ty om hänsyn toges till

hvad som i andra länder vore gällande, så funne man, att mångenstädes

staten underhölle samtliga landsvägarne, då blott bygdevägarne underhölles

af kommunerna. Ville man på våra förhållanden tillämpa en sådan regel

för statens deltagande i väghållet, så skulle man komma ungefär till det

resultatet, att staten borde deltaga med eller ersätta 5/io af naturaunderhållet,

ty underhållskostnaden för landsvägarne torde uppgå till ungefär

hälften af hela väghållet. Ett så stort deltagande från statens sida torde

emellertid de flesta finna, åtminstone för närvarande, vara drygt, och utjemningen

af ett besvär, sådant som det ifrågavarande, torde lämpligen

böra ske så småningom.»

%

Den af herr M. Andersson afgifna motionen utmynnar i samma hemställan

som herr Hjelmérus’ förenämnda motion.

Den af herr Sandquist afgifna motionen n:o 39 är af följande lydelse:

»Rörande vägskattens debitering, indrifning och redovisning finnes

stadgadt uti väglagens 63 §, som följer:

»Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens derom

framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande i sammanhang

med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om

landstingsmedel är föreskrifvet; egande Konungens befallningshafvande jemväl

att förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i

anseende till bristande tillgångar icke kunnat indrifvas.»

Strax efter den nya väglagens • tillämpning hade man temligen allmänt

den uppfattningen inom flera väghållningsdistrikt, att denna paragraf

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

5

icke lade något hinder i vägen för väghållningsskyldige att antingen anlita

kommunalnämnden eller uppdraga åt annan pålitlig person att debitera,

indrifva och redovisa afgifter till vägkassan.

Undantagsvis åtminstone medgaf ock vid den tiden Konungens befallningshafvande

i Stockholms län väghållningsskyldige inom ett väghållningsdistrikt

friheten att sjelfva ombesörja, på sätt de bäst funno lämpligt,

vägskattens debitering, indrifning och redovisning. Inom ett och annat

väghållningsdistrikt dristade man ock, utan någon som helst förfrågan hos

Konungens befallningshafvande, efter eget godtfinnande ombesörja vägskatteuppbörden

i förlitande derpå, att obetalade afgifter till vägkassan

skulle indrifvas på samma sätt, som om resterande kommunala utskylder

stadgadt är. Men snart nog nödgades man inom dylika väghållningsdistrikt

erfara, att så ingalunda vore förhållandet. Enligt hvad man berättat för

mig, har ett sådant väghållningsdistrikt blifvit hotadt med att »gå miste

om statsbidraget», om det icke stälde sig väglagens 63 § till efterrättelse.

Inom ett annat väghållningsdistrikt debiteras och indrifves vägskatten

ännu, enligt väghållningsskyldiges beslut, af dertill utsedd person, men

under sådana förhållanden, att icke blott ingen handräckning kan erhållas

vid resterande vägskatts indrifning, utan der pågår ock, enligt hvad man

låtit mig veta, en kraftig agitation för att förmå vägskattskyldige att icke

betala vägskatt, för att sålunda framtvinga tvångsuppbördssätfet, enligt

anförda 63 §.

Då vägskatten uppbäres och användes inom väghållningsdistriktets

kommun — kommuner, om distriktet består af flere sådana — frågar man

sig med rätta: hvarför skola väghållningsskyldige vara fråntagna rättigheten

att sjelfva, på sätt de för godt finna, låta debitera och indrifva vägskatten?

Då kommunerna i flera årtionden ansetts mogna för att ombesörja

debitering och uppbörd af kommunalutskylderna genom af dem valda kommunalnämnder,

så böra väl ock väghållningsskyldige anses mogna nog för

att sjelfva ombesörja vägskattens debitering och indrifning genom af dem

valde uppbördsman. Men icke blott frihet för och mognad hos de väghållningsskyldige

äro talande skäl för denna sjelfombesörjningsrättighet.

Kändt är, att inom alla sådana väghållningsdistrikt, der inga industriella

inrättningar finnas, måste den i mantal sätta jorden nästan ensam ännu

vidkännas väghållningsbördan, ty den ringa del af vägskatten, som inflyter

ifrån lägenhetsegare, några få handlande och kapitalister, förmår icke att

i någon nämnvärd mån minska densamma.

Väghållningsskyldige hafva derför af nöden att på sådant sätt få,

ombesörja sina våghållningsangelägenheter, att förvaltningskostnaderna icke

blifva alltför känbara.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen

måtte för sin del besluta:

att 63 § uti lag den 23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, mätte erhålla tillägg af följande innehåll:

»Stånde dock väghållningsskyldige fritt att sjelfva ombesörja vägskattens

debitering och indrifning, med rättighet att få de resterande utskylderna

indrifna, på sätt om resterande kommunala utskylder stadgadt är.»

Uti motionen af herr C. Johansson in. fl. anföres:

»Efter en långsam sträfvan och en synnerligt vidlyftig utredning

tillkom för åtskilliga år tillbaka vår nya väglag, en lag, vid hvilken, åtminstone

från den jordbrukande befolkningens sida, synnerligen störa förhoppningar

knöto sig med afseende på någon mera betydande lättnad i

den jordbruket ensamt vidlådande underhållsskyldigheten af de allmänna

vägarna. Huru dessa förhoppningar realiserats känner man nu till litet

hvar. Det har i sådana vägdistrikt, inom hvars gränser ej några mera

betydande industrier finnas, mångenstädes skett på så sätt, att man för den

förmånen att erhålla en liten obetydlig tribut af staten som gengåfva fått

den nya vägskatten och dessutom behålla nära nog samma väghållningsskyldighet

som förut.

Under sådana förhållanden är det ju gifvet, att en stor del landtmän

ej äro belåtna med denna lag, utan begagna hvarje tillfälle att framhålla

dess brister. Denna missbelåtenhet har också tagit sig uttryck i en stor

mängd motioner vid hvarje riksdag, nära nog allt från den tid lagen

trädde i kraft. Visserligen hafva ifrågavarande ändringsförslag ej ännu ledt

till åsyftadt resultat, men detta oaktadt skola de säkerligen i mångt och

mycket återkomma år efter år, till dess önskemålen med desamma uppnåtts.

Ty derför finnas både många och talande skäl Och att reformer

på detta område för någon längre framtid kunna uteblifva, det anse vi

helt enkelt vara omöjligt.

De, som hittills sökt ändring i väglagen, kunna delas i tvenne

grupper: å ena sidan de, hvilka förmena en fullständig revision af lagen

vara af behofvet omedelbart påkallad, och å andra sidan de, som för närvarande

vilja nöja sig med partiella förändringar och för öfrigt med afseende

på hela lagens omarbetning se tiden an. Ehuru en revision på ett

mera omfattande sätt skulle lösa dithörande spörsmål, tro vi dock, att man

äfven med det andra förfaringssättet kan nå afsevärda resultat.

Om man i likhet med oss betraktar de allmänna vägarna som ett

för hela det nutida samhällets existens, trefnad och välbefinnande absolut

nödvändigt statsändamål, så måste deraf helt naturligt följa, att man

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58. 7

ingalunda kan vara belåten med sådana inskränkande bestämmelser, hvarigenom

eljest beskattningsbar egendom och inkomst i detta afseende gå

helt och hållet skattefria. Att en mängd orättvisor blifva en följd af ett

dylikt skattesystem inses lätt af hvar och en.

Att löntagare och andra, huru stora inkomster de än hafva, skola

vara befriade från vägskatt, kunna vi ej fatta på annat sätt än som en

orimlighet. Detta erkändes också både af lagutskottet vid förlidet års

riksdag och af Andra Kammaren.

Vidare synes oss grunden för fyrktalsberäkningen för annan fastighet

böra blifva en annan än den nuvarande. Ty att jordbruksfastighet

skall få vidkännas fyrdubbel skatt emot eu industriel anläggning kan väl

ej vara rigtigt, allra helst som denna i minst lika hög grad som jordbruket

är beroende af de allmänna vägarna, ja, i många fall förutom

dessa ej skulle kunna finnas till.

På grund af hvad sålunda anförts hemställa vi, att Riksdagen

beslutar,

dels att 6 § d) punkten 3:o) får ur väglagen utgå, och

dels att § 59 a) och b) får följande förändrade lydelse:

a) att fastighet, med undantag af staten eller menighet tillhöriga

allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra kronor af

taxeringsvärdet,

b) att dessa skogar och frälseränta påföres en vägfyrk för hvarje

fyra hundra kronor af taxeringsvärdet.»

Efter att hafva framhållit, att lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891 varit och fortfarande är föremål

för mycket och delvis berättigad! missnöje, anför herr Olsson:

»Till vinnande af en jemnare och rättvisare fördelning af väghållningsbördan

anser jag lagens 6 § böra ändras så, att skyldigheten till

deltagande i vägunderhållet utsträckes äfven till sådana löntagare och

med dessa jemförliga personer, hvilkas inkomst uppgår till minst ett

tusen kronor. Den i väglagen medgifna befrielse derifrån för bemälde

personer ter sig också mycket underlig vid sidan af att en arbetare måste

för. sin gård, taxerad till åtta hundra kronor, betala vägskatt. Någon

giltig grund för en sådan befrielse lär ej heller kunna vare sig uppletas

eller uppdiktas.

Vidare måste det betraktas som en lucka i berörda lag, att föreskrifter

saknas dels angående hvilka myndigheter, som ega att föranstalta

om val af ledamöter i den uti 47 § omförmälda särskilda nämnd, dels

rörande tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut, som fattas vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

det i 58 § omnämnda sammanträde med de väghållningsskyldige, dels

också i fråga om hvilken myndighet det tillkommer att upprätta och för

granskning tillhandahålla vägfyrktalslängd. Dessutom bör ändring ske

såväl i fråga om kostnaden för offentliggörande i länskungörelserna af det

i 51 § omförmälda uppskattningsinstrument som också rörande statsbidragets

utgående äfven för de vägar, som underhållas gemensamt på hela

distriktets eller dess vägkassas bekostnad.

Dessa ändringar och tillägg anser jag böra vidtagas i enlighet med

1898 års lagutskotts utlåtande n:o 61 punkt 2.

Den 58 § synes mig böra undergå äfven en annan förändring.

Enligt densamma ega de väghållningsskyldige att sjelfva eller genom

ombud besluta i de ärenden, som förekomma å det i samma paragraf

omförmälda sammanträde. Ombud, valda å kommunalstämma, torde således

icke vara berättigade att å sådant eller extra sammanträde föra talan

för frånvarande väghållningsskyldige. Tillämpningen af detta stadgande

har gifvetvis till följd, antingen att dessa sammanträden, då mindre vigtiga

frågor förekomma, besökas endast af de närboende, eller också att,

då ärende skall afgöras, som är af synnerlig betydelse för endast ett

mindre område inom väghållningsdistriktet, de väghållningsskyldige inom

detta område temligen mangrant infinna sig å sammanträdet och i de

flesta fall afgöra ärendet till sin förmån.

Enligt mitt förmenande kunde denna olägenhet afhjelpas genom en

ändring af 58 § så, att hvarje kommun inom distriktet berättigades att å

kommunalstämma utse ombud till dylikt sammanträde, som skulle ega

föra talan och utöfva rösträtt för de väghållningsskyldige inom kommunen,

hvilka icke personligen vore vid sammanträdet närvarande och anmälde

sig sjelfva vilja föra sin talan.

I anledning häraf och med åberopande af de skäl, som i samma

syfte blifvit uti förra motioner framstälda, tillåter jag mig föreslå, att

Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kong]. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t

täcktes så skyndsamt som möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till de af mig nu angifna ändringar i och tillägg till

väglagen.»

Herr Norberg anför uti sin motion:

»De upprepade motioner om ändring i nu gällande väglag, som vid

senaste riksdagar förekommit, ha visat nogsamt, huru otillfredsställande

och litet motsvarande de väghållningsskyldiges önskningar densamma är.

Det, invecklade maskineri, de dyrbara förvaltningskostnaderna och

framför allt den ojemnhet, hvarmed underhållsbördan träffa de väghåll
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58. 9

ningsskyldige inom olika delar af landet, äro utan tvifvel de känbaraste

olägenheterna.

Jeintlands län torde i detta hänseende vara det sämst lottade; glest

befolkadt, stort till arealen, inga stora skattdragare eller betydligare skatteobjekt,

är det ju gifvet, att vägunderhållsskyldigheten der skall blifva

öfver höfvan tryckande. Frånvaron af något utveckladt jernvägsnät medför

helt naturligt, att landsvägarne der mer än annorstädes måste anlitas till

forsling af gods och varor, något, som bidrar till stark slitning af vägen

och förökad underhållskostnad. Särskildt för invånarne i gränssocknarna

kommer härtill underhållet af de långa utfartsvägarne till Norge, hvilka

genomlöpa stora öde trakter och ofta för de väghållningsskyldige nödvändiggöra

långa resor af ända till 5 ä 6 mil för lagningen af sina respektive

vägstycken. Ungefär enahanda förhållanden, om också ej så skarpt framträdande,

torde nog råda inom större delen af nordliga Sverige.

Frågar man sig, huru missförhållandena i vägbördans fördelning

inom dessa nu nämnda delar af landet i jemförelse med öfriga landet skola

kunna afhjelpas framställer sig såsom det naturligaste svaret det, att staten

bör öfvertaga underhållet af allmänna vägarne för hela riket och låta

kostnaderna derför bestridas af statsmedel. Endast på detta sätt skall en

fullt rättvis fördelning af denna skattebörda, som ju djupare sedt blott

afser fyllandet af ett statsändamål, kunna rättvist och jemnt fördelas på

de väghållningsskyldige efter hvars och ens förmåga att bäi''a denna börda.

Med ett väl afvägdt entreprenadsystem, der frivillig öfverenskommelse

eljest ej kan träffas om vägunderhållet, skall detta säkerligen kunna

ställas lika billigt, ja till och med billigare, i statens hand som under

nuvarande förhållanden. Sålunda har i Norge norska staten öfvertagit

underhållet af en stor del af de allmänna vägarna, och har allmän belåtenhet

med denna åtgärd försports.

På grund af hvad jag nu anfört vågar jag vördsamt hemställa, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring

i nu gällande väglag, att vägunderhållsskyldigheten skall af staten öfvertagas

och med statsmedel bestridas.»

I denna motions syfte hafva två af Andra Kammarens ledamöter

instämt.

Herr J. M. Johanssons motion lyder sålunda:

»Då klagomålen öfver väglagen af den 23 oktober 1891 varit många

och befogade, bör tiden vara inne att söka åstadkomma förbättringar,

Bih. till liiksd. Frat. 1809. 7 Sami. 36 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

åtminstone i de delar, der man vid tillämpningen funnit de största oegentligheterna.

Jag tillåter mig derför föreslå följande ändringar i nämnda lag.

I § 6 a) bör sådan ändring vidtagas, att jordbruksfastighet, som

har mindre taxeringsvärde än 500 kronor, befrias från väghållningsskyldighet,

ty det förefaller orimligt, att den person, som har 900 kronors

inkomst, befrias och deremot den som eger en jordlott, oftast belånad

men uppskattad till 400 kronor eller derunder, skall betungas med väghållning.

1 33 § bör inrymmas rätt att å all kronans utmark för underhåll

af allmän väg afgiftsfritt taga sand, sten och grus efter vederbörande

jägmästares utsyning.

A annan mark bör ersättningen för väglagningsämne bestämmas af

gode män, en för hvardera af jordegaren, väghållaren och vägstyrelsen.

Ortens kronolänsman bör välja god man för part, som detta uraktlåter.

Vid vägdelning (41 §) bör, der flera socknar finnas i distriktet,

väghållningen delas särskildt för hvarje socken, på det att alla hemman

måtte erhålla sitt vägstycke så nära som möjligt. Väghållaren reparerar

hellre ett längre vägstycke i sin närhet än underhåller en något kortare

väg aflägset från sitt hem. Väghållningsskyldige må dock vara förbehållet

att vid sammanträde inför förrättningsmannen besluta om vägarnes

delning på hela distriktet, ty sådana förhållanden kunna möjligen någonstädes

finnas, der detta är lämpligast. Vägdelningen socknevis behöfver

ej i öfrigt rubba distriktets gemenskap och förvaltning.

Statsbidraget enligt 60 § bör utgå med en femtedel af uppskattade

kostnaden för väghållningen alla årstider, äfvensom för underhåll af broar

och färjor. Det nuvarande statsbidraget blifver för somliga mindre jordlotter

så litet, att det näppeligen är värdt hemtningsbesväret. Väghållningsskyldige

borde ock ega rätt bestämma, att statsbidraget lägges till vägkassan,

emedan detta påyrkats i distrikt, som nästan uteslutande bestå af

jordbruk.

Om väghållningsskyldige besluta att genom vägstyrelse eller kommunalnämnd

låta debitera, uppbära och redovisa vägskatten, så borde detta

förfarande hafva stöd i 63 §.

Med anledning af de inånga förslag om ändringar i nämnda lag, som

varit framlagda, fordrar denna fråga en omfattande utredning, hvarför jag

tillåter mig vördsamt föreslå, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta upprätta och för Riksdagen

framlägga förslag till nödiga ändringar i väglagen.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

11

Herr Emthéns motion, hvaruti tvenne af Andra Kammarens ledamöter

instämt, är af följande lydelse:

»Vid riksdagarne åren 1895 och 1896 väcktes inom denna kammare

tvenne särskilda motioner om införande i 35 och 53 §§ väglagen af bestämmelse

derom, att nämndemän, som vid vägsyn biträdde,, skulle ega

att af vägkassan uppbära viss ersättning; men blefvo dessa motioner af

lagutskottet afstyrkta, och godkände sedan Riksdagen utskottets hemställan,

Såsom skäl för afstyrkandet anfördes af lagutskottet hufvudsakligen,

att stadgandet i 35 § väglagen om skyldighet för nämndemän att deltaga

i vägsyn ej ålagt nämndemännen något ytterligare besvär utöfver hvad

förut redan enligt 1734 års lag varit stadgadt och att ersättning till dem

för utförande af det uppdrag, soin enligt förstnämnda lag lemnats dem,

icke varit medgifven; att utskottet, med hänsyn till nämndemansbefattningens

hufvudsakliga karakter af förtroendeuppdrag, ansåge icke vara lämpligt

att föreslå ytterligare ersättning till nämndemännen utöfver den, som

genom särskilda författningar blifvit dem tillerkänd för vissa extra förrättningar;

samt att en dylik ändring skulle för de väghållningsskyldige

kunna medföra ganska afsevärda kostnader.

Emellertid är ju att märka, att, om än vägsynebesväret redan tidigare

ålegat nämndemännen, detsamma dock då var betydligt lindrigare, än nu

är fallet.

Särskilt efter väglagens tillkomst har detsamma blifvit i hög grad

betungande och visat sig medföra ej blott stort besvär och afsevärd tidspillan

— väghållningsdistrikten äro ju flerstädes, särskildt i Norrland, synnerligen

vidsträckta — utan äfven rätt ansenliga direkta kostnader. Och med

hänsyn till denna förändring i besvärets omfattning torde den omständigheten,

att för dess fullgörande ersättning förr ej utgått, icke kunna tillmätas

någon större betydelse.

Vidare må framhållas, att, om än nämndemansbefattningen är att anse

som ett förtroendeuppdrag, man väl ej behöfver frukta, att denna befattningens

karakter skall rubbas eller dess anseende minskas, derför att dess

innehafvare beredes ersättning för de med vägsyneförrättningen förenade

direkta kostnaderna — allra helst som ju nämndemännen redan, enligt

hvad utskottet sjelf erinrat, åtnjuta ersättning för vissa extra förrättningar.

Att det nuvarande förhållandet i många fall kan vålla väsentliga

olägenheter, är gifvet, då det ju, med hänsyn just till de jemförelsevis

stora kostnader, vägsynebesväret medför, kan befinnas omöjligt att till

nämndemän antaga eljest fullt lämpliga personer, men hvilkas ekonomi ej

tillåter dylika utgifter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Hvad angår de kostnader, en dylik ändring skulle medföra, är väl

troligt, att dessa blifva ej obetydliga; men då, enligt hvad allmänt kändt

är, inom en mängd väghållningsdistrikt godtgörelse till nämndemännen

redan nu under hand och fullt frivilligt utgår, så torde väl deraf kunna

slutas, att godtgörelsebeloppet ej verkar alltför betungande, och visst är,

att vida mera betungande är för nämndemännen det nuvarande förhållandet.

För min del kan jag ej finna annat, än att de skäl, som tala för

vidtagande af en lagändring i ofvan angifna syfte, vida öfverväga de af

lagutskottet uttalade betänkligheter; och får jag för ty vördsamt hemställa,

att i 35 § väglagen måtte införas stadgande derom, att nämndeman, som

biträder vid vägsyn, eger tillgodonjuta dagarfvode enligt 5 klassen i

gällande resereglemente samt skjutsersättning, beräknad efter lega för en

häst för hvarje kilometer väg, som besigtigats, samt att i 53 § samma

lag måtte införas stadgande att berörda vägsyningskostnader skola ur vägkassan

utgå.»

Herr Kronlund anför uti motionen n:o 201:

»Byggandet liksom underhållet af allmänna vägarna, hvilka ju äro

ett af de vigtigaste och ursprungligaste medlen för spridande af odlingen

och kulturen, torde obestridligt få anses utgöra ett statsändamål, till hvars

fyllande alla statsborgarne hvar och en efter sin förmåga borde bidraga.

I nu gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

har underhållsskyldigheten emellertid i det närmaste blifvit en kommunal

angelägenhet, i det att en eller flera socknar vanligen bilda en gemensamhet,

ett väghållningsdistrikt, hvars medlemmar åligger berörda skyldighet

i fråga om vägarne inom distriktet, dervid den enskilde medlemmens

skyldighet att deltaga deri i hufvudsak bestämmes efter taxeringsvärdet å

hans fasta egendom eller efter hans beskattningsbara inkomst af kapital

och arbete.

Att underhållsskyldigheten, på detta sätt bestämd, nödvändigtvis

måste medföra en ytterst olika beskattning inom olika delar inom vårt

land, torde ligga i öppen dag med hänsyn till landets stora utsträckning,

dess olika folkraängdsförhållanden samt naturförhållanden i öfrigt.

Ojemnheten gör sig gällande ej blott då man jemför de södra och

mellersta delarne af vårt land med de nordliga delarne af detsamma, utan

till och med inom samma län, ja, emellan tvenne närgränsande väghållningsdistrikt.

Emellertid torde kunna fastslås såsom ett faktum, att väghållningsbesvärets

utgörande drabbar ojemförligt tyngre de nordliga länen af vårt

land, helt naturligt derför att dessa till arealen äro så mycket större än

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

13

sådana i mellersta och södra Sverige samt hafva en jemförelsevis ringa

folkmängd, färre beskattningsföremål och proportionsvis betydligt större

väglängd att underhålla.

Disproportionen ökas ytterligare för de nordliga länen derigenom

att behof af nya vägar fortfarande uppstår och derigenom äfven vägunderhållet

alltjemt ökas.

Särskilda förhållanden göra också vägunderhållet i dessa län tyngre

än annorstädes, i det att landsvägarne till följd af brist på jernvägar

måste anlitas till forsling af varor, lifsförnödenheter och allt annat, som

befolkningen för sitt behof t&rfvar. Från hvarje ångbåtshamn i det nordliga

Sverige föra utfartsvägarne en ständig, oafbruten ström af lasskörare

med tunga foror inåt landet.

Ojemnheterna inom samma län framträda oftast ganska skarpt mellan

kustsocknarna, der oftast sågverksanläggningar, industriella verk och

dylikt äro goda och stora skatteobjekt, samt de längre inåt landet belägna

socknarna, der frånvaron af sådana gör underhållsskyldigheten synnerligen

tryckande.

Inom Jemtlands län finnas väghållningsdistrikt, der utdebiteringen

för vägfyrk på de icke in natura underhållsskyldige utgör 1 krona 75 öre

på hvarje vägfyrk d. v. s. för en person med en till 3,000 kronor uppskattad

inkomst 175 kronor. Inom Norrbotten utgör utdebiteringen för

dylika underhållsskyldige t. ex. inom Korpilombolo och Tärändö väghållningsdistrikt

1 krona 44 öre, inom Pajala 1 krona 2 öre, inom Juckasjärvi

1 krona 3 öre; lägger man härtill kommunalskatterna, som inom de

nordliga socknarna kunna uppgå ända till 10 å 11 kronor per bevillningskronan,

torde nogsamt inses, att detta sammanlagdt utgör en snart outhärdlig

börda för befolkningen.

De till vägunderhållsskyldighet in natura förpligtade kunna derjemte

inom åtskilliga väghållningsdistrikt hafva 5 ända till 6 å 7 mil från sitt

hemvist till sina för dem anvisade vägstycken. De långa snörika vintrarne

med sin starka käle i jorden och sina stora vårflöden bidraga äfven till

att göra underhållet af vägarne och synnerligast af broarna och trummorna

påkostande.

Man har härvid påpekat, att de nordliga delarna af vårt land ha

att söka en stor lättnad i vägunderhållet i de bidrag väghållningsdistrikten

ha från sina allmänningsskogar och statens kronoparker.

Emellertid torde böra erinras, att, såvidt jag vet, häradsallmänningar

endast finnas i Norrbottens län och att blott en del af väghållningsdistrikten

derstädes äro i besittning af sådana allinänningar, men att för öfriga

distrikt ojemnheten i bördan af vägunderhållet blir desto mer i ögonen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

fallande, att kronoparker visserligen finnas såsom skatteobjekt i de nordliga

delarna af landet, men att hufvudsakligaste delen af dessa finnes inom

Norrbottens län, samt att bidraget från dessa i öfriga norrländska län

äro, såsom i bifogade uppgifter synes, mindre betydande.

Till den dryga bördan af vägunderhållet inom de nordligare delarna

af vårt land kommer äfven hvad dessa delar haft och ha att utgifva för

vägbyggnader.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens embetsberättelse för 1896 utvisar

sålunda, att under åren 1841 — 96 i Norrbotten byggts vägar till

en väglängd af omkring 229 ny mil för en beräknad kostnad af 3,600,000

kronor, deraf statsanslag, 2,050,000 kronor, i Vesterbotten 168 nymil

för en beräknad kostnad af 3,000,000 kronor, deraf 1,900,000 kronor i

statsanslag, i Vesternorrland 90 nymil för en beräknad kostnad af

2,000,000 kronor, deraf 1,250,000 i statsanslag, och i Jemtland 98 nymil

för en beräknad kostnad af 1,600,000 kronor, deraf 1,000,000 kronor i

statsanslag, hvadan i de fyra norrländska länen byggts vägar till en längd

af 585 mil för en kostnad af 10,200,000 kronor, deraf de väghållningsskyldige

sjelfva tillsläppt i det närmaste 4,000,000 kronor enligt de beräknade

kostnaderna, men i verkligheten sannolikt vida mer, under det

att vägbyggnader för öfriga Sverige endast utgjorde 538 nymil för en

beräknad kostnad af 16,800,000 kronor, deraf statsbidrag 10,000,000 kronor.

Af de till stöd för min motion dervid fogade uppgifter, samlade

dels från vederbörande länsstyrelser, dels från kommunalnämndsordförandena

inom respektive socknar, kunna visserligen ej några exakta siffror

hemtas till upplysning om storleken af vägunderhållsbördan inom olika

län och skilda delar af landet.

Sålunda saknas t. ex. särskilda uppgifter från respektive län om

taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och annan fastighet, uppgifter om

hvilka jordbruksfastigheter som jemlikt § 12 i väglagen utgöra underhållet

i penningar, vidare uppgifter om huru stor del af den beskattningsbara

inkomsten för kapital och arbete som jemlikt § 6 i väglagen ej

drabbas af vägunderhållsbördan, uppgifter om den fasta egendom, som

jemlikt samma § skall derifrån undantagas m. m., samtliga sådana uppgifter,

hvilka af mig icke kunnat anskaffas.

Då emellertid hufvuddelen af värdet å fast egendom inom respektive

länen kan antagas utgöras af jordbruksfastighetsvärden, lärer man väl,

äfven om måttet för deltagandet uti vägunderhållet skulle på grund af

här ofvan angifna omständigheter högst betydligt reduceras för de södra

länen, i allt fall af bifogade uppgifter kunna få en ungefärlig föreställning

om vägunderhållsbördans relativa storlek inom de olika länen och inom

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

15

olika väghållningsdistrikt i samma län, med hänsyn till det mått af deltagande

i underhållet, som uppgifterna torde kunna visa.

Vi finna sålunda, att inom Malmöhus lån med en folkmängd på^

landet, enligt 1895 års folkmängdsuppgifter, af 267,054 personer finnas''

allmänna vägar till en längd af 147,4 mil, inom Kristianstads län med en

folkmängd af 205,543 personer 164,9 mils vägar, inom Skaraborgs län med

en folkmängd af 222,659 personer 321,9 mils vägar, inom Vesterbottens

län med 128,684 personer 217,7 mils vägar, hvartill kommer inom 18 af

länets socknar påbörjade eller beslutade vägar till en längd af 71,5 mil;

inom Norrbottens län med 104,542 personer 231,7 mils vägar, hvartill

kommer inom 15 af länets socknar påbörjade eller beslutade vägar till en

längd af 76,4 mil, samt inom Jemtlands län med 98,004 personer 171,5

mils vägar.

Vidare finna vi, att inom Malmöhus län sammanlagda kostnaden

för vägunderhållet in natura och till vägkassan utgör 505,402 kronor

81 öre, under det att uppskattade värdet å fast egendom derför bevillning

erlägges utgör 334,165,100 kronor och beskattningsbara inkomsten

af kapital och arbete 10,119,710 kronor; inom Skaraborgs län uppgår

vägunderhållet till 288,649 kronor 11 öre, värdet af fast egendom till

153,687,900 kronor och inkomsten af kapital och arbete till 3,710,551 kronor;

inom Kristianstads län utgör vägunderhållet 394,285 kronor 49 öre,

värdet af fasta egendomen 151,146,300 kronor och inkomsten af kapital

och arbete 3,677,563 kronor; inom Elfsborgs län utgör vägunderhållskostnaden

344,349 kronor 96 öre, värdet af fast egendom 116,438,200

kronor och inkomst af kapital och arbete 5,836,428 kronor; inom Vesterbotten

utgör vägunderhållet efter afdrag af statens afgifter till vägkassan

för kronoparkerna, såvidt dessa afgifter kunnat utrönas, 337,792

kronor 49 öre, värdet af fast egendom 62,574,100 kronor samt inkomst

af kapital och arbete 3,681,577 kronor; inom Norrbottens län utgör

vägunderhållet, efter afdrag af statens afgifter till vägkassan för kronoparkerna,

322,001 kronor 73 öre, värdet af fast egendom 45,232,240

kronor samt inkomst af kapital och arbete 6,148,293 kronor; i Jemtlands

län utgör vägunderhållet 371,013 kronor 79 öre, värdet af fast egendom

39,946,400 kronor samt inkomst af kapital och arbete 2,744,704 kronor.

Jemföra vi åter särskilda väghållningsdistrikt inom olika län med

hvarandra, finna vi t. ex. att inom Vätle härads väghållningsdistrikt i

Skaraborgs län vägunderhållet utgör 4,797 kronor 90 öre, värdet å fasta

egendomen inom distriktet 6,214,200 kronor och inkomsten af kapital

och arbete 308,377 kronor, att Dimbo, Slättängs och Leaby väghållningsdistrikter

inom Elfsborgs län för en sammanlagd väglängd af 67,5 mil ha

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

ett vägunderhåll af 50,163 kronor 51 öre, fast egendom till ett värde af

23,270,700 kronor och inkomst af kapital och arbete 1,002,855 kronor.

Bara väghållningsdistrikt i Malmöhus län för en väglängd af 11 mil har

ett vägunderhåll af 32,258 kronor 88 öre, fast egendom till värde af

27,515,200 kronor och inkomst af kapital och arbete 1,186,574 kronor,

Lits distrikt i Jemtland för en väglängd af 19 mil ett vägunderhåll af

64,955 kronor 61 öre, fast egendom till ett värde af 3,108,100 kronor,

inkomst af kapital och arbete 169,766 kronor, Sorsele distrikt i Vesterbotten

för 6 mil ett vägunderhåll af 8,193 kronor 7 öre, fast egendom

551,800 kronor och inkomst af kapital och arbete 124,000 kronor, Korpilombolo

och Tärändö distrikt i Norrbotten för 12,4 mil ett vägunderhåll

af 13,890 kronor 10 öre, fast egendom till värde af 940,500 kronor, inkomst

af kapital och arbete 89,165 kronor.

Ett hemman i sistnämnda distrikt med ett taxeringsvärde af 3,400

kronor har ett vägstycke af 1,109,7 meter att underhålla, ett annat hemman

med 18,000 kronors taxeringsvärde 5,874,9 meter, således öfver en half

mils väg att underhålla.

Vi finna vidare af bifogade uppgifter, att under de 10 sista åren 15

kommuner inom Vesterbottens län utgifvit tillhopa 870,347 kronor 97 öre,

och inom Norrbottens lån 14 kommuner under samma tid till vägbyggnader

732,062 kronor 92 öre.

Att denna vägbörda med nödvändighet måste trycka oerhördt hårdt

på invånarne derstädes torde nogsamt inses, då man derjemte finner,

huru högt uppdrifna kommunernas utgifter för öfriga ändamål derstädes

äro; inom 23 af Vesterbottens kommuner med en folkmängd af 114,612

personer utgjorde sålunda utgifterna för fattigvården år 1897 ett sammanlagdt

belopp af 169,489 kronor 38 öre och öfriga kommunala utgifter

319,514 kronor 22 öre, i 19 af Norrbottens kommuner med en folkmängd

af 97,067 personer utgjorde fattigvårdsutgifterna för samma tid 150,653

kronor 51 öre, och öfriga utgifter inom 20 kommuner med en folkmängd

af 99,335 personer tillhopa 338,796 kronor 80 öre; Sorsele sockens väghållningsdistrikt

med en folkmängd af 2,647 personer hade sålunda 1897

förutom ett vägunderhåll af 8,193 kronor 7 öre, kommunala utgifter till

ett belopp af 12,848 kronor 34 öre, Korpilombolo och Tärändö väghållningsdistrikt

i Norrbotten med en folkmängd af 3,057 personer en vägunderhållskostnad

af 13,890 kronor 10 öre och kommunala utgifter till

ett belopp af 14,123 kronor 34 öre, hvartill kommer kostnaden för en

beslutad väg af 4 mils längd.

Med anledning af hvad jag här ofvan anfört torde framgå önskvärdheten

och behofvet af några åtgärder till utjemnande af den så ojemnt tryckande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

17

vägbördan eller åtminstone till lindring af denna börda för de deraf mest

tryckta väghållningsdistrikt, men på samma gång framställer sig det

spörsmål, huru detta lämpligast skall kunna ske.

Att låta staten öfvertaga vägunderhållet för hela riket vore naturligtvis

det mest verksamma sättet att utjemna missförhållandena i detta

hänseende och att rättvisast fördela bördan å landets innebyggai*e.

Med hänsyn till den genomgripande förändring i nu gällande väglag,

denna reform skulle vålla, torde ej vara mycket att hoppas på dess

genomförande under närvarande tid. Då emellertid redan nu staten lemnar

ett visst bidrag till vägunderhållet, torde såsom önskligt och genomförbart

framstå, att ett dylikt bidrag till vägunderhållet utginge med hänsyn

till hvart och ett väghållningsdistrikts utgifter och förmåga att bära

dessa, dervid man kunde följa olika vägar. En väg vore den, att man

beräknade medelunderhållskostnaden för hela rikets väghållningsdistrikt på

det för deltagandet deri bestämda mått vägtal och vägfyrk, och läte statsbidrag

till en viss storlek utgå till de väghållningsdistrikt, som hade större

underhållskostnad än medelunderhållskostnaden. En annan ännu mindre omfattande

utväg vore att beräkna denna medelunderhållskostnad för hvarje

läns distrikt och derefter låta statsbidrag utgå till de distrikt, hvilkas

underhållskostnad öfverstege denna medelkostnad. Ytterligare en annan

utväg vore att låta statsbidragets storlek bestämmas af förhållandet mellan

väghållningsdistriktens olika underhållskostnad, sådan den belöpte sig

på hvarje vägtal eller vägfyrk. Att såsom nu låta statsbidraget utgå med

en tiondedel af underhållskostnaden in natura för hvarje väghållningsdistrikt

synes mig vara en orättvisa mot de af väghållningsbesväret tyngre drabbade

distrikt. För att taga ett exempel, så erhåller under nuvarande förhållanden

ett distrikt, hvars vägunderhåll in natura uppgår till 20,000

kronor, fördelade på 300,000 kronors beskattningsbar inkomst af kapital

och arbete och 9,000,000 kronors taxeringsvärde å jordbruksfastighet, lika

stort bidrag af staten som det distrikt, hvars underhållskostnad in natura

uppgår till nämnda belopp 20,000 kronor, men fördelas på 30,000 kronors

beskattningsbar inkomst af kapital och arbete och 900,000 kronors taxeradt

värde af fast egendom, eller således lika stort bidrag till ett distrikt,

som har tio gånger så stor förmåga att bära kostnaden som ett annat

distrikt.

Då emellertid anvisande af de vägar, hvarpå staten hade att på en

fullt billig och rättvis väg söka utjemna, så vidt möjligt är, olikheten i

väghållningsbesvärets tyngd inom de olika distrikten, ytterst beror på en

sorgfällig utredning af de olika distriktens eller landsdelarnes ekonomiska

förutsättningar och bärighet af väghållningsbesväret, eu utredning, som

Bill. till Likså. Prat. 1859. 7 Sami. 96 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

endast Kongl. Maj:t torde kunna åstadkomma, vågar jag härmed vördsamt

hemställa, det Riksdagen ville i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning i ofvan angifna afseende,

äfvensom derefter uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag till

de åtgärder, hvartill denna utredning kan föranleda, i syfte att såvidt

möjligt är åstadkomma en jemnare fördelning i väghållningsbesvärets utgörande

på landet eller åtminstone sådana ändrade bestämmelser i fråga

om statens bidrag till vägunderhållet in natura, att bidragets storlek göres

beroende af de särskilda väghållningsdistriktens olika mått af underhållskostnad,

sådant detta mått angifves af förhållandet mellan denna kostnad

och de ekonomiska betingelserna för densamma inom de respektive distrikten.

»

Till de vid herr Kronlunds motion fogade bilagorna tillåter sig

utskottet att endast hänvisa. *

Herr Kronlunds motion, n:o 203, är af följande lydelse:

»I 14, 15 och 17 §§ väglagen är föreskrifvet, att vid vägs omläggning,

indragning, inskränkning eller utläggning till bredden den jordbruksfastighet,

som genom sådan åtgärd blifver betungad med svårare vägunderhåll,

än den förut haft, eller njuter befrielse eller minskning i vägunderhållet,

skall, intill dess ny vägdelning sker, i förra fallet njuta motsvarande

ersättning ur och i senare fallet erlägga motsvarande ersättning

till vägkassan. Deremot finnes ingen föreskrift lemnad, huru skall förfaras,

då jordbruksfastighets taxeringsvärde och derigenom äfven delningsgrunden

blifver ändrad. Då Konungens befallningshafvande enligt 42 §

i och för vägdelning åsätter vägtal, lägges nästföregående års faststälda

taxeringslängd till grund. Denna kan dock redan vid nästföljande taxering

komma att genomgå en genomgripande förändring.

Så kan ju en egendoms taxeringsvärde på grund af verkstälda utdikningar

och nyodlingar blifva höjdt med 4,000 kronor, motsvarande 40

vägtal, hvilket skulle hafva till följd, att denna egendom rätteligen borde

hafva ett betydligt längre vägstycke att underhålla — vid tvenne nu afslutade

vägdelningar inom Torne domsaga skulle vägstycket blifvit i genomsnitt

omkring 100 meter längre —, och då det kan dröja flera tiotal år,

innan ny vägdelning kommer till stånd, synas billighet och rättvisa fordra,

att, i analogi med de fall, som förutsättas i ofvan åberopade §§, denna jordbruksfastighet

till vägkassan betalar en ersättning motsvarande underhållskostnaden

af den längre vägsträcka densamma skulle haft att underhålla,

om vägdelningen skett efter den höjda taxeringen. Likaså borde ju äfven

den jordbruksfastighet, hvars taxeringsvärde blifvit nedsatt, åtnjuta en mot
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

19

svarande ersättning från vägkassan. Dervid torde, derest den in- eller utgående

ersättningen icke kan lämpligen anses böra bestämmas på sätt i

§ 18 i nu gällande väglag stadgas, den af särskilda nämnden enligt § 46

af samma lag gjorda uppskattning af årliga kostnaden för underhållet af

den tid marken är bar för hvarje väghållare i sådant afseende läggas till

grund för den af vägkassan utgående ersättning i hithörande fall, hvilken

ersättning torde kunna utbetalas af vederbörande vägstyrelse, hvilken ju

verkställer utbetalning af statsbidraget till hvarje väghållare äfvensom af

öfriga utgifter från vägkassan.

Den ersättning, som en väghållare, i anseende till förhöjdt taxeringsvärde

å honom tillhörig fastighet, borde för den vid vägdelningen gällande

taxeringsvärdet öfverskjutande del inbetala till vägkassan, kunde lämpligen

bestämmas på samma grunder som den från vägkassan utgående ersättningen,

eller också i enlighet med de i 83 § af gällande väglag stadgade

grunder i afseende på skyldighet för innehafvare af jordbruksfastighet, som

enligt 6 och 7 §§ i samma lag är förpligtad utgöra vägunderhåll in natura,

men, intill dess ny vägdelning sker, blifver derifrån befriad, att bidraga

till vägunderhållet med penningar. Denna till vägkassan ingående ersättning

torde lämpligast kunna debiteras och upptagas i den ordning, som

för afgifter till vägkassan för öfrigt är stadgad.

På grund af hvad jag här ofvan anfört, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Korigl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring

i ofvan angifna syfte i gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet.»

Såsom af den ofvan lemnade redogörelsen för de i ämnet väckta

motionerna framgår, hänföra sig de flesta af de framstälda ändrings- eller

tilläggsförslagen direkt till vissa angifna paragrafer i gällande väglag; och

äfven der så icke är fallet, möter ej svårighet att bedöma, hvilken af väglagens

paragrafer närmast beröres af de gjorda yrkandena. För att underlätta

öfverskådligheten har utskottet derför ansett sig böra åt utlåtandet

gifva sådan form, att paragrafföljden i väglagen iakttages, och att utskottet

alltså i sådan ordning afgifver yttrande angående samtliga i motionerna

innefattade förslag.

Utskottet gör således början med det i herrar Sandquists, C. Johanssons

m. fl:s och Olssons motioner framstälda ändringsförslaget beträffande
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

6 §,

hvilket afser inskränkning i den enligt gällande lag stadgade regel, att

inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän

eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd,

gratifikation, lifränta och undantagsförmån ej deltager i vägunderhållsskyldigheten.

I sådant syfte föreslås, att punkten 3 af mom. d) i 6 § väglagen

skall utgå, hvaraf skulle följa, att ifrågavarande inkomst, såvidt den uppgår

till minst 1,000 kronor, skall, i likhet med annan inkomst till samma

belopp, deltaga i väghållningsskyldigheten.

Ett liknade ändringsförslag förelåg vid 1898 års riksdag. Lagutskottet

förklarade sig då icke hafva något att erinra mot en dylik ändring

samt anförde såsom skäl härför, att personer, som hade en inkomst af

angifvet slag af 1,000 kronor eller derutöfver, vore, hvad beträffade förmågan

att i väghållningsbesvärets utgörande deltaga, i minst lika god, ja,

bättre ställning än åtskilliga andra, som enligt nu gällande lag finge dertill

bidraga, och att särskilt vid jemförelse med egare eller innehafvare

af smärre fastigheter ifrågavarande inkomsttagares ställning i detta afseende

tedde sig sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen kunde på goda

grunder försvaras.

Dessa skäl synas utskottet fortfarande ega giltighet, och anser utskottet

sålunda i likhet med 1898 års lagutskott den ifrågasatta ändringen

önskvärd.

En annan ändring uti 6 § föreslås af herr J. M. Johansson, hvilken

hemställer, att jordbruksfastighet, som har mindre taxeringsvärde än 500

kronor, måtte befrias från väghållningsskyldighet.

Detta förslag kan utskottet icke tillstyrka. Såsom af sistlidet års

utskott anfördes beträffande ett då fratnlagdt förslag i samma rigtning som

det nu ifrågavarande, skulle dels härigenom rubbas den af ålder gällande

principen om jordbruksfastighetens deltagande i berörda besvär, dels skulle

genom den föreslagna förändringen kunna för andra beskattningsföremål

vållas en väsentlig ökning af vägunderhållsbördan.

Med anlitande af egostyckningsförfarandet skulle alltså exempelvis

fastigheter af stor omfattning kunna helt och hållet undandragas från deltagande

i denna skyldighet.

Dessutom må påpekas, att, derest den ofvan i fråga om inkomsttagare

förordade ändring vidtages, afsevärd lättnad i väghållningsbesväret

beredes äfven mindre fastighetsegare.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

21

14 §.

Då denna paragraf afhandlar ett fall, då fastighet kan för en del af

derå hyllande vägunderhåll ur vägkassan åtnjuta ersättning, torde vara

lämpligt att här omnämna den af herr Kronlund uti motionen n:o 203

gjorda hemställan, att i väglagen måtte införas bestämmelse dels derom,

att, då jordbruksfastighets taxeringsvärde höjes, för fastigheten skall till

vägkassan betalas en ersättning, motsvarande underhållskostnaden för den

längre vägsträcka fastigheten skulle haft att underhålla, om vägdelningen

skett efter den höjda taxeringen, dels ock derom, att för jordbruksfastighet,

hvars taxeringsvärde blifvit, nedsatt, skall åtnjutas en motsvarande ersättning

från vägkassan.

Ehuru de af motionären sålunda ifrågasatta föreskrifterna kunna från

teoretisk synpunkt förefalla berättigade, anser utskottet, att desamma skulle

vålla alltför många praktiska olägenheter och svårigheter i tillämpningen

för att kunna till införande förordas. Visserligen finnas, såsom motionären

påpekar, redan nu liknande bestämmelser, för den händelse att till följd

af vägs omläggning, indragning, inskränkning eller utläggning till bredden

jordbruksfastighet blir betungad med svårare vägunderhåll än den förut

haft eller den njuter befrielse eller minskning i vägunderhållet, men dessa

fall äi’o undantag, som endast jemförelsevis sällan inträffa. Jemkningar i

fastigheters taxeringsvärden förekomma deremot allt som oftast, och den af

motionären föreslagna lagändringen skulle alltså medföra en mängd mer

eller mindre besvärliga och invecklade liqvider. Derest en fastighets

taxeringsvärde undergår förändring, torde derför af praktisk hänsyn fastigheten

böra få bibehålla sin förra väghållningsskyldighet, till dess ny vägdelning

eger rum.

I fråga om

33 §

föreligga tvenne särskilda ändringsförslag, båda framstälda af herr J. M.

Johansson.

Det ena åsyftar sådan ändring af paragrafen, att det måtte blifva

tillåtet att, för underhåll af allmän väg, å all kronans utmark afgiftsfritt

taga sand, sten och grus efter vederbörande jägmästares utsyning.

Det andra afser att åt gode män öfverlåta den enligt paragrafens

nuvarande lydelse häradsrätten tillkommande befogenhet att i de fall, då

ersättning för väglagningsämnen skall utgå och öfverenskommelse icke kan

träffas, bestämma ersättningens belopp.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

Intet af dessa förslag kan utskottet tillstyrka. Hvad först omförmälda

förslag vidkominer, anser utskottet, att en sådan rätt att å annan

kronans egendom än allmänning — hvartill enligt af Kongl. Maj:t den 3

juni 1897 meddeladt utslag äfven räknas kronopark, som bildats af indraget

boställe — utan ersättning taga väglagningsämnen skulle i många

fall bereda afsevärda kostnader och olägenheter för egendomens brukare.

Vägen till grustaget skulle i följd af det trägna trafikerandet kräfva

kostsammare underhåll, än eljest vore behöflig^ och i många fall skulle

derjemte annan skadegörelse å egendomen blifva eu följd af den medgifna

friheten.

Beträffande motionärens senare förslag håller utskottet före, att det

skulle strida mot vår rätts allmänna grundsatser att, utan afseende å de

rättsegandes egen vilja, tvinga dem att i en sak af sådan beskaffenhet som

den ifrågavarande underkasta sig afgörandet af gode män och såmedelst

betaga dem rätten att hos vederbörlig domstol få sina anspråk pröfvade.

35 §.

Uti denna paragraf vill herr Emthén hafva införd föreskrift derom,

att nämndeman, som biträder vid vägsyn, skall eg a tillgodonjuta dagarfvode

enligt 5 klassen i gällande resereglemente samt skjutsersättning

beräknad efter lega för en häst för hvarje kilometer väg, som besigtigats.

Gent häremot vill utskottet liksom vid föregående tillfällen, då liknande

förslag förelegat, erinra, att 1734 års lag föreskref skyldighet för

nämndemän att deltaga i vägsyn, och att således den nya väglagen genom

stadgandet i 35 §, att nämndemän skola vid vägsyn biträda, icke ålagt

nämnden något ytterligare besvär utöfver hvad redan förut varit i lag

stadgadt, samt att ersättning till nämndemännen för utförande af det uppdrag,

som enligt förstnämnda lag till dem lemnats, icke varit medgifven.

I följd häraf och då en ändring i det föreslagna syftet skulle kunna

för de väghållningsskyldige medföra ganska afsevärda kostnader, anser

utskottet, att icke någon anledning förefinnes att för det fall, hvarom nu

är fråga, göra afsteg från den allmänna principen i fråga om kommunala

förtroendeuppdrag, eller att desamma böra fullgöras utan ersättning.

Beträffande

41 §

föreslår herr J. M. Johansson, att bestämmelse måtte införas derom, att,

derest flere socknar finnas i ett distrikt, väghållningen skall delas särskildt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

23

för hvarje socken, på det att alla hemman måtte erhålla sitt vägstycke så

nära som möjligt. De väghållningsskyldige borde dock förbehållas rätt

att vid sammanträde inför förrättningsmannen besluta om vägarnes delning

på hela distriktet.

Att emellertid, i enlighet med herr Johanssons hemställan, såsom

regel stadga, att väghållningen skall delas särskildt för hvarje socken,

hvarigenom man skulle bryta mot en vigtig princip i väglagen, kan utskottet

icke tillstyrka. Derest vägdelningen skedde med hvarje socken

såsom enhet, skulle de kommuner, som till följd af sitt läge eller af annan

anledning hafva vägar, som äro kortare eller mindre svåra att underhålla,

beredas en fördel till förfång för andra kommuner, hvilkas vägar

inbyggarne i de förstnämnda kommunerna kanske i stor omfattning måste

använda.

Derigenom skulle ock den ojemnhet i vägunderhållsskyldigheten,

hvaröfver under nuvarande förhållanden ganska mycket klagas, högst

väsentligt ökas.

Dessutom vill utskottet erinra derom, att det enligt nu gällande

lag är föreskrifvet, att vid vägdelningsförrättning skall till handläggning

företagas väckta förslag om väghållningsdistrikts delning i mindre områden,

hör den händelse det befinnes önskligt och kan låta sig göra, utan att

andra kommuners rätt trädes för nära, kan Konungens befallningshafvande

alltså förordna, att en kommun skall bilda särskildt väghållningsdistrikt.

Detta anser utskottet lämpligt, men icke att såsom regel föreskrifva, att

väghållningen skall delas särskildt för hvarje socken, och att undantag

härifrån endast göres, i fall de väghållningsskyldiges flertal så beslutar.

47 §.

Hvad angår det af herr Olsson väckta förslaget, att föreskrifter måtte

meddelas, angående hvilka myndigheter, som hafva att föranstalta om val

af ledamöter i den uti paragrafen omförmälda särskilda nämnden, finner

utskottet bestämmelser härutinnan önskvärda och behöfliga. Derest dylika

föreskrifter komma till stånd, torde lämpligen kunna meddelas i enlighet

med hvad som vid 1898 års riksdag föreslogs af herr J. Bengtsson i

Bjernalt. Denne hemstälde, att kallelse till ifrågavarande val skulle utfärdas

af kommunalstämmans ordförande, då valet förrättas å kommunalstämman,

af vederbörande domhafvande, om valet sker inför häradsrätten,

och, för den händelse valet eger rum inför Konungens befallningshafvande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

eller annan af Konungens befallningshafvande bestämd myndighet, af den

myndighet, som valet förrättar.

Hvad beträffar det i fråga om

51 §

af herr Olsson framstälda förslag om uttrycklig bestämmelse derom, att

det i paragrafen föreskrifna offentliggörandet i länskungörelserna af uppskattningsinstruinenten

skall ske på statens bekostnad, anser utskottet i

likhet med 1898 års lagutskott, att ett dylikt förslag har göda grunder

för sig, särskildt som lagtillämpningen visat, att paragrafen i oförändradt

skick tolkas såsom innefattande skyldighet för komunerna att gälda kostnaden

för införandet af ifrågavarande uppskattningsinstrument.

Angående

53 §

har herr Emthén föreslagit, att i paragrafen måtte införas stadgande

derom, att den ersättning till nämndemän för biträde vid vägsyn, hvarom

herr Emthén på sätt ofvan nämnts framstält förslag, skall utgå ur vägkassan.

Då emellertid herr Emthéns berörda hemställan om godtgörelse

till nämndemän icke vunnit utskottets godkännande, saknar utskottet anledning

att särskildt yttra sig angående det beträffande nu ifrågavarande

paragraf väckta förslag.

'' Uti

58 §

stadgas nu, att de väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill

vägstyrelsen, så snart ske kan, utfärdar kallelse, sjelfve eller genom ombud

pröfva och fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang

dermed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras

på de till utgörande deraf skyldige, samt att vid omröstning härvid röstvärdet

beräknas efter vägfyrktal. .

Herr Olsson föreslår nu, att i paragrafen måtte vidtagas en ändring

så att hvarje kommun inom väghållningsdistriktet berättigades att a kommunalstämma

utse ombud till det i paragrafen omnämnda sammanträde,

hvilket ombud skulle ega föra talan och utöfva rösträtt för de väghållningsskyldige

inom kommunen, hvilka icke personligen vore vid sammanträdet

närvarande och anmälde sig sjelfva vilja föra sin talan.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

25

Utskottet anser en dylik bestämmelse mindre lämplig. De större

kommunerna skulle derigenom vinna en obehörig öfvervigt öfver de mindre,

och då vid meningsskiljaktigheter mellan ombud och enskilde väghållningsskyldige

ombuden, såsom representerande ett flertal våghål Iningsskyldige,

i de flesta, fall skulle göra sin vilja gällande, skulle lagändringen dessutom

antagligen hafva till följd, att de enskilde väghållningsskyldige icke komme

att så ofta deltaga uti ifrågavarande sammanträden, hvarpå åter frågornas

behandling mången gång skulle blifva lidande.

Beträffande åter herr Olssons förslag, att föreskrift måtte meddelas

angående tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut, som vid i paragrafen

omförmälda sammanträden fattats, så håller utskottet fortfarande

före, att det är en brist uti väglagen, att en dylik bestämmelse saknas.

Visserligen har den praktiska tillämpningen visat sig kunna härför råda

bot, i ty att Kongl. Maj:t uti flera särskilda genom besvär inkomna ärenden

förklarat, att det tillkommer Konungens befallningshafvande att till

pröfning upptaga besvär öfver de i 58 § angifna beslut; men antydda

brist har likvisst redan förorsakat olägenheter och tidsutdrägt.

Angående

59 §

hafva väckts tvenne ändringsförslag.

Hvad då först angår det af herr C. Johansson in. fl. gjorda yrkandet,

att i paragrafen omförmäld »annan fastighet» skall likställas med jordbruksfastighet,

och att således all fastighet, med undantag af staten eller

menighet tillhöriga allmänningsskogar,- skall påföras eu vägfyrk för hvarje

ett hundra kronor af taxeringsvärdet, kan utskottet icke förorda detta

yrkande.

Alldenstund, innan väglagen af år 1891 utfärdades, hela vägunderhållet

ålåg jordbruksfastigheten, synes det utskottet icke lämpligt att nu

utsträcka den skyldighet att deltaga i kostnaden för berörda underhåll,

som år 1891 ålades annan fastighet än jordbruksfastighet, och att således

efter så kort tids förlopp rubba det då bestämda förhållandet mellan de

olika fastigheternas deltagande uti ifrågavarande besvär.

Vidare har af herr Olsson väckts förslag om införande af bestämmelse

derom, att kommunalnämnd skall vara skyldig upprätta vägfyrk talslängd.

Med anledning af ett liknande förslag vid förra årets riksdag yttrade

lagutskottet, att då saknaden af bestämmelse om hvem skyldigheten att

upprätta vägfyrktalslä rigd åligger, lätteligen kan förorsaka olägenheter,

Bih. till Riksd. Prof, 1899. 7 Sami. 36 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

anser utskottet en sådan bestämmelse vara af behofvet påkallad, likasom

utskottet håller före, att eu dylik skyldighet lämpligen bör åläggas vederbörande

kommunalnämnd, och är utskottet fortfarande af samma mening,

liksom ock att nämnda längd bör underkastas enahanda granskning som i

fråga om kommunens fyrktalslängd finnes föreskrifven.

I fråga om

60 §

föreligger ett flertal ändringsförslag.

Beträffande till en början det af herr Olsson väckta förslaget om

ändring af reglerna för statsbidragets utgående, vidhåller utskottet hvad

utskottet i anledning af en liknande hemställan vid 1898 års riksdag anförde.

Utskottet yttrade vid detta tillfälle:

»Då vid tillämpningen af 60 § den princip gjort sig gällande, att

statsbidrag vägrats för sådana vägar, som underhållas på vägkassans bekostnad,

är enligt utskottets åsigt, då ej skäl förefinnes att för statsbidrags

erhållande göra skilnad mellan de vägar, som underhållas genom arbete,

och dem, som underhållas medelst penningsammanskott, välgrundad anledning

att genom ändring af paragrafens ordalydelse fastslå den grundsats,

att statsbidrag skall utgå för all landsväg och bygdeväg, som underhålles

antingen in natura af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt på hela

distriktets eller dess vägkassas bekostnad, såvida vägskatt för sådant ändamål

utgöres af de in natura väghållningsskyldige.»

Vidare hafva förslag väckts af herrar Hjelmérus och Andersson, att

en femtedel af den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad skall

lemnas af statsmedel, samt af herr J. M. Johansson, att statsbudget måtte

utgå med en femtedel af uppskattade kostnaden för väghållningen alla

årstider äfvensom för underhåll af broar och färjor.

I sammanhang med dessa förslag har utskottet ansett sig böra behandla

jemväl den af herr Norberg gjorda hemställan, att vägunderhållsskyldigheten

måtte af staten öfvertagas och med statsmedel bestridas.

Hvad då först angår herr Norbergs förslag, så skulle, derest detsamma

genomfördes, den nuvarande grunden för vägunderhållets utgörande

fullständigt ändras och en helt och hållet ny ordning införas. Att emellertid,

sedan nya väglagen efter långvariga förhandlingar och tillmötesgående

från olika håll omsider kommit till stånd, nu upprifva densamma, innan

den ännu så lång tid varit gällande att man grundligt hunnit pröfva dess

verkningar, torde icke vara lämpligt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

27

Icke heller kan utskottet förorda statsbidragets höjning till en femtedel

vare sig af den för vägunderhållet in natura sommartiden uppskattade

kostnad eller af kostnaden för väghållningen alla årstider samt för

underhållet af broar och färjor. Sedan väglagen antogs, synas nemligen

icke sådana förändrade förhållanden hafva inträdt, som betinga en dylik

förhöjning.

Deremot anser utskottet det önskligt, att staten, i likhet med hvad

som redan nu eger rum beträffande broar, hvilka såsom hänförliga till

vägtrummor ingått i vägdelningen, lemnar bidrag med en tiondedel af

underhållskostnaden för gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas

bekostnad underhållna broar och färjor, såvida vägskatt för sådant ändamål

utgöres af de in natura väghållningsskyldige.

Broar och färjor stå nemligen i sådant samband med vägarne, att

samma skäl, som tala för, att staten bidrager med en del af underhållskostnaden

för vägarne, jemväl synas betinga, att statsbidrag i samma utsträckning

lemnas till broar och färjor. För den händelse för öfrigt, enligt

hvad utskottet förut förklarat sig anse önskvärdt, statsbidrag kommer att

utgå äfven för sådana vägar som underhållas gemensamt på hela distriktets

eller dess vägkassas bekostnad, följer såsom en konseqvens deraf, att statsbidrag

äfven bör lemnas för på samma sätt underhållna broar och färjor.

Ifrågavarande paragraf beröres äfven af herr Kronlunds yrkande,

att åtgärder måtte vidtagas i syfte att erhålla en jemnare fördelning i

väghållningsbesvärets utgörande pa landet eller åtminstone sådana ändrade

bestämmelser i fråga om statens bidrag till vägunderhållet in natura, att

bidragets storlek göres beroende af de särskilda väghållningsdistriktens

olika mått af underhållskostnad, sådant detta mått angifves af förhållandet

mellan denna kostnad och de ekonomiska betingelserna för densamma inom

de respektive distrikten.

Utskottet uppskattar till fullo det behjertansvärda syfte, som ligger

till grund för motionärens framställning, och den af motionären lemnade

redogörelsen synes utskottet gifva vid handen, att väghållningsbesväret för

närvarande är för vissa af de norrländska kommunerna i hög grad tryckande.

Derest emellertid något skall göras för att lätta denna börda,

anser utskottet, att det icke bör ske genom att i väglagen införa detaljerade

bestämmelser i någon af de af motionären angifna rigtningame, hvilka

bestämmelser skulle blifva svåra och besvärliga att tillämpa samt vålla

missnöje på många håll, utan utskottet håller före, att staten då hellre

bör lemna särskild! understöd åt de mest betungade kommunerna. 1 en

del fall skulle kanske för öfrigt de af motionären påpekade missförhållandena

kunna afhjelpas för den händelse omfattningen af väghållningsdistrik
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

ten i Norrland ökades, så att de från de stoi’a industriella an läggningar ne

vid kusten utgående rikliga bidragen till vägkassan äfven komme de längre

in i landet liggande socknarne till godo.

Vidkommande herr J. M. Johanssons förslag, att de väghållningsskyldige

måtte medgifvas rätt bestämma, att statsbidraget lägges till vägkassan,

vill utskottet framhålla, att de väghållningsskyldige redan nu

hafva rätt dertill, såvida de alla äro ense. Detta anser utskottet lämpligt

och rigtigt, men icke att en väghållningsskyldig skulle kunna af majoriteten

tvingas att till vägkassan afstå det honom tillkommande statsbidraget.

Genom den föreslagna lagändringen skulle för öfrigt förorsakas, att der

särskild extra utdebitering å de väghållningsskyldige icke ifrågakomme,

de, som fullgjorde vägunderhåll in natura, skulle kunna nödgas till vägkassan

öfverlemna den dem tillerkända ersättning af statsmedel utan att

erhålla någon deremot svarande nedsättning i vägskatten.

Beträffande

63 §,

hvaruti nu stadgas, att Konungens befallningshafvande skall, på vägstyrelsens

derom framstälda begäran, ombesörja, att vägskatten varder

genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven

och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet, föreslås

af herr Sandquist, att paragrafen måtte erhålla tillägg af följande innehåll:

»Stånde dock väghållningsskyldige fritt att sjelfva ombesörja vägskattens

debitering och indrifning, med rättighet att få de resterande utskylderna

indrifna, på sätt om resterande kommunala utskylder stadgadt är.»

Vidare hemställer herr J. M. Johansson, att vägskatten måtte få

debiteras, uppbäras och redovisas genom vägstyrelse eller kommunalnämnd,

derest de väghållningsskyldige så besluta.

Utskottet vidhåller sin vid föregående tillfällen uttalade åsigt, att

den lagändring, som sålunda ifrågasatts, icke ä.r lämplig.

Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad med stora olägenheter,

vida större än de, som åtfölja det nu stadgade uppbördssätt genom

kronobetj eningen.

Och hvad angår vägskattens uppbörd genom kommunalnämnd, så

skulle i det fall, att väghållningsdistriktet består af allenast en kommun,

det möjligen utan afsevärda olägenheter låta sig göra att åt kommunalnämnden

uppdraga vägskattens debitering, uppbörd och redovisning. Men

detta är ett undantagsfall. I de ojemförligt flesta äro flera kommuner

förenade till ett väghållningsdistrikt, och mångenstädes är kommunernas

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

29

antal inom distriktet ganska stort. I sådana distrikt skulle det af motionärerna

ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter, ej minst

för vägstyrelsen, som finge skriftvexla med alla de särskilda kommunalnämnderna

i stället för, såsom nu, med en enda myndighet.

Under åberopande af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

l:o) att herr Norbergs motion icke må af Riksdagen

bifallas;

2:o) att herr Kronlunds motion n:o 203 ej heller

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

3:o) att Riksdagen, med anledning af herr Sandquists

motion n:o 17 samt herrar C. Johanssons in. fl.,

Olssons och J. M. Johanssons motioner, ville i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar

af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891 i syfte:

a) att skyldigheten att deltaga i byggnad och

underhåll af allmän väg, bro och färja utsträckes till

inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller

annan med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad

förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,

lifränta och undantagsförinån, för de fall att sådan inkomst

uppgår till minst ett tusen kronor;

b) att föreskrift meddelas angående hvilka myndigheter

som hafva att föranstalta om val af ledamöter

i den uti 47 § af berörda lag omförmälda särskilda

nämnd;

c) att stadgande meddelas derom, att kostnaden

för offentliggörande i län sk u ngörel serna af det i 51 §

af nämnda lag omförmälda uppskattningsinstrument skall

af allmänna medel gäldas;

d) att föreskrift meddelas angående tid och sått

för anförande af besvär öfver beslut, som fattas vid det

i lagens 58 § omförmälda sammanträde med de väghållningsskyldige;
e)

att föreskrifter meddelas derom, att kommunalnämnd

skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd; samt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

f) att statsbidrag förklaras skola utgå för all landsväg,

bygdeväg, broar och färjor, som underhållas antingen

in natura af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt

på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,

såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in

natura väghållningsskyldige.

samt 4:o) att öfriga uti de under 3:o) omförmälda.

motioner samt i herr Sandquists motion n:o 39, herrar

Hjelmérus’, Anderssons och Emthéns motioner äfvensom

herr Kronlunds motion n:o 201 frarnstälda förslag om

ändringar i berörda lag beträffande

a) 6 §;

b) 33 §;

c) 35 §;

d) 41 §;

e) 53 §;

f) 58 §;

g) 59 §;

h) 60 §; samt

i) 63 §

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 maj 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5H.

31

Reservationer

af herrar Hasselrot, Fröberg, G. Andersson, C. F. Pettersson, Trygger,

Almgren och Bandqvist, hvilka ansett, att utskottet, då något förslag om allmän

revision af väglagen nu icke föreligger, bort, ehuru åtskilliga af de föreslagna

ändringarne befunnits lämpliga, med hänsyn till den jemförelsevis

korta tid, hvarunder väglagen varit i tillämpning, samt med fästadt afseende

derå, att de godkända ändringsförslagen i allmänhet icke äro af någon

synnerlig vigt, hemställa, att motionerna i fråga icke nu må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda;

beträffande Utskottets beslut att afstyrka bifall till det af herrar

Hjelmérus och M. Andersson framstälda ändringsförslaget i fråga om 60 §

af herrar F. Andersson, P. G. Petersson, N. Svensson, M. Andersson och

Wiklund, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till denna motion;

samt

mot utskottets beslut att afstyrka bifall till motionerna om ändring

i 63 § af herrar Nilsson och Jönsson.

Herrar Husberg, Ohlsson och J. Anderson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Antecknas skulle jemväl, att herr Lundström till följd af erhållen

ledighet från riksdagsgöromålen ej i ärendets slutliga behandling tagit del.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.