Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väcktd motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående förändrade föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

1899-05-01 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:60, Utlåtande i anledning af väcktd motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående förändrade föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Dokumentets text

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

bluAh ioi i*><f .VI wo\h

-ilimr biiitaTfri ''whjmxiiibaod Fumaing ikjiab *i .*H*» T*biiic

•iiiä? » batWSmr livtild iilölunjrlan.ffjtm>{ iöl ahtfqftbttii

,ai>£& 2 $ i uunfmi jHfdtyah T^iltnu do bom ^utuimnu

titan •iabcHTy •jbltBllyift lyfto d*Ki ««» ! iiiu

&B(iim£féo< f jbfmngr.gtM! &io*urfJgiibt nio -i.ymi i

biv lian ir^iiiiqd.iuiAM^m in obrwiitr/n löt nobcté Hij

gnoijtimd iöf niofeuovlä f*sjsbiäqqu

Utlåtande i anledning af väcktd motioner om skrifvelse till

Kongl. Maj:t angående förändrade föreskrifter rörande

förvaltningen af omyndiges egendom.

Uti tre särskilda vid1 innevarande års riksdag väckta och till lagutskottet

hänvisade motioner, nemligen n:o B inom Första Kammaren af

friherre Kling spor, n:o 84 inom Andra Kammaren af herr A. TF. Nilson

i Lidköping och n:o 165 inom samma kammare af herr P. P. Waldenström,

har väckts fråga om införande af mera betryggande bestämmelser

rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Friherre Klingspors motion är af följande lydelse:

»Nu gällande lagbud rörande förvaltningen af omyndiges egendom

återfinnas i ärfdabalkens 22 och 23 kapitel samt i »lag angående tillsyn

å förmyndares^förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884».

Kändt och erkändt är, att dessa lagbud icke bereda tillräcklig trygghet

mot förskingring af omyndiges tillgångar.

Visserligen kan en förmyndare icke utan domstolens tillstånd sälja

eller med gäld ''belasta den omyndiges fasta egendom. '' ''Men den lösa

egendomen, värdehandlingar och ■ kontanta medel kan förmyndaren deremot

disponera utan rättens lof. Det är derigenom möjligt för honom

att för andra ändamål än myndlingens bästa använda dennes tillgångar

och att för egen eller andras räkning disponera dem på ett sätt, som

medför deras totala förlust. Tidt och ofta återkommande händelser

vittna, sorgligt nog, om den våda, för hvilken de omyndige i detta fall

äro utsatta.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Nämnda lagbud stadga väl, att förmyndare skall årligen till »gode

män», hvilka utses af kommunerna, »afgifva räkning öfver allt det han

har om händer, med uppgift om den säkerhet, mot hvilken den omyndiges

reda penningar äro utsatta»; och, om de gode män, hvilka skola

granska denna räkning, »finna nödigt att taga kännedom af omyndigs

värdehandlingar, vare förmyndaren pligtig att på begäran hålla dem gode

männen till hända».

Men en hvar torde inse, huru lätt, trots denna inventering, äfven

om en sådan verkligen företages en gång på året, en förmyndare kan —

titan all kontroll under mellantiden eller hela den öfriga delen af året —

så väl använda åtskilliga af dessa värdehandlingar såsom hypotek för

egna skuldförbindelser som ock helt och hållet förskingra den omyndiges

förmögenhet i kontanter och värdepapper.

Lagen af 1884 paragraf 11 utvisar, i fall förmyndares vederhäftighet

är tvifvelaktig, en utväg, då den stadgar:

»Anser god man nödigt, att förmyndare lemnar inteckning eller annan

säkerhet för den omyndiges medel, anmäle det ock för rätten, och förordne

derom rätten, efter förmyndarens hörande, såsom nödigt och skäligt

pröfvas.»

Uppenbart är dock, att denna utväg alltid lemnar de omyndiges

medel ett synnerligen svagt skydd, då väl skäligen antagas kan, att vid

de flesta tillfällen, när misstanke mot förmyndares vederhäftighet föranleder

en dylik anmälan, dennes affärsställning redan är sådan, att någon

verklig säkerhet icke af honom kan vinnas. Den icke ringa tidsutdrägt,

som »förmyndarens hörande» och »rättens förordnande» föranleda, ger för

öfrigt den på balans varande förmyndaren lätt tillfälle att försvinna med

återstoden af den omyndiges kassa.

Då det torde vara omöjligt att öfver förmyndares görande och låtande

utöfva en ständigt fortgående kontroll, och då förmynderskapet är

ett medborgerligt onus, ofta förenadt med mycken omtanke samt mycket

besvär och obehag, hvilket uppdrag dock ingen utan laga ursäkt eger

undandraga sig,, samt det derför icke heller kan vara lämpligt att för

förmyndare uppställa sådana regler och vilkor, som göra deras befattningar

öfver måttan tunga, torde all anledning förefinnas att genom frågans

ordnande på annat sätt bereda den bästa säkerhet, som kan åstadkommas.

I vårt grannland Danmark är sedan år 1868 ett för hela landet

gemensamt »Overformynderi» infördt, och i Norge är, genom lag af den

28 september 1857, en fullständig administration af de omyndiges medel

lhh. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 37 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

under offentlig kontroll anordnad kretsvis. Tillfredsställelsen med dessa

anordningar lärer också i båda landen vara stor.

Omtanken om de omyndiges bästa fordrar, att någon dylik offentlig

institution införes äfven i vårt land, och ehuru hvarjehanda svårigheter

tvifvels utan måste uppstå för dess anordnande, torde dock fördelen af

densamma vara så stor, att man icke bör rygga tillbaka för samma

svårigheter.

Med hänsyn härtill får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen ville uti

underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes

låta .utarbeta och för Riksdagen framlägga förslug till eu lag i syftning,

att omyndiges tillgångar i reda medel och säkerhetshandlingar ställas

under omedelbar förvaltning af offentlig myndighet.»

Uti motionen n:o 84 anför herr Nilson:

»Allt sedan innevarande århundrades förra hälft hafva gång efter

annan hos Riksdagen framlagts förslag till ett bättre ordnande af vårt

förmynderskapsväsen, men utan att intill närvarande stund hafva ledt

till några mera genomgripande förändringar i detsamma. Först år 1869

lyckades det omsider vinna Riksdagens bifall till eu föreslagen grundligare

reform i hithörande lagstiftning, och i dess skrifvelse n:o 87 begärdes

hos Kongl. Maj:t utarbetandet af en ny lag i ämnet. Denna

skrifvelse, hvari förordades, bland annat, inrättandet af ett slags förmyndarekamrar

eller nämnd, hvilken skulle bestå af erforderligt antal

skicklige och vederhäftige personer för hvarje domkrets eller annat

lämpligt område, förklarade emellertid några år senare Kongl. Maj:t

icke kunna till någon dess åtgärd föranleda. Sedermera gjorde dåvarande

justitieombudsmannen framställning till 1881 års Riksdag, hvari,

under framhållande af 1861 års förmyndareförordnings såväl formella

som öfriga många brister, föreslogs ny lagstiftning angående förvaltningen

af omyndiges egendom. Hans särdeles klart och grundligt motiverade

förslag till ordnande af dithörande förhållanden i vårt land var

hufvudsakligen grundadt på den i Norge ännu gällande 1857 års lag

om förmyndareinedels förvaltning, hvars vigtigaate bestämmelse är den

om tillsättandet af två öfverförinyndare för visst bestämdt område, hvilka

skola utöfva närmaste kontrollen öfver förinyndarne samt hafva vården om

den omyndiges kontanta tillgångar och värdepapper. Detta justitieombudsmannens

förslag blef emellertid af det årets lagutskott i dess utlåtande

n:o 19 afstyrkt och lyckades icke heller vinna Riksdagens godkännande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

19

Sedan dess befinner sig vår förmynderskapslagstiftning ännu alltjemt

på i det närmaste samma otillfredsställande ståndpunkt. Visserligen

har, med upphäfvande af 1861 års kongl. förordning, ny »lag

rörande tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom» blifvit

den 18 april 1884 utfärdad; men om ock genom denna lag en del formella

brister i den äldre förordningen undanröjdes och en eller annan

dessutom tillagd ny bestämmelse bör erkännas utgöra en förbättring, så

är det likväl långt ifrån att tillräcklig garanti för en god och tryggande

förvaltning af de omyndiges medel vunnits genom den nya lagen.

Sådan trygghet torde ej kunna vinnas, med mindre den omyndiges

medel, framför allt hans rörliga förmögenhet, ställes under offentlig

myndighets förvaltning. Såsom det nu är stäldt, kan ej förekommas, att

den omyndiges tillgångar lätt sammanblandas med förmyndarens egna

och löpa fara att gå förlorade, om denne kommer på ekonomiskt obestånd.

Exemplen härpå äro icke alltför sällsynta, såsom en hvar nog

har sig bekant. Den kontroll, som det åligger öfverförmyndaren, d. v. s.

den domstol som förordnat förmyndaren, att jemte »gode männen» utöfva,

kan ej tänkas varda fullt effektiv, då deras uppdrag i allmänhet

fattas hufvudsakligen bestå endast deri, att de en gång årligen inom

viss tid skola mottaga och granska den räkning, förmyndaren är skyldig

aflemna, jemte uppgift om huru myndlingens kontanta medel äro placerade.

Då dennes kontanta tillgångar och värdehandlingar för öfrigt

hela året rundt stå till förmyndarens fria förfogande, så utgör denna

af gode männen tillfälligt verkstälda granskning en väl svag borgen

för att medlen städse finnas i godt och säkert förvar. Uppkommer

anledning att fatta misstroende till förmyndarens redlighet eller vederhäftighet,

ega visserligen gode männen både rättighet och skyldighet

att påkalla domstolens särskilda åtgärd till betryggande af myndlingens

egendom; men när det kommit derhän, visar sig nog oftast, att detta

steg då tagits för sent. Hela nyttan af godemansinstitutionen inskränker

sig nu i sjelfva verket dertill, att ordentlig räkning mellan förmyndaren

och den omyndige måste föras, hvarigenom det blir klart, huru mycket

myndlingen har att fordra af sin förmyndare. Huruvida han kan få ut

sin fordran, då han en gång blir myndig, är en annan sak.

Stockholms stad eger sedan långt tillbaka en förmyndarekammare,

hvilken fungerar på ett utmärkt sätt och visat sig lemna fullt betryggande

garanti för bevarandet af de omyndiges tillgångar. Det må då

med skäl väcka förvåning, att lagstiftaren icke länge sedan visat sig an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

gelägen att bereda de omyndige i landets öfriga delar samma trygghet.

Må vara, att de för hufvudstaden i detta hänseende vidtagna anordningarna

icke lika bra lämpa sig för öfriga städer och den vidsträckta landsbygden,

så kunde de dock i mångt och mycket tjena till föresyn för

en hela landet omfattande ändamålsenligare förmynderskapslagstiftning.

Från andra länders lagstiftning i ämnet, särskildt våra närmaste grannar

Norges och Danmarks, hafva vi ock beaktansvärda lärdomar att härvid

hemta.

Såsom ofvan är nämndt, har förslag till ny lagstiftning, bygdt på

norska förmyndarelagens grunder, en gång varit föremål för svenska

Riksdagens behandling, men ej vunnit dess godkännande. Ett förnyande

af samma förslag torde derför icke heller nu ega större utsigt till framgång,

hvarför jag i stället vill förorda, att den danska lagen af år

1868 angående förvaltningen af omyndiges medel måtte tagas till mönster

för en blifvande svensk förmyndarelag, och jag gör detta så mycket

hellre, som den danska lagen synes mig mer än den norska hafva betingelser

för att i sina grunddrag kunna med fördel vinna tillämpning

i vårt land. Båda hafva emellertid så afgjorda företräden framför

den hos oss gällande förmynderskapslagen, att man bör finna sig väl

till freds, hvilkendera än får tjena till förebild vid den reform af vårt

förmynderskapsväsen, som är oundgängligt af nöden och ej tal uppskof,

om vi skola undgå förebråelsen att allt för länge hafva försummat

statens pligt mot våra föräldralöse minderårige, hvilka ej sjelfva kunna

sköta och taga vara på sin egendom.

Enligt danska lagen utöfvas öfverförmynderskapet af ett i hufvudstaden

upprättadt centralt embetsverk med af Konungen tillsatt chef.

Det har två afdelningar, en för Köbenhavn och en för det öfriga Danmark,

och har till uppgift att, med vissa inskränkningar, förvalta de omyndiges

penningar och värdepapper, under det förvaltningen af myndlingens

fastighet (och vissa andra tillgångar) tillkommer den af underdomstolen

tillsatte förmyndaren, hvars magtbefogenhet och skyldigheter äro i lagen

närmare angifna.

Denna lag — för hvars innehåll i öfrigt hänvisas till den min

motion åtföljande bilagan — synes mig i sina hufvudgrunder särdeles

lämplig att taga till efterföljd vid reformerandet af vårt lands förmynderskapsväsen.

Den medför inga öfverdrifvet höga förvaltningskostnader,

men erbjuder för de omyndige all önskvärd trygghet mot förlust eller

minskning af deras förmögenhet. Det är ock kändt, att i Danmark

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

21

råder den största belåtenhet med dess nuvarande förmynderskapslagstiftning.

Man kan invända, att det centralisationssystem, som i förevarande

fall låter sig med fördel tillämpas i det lilla, tätt befolkade

Danmark, icke passar för vårt så vidsträckta land med dess mera glesa befolkning;

men den olägenheten bör lätt kunna öfvervinnas genom anordnande

af ett i mån af behof ökadt antal förvaltningscentra i orterna.

I förhoppning att Riksdagen skall dela mina här uttryckta åsigter

så väl om behofvet af vårt för.mynderskapsväsens reformerande som om

lämpligheten att hos oss härvid tillämpa den princip, hvarpå lagstiftningen

i Danmark är byggd, utbeder jag mig från Riksdagens sida ett

uttalande i sådan rigtning, samt tillåter mig nu alltså vördsamt föreslå,

att Riksdagen hehagade i förnyad underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes med afseende å behofvet af betryggande föreskrifter rörande

förvaltningen af omyndiges medel taga i öfvervägande, huruvida lämpliga

bestämmelser i ofvan angifna eller annan syftning borde meddelas, samt

i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.»

Till den vid herr Nilsons motion fogade bilagan tillåter sig utskottet

att endast hänvisa.

Uti motionen n:o 165 föreslår herr Waldenström, att Riksdagen i

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det ville Kongl.'' Maj:t låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lag om sådant ordnande af förvaltningen

af omyndiges tillgångar i värdehandlingar, kontanter och annan

lös egendom, att den under statens ansvar anförtros åt af staten utsedda

förvaltningsorgan.

Till stöd för sin framställning anför herr Waldenström:

»Vid 1894 års riksdag väckte jag en motion angående nödvändigheten

att bereda de omyndige större trygghet för bevarandet af den dem tillhöriga

egendom, som staten öfverlemnar i förmyndares vård. Min motion

blef då af lagutskottet afstyrkt och sedan af Riksdagen afslagen. Det

oaktadt dristar jag att äfven nu påkalla Riksdagens uppmärksamhet för

denna sak, som synes mig vara af så stor vigt, att den icke bör lemnas

å sido förr än den blifvit på fullt tillfredsställande sätt ordnad. »Man

kan icke», har en gång en justitieombudsman yttrat i sin berättelse till

Riksdagen år 1881, »man kan icke utan bekymmer tänka på de omyndiges

ställning, och man kan icke blifva overksam'' i en angelägenhet,

hvilken så nära rör alla och så djupt ingriper i fainiljelifvet som denna

om de omyndiges rätt och förvaltningen af deras egendom.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Hufvudfelet i vår sedan gammalt gällande lagstiftning angående förmynderskap

är den stora magt att disponera omyndigs egendom, som tillkommer

förmyndare, en magt, som — utom hvad angår fast egendom,

hvilken han icke utan domstols tillstånd kan sälja eller med gäld belasta

— kan sägas vara oinskränkt. Efter upprepade motioner i Riksdagen och

upprepade påpekningar af justitieombudsmannen aflat Riksdagen en skrifvelse

till Kongl. Maj:t, den 13 maj 1869, hvari den uttalade, att en offentlig

myndighet borde inrättas, »till hvilken förmyndare hade att aflemna

myndlingarnes penningtillgångar antingen kontant eller i sådana värdepapper,

som af samma myndighet kunde godkännas». Denna myndighet,

som kallades nämnd, och som skulle »tillsättas för hvarje domkrets eller

annat lämpligt område», skulle det åligga att förvalta medlen samt till

förmyndarne för deras myndlingars räkning på bestämda terminer utbetala

den upplupna räntan. Sedan Kongl. Maj:t funderat på denna skrifvelse i

sju och ett hälft år, förklarade han den 19 november 1876, att Riksdagens

skrifvelse icke kunde till någon åtgärd föranleda. Orsaken dertill var

emellertid säkerligen icke den, att då gällande lagstiftning ansågs tillfredsställande,

utan att, såsom justitieministern redan den 12 mars 1870

hade förklarat i Andra Kammaren, sammansättningen af den föreslagna

nämnden förutsatte »en allmänanda och ett kommunallif», som »ännu

icke allestädes voro tillräckligt utvecklade» för att man skulle utan fara

kunna lemna omyndiges medel åt »en af kommunen vald nämnd, som

svårligen kunde åläggas någon af lag bestämd ovilkorlig ansvarighet».

År 1881 bragte justitieombudsmannen saken åter på tal. Han förordade

en lagstiftning efter mönstret af den norska »Lov af 28:de Sept.

1857», enligt hvilken omyndiges medel administreras under offentlig kontroll.

Riksdagen accepterade icke detta förslag, men skref emellertid till

Kongl. Maj:t den 19 april 1881 med anhållan om förslag till bestämmelser,

som mera än de dåvarande kunde bereda trygghet för förvaltningen

af omyndiges medel, ehvad det kunde ske genom ändring i 1861 års förordning

med »bibehållande af dess hufvudbestämmelser» eller genom förvaltningens

byggande på »andra grunder». Till svar derpå anförde justitieministern

i statsrådet den 17 juli 1882, att man »åtminstone för närvarande»

icke torde kunna komma längre än till en revision af förordningen

den 24 september 1861. Emellertid erkände han »vigten af de

skäl, som blifvit anförda för en längre gående förändring» samt stälde

i utsigt möjligheten af »en successiv öfvergång till en ännu mer betryggande

ordning».

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

23

Resultatet inskränkte sig emellertid till lag angående tillsyn af förmyndares

förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884, genom

hvilken man visserligen försökte bättre ordna tillsynen, men lemnade

hufvudfrågan på samma punkt som förr. Förmyndares magt att förvalta

sin myndlings egendom qvarstår lika oinskränkt som förr. Och tillsynen

är i verkligheten mycket mer sken än sanning. Förmyndaren skall inför

af kommunerna utsedda »godemän» »afgifva räkning öfver allt, hvad han

har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges

reda penningar äro utsatta». Han behöfver icke uppvisa denna säkerhet

eller förete myndlingens värdehandlingar, derest icke godemännen särskild!

begära det. Det kan gå åratal, innan detta sker, ja, i vissa fall sker det

aldrig. Godemännen äro ofta försynta och vilja icke antyda något misstroende

mot förmyndaren genom att begära att få se dem. Men äfven

om de en gång om aret se dem, så kunna handlingarna då vara för

tillfället anskaffade samt redan nästa dag åter stå ute såsom säkerhet

för förmyndarens egna affärsförbindelser. På detta sätt mister den ena

myndlingen här, den andra der, hvad deras föräldrar, ofta under mycken försakelse

för egen del, med svett och möda samlat för sina barns uppfostran.

Med rätta sade justitieombudsmannen i sin embetsberättelse till 1881

års Riksdag: »Det är just den hufvudsakliga bristen i den rättsanstalt, som

genom 1861 års förordning skulle bringas till verksamhet, utvecklas och

stadgas, att den nemligen icke förmår att bereda säkerhet för bevarandet

af de omyndiges tillgångar i reda penningar, fordringsbevis och andra

värdepapper.»

»En hvar, som gjort sig förtrogen med äldre tiders lagstiftning i

detta ämne och känner den sorgfällighet, med hvilken förmyndares pligter

emot de omyndige voro utstakade och öfvervakade, samt den försigtighet

och omtanke, som först egnadcs åt bevarande af de omyndiges medel för

förskingring och förstöring genom förmyndares försumlighet eller oredlighet

— hvilken omvårdnad kortast och kraftigast fann sitt uttryck i de&n

bekanta satsen: »ej må barnagods eller penningar sjunka eller brinna» —

och sedan, när eu förmånsrättsordning i lagen infördes, satte de omyndiges

rätt framför deras, som för sina fordringar hade inteckning i förmyndarens

fasta egendom, måste förvånas, att i vår tid sist berörda rätt med ett

penndrag kunnat beröfvas de omyndige, utan annat vederlag än den säkerhet,

som 1861 års förordning erbjuder.» Tyvärr ega dessa ord sin

fulla tillämpning än i dag. 1884 ars lag lemnar icke den omyndige större

säkerhet än 1861 års förordning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Nu kan invändas, att lagen förordnar, att om godemännen anse nödigt,

att förmyndare lemnar inteckning eller annan säkerhet för myndlings

medel, så ega de att anmäla det för rätten, som sedan efter förmyndarens

hörande förordnar, såsom nödigt och skäligt pröfvas (§ 11). Men da kan

det vara för sent. Hans egendom kan då vara så intecknad, att en inteckning

derutöfver icke ens är värd så mycket som det papper, hvarpå

den är skrifven, och den stämpel, hvarmed den är belagd. Och att prestera

annan säkerhet lär väl ej bli lätt, sedan hans ställning blifvit sa

tvifvelaktig, att godemännen ansett sig böra taga detta steg. När myndlingen

sedan skall hafva ut sitt, finnes litet eller intet att taga, och ingen

är, som ersätter honom hans förlust eller delar den med honom. Han

får bära den ensam. Staten, domstolen, godemännen äro utan allt ansvar.

Jag känner till en händelse, der förmyndaren hade spekulerat med sin

myndlings penningar. Hade det lyckats, så hade han gjort sig en god

förtjenst. Nu misslyckades det, och vid redogörelsen för sitt förmynderskap

lemnade han den myndig blifne nära 120 tusen kronor i fullkomligt

värdelösa värdepapper. Förmyndaren Var fullkomligt insolvent; en rättegång

hade endast åstadkommit skandal inom en förnäm familj utan ett

öres vinst för den andre. Och sa fick saken i all tysthet passera. Och

i tyst sorg begrafvas nog de flesta händelser af detta slag.

I ett i Upsala universitets årsskrift 1883 infördt vetenskapligt arbete

med titel: »Om tillsynen å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom

samt om förmyndarekamrar enligt svensk rätt» har den nuvarande justitieombudsmannen

med stor grundlighet behandlat denna fråga. Och han

slutar sin framställning med följande ord:

»Vill samhället, hvilket måste vara dess oeftergifliga pligt, gifva de

myndige en fullkomlig trygghet att få behålla sina egodelar, är det nödvändigt,

att detsamma ikläder sig skyldighet att svara för de förluster, som

vid förvaltningen kunna uppkomma. Förbinder sig samhället, vare sig

staten eller kommunen, till en sådan ansvarighet, lärer väl deraf med

nödvändighet följa, att staten eller kommunen också öfvertager sjelfva förvaltningen,

hvadan tanken att råda bot emot bristerna endast genom

skärpta kontroller får öfvergifvas. Frågan blir då denna: bör staten eller

bör kommunen förvalta den omyndiges egendom och garantera densamma?

Vi tro det vara rigtigast, att staten sjelf åtager sig denna sak. Vore det

endast fråga om förvaltning, kunde kommunen måhända vara lämplig att

ombesörja denna; men om med förvaltningen måste förenas ansvarsskyldighet,

blir bördan för tung att skäligen kunna läggas på vare sig de

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

25

större eller de mindre kommunerna, hvilka måste anses mindre egnade

att hvar inom sitt område ansvara för möjliga förluster, än staten att

bära alla riskerna för hela riket.»

»Man må ej emot ett statens öfvertagande af ifrågavarande förvaltning

och ansvarsskyldighet invända, att staten derigenom skulle ådraga

sig allt för känbara utgifter. Den summa, hvarför staten hade att ansvara,

blefve visserligen mycket stor, men sjelfva förvaltningen borde naturligtvis

så ordnas, att de omyndige finge bära kostnaderna derför, och ej heller

skulle statens garanti medföra några utgifter, om det, likaledes på de

omyndiges bekostnad, bildades en reservfond, hvilken borde kunna blifva

nog stor att betacka äfven de mest utomordentliga förluster. Genom

dessa åtgärder vederfores de omyndige ingen orättvisa: kostnaderna för

förvaltningen af sin egendom borde de naturligtvis, liksom alla andra,

sjelfva bära, och till kostnaderna för en god förvaltning måste räknas

jemväl de nödiga tillskotten till en reservfond. Ej heller skulle dessa

kostnader blifva särdeles betungande för de omyndige. Visserligen är

det antagligt, att desse ej^ kunde påräkna fullt så hög ränta å sina medel,

som de nu i allmänhet åtnjuta5 men sadant vore ju i sin ordning, enär

säkerheten för medlen nu ej kan sägas vara fullgod, men densamma, om

staten öfvertoge förvaltningen och iklädde sig ansvaret, blefve den bästa

möjliga.»

»Danmark gifver ett exempel på genomförandet i detalj af dessa

grundsatser. Vi vilja ej inlåta oss pa den frågan, huruvida med lagstiftningen

i detta land till förebild en central, för hela riket (möjligen

med undantag af vissa nordliga delar) gemensam förmyndarekammare i

hufvudstaden lämpligen kunde inrättas och förses med filialkontor i orterna

hos dertill egnade embetsmyndigheter eller penninginrättningar, eller

om möjligen flera förmyndarekamrar blefve af nöden. Dermed vare huru

som helst. Hufvudvigten ligger deruppå, att staten tager förvaltningen i

sin hand, och att staten i sammanhang dermed ikläder sig skyldighet att

svara för de förluster, som kunna uppkomma. Förr än man kommit

derhän, tro vi ej, att frågan fått sin rätta lösning.»

Det torde bli svårt att jäfva dessa ord. Och det lär väl icke heller

vara nödvändigt att antaga, att det »ännu ideel), som justitieministern uttalade

i Andra Kammaren den 12 mars 1870, och det Ȍtminstone icke

för närvarande», som han uttalade i statsrådet den 17 juli 1882, måste räcka

till dagarnes ände. Det torde år 1899 kunna ändras till ett mn, just nu»!

Bih. till Rilcsd. Prof. 1899. 7 Sami. 87 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Vid Granskning af motionerna har utskottet, med allt erkännande af

deras beaktansvärda syfte, dock ej kunnat biträda de förslag till ändrade

tunder för vår förmynderskapslagstiftning, hvilka i dem mnehallas.

Hvad först angår de faktiska omständigheter, som enligt motionärernas

förmenande skulle påkalla en genomgripande förändring af lagstiftningen

härutinnan, gifven enligt utskottets åsigt erfarenheten vid handen

att de omyndiges tillgångar i regel förvaltas pa ett tillfredsställande satt

och att det endast i ganska sällsynta undantagsfall förekommer, att de

omyndige# genom förmyndarens åtgöranden få vidkännas förlust åt eller

större minskning uti sina tillgångar. , ,

Utskottet håller ock före och finner af sistnämnda förhållande bekräftadt,

att de garantier mot förmyndares missbruk af sin förvaltningsmyndighet,

dem vår lag stadgat, ega, der de rätt användas, eu ganska

hög grad af effektivitet.

Redan bestämmelserna om förmyndares tillsättande synas val egnade

att förebygga missförhållanden. I den föräldrar enligt lag tillkommande

rätt att si eif ve utse förmyndare för sina barn ligger sålunda en ganska

verksam garanti mot förskingring af dessas tillgångar, da föräldrarne

hafva tillfälle att välja en person, om hvars pålitlighet och vederhäftighet

de kunna vara förvissade. Äfven rätten kan, då den har att utse förmyndare,

i de flesta fall om den ifrågasatte förmyndarens stallning och

egenskaper inhemta så tillförlitliga uppgifter, att faran för _ olämpliga

och ovederhäftiga förmyndares tillsättande reduceras till ett minimum.

Hvad sedermera angår kontrollen å förmyndareförvaltnmgen, synas

motionärerna i allt för hög grad hafva underskattat betydelsen af de

härom gifna föreskrifterna, om de noggrant tillämpas. Den gransknmgsrätt,

som enligt 10 § i lagen angående tillsyn a förmyndares förvaltning

af omyndigs egendom tillkommer gode männen, innefattar äfven ratt att

infordra de omyndig tillhörande värdehandlingar, och enligt 11 § i sagda

lag ega gode männen befogenhet och skyldighet att hos rätten för vederbörlig

åtgärd göra anmälan, så snart till deras kännedom komma omständigheter,

som häntyda, att förmyndare ej rätteligen förvaltar den omyndig

egendom eller af annan orsak ej är lämplig att förmynderskapet

förestå I kraft af dessa bestämmelser kan onekligen, om gode männen

vilja rätt fylla sin uppgift, kontrollen å förmyndareförvaltnmgen blifva

synnerligen verksam och betryggande. Att fall förekomma da förluster

för myndlingar inträffa, är obestridligt; men utom det, att dessa fall

såsom redan anmärkts — höra till sällsyntheterna, hafva de tvifvel utan,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

27

der de inträffat, haft sin grund icke så mycket i någon den nu gällande

lagstiftningens bristfällighet som i vederbörandes underlåtenhet att så, som

sig bör, tillämpa dess bestämmelser.

Ehuru utskottet sålunda håller före, att de beträffande vården af

omyndigs egendom nu gällande bestämmelser, hvilka hos oss nationell

utvecklat sig och särskild! äro af passade efter våra förhållanden, äro, i

stort sedt, tillfredsställande, skulle naturligtvis utskottet ej hafva något

att invända mot dessa bestämmelsers kompletterande och förändring i

syfte af ökad trygghet för de omyndige, för så vidt detta kunde åvägabringas

utan att olägenheter i andra afseenden uppkoinme.

Då obestridligen ett stadgande i den af motionärerna ifrågasatta

rigtningen — att ställa alla omyndiges tillgångar i lös egendom under

omedelbar vård af offentlig myndighet — skulle tillförsäkra de omyndige

ett ännu kraftigare skydd än nu gällande förvaltningsbestämmelser, skulle

utskottet alltså ej motsätta sig detsamma, om ej de deraf föranledda

olägenheterna öfvervägde fördelarne. Detta skulle emellertid enligt utskottets

tanke blifva fallet.

Under nuvarande förhållanden, då förmyndare på eget ansvar och

efter eget bepröfvande få förvalta sina myndlingars medel och de alltså

kunna begagna sig af yppade gynsamma tillfällen att fördelaktigt placera

tillgångarne, kunna de omyndige merendels tillförsäkras ganska god ränta

å sina penningar, utan att säkerheten deraf lider. Skulle deremot förvaltningen

öfvertagas af offentlig myndighet, blefve ett sådant användande

af tillfälliga konjunkturer omöjliggjordt. Placeringen måste då ske efter

vissa allmänna normer, och räntan koinme att sjunka. Då derjemte de

omyndige sjelfve finge vidkännas kostnaderna för förvaltningen, koinme

den af motionärerna förordade ändringen att förorsaka en afsevärd minskning

i de omyndiges inkomster, en påföljd, som blefve särskild! känbar

för sådana omyndige, hvilkas tillgångar äro så knappa, att de endast i

händelse af synnerligen fördelaktig placering förslå till kostnaderna för

uppehälle och uppfostran; och i vårt land torde sistnämnda förhållande

få anses vara regel.

Äfven uti andra afseenden skulle olägenhet vållas genom den ifrågastälda

lagändringen. Förmyndare blefve underkastade ej ringa besvär

genom den skriftvexling med förvaltningsmyndigheten, som allt som oftast

måste förekomma, och genom iakttagande af de formaliteter, som måste

fordras för utfående af hos förvaltningsmyndigheten innestående medel.

Särskild! för sådana orter, som koinme att ligga på långt afstånd från

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

den plats, der förvaltningsmyndigheten hade sitt säte, blefve olägenheterna

i antydda hänseende ganska betydande.

Slutligen torde böra erinras om den skada och de olägenheter, som

otvifvelaktigt skulle uppstå i de fall, då medel, som tillfölle omyndige,

vore insatta i något aftärsföretag, ur hvilket de maste uttagas för att

ställas under förvaltningsmyndighetens vård.

Nu kunde emellertid ifrågasättas, att man, äfven om det ej ansåges

böra stadgas skyldighet att öfverlemna omyndiges lösa egendom till förvaltning

af offentlig myndighet, borde så mycket tillmötesgå motionärernas

önskningar, att man beredde dem, som det önskade, tillfälle att i offentlig

myndighets vård anförtro dylika medel. I och för sig är häremot

intet att erinra, men då behofvet ej är synnerligen framträdande, lärer ej

vara skäl att härför vidtaga särskild åtgärd. Kommer åter, på sätt af

justitiekansleren ifrågasatts uti det yttrande han afgifvit i anledning af

Riksdagens skrifvelse angående kontroll öfver vården och förvaltningen af

fromma stiftelser, en sådan anordning till stånd, att sadana fonder fa

öfverlemnas till förvaltning af någon statens myndighet, lärer anledning

föreligga att taga under öfvervägande, huruvida ej rättighet kunde medgifvas

att i samma myndighets vård anförtro jemväl omyndigs medel.

Under åberopande af det anförda föranlåtes utskottet alltså hemställa:

l:o) att friherre Klingspors förevarande motion

icke må af Riksdagen bifallas;

2:o) att herr Nilsons ifrågavarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

3:o) att herr Waldenströms föreliggande motion

icke heller må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 maj 1899.

På lagutskottets vägnar:

Iv. S. HUSBERG.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

29

Reservation

af herrar Husberg och Ohlsson, hvilka ansett, att utskottet bort i

anledning af föreliggande motioner tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,

huruvida icke finera betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af

omyndiges tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar kunde ernås,

samt i sadant fall lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslå» i

ämnet. ®

Herr bandqvist har begärt få antecknadt, att han, till följd af erhållen

ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling inom

utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sand. 37 Häft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.