Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar i lagstiftningen rörande inteckning i fast egendom.

1899-05-02 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:61, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar i lagstiftningen rörande inteckning i fast egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

1

N:o 61.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1899, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar

i lagstiftningen rörande inteckning i fast egendom.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 141, hvilken

för förberedande behandling till lagutskottet hänvisats, anför herr

P. O. Lundell:

»Snart har ett fjerdedels sekel förflutit, sedan kongl. förordningen

om inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 utfärdades.

I denna förordning såväl som i dermed sammanhängande stadganden

om lagfarts- och inteckningsböcker infördes åtskilliga helt och

hållet nya principer på detta område af lagstiftningen. Genomförandet

af den nya ordningen kräfde vissa öfvergångsstadganden, t. ex. om

förnyande af inteckning inom viss kort tid, hvilka stadganden nu

tarfva ändring. Å andra sidan böra under den gångna tiden vissa

erfarenheter ha gjorts, som möjligen kunna föranleda ändring i åtskilliga

bestämmelser. Samma erfarenhet har slutligen ådagalagt, att

för vissa fall i lagen saknas bestämda föreskrifter, och lagens tillämpning

grundar sig då ofta på mer eller mindre tydliga prejudikat.

Efter anförda författningars tillkomst ha hittills icke några betydliga

förändringar i dem vidtagits. En grundlig revision och omarbetning

särskilt af inteckningslagen synes numera vara påkallad.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 38 Iläft. (N:o 61.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utåt ande N:o 61.

Framför andra torde stadgandet om inteckningsförnyelse hvart

tionde år böra ändras, särskildt med hänsyn till dermed förenade kostnader

och andra olägenheter. Såsom exempel på huru högt dessa

kostnader kunna stiga, vill jag nämna, att Smålands med flera provinsers

hypoteksförening vissa år utbetalat närmare 30,000 kronor för

inteckningsförnyelser. I åtskilliga andra länder antingen saknas föreskrift

om inteckningsförnyelse eller kräfves sådan först efter vida

längre tid än hos oss. Skulle man också ej finna lämpligt att hos oss

alldeles upphäfva stadgandet om inteckningsförnyelse, torde man åtminstone

kunna på goda skäl förlänga tiden mellan förnyelserna till

20 å 30 år. Derigenom skulle kostnaderna och andra olägenheter för

förnyelse åtminstone betydligt nedbringas och det nationalekonomiskt

sedt gagnlösa arbete, som i våra domstolar nedlägges på dessa täta

förnyelser, åtminstone minskas. Nu upptaga de dryga inteckniugsförnyelseprotokollen

onödigt utrymme i arkiven; inteckningsböckerna

blifva på samma gång ohandterliga och mindre öfverskådliga, än de

behöfde blifva med mindre täta förnyelser.

En annan brist, som förtjena!- påpekas, är frånvaron af stadgande

om huru eu trasig inteckningshandling skall kunna renoveras. Jag

har vid granskning af offentliga fonder funnit en mängd inteckningsreverser

skrifna på så dåligt papper, att det ej dröjer länge innan

hela handlingen faller i smulor. Och lika ofta bär jag funnit, att å

originalreverserna saknas hvarje utrymme för vidare anteckningar om

förnyelser m. m.

Äfven saknas alla bestämmelser om att inteckningshafvaren eger

rätt att få bevis om att inteckning blifvit för något ändamål till domstol

öfverlemnad. Derigenom måste uppenbarligen svårigheter och

förvecklingar vållas, då inteckningshandling i domstolens förvar tillintetgöres

genom eldsvåda eller på annat sätt går förlorad, hvarförutom

saknaden af dylika bevis omöjliggör fullständig inventering af

fonders och penningeverks säkerhetshandlingar, en olägenhet som jag

ofta erfarit vid handläggning af sådana uppdrag.

Äfven förenklingar i expeditionerna vid domstolarna torde kunna

införas, så att t. ex. anteckning å inteckningshandling rörande förnyelse,

postponering o. s. v. sker genast inför sittande rätt, hvarefter

handlingen omedelbart kunde återlemnas utan att som nu behöfva

under månader hvila hos domhafvanden, utsatt för olyckshändelser af

olika slag.

Långsamheten i expeditionen liksom andra ofvan anmärkta olägenheter,

som vållas af nuvarande lagstiftning, måste naturligtvis menligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 61. 3

inverka på dylika säkerhetshandlingars begärlighet å den allmänna

lånemarknaden.

Behofvet af eu revision framgår i öfrigt äfven af de talrika i prejudikatsamlingar

omnämnda rättsfall, kvilka gifva exempel på olika uppfattningar

hos de dömande myndigheterna rörande lagens mening och

rätta tillämpning, och hvilka fall mana till förtydligande af föreliggande

bestämmelser.

På grund af hvad jag sålunda anfört vågar jag härmed vördsamligen

hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta förslag till ny lagstiftning

rörande inteckning i fäst egendom och dervid taga under ompröfning

såväl ofvan anmärkta brister i nu gällande lagstiftning, som ock öfriga

delar af samma lagar, deri erfarenheten visat ändring vara behöflig,

samt för Riksdagen snarast möjligt framlägga sålunda utarbetadt

förslag.»

Frågan om upphäfvande af nu gällande bestämmelser angående

förnyelse af inteckning för fordran har bragts under Riksdagens pröfning

jemväl af herr M. Dahlia hvilken i en likaledes inom Andra Kammaren

afgifven och till lagutskottet hänvisad motion, n:o 32, hemställer,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes taga i ny ompröfning, huruvida icke nu gällande bestämmelse,

att inteckning för fordran skall, för att bibehållas vid gällande

kraft, förnyas inom tio år från inteckningens beviljande och sedermera

inom tio år från hvarje förnyelse, må kunna upphäfvas, samt, derest

sådant finnes kunna ske, vidtaga åtgärder för en lagförändring i omförmälda

syfte.

Till stöd för detta förslag anföres:

»Tid efter annan har så väl inom som utom Riksdagen gjorts framställning

om upphäfvande af stadgandet angående inteckningsförnyelse —

det har äfven skett beträffande inteckning af nyttjanderätt, undantag

m. m. — och hufvudmotivet till sådan framställning har helt vist varit

att genom denna lagändring möjliggöra konkurrensen för utländskt

kapital och såmedelst till fromma för så väl vårt jordbruk som industri

åstadkomma lägre ränta eller billiga pengar. Att äfven andra vigtiga

skäl till inteckningsförnyelses borttagande ur vår lag förefinnas, kan

väl ej bestridas (t. ex. den himmelsskriande orätt, som ligger deri,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

att med nuvarande lagbestämmelser en förmyndare kan ruinera sin

myndling, om förnyande af inteckning blir försummad och förmyndaren

är insolvent).

Emellertid har motståndet mot ofvannämnda reform eller lagändring

städse kommit från herrar jurister, dock ej från alla, som

deltagit i ärendets behandling, och ej heller med framhållande af

samma skäl för afslag på den gjorda framställningen. Vare det långt

ifrån mig att tro frågan om borttagande af inteckningsförnyelse vara

en sportelfråga, som ju uttalats i Första Kammaren, dertill har jag

för hög tanke om våra domares hederskänsla och opartiskhet vid bedömande

af en dylik sak. Och om i anledning af sådan lagändring

minskning i berättigade inkomster för någon komme att ega rum,

kan jag ej föreställa mig annat, än att ersättning skulle erhållas af

allmänna medel.

Jag har deremot den uppfattningen, att de, som ega speciel

lagkännedom eller tro sig ega det, hysa betänkligheter för vidtagande

af eu så genomgripande lagändring, ty äfven de jurister, som finna

saken rättvis och ekonomiskt gagnelig, hafva alltid framhållit, att för

reformens genomförande fastighetsboken måste ega vitsord och ett

nöjaktigt mortifikationsförfarande åstadkommas.

Nu äro fastighetsböcker upplagda, och ett betryggande mortifikationsförfarande

torde väl ej vara svårare att åstadkomma hos oss

än i våra praktiska grannländer Danmark och Tyskland. Mortifikationsförfarandet

enligt vexellagen synes ej hafva medfört någon olägenhet.

Man kan ju tänka sig den obligatoriska skyldigheten att förnya

inteckning hvart 10:de år för att den skall förblifva vid gällande kraft

upphäfd, men att det stode hvar och en fritt att låta förnya sin inteckning.

Om en innehafvare af inteckning finge rätt att låta i fastighetsboken

derom göra anteckning och den sålunda antecknade inteckningsinnehafvaren

ovilkorligen skulle höras angående inteckningen, innan

den finge dödas, så vore ju trygghet mot bedrägeri i så fall vunnen.

Det är ju klart, att det blefve väsentligen de större inteckningarne,

som hamnade i utlandet, men derigenom blefve inhemskt kapital lättare

och följaktligen billigare att erhålla för mindre jordbruk och industri.

Hvad frågan om utfärdande af gravationsbevis angår, sedan omnämnda

lagändring blifvit genomförd, så synes 1888 års lagutskott i

sitt utlåtande hafva nöjaktigt besvarat den. Det kan måhända synas

omotiveradt att komma fram med denna sak nu, då Riksdagen för

endast några få år sedan afslog ett väckt förslag angående densamma,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

men hufvudmotivet till min framställning förefans ej då i så hög grad

som nu, enär räntan då redan gått betydligt ner, under det den på

senare tiden höjts i oroväckande grad.»

I sistberörda motions syfte hafva sex af Andra Kammarens ledamöter

instämt.

Då utskottet nu går att öfver dessa motioner afgifva yttrande,

vill utskottet till en början till behandling upptaga den vigtiga och

sedan gammalt omtvistade frågan om upphäfvande af den i vår lagstiftning

faststälda föreskriften, att inteckning för fordran skall, för

bevarande af dess giltighet, inom hvart tionde år förnyas. Förnyelseskyldigheten,

hvilken — långt ifrån att med inteckningsinstitutet stå

i inre nödvändigt samband, snarare är stridande mot naturen af den

genom inteckning uppkommande sakrätten — då inteckningsväsendet

i vårt land ordnades efter nu rådande principer, af praktiska skäl införlifvades

med detsamma, möttes från början af betänkligheter, hvilka

derefter alltjemt återkommit och tagit sig uttryck i förslag om upphäfvande

af denna skyldighet. I sådant afseende förtjenar erinras,

hurusom redan den år 1865 förordnade komitén för utarbetande af

förslag till förändrade stadganden för betryggande af besittningsrätt

till fast egendom och af inteckningssäkerhet m. m. föreslog, att förnyelseskyldigheten

skulle upphöra. Derefter har den år 1886 tillsatta

s. k. ekonomiska komitén förehaft frågan och äfvenledes uttalat sig för

upphäfvande af denna skyldighet. Flere gånger hafva förslag i ärendet

varit före vid riksdagarne. 1888 års Riksdag aflät till Kongl. Maj:t eu

skrifvelse med hemställan, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande

en lagändring i sådant syfte, men vid föredragning i statsrådet förklarade

Kongl. Maj:t skrifvelsen icke föranleda till vidare åtgärd. Vid

1895 års riksdag återkom frågan genom en i Andra Kammaren väckt

motion. Lagutskottet, som hade att deröfver afgifva utlåtande, afstyrkte

förslaget på den grund, att Kongl. Maj:t så nyligen förklarat sig icke

kunna godkänna ett förslag i enahanda rigtning, och blef denna utskottets

hemställan af båda kamrarne bifallen.

Med den genomgripande betydelse, som inteckningsväsendets

lämpliga och tidsenliga ordnande eger för realkreditens tillgodogörande,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

kan man, enligt utskottets mening på de lagstiftande myndigheterna

med skäl ställa den fordran, att de sorgfälligt beakta det med affärslifvets

tilltagande rörlighet allt mer framträdande behofvet af enkla

och billiga former för vinnande och bevarande af inteckningssäkerhet.

Att afsevärda olägenheter äro förenade med stadgandet om inteckningsförnyelse,

torde icke med skäl kunna förnekas. Utskottet vill

i sådant hänseende erinra om de icke ringa besvär och omkostnader,

som med dylika förnyelser äro förenade. Herr Lundell har anfört

exempel på de summor desamma kräfva, och, ehuru utskottet icke är

i tillfälle att lemna någon utredning rörande kostnaderna för sådant

ändamål inom landet i dess helhet, torde det vara otvifvelaktigt, att

den årliga utgift, som derigenom lägges å fastigheterna i vårt land,

uppgår till ganska ansenliga belopp. En annan olägenhet, som ej

heller är att förbise, är faran att, genom underlåtenhet att förnya i

rätt tid, den genom inteckningen vunna realsäkerheten kan till mången

gång oersättlig skada för inteckningshafvare gå förlorad. Erfarenheten

vittnar, att det ingalunda hör till sällsyntheterna, att inteckningsförnyelse

af glömska eller missförstånd underlåtas.

Särskildt med afseende å den utländska lånemarknaden förtjena

dessa förhållanden uppmärksamhet. Det torde med skäl kunna påstås,

att förnyelseskyldigheten på grund af den osäkerhet och det besvär,

som dermed äro förbundna, i många fall bidragit till att utestänga

våra fastighetsegare från möjligheten att tillgodonjuta fördelarna af det

billigare utländska kapitalet.

Att förslagen angående upphäfvande af stadgandet om inteckningsförnyelse

hittills alltid strandat, torde ock hafva berott mindre på

underskattande af de med sådan förnyelse förenade olägenheter än

derpå att man ansett sig hafva än större olägenheter att befara af

förnyelseskyldighetens upphörande.

Det har i sådant afseende särskildt erinrats om värdet af den

med förnyelseskyldigheten förenade begränsningen i den intecknade

rättighetens fortvara. Om hvarje inteckning skulle gälla, tills densamma

i behörig ordning med företeende af skuldebrefvet dödades, skulle

inteckningar för inlösta skuldebref mången gång komma att fortfarande

belasta fastigheterna samt upptagas i gravationsbevis rörande desamma.

Särskildt i de fall, då den intecknade handlingen förstörts eller förkommit

samt dödande af inteckningen i vanlig ordning sålunda icke stode

att erhålla, vore denna begränsning af betydelse.

Utskottet håller ock före, att ifrågavarande begränsning icke kan

undvaras, med mindre möjlighet beredes fastighetsegaren att utan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

företeende af skuldebrefvet få den till säkerhet för ett inlöst och förkommet

skuldebref meddelade inteckningen dödad. En sådan rätt för

fastighetsegaren skulle emellertid innebära synnerliga vådor för inteckningshafvaren

och synes sålunda icke böra ifrågasättas, med mindre

tillförlitliga garantier mot dess missbruk stå att erhålla. Utskottet

föreställer sig att, i enlighet med hvad utländska lagstiftningar i sådant

afseende innehålla samt jemväl hos oss förut ifrågasatts, sådana garantier

vore att finna i föreskrifter derom, att inteckningshafvare vore

berättigad att låta i inteckningsboken anteckna sig såsom innehafvare

af intecknadt skuldebref, samt att fastighetsegare, som utan att kunna

förete inteckningshandlingen i hufvudskrift önskade få inteckning dödad,

skulle åligga att icke allenast om ansökningen särskilt underrätta den,

som enligt inteckningsboken senast varit innehafvare af handlingen,

derest någon sådan anteckning der förekomme, utan ock genom kungörelse

i allmänna tidningarne lemna annan, som af handlingen kunde

vara innehafvare, tillfälle att yttra sig i ämnet. Det stode då i hvarje

inteckningshafvares magt att betrygga sig mot möjligheten att få inteckningen

dödad utan hans vetskap och medgifvande.

Det andra hufvudsakliga skäl, som anförts mot förslaget att borttaga

inteckningsförnyelse, är, att det den förutan skulle blifva hardt

när omöjligt ätt vinna kunskap om de vid en viss tidpunkt i en fastighet

befintliga inteckningar. Utfärdande af gravationsbevis är redan

nu, då undersökningen af inteckningsprotokollen, i hvad densamma afser

inteckningar för fordran, icke behöfver sträckas längre än tio år tillbaka,

mången gång förenad! med betydande svårighet, och skulle utan

sådan begränsning i tid denna svårighet väsentligen ökas.

Rigtigheten af hvad sålunda auförts kan ej bestridas, såvida gravationsbevisen

skola grundas å inteckningsprotokollen, men detta förhållande

är enligt utskottets förmenande ej af nödvändigheten betingadt.

Numera, då inteckningsböcker äro införda allestädes i vårt land och

rik erfarenhet vunnits om det bästa sättet att ordna desamma, lärer

icke oöfverstigliga hinder möta mot att tillerkänna dessa böcker vitsord

och sålunda medgifva, att gravationsbevis finge efter desamma

utfärdas.

Redan nu torde å de flesta ställen det faktiskt vara så, att domaren

utfärdar gravationsbevis uteslutande med ledning af inteckningsboken,

och i fråga om dessa domsagor torde man kunna vara fullt förvissad

om inteckningsbokens öfverensstämmelse med protokollen. Den kollationering,

som för tillerkännande af vitsord åt inteckningsböckerna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

vore behöflig, kunde således, enligt utskottets uppfattning, verkställas

utan synnerlig svårighet.

Utan att underskatta betydelsen af de skäl, som tala för bibehållande

af inteckningsförnyelse, vill utskottet sålunda för sin del hålla

före, att befogad anledning förefinnes att å nyo bringa förevarande fråga

under Kongl. Majrts pröfning.

Herr Lundell, som i sin motion framstält ytterligare några

anmärkningar mot nu gällande lagstiftning om inteckning i fast egendom,

slutar med hemställan om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående

ny lagstiftning i detta ämne.

Det vill emellertid synas utskottet, som om befogenheten af de

gjorda anmärkningarne med skäl kunde dragas i tvifvelsmål, och som

om de påstådda bristerna i allt fall icke vore af beskaffenhet att böra

föranleda till en så genomgripande åtgärd som den af motionären

föreslagna.

Vidkommande sålunda först saknaden af stadgande, huru man

skall förfara, då en inteckningshandling kommit i bristfälligt skick

eller ej eger utrymme för anteckningar om förnyelser och dylikt, föreställer

sig utskottet, att särskildt lagstadgande i sådant afseende ej är

erfoderligt, då derförutan hädanefter såsom hittills i förekommande fall

lämpliga åtgärder torde stå att finna till afhjelpande af berörda olägenheter.

Af gällande förordning angående expeditionslösen kan inhemtas,

att allmänheten har rätt att mot lösen erhålla bevis rörande de handlingar,

som till myndigheter ingifvas; och ega inteckningshafvare således

redan enligt nuvarande bestämmelser befogenhet att, derest de så

anse beböfligt, begära qvitto å till domstolarne öfverlemnade inteckningshandlingar.

Att, såsom motionären ifrågasatt, låta domstolarne omedelbart i

sittande rätt å inteckningshandlingarne meddela påskrift rörande de

rättsliga åtgärder, som vidtagas med desamma, lär åtminstone vid de

domstolar, der inteckningar till större antal förekomma, möta oöfverstigliga

praktiska svårigheter.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

l:o) att Riksdagen, i anledning af herr Dahns

motion och herr Lundells motion, i hvad densamma

med förstnämnda motion öfverensstämmer, ville i

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t

täcktes taga i ompröfning, huruvida icke nu gällande

bestämmelse, att inteckning för fordran skall för att

bibehållas vid gällande kraft förnyas inom tio år från

inteckningens beviljande och sedermera inom tio år

från hvarje förnyelse, må kunna upphäfvas, samt,

derest sådant finnes kunna ske, vidtaga åtgärder för

en lagförändring i omförmälda syfte;

2:o) att herr Lundells motion i öfrigt icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 maj 1899.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselnöt, G. Andersson, Lundström, Trygger, Bandqvist och

P. J. Andersson.

Herrar Husberg, Fröberg, P. G. Petersson och Redelius hafva

begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom

utskottet.

Iiih. till Rilcsd. Prof. 1899. 7 Sami. 38 Höft.

9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.