Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 9

1899-02-14 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:9, Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

3

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 14 februari 1899, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utredning ifråga om frånstyckad

hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande från

viss intecknad gäld,

Uti två särskilda, inom Andra Kammaren väckta och till lagutskottet

hänvisade motioner, nemligen n:o 27 af herr P. Pehrsson i

Åkarp och n:o 172 af herr O. Erickson i Bjersby, m. fl,, har upptagits

frågan om frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande

från viss intecknad gäld.

Motionen n:o 27 är af följande lydelse:

»I motion n:o 13 vid sistlidne års riksdag föreslog jag, att Riksdagen

i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, det Kongl. Maj;t

täcktes låta utarbeta och till Riksdagen framlägga förslag om sådan

ändring i och tillägg till kongl. förordningen den 16 juni 1875 om inteckning

i fast egendom, att egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad

jordlägenhet bereddes möjlighet att frigöra sin fastighet från

sådan intecknad skuld, för hvilken annan såsom gäldenär svarade.

Lagutskottet fann »motionens syfte vara förtjent af synnerligt

beaktande» och — under framhållande af att nu gällande lagstiftning

om vilkoren för lossning af inteckningar uti frånstyckad eller afsöndrad

lägenhet kunde föranleda till oskäliga och ytterst känbara förluster för

lägenhetens egare, ja till och med, såsom erfarenheten ofta bestyrkt,

beröfva denna egare utan ersättning sin välfångna egendom, äfvensom

att samma lagstiftning verkade som ett mägtigt hinder emot framgången

af det numera så allmänt omhuldade sträfvandet: egna hems bildande,

samt att det derför vore högeligen angeläget att råda bot för det nuvarande

otillfredsställande tillståndet — hemstälde i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med motionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Denna hemställan godkändes af Andra Kammaren utan diskussion,

men afslogs af Första Kammaren efter yttranden utaf tvenne kammarens

ledamöter, hvilka båda yrkade afslag.

Emellertid då motionen får anses hafva vunnit erkännande inom

Riksdagen och jag dessutom från flera orter erhållit uttalanden om

önskvärdheten utaf frågans lösning, samt motskälen inom Första Kammaren,

som få anses hafva varit de afgörande för samma kammares

beslut, för mig förefalla skäligen svaga, har jag ansett mig böra å nyo

ställa frågan under Riksdagens pröfning.

Mot motionen uttalades inom Första Kammaren hufvudsakligen:

att det vore ett våldsamt ingrepp i den enskildes rätt att tvinga

en inteckningsegare att taga liqvid för en viss del utaf sin inteckning;

att det vore skadligt för fastighetskrediten;

att erfarenheten visat, att risken för lägenhet segare, hvilkas jord

graverades af annans gäld, icke vore så stor;

att frågan förut flera gånger varit före i kammaren och alltid

blifvit afslagen; samt slutligen

att utskottet icke anvisat på hvad sätt eller i hvilken rigtning

den afsedda lagändringen skulle ega rum;

och vill jag i någon mån bemöta dessa skäl.

Endast de tvenne förstnämnda anser jag vara af vidare betydelse.

För det första saknar nu gällande lag icke bestämmelser, som i vida

högre grad, än hvad nu ifrågasättes, göra ingrepp i den enskildes rätt,

t. ex. lagen om expropriation af jord för allmänt behof; och i allmänhet

anser man icke det yara intrång i den enskildes rätt, att denne antingen

i sin helhet eller till viss del tvingas att taga liqvid för sin

fordran. På sin höjd kan det möjligen för en inteckningsegare förefalla

olägligt att i någon mån få styckad sin inteckning, men näppeligen

kan en sådan tvångsuppgörelse kallas ett »våldsamt ingrepp i

eganderätten». Vidare torde någon fara för fastighetskrediten icke

heller föreligga. Expropriationslagen, som nästan alltid tillämpas, då

jord för jernvägsanläggningar tages i anspråk, har icke hittills på något

sätt skadat densamma, ehuru årligen för slikt ändamål en mångfald åt

jordafsöndringar ega rum. Dessa afsöndrade jordområden äro i de allra

flesta fall med inteckningar besvärade, men frigöras från dessa med

tvång eller frivilligt, utan att man hört detta vållat någon skada för

fastighetskrediten. Endast i undantagsfall är jord på landet intecknad

utöfver två tredjedelar utaf bevillningstaxerade värdet, så att, då afsöndring

från ett hemman i icke allt för stor omfattning sker, kunna,

såsom i de flesta fallen också nu eger rum vid afsöndring för jernvägs
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

anläggningar, intecknagsegarne utan någon afbetalning å lånet och

utan risk för säkerheten låta lossa sina inteckningar i en bråkdel

utaf hemmanets egor. I en större del af jorden på landet hafva

hypoteksföreningarne första inteckningen, och vanligen äro lånen ordnade

med en mindre amortering årligen, hvarjemte lossning af inteckningen

i proportion med amorterade beloppet också är medgifven.

I sådana fall minskas ytterligare risken för efterföljande inteckningsegare

vid dylik lossning af inteckning. Enligt min åsigt skulle således

en lagändring i motionens syfte i högst få fall påkalla tvångsliqvid,

men vara ett medel att utan »bråk och kostnader» reglera vissa inteckningsförhållanden

och således mera gagna än skada fastighetskrediten.

Exemplet från ett visst län, der de ifrågasatta olägenheterna mindre

framträdde, derigenom att inteckningarne i stamhemmanen efter hand

dödades, så att efter någon tid de afsöndrade lägenheterna äfven voro

frigjorda, kan väl knappast hafva tillämpning på landet i dess helhet.

Åtminstone visar statistiken, att under de senare åren inteckningarnes

lånesumma snarare ökats än minskats. Och om ett motsatt förhållande

eger rum i antydda provinsen, gör detta ställningen i berörda hänseende

så mycket sämre i rikets öfriga län.

Lika litet torde det andra från samma håll hemtade exemplet

ega tillämpning, då man ser saken i dess hela vidd. Äfven om i lyckligare

fall lägenhetsegare vid exekutiv auktion, tillkommen för uttagandet

af stamhemmanets gäld, för en billig köpeskilling sjelf förmår inropa

sin fastighet, återstår för honom utom utgifvandet af nämnda köpeskilling

att deltaga i kostnaderna för värdering och auktion.

Skälet att Första Kammaren flera gånger förut behandlat frågan

och alltid afslagit densamma, i följd hvaraf kammaren således skulle

känna sig bunden af sitt förut fattade beslut, har väl mindre vitsord

i fråga om ett förslag, som i första hand endast kräfver en utredning;

och allra minst torde skälet här vara på sin plats, då, enligt hvad

Riksdagens handlingar gifva vid handen, frågan aldrig förut varit väckt

eller inom Riksdagen behandlad.

Hvad slutligen det skälet vidkommer, att utskottet icke anvisat

något sätt för frågans lösning, så torde först en blifvande utredning

härtill kunna lemna klaven. Äfven om det sätt för intecknings lossning

och liqvid, som expropriationslagen tillåter, i alla hänseenden för ifrågavarande

fall icke vore det lämpligaste, så visar dock lagstiftningen

derutinnan, att vederbörande vid tiden för sagde lags tillkomst icke

tvekat att bereda kommuner och bolag samma förmåner, som genom

ett bifall till min motion möjligen komme att beredas enskilde.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

I båda ofvanantydda anföranden inom Första Kammaren erkännes

befogenheten utaf motionens syfte och Datt nuvarande bestämmelser

angående lossning af inteckning äro så beskaffade, att de kunna medföra

stora förluster för egare af afsöndrade eller afstyckade lägenheter».

T det ena anförandet framhålles ett exempel från en viss domsaga, der

samtliga egare af en mängd afsöndringar måst frångå dessa helt och

hållet i följd af exekutiv försäljning, äfvensom att det i närvarande

stund för sådana egare är förenadt med både »kostnader och bråk» att

få sina jordar från stamhemmanet frigjorda. Dessa af motståndarne

sjelfva påvisade omständigheter torde fullständigt uppväga de för afslag

framhållna motiven samt bevisa, att en lagstiftning i ifrågasatta rigtningen

är högeligen påkallad.

På grund häraf och med hänvisning till min ofvan åberopade motion

n:o 13 vid sistlidne års riksdag samt med stöd af lagutskottets

deröfver afgifna utlåtande n:o 59 tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida åt egare af frånstyckad hemmansdel

eller afsöndrad jordlägenhet må beredas ökad möjlighet att frigöra sin

fastighet från sådan inteckning, hvarför annan såsom gäldenär svarar,

samt, derest detta befinnes möjligt, för Riksdagen framlägga förslag

till lagbestämmelser i sådant syfte.

Uti motionen n:o 172, som afgifvits af 36 af Andra Kammarens

ledamöter, anföres:

Vid nästlidne riksdag väcktes i Andra Kammaren motion n:o 13,

om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande

af förslag till sådan ändring i förordningen angående inteckning

i fast egendom, att egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad

jordlägenhet måtte kunna beredas ökad möjlighet att frigöra sin fastighet

från sådan intecknad skuld, för hvilken annan såsom gäldenär svarade.

Denna motion tillstyrktes af lagutskottet och bifölls af Riksdagens

Andra Kammare, men blef af dess Första Kammare afslagen.

Då emellertid nämnda fråga syntes för såväl hela landet som

mångtusende dess inbyggare vara af så stor vigt och betydelse, att

densammas lösning hvarken kunde eller finge uppskjutas, hade motionärerna

låtit sig angeläget vara att redan vid denna riksdag ånyo

framlägga en motion i samma syfte.

Under öfver läggningen i Första Kammaren, anföra motionärerna

vidare, framstäldes såsom skäl för afslag å ofvannämnda motion:

dels att en förändring af gällande lagbestämmelser i det af motio
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

nären ifrågasatta syfte måste medföra ett tvång för inteckning-segare att

taga betalning för en del af sin*inteckning och således vara ett så våldsamt

ingrepp i den enskildes rätt och så skadlig för fastighetskrediten,

att en sådan lagändring under inga förhållanden kunde tillstyrkas;

dels att olägenheterna af de nuvarande förhållandena ej vore så

särdeles stora, enär såsom å Öland, der afsöndringssystemet vore starkt

utveckladt, i regel inteckningarne i stamhemmanet så småningom dödades,

så att den afsöndrade lägenheten efter hand befriades från all

inteckning;

dels ock den omständigheten, att lagutskottet ej kunnat anvisa

någon bestämd rigtning, hvari frågan syntes ktmna lösas.

Motionärerna ville i korthet söka bemöta dessa skäl, på grund af

hvilka Första Kammaren ansåg sig kunna afslå motionen.

Hvad då till en början beträffade det första af de för afslag å

motionen anförda skäl, så torde det ingalunda vara så alldeles gifvet,

att en lagändring i motionens syfte ovilkorligen måste medföra ett

tvång för inteckningsegaren att taga betalning för en del af sin inteckning

— endast en grundlig utredning torde härutinnan lemna full visshet

— men äfven om så skulle blifva fallet, så hade nog vår lagstiftning

att uppvisa förhållanden, der den enskildes rätt finge lida ingrepp, val

lika så våldsamma som de nu ifrågasatta; så gåfve till exempel kongl.

förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof flerfaldiga anledningar till de allra kraftigaste ingrepp

i den enskildes eganderätt till fast egendom; och påståendet att den af

motionären åsyftade förändring i lagstiftningen rörande denna fråga

skulle medföra så skadliga följder för fastighetskrediten, att någon

ändring under inga förhållanden kunde tillstyrkas, torde vara i hög

grad öfverdrifvet; åtminstone syntes väl ingen kunna påstå, att det

med denna sak i viss mån j emförliga — snart sagdt dagligen inträffande

— förhållandet, att en inteckningsinnehafvare med eller mot sin vilja

måste jemlikt förenämnda 1866 års expropriationslag uppbära betalning

för en del eller hela sin inteckning, i ringaste mån inverkat vare

sig till nytta eller skada för fastighetskrediten inom Sverige.

Hvad derefter anginge frågan om de större eller mindre olägenheter,

som den nuvarande lagstiftningen medförde, så hade, äfven om förhållandena

på någon ort, enligt hvad under diskussionen i Första Kammaren

blifvit upplyst, i detta afseende stälde sig gynsamma, dock i allmänhet

annorstädes inom landet de allvarligaste olägenheter deraf framträdt,

hvilket förhållande ock vitsordats af såväl lagutskottet som en af motionens

motståndare inom Första Kammaren, och dessa olägenheter och missför
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

hållanden komme helt säkert att för framtiden ökas i samma mån, som

hemmansklyfning’, egostyckning och j ordafsöndring i allt vidsträcktare

omfattning komme till användning för förverkligande af den ej blott i vårt

eget land, utan äfven i främmande länder, särskildt i Danmark, med

stigande intresse omfattade idén om beredande af egna hem åt mindre bemedlade.

För att påvisa, att denna fråga ej berörde endast ett fåtal

al landets invånare, hade motionärerna låtit undersöka de i kongl.

kammarkollegium befintliga förteckningarne öfver jordafsöndringar inom

riket för tioårsperioden 1888—97, och framginge resultatet af denna

undersökning af en vid motionen fogad tabell, till hvilken utskottet

tillåter sig hänvisa. Hvad som vid denna tabells studerande ovilkorligen

tilldroge sig uppmärksamhet, vore den stora ökning i afsöndringarnes

antal, som egt rum under år 1897 och således efter det den nya lagen

om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring af den 27 juni

1896 trädt i kraft. Någon undersökning om antalet hemmansklyfningar

för samma period hade på grund af svårigheter vid materialets bearbetning

ej egt rum. Deras antal torde likväl betydligt understiga

jordafsöndringarnes. Dock komme helt visst förenämnda 1896 års lag

att äfven härutinnan visa sig vara af stor betydelse.

Beträffande slutligen den sista af ofvan anförda grunder för afslag

eller den omständighet, att lagutskottet ej kunnat anvisa någon viss

rigtning, hvari frågan kunde lösas, så syntes detta snarare vara ännu

ett kraftigt skäl för bifall, ty det vore ju till en början endast fråga

om att söka åstadkomma eu utredning om, huruvida ett äfven af

motionens motståndare erkändt missförhållande måtte kunna afhjelpas,

och en sådan utredning kunde väl åtminstone ej vare sig innebära

något intrång i enskild mans rätt eller utgöra någon fara för fastighetskrediten.

På grund af det anförda hemställa motionärerna, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t, anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t

låta utreda, huruvida åt egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad

jordlägenhet må kunna beredas ökad möjlighet att frigöra sin fastighet

från sådan inteckning, hvarför annan såsom gäldenär svarar, samt,

derest detta befinnes möjligt, för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser

i sådant syfte.

Då de skäl, som af 1898 års lagutskott anfördes till stöd för den

ifrågastälda lagändringen, synas utskottet tillfyllest ådagalägga be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

fogenheten af eu skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, tillåter sig utskottet

*först. och främst åberopa desamma. Det lärer sålunda ej kunna förnekas,

att de i nu gällande lagstiftning stadgade bestämmelser om vilkoren för

lossning af inteckningar uti frånstyckad eller afsöndrad lägenhet kunna

föranleda till oskäliga och ytterst känbara förluster för lägenhetens

egare, och det kan — såsom erfarenheten alltför ofta bestyrker —

inträffa, att egaren af en dylik mindre jordlott i följd af det sammanhang

i fråga om inteckningar, som förefinnes emellan lägenheten och

den fastighet, från hvilken styckningen eller afsöndringen skett, rent

af går utan ersättning förlustig denna sin välfångna egendom.

Väl må medgifvas, att detta förhållande i åtskilliga fall kan

sägas bero på lägenhetsegarens egen försumlighet att anlita den utväg,

som redan gällande lag anvisar, att frigöra sin lägenhet från de stamhemmanet

vidlådande inteckningar, men det må å andra sidan noga

bemärkas, att afsevärda svårigheter oftast äro förenade med denna utvägs

anlitande, och att det i många fall är rent af omöjligt att förskaffa

sig det härför erforderliga samtycket af alla inteckningshafvare.

För den, som önskar köpa ett jordstycke i afsigt att derå uppföra

ett eget hem, kan det alltså mången gång ej vara annat val än att

antingen helt och hållet afstå från sin önskan eller ock att mottaga

lägenheten med derå hvilande inteckningar.

Då så är förhållandet, säger det sig sjelft, att ett bibehållande af

gällande lagstiftning oförändrad är skadligt ur tvenne skilda synpunkter.

Antingen kommer nemligen detsamma att i och med skärpt uppfattning

om risken att köpa en jordlott utan att stamhemmanets inteckningar

deri lossas verka afskräckande för aftal om dylika köp — och

häri skulle ligga ett mägtigt hinder emot framgången af det numera så

allmänt omhuldade sträfvandet: egna hems bildande —, eller ock skola,

derest längtan efter det egna hemmet visar sig besitta större magt än

nu antydda risk och inköp af intecknade jordlotter allt fortfarande såsom

hittills kommer att i stor omfattning ega ruin, de ofvan antydda

olägenheterna för de smärre jordlotternas egare allt oftare och skarpare

framträda.

I hvilketdera fallet som helst synes det derför utskottet vara högeligen

angeläget att söka genom underlättande af de frånstyckade eller

afsöndrade jordlotternas frigörande från stamhemmanets inteckningar

råda bot för det nuvarande otillfredsställande tillståndet.

Utskottet förbiser ingalunda, att väsentliga svårigheter äro härmed

förknippade särskildt med hänsyn till faran för rubbning af

fastighetskrediten, men denna omständighet får, enligt utskottets åsigt,

Bill. till Itilcsd. Prof. 1899. 7 Sami. 5 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ej tillmätas sådan vigt, att man redan på förhand, innan nödig utredning

egt rum, afvisar tanken på den i och för sig önskvärda för-''

ändringen.

Äfven om utskottet sålunda ej ser sig i stånd att anvisa någon

bestämd rigtning, hvari frågan synes kunna lösas — dervid utskottet

likvisst vill uttala, att förslaget att utsträcka tillämpligheten af det vid

expropriation använda förfarandet förtjenar att tagas under öfvervägande

— anser utskottet frågan vara af sådan vigt, att fullgiltiga

skäl föreligga för Riksdagen att hos Kong], Maj:t. begära ingående

utredning rörande möjligheten af förändring i antydda hänseende.

Till hvad 1898 års lagutskott sålunda anfört vill utskottet för

egen del lägga, att det naturligtvis ej bör ifrågasättas att genomföra

den omhandlade lagändringen, derest detta ej kan ske utan skada för

den för vårt land så vigtiga fastighetskrediten; och har utskottet ansett

detta förhållande böra uti Riksdagens skrifvelse särskildt framhållas.

Under åberopande af det ofvan sagda hemställer utskottet alltså,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

ville i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, det

täcktes Kongl. Maj-.t taga under öfvervägande, huruvida,

utan skada för fastighetskrediten, egare af frånstyckad

hemmansdel eller afsöndrad lägenhet må

kunna beredas tillfälle att utan medgifvande af inteckningshafvare

få sin fastighet frigjord från inteckningar,

som gemensamt besvära denna och den fastighet,

från hvilken styckningen eller afsöndringen skett,

samt, om så finnes lämpligt, förelägga Riksdagen förslag

till lagbestämmelse i sådant syfte.

Stockholm den 14 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation af herr Trygger, med hvilken herr G. Andersson

instämt: »I den mån den af utskottet föreslagna skrifvelsen åfser annat

än befordrandet af egna hems bildande, kan jag ej biträda densamma.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.