Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning om löneförbättring för vissa betjente vid statens jernvägar.

1899-03-03 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1899:29, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning om löneförbättring för vissa betjente vid statens jernvägar.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

3

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 3 mars 1899 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds i statsverkspropositionen

gjorda framställning om löneförbättring för vissa betjente

vid statens jernvägar.

(R. A.)

I den till Riksdagen aflåtna propositionen angående statsverkets

tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under sjette hufvudtiteln föreslagil

Riksdagen medgifva att, med ändring af bestämmelserna i nu gällande

aflöningsreglemente för tjenstemän och betjente vid statens jernvägar

om högsta arfvode för lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare och

kolvakt, arfvode inom tolfte löneklassen med årligt belopp af 780 kronor

måtte kunna tilldelas lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare och

kolvakt.

Med erinran att det af Kongl. Maj:t den 15 oktober 1897 utfärdade,

af Riksdagen godkända aflöningsreglementet för tjenstemän och

betjente vid statens jernvägar trädde i kraft den 1 januari 1898, har

statsrådet och chefen för civildepartementet till det vid statsverkspropositionen

fogade statsrådsprotokollet för den 13 sistlidne januari anmält,

hurusom jcrnvägsstyrelsen i skrifvelse den 20 december 1898 redogjort

för de framställningar angående ändring i reglementet, som från större

eller mindre grupper af tjenstemän eller betjente inkommit.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

Rörande de flesta af dessa ansökningar hade af olika anförda

grunder jernvägsstyrelsen funnit sig icke hafva skäl att föreslå några

ändringar; men i två fall hade styrelsen ansett sig böra afgifva ändringsförslag,

nemligen dels rörande lokomotivputsare, vagnputsare,

pumpare och kolvakter och dels beträffande manlige kontorsskrifvare

hos styrelsen. Den af jernvägsstyrelsen föreslagna löneförbättringen

för sistnämnda tjensteman har emellertid icke föranledt någon Kongl.

Maj:ts framställning till Riksdagen.

Hvad anginge aflöningsförmånerna för lokomotivputsare, vagnputsare,

pumpare och kolvakter, hade, enligt hvad af statsrådsprotokollet vidare

inhemtas, jernvägsstyrelsen lemnat följande redogörelse.

Enligt 1874 års aflöningsreglemente kunde denna grupp bland

maskinafdelningens betjente i jemförelse med de stora grupperna af

lägre ban- och trafikbetjening, banvakterna och stationskarlarne, erhålla

tre löneklasser högre än banvakterna och en högre än stationskarlarne,

i det att nemligen maximiarfvodet utgjorde för lokomotiv- eller vagnputsare,

pumpare och kolvakt 720 kronor, för stationskarl 660 kronor

och för banvakt 540 kronor. Härvid vore dock att märka, att stationskarlarne

och banvakterna men icke bemälde maskinbetjente åtnjöte

beklädnadsersättning till årligt belopp af 96 kronor och att samtliga

banvakter och ett icke ringa antal stationskarlar i stället för inqvarteringsersättning

åtnjöte fri bostad in natura jemte vedbrand, något

som deremot icke annat än rent undantagsvis vore fallet med ifrågavarande

maskinbetjente.

Då styrelsen den 26 november 1892 afgaf sitt förslag till nytt

aflöningsreglemente, hade styrelsen, hvad banvakterna beträffade, förordat

förhöjning i deras maximiarfvode med en löneklass eller till 600

kronor samt, hvad stationskarlarne beträffade, föreslagit inrättandet af

särskilda signal-, vexel- och magasinskarlsbefattningar med ett maximiarfvode

af 720 kronor, hvarjemte styrelsen ifrågasatt anvisandet af särskilda

tilläggsarfvoden af 60 kronor för år åt banvakter och stationskarlar,

hvilka viss tid tjenstgjort å särdeles dyr ort i Norrland.

För ofvanbemälda maskinbetjente hade styrelsen deremot under då

för handen varande förhållanden ansett sig icke kunna föreslå annan

löneförbättring än höjning, såsom för all annan distriktspersonal, af inqvarteringsprocenteu

till 20 procent jemväl för personal i andra orter

än Stockholm, Göteborg och Malmö, äfvensom höjning af det i sjelfva

verket dock endast nominelt gällande minimiarfvodet.

Den proposition angående lönereglering för personalen vid statens

jernvägar, som Kongl. Maj:t den 29 januari 1897 aflåtit till Riks
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

5

dagen, liade, såsom styrelsen och jemväl 1893 års jernvägskomité, föreslagit,

upptagit högsta löneklassen för stationskarlar till 660 kronor, för

banvakter till 600 kronor och för nu ifrågavarande maskinbetjening till

720 kronor, hvarjemte, i enlighet med hvad 1893 års jernvägskomité

förordat, föreslagits, att stationskarl, hvilken tjenstgjorde såsom signalkarl,

vexelkarl eller magasinskarl vid större station, skulle kunna erhålla

ett tilläggsarfvode efter högst 60 kronor för år. Denna Kongl.

Maj ris framställning hade bifallits af Riksdagen, med undantag af att

högsta arfvodet för banvakt, med anledning af väckt motion, af Riksdagen

uppförts med 660 kronor.

Detta Riksdagens beslut i förening med den omständighet, att ett

inom Riksdagen likaledes väckt förslag om förhöjning af stationskaris

maximiarfvode med två löneklasser varit nära att erhålla majoritet inom

Riksdagen, hade föranledt styrelsen att den 20 december 1897 till

Kongl. Magt ingå med hemställan, att maximiarfvodet för stationskarl

måtte bestämmas till 720 kronor; och hade den framställning, Kongl.

Maj:t i sådant hänseende gjorde hos 1898 års Riksdag, jemväl vunnit

Riksdagens bifall.

Genom 1897 och 1898 årens Riksdagars beslut hade maximiarfvodet

för de stora grupperna af lägre ban- och trafikbetjening alltså blifvit

faststäldt en klass högre, än hvad styrelsen år 1892 såsom regel ifrågasatt

och Kongl. Maj:t i löneregleringspropositionen till 1897 års Riksdag

föreslagit. Vid sådant förhållande hade det synts styrelsen böra

tagas i öfvervägande, huruvida icke förhöjning meden löneklass jemväl

för ofvan omförmälda stora grupp af lägre maskinbetjening borde ega rum.

Till stöd för en dylik förhöjning af lokomotiv- och vagnputsares

samt pumpares och kolvakts maximiarfvode talade icke allenast nyss

antydda förhållande, att ställningen inbördes i arfvodeshänseende mellan

de stora grupperna af lägre ban-, maskin- och trafikpersonal derigenom

skulle blifva densamma som Kongl. Maj:ts proposition till 1897 års

Riksdag upptoge i enlighet med hvad såväl styrelsen som 1893 års

jernvägskomité föreslagit. Jemväl nu rådande förhållanden på den allmänna

industriella arbetsmarknaden inom landet — förhållanden, Indika

icke kunde anses vara af endast öfvergående art — syntes nemligen

göra en förhöjning af den ifrågavarande maskinpersonalens aflöning

behöflig och lämplig. Då styrelsen år 1892 afgaf sitt förslag till lönereglering,

hade ej mindre prisen på lifsförnödenheter och dylikt än

äfven de allmänna arbetslönerna varit betydligt lägre än för närvarande;

och ingen annan grupp af den ordinarie jernvägspersonalen torde kunna

anses stå do egentliga industriarbetarne närmare och taga mera intryck

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

af deras löneförhållanden och ställning i allmänhet än nu ifrågavarande

maskinbetjente. Särskilt under år 1898 hade också vid flera tillfällen

svårighet mött att med ordinarie innehafvare besätta lediga tjänster

inom förevarande grupp, enär vederbörande såsom extra kunnat betinga

sig högre löneförmåner och förty vägrat att utbyta sin extra anställning

mot en ordinarie sådan. Vigten för statsbaneförvaltningen att

alltid kunna påräkna en fast stam af ordinarie betjente af det slag,

hvarom nu vore fråga, läge dock i öppen dag.

Af dessa skäl syntes förhöjning med en löneklass böra ega rum i

lokomotiv- och vagnputsares samt pumpares och kolvakters maximiarfvode.

Beträffande det inflytande den ifrågasatta förhöjningen skulle hafva

på de betjeningsgrupper, som i aflöningsreglementet stode den ifrågavarande

nära, hade jernvägsstyrelsen vidare anfört, att ett bifall till styrelsens

nu framstälda förslag om höjning af maximiarfvodet för den

stora gruppen af lägre maskinbetjening icke behöfde såsom en konseqvens

medföra aflöningshöjning jemväl för närstående grupper af betjente.

Den nu å löneskalan närmast högre befintliga gruppen, vagnsmörjarne,

hade vid 1897 års lönereglering fått sitt ordinarie arfvode

förhöj dt med två löneklasser eller från 660 kronor till 780 kronor; och

denna personal åtnjöte dessutom i sin egenskap af tågbetjening milpenningar.

Någon förhöjning i aflöningen för öfriga grupper af den lägsta

betjeningen syntes ej heller af nyssberörda anledning kunna ifrågakomma,

då kontorsvakts- och notisbärarebefattningarna enligt regeln

endast vore öfvergångsplatser, hvilka innehades af helt unga, ogifta män,

samt den jemförelsevis fåtaliga gruppen »portvakter» vid 1897 års lönereglering

fått sin aflöning bestämd derigenom, att en särskilnad egde

rum mellan å ena sidan portvakter vid maskinafdelningen, hvilka likstäldes

med portvakterna vid hufvudstationerna, och å andra sidan öfriga

portvakter. Åt portvakterna torde dessutom jemväl i de fall, der

sådant nu ej egde rum, fri bostad in natura kunna anskaffas.

I händelse af bifall till styrelsens framstälda förslag till maximiarfvode

för. lokomotiv- och vagnputsare, pumpare och kolvakter, skulle

alltså samtliga de tre stora grupperna af lägre ban-, maskin- och trafikbetjening

hafva erhållit löneförbättring med en klass utöfver hvad

löneregleringspropositionen till 1897 års Riksdag afsåge.

I fråga om den föreslagna förhöjningen med en klass af lokomotivputsares,

vagnputsares, pumpares och kolvakters maximiarfvode har

departementschefen erinrat om hvad han till statsrådsprotokollet för den

14 januari 1898 anförde vid frågan om aflöningsförhöjning för stations
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutshottets Utlåtande N:o 29.

7

karlar, nemligen att, då det icke kunde påvisas, att den aflöningsskala

för betjente vid distrikten, som af 1893 års jernvägskomité upprättats,

saknade inre sammanhang, eller att vid densammas upprättande skälig

hänsyn icke tagits till någon omständighet, som kunnat utöfva afsevärdt

inflytande på betjeningens inbördes ställning i aflöningshänseende,

måste af en ändring på en punkt följa, att fråga uppstode om ändring

jemväl för närmast stående betjentklass.

1897 års Riksdag höjde, fortsätter departementschefen, maximiarfvodet

för banvakter och 1898 års Riksdag — efter derom af Kongl.

Maj:t framstäldt förslag — maximiarfvodet för stationskarlar. Nu syntes

af jernvägsstyrelsens utredning, att rättvisan fordrade, att jemväl den

tredje stora gruppen af lägre betjente, nemligen maskinafdelningens,

erhölle en motsvarande höjning af maximiarfvodet.

Jernvägsstyrelsen hade ock visat, att en sådan förhöjning icke behöfde

draga flera löneförbättringar med sig, utan att härmed den jemnvigt

i skalan, som år 1897 rubbades, blefve på alla håll återstäld. Härvid

måtte ock erinras, att, då statsutskottet år 1898 afstyrkte ett af

enskild motionär väckt förslag om den nu ifrågasatta löneförbättringen,

utskottet såsom skäl för sitt afstyrkande, bland annat, anförde, att det

syntes vara i hög grad betänkligt att vidtaga jemkningar i lönevilkoren

för särskilda klasser af personalen, utan att tillförlitlig utredning förebragts

om den inverkan, en sådan åtgärd skulle utöfva på dessa klassers

ställning i förhållande till den öfriga tjenstepersonalen, och att utskottet

på grund deraf icke ansåge sig böra på enskild motionärs framställning

tillstyrka dylika ändringar i lönestaten.

Den ökade kostnad, som skulle uppstå genom den föreslagna förhöjningen

uti ifrågavarande maskinbetjenings högsta medgifna arfvode,

kunde, enligt hvad departementschefen från jernvägsstyrelsen inhemtat,

beräknas till omkring 3,600 kronor för år 1900.

På grund af hvad till statsrådsprotokollet sålunda blifvit anfördt,

får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 mars 1899.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1899:21 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om löneförbättring för vissa betjente vid statens jernväga a1 i texten