Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en väganläggning inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen.

1899-04-18 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1899:59, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en väganläggning inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

1

N:o 59.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1899, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en

väganläggning inom Norrbottens län mellan Jäckvik och

riksgränsen.

(R. A.)

^ enden 23 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition

(n:o 42) har Kongl. Maj:t under åberopande af propositionen bifogadt utdrag

af protokollet öfver civilärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva,

att till anläggning af väg inom Norrbottens län mellan Jäckvik och

riksgränsen anslag måtte under i statsrådsprotokollet angifna vilkor och

förutsättningar kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade medel

anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande i allmänhet

stadgade vilkor att statsbidraget icke finge utgå med högre belopp än två

tredjedelar^ åt den för väganläggningen beräknade kostnaden.

Af åberopade statsrådsprotokollet inhemtas följande.

För främjande af samfärdseln mellan Norrbottens län och norsk hamn

vid baltenfjord öfver Arjepluog med begagnande åt den omkring 15 mil

langa sträckan af lugnvattenytor, som bildas af Skellefteå elfs källsjöar Storafvan,

Uddjaur och Hornafvan, förordnades redan år 1868 undersökning af

en väglinie från Jäckvik eller Löfmocks kapell till riksgränsen mot Norge.

Plan till en väg i denna rigtning upprättades jemväl under år 1869 af dåvarande

löjtnanten, numera majoren i väg- och vattenbyggnadscorpsen J. F.

Cornell, alternativt för en landsväg och en vinterväg, som träffade riksgränsen

vid röset n:o 232. Af dessa alternativ kom äfven det senare till

Bill. till liiksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 34 Häft. (N:o 59.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 59-

utförande på statsverkets bekostnad, sedan 1873 års Riksdag, på framställning

af Kongl. Maj:t, beviljat derför erforderligt anslag, 34,650 riksdaler. De

för vintervägens ordnande i öfverensstämmelse med Cornells förslag vidtagna

åtgärder bestodo emellertid endast uti en obetydlig rödjning af vägen å

vissa sträckor samt uppförande af tre fjellstugor med stallar vid Sädva,

Arrajokk och Merkinis, och behof af denna kommunikationsleds förbättrande

genom vintervägens ersättande af landsväg hade alltjemt gjort sig gällande.

Efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län förordnande

uppgjordes år 1890 af dåvarande distriktschefen i öfre norra väg- och

vattenbyggnadsdistriktet, majoren Gr. Lindequist förslag till anläggning af

landsväg dels från Arjepluogs kyrka till J-äckvik, dels ock från Jäckvik till

norska gränsen.

Enligt den af Lindequist uppgjorda planen skulle vägen Jäckvik—

riksgränsen till största delen framgå något sydligare än den af Cornell utstakade

vintervägen och, följande Skellefteå elfs öfre floddal utefter sjöaine

Ringselet, Sädvajaur, Vuoggatjolmejaur och Tjaktjaur, i närheten af Merkinis

fjellstuga, omkring 26 kilometer från riksgränsen, förena sig med Coinells

linie, som den derpå skulle följa fram till riksgränsen. Längden af vägen

hade af Lindequist beräknats till 85,118 kilometer och kostnaden till 232,050

kronor. Som alternativ till denna hufvudlinie hade Lindequist undersökt och

uppgjort förslag till tre särskilda förbindelselinier mellan nämnda hufvudlinie

och Cornells linie, men då dessa alternativförslag, utan att afsevärdt minska

kostnaden för anläggningen, skulle medföra det ena en, om ock obetydlig,

förlängning af vägen och de båda öfriga väsentligen försämrade lutningsförhållanden,

samt hufvudlinien i öfrigt erbjöde fördelarne af att dels genomgå

jemförelsevis gräsbärande, skogbeväxt och beboeligt land, dels att gå näia

gruffältet vid Kasa, dels ock att vara under vintertid jemförelsevis väl

skyddad mot snö och oväder, hade Lindequist ansett hufvudlinien ega föietiäde

framför alternativen och böra förordas till utförande.

Arjepluogs vägbyggnadsskyldige socknemän hade sedermera vid en

den 24 juli 1892 inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande hållen kommunalstämma

blifvit hörde, huruvida de voro villige åtaga sig att bygga och föl

framtiden underhålla väg från Arjepluogs kyrkoplats till norska gränsen i

enlighet med Lindequists förslag; och hade de vägbyggnadsskyldige dervid

besluta att förbinda sig att mot erhållande af statsanslag till två tredjedelar

af kostnadsförslaget bygga och för framtiden underhålla vägen från Arjepluogs

kyrkoplats till byn Jäckvik i enlighet med nämnda förslag, hvaremot

de vägbyggnadsskyldige, under uttalande att de hvarken med hänsyn till

förmåga eller underhållsskyldighet ansåge sig kunna åtaga sig byggandet och

framtida underhållet af vägdelen Jäckvik—riksgränsen, utsett ombud att till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

3

Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingå med ansökan om erhållande af statsmedel

till byggande åt sistnämnda vägdel.

Sedan ansökning i dylikt syfte jemväl blifvit af de utsedda sockneombuden

till Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifven, hade Kongl. Maj:ts

befallningshafvande uti skrifvelse den 11 oktober 1892 gjort framställning i

ämnet hos Kongl. Maj:t.

Med framhållande hurusom i följd af berörda kommunalstämmobeslut

landsvägarne från Piteå och Skellefteå öfver Arvidsjaur komme att framdragas

genom hela Arjepluogs socken så långt densamma vore bebyggd, eller

till den närmast fjellen belägna byn Jäckvik, och att den länge behandlade

frågan om åvägabringande af en utfartsväg till den närbelägna norska

kusten och på samma gång af en sammanhängande landsvägsförbindelse

mellan Öster- och Vesterhafvet derigenom inträdt i ett nytt skede och förts

ett vigtigt steg fram mot sin lyckliga lösning, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

erinrat att, dä den ifrågasatta landsvägen från Jäckvik till norska

gränsen enligt Lindequists hufvudförslag (af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

benämndt alternativ n:o 1) upptoge en längd af 8,51 mil samt väglängden

från gränsen till Saltdalen utgjorde 6 mil, vägen från Saltdalen till Jäckvik

blefve 14,5 mil och från Saltdalen till Piteå omkring 42 mil.

I fråga om vägens sträckning hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

anfört, att den dalgång vägen följde vore liksom af naturen härför danad

och, med undantag af Köngäma elfs dalgång vid Kilpisjärvi, saknade motstycke

inom Norrbottens län och sannolikt jemväl inom grannlänet. Skellefteåelfvens

öfre floddal vore nemligen inom Arjepluog jemförelsevis bebyggd

och odlad djupt in i fjellandet, dess höjd öfver hafvet vore icke heller

betydlig, nemligen från 418 till 424 meter för de stora källsjöarne, och

vägens högsta läge, då den passerade fjellets kam något innanför riksgränsen,

700 meter. I följd häraf befunne sig vägen, med jemförelsevis föga betydliga

lutningar, inom barrskogsgränsen ända till Hytteträskets vestra ända samt

på sin återstående sträckning, med undantag af sista milen i Junkerelfvens

dalgång, inom björkskogsregionen.

Ingen annan dalgång inom länets fjelltrakter erbjöde ett så gräsbärande,

skogbeväxt och beboeligt land som trakterna omkring Hytteträsket

eller hade blifvit af ålder så pröfvad såsom bostadsort för en bofast befolkning,

enär derstädes under 1600- och 1700-talen vid tiden för grufdriften

i Nasafjell en befolkning af omkring 800 personer varit bosatt vid

sjöns vestra strand såsom särskild församling med egen kyrka. Vid grufdriftens

upphörande hade denna befolkning försvunnit, nästan utan att efter

sig lemna några märkbara spär af odling, bland annat i följd af den fullständiga

bristen på vägförbindelser både med Sverige och Norge. Den om
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

fattande renskötsel, som här fordom bedrifvits, hade numera aftagit. Under

de senaste 30 åren ansåges renantalet hafva förminskats till hälften. Stora

fjelltrakter fnnnes till och med, som nu mera aldrig besöktes af lappar och

renar. Möjlighet att lifnära sig och tillräckligt utrymme funnes således derstädes

för en befolkning, som drefve boskapsskötsel och grufdrift, hvilken

sannolikt ännu en gång skulle uppstå i trakterna ofvan Hytteträsket, hvarest

de af ålder kända silfvergrufvorna vid Nasafjell och kalkbrotten vore belägna.

Dessa trakters mineralrikedom vore sedan äldre tider delvis känd, ehuru

ännu icke närmare geologiskt undersökt; men af de geologiska besigtningar,

som gjorts på senare tiden, framginge, att anledning ansåges förefinnas antaga,

att nya fynd af olika mineral sannolikt skulle vid närmare forskninganträffas.

Sedan numera två ångbåtar satts i gång på Storafvan och

Uddjaur, mellan hvilka sundet vid Kasker nyligen upprensats, och då den

ena af dessa vore afsedd för trafiken på Hornafvan, skulle genom den nu

föreslagna landsvägen öfver fjellet en beqväm och billig transportled för gods

och resande såväl sommar- som vintertid åvägabringas, hvilken derjemte för

vintertransporten skulle förbättras genom de beslutade landsvägarnes samtidiga

byggande inom Arjepluog, men som kunde och borde, oberoende af

dessa vägar, beslutas och utföras.

Då af verkstäld undersökning för en gemensam utfartsväg för Vesterbottens

och Norrbottens län öfver Sorsele det, bland annat, ådagalagts, att

länens olika behof af utfartsväg öfver fjellen till norsk hamn icke kunde

fyllas genom en förmedlingslinie, utan endast på det sätt, att hvarje hufvudort

försåges med sin af naturen utstakade kortaste vägförbindelse, der sådan

pröfvades nödig och nyttig, hyste Kongl. Maj:ts befallningshafvande den öfvertygelsen

att, om en vägförbindelse till Norge funnes nödig för Norrbottens

län, densamma borde, oberoende af den väg, som för Yesterbotten

kunde vara tjenligast, i främsta rummet förläggas genom Arjepluog enligt

den föreslagna linien alternativ 1, ehuru densamma vore något dyrare och

längre än de öfriga alternativen, som förlagts högre upp i fjellet.

Att — yttrade Kongl. Maj:ts befallningshafvande vidare — behofvet

af denna utfartsväg mot vester varit djupt kändt af befolkningen, framginge

med synnerlig tydlighet af dess beslut att åtaga sig byggande och underhåll

af de långa vägarne genom socknen, uppgående till omkring 12 mil, hvilket

beslut i förhållande till för handen varande krafter innefattade en icke

vanlig offervillighet, som derjemte åsyftade att, i hvad på befolkningen ankomme,

söka fortskynda utförandet af den önskade utfartsvägen till Norge,

som kraftigt skulle befrämja den för dem nödiga tillförseln och afsättningen

af deras produkter, hvilka i grannlandet betingade vida högre pris än

härstädes.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

5

Men den befintliga befolkningen vore icke blott fåtalig och gles, utan

den vore äfven fattig och tr}rckt af den osäkerhet i besittningen af jorden,

som följde af ännu oafslutad afvittring. Utom de då beslutade vägarne

kräfdes flere dylika i olika rigtningar, hvaraf befolkningens förmåga blefve

så ansträngd, att dess krafter och medel icke räckte till att åvägabringa

och underhålla den eftersträfvade internationella vägen öfver de kronan tillhöriga

fjelltrakterna invid riksgränsen.

Till stöd för sin framställning hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vidare framhållit, att vägen i fråga vore af största vigt icke blott såsom

en utfartsväg för närliggande orter till norsk hamn, utan äfven såsom en

sammanhängande transitoväg mellan de till hvarandra gränsande län och amt

i de båda unionsrikena, i följd hvaraf de äfven torde ega någon betydelse i

strategiskt afseende vid öfre Norrlands försvar. Såsom utfartsväg till Norge

hade den nu befintliga så kallade vintervägen, som icke blifvit bruten eller

försedd med nödiga broar, utan blott röjd på några kortare sträckor och

försedd med tre fjellstugor, hittills användts af den del af närboende befolkning,

som årligen plägade finna lönande arbetsförtjenst vid Lofotens fiskerier

eller annan sysselsättning i Norge. Det gods, som plägade fraktas denna

väg, utgjordes till väsentligaste del af spanmål, salt, fisk, tran samt vissa

kolonialvaror. Från Sverige utfördes efter leden smör, kött, skogsfogel, hudar,

skinn, tjära, svartsmide^ särskildt liar, samt en del husgeråd såsom enklare

möbler och spinnrockar med flere alster af ortens hemslöjd. För att sådan transport

efter den nuvarande vintervägen öfver de obrutna fjellmarkerna skulle kunna

försiggå utan våda, måste emellertid resorna företagas i stort sällskap, som kunde

bereda deltagare deri ömsesidig hjelp vid behof och som kunde vara i stånd

att vid färden öfver vattendrag och oländigare sträckor med förenade krafter

bana framkomlig väg. Transporterna verkstäldes i följd häraf vanligen med

30 till 50 hästar i hvarje sällskap, bestående oftast af norrmän, som bodde

tätare och derför hade lättare att öfverenskomma om färden, hvilken upprepades

några gånger hvarje vinter och ej sällan vore förenad med lidanden

och faror. Det kunde häraf lätt inses, huru stora svårigheter måste möta

för den glest boende svenska befolkningen att träffa nödig öfverenskommelse

om lämplig tid med tillräckligt antal deltagare i färderna på den nu befintliga

så kallade vintervägen. Ehuru således de åtgärder, som hittills vidtagits för

samfärdseln mellan Arjepluog och Norge, varit och vore af stort värde, då

desamma synnerligast genom fjellstugornas och stallarnes anläggning gjort en

transport möjlig, som förut endast kunnat ske under ögonskenlig fara, syntes

det likväl af det ofvan anförda vara uppenbart, att den nuvarande vintervägen

icke vore sådan, att dess trafikerande kunde motsvara billiga anspråk

på en regelbunden och billig samfärdsel.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

Då i sydligare delar af riket den föreställningen gjort sig gällande, att

obrutna vintervägar öfver öde trakter i de snörika norrländska länen vore

för dessa fullt lämpliga och tillräckliga för behofvet, och då samma omdöme

gjort sig gällande vid första anläggningen af vintervägen Jäckvik—riksgränsen,

syntes deras beskaffenhet i fjell- och ödetrakter enligt den erfarenhet,

som derstädes derom vunnits, böra med några ord beröras. Det vore nemligen

obestridligt, att kölden genom att slå isens brygga öfver vattendrag och

mossar på billigaste sätt beredde en jemn och farbar väg, om snön samtidigt

så fylde den skogbeväxta eller steniga markens ojemnheter, att färden öfver

dem möjliggjordes. Men härtill erfordrades, att dessa gynsamma omständigheter

samtidigt inträffade längs hela vägen, hvithet, då det gälde afstånd på

10 å 20 mil, icke alltid vore händelsen, särdeles vid en väg som den här

ifrågavarande, hvilken framginge både öfver fjell, lågland och Norges mot

vesterhafvet vända sluttningar med dess mildare klimat. På obruten mark

och särdeles i fjell blefve vägen delvis tung, brant och sned samt i fjellsluttningar

ofta vådlig. Stormen igensopade hastigt vägspåren i villsamma

trakter, på de stora sjöarne, der utfinnandet af rätta vägen äfven försvårades

deraf, att dagsljuset under högvintern endast rådde under några få af dygnets

timmar. I följd af djup snö eller dämning af issörja stege vattnet understundom

hastigt upp på isen under snöns yta och gjorde färden svår, ibland

omöjlig och till och med lifsfarlig. Vid tillfällen, då isvägarne vore goda,

befunnes de steniga sträckorna på land ofta besvärlig^ eller oframkomliga af

brist på snö, och då snön vore rik, inträffade esomoftast ofvannämnde »uppstöp»,

eller vatten på isarne, hvilket lätt kunde stänga färden. De stora

djupa fjellsjöarne tillfröse vanligen sent och blott delvis och rätt ofta endast

så mycket, att de förhindrade all trafik både för gående, dragare och båtar,

hvarigenom all samfärdsel blefve afspärrad under två ända till sex veckors

tid. Liknande afspärrning inträffade jemväl vårtiden, då isen hvarken bure

eller bruste och befolkningen vore afstängd från beröring med utom boende,

sä länge brutna vägar saknades. Hvad sålunda anförts rörande vintervägen

i fjell- och ödetrakter i allmänhet gälde, efter hvad lång erfarenhet visat, i

hög grad i fråga om vintervägen Jäckvik—norska gränsen, hvadan densamma

för att motsvara behofvet af en utfarts- och transitoväg måste anläggas såsom

bruten landsväg med god körbana och fullständiga broar och trummor.

Den transitotrafik, som komme att framgå efter meranämnda mellanriksväg,

blefve framdeles sannolikt delvis af samma art som den, hvilken från

början framkallat det långvariga sträfvandet att åstadkomma denna kommunikationsled.

Det hade nemligen varit behofvet att hemta frökorn från Norge

och att derifrån, vid missväxt och samtidigt inträffande hastig afstängning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

7

genom ishinder i länets hamnar, fylla länets spanmålsbrist, hvilket af ålder

hållit denna vägfråga vid lif.

Sedan stambanan blifvit beslutad att byggas till Boden, vore derigenom

beredd den billigaste och snabbast möjliga tillförsel af lifsförnödenheter

till länet, hvadan mjöl hädanefter icke behöfde hemtas från Norge.

Men deremot kunde behofvet af frökorn icke af jernvägarne fyllas, då, såsom

kändt, kornet från sydligare orter icke ofta under länets korta somrar utan

acklimatisering hunne till mognad. Då upprepad missväxt af frost i länet

inträffade och vanligen samtidigt härjade i grannlandet Finland, måste länets

behof af frökorn alltid fyllas med norskt utsäde, hvilket hittills årligen plägat

användas af närboende och äfven af en del af kustlandets jordbrukare, som

ansåge detta korn särdeles lämpligt och gifvande såsom frösäd.

Det gods, som i öfrigt kunde blifva föremål för transitotrafik, utgjordes

af en del af de förnödenheter, hvilka hittills varit föremål för

en inskränktare lokaltrafik öfver riksgränsen och hvaraf utbytet genom

vägens förbättring säkerligen skulle ökas och vinna vidsträcktare marknad.

Färsk och torr fisk, som redan nu infördes i afsevärd myckenhet, komme

antagligen framdeles att i större omfattning nedfraktas till stambanan,

som derefter kunde bereda densamma en god marknad inom en stor

del åt länet, liksom andra förnödenheter, hvilka redan utbyttes och

på samma sätt kunde på kortare och billigare sätt än förut vinna en

vidsträcktare spridning. I omvänd rigtning skulle ladugårdsprodukter på

samma sätt i ökad mängd söka sig till den norska marknaden med dess

högre pris. Slutligen vore det anledning antaga, att den turisttrafik, som

man efter denna väg länge väntat, men som hittills visat sig obetydlig i

anseende till fjellresans afskräckande faror och besvär, skulle med de öfriga

förbättrade anordningarna för samfärdseln till lands och sjös under sommartid

väckas till lif af den föreslagna mellanriksvägen, som framginge genom ett

af rikets högsta och naturskönaste fjell partier, vid foten af Sulitelmas södra

utgreningar, Saolofjellen samt Tjidtjacks glacierer, och som i Norge passerade

genom en af detta lands mest pittoreska fjelltrakter.

Efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemväl påpekat nu ifrågavarande

vägförbindelses betydelse för Norrlands försvar, hade Kongl. Maj:ts

befallningshafvande vidare anfört, att det för att bringa vägen Jäckvik—

norska gränsen till stånd emellertid icke funnes annan utväg, än att staten

trädde emellan och sjelf läte utföra och jemväl tillsvidare underhölle densamma,

på sätt för liknande ändamål förut skett inom andra delar af landet,

senast beträffande landsvägen Vistträsk—Glommersträsk inom Norrbottens

län, till hvars hela anläggningskostnad Riksdagen år 1891 anvisat medel.

Arjepluogs befolkning hade, såsom ofvan antydts, genom atå åtaga sig byg
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

gande af en 12 mils landsväg genom socknen, i förening med andra snart

erforderliga vägar uppenbarligen hunnit gränsen af sin yttersta förmåga.

Denna befolkning uppginge nemligen blott till 1,771 personer, deraf 403

lappar. Den vore spridd på en yta af 146,841 qvadratmil, hvars afvittring

ännu icke vore afslutad, men enligt hvad då kunde utrönas komme af detta

storartade område endast omkring en sjundedel eller 19,5 qvadratmil att tillfalla

befolkningen, under det att omkring sex sjundegelar eller 127,3 qvadratmil

fortfarande förblefve kronans tillhörighet. Den ifrågasatta landsvägen

komme ock att till hela sin längd framgå på kronans mark, utom på en

ringa sträcka vid utgångspunkten Jäckvik. De vägbyggnadsskyldige, hörda

på kommunalstämma den 24 juli 1892, huruvida de vore villiga att åtaga

sig att hygga och underhålla ifrågavarande landsväg enligt den utarbetade

planen, hade också förklarat, att de till följd af fattigdom och oförmåga vore

fullkomligt urståndsätta att förbinda sig till ett sådant åtagande rörande

denna vägförbindelse, hvilken vore af internationel betydelse, såsom gagnelig

för större delen af länet och medelbart för båda grannländerna, i följd hvaraf

det icke heller syntes dem rättvist eller ens rimligt, att kostnaden för vägen

skulle ensamt fördelas på en af de fattigaste lappmarkssocknarne i länet. Då

fråga uppstått om den nuvarande vintervägens byggnad och underhåll, hade

yttrande inhemtats af länets landsting, huruvida detsamma ville åtaga sig

sagda vägs underhåll, men landstinget hade ansett sig förhindradt, jemväl

enligt gällande landstingsförordning, att härtill samtycka. Det funnes ingen

anledning antaga, att landstinget hädanefter skulle förändra denna sin uppfattning.

De anmärkningar, som på angifna sätt af befolkningen framstälts mot

dess belastande med byggnads- och underhållsskyldigheten af denna väg,

syntes Kong! Maj:ts befallningshafvande icke sakna berättigande. Kongl.

Maj:ts befallningshafvande hade härom redan tillförene uttalat sin mening i

den underdåniga framställningen rörande byggandet af Yistträsk—Glommersträskvägen

samt i sådant hänseende framhållit, att Norrbottens befolkning

måste vara och än mera i framtiden blefve svårare betungad med vägunderhållskostnad

än andra rikets inbyggare redan i följd af det förhållande, att

länets folkmängd, som utgjorde V48 af rikets, måste anlägga och underhålla

vägnätet å 1/i af rikets areal, hvilket vägnät då omfattade omkring 200 mil

allmänna vägar. Då stora brister i detta vägnät återstode att fylla, syntes

deraf såväl att bördan redan vore mycket tung som ock att den i längden

måste blifva omöjlig att bära, derest vägnätet hastigt, i mån af behofvet,

skulle utvecklas utan understöd från staten. Det kunde derjemte icke förnekas,

att befolkningen i Norrbotten, trots länets jemförelsevis rika odlingstillfällen

och ymniga näringskällor, likväl arbetade under ogynsammare

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

9

vilkor än befolkningen i det öfriga riket, enär utom de ökade svårigheterna,

som ett hårdt klimat och en karg natur uppstälde, befolkningen i Norrbotten

trycktes af den undantagsställning, länet intoge i afseende på kronans dervarande

jordegendom, hvilken omfattade större delen af länets yta och bibehölles

såsom öde skogsmarker, hvilka hvarken tillförde orten direkta inkomster,

oberäknadt export och arbetsförtjenst för enskilde, eller deltoge i

någon kommunalbeskattning och särskildt icke uti väghållet, hvarigenom den

fåtaliga befolkningen bringades att utan bidrag af den störste jordegaren

inom kommunen fylla kommunalbehofven m. m. Genom befintligheten af

dessa skogsmarker blefve obestridligen afstånden och derigenom vägbehofven

för de odlade bygderna större, befolkningstätheten ringare och skattetalen

mindre samt i följd häraf beskattningen i allmänhet i alla afseenden större,

än hvad fallet vore i andra landsdelar, hvarest befolkningen egde och brukade

största delen af jorden samt sjelf njöte hela dess afkastning. Vägbördan

förökades inom länet på det känbaraste jemväl till följd deraf, att

de väghållningsskyldige oftast bodde på stora afstånd, ibland ända till fem å

tio mil från sina vägskiften, till hvilka de vanligen saknade bruten väg att

begagna vid färderna i och för väglagningsarbetena.

I afseende på anskaffande af medel till anläggning och underhåll af

landsvägar mellan Sverige och Norge, så kallade mellanriksvägar, samt öfver

aflägsna och öde fjelltrakter saknades särskilda bestämmelser i den svenska

väglagstiftningen. Denna brist trädde synnerligen skarpt i dagen vid jemförelse

med Norges väglag, som rörande fortsättningen inom detta land af

samma vägar stadgade, att alla mellanriksvägar skulle bekostas med dertill

af Stortinget anslagna medel, samt att alla högfjellsvägar jemväl i regeln

skulle så till anläggning som underhåll bekostas af statskassan. Rörande

underhållet af mellanriksvägarne saknades uttryckligt stadgande jemväl i den

norska väglagen; men praxis vore emellertid, att de närmast riksgränsen belägna

delarne af densamma underhölles på statskassans bekostnad, när de

ledde genom så afsides liggande trakter, att underhållet skulle blifva för

tryckande för distrikten. Hvad som för dylika vägar erfordrades i grannlandet

utginge på ett en gång för alla bestämdt sätt, men måste i vårt land

i hvarje fall af statsmagterna pröfvas. Vid öfvervägande af alla nu anförda

omständigheter syntes det Kongl. Maj:ts befallningshafvande såsom ostridigt,

att det måste vara såväl med rättvisa som med statens fördel och ställning

mest öfverensstämmande, att staten ensam bekostade anläggningen och tillsvidare

äfven underhållet af ifrågavarande mellanriksväg.

Derest denna vägs byggande på statsverkets bekostnad skulle beslutas,

syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämpligen böra bemyndigas att genom

distriktstjenstemännen öfvervaka arbetet, men, om hinder härför skulle

Bik. till lliksd. Prot. 1899. 4 Samt. 1 Afd. 34 Häft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

möta, vore Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som ombesörjt anläggningen

af nu befintliga vintervägen, oförhindrad att genom sakkunnig man öfvervaka

anläggningen. På liknande sätt syntes jemväl underhållet böra ordnas,

nemligen genom entreprenader, som inom länet vore vanliga och som i laga

ordning borde öfvervakas af kronobetjeningen, men ställas under väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens kontroll och tekniska öfverinseende. Hvad åter anginge

beloppet af underhållskostnaden af omförmälda väg, mötte visserligen

stor svårighet att med visshet på siffran förutsäga detsamma, men med ledning

af den icke obetydliga erfarenhet, som inom länet vunnits rörande dylik

kostnad vid vägar, som underhållits på entreprenad, ansåge sig Kongl. Maj:ts

befallningshafvande kunna uppgifva, att den årliga underhållskostnaden i gynsammaste

fall torde uppgå till 600 kronor för mil, och att den antagligen

icke komme att öfverstiga 800 kronor för mil.

Med stöd af hvad sålunda anförts hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes bereda nödigt statsanslag såväl

för byggande af landsväg frän Jäckvik till norska gränsen enligt förberörda

förslag alternativ 1, som ock för samma vägs underhåll, intilldess detsamma

kunde i laga ordning på de vägbyggnadsskyldige fördelas.

Öfver denna framställning hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den

12 november 1892 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, deruti styrelsen,

med instämmande uti hvad som anförts om önskvärdheten och äfven det

stora behofvet för ortens inbyggare af förbättrad samfärdsel med såväl landets

öfriga delar som Korge, likväl ansett det kunna med skäl ifrågasättas,

huruvida, då så många andra mera befolkade och kultiverade delar af landet

och äfven i inskränktare mening länet saknade behöfliga kommunikationer,

en så stor penningeuppoffring, som blifvit ifrågasatt, borde i den närmaste

framtiden göras för dessa glest befolkade trakter; och hade styrelsen derför

ansett sig icke kunna för sin del tillstyrka, att proposition till Riksdagen då

gjordes i det syfte, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande afsett.

Efter det jemväl domänstyrelsen och tillförordnade chefen för generalstaben

blifvit i frågan hörde, hade ärendet den 22 december 1893 föredragits

inför Kongl. Maj:t, som, ehuru önskvärd! måste anses, att ifrågavarande väg

kunde komma till stånd, likväl och då anslag till betydliga belopp under

senare år beviljats till anläggning af väg i trakter, der bidrag från de enskilde

icke kunnat påräknas, och anslag under enahanda förhållanden till

samma vägbyggnads fullbordande fortfarande erfordrades, funnit förevarande

framställning icke för det dåvarande till någon åtgärd föranleda, vederbörande

obetaget att framdeles inkomma med förnyad framställning i ämnet.

Frågan hade emellertid icke under någon längre tid blifvit hvilande.

Redan uti skrifvelse den 23 december 1896 hade nemligen Kongl. Maj:ts

befallningshafvande ånyo understält densamma Kongl. Maj:ts pröfning, dervid

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

11

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med framhållande hurusom genom fullbordandet

under år 1895 af den med statsmedel bekostade väganläggningen Vistträsk

—Gflommersträsk det skäl syntes hafva bortfallit, på grund af hvilket Kongl.Maj:t

ansett sig icke kunna tillmötesgå Kongl. Maj:ts befallningshafvandes föregående

ansökning, åberopade den motivering och utredning som i samma ansökning

lemnats.

Denna Kongl. Maj:ts befallningshafvandes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ingifna förnyade framställning hade af nämnda styrelse med eget

utlåtande af den 30 november 1897 öfverlemnats till Kongl. Maj:t,

dervid styrelsen för egen del framhållit, hurusom efter tiden för

1892 års framställning i ämnet åtskilliga förändringar egt rum i de kommunikationsförhållanden,

som kunde sägas stå i sammanhang med förevarande

vägfråga, hvilken ytterst afsåge landsvägsförbindelse mellan svensk och norsk

kustort. Från Arvidsjaurs kyrka utginge visserligen endast en landsväg,

men den förgrenade sig först vid Aborrträsk i Arvidsjaurs socken samt derefter

vid Siksjö i Piteå socken, så att för närvarande direkta vägförbindelser

funnes mellan å ena sidan Arvidsjaurs kyrkplats och å den andra Skellefteå,

Byske och Piteå hamnar vid Bottniska viken. Å hvar och en af dessa

vägar passerades jernvägsstation vid norra stambanan, hvarjemte vid Grlommersträsk

och Siksjö vägarna skures af den på statens bekostnad byggda

vägen mellan Vistträsk och Gflommersträsk. Vesterut. utginge från Arvidsjaurs

kyrka väg till Afvaviken vid sjön Storafvan, som jemte den ofvanliggande

sjön Uddjaur, efter upprensning af mellanvarande ström, utgjorde en sammanhängande,

af ångslupar trafikerad farled på omkring 65 kilometers längd.

Mellan Uddjaur och den der ofvan vidtagande sjön Hornafvan mötte forsar,

hvilka endast med forsbåtar trafikerades, på grund hvaraf för tung trafik

anlagts landsväg mellan Uddjaur och sjön Hornafvan vid Arjepluogs kyrka,

men då det ansetts vara af vigt att få äfven sist sagda sjö intagen i farleden,

hvilken då mellan Afvaviken och Jäckvik blefvo omkring 130 kilometer

lång, påginge för närvarande undersökningar beträffande kanalisering

af sträckan mellan Uddjaur och Hornafvan, å hvilken sistnämnda endast

roddbåtar begagnats. Men derjemte påginge med bidrag af statsmedel väganläggning

mellan Arvidsjaurs och Arjepluogs kyrkor, och för dennas utsträckning

fram till Jäckvik vore statsbidrag sökt af de vägbyggnadsskyldige under

förklaring, att de ansvarade ej mindre för den utöfver sedvanligt statsbidrag

erforderliga byggnadskostnaden än ock för vägens framtida underhäll.

Kostnaden för de till Arjepluogs socken hörande landsvägar, som med

sedvanligt statsbidrag och tillskott af kommunen dels redan bygts, dels vore

under byggnad, dels enligt inkomna ansökningshandlingar under närmaste

framtid tillämnades, hade enligt granskade förslag beräknats uppgå till sammanlagdt

275,870 kronor, och skulle således enligt denna beräkning kommu
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

nen härtill tillskjuta ej fullt 92,000 kronor, nien i verkligheten blefve tillskottet

antagligen något högre, enär vid de fullbordade arbetena kostnaderna

öfverstigit de beräknade. Samma vägars längd uppginge sammanlagdt till 115

kilometer, hvilka skulle af kommunen underhållas oberäknadt ofvan berörda

väg från Afvaviken till Sorsele samt andra tilltänkta väganläggningar.

I fråga om planen för väganläggningen Jäckvik—riksgränsen erinrade

styrelsen, att för vägen föreslagits 4,2 meters krönbredd med tillökning å

myrar till 4,7 meters bredd, men minskning i doserade bergland till 3,o meters

bredd och med lutningar uppgående ända till 66 på 1,000. Derjemte upptoge

förslaget broar af trä, i allmänhet på landfästen af sten, men i undantagsfall

på pålok. Styrelsen ansåge emellertid arbetsplanen böra på det sätt

förändras, att dels vägbredden bestämdes till det för den här motsedda trafiken

tillräckliga måttet af 4 meter, utan jemkning för olika slag af mark,

dels att tre broar borde utföras med plankdäck på stålreglar och de öfriga

såsom hvälfda stenbroar, dels ock att trummor för bäckar i starkt doserande

mark borde utföras med minst 1 qvadratmeters rör.

Kostnadsberäkningen, i hvilken ej inginge någon ersättning för erfoderlig

jord, skulle, med iakttagande af dessa ändringar och under förutsättning

att erforderligt trävirke finge afbemtas utan ersättning till skogsegaren, sluta

på ett belopp af ........................................................................... kr. 306,000: —

hvarjemte för renstaknings- och kontrollkostnader borde

tilläggas .......................................................................................... > 20,000: —-

så att hela kostnaden skulle blifva.......................................... kr. 326,000: —

Under åberopande vidare af de skäl för vägens anläggande på statsverkets

bekostnad, hvilka af Kong. Maj:ts befallningshafvande anförts, hade styrelsen

derjemte framhållit, att i Österrike, Italien, Schweiz och, såvidt styrelsen

hade sig bekant, jemväl i alla andra europeiska länder utom Sverige, inom

hvilka fjell- och alpkedjor förefunnes, det i lag vore bestämdt, att högfjellsvägarna

skulle anläggas och underhållas af statsverket. Styrelsen funne i

denna öfverensstämmelse mellan främmande länders lagstiftning om anläggning

och underhåll af högfjellsvägar ett ytterligare stöd för sin åsigt att

rättvisa, billighet och statens egen fördel kräfde, att sådana vägar som den

här ifrågavarande borde på statens bekostnad anläggas och tills vidare äfven

underhållas på sträckor öfver öde fjell, hvarest vägarna af denna anledning

icke derförutan kunde bringas till stånd.

Å vägen mellan Jäckvik ock riksgränsen kunde slitningen icke varda

synnerligen stor, men dess läge i trakt, der tillsynen medförde vissa svårigheter

och der flödena vid snösmältning mångenstädes angrepe såväl vägbank

som konstarbeten, föranledde dertill, att årliga underhållskostnaden icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

13

kunde beräknas lägre än till 700 kronor per mil eller i afrundadt tal för

hela den 81 kilometer långa sträckan till 5,600 kronor, hvartill ungefär

hvarje femtonde år skulle komma kostnaden för förnyelse af virke i trummor

och broar, hvilken dock blefve obetydlig, om broarna byggdes så, som styrelsen

ansett lämpligt.

Beträffande medel för vägens byggnad erinrade styrelsen om Riksdagens

i skrifvelse af den 14 mars 1891 gjorda uttalande derom att, om

någon eller några särskilda väganläggningar funnes, till hvilkas utförande de

enskilde skulle för mycket betungas genom att bidraga med en tredjedel af

kostnaden, såsom föreskrifvet vore för erhållande af bidrag från vägbyggnadsfonden,

framställning af Kongl. Maj:t lämpligen kunde göras till Riksdagen

derom, att för viss sådan anläggning finge af denna fond användas till

siffran uppgifvet belopp utan iakttagande af den i allmänhet gällande bestämmelsen

om statsbidragets förhållande till byggnadssumman.

Utöfver det år, som åtginge för arbetsutstakning och arbetsaftals

uppgörande m. in., syntes arbetstiden böra beräknas till fyra år och

under förutsättning att från det vid anslagets beviljande löpande årets vägbyggnadsfond

finge anvisas det mindre belopp, som då kunde komma till

användning, skulle under hvart af de fyra nästföljande åren erfordras i

medeltal omkring 75,000 kronor. Arbetsutstakning syntes böra ega rum

genom styrelsens försorg, och för byggnaden syntes kunna användas entreprenad

under styrelsens kontroll.

På grund af hvad sålunda anförts, hade styrelsen hemstält, att Kongl.

Maj:t täcktes i proposition föreslå Riksdagen besluta, att af vägbyggnadsmedel,

som dels redan voro anslagna, dels under närmaste framtid kunde

varda stälda till Kongl. Maj:ts disposition, finge utan fordran på tillskott

från andra medel användas för väganläggning i Norrbottens län mellan Jäckvik

i Arjepluogs socken och riksgränsen vid Junkerelfven ett belopp af

326,000 kronor, under förbehåll att kostnadsfritt till förfogande stäldes den

för vägarbetet erforderliga mark, som ej af kronan disponerades, äfvensom

att samma väg skulle underhållas på statsverkets bekostnad, intilldess vägunderhållet

kunde varda å de väghållningsskyldige i laga ordning fördeladt.

Vidare hade styrelsen hemstält, att, derest Riksdagen i hufvudsak

skulle bifalla detta förslag, Kongl. Maj:t täcktes dels fastställa den af Lindequist

uppgjorda arbetsplanen med de af styrelsen föreslagna ändringar, dock

med styrelsen medgifven rätt att deri vidtaga de förbättringar, som vid

arbetsutstakningen eller arbetets utförande funnes möjliga, dels anbefalla

styrelsen att vidtaga de åtgärder, som af Kongl. Maj.ts beslut i öfrigt påkallades.

Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om afgifvande af berörda

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

utlåtande i ämnet hade emellertid vederbörande föredragande varit skiljaktig

i så måtto, att han, då Arjepluogs kommun egde fördelen af ej mindre

bidrag till sitt vägunderhåll från dithörande kronoparker, än ock en kontant

tillgång i sin skogsmedelsfond, ansett fordran på underhåll genom de väghållningsskyldiges

försorg böra utgöra vilkor för vägens anläggning på

bekostnad uteslutande af statsmedel.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade sedermera med skrifvelse till

statsrådet och chefen för civildepartementet af den 17 december 1897 öfverlemnat

en af Jäckviks byamän den 1 i samma månad afgifven förbindelse

att kostnadsfritt upplåta erforderlig, inom nämnda bys område fallande mark

af hvad namn och beskaffenhet den vara månde för anläggande af en landsväg,

enligt majoren Lindequists förslag, från Jäckvik till norska gränsen.

Ärendet hade derefter den 11 mars 1898 anmälts inför Kongl. Maj:t,

som -— efter det föredragande departementschefen på grund af inhemtade

upplysningar haft tillfälle meddela, att å norska sidan i anslutning till den

ifrågasatta vägen funnes på eu sträcka af 19 kilometer närmast riksgränsen

endast en närmast för vintertrafiken afsedd väg, som dock vore farbar äfven

om sommaren för arbetsåkdon med mindre lass — icke heller då funnit skäl

att till Riksdagen aflåta proposition i det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

angifna hänseende.

Redan uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 17 november 1898, med

förslag å anslag att af innevarande års Riksdag äskas, hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

å nyo väckt fråga om anläggning på statsverkets bekostnad

af vägen Jäckvik—norska gränsen. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Norrbottens län hade nemligen uti sitt afgifna förslag å vägarbeten, hvilka

borde ifrågakomma till utförande genom statsanslag af 1899 års vägbyggnadsfond,

upptagit anläggning af väg från Arjepluog till Jäckvik, hvilken sträcka

utgjorde fortsättning af vägen från Arvidsjaur till Arjepluog, och dervid

anmält, att de vägbyggnadsskyldige åtagit sig denna vägdels byggnad och

underhåll endast under förutsättning, att af statsmedel bekostades byggandet

och underhållet, tills annorledes förordnades, af väg från Jäckvik fram till

norska gränsen; och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält, huruvida

icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ville förnya sin framställning i

detta ärende. Med anmälan härom och under åberopande af de talande

skäl för denna internationella förbindelseleds åvägabringande, som funnes

anförda i styrelsens skrifvelse den 30 november 1897, har styrelsen sålunda

förnyat sin hemställan i afseende å väganläggningen mellan Jäckvik och

riksgränsen.

Äfven Kongl. Maj:ts befallningshafvande har uti skrifvelse till Kongl.

Maj:t den 30 november 1898 gjort förnyad framställning i ämnet och dervid

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

15

till de skäl, hvilka tidigare anförts till framhållande af ifrågavarande vägs

betydelse, lagt den omständigheten, att de trakter, genom hvilka vägen

komme att dragas, vore rika på metaller af flera olika slag, hvilka i saknad

af kommunikationer icke kunde tillgodogöras.

Efter att hafva redogjort för hvad i ärendet sålunda förekommit har

föredragande departementschefen till ofvan nämnda statsrådsprotokoll yttrat:

»Såsom redan af vederbörande myndigheter framhållits, skulle här

ifrågasatta väganläggning Jäckvik—riksgränsen utgöra en länk uti en ny

samfärdsled, förbindande Bottniska viken med norska kusten. Utgående i

Norge från Saltdalen vid Skjaerstadsfjorden, som utgör den inre delen af

Saltenfjord och som jemväl bildar en del af trafikleden mellan Bodö och Sulitelma

kopparverk, skulle denna samfärdsled i Sverige genomgå Arjepluogs

och Arvidsjaurs socknar till Aborrträsk i sistnämnda socken, der den förgrenar

sig dels till Piteå och Byske och dels till Skellefteå. Af denna förbindelseled

återstår numera, sedan sträckan Arvidsjaur—Arjepluog med bidrag

af statsmedel är under anläggning, endast sträckan Arjepluog—riksgränsen

a den svenska sidan. Enligt meddelande från norske vägdirektören finnes å

norska sidan närmast Saltenfjord å 25 kilometer en äldre, delvis något backig

bygdeväg, som dock hålles i ganska godt stånd och å hvilken de värsta backarne

komma att med snaraste på vederbörande kommuns bekostnad omläggas,

vidare å 18 kilometer god körväg samt slutligen å sträckan 19 kilometer

närmast riksgränsen den af mig förut omnämnda, för vintertrafik närmast

afsedda vägen.

Att den ifrågavarande förbindelseleden med norska kusten är för en

stor del af Norrbottens län af verkligt behof påkallad, synas de skilda förslag

och framställningar i syfte att åstadkomma densamma, som på olika tider

framkommit, gifva vid handen, och äfven för det allmänna synes mig denna

mellanriksväg vara af så stort intresse, att, då invånarne i de orter, genom

hvilka den ännu ofullbordade delen af vägen inom Sverige skulle framdragas,

såsom af hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ärendet anfört lärer få

anses framgå, icke kunna tänkas ega tillräcklig ekonomisk kraft för att i dess

helhet utföra det återstående vägarbetet, fullgoda skäl måste anses förefinnas

för statens mellankomst för möjliggörande af förbindelseledens åstadkommande.

Jag anser mig derför ock böra förorda framställning till Riksdagen i syfte,

att -— på sätt vid flera föregående tillfällen skett, senast på grund af nästlidna

års Riksdags medgifvande i fråga om anläggning af en med den nu

ifrågavarande synnerligen likartad väg, nemligen vägen inom Vesterbottens

län mellan Tärna och sjön öfveruman och mellan Stora Umevattnet och riksgränsen

— till anläggning af väg från Jäckvik till riksgränsen anslag från

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

vägbyggnadsfonden må kunna beviljas utan iakttagande åt vilkoret, att statsbidraget

ej må öfverstiga två tredjedelar af kostnaden.

Deremot finner jag mig böra beträffande underhållet af vägen i fråga

ansluta mig till den af vederbörande föredragande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uttalade åsigt, att vid beslut om medgifvande af högre anslag än

vanligt till densammas byggande förbehåll bör göras derom, att vederbörande

väghållningsskyldige ikläda sig ansvar för vägens framtida underhåll. Då nemligen

numera, efter det nya väglagen trädt i tillämpning, staten för sina

skogar deltager i vägunderhållet, samt dertill kommer, att — på sätt uti ett

nyligen af Kongl. Maj:t afgjordt ärende rörande ifrågasatt afskrifning af visst

belopp af ett Arjepluogs socknemän beviljadt undsättningslån blifvit upplyst —

från socknens allmänning försålts ett större parti timmer för ett belopp af

337,868 kronor 90 öre, hvilka medel skulle under åren 1897 och 1898 inflyta

till socknens allmänningsfond, att denna fond dessutom tillföres årliga intägter

genom försäljning af torr och vindfäld skog samt år 1906 ytterligare kommer

att ökas med omkring 300,000 kronor genom försäljning af då till utverkning

enligt faststäld hushållningsplan bestämda timmerpartier, äfvensom att,

enligt det för fonden gällande reglemente, en del af fondens årsafkastning

får — om ock först sedan åtskilliga andra behof tillgodosetts — användas

till kommunikationsväsendets utveckling, synas mig tillräckliga skäl saknas

för frångående af principen om att med statsbidrag understödda allmänna

arbeten böra af vederbörande intressenter för framtiden underhållas.

I öfrigt torde såsom vilkor för det af mig förordade medgifvandet

böra, såsom förut i liknande fall städse skett och Jäckviks byamän äfven

erbjudit, föreskrifvas, att all för anläggningen behöflig, enskilde tillhörig

eller af enskilde brukad jord skall utan ersättning upplåtas.

Vidare och då vägen Jäckvik—riksgränsen, derest densamma komme

till utförande utan att samtidigt dels vägen Arjepluog—Jäckvik anlades,

dels ock vägens fortsättning inom Norge sattes i stånd att förmedla äfven

sommartrafik, skulle blifva för den allmänna samfärdseln af ringa betydelse,

synes statsbidrag till vägen Jäckvik—riksgränsen icke heller böra beviljas,

förr än visshet vunnits, att jemväl öfriga nyssnämnda arbeten komma till

utförande.

Ifråga om anläggningen af vägen Arjepluog- Jäckvik har, såsom redan

nämnts, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upplyst, att bidrag till densamma

från vägbyggnadsfonden är sökt, och att Arjepluogs vägbyggnadsskyldige

socknemän åtagit sig denna vägdels byggnad och underhåll, dock endast under

förutsättning, att af statsmedel bekostades byggandet och underhållet, tills

annorledes förordnades, af vägen Jäckvik—riksgränsen. Då jag emellertid,

enligt hvad ofvan anförts, anser underhållet af sistnämnda väg icke böra

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

17

bekostas af statsmedel, torde uttryckligt förbehåll böra stadgas om åtagande

från de vägbyggnadsskyldiges sida att, utan anspråk på bidrag till nämnda

underhåll, mot åtnjutande af statsunderstöd på vanliga vilkor bygga vägen

Arjepluog—Jäckvik. ,

Beträffande derefter vägens fortsättning inom Norge, har jag, med stöd

af mig vid denna vägfragas föredragning inför Kongl. Maj:t den 11 mars

1898 lemnadt bemyndigande, uti skrifvelse samma dag till norska regeringens

departement för de allmänna arbetena, med framhållande, att en förbindelseled

i dessa trakter med Norge vore af betydelse och sedan länge varit

ifrågasatt, anhållit om upplysning, huruvida utsigt förefunnes, att, derest sommarväg

från Jäckvik till riksgränsen anlades, den å norska sidan befintliga

vägen komme att samtidigt sättas i stånd att förmedla vanlig sommartrafik.

Härå har det norska departementet den 10 innevarande månad meddelat

svar, hvaraf framgår, att af departementet i ärendet infordradt utlåtande

från vederbörande ännu ej inkommit, men väntades blifva afgifvet så

tidigt, att frågan skulle kunna göras till föremål för behandling i den proposition,

angående anslag till vägväsendet, som komme att aflåtas till det i

oktober månad detta år sammanträdande Storting.

Då emellertid frågan i Norge sålunda ännu är oafgjord, torde det af

mig förordade medgifvandet böra göras beroende deraf, att från norsk sida

beslut fattas om den inom Norge förefintliga vägens försättande i sådant skick,

att vanlig sommartrafik må kunna derå förmedlas.

Emot den af majoren Lindequist uppgjorda planen för ifrågavarande

vägföretag, sådan samma plan åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordats,

har jag icke något att erinra, liksom icke heller mot den af nämnda

styrelse beräknade kostnaden för arbetets utförande. På sätt samma styrelse

föreslagit, torde, förutom det mindre belopp, som, för arbetenas påbörjande,

under innevarande år kan komma att anvisas, arbetskostnaden lämpligen

kunna fördelas till utgående under fyra år, i hvilket fall vägen torde kunna

blifva färdig inom 1903 års utgång.»

Genom den i statsrådsprotokollet förebragta utredningen synes det utskottet

vara ådagalagdt, ej mindre att den ifrågasatta väganläggningen från

Jäckvik till riksgränsen skulle vara af stor betydelse för vidsträckta delar

af Norrbottens län, än äfven att densamma icke torde kunna komma till

stånd, utan att kostnaden härför helt och hållet bestrides af statsmedel.

Enligt den kongl. propositionen skulle emellertid icke särskilt anslag för

detta ändamål erfordras, utan kostnaden härför under de närmaste åren utgå

af den till Kongl. Maj:ts förfogande stälda fonden för anläggning åt nya samt

förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar. Vid

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 34 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

sådant förhållande och särskildt med hänsyn dertill att, jemlikt departementschefens

hemställan, underhållet af berörda väg skulle komma att hvila på

vederbörande väghållningsskyldige, hvilka tillika måste åtaga sig att mot åtnjutande

på vanliga vilkor af bidrag från vägbyggnadsfonden anlägga eu

lång och dyrbar landsväg i anslutning till den ofvannämnda, anser sig utskottet

hafva skäl tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts nu gjorda framställning i ämnet.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande

framställning, må medgifva, att till anläggning af

väg inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen

anslag må — under det i statsrådsprotokollet öfver civilärenden

den 23 januari 1899 angifna vilkor om kostnadsfri

upplåtelse af mark samt under den i samma protokoll

omförmälda förutsättning, dels att vederbörande väghållningsskyldige

förbinda sig ej mindre att underhålla nämnda

väg, än äfven att mot åtnjutande af statsbidrag från vägbyggnadsfonden

på vanliga vilkor utföra väganläggningen

Arjepluog—Jäckvik, dels ock att från norsk sida beslut

fattas om den inom Norge mötande vägens försättande i

sådant skick, att vanlig sommartrafik kan derå förmedlas

— kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade

medel anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens

anlitande i allmänhet stadgade vilkor, att statsbidraget

icke må utgå med högre belopp än två tredjedelar

af den för väganläggningen beräknade kostnaden.

Stockholm den 18 april 1899.

På statsutskottets vägnar:

OHR. LUNDEBERG.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1899:80 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. May.ts proposition angående en väganläggning inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen. s. 6 i texten