Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändring i gällande föreskrifter om äsättande af grundskatt in. in.
1899-04-21 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1899:66, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändring i gällande föreskrifter om äsättande af grundskatt in. in.
Dokumentets text
30
Statsutskottets Utlåtande N-.o 66.
N:o 66.
Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1899, kl. 3 e. ro.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
förändring i gällande föreskrifter om äsättande af grundskatt
in. in.
(I. A.)
Under åberopande af bifogadt utdrag af protokollet öfver finansärenden
den 6 nästlidne mars, bar Kongl. Maj:t i en till Riksdagen
samma dag aflåten proposition (n:o 75) föreslagit Riksdagen att besluta,
att de skogsräntor, som utgjordes för områden, hvilka i ersättning
för privilegierad stockfångst blifvit åtskilliga sågverk i de norra länen
upplåtna, äfvensom de afgifter, hvilka åsatts åtskilliga inom nämnda
län belägna, åt enskilde endast tills vidare upplåtna lägenheter, finge
ur jordeboken uteslutas och redovisas såsom skogsmedel;
att ny eller tillökad grundskatt icke vidare skulle åsättas, dock
med rätt för den enskilde att på egen bekostnad få skattläggning verkstäld,
der sådan erfordrades lör bestämmande af skatteköpeskillings
belopp eller af annan anledning, samt med förbehåll att derigenom
någon ändring ej i öfrigt skedde i de om afvittringen meddelade
bestämmelser; samt
att med undantag af så kallade renbetesland sådana trakter å
öfverloppsmarkerna inom Kopparbergs län och de norrländska länen,
hvilka erbjöde ringa tillfällen till odling och vare sig genom sitt läge
i oregelbundna figurer inom och emellan byars och utbrutna hemmans
områden eller eljest genom sin särskilda beskaffenhet icke vore lämpliga
Statsutskottets Utlåtande N:o 66. 31
att såsom kronoparker bibehållas, skulle efter Kongl. Maj:ts bepröfvande
i hvarje särskildt fall antingen, der vissa hemman eller byalag å marken
begagnade mulbete mot smörränta, med dessa hemman förenas mot
skälig köpeskilling, dock utan tillökning i hemmanens mantal och ränta,
eller ock under eganderätt försäljas till den högstbjudande, fria från
ränta och tionde samt med de vilkor i öfrig!, som i kongl. brefvet till
kammarkollegium den 29 juni 1866 föreskrefves.
Uti ofvannämnda statsrådsprotokoll meddelas, hurusom Kongl.
Maj.t i sammanhang med utfärdande af lag angående afskrifning af de
å viss jord hvilande grundskatter den 2 december 1892 anbefalt, kammarkollegium
att inkomma med förslag till de förändringar i gällande
föreskrifter angående åsättande af grundskatt, som af bestämmelserna i
berörda lag kunde påkallas.
Med anledning häraf hade kammarkollegium den 30 december
1896 afgifvit. utlåtande; och hade kollegium dervid, under erinran att
med ^undantag för de norrländska länen, der flertalet räntor och mantal
asatts i samband med de i hufvudsak afslutade afvittringarne,
under de senare åren, på sätt en utlåtandet bilagd, med ledning af den
hos kollegium förda skattläggningslista upprättad förteckning utvisade,
helt få skattläggningar blifvit af kollegium faststälda, samt att skattläggningen
af den Tunabergs kopparverk anslagna del af Tunabergs
rekognitionsallmänning vore på pröfning beroende, men att, med undantag
af denna, någon rekognitionsallmänning icke qvarstode oskattlagd,
vidare anfört följande.
Att under afskrifningstiden eller derefter nytt åsättande af sådan
grundskatt, som med tillämpning af de i kungörelsen angående nedsättning
i de på viss jord hvilande grundskatter den 5 juni 1885 och
nyssberörda lag af den 2 december 1892 meddelade bestämmelser skulle
komma att inom den närmaste framtiden helt och hållet afskrifvas, icke
borde ega rum, syntes kollegium gifvet, särskildt i betraktande af de
med skattläggningar förbundna besvär och kostnader.
Från afskrifningen vore emellertid undantagna vissa slag af grundskatt.
Så vore, bland annat, fallet med skogsräntor, som utgjordes för
områden, hvilka i ersättning för privilegierad stockfångst blifvit en del
sågverk i de norra länen tilldelade, samt utgifter, hvilka åsatts åtskilliga
inom nämnda län åt enskilde endast tills vidare upplåtna lägenheter.
Dessa ofta på summariskt sätt faststälda skogsräntor ocli utgifter, hvilka
tillsammans ej uppginge till högre belopp än omkring 8,000 kronor,
hade, ehuru hänförda till grundskatt, likväl ej egentlig grundskattenatur,
hvarför de borde kunna, på sätt flera gånger blifvit föreslaget, ur
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 66
jordeboken uteslutas samt redovisas under titel arrendemedel, dock utan
ändring i sättet för fastställandet af nya dylika räntor och afgifter, der
så skulle ifrågakomma.
Vid sådant förhållande, och då öfriga från afskrifningen undantagna
grundskattebelopp ej inverkade på den nu föreliggande frågan, vore,
enligt kollegii förmenande, ej något att erinra mot utfärdandet af en
allmän föreskrift, att ny eller tillökad grundskatt ej vidare skulle åsättas
för att till statsverket utgöras. Till undvikande af förlust för kronan
borde emellertid de i kongl. brefvet till kammarkollegium angående
dispositionen af sådana öfverloppsmarker, som icke lämpligen kunde
användas vare sig till kronoparker eller anläggning af nya hemman, m. m.
den 29 juni 1866 meddelade bestämmelser i visst afseende ändras. I
berörda bref stadgades, bland annat, att sådana trakter å öfverloppsmarkerna
i Kopparbergs län och de norrländska länen, Indika erbjöde
ringa tillfällen till odling och vare sig genom sitt läge i oregelbundna
figurer inom och emellan byars och utbrutna hemmans områden eller
annars genom sin särskilda beskaffenhet icke vore lämpliga att såsom
kronoparker bibehållas, skulle efter Kongl. Maj:ts bepröfvande i hvarje
särskild! fall antingen, der vissa hemman eller byalag å marken begagnade
mulbete mot smörränta, med dessa hemman förenas utan skatteköpeskilling,
men med tillökning i hemmanens mantal och ränta, på
sätt afvittringsförfattningarne föreskrefve, eller ock beläggas med skogsränta
i enlighet med hvad kongl. förordningen den 28 juni 1775 och
kongl. brefvet den 5 december 1780 för skattläggningarnes verkställande
i Savolax och Karelen föreskrefve, samt åt den högstbjudande under
angifna vilkor med eganderätt försäljas. Dessa bestämmelser borde
enligt kollegii mening ändras på det sätt, att omförmälda trakter i
stället skulle antingen, der vissa hemman eller byalag å marken begagnade
mulbete mot smörränta, med dessa hemman förenas mot skälig
köpeskilling, dock utan tillökning i hemmanens mantal och ränta, eller
ock under eganderätt försäljas till den högstbjudande, fria från ränta
och tionde.
Men äfven om grundskatt ej vidare skulle åsättas för att till statsverket
utgöras, följde icke deraf, att skattläggningar ej vidare skulle
påkallas. Fall kunde fortfarande förekomma, då det kunde vara af vigt
att erhålla kännedom om det belopp, hvartill grundskatten, särskildt
räntan, skulle uppgått å en icke skattlagd egendom, företrädesvis för
bestämmande af skatteköpeskillingens belopp, derest egendomen eljest
innehades med skatteköpsrätt. Vid skattläggning åsattes dessutom ej
endast grundskatt, utan äfven, der egendomen i fråga hade den derför
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
33
erforderliga storleken, mantal. Detta hade betydelse i två afseenden,
dels såsom norm för fördelning af vissa rättigheter och skyldigheter,
dels så att vissa rättigheter och skyldigheter tillkomme endast dem,
som innehade i mantal satt jord. Denna mantalets betydelse vore dock
numera ytterst ringa och i hvarje fall ej af den art, att mantalssättning
från kronans sida syntes böra påkallas, der densamma ej af annan
anledning egde rum, men för den enskilde kunde det liksom beträffande
grundskatten vara af vigt att äfven få mantalet i vederbörlig ordning
pröfvadt.
Rättighet borde derför lemnas den enskilde att, der så erfordrades
för bestämmande af skatteköpeskillingens belopp eller af annan anledning,
få skattläggning verkstäld, dock utan afgift för kronan, och syntes
ersättning för skattläggningen böra utgå ej endast till landtmätare och
nämndemän, på sätt framginge af kollegii cirkulär angående förfarandet
vid skattläggning den 8 oktober 1806 samt kongl. kungörelsen angående
nämndemäns rätt till ersättning vid extra förrättningar m. m. den 30
december 1863, utan äfven till kronofogde och häradsskrifvare, i likhet
med hvad som i nyssnämnda cirkulär af den 8 oktober 1806 stadgades
beträffande skattläggningar för hemmansbyten med kronan eller förmedling.
På sätt anförts, hade i de norra länen flertalet mantal och räntor
åsatts i samband med afvittringarna. Vid dessa vore skattläggningen
en förberedande åtgärd, på hvilken afvittringsproceduren sedan i hufvudsak
vore byggd. Det kunde derför ifrågasättas, om icke, då grundskatt;
ej vidare skulle till statsverket utgå, någon ändring kunde påkallas i
de om afvittring meddelade bestämmelser, men ansåge kollegium detta
icke erforderligt, dä, såvidt till kollegii kännedom kommit, endast
Euontekis och Juckasjärvi socknar ännu icke undergått allmän afvittring,
samt det ej annat än undantagsvis ifrågakomme, att något nybygge
numera skulle genom särskild afvittringsåtgärd utbrytas.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt och under hänvisning i
öfrigt till ej mindre det den 15 september 1874 af dåvarande expeditionschefen
i finansdepartementet, numera generaldirektören Albert Anderson
afgifna betänkande angående sättet och vilkoren för grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning än äfven det af den
s. k. skatteregleringskomitén den 13 september 1882 afgifna utlåtande
och förslag angående skatteförhållandena i riket hade kollegium i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med sistberörda förslag hemstält, bland annat,
att de skogsräntor, som utgjordes för områden, hvilka i ersättning
Bih. till Riksd. Frot. 1899. 4 Samt. 1 Afd. 36 lläft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
för privilegierad stockfångst blifvit åtskilliga sågverk i de norra länen
upplåtna, äfvensom de afgifter, hvilka åsatts åtskilliga inom nämnda län
belägna, åt enskilde endast tills vidare upplåtna lägenheter, skulle ur
jordeboken uteslutas och redovisas under titel arrendemedel,
att ny eller tillökad grundskatt icke vidare skulle åsättas, dock
med rätt för den enskilde att på egen bekostnad få skattläggning verkstäld,
der sådan erfordrades för bestämmande af skatteköpeskillings
belopp eller af annan anledning, samt med förbehåll att derigenom
någon ändring ej i öfrigt skedde i de om afvittringar meddelade bestämmelser,
samt
att sådana trakter å öfverloppsmarkerna inom Kopparbergs län
och de norrländska länen, hvilka erbjöde ringa tillfällen till odling och
vare sig genom sitt läge i oregelbundna figurer inom och emellan
byars och utbrutna hemmans områden eller eljest genom sin särskilda
beskaffenhet icke vore lämpliga att såsom kronoparker bibehållas, alltid
skulle efter Kongl. Maj:ts bepröfvande i hvarje särskildt fall antingen,
der vissa hemman eller byalag å marken begagnade mulbete mot smörränta,
med dessa hemman förenas mot skälig köpeskilling, dock utan
tillökning i hemmanens mantal och ränta, eller ock under eganderätt.
försäljas till den högstbjudande, fria från ränta och tionde samt med
de vilkor i öfrigt, kongl. brefvet den 29 juni 1866 föreskrefve.
I infordradt utlåtande hade domänstyrelsen förmält sig ej hafva
annat mot ifrågavarande förslag att erinra, än att så väl de skogsräntor,
hvilka utgjordes för stockfångstområden, som ock de afgifter, hvilka
utginge för åtskilliga inom de norra länen belägna, åt enskilde endast
tills vidare upplåtna lägenheter, lämpligare borde, såsom varande intägter
från kronan tillhörig skogsmark, redovisas såsom skogsmedel än såsom
arrendemedel.
Efter remiss hade jemväl statskontoret i ärendet afgifvit utlåtande,
dervid statskontoret anfört hufvudsakligen följande.
Redan i förberörda, den 15 september 1874 afgifna betänkande
angående sättet och vilkoren för grundskatternas samt rustnings- och
roteringsbesvärens afskrifning, liksom ock i skatteregleringskomiténs
utlåtande den 13 september 1882 angående skatteförhållandena i riket,
hade hemstälts, att berörda skogsräntor och afgifter för tills vidare
upplåtna lägenheter skulle, såsom snarare egande natur af arrende än
ränta, i räkenskaperna redovisas såsom arrendemedel. På sätt domänstyrelsen
nu i ärendet erinrat, vore dessa räntor och afgifter i sjelfva
verket afgälder från kronan tillhörig skogsmark. Då numera under
Statsutskottets Utlåtande N:o 66.
35
inkomsttiteln skogsmedel redovisades, utom egentliga skogsförsäljningsmedel,
äfven andra af statens skogsegendomar härflytande intägter,
såsom betesmedel, arrenden för till skogsodling ej använd mark, utsyningsafgifter
inom de norrländska länen m. m., syntes det äfven
statskontoret lämpligast, att ifrågavarande skogsräntor och afgifter i
räkenskaperna redovisades såsom skogsmedel.
I sammanhang härmed ville statskontoret, som i öfrigt icke hade
något att erinra mot kammarkollegii nyssberörda förslag, fästa uppmärksamheten
å två andra från staten tillhörig skogsegendom till statsverket
utgående afgifter. Den ena vore den rekognitionsafgift, som,
jemlikt kongl. brefvet till kammar- och bergskollegierna den 29 januari
1824, åsätta kronoskogar, hvilka till vissa jerngrufvor upplåtits, att för
grufvornas behof och nytta begagnas, så länge samma grufvor bearbetades.
Denna rekognitionsafgift vore icke upptagen i kronans jordeböcker,
men redovisades emellertid i räkenskaperna under titeln grundskatt och
skulle, enligt den i kammarkollegii och domänstyrelsens utlåtande den
23 november 1896 rörande statens till bergshandteringens understöd
anslagna skogar lemuade utredning, sammanlagdt rätteligen uppgå till
222 kronor 10 öre. Den andra afgiften utginge på grund af förordningen
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter
den 2 december 1892, i hvilken förordnings §§ 1 och 2 vore
meddelade bestämmelser om bevillningsafgift för rättighet till skogsfång
och kolningsfrihet på allmänningar. Någon bevillning för den i
§ 2 omförmälcfa kolningsfrihet på härads- och sockenallmänningar förekomme
ej och hade åtminstone under de senaste tjugufem åren ej heller
förekommit enligt räkenskaperna. Bevillningen enligt § 1 för rättighet
till skogsfång på kronans mot rekognition till bruk, hyttor eller grufvor
upplåtna allmänningar skulle enligt de af nyssnämnda embetsverk
lemnade uppgifter sammanlagdt belöpa sig till 1,824 kronor 64 öre,
hvilken summa, enär bevillning för Ofvansjö och Torsåkers allmänningar
i Getleborgs län syntes hafva af embetsverken för högt uppgifvits, dock
borde minskas med 56 kronor 79 öre eller till 1,767 kronor 85 öre.
Härförutom utgjordes af innehafvarne af ifrågavarande skogsområden
fastighetsbevillning för dessa områden.
Enligt lagen den 2 december 1892 skulle de å viss jord hvilande.
grundskatter med år 1904 fullständigt eftergifvas, hvarefter inkomsttiteln
grundskatt syntes icke vidare komma att i riksstaten bibehållas.
Ofvanberörda rekognitionsafgift skulle således framdeles komma att
redovisas under annan inkomsttitel, och då denna afgift, i likhet med
omförmälda skogsräntor, vore eu afgäld för rätt till begagnande af vissa
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets TJtlåtandé N:o 66.
66
kronans skogar, syntes densamma lämpligen böra upptagas bland skogsmedlen.
Den jemförelsevis obetydliga bevillningsafgiften för skogsfångst
å samma skogar syntes egentligen vara en tillökning i rekognitionsafgiften
och borde derför icke såsom bevillning utgå och redovisas,
utan i stället sammanföras med rekognitionsafgiften, hvarigenom någon
förenkling vid debitering och redovisning skulle vinnas. Stadgandena
om denna afgift borde i sådant fäll uteslutas från nyssnämnda förordning
af den 2 december 1892.
Under åberopande af hvad sålunda blifvit af de i ärendet hörda
embetsverken anfördt hemstälde departementschefen, att Kongl. Maj:t
måtte till Riksdagen aflåta ifrågavarande proposition.
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling förevarande
ärende blifvit hänvisadt, har icke haft något att erinra mot Kong).
Maj:ts ifrågavarande framställning, hvadan utskottet hemställer,
att hvad Kongl. Maj:t i omförmälda hänseende
föreslagit må vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 21 april 1899.
På statsutskottets vägnar:
P. PEHRSON.
STOCKHOLM, ISAAC MARCTJS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1889.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1899:109 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande af grundskatt m. m. s. 8 i texten