Utlåtande, i anledning af Kongl. Majds proposition angående beredande af medel för återbetalning till viss del af erlagda konsulatafgifter för svenska fartyg. [2:a U. A.] Uti eu till Riksdagen den 6 mars 1899 aflåten proposition
1899-04-21 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1899:68, Utlåtande, i anledning af Kongl. Majds proposition angående beredande af medel för återbetalning till viss del af erlagda konsulatafgifter för svenska fartyg. [2:a U. A.] Uti eu till Riksdagen den 6 mars 1899 aflåten proposition
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
1
N:o 68.
Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1899, kl. 3 e. in.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Majds proposition angående beredande
af medel för återbetalning till viss del af erlagda
konsulatafgifter för svenska fartyg.
[2:a U. A.]
Uti eu till Riksdagen den 6 mars 1899 aflåten proposition (n:o 66)
har Kongl. i\laj:t föreslagit Riksdagen att, i afbidan på omreglering af
konsulatafgifterna, på extra stat för år 1900 anvisa ett förslagsanslag å
175,000 kronor för att till svenska fartygsrederier måtte kunna, enligt de
närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, återbetalas
fyra femtedelar af hvad under samma år kunde komma att utgifvas såsom
konsulatafgifter för rederierna tillhöriga fartyg.
Till statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 6 mars 1899 har
statsrådet och chefen för civildepartementet, efter gemensam beredning med
herr ministern för utrikes ärendena, anfört följande:
I skrifvelse den 6 maj 1898 angående regleringen af utgifterna under
riksstatens tredje hufvudtitel hade Riksdagen, i sammanhang med anmälan
af sitt beslut i fråga om regleringen af de ordinarie utgifterna under
Bill. till Riksd. Prat. 1866. 4 Sami. 1 Afd. 38 Höft. (N:o 68.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
nämnda hufvudtitel, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes vid förestående behandling
af väckta frågor om den svenska sjöfartsnäringens utveckling taga
i öfvervägande, huruvida, i hvad man och på hvad sätt lindring i afseende
å konsulatafgiften kunde beredas den svenska utrikes sjöfarten.
I anledning såväl häraf som ock deraf att Riksdagen i skrifvelse
den 13 i samma månad angående åtgärder till höjande af den svenska
sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet,
under anförande, att de för vårt land lika naturliga som vigtiga näringarna,
sjöfarten och den utrikes handeln, råkat i ett mindre gynsamt
läge, att det inåste vara statsmagternas pligt att tillse, det dessa näringar
kunde komma i åtnjutande af och i sin mån bidraga till det mägtiga uppsving,
som på olika områden gjort sig gällande inom landet, och att frågan
om indika åtgärder, som i sådant afseende lämpligast borde vidtagas, förutsatte
en allsidig utredning, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes dels — i samband,
i den mån så ansåges lämpligt, med väckt fråga om lindring i
konsulatafgifterna för svenska fartyg — taga under öfvervägande, Indika
åtgärder måtte kunna ytterligare vidtagas till beredande af lättnader för
och till höjande af den svenska sjöfartsnäringen samt till främjande af
Sveriges direkta utrikes handel, särskildt på aflägsnare länder, dels ock
derefter för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill omständigheterna
kunde föranleda, hade Kongl. Maj:t den 1 juli 1898 funnit godt förordna
en komité under ordförandeskap af numera generaltulldirektören Cederschiöld
med uppdrag att, efter inhemtande af ärendet rörande upplysningar
och åvägabringande af den öfriga utredning, som i ämnet kunde
anses nödig, till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande och förslag dels
rörande ifrågasatt lindring i konsulatafgifterna för svenska fartyg, dels
ock angående de åtgärder, som kunde ytterligare vidtagas till beredande
af lättnader för och till höjande af den svenska sjöfartsnäringen samt till
främjande af Sveriges direkta utrikes handel, särskildt på aflägsna länder;
och hade dervid föreskrifvits, att frågan om konsulatafgifterna borde af
komitén först till behandling företagas.
Den 29 oktober 1898 hade den sålunda tillsatta komitén afgifvit
utlåtande och förslag i fråga om lindring i konsulatafgifterna för svenska
fartyg jemte bilagor. Beträffande de särskilda detaljerna hänvisade departementschefen
till komiténs till trycket befordrade betänkande, som
jemte utlåtande och förslag innehölle, såsom bilagor, historisk återblick
rörande konsulatafgifterna för svenska och norska fartyg, redogörelse för
bestämmelser om konsulatafgifter i vissa främmande länder, äfvensom statistiska
uppgifter angående Sveriges handelsflotta, utrikes sjöfart och handel
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
3
samt. rörande sjöfarten på de särskilda konsulsdistrikten och der uppburna
konsulatafgift^’ m. in.
De gällande bestämmelserna om konsulatafgifterna innehölles i förordningen
angående konsulatväsendet af den 4 november 1886.
§ 103 deraf lydde sålunda:
»1. Konsulatafgift skall i hamn, der konsul eller vice konsul
finnes anstäld, erläggas för hvarje svenskt eller norskt handelsfartyg,
som derstädes till större eller mindre del lossar eller lastar eller både
lossar och lastar, med 6,35 öre för hvarje ton af fartygets afgiftspligtiga
drägtighet.
2. För fartyg, som i flera hamnar lossar delar af samma last eller
intager last och fyllnad deri, skall denna afgift erläggas endast i den
första hamnen, der lossning eller lastning eger rum. I öfriga hamnar
skall erläggas endast half afgift, dock att för fartyg, som i samma hamn
både lossar och lastar, i alla händelser hel afgift bör erläggas.
3. Fartyg, för hvilket under loppet af ett kalenderår i eu hamn
erlagts konsulatafgifter, hvilkas sammanlagda belopp motsvarar det femdubbla
beloppet af en hel konsulatafgift för samma fartyg, skall under
återstående delen af året vara från vidare erläggande af konsulatafgift i
samma hamn befriadt.»
Taxa å afgifter till konsulerna för de embetsåtgärder, som icke
skulle afgiftsfritt verkställas, s. k. expeditionsafgifter, innehölles i § 107
mom. 1 af nyssnämnda förordning.
Af inflytande konsulatafgifter tillfölle de, som uppbures af lönad
konsul och vice konsul, i regel konsulskassan; de, som uppbures af olönad
konsul, denne; och de, som uppbures af olönad vice konsul, med hälften
denne, och med den andra hälften konsulskassan eller konsuln i distriktet,
allt efter som de af honom uppburna konsulatafgifterna skulle ingå
till konsulskassan, eller finge af konsuln behållas (§ 104). Expeditionsafgifterna
finge den behålla, som dem uppburit, med det undantag, att af
de vid lönade konsulat eller vice konsulat uppburna sådana afgifter i regel
80 procent tillfölle konsulskassan (§ 108).
År 1896, som ansetts vara ett normalt år beträffande sjöfarten, hade
utgjort:
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
konsulatafgifterna för svenska fartyg............................. kronor 203,821: —
( » för norska fartyg kr. 562,067: —)
expeditionsafgifterna för svenska fartyg......................... » 10,562: —
( ». för norska fartyg kr. 17,719: —)
hvartill komme expeditionsafgifter för gemensamma expeditioner kronor
1,637.
1 sammanhang härmed erinrade departementschefen, att det årliga
statsbidraget till konsulatväsendet utgjorde från Sverige 160,000 kronor
och från Norge 120,000 kronor, hvartill för Norge komme för tillfälliga
eller oförutsedda utgifter ett belopp af 16,000 kronor, hvilket kunde anses
från svensk sida motsvaras deraf, att Kongl. Maj:t egde dispositionsrätt
öfver uppkommande besparingar.
Då nu komitén, till fullgörande af sitt uppdrag, afgifvit förslag till
lindring i konsulatafgiften, hade komitén förutskickat den anmärkning, att,
då konsulatväsendet vore för de förenade rikena gemensamt, och de för
detsammas upprätthållande afsedda medlen till en del inflöte till en gemensam
kassa, hvarifrån både de i staten upptagna löner och andra gemensamma
utgifter bestredes, och till eu annan del direkt utginge till
godtgörelse åt konsulstjenstemän, samt den nu bestämda konsulatafgiften
påräknades såsom en tillgång härför, tydligt vore, att de bestämmelser,
som reglerade tillflödet af medel för denna gemensamma angelägenhet, i
största möjliga mån borde vara i båda länderna lika; att komitén alltså
icke kunnat behandla den föreliggande frågan, så vidt dess afgörande
skulle rubba de afgifter, konsulerna egde uppbära, såsom en uteslutande
svensk fråga, utan måst taga i betraktande äfven de tillgångar, som från
Norge tillflöte den gemensamma institutionen, och den verkan, de inom
komitén ifrågastälda ändringsförslagen skulle utöfva i afseende å dessa
medel, derest enahanda bestämmelser tillämpades äfven i Norge, äfvensom
att, af samma anledningar, komitén också vid öfverläggning om och uppgörande
af förslag, som skulle medföra ändringar i nu bestående grunder
för konsulatväsendets ekonomi, måst utgå från förutsättningen att härom
komme att fattas samstämmande beslut i båda länderna.
Derför hade komitén ock, då komitén såsom hufvudförslag framstäf
borttagandet af de nu utgående konsulatafgifterna per ton af fartygets
drägtighet och införandet i stället af vissa låga fartygsafgifter, uttryckligen
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
5
framhållit, att detta skedde under förutsättning, att i Norge enahanda beslut
blefve fattadt.
I detta afseende ville departementschefen erinra, att herr ministern
för utrikes ärendena med skrifvelse den 8 november 1898 till norska departementet
för det inre öfversändt komiténs ifrågavarande betänkande
och förslag med anmodan att snarast möjligt utverka, att norska regeringen
afgåfve betänkande i ärendet, äfvensom att af norska regeringens den 6
nästpåföljde december afgifna, i afskrift till ministern för utrikes ärendena
öfverlemnade betänkande framginge, att regeringen, i betraktande af ett för
närvarande i Norge hvilande förslag till lag angående konsulatafgifterna,
icke ansett sig kunna tillråda, att det svenska komitébetänkandet för närvarande
upptoges till behandling, dervid emellertid den norska regeringen
tillika uttalat den mening, att intet hindrade, att hvartdera riket för sig
bestämde, på hvilket sätt de behöfliga medlen till täckande af konsulatväsendets
utgifter skulle anskaffas.
Då norska regeringen sålunda icke velat till behandling upptaga
komiténs hufvudförslag, funnes icke vidare någon anledning att för närvarande
taga komiténs förslag till konsulatafgifternas borttagande i öfvervägande,
och skulle departementschefen i det följande icke taga någon
annan hänsyn till detta förslag, än som vore nödvändigt till följd deraf,
att i komiténs betänkande motiveringen i hufvudsak vore gemensam för
komiténs olika förslag.
Af den historiska återblick, som komitén vid sitt utlåtande fogat och
åberopat, an såge departementschefen sig böra återgifva det vigti gaste af
hvad som rörde sträfvandena, företrädesvis inom Riksdagen, efter tillkomsten
af konsulatförordningen den 4 november 1886 att åstadkomma lindring i
de genom denna förordning fastställa konsulatafgifterna.
Jemte det att vid 1888 års riksdag den motion väckts i fråga om
undersökning af den svenska sjöfartsnäringens tillstånd och beredande af
understöd åt densamma, som föranledt, Riksdagens skrifvelse i ämnet den
14 maj sagda år och sedermera tillsättande den 8 januari 1890 af den
så kallade sjöfartsnäringskomitén, hade vid detta riksmöte samme motionär
föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, att svenska fartyg från och med
år 1889 skulle befrias från att erlägga konsulatafgifter, samt att motsvarande
belopp måtte tillskjutas konsulskassan af statsverket. Framställningen
hade grundats, utom på skeppsrederirörelsens betryckta ställning,
hufvudsakligen derpå, att, då den medgifna lindringen, efter det femdubbla
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
beloppet af afgiften erlagts, endast kunde åtnjutas af regulier trafikerande
fartyg, som vore ett försvinnande fåtal, fartyg i lastfart utan lindring
drabbades af afgiften; att denna vore i synnerhet betungande för lastångare,
som besökte många hamnar, såsom exempel hvarpå anförts, att fölen
medelstor lastångare öfver 1,000 kronor betalts i dylika afgifter; att
konsulatafgiften ej uteslutande användes till konsulernas aflönande; att
konsulerna vore lika mycket afsedde att befordra handelsintressena som
sjöfarten; att rättvisa och billighet fordrade, att fartygen endast skulle erlägga
afgifter till konsulerna i förhållande till det besvär, de förorsakade
desse; och att obilligheten af att fartygen skulle betala denna afgift framginge
ytterligare deraf, att det ålåge dem att dessutom betala konsulerna
särskilda afgifter enligt expeditionstaxan.
Det Andra Kammarens tillfälliga utskott, som haft att behandla motionen,
hade hemstält, att den ej måtte föranleda till någon Riksdagens
åtgärd, hufvudsakligast på den grund, att utredning saknades angående
storleken af de afgifter, svenska fartyg årligen utbetalade till de olönade
konsulerna och vice konsulerna, vid hvilket förhållande utskottet ej kunde
uppgifva beloppet af den kostnad, staten skulle vidkännas, derest förslaget
bifölles. Utskottets hemställan hade af kammaren godkänts.
Vid 1889 ars riksdag hade samme motionär föreslagit, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta
utreda storleken af de svenska fartygens årliga bidrag i konsulatafgifter
samt taga i öfvervägande, om icke fartygen kunde befrias från afgiftens
erläggande, och att härigenom uppkommande brist i konsulskassan tillskötes
af statsverket.
Äfven denna motion hade af det Andra Kammarens tillfälliga utskott,
hvartill den hänskjutits, blifvit afstyrka under hänvisande till den då pågående
undersökningen af den svenska sjöfartsnäringens tillstånd, och saken
hade jemväl denna gång fallit.
Med anledning af Riksdagens förberörda skrifvelse af år 1888, hade
kommerskollegium fått befallning att inhemta yttrande af handels- och
sjöfartsnämnderna samt äfven bereda enskilde skeppsredare och andra intresserade
tillfälle att yttra sig.
Enligt den redogörelse, sjöfartsnäringsko »liten, till hvilken de inkomna
yttrandena öfverlemnats, om deras innehåll meddelat, hade från åtskilliga
svenska rederiers sida uttalats den mening, att konsulatafgiften utgjorde
eu allt för tung beskattning å handelsfartygen. Om äfven densamma vore
mindre känbar för fartyg, som användes på längre resor och sålunda sällan
besökte hamn, blefve dock förhållandet väsentligen annorlunda för andra
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
7
fartyg, i synnerhet ångare, som sysselsattes i kustfart, derunder hamn tidt
och ofta anlöptes, i hvilket fall konsulatafgiften kunde ställa sig såsom en
verklig börda. Väl brukade vid befraktningar af nämnda slag konsulatafgiften,
liksom alla fasta hamnumgälder, hvilka drabbade fartyget, bäras
af befraktare!!, men det vore icke desto mindre klart, att dessa utgifter
måste tagas i betraktande vid fraktbeloppets bestämmande och således i
sjelfva verket komme att i sista hand hvila på vederbörande redare. Då
derjemte fartyg, som ginge i kustfart af någon större utsträckning, icke
under samma kalenderår hunne besöka de särskilda hamnarne tillräckligt
många gånger, för att befrielse från konsulatafgiftens erläggande enligt
gällande bestämmelse skulle medgifvas, hade följden blifvit, att de under
året för fartyget erlagda konsulatafgifter stigit till belopp, som icke stode
i rimligt förhållande till den inseglade frakten. Ett liknande resultat hade
ock uppkommit för ångfartyg, som användes i regelbunden fart på längre
turer, synnerligast då farten endast fortginge en viss del af året.
I betraktande af de olägenheter, hvilka framkallats af den gällande
principen för konsulatafgiftens beräkning, hade från redarnes sida hemstälts,
att konsulatafgiften antingen måtte helt och hållet borttagas, eller
ock bestämmas till ett mindre, fast belopp för hvarje fartyg och derjemte
konsulerna ega att för utförda förrättningar beräkna arfvoden, derför kostnaden
då i viss mån komme att bäras af de handelsintressen, hvilka konsulernas
verksamhet afsåge att befrämja i lika hög grad som sjöfarten.
Med stöd af en af komitén lem nåd öfversigt af den beskattning af
samma slag, som vore införd hos andra sjöfartsidkande nationer, hade
komitén funnit det framgå, att den beskattning, som svenska fartyg, i
likhet med de norska, vore i främmande hamnar underkastade i form af
konsulatafgifter, i många fall utginge med högre belopp än de afgifter af
samma slag, som hvilade på andra nationers fartyg, hvilket förhållande väl
kunde tänkas i sin man verka hindrande under den ständigt växande täflingen
i fraktfarten. Ehuru det under sådana omständigheter visserligen
syntes komitén önskligt att i berörda afseende kunna bereda någon lindring
för vår sjöfart, ansåge komitén härvid icke kunna lemnas ur sigte, att
konsulatafgifterna till väsentlig del utgjorde bidrag till upprätthållande af
det för de båda förenade rikena gemensamma konsulatväsendet, hvarför
spörsmålet om förändring uti ifrågavarande afgifter icke lämpligen syntes
kunna afgöras i det ena landet, utan att samtidigt i det andra riket beslut
fattades i enahanda syfte.
Då de nuvarande konsulatafgifterna vore att anse såsom en väsentlig
förutsättning för att de förenade rikena å vigtigare platser kunde hålla
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
lönade konsuler, samt utan det bidrag, dessa afgifter lemnade, eu dylik
anordning till äfventyra icke alls, eller åtminstone ej i samma utsträckning
som hittills, skulle kunna bibehållas, hade komitén på grund åt
dessa och i öfrig! anförda skäl funnit sig icke för sin del böra föreslå
konsulatafgifternas borttagande eller deras nedsättande i någon väsentligare
mån.
I vissa afseenden hade emellertid komitén ansett åtskilliga jemkningar
beträffande dessa afgifter kunna vidtagas och härigenom rättelse ske i hvad
som måhända mest gifvit anledning till klagomål uti ifrågavarande ämne,
och hade för sin del uttalat önskvärdheten deraf, att, med bibehållande i
det hela af gällande principer i fråga om konsulatafgifterna, lättnader,
såvidt sådant läte sig göra utan men för de för konsulatväsendet erforderliga
inkomster, kunde beredas i vissa angifna afseenden.
Öfver komiténs yttrande i fråga om konsulatafgifterna hade kommerskollegium
den 19 juni 1891 afgifvit utlåtande, deruti kollegium, efter
redogörelse för infordrad utredning från vissa konsuler angående den
minskning i inkomster för konsulskassan, som en hvar af de af komitén
ifrågasatta anordningarna skulle medföra, och för desse konsulers yttranden
i öfrigt, för egen del anfört, att, om än, på sätt i åtskilliga af berörda yttranden
framhållits, de af komitén ifrågasatta lindringar vid konsulatafgifternas
erläggande icke torde vara af den betydelse, att desammas vidtagande
kunde anses innebära någon mera afsevärd lättnad för vår sjöfart, kollegium
likväl, då derigenom i allt fall komine att beredas denna för vårt land så
vigtiga näring fördelen af någon afgiftslindring, samt den förebragta utredningen
syntes gifva vid handen, att det icke vore att befara, att de
ifrågasatta anordningarna skulle komma att medföra vare sig någon för
beståndet och den vidare utvecklingen i rätt rigtning af vårt konsulatväsende
hinderlig minskning i konsulskassans tillgångar, Indika dittills
lemnat ej obetydliga öfverskott, eller någon känbarare inkomstminskning
för de olönade konsulerna och vice konsulerna med deraf följande svårighet
att få dessa befattningar på tillfredsställande sätt besatta, funne sig ega
anledning i hufvudsak biträda komiténs förslag.
Sedan frågan om konsulatafgiftens borttagande förevarit jemväl vid
1892 och 1893"årens riksdagar, hade frågan år 1896 återupptagits af en
motionär i Andra Kammaren, som föreslagit, att Riksdagen ville besluta,
att svenska fartyg skulle från och med påföljande år erhålla full ersättning
för af desamma vid vederbörande konsulat utbetalda konsulat- och
expeditionsafgifter, samt att i riksstaten för år 1897 för ändamålet måtte
uppföras ett förslagsanslag af 175,000 kropor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
9
Statsutskottet hade yttrat att, oaktadt utskottet, med hänsyn till
sjöfartsnäringens tryckta ställning och angelägenheten, att särskildt utrikes
segelfarten erhölle någon lindring i på densamma hyllande afgifter, funnit
syftet med ifrågavarande motion behjertansvärdt, hade utskottet dock, enär
sjöfartsnäringskomiténs betänkande ännu icke varit föremål för Kongl.
Maj:ts slutliga pröfning och dertill komme, att den s. k. unionskomitén
jemväl torde komma att behandla det för Sverige och Norge gemensamma
konsulatväsendet, ansett, att ifrågvarande förslag icke heller då borde föranleda
till någon Riksdagens åtgärd.
Mot utskottets hemställan hade reservation afgifvits af nio ledamöter,
som önskat en Riksdagens skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t vid
förestående behandling af väckta frågor om den svenska sjöfartsnäringens
utveckling täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke lindring måtte kunna
beredas den svenska utrikesfraktfarten genom lemnande af ersättning till
större eller mindre del för de konsulat- och expeditionsafgifter, som vid sådan
fraktfart utbetalades och derefter till Riksdagen inkomma med den framställning,
hvartill förhållandena måtte befinnas föranleda. Utskottets hemställan
hade emellertid i båda kamrarne bifallits.
Vid 1898 års riksdag hade slutligen i Andra Kammaren väckts
motion derom, att Riksdagen måtte besluta, att svenska fartyg från och
med samma år måtte befrias från erläggande af nu utgående konsulatafgift
samt ett förslagsanslag, beräknadt att ersätta det bidrag, konsulskassan
derigenom ginge förlustig, upptagas i riksstaten för 1898 att för samma
ändamål användas.
Motionären, som hänvisat till de af honom i samma ämne förut
väckta motioner, hade erinrat, enär hans föregående motioner i samma
syfte afstyrkts hufvudsakligen på grund af unionella förhållanden, att gent
emot Norge vore likgiltigt, om sjöfartsnäringen eller svenska staten betalade
Sveriges andel i konsulskassans utgifter, och att det förhållande, att
konsulatafgiften vore faststäld genom lag i Norge, ej kunde utgöra skäl
för att denna skatt fortfarande skulle betalas af svenske redare. Motionären
hade slutligen påpekat, att denna skatt blefve så mycket orättvisare, som
Norge, genom att antaga den engelska mätningsregeln, faktiskt förskaffat
sig en nedsättning med cirka en femtedel emot hvad svenska fartyg, mätta
enligt tyska regeln, finge betala.
Statsutskottet, dit frågan remitterats, hade hemstält, dock med
reservation af eu ledamot, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kong]. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t vid förestående behandling af väckta
frågor om den svenska sjöfartsnäringens utveckling täcktes taga i öfver
Bih.
till Riksd. Prof. 1869. 4 Sami. 1 Afd. 98 Häft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
vägande, huruvida, i hvad mån och på hvad sätt lindring i afseende å
konsulatafgiften kunde beredas den svenska utrikes sjöfarten. Utskottet
hade anfört, bland annat, att utskottet, som ansåge motionens syfte, nemligen
sjöfartsnäringens främjande genom ändring i bestämmelserna om
konsulatafgiften, synnerligen beaktansvärdt, likväl icke ansåge sig kunna
förorda bifall till motionen oförändrad, bland annat, af det skäl, att deruti
ifrågasattes rubbning i den för året gällande riksstat, hvartill komme, att
motionären icke förebragt någon utredning angående beloppet af de
konsulatafgifter, som enligt hans yrkande skulle från statsverket utbetalas;
samt att det ofvan berörda, vid 1896 års riksdag föreslagna sätt att åt de
svenska rederierna bereda lindring genom återbetalning af de erlagda
konsulatafgifterna syntes utskottet jemväl förtjena uppmärksamhet.
Statsutskottets hemställan hade af Riksdagen bifallits, i Andra Kammaren
utan diskussion. I Första Kammaren hade erinrats derom, att
unionskomitén icke kommit till något resultat, hvadan den utväg syntes
väl funnen att låta konsulatafgifterna utgå af fartygen, men gifva rederierna
ersättning för förlusten, och att det väckta förslaget lemnade öppet
rum för summans bestämmande. En annan talare hade framhållit, att
man borde göra sjöfartsnäringens omkostnader så ringa som möjligt, så
att svenska fartyg hade fördel deraf framför utländska, och att detta medel
vore att föredraga framför subvention åt vissa sjöförbindelser och seglationspremier.
Af komiténs redogörelse för bestämmelserna om konsulatafgifter i
vissa främmande länder meddelas i statsrådsprotokollet den tabellariska
sammanfattning, komitén uppstält öfver hvad i konsulatafgifter, omsatta i
kronmynt, erlägges i åtskilliga främmande länder, jemfördt med förhållandet
för svenska fartyg af fyra olika drägtighetskategorier. Regeln modifierande
detaljbestämmelser hade dervid lemnats ur räkningen.
Enligt lagstiftningen i nedanstående länder betalas i konsulat- eller
deremot svarande expeditionsafgift för fartyg:
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
11
Om 100 ton.
Om 300 ton.
Om
1,000 ton.
Om 2,000 ton.
Afgifter i
Sverige- Norge.
+ —-
Afgifter i
Sverige- Norge.
+ —
Afgifter i
Sverige- Norge.
+ —
Afgifter i
Sverige- Norge.
+ —
Kr. öre
Kr. öre
Kr. öre
Kr. öre.
Kr. öre
Kr. öre
Kr. öre
Kr. öre
Sverige och Norge.....
6:35
19: 05
63: 5C
127:-
Ryssland.........
5: 76
+ 0:59
11: 52
+ 7:53
34: 56
+ 28.* 94.
66: 24
+ 60: 76
Danmark :
ångfartyg:
halfårsafgift aföööreprton
segelfartyg:
halfårsafgift af 12 öre pr ton
Tyskland: i Europa ....
1: 66
+ 4: 69
4: 98
+ >4=°7
16: 64
+ 46: 86
33: 28
+ 93:7*
utom Europa . . .
3: 32
+ 3:03
9: 96
+ 9:09
33: 28
+ 30: 22
66: 56
+ 60: ^4
Storbritannien (utom Ostasien) .
2: 29
-F 4:06
2: 29
+ 16: 76
2: 29
+ 6l: 21
2: 29
+ 124:7i
Nederländerna.......
1: 50
+ 4:85
3: 75
+ »5:3°
3: 75
+ 59: 75
3: 75
4123:25
Belgien..........
18: —
— II: 65
54: —
— 34: 95
54:-
+ 9= 5°
54: —
+ 73:-
Frankrike.......
10:80
— 4:45
25: 21
— 6: 16
54: —
+ 9:50
54:-
+ 73= -
Spanien:
i hamnar inom Europa och
vid Medelhafvet.....
10: 80
— 4:45
21: 59
— 2: j4
72: —
— 8: 50
90: —
4 37=-
i hamnar utom Europa och
utom Medelhafvet.....
18:-
- 11:65
32: 38
- >3^33
108: —
— 44: 50
126: 05
+ °= 95
Italien...........
7: 20
— O: 85
21: 59
- 2:54
72:-
1
00
ty»
O
144:-
- 17:-
Osterrike-Ungern:
enligt 1846 års ännu gällande
reglemente.......
18: 69
m
N
1
44: 85
— 25: 80
44: 85
+ 18:65
44: 85
+ 82: 15
(enligt förslag till lag angående
reglering af konsulatafgif-
terna..........
7: 12
— 0: 77
8: 90
+ IO: 15
21: 36
+ 42:14
39: 16
4 87:84)
Amerikas förenta stater . . .
a
f g i f t
8 f r i
a.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
Departementschefen har vidare anfört, hurusom komitén uti sin
motivering till eu början framhållit, att komitén icke ansåge sig i detta
sammanhang behöfva närmare ingå i bevisning derom, att sjöfartsnäringen
vore i behof af lättnader eller att för dess höjande kräfdes kraftiga åtgärder,
lagstiftnings- och andra, från statsmagternas sida, under medverkan
af en intresserad och energisk sjelfverksamhet från näringsidkarnes sida.
Emellertid syntes några statistiska data i afseende å den svenska
sjöfartsnäringens utveckling i dess förhållande till å ena sidan rikets folkmängd
och å den andra den utrikes handelsomsättningen tjena till belysande
af frågan, och hade komitén derför från de bifogade tabellerna
meddelat att, räknadt, från år 1875 till och med år 1896:
folkmängden tillväxt med...........................................................
handelsflottans sammanlagda tontal enligt statistikens siffror
minskats med....................................-.......................................-...........
men skulle kunna approximativt beräknas hafva, om icke, på
sätt skett, ur statistiken för år 1895 uteslutits ett afsevärdt antal
fartyg, i verkligheten ökats med.......................................................
till utrikes sjöfart använda svenska fartygs tontal, på grund
af nämnda ändring i statistiken, minskats med ............................
under det att deras tontal i förhållande till hela svenska
handelsflottans tontal ökats, dock endast med ................................
tontalet af de svenska fartygens andel i sjöfarten till och från
Sverige minskats med .......................................................................
och af svenska fartyg i utrikes fart intjenta bruttofrakter
ökats med ..........................................................................-..............
Mot dessa skiftande siffror, som, om de ock gåfve vid handen
en absolut tillväxt af vår handelsflotta och dess användande,
vittnade om en relativ tillbakagång i våra fartygs begagnande i
utrikes sjöfart, framträdde desto kraftigare det förhållandet, att
från 1875 till 1896 hela sjöfarten till och från Sverige ökats med
och den svenska utrikes handelsomsättningens värde stigit
med ej mindre än..............................................................................
Ännu några andra siffror syntes vara af inflytande på frågan om
sjöfartens behof af lättnader från konsulatafgifter.
Under det medeltonnagen för fartyg, använda i utrikes fart, år 1875
varit 216, hade den år 1896 stigit till 256 ton.
Antalet resor på utrikes ort, som belöpte på hvart fartyg, hade varit
5 år 1875, men 11 år 1896.
13,2 %
2.0 %
13,7 %
0,7 %
1.1 %
1,2 %
17.0 %.
167,4 %
47.1 %.
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
13
Af denna ökning i tonnage och antal resor hade blifvit eu följd, att
medelbeloppet konsulatafgifter, erlagda af svenskt fartyg, stigit från att
år 1875 utgöra 47 kronor till år 1896 127 kronor. Att från de till grund
för dessa tal liggande summor af fartyg icke kunnat frånskiljas fartyg i
fart på Norge, borde icke, äfven om talen härigenom blifvit något för
höga, kunna inverka på proportionen talen emellan.
För hvarje resa hade erlagts i konsulatafgifter i medeltal år 1875 10
kronor, men år 1896 14 kronor.
Räknade i förhållande till de intjenta bruttofrakterna hade konsulatafgifterna
år 1875 uppgått till 0,29 procent, men år 1896 till 0,56 procent.
Af dessa siffror framginge, enligt hvad komitén vidare anfört, att
konsulatafgiften numera blifvit en afsevärdare börda, än den varit endast
för ett tjugutal år sedan. Detta komme att i än högre grad blifva händelsen
i den män utvecklingen fortskrede till användandet af större fartyg
och till en allmännare öfvergång till ångfartyg, som kunde göra tätare
resor än segelfartyg. Och ehuru, detta oaktadt, konsulatafgifterna svårligen
kunde anses utgöra i och för sig en så allmänt tryckande börda, att man
allenast af deras nedsättande eller ens deras borttagande skulle vara berättigad
att vänta något synnerligen märkbart uppsving i vår rederinäring
och sjöfart, borde man dock härvid erinra sig, att dessa afgifter vore de
enda, hvilka kunde aflyftas från svenska fartyg, utan att samtidigt det
till dessas förmån gjorda medgifvandet komme utländska fartyg till godo,
och på denna grund i första rummet erbjöde sig, då frågan gälde att lätta
bördorna för och främja vår sjöfart; att de i allt fall till den redan i och
för sig höga summan af de öfriga afgifterna å den svenska sjöfarten lade
ett plus, som kunde verka hindrande och hämmande vid Rättsökande!,
och att de i särskilda fall, såsom för större ångfartyg, som gjorde tätare
resor till flera olika hamnar eller ginge i månadsbefraktning, kunde blifva
verkligt tryckande.
Härtill komme, att de för konsulatväsendet utgående afgifter af
svenska fartyg vore högre än motsvarande beskattning i vissa andra
länder samt betydligt högre än i Tyskland och särskilt i England, från
hvilka länder, jemte Norge och Danmark, våra fartyg mötte den svåraste
konkurrensen. Äfven detta förhållande innebure, om det också i någon
mån kompenserades af högre expeditionsafgifter i sagda länder, en maning
att, så vidt ske kunde, sänka våra fartygs bidrag till denna förvaltningsgren
ned till eller under hvad i enahanda afseende utkräfdes af våra
konkurrenter.
Beredandet åt sjöfarten af lättnad från konsulatafgifterna vore
vidare icke annat än eu gärd af rättvisa. Det vore här samma förhål
-
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
lande som i afseende å vissa andra förvaltningsgrenar, hvilka komitén
i annat sammanhang skulle behandla, att nemligen sjöfarten tillgripits
såsom skatteobjekt för fyllande af dessa förvaltningsgrenars medelsbehof
i större utsträckning, än dess inresse i desamma rättvisligen bort föranleda.
Detta förhållande kräfde i afseende å konsulatväsendet, hvilket till
sin hufvudsakligaste del uppehölles genom en separat beskattning å sjöfarten,
så mycket hellre ändring, som numera de olika hufvudmoment,
som inginge i konsulatväsendets uppgift, undergått en förskjutning derhän,
att institutionen erhållit eu ökad betydelse för det allmänna och
handeln.
Gifvetvis läte sig icke med siffror exakt beräkna, i hvilket förhållande,
med hänsyn till de intressen, konsulerna hade att bevaka,
sjöfartens bidrag till konsulatväsendet borde stå till tillskotten från
andra håll.
Efter en uträkning i detta hänseende, rörande hvilkens detaljer
hänvisades till komiténs tryckta betänkande sidd. 17—19, hade komitén
kommit till det resultat, att icke blott relativt utan äfven absolut af
sjöfarten uttagits ett allt för stort bidrag till konsulatväsendet, i det att
icke blott år från år uppstått öfverskott å konsulatafgifterna, utan äfven
af dessa öfverskott indragits till statsverket betydliga belopp, som sålunda
frångått sjöfarten, utan att komma densamma till godo.
Det funnes således enligt komiténs mening fullt skäl att från sjöfarten
aflyfta den öfvervägande delen af de pålagor för konsulatväsendets
upprätthållande, som nu hvilade å denna näring.
Sedan komitén derefter redogjort för omfattningen af de till konsulsbefattningen
hörande funktioner, hade komitén uttalat den uppfattning,
att konsulsinstitutionen vore en för staten och dess näringsliv så vigtig
sak, att komitén kunde tillstyrka en afgiftslindring åt sjöfarten i förevarande
hänseende endast under förutsättning, att de derigenom bortfallande
tillgångarna i erforderlig mån ersattes från andra håll.
Komitén ansåge derför grundsatsen böra vara den, att eu hvar,
sjöfarande eller annan, som anlitade konsulns biträde, betalade en efter
det arbete, som påkallades, lämpad skälig godtgörelse, men att hvad i
öfrigt erfordrades för konsulatväsendet bestriddes af statsmedel.
Beträffande det omförmälda öfverskottet å konsulskassan hade komitén
meddelat följande från utrikesdepartementets kameralafdelning erhållna
uppgifter:
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
15
1) ct den pa Sverige belöpande andelen af konsulskassans behållningar
åren 1888—97.
den
31
Dag.
december
1888 ............
Summa behållning.
..............kr. 72,720: 33
»
»
»
1889 ..............
.............. » 101,060: 10
»
»
»
1890 ............
.............. » 120,984: 79
»
»
»
1891...........
............. » 69,095: 77
»
»
»
1892 ........
.............. » 102,475: 12
»
»
1893 ........
............. » 124,658: 19]
»
»
»
1894 ........
............. » 156,130: 34
»
»
1895 ...........
............. » 186,254: 30
»
»
»
1896 .........
............. » 219,379: 89
»
»
2>
1897 .........
............. » 262,555: 93
1893—97 i
medeltal
årligen
Sveriges
andel: kr.
32,016: -
Från och med år 1870 hafva af konsulskassans svenska behållning''
levererats till statskontoret följande belopp:
JLÖY U...........
1875.........
—
1879............
1881................
1891...........
10
eller tillhopa kr. 289,061
10.
2)
a till norska statskassan från år 1889 levererade besparingar
konsulskassan:
År 1889
» 1890
» 1891
» 1892
* 1893
» 1894
» 1895
» 1896
» 1897
1898
kr. 35,910: 88
» 47,378: 45
» 42,607: 71
» 52,386: 98
> 54,062: 64
»
o
a
>
46,906: 50
68,453: 52
89,413: 63.
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
Efter framhållande att hvarje ifrågasatt borttagande endast till en
del af konsulatafgiften icke skulle medföra tillräcklig verkan i det afsedda
syftet, hade koinitén kommit till sitt hufvudsakliga förslag om denna
afgifts fullständiga borttagande, för hvilket förslag af förut anförda skäl,
nu icke behöfde redogöras i vidare mån än att genom konsulatafgiftens
borttagande och införandet i stället af en af komitén föreslagen fartygsafgift,
enligt komiténs approximativa beräkningar, den svenska utrikes sjöfarten
skulle vinna en lättnad i pålagor, motsvarande omkring fyra femtedelar
af hvad nu utginge i konsulatafgifter.
Beträffande det alternativa förslag, komitén framstält för den händelse
att icke i båda de förenade rikena träffades samstämmande beslut
om eu sådan ordning, som komitén med sitt hufvudförslag åsyftat, hade
komitén anfört, att det under sådan förutsättning gälde att taga i öfvervägande,
huruvida, i hvad mån och på hvad sätt, intill dess en dylik
ordning, kunde genomföras, den svenska utrikes sjöfarten kunde beredas
lindring från konsulatafgiften med bibehållande af de för de båda rikena
nu gällande gemensamma bestämmelser rörande denna afgift.
Den enda utväg, som då syntes erbjuda sig och hvilken komitén,
med hänsyn till angelägenheten af det uppstälda målets vinnande, under
den angifna förutsättningen tillstyrkte böra anlitas, vore den inom Riksdagen
äfven ifrågastälda, nemligen att låta konsulatafgifterna qvarstå men
för svenska fartyg bevilja restitution af desamma.
Enligt hvad förut angifvits, skulle det förslag, komitén företrädesvis
omfattat, bereda den svenska sjöfarten eu lättnad från afgifter till konsulatväsendet
med omkring fyra femtedelar af hvad nu i konsulatafgifter
uttoges af densamma, och borde alltså, då restitutionsförslaget förutsatte,
att nu gällande konsulatförordnings stadgande!! om konsulatafgifterna lemnades
orubbade, och med detta förslag således icke skulle vara förenade
några nya eller höjda afgifter, restitutionen af erlagda konsulatafgifter
skäligen icke heller böra sträckas längre än till 80 procent af dessa afgifter.
Då konsulatafgifterna af svenska fartyg år 1896 uppgått till i rundt
tal 203,000 kronor, men antagligen kunde för år 1899 beräknas till inemot
220,000 kronor, syntes det förslagsanslag, som för ändamålet borde af
Riksdagen äskas, kunna för år 1899 föreslås till 175,000 kronor. Med
sjöfartens utveckling komme dock beloppet att behöfva successivt höjas.
Under nu ifrågavarande förutsättning hade komitén derför hemstält,
att till innevarande års Riksdag måtte aflåtas proposition om ställande
till Kongl. Maj:ts förfogande af ett förslagsanslag ä 175,000 kronor
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
17
att användas till restitution åt vederbörande svenska fartygs rederier af 80
procent af de för deras fartyg under året erlagda konsulatafgifter; samt
att Kongl. Magt måtte meddela närmare bestämmelser angående vildren
och sättet för restitutionens åtnjutande.
Jemlikt Kongl. Maj:ts beslut den 9 december 1898 hade kommerskollegium
erhållit uppdrag att öfver komiténs förslag afgifva utlåtande.
Sedan emellertid norska regeringens ofvan omförmälda meddelande ingått,
hade herr ministern för utrikes ärendena underrättat kommerskollegium
att, då komiténs hufvudförslag måste anses förfallet, kollegii utlåtande
endast borde omfatta det alternativa förslaget om restitution af erlagda
konsulatafgifter.
Efter det Stockholms handels- och sjöfartsnämnd samt handels- och
sjöfartsnämnderna i Göteborg, Malmö, Helsingborg och Gefle till kommerskollegium
afgifvit infordrade yttranden, hade kollegium den 31 sistlidne
januari afgifvit utlåtande i ärendet och dervid till en början anmält, att
samtliga nyssnämnda handels- och sjöfartsnämnder sammanstämmande tillstyrkt
komiténs förslag.
För egen del hade kommerskollegium förklarat sig icke kunna dela
komiténs uppfattning att med hänsyn till de flera olika intressen, som
konsulatinstitutionen hade att tillgodose, utgifterna till konsulatväsendet
skulle i allt för hög proportion uttagas af sjöfarten, liksom kollegium icke
heller funnit stöd för komiténs förslag kunna hemtas från det förhållandet,
att år från år skulle hafva uppstått öfverskott å konsulatafgifterna, emedan
öfverskottet utgjorde behållning på konsulskassans samtliga tillgångar, således
äfven inberäknadt. statsanslaget, vid hvilket förhållande öfverskottet
lika väl skulle kunna häntyda derpå, att statsanslaget varit högre än erforderligt.
Då kollegium emellertid, trots denna olikhet i uppfattning, ansett sig
ega anledning i hufvudsak tillstyrka komiterades förslag, hade kollegium
till stöd derför anfört följande.
Bland afgifter, som utginge af sjöfarten, ansåge kollegium särskilt
en, nemligen den, som utginge under benämning af lastpenningar, vara
till sin natur af beskaffenhet att ur rättvisans synpunkt sjöfarten icke
längre borde med densamma betungas. Den vore nemligen närmast att
jemföra med en grundskatt på sjöfartsnäringen, som, sedan dylika skatter
aflyftats från andra näringar, borde kunna påkalla åtnjutande af samma
förmån.
Tid efter annan hade ock förslag väckts om borttagande af denna
afgift, men då, på grund af gällande traktater med främmande makter,
Bil. till Riksd. Prof. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 98 Höft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
afgiftens borttagande skulle komma att gälla jemväl de utländska fartygen,
samt vår utrikes sjöfart i högre grad bedrefves med utländska än med
inhemska fartyg, och lastpenningarnes borttagande sålunda skulle komma
företrädesvis de utländska fartygen till godo, hvarjemte och då afgiften
utginge med visst belopp af fartygens drägtighet, till följd hvaraf konkurrensförmågan
hos de utländska, i allmänhet större fartygen skulle än
vidare ökas, fördelen för den svenska sjöfarten af lastpenningarnas borttagande
kunde ifrågasättas, hade dessa förslag icke föranledt någon åtgärd.
Då alltså omständigheterna förhindrade den svenska sjöfartsnäringens
befriande från en, enligt kollegii mening, orättvis skatt, syntes det vara
desto angelägnare att, der så ske kunde, i ersättning härför bereda sjöfarten
lättnader på andra områden, och syntes i sådant afseende konsulatafgifterna,
hvilka, i likhet med lastpenningarna, drabbade den utrikes sjöfarten
och hvilka, på sätt komitén ock framhållit, vore af beskaffenhet att
kunna aflyftas från svenska fartyg, utan att samtidigt de till dessas förmån
gjorda medgifvanden komme jemväl utländska fartyg till godo, väl egna
sig för ändamålet.
Hvad beträffade den föreslagna lättnadens omfattning eller att statsverket
skulle öfvertaga fyra femtedelar af konsulatafgiften, ansåge kommerskollegium
förslaget väl innebära en relativt stor lättnad; men då dels
det belopp, hvarom här vore fråga eller omkring 175,000 kronor, fördeladt
på hela den utrikes sjöfarten icke kunde anses för de enskilda näringsidkarne
innebära större lindring, än att en nedsättning af beloppet, i den
mån den ur statsverkets synpunkt skulle kunna vara af någon betydelse,
skulle verka till att göra lindringen nästan ändamålslös, dels beloppet helt
säkert i allt fall icke uppginge till hvad af den svenska sjöfarten utginge
i lastpenningar, i hvilket afseende kollegium dock ej vore i tillfälle att nu
lemna närmare utredning än att samfäldt, således af såväl svenska som
utländska fartyg, beloppet af lastpenningarne för år 1897 uppgått till
555,489 kronor, hade kollegium för sin del ej något emot förslaget i detta
afseende att erinra.
På det att den lindring, som kunde beredas sjöfarten, skulle komma
densamma så fort som möjligt till godo, ansåge kollegium, lika med komitén,
att det vore önskligt, att Kong]. Maj:t vidtoge sådan åtgärd, att den
ifrågasatta restitutionen kunde komma att afse konsulatafgifterna för innevarande
år.
På grund af det sålunda anförda hade kommerskollegium tillstyrkt,
att till restitution af fyra femtedelar af de konsulatafgifter, som under
innevarande år vore eller blefve af svenska fartyg i enlighet med konsulatförordningen
erlagda, måtte beredas erforderliga medel.
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
19
Då komiténs förslag icke omfattat någon närmare redogörelse derför,
huru komitén tänkt sig vilkoren och sättet för åtnjutande af den föreslagna
restitutionen af erlagda konsulatafgifter samt verkställandet af den
med restitutionen förbundna kontroll och redovisning, hade departementschefen
anmodat komitén att i detta afseende afgifva förslag till erforderliga
bestämmelser.
Uti detta hänseende hade komitén i utlåtande den 16 nästlidne februari
anfört följande.
Af de sätt för restitutionens genomförande, som antydts i komiténs
utlåtande, hade komitén ansett det första, enligt hvilket af konsulatafgiften
endast skulle till konsuln eller vice konsuln erläggas 20 procent och afgiften
i öfrigt debiteras, hvarefter respektive konsulskassan, vederbörande
konsul eller vice konsul skulle genom utrikesdepartementets kameralafdelning
från det ifrågastälda statsanslaget godtgöras återstoden af afgiften,
icke böra vidare ifrågakomma, då detta sätt, hvad också antyddes i utlåtandet,
svårligen kunde genomföras utan en ändring i den för de förenade
rikena gemensamma konsulatförordningen jemte instruktionen dervid
samt skulle föranleda ett säkerligen ganska afsevärdt ökadt arbete för sagda
kameralafdelning.
Vid öfvervägande af de olika utvägar, som i öfrigt kunde erbjuda
sig för sakens ordnande, hade komitén fäst hufvudvigten dervid, att ordnandet.
skedde på ett för redarne beqvämt, på samma gång som ur kontrollsynpunkt
betryggande sätt, utan att för statsverket föranleda särskilda
kostnader för ökade arbetskrafter i de embetsverk eller hos de
myndigheter, som kunde få de af restitutionen föranledda göromålen sig
anförtrodda.
Det kunde dervid ifrågakomma att i embetsväg tillställa vederbörande
redare de andelar af erlagda konsulatafgifter, som borde till dem återställas.
Detta sätt skulle emellertid föranleda, utom mycket skrifveri, dels
infordrande af specifik redovisning äfven för uppbörden af sådana konsulatafgifter,
som finge af konsulstjenstemän odeladt behållas, hvilken redovisning
för 1899 möjligen ej skulle kunna åstadkommas, dels den olägenhet,
att restitution ej kunde ske, förr än redovisning för uppburna konsulatafgifter
för året ingått och granskats.
Det ville derför synas komitén, som om saken ordnades enklast,
utan eftergifvande af erforderlig trygghet mot missbruk, genom att konsulatafgiftsqvittot
blefve att anse såsom en anvisning på 80 procent af det
derå qvitterade beloppet, och att denna anvisning kunde få af redaren sjelf
företes till inlösen hos någon offentlig myndighet.
20
Statsutskottets Utlåtande AT:o 68.
Lämpligen kunde då åt länsstyrelserna samt, för Stockholm, direkt
åt statskontoret, uppdragas att infria de anvisningar, konsulatsafgiftsqvittona.
innebure, hvarefter redovisning för utbetalningarna i vanlig ordning borde
afgifvas till kammarrätten.
Hvad beträffade kontrollen, syntes det komitén, att konsulatafgiftsqvittona,
hvilka, utfärdade af offentlig embetsman, borde tillerkännas vitsord,
utgjorde fullt betryggande verifikationer. Vid uppbörd af konsulatafgift,
som helt eller delvis tillfölle konsulskassan, skulle för öfrigt användas
faststälda qvittoblanketter med talonger, som tillhandahölles från
utrikesdepartementet. Skulle för framtiden ytterligare kontroll anses nödig,
kunde en sådan åstadkommas genom föreskrift, att i hvarje fall skulle användas
sådana qvittotalonger, hvilka då borde öfverlemnas till kammarrätten
för att, sammanstälda med de dit såsom bilagor till räkenskaperna
ingående qvittona, tjena såsom verifikationer. Men komitén ansåge denna
ytterligare kontroll icke erforderlig, helst äfven qvitton från konsuler och
vice konsuler, som icke hade att redovisa konsulatafgift eller del deraf till
konsulskassan, gifvetvis borde undertecknas och förses med embetssigill
eller stämpel samt dagtecknas.
För följande år syntes dock böra föreskrifvas, att äfven för qvitton
å konsulatafgifter, som ej helt eller delvis skulle till konsulskassan redovisas,
skulle användas blanketter enligt faststäldt formulär; och borde,
likaledes för tiden efter år 1899, konsulatafgiftsqvittot upptaga det deri
qvitterade beloppet, som erlagts i främmande myntslag, äfven i svenskt
mynt. För 1899 syntes det skola blifva nödigt tillställa vederbörande
länsstyrelser den uträkning för konsula tafgiftsuppbörden, som funnes från
utrikesdepartementet utgifven.
Fn svårighet mötte i afseende å feldebitering eller uraktlåtet erläggande
af konsulatafgifter; men då de fall, när sådant inträffade, enligt
erfarenheten icke vore och svårligen kunde blifva af stor omfattning, syntes
något skäl icke förefinnas att med hänsyn härtill uppskjuta afgiftsrestitutionen,
intill dess en granskning skett af konsulatafgiftsuppbörden, hvarför
då också måste stadgas specifik redovisning i hvarje fall. Saken syntes
kunna i sina hufvuddrag ordnas enligt följande grunder:
1) Egare af svenskt fartyg är berättigad att af statsmedel restitutionsvis
återfå 80 procent af den konsulatafgift, som enligt af vederbörande
konsul eller vice konsul utfärdadt behörigt qvitto år 1899 erlagts för
fartyget.
2) Restitutionen sökes skriftligen af fartygets redare eller den honom
företräder hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der far
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
21
tyget har sin hemort, eller hos statskontoret, om fartygets hemort är
Stockholm.
Vid sådan ansökan, som skall vara till myndigheten inkommen före
utgången af år 1900, fogas qvitto eller qvitton å de konsulatafgifter, hvilka
intill medgifven procent äskas restituera*^.
3) Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller statskontoret utanordna^
efter granskning af handlingarnas formella rigtighet, beloppet. Qvittot,
hvarå utgiften grundats, vidlägges räkenskaperna såsom verifikation.
4) Redovisning för utbetalningar från det för beredande af konsulatafgiftsrestitution
beviljade förslagsanslaget afgifves i vanlig ordning till
kammarrätten.
5) För det fall, att. konsulatafgift, som bort år 1899 utgå för svenskt
fartyg, till konsul eller vice konsul ej erlagts eller erlagts till lägre belopp
än vederbort, samt afgiften eller skilnadsbeloppet i hemlandet uttagits hos
redaren, må medgifven restitution deraf erhållas på grund af det qvitto,
som lemnats af den myndighet här i riket, till hvilken afgiften eller skilnadsbeloppet
erlagts.
6) Har konsulatafgift år 1899 erlagts, då sådan ej bort utgå, eller
erlagts till högre belopp än vederbort, och har för det sålunda origtigt
erlagda beloppet sökts och erhållits restitution intill medgifven procent,
återbetalas till redaren endast 20 procent af det för mycket erlagda beloppet,
medan 80 procent deraf godtgöres restitutionsanslaget..
öfver detta förslag till hufvudgrunder i afseende å den ifrågasatta
restitutionen hade statskontorets utlåtande infordrats; och hade statskontoret
i utlåtande den 2 innevarande mars i ärendet anfört hufvudsakligen följande.
I likhet med komitén fäste jemväl statskontoret synnerlig vigt deruppå,
att ordnandet af nu föreliggande angelägenhet koinme att ske på ett
för redande beqvämt, på samma gång som ur kontrollsynpunkt fullt betryggande.
sätt. För den skull arisåge ock statskontoret det vara lämpligt,
att skriftlig. ansökning om restitution, med bifogande af konsulatafgiftsqvittot,
i original, afleinnades till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det
län, der fartyget hade sin hemort, eller, derest fartygets hemort vore
Stockholm, till någon der befintlig, för ändamålet lämplig myndighet, och
att dessa myndigheter skulle ega att, efter granskning af handlingar^,
utanordna behörigt belopp, hvarefter det eller de qvitton, hvarå utgiften
grundats, skulle biläggas räkenskaperna som verifikation.
Men med hänsyn till nödvändigheten af en effektiv central kontroll
å ifrågavarande medels utbetalning, ansåge statskontoret att, om än med
-
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
len kunde utbetalas genom lokala myndigheter, oaflåtlig kontroll derå
borde utöfvas af en central myndighet, som egde noggrann kännedom
om alla på utbetalningen inverkande förhållanden, och hvilken myndighet''
vore i stånd att med sakkunskap meddela de närmare föreskrifter,
hvilka kunde i allmänhet eller för särskilt fall erfordras. Då statskontoret
icke egde förutsättningar i berörda hänseende, ansåge detta embetsverk
det vara föga lämpligt att ifragakomna bestyr ålades statskontoret,
utan torde detsamma böra tillkomma kommerskollegium, hvilket.
vore den centrala myndighet, som hade att handlägga sjöfartsärenden.
Beträffande derefter komiténs hemställan att- ett särskilt förslagsanslag
å 175,000 kronor måtte för ifrågavarande ändamål beviljas hade
statskontoret erinrat, att då det enligt komiténs förslag endast vore fråga
om restitution för de konsulatafgifter, som erlagts eller komme att erläggas
under innevarande år, lämpligare vore att, sedan Riksdagens medgifvande
till den ifrågasatta lindringen erhållits, statskontoret finge befallning
att förskottera de medel, som kunde för ändamålet erfordras.
På grund af hvad sålunda anförts hade statskontoret ansett, att utbetalningen
af ifrågasatta restitutionsmedel borde ordnas på följande sätt:
Restitutionen sökes skriftligen af fartygets redare eller den honom
företräder hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der fartyget
har sin hemort eller, om fartygets hemort är Stockholm, hos kommerskollegium.
Vid ansökningen, som skall vara ingifven före utgången af år
1900, fogas af vederbörlig myndighet utfärdadt qvitto å de konsulatafgifter,
hvilka intill medgifven procent må restitueras.
Har ansökningen ingifvits till kommerskollegium, utanordna^ restitutionsbeloppet
af detta embetsverk. Ingifves deremot ansökningen till Kongl.
Maj:ts vederbörande befallningshafvande, åligger det denna myndighet att,
efter granskning af handlingarne och med iakttagande åt de närmare föreskrifter,
som kunna varda" af kommerskollegium meddelade, utanordna
restitutionsbeloppet förskottsvis af under händer varande medel, hval efter
förskottsanordningen jemte de handlingar, på hvilka anordningen grundats,
höra, på sätt i kongl. kungörelsen den 12 december 1879 finnes föreskrifvet,
till kommerskollegium öfversändas med begäran om förskottets
ersättande. Efter granskning af anordningsåtgärdens behörighet ersätter
kommerskollegium förskottet, hvarefter anordningshandlingarne såsom verifikation
biläggas den redovisning för de utgifna restitutionsbeloppen,
hvilken bör ingå i kommerskollegii räkenskaper; och bör kommerskollegium
undfå befallning att- utfärda de närmare föreskrifter och vidtaga de
åtgärder i öfrigt, som kunna anses vara af behofvet påkallade.
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
23
Då nu ifrågastälda sätt för beredande af lindring i konsulatafgifterna
endast vore att betrakta såsom provisoriskt, hade statskontoret ansett det
åt embetsverket förordade tillvägagåendet för restitutionens verkställande
kunna tillämpas jemväl under den tid, som efter innevarande års utgång
kunde komma att förflyta, innan den för sjöfartsnäringen afsedda lindring
kunde på ett enklare sätt komma densamma till godo.
För egen del har departementschefen anfört följande.
Lika med komitén ansåge han sig icke behöfva ingå på någon närmare
redogörelse för den svenska sjöfartsnäringens nuvarande betryckta
läge eller för de antagliga orsakerna till detta för landet i det hela mycket
ogynsamma förhållande. Likaledes funne han det, med stöd särskilt af
hvad enligt den historiska redogörelsen i ärendet förekommit uti Riksdagens
kamrar, kunna betraktas såsom ådagalagdt, att ett allmänt intresse
förefunnes för att bereda sjöfartsnäringen lättnader, särskildt genom afgiftslindringar.
I detta hänseende Lomme konsulatafgiften i främsta rummet
i fråga, derför att densamma kunde borttagas eller, såsom nu närmast vore
ifrågasatt, restitueras, utan att motsvarande förmån Lomme främmande
nationers fartyg till del.
Ginge man ut ifrån denna synpunkt, blefve det i sjelfva verket af
ringa eller ingen betydelse att undersöka, huruvida konsulatafgiften i och
för sig vore högre än som motsvarades af konsulatinstitutionens gagn för
sjöfarten, eller huruvida sjöfartsnäringen åtminstone skulle kunna anses
bidraga till denna institutions uppehållande med jemförelsevis högre belopp
än de tindra näringar, som hade behof af densamma.
A andra sidan måste framhållas att, om restitution till större eller
mindre del af konsulatafgifter medgåfves, deraf icke finge anses följa, att
allt skulle vara gjordt, som på afgiftslindringens väg kunde uträttas för
sjöfartsnäringens underlättande.
I fråga om beloppet af den föreslagna restitutionen hade departementschefen
intet att erinra. Äfven om bestämmandet af fyra femtedelar
såsom den andel, som borde restitueras, måste anses vara i viss man
godtyckligt, funne han, ur den förut angifna synpunkten, intet att invända
mot denna proportion. Bestämdes en lägre andel, skulle hela restitutionen
löpa fara att blifva till allt för ringa nytta.
Uppenbart vore, att anordningen med restitution af erlagda konsulatafgifter
icke kunde vara annat än provisorisk. Det kunde icke vara lämpligt
att under längre tid först utkräfva fulla konsulatafgifter och derefter
restituera den större andelen af samma afgifter. En omreglering af konsulatafgifterna
i sådan rigtning, att dylik restitution måtte kunna undvikas,
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 68.
måste alltså fortfarande eftersträfvas; men då denna orareglering kunde
komma att af flera samverkande orsaker fördröjas, syntes man icke böra
tveka att, i afbidan på denna omreglering, bestämma sig för den föreslagna
restitutionen såsom en ändamålsenlig provisorisk åtgärd. Deremot funnes
enligt departementschefens förmenande i detta fall icke några sådana
särskilda omständigheter, som kunde föranleda dertill, att den föreslagna
restitutionen skulle afse redan de afgifter, som under nu löpande statsregleringsår
erlagts eller komme att erläggas, utan syntes lämpligast vara,
att medel nu äskades för restitution af afgifter, som komme att betalas
under nästkommande år.
Frågan om sättet och vilkoren för restitutionens åtnjutande vore
icke af beskaffenhet att böra föreläggas Riksdagen; och ville departementschefen
i detta hänseende endast omförmäla att, enligt hvad han under
hand inhemtat från chefen för kommerskollegium, något hinder från detta
embetsverks sida icke syntes möta emot de af statskontoret föreslagna
anordningar.
Kongl. Maj:ts förevarande framställning, hvilken, på sätt af statsrådsprotokollet
inhemtas, är närmast föranledd af nästlidet års Riksdags i ämnet
aflåtna skrifvelse, innebär, enligt utskottets uppfattning, eu under de närvarande
förhållandena lämplig utväg att genom lättnader i afseende å
konsulatafgifterna bereda den svenska sjöfarten någon lindring, utan att
samma förmån må komma jemväl den med densamma täflande utländska
sjöfarten till godo. Såväl på grund häraf som med hänsyn till öfriga till
stöd för framställningen anförda skäl finner utskottet sig böra tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande förslag; och hemställer derför, .
att, i afbidan på omreglering af konsulatafgifterna,
Riksdagen må på extra stat för år 1900 anvisa ett förslagsanslag
å 175,000 kronor för att till svenska fartygsrederier
må kunna, enligt de närmare bestämmelser Kongl.
Maj:t kan finna godt meddela, återbetalas fyra femtedelar
af hvad under samma år kan komma att utgifvas såsom
konsulatafgifter för rederierna tillhöriga fartyg.
Stockholm den 21 april 1899.
På statsutskottets vägnar:
P. PEHRSON.
Stockholm 1899. Kungl. Boktryckeriet. P. Å. Norstedt & Söner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.