Sök i Ratio Lex

Utlåtande, med anledning af en inom Andra Kammaren väckt motion, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. 3faj:t ville inleda förhandlingar om aftal mellan Sverige, Norge och Danmark rörande en samfäld deklaration till öfrig a magter, hvarigenom de skandinaviska staterna förklara sig för principielt och permanent neutrala.

1899-04-28 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1899:73, Utlåtande, med anledning af en inom Andra Kammaren väckt motion, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. 3faj:t ville inleda förhandlingar om aftal mellan Sverige, Norge och Danmark rörande en samfäld deklaration till öfrig a magter, hvarigenom de skandinaviska staterna förklara sig för principielt och permanent neutrala.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

1

N:0 73.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1899, kl. 3 e. m.

Utlåtande, med anledning af en inom Andra Kammaren väckt

motion, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med

anhållan, att Kongl. 3faj:t ville inleda förhandlingar

om aftal mellan Sverige, Norge och Danmark rörande

en samfäld deklaration till öfrig a magter, hvarigenom

de skandinaviska staterna förklara sig för principielt

och permanent neutrala.

(1 U. A.)

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 108, har herr

A. Hedin med flere föreslagit, dels att Riksdagen ville i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade snarast inleda förhandlingar

angående aftal mellan Sverige, Norge och Danmark om en samfäld deklaration

till öfriga magter, hvarigenom de tre skandinaviska staterna förklara sig

för principielt och permanent neutrala, dels ock att Riksdagen ville för ändamålet

till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag å tiotusen kronor.

till stöd för förstnämnda yrkande hafva motionärerna hufvudsakligen

anfört följande:

Bih. till Riksd. Prat. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 4!) Höft. (N:o 73).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

Åtskilliga omständigheter hade under de senare årtiondena föranledt,

att inom de tvenne stora stater, som vore våra grannar, den allmänna

opinionen i den ena betraktade Sverige med misstro såsom sannolik fiende,

i den andra åter ansåge sig hafva rätt att påräkna Sverige som bundsförvandt

i ett blifvande krig mellan båda.

Det folie lätt i ögonen, att denna opinion innebure den största fara

för vårt land. Och det vore ej mindre visst, att en officiel demonstration,

hur upprigtig den än måtte vara, t. ex. försäkringar i trontal eller ett tillkännagifvande,

att en tidning, som fört ett lättfärdigt och dåraktigt språk

uti internationella angelägenheter, ej uttalat regeringens mening, icke vore

egnad att rubba meningar, de der utom vårt land hunnit rotfästa sig såsom

på samma gång en folktro och en faktor i statsmännens beräkningar.

Ty just de, till hvilka försäkringarna rigtades, ansåge fredsvänligheten för

ett alla regeringars obligatoriska talesätt, och tvekade ej — hur orätt det

än vore — att efter graden af sin egen diplomatiska ärlighet bedöma

andras.

Vår regerings förklaringar, hennes vederläggningar af falska uppgifter

om hennes politiska tendenser, syntes motionärerna behöfva stödet af en

folkmening, så tydligt och tillförlitligt uttryckt, att den ej kunde i god tro

blifva föremål för tvifvel eller misstanke. De syntes behöfva det så mycket

hellre, som de konstitutionella garantierna för den utrikes politikens handhafvande

i enlighet med folkets åskådningssätt och önskningar enligt motionärernas

förmenande vore svaga, så att det läte sig befara, att regeringens

okontrollerade politik kunde, i strid med en fredligt sinnad, men

tigande folkvilja, föra landet in i förvecklingar, som kunde leda till krig.

I Sverige visste man, men utlandet visste det ej, att svenska folket till

sitt oändligt öfvervägande flertal intet högre önskade än en på fredens bevarande

rigtad neutralitetspolitik. Denna folkönskan borde derför uttalas

på ett sätt, som ej lemnade rum för någon misstro till freds vänlighetens

upprigtighet eller till folkets vilja att i den rigtningen inverka på regeringens

åsigt och handlingssätt. Med ett sådant stöd skulle en regering,

om hon i allt sitt görande och låtande i mellanfolkliga ärenden följde de

regler, en på fredens bevarande rigtad politik föreskrefve, kunna tillvinna

sina förklaringar och försäkringar en tillit, som de, ehuru sanningsenliga

och ärliga, eljest skulle hafva svårt att förvärfva.

Tvenne omständigheter syntes göra den nuvarande tidpunkten lämpligare

än någon föregående för en meningsyttring af regering och repre
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

3

sentation samfäldt, afsedd att undanrödja vådor, som kunde härflyta af

felaktiga föreställningar hos främmande staters såväl regeringar som folk.

Den ena vore de stora uppoffringar för försvaret, som efter en lång

period af förlamande menings- och intressemotsatsers kamp beslutats af

Eiksdagen. Det skulle ej numera kunna sägas, att Sverige gjorde anspråk

på en passiv, försvarslös neutralitet, på neutralitetens fördelar, utan att ega

vilja och förmåga att uppfylla dess förpligtelser.

Den andra omständigheten, som bjöde motionärerna att begagna den

nuvarande tidpunkten, vore ryske kejsarens fredsmanifest. Alla hade med

den största tillfredsställelse och erkänsla lyssnat till Hans Maj:t Konungens

yttrande härom i trontalet vid riksdagens öppnande. Då kejsaren af Ryssland

fördömt rustningsraseriet i samma ord, som förut i lång tid ljudit

från fredsvännernas läger, men som lika länge förhånats dels såsom en

skildring af vackra drömsyner, dels till och med såsom en opposition mot

en af Gud instiftad jernets och blodets verldsordning, så vore det ej möjligt

att sluta sina ögon för det stora, det verldshistoriska faktum, att idéernas

arbete omsider bemägtigat sig en ny mark inom samhällsrymder, der

det länge sett ut, som om fred på jorden aldrig skulle blifva annat än det

tommaste bland ord. Om under en sådan tänkesättens rigtning små folk

kunde, utan förmätna anspråk att inverka på de stora magternas rådslag,

erbjuda en för ingens intressen förnärmande medverkan till vinnande af det

mål, som alla förklarat sig vilja arbeta för, så skulle detta enligt motionärernas

åsigt hafva att påräkna ett beredvilligt erkännande från alla dem,

som i sina loford öfver den ryske kejsarens manifest uttalat sin verkliga

mening. En förklaring om principiel och ständig neutralitet — den nu

för de små staterna naturliga utvecklingen af den tillfälliga neutraliteten

— borde på intet sätt kunna ingripa i de stridiga intressen, som — enligt

hvad man redan kunde förutse — skulle komma att sammandrabba vid behandlingen

af det detaljerade konferensprogrammet.

De smärre, de sekundära, deribland de skandinaviska staternas sammanslutning,

såsom ständigt neutrala, till ett fredsförbund vore en gammal

tanke, för hvilken betydande röster äfven höjt sig i andra land.

Den schweiziske historikern och rättsläraren C. Hilty, professor vid

universitetet i Bern, hade i en skrift »Om krig och fred» framhållit ökandet

af de evigt neutrala staternas antal såsom ett verksammare, mera lofvande

medel för uppnående af eller närmande till fredsvännernas mål än

skiljedomen, hvilkens betydelse han väl icke förnekade, men mot hvars

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

öfverskattande han varnade, »enär skiljedomsafgörelse af alla tvister mellan

suveräna stater är en åtminstone för närvarande omöjlig och outförbar

åtgärd». Han yttrade:

»En annan, enligt vår mening utsigtsrik fråga är ökandet af de evigt

neutrala staternas antal och upprättandet af en förbindelse dem emellan,

hvilken blefve ett verkligt fredsförbund. Det gifves nu blott tre sådana

stater i Europa, men hvilkas europeiska bestånd som ''sådana evigt neutrala

länder hvilar på ganska olika dokument från olika tid, och livilka ej hafva

någon förbindelse sins emellan. Ja, man har ännu år 1889 gjort den föga

tröstande erfarenheten, att ganska inflytelserika röster då försökte att ifrågasätta

just denna eviga neutralitet, som öfver hufvud är ett folkrättsligt, ännu

föga faststäldt begrepp. Äfven den enkla neutralitetens rättigheter och

pligter äro ännu ej så faststälda, som de nödvändigt borde vara, och en

berömd skiljedom, som den gången egde rum på schweizisk botten, blef

till slut nästan ett teoretiskt misslyckande. Men det gifves sannolikt äfven

andra stater i Europa, än Schweiz, Belgien och Luxembourg, som skulle

önska att vara evigt neutrala, om detta vore möjligt att åstadkomma genom

ett tillfredsställande folkrättsligt erkännande, och hvarför skulle det

ej vara händelsen? Hvilken fördel för Europas fred, om en gång blott

ett ringare antal stater, i stället för såsom nu det stora flertalet, ännu

återstode, som för den större sjelfbestämningens skull undandroge sig denna

ständiga neutralisering och framgent utgjorde undantaget, icke regeln, men

gent emot hvilka alltid stode ett kraftigt och varaktigt fredsförbund af de

evigt neutrala, för de förres eget folk ett ständigt föredöme af ett annat

och måhänfla bättre statstillstånd! Det förtjenar kallas rent af en dåraktighet

af de redan nu evigt neutrala, att de ej längesedan förenat sig till

ett slags ömsesidig garanti, af åtminstone teoretisk art, mot alla angrepp

och dermed tagit initiativet till vidare främjande af ändamålet.»

I eu sammanslutning af ett större antal principielt och permanent —

»evigt» — neutrala stater, såge författaren den mägtigaste faktor för verldsfredens

tryggande, som fredsvännerna för närvarande kunde verka för. Ett

sådant fredsförbund skulle vinna en städse ökad inflytelse och lättare, än

någon skiljedomsinrättning, förverkliga den opartiska förmedlingsinstansen

uti internationella tvister.

Efter en kort framställning om huruledes det schweiziska förbundet

vid vissa tillfällen upprätthållit sin neutralitet gent emot uppmaningar från

andra magter att öfvergifva densamma, hafva motionärerna vidare erinrat,

hurusom tidigare än någon annan den bekante ekonomisten Gr, de Molinari,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande Ko 73

5

chefredaktör för Journal des Économistes, sedan nära ett hälft sekel

sökt att väcka de smärre staterna, »de för fredens bevarande mest intresserade

nationerna», till besinnande af den uppgift, hvilken vore dem förelagd

såsom fredsstiftare. Påminnande om, huru de neutrales bemödanden

under tidernas lopp efter hand inskränkt de krigförandes s. k. rättigheter,

Indika i all synnerhet England sökt att gifva en obegränsad utsträckning,

hade han i den europeiska pressen förordat hvad han någon gång kallat

ett »fredssyndikat» eller ett »de neutrales förbund» af de sekundära staterna,

som vore i stånd att, vid en allmän krigsfara, lägga sin tyngd i

fredens vågskål. För ett sådant förbund vore upprättandet af ett fast

skiljedomstribunal en lättare åtgärd, än för de stora magterna, som under

alla fredsförsäkringar beherskades af oaflåtlig rivalitet, alltjemt misstänksamt

bevakade och oupphörligt sökte öfverträffa hvarandras krigsförberedelser.

En svag punkt företedde Molinaris förslag derutinnan, att han, om

än såsom en mindre sannolik eventualitet, förutsatte neutralitetsförbundets

väpnade ingripande mot fredsstöraren. De nuvarande principielt neutrala

staterna skulle sålunda öfvergifva en ställning, hvilken omsider blifvit så

häfdvunnen och befäst i den allmänna meningen, att den nu utgjorde en

derigenom — vida mer än genom de internationella aftalen — tryggad folkrättslig

institution. Molinaris namnkunnige landsman, freds- och skiljedomstankens

oförtröttade apostel, Frédéric Passy, hade ock derför begränsat sitt

godkännande af förslaget om en sammanslutning till samverkan mellan de

neutrala magterna med det förbehållet, att den skulle vinna sitt mål »genom

rätt, ej genom våld». Man kunde ej —— sade han — annat än frapperas

af den magt, som dessa små nationer, hvar för sig vanmägtiga, skulle

representera, om de förenade sig. De vore i stånd att bidraga till fredens

bevarande utan att förena sig i syfte af ett väpnadt ingripande. Detta genom

att fullfölja arbelet å fasta rättsliga former för slitande af internationella

tvister. Ett aftal härom borde till en början slutas mellan ett mindre

antal magter. Den dag, då genom deras initiativ en internationel juridisk

myndighet blifvit upprättad, af obetviflad kompetens och opartiskhet, beredd

att mottaga och undersöka uppkommande tvistefrågor, skulle det blifva

svårt äfven för de mest gensträfvige att ej låta dem bringas inför denna

jurisdiktion, hellre än att begära deras lösning af den grymma och förstörande

slump, som sväfvade öfver slagfälten.

Från. de senast förflutna årtiondena kunde ock anföras ett vittnesbörd

om äfven de stora magiernas benägenhet att, genom på förhand slutna

öfverenskommelser, så viil trygga de neutrales rätt, som att — hvilket vore

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

ett särdeles anraärkningsvärdt faktum — derest krig utbröte, minska krigföringens,

dess olyckors och förödelsers omfattning genom att begränsa den

krigsteater, öfver hvilken de krigförande finge råda. Elfte artikeln i Kongoakten

af 1885 stadgade nemligen, att om någon magt, som utöfvade suveränitets-

eller protektoratsrättigheter inom de uti art. 1 nämnda områden,

blefve invecklad i krig, de magter, som undertecknat akten eller sedermera

tillträdde den, förbunde sig att verka för att en sådan besittning eller

skyddsområde måtte, med de krigförande parternas ömsesidiga begifvande,

för hela den tid kriget räckte förklaras neutralt och betraktas såsom tillhörande

en ej krigförande stat. Samtliga deltagare i Kongo-konventionen

vore således skyldiga att söka förhindra, att ett krig mellan europeiska

makter, som egde besittningar inom Kongo-området, utsträcktes äfven till

detta.

Om de skandinaviska staterna komme att proklamera principiel, ständig

neutralitet såsom ofrånvikelig regel för sin framtida politik, syntes de

sålunda böra ega att påräkna, att deras inträde i de ständigt neutrales led skulle

betraktas såsom en fredsgaranti och lika önskligt i Europas allmänna som

deras särskilda intresse Det hade ju erkänts, att den perpetuella neutraliteten

ej vore att anse blott såsom en fördel för Schweiz och Belgien,

utan ock såsom ett allmän-europeiskt intresse.

I den 1815 af stormagterna samfäldt och följande år af dem hvar

för sig antagna, samt derefter 1817—1818 af Spanien, Sverige-Norge,

äfvensom Portugal biträdda Akt angående schweiziska Edsförbundets ständiga

neutralitet förklarade sig magterna »erkänna, att Schweiz’ neutralitet

och okränkbarhet och dess oberoende af hvarje främmande inflytelse höra

till hela Europas sanna politiska intressent».

När Belgien år 1830 ryckte sig lös ur föreningen med Holland, hade

stormagterna gjort till vilkor för erkännande af den nya statens oberoende,

att den skulle blifva ständigt neutral. Härmed hade man velat så väl åt

detta land som »åt alla de stater, som omgifva det, förlänade bästa garantier

för lugn och trygghet'';», såsom orden lydde i London-konferensens

protokoll n:o 11 den 20 januari 1831. I det frigjorda, sjelf ständiga Belgiens

permanenta neutralitet hade magterna funnit det stöd för »jemvigten

i Europa och den allmänna fredens vidmagthållande, som koalitionen mot

Napoleon femton år förut sagt sig söka, när den påtvungit Belgien föreningen

med Holland, för att i sjelfva verket göra det sålunda. förstorade

konungariket Nederländerna till ett avant garde mot Frankrike. Tillförene,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

7

under århundraden, ett af de stora europeiska slagfälten, hade det neutrala

Belgien sedan snart sjuttio år varit en fredsoas i krigsöknen.

Genom sitt geografiska läge, nationella frändskap, kulturståndpunkt

och det hos folken rådande åskådningssättet vore de skandinaviska staterna

i ej mindre mån egnade att, såsom ständigt neutrala, begränsa krigsfaran

och blifva en fredsgaranti för hela vår verldsdel.

Den fredsstiftande inflytelsen af ett allt större antal ständigt neutrala

stater hade varit föremål för de interparlamentariska konferensernas uppmärksamhet,

hvilka — i Briissel 1895 och 1897 — sysselsatt sig med

frågan om upphöjande till en uttryckligen godkänd folkrättslig bestämmelse

att, när eu eller flere stater genom en deklaration gifvit öfriga magter till

känna, att de antagit den principiella, ständiga neutralitetens princip, det

vore dessa magters pligt att besvara meddelandet med löftet att respektera

den sålunda deklarerade neutraliteten. Senatorn Descamps — professor uti

internationel rätt vid universitetet i Leuven — hade jemväl å den iuterparlamentariska

konferensen 1897 framhållit vigten af en sådan, på förhand,

ej först vid ett krigsutbrott afgifven deklaration. Kongo-staten hade

på dylikt sätt förklarat sin neutralitet. Och att det vore i fredstid man

borde förbereda freden, enär det kunde blifva för sent, då krig utbröte

eller vore nära, derom hade för ett par år sedan furst Bismarcks organ

Hamburger Nachrichten, på förekommen anledning, erinrat Danmarks regering.

»Ty — hette det — när krig står för dörren, kan det gifvas någon

magt, som finner mot sitt intresse stridande att erkänna Danmarks

neutralitet och hellre förekommer, än låter sig förekommas af en fiende,

som befaras vilja använda Danmarks territorium till operationsbas.»

Påminnelsen hade enligt motionärernas åsigt ej mindre tillämplighet

för Sverige, särskildt med hänsyn till dess vid ett Östersjö-krig mest hotade

del. Anledning till oro för Gotland hade under innevarande århundrade

förekommit mer än en gång, ej blott 1808, utan helt nära den dag, som

i dag vore. Och faran vore nu större än någonsin. Ett Östersjö-krig mellan

två eller flere stormagter komme numera, efter allt hvad man kunde

våga att förutse, ej att ega rum under förhållanden, som — med hänsyn till

Sveriges intresse — blefve likartade med dem, hvarunder engelska flottor

så ofta tillförene visat sig vid våra stränder, då de, på en tidrymd af nittiofem

år från Karl XII:s död till 1813, under tretton somrar låtit, såsom

konung Georg I yttrat i sitt trontal år 1727, »vänner och fiender se och

känna verkningarna af Englands sjömagt». Alla omständigheter vore djupt

förändrade sedan den tid, då Danmark-Norge år 17G2 kunde sända ut

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

en flotta å 24 linieskepp och 12 fregatter, som den ryska sjömagten ej

vågade möta. Det sakernas nya läge, som sysselsatte Carl Johans uppmärksamhet

redan år 1812 och än mera tjugu år senare, vore sedan dess

ytterligare förändradt. Af de två stora magter, som då egde kust vid

Östersjön, hade den ena icke haft någon flotta, och den andras hade varit

vanmägtig äfven mot en mindre styrka än den, som Storbritannien då

kunde utveckla på snart sagdt hvarje haf. Och framför allt, den politiska

situation, som i början af 1850-talet hade låtit oss se allierade engelska

och franska flottor i Östersjön, vore nu förbi. Medan Östersjö-magternas

sjömilitäriska ställning vore en helt annan än på en tid, då en engelsk

flotta kunde fullständigt beherska de vatten, som sköljde de skandinaviska

rikenas kuster, vore äfven Europas politiska läge af beskaffenhet, att den

fara, som dessa riken hade att i främsta rummet bereda sig att möta, vore

den, att Östersjön blefve krigsteater under dessa mot förr helt förändrade

förhållanden. Ty nu kunde företag finnas vara »nödvändiga» — ett ord,

som i de krigförandes så kallade rätt tilläte eller urskuldade allt — hvilka

under ett annat sakernas skick icke varit det. Engelsk spekulation på ett

nordiskt Malta eller Gibraltar vore ej ny.

Försäkringar om fredligt sinnelag och en på neutralitetens upprätthållande

rigtad politik lemnade alltid, så länge neutraliteten vore tillfällig,

deklarerad först vid krigsutbrott, rum för antagandet att den förr eller

senare kunde förbytas uti eu allians med någon af de krigförande parterna.

Så länge en mindre stats neutralitet ej vore proklamerad såsom en orygglig

grundsats, komme denna stat att tagas med i räkningen uti de stora

rivalernas alliansplaner och blefve föremål för lockelser, påtryckningar, hot.

Detta skulle enligt motionärernas förmenande förebyggas af den såsom principiel

och permanent deklarerade neutraliteten. Genom en sådan förklaring

skulle nemligen magterna vänja sig att betrakta vår neutralitet såsom en

af den internationella politikens fixa punkter, förvissas om att hvarken

sympatier åt ett håll, eller antipatier åt ett annat skulle utöfva någon inflytelse,

att ingen hade att göra anspråk på understöd, och ingen att befara

att hans motståndare hade att påräkna en vare sig godvillig eller tilltvungen

allians. De skulle veta, att landets försvarskraft uteslutande vore

till för att, mot hvem det vara månde, värna en absolut opartisk neutralitet.

Tidpunkten vore nu tjenligare än någonsin förr. Rysslands kejsares

fredsmanifest utgjorde för de fredligt sinnade små staterna den kraftigaste

maning att, till sitt eget skydd och i den allmänna fredens intresse, taga ett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

9

steg, som i högre grad än någon åtgärd, man f. n. kunde vänta af en

diplomatisk konferens, skulle förstärka de fredsstiftande inflytelserna å både

regeringar och folk.

Men om denna stora tilldragelse röjde, att opinionens mark hade blifvit

gynsam, följde ingalunda deraf, att de skandinaviska staterna skulle

hafva någon anledning att söka bringa frågan under något slags pröfning

af den förestående konferensen. Betänkligheterna mot ett sådant förfarande

vore tvärtom ej blott betydande, utan afgörande. Rätt till neutralitet tillkomme

nemligen hvarje sjelfständig stat, utgjorde en beståndsdel eller omedelbar

följd af dess suveränitet; neutralitet vore blott det negativa uttrycket

af en hvars rätt att, under krig mellan andra, vidmagthålla fredsordningen

och fullfölja dess uppgifter. Vi hade derför ej att söka ett medgifvande

— och på samma gång mer eller mindre tydligt vidgå, att detta

kunde oss förvägras — utan vi hade att göra gällande en rättighet och

fordra att den måtte respekteras.

Att proklamera vår neutralitet såsom permanent, ej som hittills blott

tillfällig, kungjord vid ett krigsutbrott, utan såsom eu oföränderlig, af regering

och folk antagen princip, för att dermed afskära alla främmande

beräkningar och intriger och undanrödja alla anledningar till farhågor å

ett, till anspråk om bundsförvandtskap å ett annat håll, det tillkomme oss

sjelfva. Intet steg borde tagas, som läte sig uttj^das såsom tvekan om vår

egen ostridiga rätt, eller såsom en ansökan om andras lof, hvilket vore

öfverflödigt och, då det kunde göras beroende af vilkor, farligt. Af stormagtsinblandning

hade vi haft tillräckligt, för att ej sjelfva öppna dörren

derför.

Äfven utan någon inbjudning till stormagterna att tillegna sig en kontroll

öfver de mindre staterna, förefunnes den benägenheten hos de förre

också i närvarande tid. Om hur föreställningssättet kunde vänjas vid att

betrakta deras förmynderskap såsom behörigt, såsom rättsligen grundadt,

derom ville motionärerna anföra ett anmärkningsvärdt vittnesbörd. I den

nyaste tysk-akademiska läroboken i folkrätt ginge författaren ända derhän

att påstå, att den kulturstaternas samfällighet, hvilken han ville hafva ansedd

för folkrättens lagstiftande, dömande och verkställande magt, »kan,

såsom den redan snart ett hälft århundrade det gjort i den orientaliska

frågan, delegera sin befogenhet åt ett trängre utskott (de europeiska stormagterna)».

Professorn upplyste dock ej, när och hur det gått till att

stormagterna fått detta uppdrag. Skulle det, ehuru sjelftaget, i ett fall

anses för alla förpligtande, hvarför skulle då ej, fråga motionärerna, i andra

Bill. till Riksd. Prat. 1393. I Samt. t Afd. 43 Hälft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

frågor, än den orientaliska, den sjelfkonstituerade delegationen få kräfva

lydnad af dera, som ej veta sig kafva underskrift någon fullmagt. Det

vore betänkligt nog, att dylikt inpreglades i storstats-universitetens lärjungar.

Så mycket angelägnare, att vi ej på något sätt godkände sådana läror.

Vi hade rätt att motse från de särskilda magterna ett erkännande af

vår neutralitetsförklaring; detta erkännande, innebärande en förpligtelse att

den respektera, vore så till vida önskvärdt, som det gåfve en högtidlig offentlighet

åt en för framtiden bestående folkrättsgrundsats, men det vore

ej att söka eller mottaga såsom en nådebevisning.

Utan minsta tvekan afvisade motionärerna hvarje tanke på en så kallad

garanterad neutralitet. Beträffande dennas karakter och vådor hafva

motionärerna anfört följande.

»Hvad är den folkrättsliga »garantien » ?

Ordet betyder ursprungligen, i medeltidens tyska privaträtt, det vid

egendoms öfvergång från en egare till en annan brukliga löftet af den

förre, att med sin muntliga utsago inför rätta skydda den senare mot tredje

mans anspråk. I de flesta fall är ordet i folkrättsliga aftal användt om

ett statsterritoriums öfvergång från en egare till en annan. »Garantien»

har varit en till afträdelsen hörande formalitet, som för den närmaste tiden

och innan långvarigare häfd mellankommit, så länge stridiga anspråk kunde

motses, må hafva haft en viss betydelse; men kan man väl tillerkänna den

någon vigt i fråga om t ex. Frankrikes eller Englands besittningsrätt till

områden, som de garanterat åt hvarandra, i fråga om Frankrikes garanti

år 1809 för Österrikes integritet och så vidare?

Vi kunna fullfölja denna betraktelse med några frågor, hvartill Sveriges

historia gifver anledning. Hvad betyder den garanti, som Sverige

genom traktaten i S:t Petersburg år 1812 utfäste för Rysslands besittningar,

sådana de då voro eller enligt bestämmelserna i denna traktat

skulle blifva — eller den garanti, som Sverige genom den andra tilläggskon

ventionen i Åbo åtog sig för Rysslands eventuella gränsutvidgning vid

Weichseln — eller Sveriges garanti, genom 1813 års traktat, för Preussens

besittningar — eller Sveriges garanti, genom traktaten i Långres 1814,

för Österrikes länder, stater och provinser? Besittningsgarantien — äfven

den reciproka garanti, som Sverige fick genom de anförda traktaterna —

är en kansliformel, ett diplomatiskt talesätt. Den är, under Europas nuvarande

politiska situation, ingenting annat i den olyckliga november-traktaten

af 1855.

År »garantiens» innehåll bestämdt genom en allmänt antagen folk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

11

rättslig lärosats, till den kraft och verkan en sådan må anses ega? Nej.

År det i speciella fall definieradt i den konventionella folkrätten? Icke

heller det. Må man på sin höjd beteckna den som ett moraliskt vitsord

för den garanterades anspråk och sedermera afgöra, hvad vigt må tillerkännas

detta.

Ej kan väl garantihegreppet, Överflyttad! på en stats neutralitet, betyda

mer, när aftalet ej förpligtar till något ingripande med magt, der så

påfordras. Garantien för Luxembourgs neutralitet formulerades å Londonkonferensen

1867 så, att de motsatta meningarna skulle låta sig förenas i

ett ordasätt, hvilket enhvar kunde tyda efter behag, och lord Stanley försummade

ej att inför parlamentet begränsa den till den förpligtelse, som

åligger ett »bolag med begränsad ansvarighet».

Garantien är stum, när det egna intresset ej talar. Om detta höjer

sin röst, är den öfverflödig. Det var detta, som föranledde Englands aftal

med Preussen och med Frankrike den 9 och 11 augusti år 1870, till skydd

för Belgien. Och samma bevekelsegrund gjorde sig allena gällande, då

Frankrike och England genom konventionen af 22 oktober 1832 öfverenskommo

att, till Belgiens försvar mot Holland, verkställa det garantilöfte

de gifvit medelst de 24 artiklarnes protokoll den 15 oktober 1831 — gifvit

i förening med de tre andra stormagterna, hvilka emellertid undandrogo

sig sitt åtagande eller, såsom den delikata omskrifningen lyder i den franskengelska

konventionen, »i detta ögonblick ej voro beredda att medverka

till de aktiva åtgärder, som verkställigheten af nämnda fördrag påkallar».

Garantiens minsta fel är emellertid dess betydelselöshet eller, rättare

sagdt, det vore lyckligt om detta, med faran att insöfva den garanterade

i en falsk säkerhet, vore det enda. Men det är icke så.

Till och med skenet af en garanti och en falsk uttolkning, hvarigenom

en garantibestämmelse inlagts i akter, som icke afsett något sådant, hafva

varit farliga, emedan de tjenat till förevändning för en inblandning, som

förnekat den garanterade eller förment garanterade statens sjelfständighet.

Schweiz’ neutralitet har icke blifvit garanterad af andra magter, men i

lång tid har saken falskeligen så framstälts, och under årtionden hafva på

denna förvrängning af 1815 års neutralitetsakt*) grundats talrika, oförsynta

*) Hvad denna akt åt Schweiz garanterar är »dess territoriums integritet och okränkbarhet

inom dess nya gränser» (jemför hvad här ofvan är sagdt om besittningsgarantier).

Vidkommande neutraliteten åter hafva magterna genom akten af 20 nov. 1815 endast »formligen

och autentiskt erkänt Schweiz’ ständiga neutralitet». Uti den deklaration af 30 april

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

stundom af krigshot åtföljda interventionsförsök, afseende bland annat att

förbjuda schweizarne att reformera 1815 års mycket lösa förbundsförfattning,

ehuru den, genom att lägga all polismagt i kantonernas band, gjorde

den svaga förbundscentralmagten oförmögen att uppfylla förbundets pligter

mot andra stater beträffande flyktingar, som ville använda förbundets territorium

till operationsbas för revolutionsföretag bos grannarne. Vi behöfva

för öfrigt ej gå utom vår egen historias råmärken för att lära oss vådan

af en förment garanti, inrymd i ord, af bvilka några kunna låta sig vrångtydas

mot det uppenbara syftet af bestämmelsen i sin helhet. Ett allt för

namnkunnigt exempel erbjuder fredsslutet i Nystad. Och om vi, ej utan

skäl, förvånas, att man i Schweiz ännu in i våra dagar kunnat orätt läsa

neutralitetsakten af 1815, böra vi ihågkomma, att äfven svenske statsmän

— och först bland dem ingen mindre man än Höpken — uti traktaten i

Nystad läst en tsarens garanti för Sveriges regeringsform.»

Sedan motionärerna derefter framhållit, hurusom de skandinaviska staterna

sedan slutet af sjuttonde århundradet vid upprepade tillfällen med

största berömmelse verkat för närmande af de neutrales rättigheter, hafva

de erinrat om det tal, hvarmed konung Carl Johan år 1834 öppnade hemliga

utskottets förhandlingar, och som i sin helhet finnes vidfogadt motionen

såsom bilagan A. I detta tal yttrades bland annat följande: »Vägledd

af dessa betraktelser, och med blicken framför allt fästad på Halföns varaktiga

sällhet och trygghet, har jag trott mig böra, såväl till Ryssland som

England, afgifva ett formligt förklarande af mitt system af sträng och oberoende

neutralitet. Detta dokument skall blifva lagdt under Edra ögon. Jag

har den tillfredsställelsen att kunna underrätta Eder, att detta steg blifvit

väl upptaget af båda magterna. Allt tillkännagifver, att man bär aktning

för våra rättigheter och våra sanna intressen! Danmark har, vid detta

tillfälle, följt vår politik och derigenom gifvit ett prof såväl af grannsämja

som af förtroende.

Man inhemtade af detta tal — hafva motionärerna vidare anfört —

att konung Carl Johan funnit sig ej böra uppskjuta neutralitets-förklaringen

till det ögonblick, då kriget blefve förklarad^ eller kunde anses för oundvikligt,

äfvensom att han, ehuru som bekant afgjordt fiendtlig mot den

1817, hvarigenom Carl XIII på Sveriges och Norges vägnar biträdde akten af 20 november,

heter det, att denna akt »erkänner Schweiz’ perpetuel^ neutralitet och dess territoriums

okränkbarhet». Här begagnas således ej ens ordet »garanti» om territoriets integritet, utan

»erkännande» (reconnaissance), hvilket, såsom här ofvan visats, också är allt hvad en territorialgaranti

i sjelfva verket innebär.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

13

politiska skandinavismen, med Danmark ingått aftal om en samfäld skandinavisk

freds- och neutralitetspolitik. Så kraftigt hade förhållandenas egen

magt talat för samverkan mellan dessa grannar och fränder.

Det i konungens tal nämnda — vid motionen såsom bilagan B fogade

— dokument, som innehölle neutralitetsförklaringen, dateradt den 4 januari

1834, började med en försäkran, att Sverige, genom skilsmessan från Finland

och föreningen med Norge, vordet eu, att så säga, »insulär» magt,

öfvergifvit alla »illusioner, som kunde bringa dess lugn och tillvaro i fara,

och definitivt afstått från provinser, som vapenlyckans utslag beröfvat oss.

Yi skola aldrig fördunkla de hedrande minnen, som vi hoppas hafva der

efterlemnat, genom att uppväcka lidelser, hvilkas olycksbringande följder

sällan undgå att återfalla på befolkningen». Liksom denna lojala hållning

blifvit rätt uppskattad från Rysslands sida, hyste man den vissa förhoppningen,

att den från brittiska regeringens sida skulle vinna samma erkännande.

I förhållande till båda de mägtiga grannarne kunde vi ej hafva

någon annan önskan än att ingifva dem lika förtroende, visa dem den vänskap

vi af dem åtnjöte, »vara oss sjelfva i vår politiks beslut, oss sjelfva

i upprätthållandet af vårt oberoende, och klart utsäga hvad vid tänka, just

emedan vi ej hafva någon baktanke». Trots de svåra förvecklingar, som

då uppkommit mellan Ryssland och England, hoppades vi, att denna ställning

ej skulle rubbas, att en försonande, ömsesidig förklaring skulle lända

till en ny pant för bibehållandet af den allmänna freden, »numera för

regeringarna den skönaste äretitel och för folken den verksammaste borgen

för deras välstånd». Om dock olyckligtvis krig utbröte, »skola vi af de

två magternas vänskap fordra, såsom vi på förhand gorå det i detta ögonblick,

att förblifva fullständigt främmande för denna strid.» För att förebygga

tvister om hvad neutraliteten innebure, vore önskvärdt, att de två

regeringarna ville uttala sig om följande punkter: »Neutralitet består

uti att under striden afhålla sig från hvarje direkt eller indirekt deltagande

till förmån för en af de stridande parterna, till skada för den andra; att

i våra hamnar mottaga båda parternas krigs- och handelsfartyg, med de

sedvanliga inskränkningarna, beträffande de förre, i krigshamnarna, och

i fråga om sundhetsföreskrifter, som omständigheterna kunna föranleda;

att åt de krigförande magterna sälja lifsmedel och varor, som do kunna

behöfva, undantagandes artiklar, som hållas för krigskontraband; att i

våra handelsförbindelser med båda länderna, för våra fartyg och deras last,

åtnjuta full trygghet, under iakttagande af speciella fäll af förklarad och

effektiv blockad; att från våra hamnar utesluta (fall af konstateradt nöd
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande N:o 73.

tillstånd undantagna) kondemnering ock försäljning af priser». — Skulle de

två magterna, med biträdande af dessa principer, vilja fastställa dem i

särskilda, förbindande konventioner, vore man dertill beredd, »naturligtvis

på enahanda grundvalar med den ena och den andra».

Denna neutralitetsförklaring hade tjugu år senare tjenat till mönster

för den, som de skandinaviska magterna, efter samråd och aftal, afgifvit

vid Krimkrigets början.

Samtidigt med att förberedelser vidtagits till stärkande af landets försvar

både konung Oscar I då å de Förenade rikenas vägnar, i samråd med

konungen af Danmark, beslutit att för alla sjömagter i Europa och för

de förnämsta stater i Amerika, med kvilka de Förenade rikena underbölle

diplomatiska förbindelser, »kungöra den politik, som Kongl. Maj:t vid det

möjligen inträffande utbrottet af ett sjökrig både för afsigt att följa, i

ändamål att bibehålla det goda förstånd och de vänskapliga förbindelser,

kvilka mellan de Förenade rikena och alla regeringar voro rådande.» I

följd häraf och samtidigt med en alldeles enahanda åtgärd från danska

regeringens sida hade den 15 december 1853 från Stockholm afgått

Kongl. Maj:ts befallning till de Förenade rikenas sändebud, att till regeringarna

i Atén, Berlin, Bremen, Briissel, Konstantinopel, Florens, Haag,

Hamburg, Hannover, Lissabon, London, Liibeck, Madrid, Neapel, Oldenburg,

Paris, S:t Petersburg, Kio Janeiro, Schwerin, Strelitz, Tunn, Washington

och Wien aflåta en förklaring af följande innehåll:

Uppmanad ej mindre af den upprigtiga vänskap, som förbinder de Förenade rikena

och Danmark, än ock af de gemensamma intressen och politiska grundsatser,

som ömsesidigt stödja och styrka hvarandra, hade Konungen af Sverige och Norge

funnit sig befogad att i främsta rummet träffa aftal med konungen af Danmark,

i afseende å de åtgärder, som borde vidtagas till åstadkommande af en samverkan,

egnad att, genom dess fullkomliga öfverensstämmelse, underlätta tillämpningen

af det öfverenskomna systemet. Sedan frän Danmark det gynsamma svar meddelats,

som man förväntat, ville derför nu Konung Oscar bringa till ofvannämnda regeringars

kännedom den politik, han beslutit att oförändradt följa och tillämpa, derest

krig komme att utbryta mellan några af de i vänskapligt förhållande till de Förenade

rikena stående magter, nemligen »en sträng neutralitet, grundad på öppenhet, opartiskhet

och en fullkomligt lika aktning för alla magters rätt». Denna neutralitet ansåg

Konung Oscar ålägga de Förenade rikena följande förpligtelser och tillförsäkra

dem följande fördelar:

»1. Att vid de stridigheter, hvilka möjligen kunna uppstå, afhålla sig från allt

deltagande i desamma, vare sig medelbart eller omedelbart, till förmån för den ena

af de krigförande magterna och till skada för den andra.

2. Att tillåta de krigförande magternas krigs- och handelsfartyg inlöpa uti

svenska och norska hamnar, under förbehåll likväl för Kongl. Maj:ts regering att ute
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N.-o 73.

15

sluta förstnämnda fartyg från tillträde till följande krigshamnar, nemligen: Stockholms

innanför Vaxholms fästning, Kristiania hamn innanför befästningarna vid Kaholmen,

inredden af norska militärstationen vid Horten, Karlstens och Karlskrona hamnar innanför

befästningarna, och Slitö hamn vid ön Gotland, innanför batterierna vid Eneholmen.

De sundhets- och polisstadganden, som omständigheterna kunde hafva gjort eller

göra af nöden, skola naturligtvis hållas i helgd.

Kapare ega ej tillstånd att inlöpa i de Förenade rikenas hamnar eller att uppehålla

sig på deras redder.

3. Att tillstädja de krigförande magternas fartyg att uti de Förenade rikenas

hamnar förse sig med alla de varor och gods, hvaraf de kunna vara i behof, med

undantag af sådana som hemfalla under benämningen krigskontraband.

4. Att utestänga från Sveriges och Norges hamnar införandet af uppbringade

fartyg, med undantag för bestyrkta fall af sjönöd, deras dömande såsom förbrutna,

eller deras försäljning. Och slutligen

5. Att uti de Förenade rikenas handelsförhållanden med de krigförande makterna

förblifva i åtnjutande för svenska och norska fartyg, äfvensom för deras laddningar,

af hvarje skydd och lättnad, med skyldighet likväl för dessa fartyg att ställa

sig till efterrättelse i allmänhet stadgade och erkända bestämmelser för de särskilda

fallen af förklarade och i verkligheten tillvägabragta biokader.»

Neutralitetsförklaringen, hvilkens sjörättsregler erhållit en bättre redaktion

i kungörelsen af den 8 april 1854, hade af Rikets Ständer helsats med

en erkänsla, hvilkens upprigtighet ej kunde dragas i tvifvelsmål.

Då neutralitetsförklaringen meddelades Rikets Ständer — skrifvelse af

15 mars 1854 (n:o 61) och Norges Storting — Meddelelse af 16 mars

(Stortingsforhandlinger, sjette Deel, Dokument 6) — hade svar inkommit

från samtliga ofvan nämnda regeringar, utom Brasiliens, det tidigaste från

Hamburg, dat. den 5 januari, det sista från Ryssland, dat. den 7 mars.

Greklands och Toscanas regeringar hade inskränkt sig till att erkänna mottagandet

af den svensk-norska neutralitetsförklaringen. Från samtliga de

öfriga regeringarna hade ingått »tillfredsställande svar, innefattande godkännande

af det utaf Kongl. Maj:t tillkännagifna beslut», och hade dessa

svar varit »affattade uti fullkomlig likstämmighet med dem, som till

kongl. danska regeringen blifvit från de särskilda makterna afgifna».

Den danska neutralitetsförklaringen öfverensstämde med den svensknorska,

utom derutinnan, att den ej ovilkorligt stängde någon hamn för de

krigförande, utan i p. 2 blott förbeliölle för regeringen att kunna utesluta

de krigförande magternas krigsfartyg, »äfvensom transportfartyg hörande

till deras flottor», från Christiansöes hamn.

Denna skandinaviska på samma gång neutralitetsförklaring och sjörättsdeklaration

— etthundrasextio år efter den första — skulle få en vidsträck
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

tare betydelse än den omedelbara för de nordiska staternas handel och

ställning i öfrigt under Krimkriget. Den både bidragit till den reform af

sjörätten, som — af Frankrike yrkad och af England provisoriskt medgifven

att gälla under det dåvarande kriget — å fredskongressen i Paris godkändes

af der representerade magter, genom den berömda deklarationens af

16 april 1856 fyra punkter, och sedermera formligen biträdts af nästan

alla andra stater. I dessa fyra punkter hade de sjörättsgrundsatser omsider

segrat, som kunde kallas de skandinaviska, grundsatser, som förfäktats af

de nordiska neutralitetsförbunden och teoretiskt utvecklats af utmärkta

danska folkrättslärare — Hiibner och Scblegel — grundsatser, för hvilka

Danmark kämpat den ärofulla kampen på Kjöbenbavns redd 1801, grundsatser,

för hvilka England sex år derefter tagit hämnd genom Kjöbenbavns

bombardement och danska flottans bortförande.

I början af år 1854 både Frankrikes utrikesminister Drouin de Lhuys

tagit initiativet till förhandlingar med engelska regeringen angående aftal

om lika sjörättsregler, som de allierade magterna borde iakttaga under

kriget mot Kyssland. En sådan enighet dem emellan vore angelägen, om

om ej deras samverkan skulle förlora en god del af sin effekt. Man borde

åtminstone för detta krig enas om lika regler, äfven om man ej ville definitivt

afstå från anspråk, som under forna tider gjorts gällande. Men att

nu vidhålla sådana anspråk under ett krig mot den magt, som 1780 och

och 1800 gått i spetsen för neutralitetsförbunden till försvar för de neutrales

rättigheter, det vore att främja den gemensamme fiendens sak, genom

att väcka ett berättigadt missnöje hos de neutrala magter, hvilkas opinion

man ville vinna. — Englands regering hade visserligen sträfvat emot,

men den uppenbara nödvändigheten hade böjt dess motstånd, och den 30

mars 1854 hade kungjorts de grundsatser, som de allierade skulle följa,

bland annat af fiendtlig egendom å neutralt, och neutral egendom å fiendtligt

fartyg skulle respekteras, samt kaparebref ej utfärdas. »Det officiella

tillkännagifvandet om Danmarks och Sveriges neutralitet kom Drouin de

Lhuys lyckligen till hjelp» i hans bemödanden att genomdrifva dessa regler,

enligt C. Calvos yttrande. Å kongressen i Paris hade man sedermera fått

höra lord Clarendon brännmärka Englands i århundraden följda politik, då

han betecknat kaperiet såsom »ett organiseradt och legalt sjöröfveri».

Hvilken triumf för de skandinaviska sjörättsprinciperna, när man erinrade

sig, att England trettio år förut, då koalitionen besegrat Napoleon, förklarat

sig i fredens intresse villigt till alla eftergifter, utom en: det skulle

aldrig låta sin sjörätt underkastas diskussion vid en kongress och göra den

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

17

till föremål för underhandling. Så oumbärlig för Englands intressen hade

då denna stormagts sjöröfveri-kodex ansetts. Om rätten slutligen här segrat

öfver våldet, så vore förtjensten och hedern af detta framsteg i högre grad

de skandinaviska staternas än någon annans.

Derför kunde de ock tillgodoräkna sig eu andel i den nya triumf, de

å Pariserkongressen godkända sjörättsreglerna år 1898 vunnit. “ Som bekant,

hade dessa fyra punkter ej biträdts af Förenta staterna, Spanien och Mejico

af Föienta staterna dock endast derför, att de önskade ännu längre

gående inskränkningar i det af krigförande utöfvade sjötyranniet. Emellertid

hade ej blott Förenta staterna iakttagit Parisdeklarationens regler, utan

äfven Spanien, hvarifrån det vid början af spansk-amerikanska kriget af

mycket betydande röster förkunnats, att man vore besluten att bedrifva

kaperi i stor skala, hade slutligen befunnits ej vara i stånd att så trotsa

den civiliserade verldens allmänna mening, utan med förbehållande af sin

s. k. »rätt att utfärda kaparebref» afstått från dess utöfning.

Motionärerna hafva härefter vidare anfört följande:

Det förslag, som motionärerna nu framstälde, slöte sig till en för de

skandinaviska folken samfäld, mer än tvåhundraårig tradition, hvilken i den

nordiska historien förlänade många ljuspunkter åt den eljest mörka tädan

af långvariga brödrafejder, på samma gång som den också af den allmänna

historien antecknats som ett äreminne öfver dem, hvilka stridt och blödt

för rätten. lörslaget afsåge eu i vår tid naturlig konseqvens af neutralitetsrättens

föregående utveckling.

hör upprättande af ett kraftigt neutralitetsförsvar hade samtliga de tre

folken gjort och gjorde fortfarande sådana ansträngningar, att de ej kunde

skyllas för att vilja taga neutralitetens fördelar i anspråk, men undslippa

bördan af dess ostridiga pligter.

För de magter, som korame att föra krig i vår närhet, skulle det väl

ordnade försvaret utgöra en säkerhet, att de skandinaviska staterna ej i

följd af defensiv svaghet skulle låta sig nödgas att blifva bundsförvandt

åt eller understödja den ena parten, och den såsom grundsats förklarade

neutraliteten blifva en borgen, att de ej heller skulle gripa till vapen för

annat ändamål än upprätthållande af neutraliteten eller afvärjande af ett

angrepp — en princip som, för Sveriges vidkommande, numera vore indirekt

uttalad i regeringsformens 74 § och i Danmark af representation och

regering förkunnats såsom dess politisk ledande tanke.

Då motionärerna nu vördsamt hemstälde till Riksdagen, att den måtte

Sill. Ull Rilcsd. Prat. IS!)!). 4 Sami. 1 A/d. 13 Häft. y

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

till Kong! Maj:t ingå med anhållan om ofördröjliga åtgärder till förberedande

af en samfäld deklaration, å Sveriges, Norges och Danmarks vägnar,

inför alla främmande magter, hyste de den vissa förutsättning, att detta

af Sveriges regering, enligt den svenska folkrepresentationens önskan, tagna

initiativ ° skulle röna det gynsammaste mottagande hos våra grannar och

fränder.

I Danmark vore frågan redan gammal. Danmarks fullmägtige vid

fredsunderhandlingarna i Wien efter det andra Slesvigska kriget hade haft

ett uppdrag i sådant syfte. Det hette i deras instruktion af 22 juli 1864:

Allerede på Londoner-conferensen fremkom den Tanke, åt de europseiske

Magter skulde garentere Danmarks Selvstamdighed indenfor dets

nye Gnendser. Det vilde vaire önskeligt, om de förbundne Magter lovede

i Förbindelse med Danmark, naar Freden var sluttet, åt bestrsebe sig för,

åt en saadan europeisk Garanti opnaaedes, maaske i Form af en europeisk

Erklffiring, i Kraft af hvilken Danmark folkeretlig blev en neutral Stat,

saaledes som f. Ex. Belgien og Schweiz.

Sedan tjugufem år tillbaka hade i Danmark fredssträfvandet \ uxit upp

till sådan omfattning och styrka, att det nu kunde sägas vara ett af folket,

dess representation och regering antaget nationel program, hvars tvenne

hufvudpunkter lydde: slciljcdom och ständig neuti ahtet.

För Danmarks anslutning till bemödandena för skiljedomstankens förverkligande

under fastare former än hittills hade redan 1875 ett Folketingets

utskott enhälligt uttalat sig, då emellertid Bigsdagen åtskilts förrän

ärendet hunnit behandlas i Tinget. Från år 1882 hade Dansk Fredsförening,

då stiftad under namnet Föreningen for Danmarks Neutralisering,

oafbrutet verkat för skiljedom och ständig neutralitet. Folketinget hade

hvad skiljedomsfrågan anginge, dels genom resolution den 27 mars 18SS

slutit sig till den i en adress till tinget uttalade önskan om en »vedvarende

nordisk Voldgiftstraktat >, dels med anledning af Förenta staternas

inbjudning, genom resolution den 21 november 1892, uppmanat regeringen

att''söka få till stånd »vedvarende» skiljedomstraktater med andra magter.

Vidkommande frågan om principiel, ständig neutralitet vore att märka:

Att Bigsdagen — båda tingen — i april 1894 antagit en resolution

af följande innehåll: »I det Bigsdagen udtaler, åt Forsvarsvaesenets Ord
ning

kun skeer med det Maal for Öje åt vserge os mod Angreb og åt

vserne vor Neutralitet under Sammenstöd mellem andre Magter, opfordres

Begeringen til ved gunstig Lejlighed åt söge denne vor Neutralitet almindelig

auerkendt og respekteret» •

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

in

Att regeringen, genom konseljpresidenten, den 11 oktober s. å. förklarat

sig acceptera detta Rigsdagens uttalande;

Att en i Folketinget den 3 december 1896 framstäld interpellation,

hvilka steg i syfte att betrygga upprätthållandet af landets neutralitet regeringen

tagit och hvilka bon ytterligare ansåge möjliga, af utrikesministern

besvarats med en förklaring, att regeringen vid sitt tillträde intagit den

genom riksdagsbeslutet af april 1894 angifna ståndpunkt; att hon ytterligare,

senast vid linanslagförslagets första behandling 1896, uttalat sin öfvertygelse,

att alla partier vore ense om, att Danmarks neutrala ställning vore

målet som borde eftersträfvas; att dess representanter i utlandet flere gånger

haft tillfälle att framhålla detta; att alla uppgifter om ett motsatt förhållande

och särskildt den om en hemlig allians mellan Danmark och en främmande

magt vore sanningslösa; hvarefter interpellation en afslutats med en af utrikesministern

till alla delar godkänd, af tinget enhälligt antagen dagordning,

så lydande:

»I det Folketinget forventer, att Regeringen ikke vil lade nogen Lejlighed

unyttet til åt overtyde Udlandet om, åt Danmarks Bestrsebelser

under en Konflikt mellem andre Stater udelukkende ville vsere rettede paa

åt opretholde Landets neutrale Stilling, gaar Tinget over til den fölgende

Sag paa Dagsordenen».

I Norge hade folkrepresentationen, utan tvifvel i samklang med en

allmän folkmening, uttalat sig för aftal på förhand med främmande magter

om internationella tvisters afgörande medelst skiljedom. Med 89 röster

mot 24 hade Stortinget den 5 mars 890 beslutit en adress till Kongl.

Maj:t med anhållan om åtgärd för afslutande af öfverenskommelse med

främmande magter om afgörelse genom skiljedom af tvister, som kunde

uppstå mellan Norge och dessa magter. Och den 16 juni 1897 hade stortinget,

under hänvisning till adressen af år 1890, enhälligt beslutit en anhållan

hos Kongl. Maj:t, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga nödig åtgärd till

sakens främjande.

Fråga om ständig neutralitet hade enligt hvad i pressen omförmälts,

med anledning af kejsarens af Ryssland fredsmanifest, förliden höst blifvit

af norska regeringen väckt genom en till Kong]. Maj:t ingifven framställning.

Norges Storting hade också, i likhet med Danmarks Rigsdag, visat

sitt intresse för det mellanfolkliga fredsarbetet genom anslag till fredsbyrån

i Bern, och derjemte beviljat resekostnader för norska delegerade vid de

interparlamentariska konferenserna. I budgetförslaget till innevarande års

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N-.o 73.

storting hade regeringen uppfört 50,000 kronor till utgifter vid en konferens

af det interparlamentariska förbundet för fred och skiljedom, som i år

skulle hållas i .Kristiania.

Om folkmeningens rigtning i Norge som i Danmark kuude sålunda

ingen tvekan råda.

Det förtjenade att ihågkommas, att de skandinaviska staternas ständiga

neutralitet äfven varit föremål för internationella fredskongressers uppmärksamhet.

Eu derhän syftande resolution hade antagits å det internationella

freds- och frihetsförbundets möte i Genéve 1883.

Denna samma resolution hade blifvit af den i Bern år 1884 samlade

kongress, som representerat skiljedoms- och fredsföreningarnas internationella

förbund, på förslag af den danske delegeraden, den om skiljedomsoch

neutralitetssträfvandena så högt förtjente fredsvännen E. Bajer, enhälligt

godkänd hvad dess principiella innehåll anginge, men med förbehåll i

afseende på vissa detalj bestämmelser om verkställigheten, som kongressen

ansett ligga utanför dess kompetens.

Till stöd för framställningen om anslag hafva motionärerna framhållit,

att det förberedande arbetet för de åsyftade deklarationernas åstadkommande

syntes bland annat påkalla utgifter för en konferens af delegerade från de

skandinaviska länderna.

Då utskottet nu går att yttra sig med anledning af förevarande motion,

vill utskottet till en början uttryckligen häfda den bestämda öfvertygelse,

utskottet i likhet med motionärerna hyser, att de Förenade Rikenas

sanna intresse fordrar, att de allt framgent må, med underhållande af

vänskapliga förbindelser med samtliga magter, ostördt bibehålla en orubbad

fred samt vid ett eventuel krig mellan andra stater iakttaga en sträng

och opartisk neutralitet. Denna öfvertygelse är också djupt rotfäst hos

hela vårt folk. Den är så naturligt framsprungen ur betraktelsen af de

Förenade Rikenas geografiska och politiska läge samt har upprepade

gånger såväl i tidningspressen och på annat mera enskildt sätt som ock

officielt af Kongl. Maj:ts Regering fått så oförtydbara uttryck, att något

tvifvel derom icke bör hos någon kunna förefinnas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

21

Emellertid bör, i betraktande af ändamålets stora vigt, enligt utskottets

åsigt, ingen med de Förenade''Rikenas ära och suveräna ställning förenlig

åtgärd underlåtas, som kan med visshet sägas vara egnad att gifva

ökad. trygghet åt förverkligandet af nationens lifliga önskningar om fred

och neutralitet. För att söka underlätta bedömandet af, i hvad mån den

af motionärerna föreslagna åtgärden att till samtliga magter aflåta en deklaration

innefattande kungörandet af principiel och permanent neutralitet

må kunna vara af beskaffenhet att, utan skada för fäderneslandet i andra

afseenden, medföra dylik ökad trygghet, har utskottet ansett sig böra i

korthet söka redogöra för den folkrättsliga innebörden af de olika slagen

af neutralitet och särskildt af en sådan neutralitet, som den nu ifrågasatta,

dervid dock utskottet far, med begagnande af de uti motionen anförda ord

af den schweiziske rättsläraren C. Hilty, erinra, »att den enkla neutralitetens

rättigheter och pligter ännu ej äro så faststälda, som de nödvändigt borde

vara», och särskildt, »att den eviga neutraliteten öfverhufvud är ett folklättsligt

ännu föga faststäldt begrepp», hvadan alltså olika åsigter torde

kunna göras gällande om hvad densamma rätteligen må anses innebära. —

bitskottet kan ej underlåta att framhålla, hurusom redan denna omständighet

i och för sig synes gifva anledning betvifla, att någon i afsevärd män

ökad trygghet skulle kunna vinnas genom deklaration af dylik neutralitet.

Neutraliteten är enligt folkrätten antingen enkel eller af handlad.

Med enkel neutralitet, hvilket beteckningssätt innefattar neutraliteten

i detta ords vanliga bemärkelse, menas det tillstånd, hvaruti under krig

mellan två eller flere magter en fredlig stat befinner sig, då den i möjligaste

mån lemnas oberörd af fiendtligheterna mellan de krigförande, sjelf

afhåller sig från deltagande och inblandning deri samt med afseende å de

krigförande iakttager full opartiskhet. Att under krig stanna neutral av

ursprunglig och obestridlig rätt för hvarje fri och oberoende stat, som icke

sjelfvilligt inträder eller ingriper i kriget. Hvarje fri och sjelfständig stat

eger nemligen redan i kraft af sin suveränitet rättighet att, så länge han

pröfvar lämpligt samt öfverensstämmande med egna anspråk och intressen,

vara i fred, afhålla sig från andel i andra staters inbördes fiendtligheter,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

bibehålla sin vänskapliga ställning och underhålla fredliga förbindelser med

alla, äfven med hvardera af tvenne eller flera sins emellan fiendtliga. Denna

enkla neutralitet eger således hvarje stat rätt att åtnjuta äfven utan särskilt

kungörande, ehuruväl sådant af praktiska skäl plägar i allmänhet

ega rum vid krigstillfälle. — Detta tillstånd innebär såväl för den neutrala

som för de krigförande magterna både rättigheter och pligter. Den neutrale

har rättighet att, så länge neutralitetens pligter iakttagas, af de krigförande

parterna lemnas i fred och icke störas eller oroas, vare sig genom omedelbara

angrepp eller missbruk af det neutrala området samt att i så ringa

män, som det existerande krigstillståndet medgifver, lida intrång uti sina

samfundsordningar, sin samfärdsel m. m. Den neutrales pligter bestå i

skyldigheten att icke sjelf ingripa i fiendtligheterna eller fiendtligt handla mot

någondera af de krigförande parterna, icke heller ensidigt gynna eller missgynna

någondera, till skada eller fördel för motparten eller förvägra den

ene något, som beviljas den andre. Den neutrale kan ofta vara nödsakad

att skrida till positiv handling i och för neutralitetens verksamma upprätthållande

och helgd, ja, kan till och med, derest t. ex. någon af de krigförande

magterna söker tvinga honom att uppgifva neutraliteten, vara

tvungen att med vapenmagt motsätta sig en dylik neutralitetskränkning,

vid äfventyr att eljest sjelf göra sig skyldig till neutralitetsbrott. — De

krigförande magterna å sin sida hafva rätt att fordra, att den neutrale uppfvller

nämnda skyldigheter samt underkastar sig de med krigstillståndet

jemväl för honom" oafvisligen förknippade olägenheter, hvaremot de krigförande

äro pligtige att akta den neutrales sjelfständighet och fred, hans

intressen och rättsliga anspråk, befogade handel och samfärdsel, såväl med

andra neutrala stater som med de krigförande.

Från denna enkla, i egentlig mening folkrättsliga neutralitet skiljer

sig den af handlade neutraliteten, hvilken uppkommer genom mellanstatliga

fördrag, som mer eller mindre modifiera den enkla och normala neutraliteten

till abnorm, genom att närmare bestämma henne medelst särskilda

vilkor eller genom inskränkning eller utsträckning af hennes betydelse.

Uti den afhandlade neutraliteten kan vidare urskiljas två slag, fri eller

bunden neutralitet. Fri är den neutralitet, hvilken beror af den neutrales

fria vilja och kan af honom när som helst uppgifvas. Bunden blir neutraliteten

derigenom, att en stat genom fördrag med eller utfästelse till en

eller flera andra stater förpligtar sig att iakttaga densamma. Denna bundna

neutralitet kan slutligen vara antingen för visst fall åtagen, tillfällig, eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

t

Statsutskottets Utlåtande N:o 73. 23

ock ständig (permanent, perpetuel''), gällande för all framtid och under alla

förhållanden.

I benämningen på detta sista slag af neutralitet återfinnas de uttryck,

som motionärerna användt för att beteckna det af dem afsedda neutralitetstillståndet.

Att det verkligen är ständigt bunden neutralitet, som nu

ifrågasatts, torde framgå jemväl deraf, att enkel neutralitet, såsom ofvan

anförts, redan i kraft af suveräniteten åtnjutes af de Förenade Rikena liksom

af hvarje annan stat, äfven utan något kungörande på förhand, deraf

att afhandlad fri neutralitet, hvilken när som helst finge öfvergifvas, icke

skulle innebära en i allra ringaste mån ökad tiyggliet, samt deraf att det

uppenbarligen icke är fråga om tillfällig neutralitet. Det torde då vara

lämpligt att något närmare skärskåda, hvad den ständigt bundna (permanenta)

neutraliteten innebär.

Vanligen är den permanenta neutraliteten garanterad af vissa magter,

men detta är ingalunda nödvändigt. Orsaken att så plägar vara fallet, är,

teoretiskt taget, att ingen stat gerna åtager sig en förbindelse utan att till

gengäld erhålla någon motsvarande förmån. Denna garanti har dock i

verkligheten visat sig vara dels vid kritiska tillfällen i allmänhet värdelös,

dels i flera afseenden farlig för den neutraliserade staten sjelf, till följd af

de inblandningar i denna stats angelägenheter från garantimagternas sida,

hvartill den gifver anledning, och har sålunda faktiskt blifvit till större

skada än gagn. Med rigtig insigt häraf hafva motionärerna ej heller ifrågasatt

djdik garanterad neutralitet. — Emellertid kan, såsom nyss sades, den

permanenta neutraliteten existera äfven utan garanti, och kan då vara antingen

af andra magter erkänd eller icke. Ett enkelt erkännande af en

stats neutralitet innebär enligt folkrätten uttryckligt medgifvande af förpligtelsen

att icke kränka densamma. Huruvida och i hvad mån en förklaring

från Sverige-Norges sida om permanent neutralitet skulle komma

att af andra magter mötas med uttryckligt erkännande, kan tydligen icke

på förhand bedömas, men torde icke få tillmätas afgörande betydelse för

den nu förevarande frågan, enär ju de Förenade Rikena för att den

ifrågasatta neutralitetsförklaringen skulle få någon betydelse, icke lära kunna

göra densamma beroende på ett dylikt erkännande, utan endast afgifva den

i form af ensidig utfästelse, vid hvilken de sjelfva måste anse sig under

alla förhållanden bundna. Ifall erkännande icke gifves, skulle en dylik neutralitetsförklaring

endast innebära frivilligt åtagande af förpligtelse!- utan

motsvarighet af några söm helst förmåner utöfver dem, som redan i kraft

af suveräniteten åtnjutas vid enkel neutralitet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

Den stat, som blifvit förklarad eller sjelf förklarat sig för permanent

neutral, saknar den politiska frihet, som åtföljer enkel neutralitet, och kommer

derför gent emot andra stater i ett tillstånd af ^sjelfständighet. Ett

d)dikt permanent neutralitetst vång låter derför icke väl förlika sig med

en fri stats suveränitet. Dertill kommer att deu permanenta neutraliteten

är praktiskt onyttig, tv, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, har ingen

ständigt neutral stat, icke ens den som fått sin neutralitet garanterad, gått

fri från anfall eller tillbud dertill, så snart någon tillräckligt stark magt

funnit med sitt intresse förenligt att angripa honom, och den neutraliserade

har vid dylika tillfällen undgått krig eller nederlag, endast för så vidt han

varit rustad samt visat sig villig och i stånd att till det yttersta försvara

sig på samma sätt och med samma uppoffringar, som om han ej varit neutraliserad.

Den permanenta neutraliteten kan till och med anses vara i sig sjelf

orimlig, t}T dels gifves det icke någon stat, som är utesluten från möjligheten

att af andra stater tillfogas en orätt, för hvilken upprättelse på fredlig väg

icke står att vinna, samt följaktligen finnes aldrig någon säkerhet derför,

att icke krigets medel måste användas, dels kan ingen skåda in i framtiden

och förutse de otaliga och oberäkneliga händelser, hvilka kunna framkalla

alldeles nya statsgestaltningar. Med den permanenta neutraliteten

följer äfven för ett land faran för utländska inblandningar, hvilken fara

visserligen härvid är mindre än vid den garanterade neutraliteten, men

dock ganska betydande. — Den permanenta neutraliteten framstår af dessa

orsaker mer som en börda och en fara för den neutrale än som en förmån,

under det att den enkla, fria neutraliteten alldeles öfvervägande ter

sig som en förmån.

Till hvad sålunda anförts och åberopats har utskottet velat erinra,

att det icke är för den neutraliserades egen skull utan på grund af Europas

allmänna politiska intresse och isynnerhet de mägtiga grannstaternas,

som de nu existerande permanent neutraliserade staterna -—- Schweiz, Belgien,

Luxemburg — försatts i denna ställning. Orsaken dertill är deras

kritiska läge. För den stat, som liksom de Förenade Rikena icke är så

belägen, utan tvärtom njuter förmånen af ett synnerligen lyckligt, afskildt

läge, som i de allra flesta fall visat sig innebära naturlig neutralitet, kan

derför, enligt utskottets uppfattning, ingen anledning förefinnas att ikläda

sig onödiga, tryckande och farliga förpligtelser samt utan nödtvång medgifva

inskränkning uti den frihet och sjelfbestämniugsrätt, som vi från urminnes

tid egt och bevarat. Genom att förbinda sig till en konventionel neu
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 73. 25

tralitet skulle de Förenade Eikena intet vinna, som de ej redan dessförinnan

i kraft af sin suveränitet ega, men deremot kunna mycket förlora.

Den enkla, frivilliga neutraliteten, torde således vara den enda, som är med

de Förenade Rikenas sanna bästa förenlig och dem värdig.

Ett. ytterligare stöd härför har utskottet hemtat från hans excellens

herr ministerns för utrikes ärendena anförande till statsrådsprotokollet öfver

ministeriella ärenden den 15 februari 1899, deruti meddelats, att, sedan af

förekommen anledning yttrande infordrats från -våra samtliga beskickningschefer

i utlandet angående det emottagande, som enligt deras åsigt en från

vår sida framstäld begäran om permanent erkännande af de Förenade Rikenas

neutralitet skulle röna hos de andra magterna, hade af de ingångna

svaren med all tydlighet framgått, hurusom ingen som helst fördel, utan

fastmera olägenhet, skulle uppstå för de Förenade Rikena genom dylik

permanent neutralitetsförklaring.

Då utskottet således, med gillande af de uti motionen uttryckta fredsönskningar

och i den fasta förvissning, att Kongl. Maj:ts Regering icke lärer

underlåta att, då anledning dertill gifves, för magterna allt fortfarande framkalla

var upprigtiga och bestämda önskan om fred och neutralitet samt att,

så vidt på Sverige Norge må ankomma, bidraga till bibehållandet af fred

mellan folken, finner sig böra afstyrka bifall till motionärernas yrkande om

skrifvelse till Kongl. Maj:t i angifvet syfte, anser utskottet sig icke behöfva

ingå i pröfning af den konstitutionella befogenheten af det uti samma

yrkande föreslagna sätt för den åsyftade deklarationens åvägabringande, så

vidt de Förenade Rikena Sverige-Norge angår.

Vid bifall till utskottets afstyrkande hemställan i hufvudsaken blifver

något anslag icke erforderligt.

Med anledning af motionen och på grund af hvad utskottet sålunda

anfört, hemställer utskottet,

att Riksdagen, under uttalande af att svenska folkets

bestämda och upprigtiga önskan är, att Sverige-Norge

må allt framgent få lefva i fred, utan inblandning i

andra staters angelägenheter eller tvister, samt att Riksdagen

förväntar, att'' Kongl. Maj:ts Regering allt fortfarande

icke lemnar något tjenligt tillfälle obegagnadt

att söka öfvertyga utlandet om att Sverige-Norges

sträf van under en konflikt mellan andra stater uteslutande

skall rigtas på att upprätthålla de Förenade RikeBih.

till Riksd. Prot. 1899. 4 Samt. 1 Afd. 43 Raft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 73.

nas neutrala ställning, måtte förklara herr Hedins m. fl

förevarande motion icke till någon Riksdagens vidare åt

gärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1899. %

På'' statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERGh

Reservation

af herr S. G. von Friegen i fråga om utskottets motivering.

STOCKHOLM 1899, IDUNS KUNGL. HOJBOKTRYCKERI.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.