Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om arfsskatts uttagande från ddeikommitterad egendom.

1900-03-01 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1900:12, Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om arfsskatts uttagande från ddeikommitterad egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

1

N:o 12,

Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1900, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser

i fråga om arfsskatts uttagande från ddeikommitterad

egendom. (2:a A.)

I en inom Första Kammaren vackt motion n:o 11, af herr friherre

Carl Kling spor, föreslår motion;! ren: »att Riksdagen måtte besluta att anhålla,

det Kongl. Maj:t ville taga under nådig ompröfning, i hvad mån

förordningen af den 9 augusti 1894 må kunna ändras så, att sättet för

arfsskattens uttagande från fideikommitterad egendom blefve för en tillträdande

fideikommissarie mindre betungande och mera rättvist än som nu

är fallet, samt derom för Riksdagen framlägga förslag.»

Till stöd för motionen anför motionären följande:

»I fråga om fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss, uppbäres

arfsskatten medelst stämpel å fideikommissbrefvet, då det för lagfart

företes. Tillträdande fideikommissarie har möjligen ej annan tillgång än

brukningsrätten till fideikommisset. Då egendomen ej kan medelst inteckning

belånas, förrän han erhållit lagfart, kan det vara honom omöjligt att

skaffa penningar till gäldande af stämpelafgiften, i följd hvaraf lagfart ej

kan vinnas. Huru i detta fall skall förfaras, angifver ej lagen. Allmänt

bekanta tilldragelser vid ett fideikommiss i södra Sverige hafva nogsamt

ådagalagt svårigheten för staten att under vissa omständigheter utfå sin

skattefordran. Om fideikommissarie åter betalar stämpelafgiften och dör

kort efter tillträdet af egendomen, kan han komma att göra betydlig

ekonomisk förlust. Det har ock inträffat, att fideikommissarie nekat tillgift.

till Riksd. Frot. 1900. 5 Samt. 1 Afd. 11 Häft. (N:o 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

träda fideikommitterad egendom. Ifrågavarande lag kan indirekt verka

upphäfvande af fideikommiss, en följd, som af mången torde ses med ej

oblida ögon. Om emellertid fideikommissens upphäfvande anses gagneligt,

torde det vara rigtigare att genomföra upphäfvandet medelst direkt lagstiftning

än att på omvägar nå ett resultat, som för mången enskild är af

djupt ingripande natur.

Med afseende å fast egendom, som icke innehafves såsom fideikommiss,

visa sig icke dessa svåra följder, emedan arfvinge till sådan egendom blir

egare till densamma, under det fideikommissarie innehafver sin egendom

endast under nyttjanderätt. Det synes vara en orättvisa att fordra samma

skatt af nyttjanderättshafvare som af egare. Denna orättvisa kunde i någon

mån utjemnas, om, i fråga om fideikommiss, lagfartsstämpeln skildes från

arfsskatten och den senare finge utgå med bestämdt belopp under vissa år,

exempelvis fem å tio, med bestämmelse tillika, att, om fideikommissarie

doge under dessa år, den afgift, som skolat derefter af honom erläggas,

efterskänktes. Rationelt vore, om arfsskatten, i fråga om fideikommiss,

beräknades efter kapitaliserade värdet af nyttjanderätten på sätt rörande

annan nyttjanderätt i lagens 17 § stadgas.»

I motion vid 1899 års riksdag hemstälde motionären, att Riksdagen

måtte besluta skrifvelse till Konungen med anhållan, att Kongl. Maj:t ville

taga under ompröfning, i hvad mån dels lagens bestämmelser om stämpelafgift

för bodelegares andel i dödsbo måtte kunna förenklas, dels ock denna

stämpelafgift måtte kunna i allmänhet minskas och i fråga om fideikommiss

jemkas, samt att Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen de förändrade bestämmelser,

som kunde finnas lämpliga.

1899 års bevillningsutskott hemstälde i sitt betänkande, att motionen

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet uttalade deri,

bland annat, att vid tillämpningen af gällande bestämmelser om arfsskatten

svårigheter väl någon gång kunde möta, men att dessa svårigheter dock

ej syntes vara af sådan betydenhet, att anledning förefunnes att vidtaga

någon åtgärd för erhållande af förenklade bestämmelser, samt att utskottet

än mindre kunde tillstyrka Riksdagen att då, efter det stämpelförordningen

den 9 augusti 1894 så nyligen tillkommit, öfvergifva de principer,

som af Riksdagen antagits såsom grundval för denna beskattning. Beträffande

stämpelskatten särskildt för fideikommiss anförde utskottet, att

fall väl kunde förekomma, då en fideikommissarie finge utbetala stämpelafgiften

utan att denna under hans lifstid hunne ersättas honom genom

egendomens afkastning och utan att hans arfvingar erhölle någon förmån

af fideikommisset, hvilket i stället öfverginge till annan, som icke vore

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 3

hans närmaste arfvinge. Sådana fall måste dock enligt utskottets förmenande

betraktas såsom sällsynta undantag, och utskottet ansåg icke

sådana undantagsfall utgöra tillräcklig anledning till ändring i nu gällande

bestämmelser för den arfsskatt, fideikommissarie skulle betala. Då det

emellertid kunde inträffa, att fideikommissarie saknade medel att inom

den för lagfarten bestämda tid betala den stadgade stämpelafgiften, ifrågasatte

utskottet, huruvida icke anstånd med stämpelafgiftens erläggande

kunde beviljas, dock mot säkerhet i inteckning eller på annat för tillvaratagandet

af statens rätt betryggande sätt, men utskottet ansåg sig sakna

tillräcklig anledning att i den form, hvari frågan då förelåg, derom framställa

något förslag.

Under det motionären sålunda vid nästlidna års riksdag föreslagit en

skrifvelse till Konungen i ändamål, att den arfsskatt, som i form af stämpelafgift

uttoges, skulle dels förenklas, dels i allmänhet minskas och i fråga

om fideikommiss jemkas, har motionären i det förslag till skrifvelse,

hvarom han nu motionerat, hemstält allenast om ändring af sättet för

arfsskattens uttagande från fideikommiss.

I fråga om detta motionärens förslag vill utskottet till en början erinra

derom, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen den 27 november

1892 uttalat, att arfsskatten synnerligen väl lämpade sig för det syfte,

man genom förmögenhetsbeskattningen företrädesvis ville uppnå, samt att

åt arfsskatten borde inrymmas en vigtigare plats inom vår skattelagstiftning

än nämnda skatteform förut intagit, hvarvid arfsskatten dock borde

så anordnas, att de smärre förmögenheterna fritoges och tillbörligt afseende

fästes vid andra på skatteförmågan inverkande förhållanden.

På dessa principer är ock den nu gällande stämpelförordningen byggd.

I denna förordnings 17 § stadgas, att stämpelafgift för rättighet, som består

i nyttjanderätt till eller afkomst af egendom, bör, då sådan rättighet

genom arf eller testamente tillfaller någon, utgöras efter rättighetens med

ledning af dess årliga afkastning och viss antagen räntefot beräknade

kapitalvärde vid dödstillfället. Från denna regel göres dock ett undantag i

fråga om fideikommitterad egendom, för hvilken enligt 18 § i förordningen

värdet skall vid stämpelafgifts bestämmande beräknas såsom om egendomen

innehades med eganderätt.

Utskottet kan icke finna annat, än att den grund, efter hvilken

arfsskatten för fast egendom af fideikommiss-natur sålunda skall enligt,

gällande stämpelförordning beräknas, är i princip rigtig. Det torde nemligen

icke kunna förnekas, att fideikommissrätten innebär en vida större befogenhet

öfver och ett vidsträcktare tillgodonjutande af egendomen än

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

nyttjanderätt i vanlig mening, och på grund deraf närmar sig eganderätts

natur. Från teoretisk synpunkt torde sålunda mot den princip, som i

fråga om arfsskattens uttagande från tideikoinmissegendom i stämpelförordningen

tillämpats, ingen berättigad anmärkning kunna göras.

Utskottet håller ock före, att de svårigheter, med hvilka utgörandet

af ifrågavarande arfsskatt kan vara förenadt, icke äro vare sig så ofta

förekommande eller af den art, att de påkalla ett ingripande från lagstiftningens

sida. De fall, då svårighet för en tillträdande fideikommissarie

att utgöra belöpande arfsskatt å fideikommisset verkligen yppat sig,

och hvarpå förhållandena vid ett för några år sedan arffallet fideikommiss

i södra Sverige utgjort ett exempel, torde derför kunna betraktas

såsom sällsynta undantag. Och den omständigheten, att eu

på rättvis grund fotad skatt, som af staten utkräfves, i enstaka fall

drabbar tungt, kan icke för staten utgöra tillräcklig anledning att införa

lättnader i afseende å skattens utgörande. Dessa undantagsfall

hafva dessutom sin grund icke endast i den nu gällande stämpelförordningens

bestämmelser, utan äro beroende äfven af andra förhållanden.

Såsom ett exempel i detta hänseende må nämnas, att Kongl. Maj:t år 1890,

då arfsskatten var betydligt lägre än nu, med afseende å förekomna omständigheter

fann sig föranlåten att föreslå Riksdagen, fatt sterbhusdelegarne

efter aflidne justitieombudsmannen S. L. Theorells enka måtte medgifvas

befrielse från skyldigheten att vid lagfart å vissa fideikommissegendomar

förse fideikommissbrefvet med stämpel. Denna framställning

blef emellertid icke af Riksdagen bifallen.

Derjemte torde böra märkas, att i en kongl. förordning den 3 april

1810 stadgas, att en fideikommissaries sterbhusdelegare, såvidt annorledes

ej är i fideikommissbrefvet föreskrifvet, ega å fideikommisset njuta fardag

enligt allmän lag, hvadan, äfven om en fideikommissarie dör strax efter

det hart tillträdt fideikommisset, hans sterbhusdelegare ega rätt att sitta

qvar i egendomen och uppbära afkastning af densamma under två år,

räknadt, från fideikommissariens tillträde. Om ock en tillträdande fideikommissarie

på grund af aflägsen slägtskap med arflåtaren har att erlägga

arfsskatt efter det högsta utgående procenttalet, eller 6 % af egendomens

taxeringsvärde, torde sålunda näppeligen något fall inträffa, då denna skatt

icke blifver honom eller hans sterbhusdelegare ersatt genom fideikommissets

afkastning under de närmast följande två åren.

Beträffande sjelfva det förslag, som motionären i sin motion framlagt,

eller att arfsskatten, hvilken, såsom nämndt, uttages i form af stämpelskatt,

skulle utgå med visst belopp under flere år, kan ett sådant förslag

icke genomföras af den anledningen, att stämpelskatten till sin natur är

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

en afgift, som bör på en gång erläggas, då den handling, som skall stämpelbeläggas,

företes. Måste man sålunda, för att förslagets genomförande

skulle vara tänkbart, förvandla stämpelskatten till en sådan bevillningsafgift,

som före år 1885 upptogs för gåfva, testamente, fideikommiss, arf

och fynd, skulle en sådan ändring af skattens natur medföra en återgång

till ett för lång tid tillbaka öfvergifvet skattesystem, och bestyret med

skattens upptagande skulle derigenom öfverflyttas från domstol till administrativ

myndighet, å landet kronofogde och häradsskrifvare samt magistraten

i stad.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att herr friherre Klingspors förevarande motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 mars 1900.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAYALLI.

Reservationer:

af herrar af Buren och friherre Klingspor, hvilka ansett, att utskottets

utlåtande bort hafva följande lydelse:

»I motion vid 1899 års riksdag hemstälde motionären, att Riksdagen

måtte besluta skrifvelse till Konungen med anhållan, att Kong]. Maj:t ville

taga under ompröfning, i hvad mån dels lagens bestämmelser om stämpelafgift

för bodelegares andel i dödsbo måtte kunna förenklas, dels ock denna

stämpelafgift måtte kunna i allmänhet minskas och i fråga om fideikommiss

jemkas, samt att Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen de förändrade bestämmelser,

som kunde finnas lämpliga.

1899 års bevillningsutskott hemstälde i sitt betänkande, att motionen

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet uttalade deri,

bland annat, att vid tillämpningen af gällande bestämmelser om arfsskatten

svårigheter väl någon gäng kunde möta, men att dessa svårigheter dock

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

ej syntes vara af sådan betydenhet, att anledning förefunnes att vidtaga

någon åtgärd för erhållande af förenklade bestämmelser, samt att utskottet

än mindre kunde tillstyrka Riksdagen att då, efter det stämpelförordningen

den 9 augusti 1894 så nyligen tillkommit, öfvergifva de principer,

som af Riksdagen antagits såsom grundval för denna beskattning. Beträffande

stämpelskatten särskildt för fideikommiss anförde utskottet, att

fall väl kunde förekomma, då en fideikommissarie finge utbetala stämpelafgiften,

utan att denna under hans lifstid hunne ersättas honom genom

egendomens afkastning och utan att hans arfvingar erhölle någon förmån

af fideikommisset, hvithet i stället öfverginge till annan, som icke vore

hans närmaste arfvinge. Sådana fall måste dock enligt utskottets förmenande

betraktas såsom sällsynta undantag, och utskottet ansåg icke

sådana undantagsfall utgöra tillräcklig anledning till ändring i nu gällande

bestämmelser för den arfsskatt, fideikommissarie skulle betala. Då det

emellertid kunde inträffa, att fideikommissarie saknade medel att inom

den för lagfarten bestämda tid betala den stadgade stämpelafgiften, ifrågasatte

utskottet, huruvida icke anstånd med stämpelafgiftens erläggande

kunde beviljas, dock mot säkerhet i inteckning eller på annat för tillvaratagandet

af statens rätt betryggande sätt, men utskottet ansåg sig sakna

tillräcklig anledning att i den form, hvari frågan då förelåg, derom framställa

något förslag.

Under det motionären sålunda vid nästlidna års riksdag föreslagit en

skrifvelse till Konungen i ändamål, att den arfsskatt, som i form af stämpelafgift

uttoges, skulle dels förenklas, dels i allmänhet minskas och i fråga

om fideikommiss jemkas, har motionären i det förslag till skrifvelse,

hvarom han nu motionerat, hemstält allenast om ändring af sättet för

arfsskattens uttagande från fideikommiss.

I fråga om detta motionärens förslag vill utskottet till en början erinra

derom, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen den 27 november

1892 uttalat, att arfsskatten synnerligen väl lämpade sig för det syfte,

man genom förmögenhetsbeskattningen företrädesvis ville uppnå, samt att

åt arfsskatten borde inrymmas en vigtigare plats inom vår skattelagstiftning

än nämnda skatteform förut intagit, hvarvid arfsskatten dock borde

så anordnas, att de smärre förmögenheterna fritoges och tillbörligt afseende

fästes vid andra på skatteförmågan inverkande förhållanden.

På dessa principer är ock den nu gällande stämpelförordningen byggd.

I denna förordnings 17 § stadgas, att stämpelafgift för rättighet, som består

i nyttjanderätt till eller afkomst af egendom, bör, då sådan rättighet

genom arf eller testamente tillfaller någon, utgöras efter rättighetens med

ledning af dess årliga afkastning och viss antagen räntefot beräknade

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 7

kapitalvärde vid dödstillfället. Från denna regel göres dock ett undantag i

fråga om fideikominitterad egendom, för hvilken enligt 18 § i förordningen

värdet skall vid stämpelafgifts bestämmande beräknas, såsom om egendomen

innehades med eganderätt. Anledningen till att den fideikommissrätten

åliggande arfsskatt blifvit bestämd att utgå efter annan grund än

nyttjanderätt, hvarigenom skatten komme att i vissa fall uppgå till ett afsevärdt

högre belopp, torde vara den, att fideikommissrätten i sig innebär

större befogenhet öfver och rätt till vidsträcktare tillgodonjutande af egendomen

än nyttjanderätt i vanlig mening.

Motionären framhåller nu, att utgörandet af denna arfsskatt för en

tillträdande fideikommissarie ofta är förenadt med stora och understundom

oöfvervinneliga svårigheter. Att så beskaffade svårigheter förefinnas, torde

icke kunna förnekas, och att de understundom kunna för en fideikommissarie

vara omöjliga att öfvervinna, ligger i sakens natur, eftersom han ej

kan fritt förfoga öfver den egendom, som han skall tillträda, och har detta

för öfrigt någon gång blifvit af erfarenheten bekräftadf. I sådana fall

uppstår för staten, som för arfsskattens utfående endast har personlig fordringsrätt

hos fideikommissarien, fara att på grund af bristande tillgång

hos honom gå sin rätt till arfsskatten förlustig. En reform till afhjelpande

af dessa med arfsskattens utgörande förenade olägenheter torde

derför vara önskvärd, äfven om berörda olägenheter ej annat än undantagsvis

skulle ifrågakomma.

Motionärens förslag till dessas afhjelpande, eller att fideikommissarien

skulle ega rätt att under flera år utgöra ifrågavarande stämpelskatt, torde

emellertid icke låta sig genomföras af den anledningen, att stämpelskatten

till sin natur är eu afgift, som bör på en gång erläggas, då den handling,

som skall stämpelbeläggas, företes. Det af motionären åsyftade ändamålet

torde deremot måhända kunna vinnas genom en bestämmelse derom, att

arfsskatten i fråga om fideikommiss, med bibehållande af sin natur af arfsskatt,

skulle, i stället för att, såsom nu är fallet, på en gång utgå i form

af stämpelskatt, kunna i vissa fall få utgöras såsom en på flera år fördelad

särskild afgift, hvilken årligen erlades.

Ett vilkor för att en sådan reform skall kunna utan men för statsverket

genomföras, borde dock, såsom redan 1899 års bevillningsutskott

framhöll, vara, att staten beredde sig fullgod säkerhet för skattens utbekommande,

hvarför bestämmelser derom skulle stadgas i sammanhang med

att arfsskatten för fideikommiss i vissa fall öfverfördes från att såsom nu

vara eu stämpelskatt till någon annan form af skatt. För den händelse

fideikommissarie skulle önska att få utgöra den på honom fallande arfsskatten

under en följd af år, skulle detta vilkor kunna uppfyllas, om i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 12.

sådant fall med fideikommissariens personliga ansvarsskyldighet förenades

en rätt för staten att ur fideikommisset uttaga den skatt, som ej i vederbörlig

tid och ordning erlades.

Beträffande den tid, på hvilken ifrågavarande afgift skulle kunna fördelas,

lärer denna tidrymd, för att ej blifva alltför utsträckt, icke böra

bestämmas utöfver högst fem år, räknadt från det år, då fideikommissarien

varit skyldig att med egendomen lagfara. Skulle under dessa fem år fideikommissarien

aflida, torde det vara med rättvisa och billighet mest öfverensstämmande,

att den för de återstående åren obetalda delen af afgiften

icke af staten utkräfves.

Då emellertid utskottet icke tilltrott sig att uti ifrågavarande ämne

kunna framlägga ett bestämdt formuleradt förslag i angifven rigtning,

anser utskottet frågans hänskjutande till Kongl. Maj:ts bepröfvande vara

egnadt att bäst befordra dess tillfredsställande lösning och hemställer

derför,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Konungen anhålla,

att Kongl. Maj:t ville taga under ompröfning,

huruvida den arfsskatt, som i form af stämpelafgift nu

uttages från fideikommitterad egendom, kunde, på af

fideikommissarie derom framstäld begäran, få på för

staten betryggande vilkor under annan form utgöras

såsom eu under flera år utgående afgift, i ändamål att

för en tillträdande fideikommissarie underlätta arfsskattens

utbetalande, samt, för den händelse Kongl. Maj:t

funne sådant vara möjligt och lämpligt, i sådant syfte

till Riksdagen framlägga förslag.»

samt af herr Meyer. _

Herrar Almström, G. Jansson och Petri hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i utskottets beslut i ärendet.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.