Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar i bevillningsförordning en och instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

1900-03-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1900:26, Betänkande, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar i bevillningsförordning en och instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

1

N:0 26.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1900, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar

i bevillningsförordning en och instruktionen för

taxeringsmyndigheterna.

(2:a A.)

Bevillningsutskottet har härmed velat afgifva yttrande i anledning

af följande till utskottet hänvisade tre motioner, nemligen:

n:o 32, inom Andra Kammaren, af herr W. Styrlander, om särskild

bevillning för jordbruksfastigheter, som egas af bolag;

n:o 34, inom Andra Kammaren, af herr N. Andersson i Pettersborg,

angående ändring af 44 § bevillningsförordningen; samt

n:o 3, inom Andra Kammaren, af herr S. Nordström i Höglunda,

om ändring i 1 § af instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

I sin ofvanberörda motion, n:o 32, föreslår herr Styrlander, med

hvilken herrar Johann Ericsson, S. H. Kvarnzelius, Joh. Er. Nordin, J. Nydal,

P. Olsson och E. G. Åkerlind instämt, att Riksdagen ville vidtaga den förändringen

i bevillningsförordningen, att jordbruksfastighet, som eges af

Bih. till Riksd. Prot. 1600. 5 Sami. 1 Afd. 19 Håft. (N:o 26) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

bolag, måtte åsättas en särskild bevillning till beloppet lika med den vanliga

bevillningen af jordbruksfastighet, samt att denna bevillning under

namn af »särskild bevillning för bolags jordbruksfastigheter» måtte i kronans

räkenskaper föras i särskild kolumn.

Motionären erinrar till en början, att han vid 1899 års riksdag

väckt en motion af liknande innehåll som den nu föreliggande och att han

dervid såsom hufvudskål för motionen framhållit det samhällsfarliga, som

läge deruti, att bolagen i vårt land började lägga under sig jordbruksfastigheter

i sådan mängd, att den sjelfegande bondeklassen lomme att

väsentligt förminskas. Sedan motionären derefter sökt gendrifva några af

de skäl, som under frågans behandling inom Andra Kammaren vid nyssnämnda

riksdag anförts emot motionen, yttrar motionären, att den starka

minoritet af 86 röster, som motionen vid 1899 års riksdag inom Andra

Kammaren samlade omkring sig, äfvensom den omständigheten, att bolagens

förvärf af jordbruksfastigheter alltjemt ökades, manat honom att vid denna

riksdag å nyo framställa motionen.

Beträffande den af motionären vid nästlidna års riksdag väckta motion

af samma innehåll som den nu ifrågavarande hemstälde bevillningsutskottet

då, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

i enlighet med hvilken hemställan Riksdagen jemväl fattade sitt beslut.

Såsom motiv för sitt afstyrkande anförde utskottet hufvudsakligen,

att den föreslagna skatteförhöjningen icke öfverensstämde med de grundsatser,

på hvilka vårt skattesystem hvilade, samt att det af motionären

åsyftade ändamålet, nemligen inskränkning i bolags förvärf af jordbruksfastighet,

icke kunde genom den ifrågasatta skatteförhöjningen vinnas.

Hvad 1899 års bevillningsutskott sålunda uti förevarande fråga anfört,

anser utskottet sedan dess icke hafva förlorat något af sin betydelse

för densamrnas rigtiga bedömande. Utskottet kan väl medgifva, att bolagens

förvärf af jordbruksfastigheter i den utsträckning, som detta förvärf numera

synes vilja antaga, innebär en fara för att den för vårt land så vigtiga del

af befolkningen, som består af sjelfegande jordbrukare, småningom minskas.

Men om ock ett statens ingripande i ändamål att hämma dessa bolagens

stora inköp af jordbruksfastigheter af sådan anledning skulle kunna försvaras

ur synpunkten af det allmänna bästa, håller utskottet dock före,

att detta mål icke kan vinnas på den af motionären föreslagna väg. En

högre beskattning af bolagens jordegendom kan icke — hvilket motionären

i sin motion vid 1899 års riksdag sjelf medgifvit — på ett tillfyllestgörande

sätt lösa den här föreliggande uppgiften. Det kan i öfrigt icke anses vara

annat än förkastligt att söka afhjelpa sociala missförhållanden af olika slag

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

3

genom att i sådant syfte på direkt väg beskatta en samhällsklass mer än

en annan utan hänsyn till skattelagsstiftningens uppgift, som endast är att

uppställa sådana regler för skattens utgörande, att densamma genom att

afpassas efter hvars och ens skatteförmåga kommer att trycka alla skattdragande

lika.

Och då man till måttstock för bedömande af denna skatteförmåga

tagit den inkomst, som den skattskyldige anses ega, är det tydligt, att den

skatteförmåga, som grundar sig på inkomst af fastighet, icke kan sägas

vara större endast och allenast derför att fastigheten eges af ett bolag i

stället för af en enskild. Vidtagandet af den åtgärd, som motionären

föreslagit, skulle alltså komma att medföra ett uppgifvande af den grundprincip,

på hvilken vårt beskattningssystem är och bör vara bygdt. Härtill

torde böra läggas, att om man fördubblade bevillningen för bolagens

jordbruksfastigheter, så skulle äfven deras kommunala utskylder och dermed

det inflytande bolagen kunde utöfva på de kommunala angelägenheterna

komma att ökas, och detta i många fåll i en högst afsevärd grad.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att herr Styrlanders förevarande motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

För att vara valbar till ledamot i taxeringsnämnd erfordras, enligt

44 § i gällande bevillningsförordning, att inom taxeringsdistriktet hafva

under nästföregående år utgjort fastighets- eller inkomstbevillning.

Herr N. Andersson föreslår nu i sin motion, n:o 34, att såsom vilkor

för dylik valbarhet jemväl borde uppställas den fordran att vara boende

inom taxeringsdistriktet.

Såsom skäl för motionen anföres, att, enär det nuvarande sättet för

upptaxeringen af de skattskyldiges inkomst redan i och för sig vore förcnadt

med stora svårigheter, då det gälde att komma till ett rättvist resultat,

dessa svårigheter ytterligare skulle komma att ökas, om ledamöterna

icke vore boende inom taxeringsdistriktet och sålunda icke vore i besittning

af erforderlig personalkännedom eller icke hade reda på andra på

taxeringen inverkande förhållanden.

Det skäl, som motionären sålunda anfört till stöd för sin motion,

synes utskottet icke böra tillmätas någon större betydelse. Utskottet vill

till eu början erinra, att den person, som är inom en kommun uppförd

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

till fastighets- eller inkomstbevillning, i allmänhet äfven är derstädes bosatt.

Och äfven om så ej är förhållandet — egare af fast egendom eller

idkare af rörelse inom en kommun kan vara bosatt inom annan kommun

och annat taxeringsdistrikt — torde det intresse, med hvilket han såsom

fastighetsegare eller idkare af rörelse inom ett taxeringsdistrikt, der han

ej är bosatt, är vid detta distrikt bunden, i allmänhet få anses utgöra en

borgen för, att han på ett tillfredsställande sätt kan fylla uppgiften

att vara ledamot af taxeringsnämnden inom distriktet. Härvid torde

äfven böra tagas i betraktande, att en person, som eger fast egendom

eller idkar rörelse inom annat taxeringsdistrikt än det, inom hvilket

han är bosatt, icke bör af sådan anledning betagas rätten att inom

förstnämnda distrikt kunna väljas till ledamot af taxeringsnämnden, om

han för öfrigt dertill finnes lämplig. Slutligen är att märka, att, om

en ändring i angifven rigtning verkligen skulle anses önskvärd och

af behofvet påkallad, en sådan reform då i främsta rummet borde vidtagas

i afseende å valbarhetsvilkoren för ledamot i bevillningsberedning.

Bevillningsförordningen föreskrifver nemligen i 29 §, att »på

landet skola ledamöter i bevillningsberedning, till antal af två, högst sex,

väljas på kommunalstämma bland de i orten bosatta personer, hvilka under

sist förflutna år erlagt fastighets- eller inkomstbevillning inom distriktet»,

hvilket stadgande ej kan annorlunda tolkas, än att ledamot af bevillningsberedning

icke behöfver vara inom beredningsdistriktet, utan endast inom

orten bosatt. Ehuru bevillningsberedningen har att förrätta den grundläggande

uppskattningen, och det följaktligen för dess ledamöter är af

största vigt att ega kännedom om personer och förhållanden inom distriktet,

har det sålunda, hvad landsbygden beträffar, icke ens för bevillningsberedningens

ledamöter ansetts nödigt att såsom valbarhetsvilkor föreskrifva

att vara boende inom distriktet.

Utskottet hemställer fördenskull,

2:o) att herr Anderssons ifrågavarande motion icke

måtte af Riksdagen bifallas.

I sin motion, n:o 3, föreslår herr Nordström, att Riksdagen måtte

vidtaga en förtydligande omredigering af 1 § 6:o) sista stycket i gällande

instruktion för taxeringsmyndigheterna, hvilket är af följande lydelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

»Då fast egendom, som under sistförflutna fem år blifvit såld eller

undergått ofvan ornförmälda värdering, uppskattas högre eller lägre än

den senast betingade köpeskillingen eller den godkända värderingssumman,

så ock då förändring göres i det senast faststälda taxeringsvärdet, böra

de särskilda skäl, hvilka dertill o föranleda i taxeringshandlingarne eller

nämndens protokoll antecknas. Abyggnader å stadsegendom samt öfriga

i 5:te punkten här ofvan uppräknade hus och byggnader få ej, utan på

enahanda sätt tillkännagifven särskild anledning, upptagas till lägre värde

än det, för hvilket samma byggnader äro hos allmän brandförsäkringsinrättning

emot brandskada försäkrade, ej heller till lägre värde än det,

som motsvarar den behållna hyresafkastningen, kapitaliserad efter 5 procent.»

Motionären förmenar, att ifrågavarande stadgande beträffande uppskattning

af åbyggnader å stadsegendom samt öfriga i 5:te punkten af

1 § särskildt uppräknade hus och byggnader gifvit anledning till den tolkning,

att sådana hus och byggnader icke finge under några omständigheter

taxeras till lägre värde än brandförsäkringsvärdet, hvarför en förtydligande

omredigering af stadgandet härutinnan vore af behofvet påkallad.

Då ifrågavarande föreskrift emellertid uttryckligen innehåller, att

ornförmälda hus och byggnader af taxeringsmyndighet få upptagas till lägre

värde än brandförsäkringsvärdet, dock endast derest särskilda skäl dertill

föranleda, hvilka skäl då böra i taxeringshandlingarna. eller taxeringsmyndigheternas

protokoll antecknas, och då utskottet finner sig urståndsatt

att gå motionärens önskan till mötes eller att till förebyggande deraf, att

taxeringsman kunna på ett origtigt sätt tolka stadgandets tydliga innehåll,

gifva detta en bättre formulering, än den som det nu eger, hemställer

utskottet,

3:o) att herr Nordströms förevarande motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1900.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26,

Reservationer

vid punkten l:o)

dels af herrar Cavalli och Stephens, som ansett, att följande ord i

motiveringen: »utskottet kan val medgifva, att bolagens förvärf af jordbruksfastigheter

i den utsträckning, som detta förvärf numera synes vilja

antaga, innebär en fara för att den för vårt land så vigtiga del af befolkningen,

som består af sjelfegande jordbrukare, småningom minskas.

Men om ock ett statens ingripande i ändamål att hämma dessa bolagens

stora inköp af jordbruksfastigheter af sådan anledning skulle kunna försvaras

ur synpunkten af det allmänna bästa, håller utskottet dock före,

att detta mål icke kan vinnas på den af motionären föreslagna väg» icke

bort i motiveringen inflyta;

dels af herr Almström mot utskottets motivering;

dels ock af herr J. Bromée, som anfört följande:

»I motion n:o 32 inom Andra Kammaren har herr Styrlander, med

hvilken sex andra af Kammarens ledamöter instämt, föreslagit, »att Riksdagen

ville vidtaga den förändringen i bevillningsförordningen, att jordbruksfastighet,

som eges af bolag, måtte åsättas en särskild bevillning till

beloppet lika med den vanliga bevillningen af jordbruksfastighet, samt att

denna bevillning under namn af särskild bevillning för bolags jordbruksfastigheter

måtte i kronans räkenskaper föras i särskild kolumn.»

Såsom skäl till denna framställning har motionären framhållit det

samhällsfarliga, som läge deruti, att bolagen i vårt land lade under sig

jordbruksfastigheter i sådan mängd, att den sjelfegande bondeklassen komme

att väsentligt förminskas.

Bevillningsutskottet säger sig väl kunna medgifva, att bolagens förvärf

af jordbruksfastigheter i den utsträckning, som detta förvärf numera

synes vilja antaga, innebär en fara för att den vigtiga del af befolkningen,

som består af sjelfegande jordbrukare, småningom minskas, men anser, att

bolagen icke böra eller kunna hindras i sitt jordförvärf på det föreslagna

sättet, eller genom ökade skatter. Detta skulle enligt utskottet strida mot

skattelagstiftningens uppgift.

Mig synes, att den af motionären föreslagna åtgärden i väsentlig

mån skulle kunna hindra den fara, hvilken utskottet icke kan förneka

förefinnas, och som ligger deruti, att bolagen lägga under sig jordbruks
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

7

fastigheterna i landet. Att hindra bolagen i dessa skadliga förvärf genom

ökade skatter anser jag icke heller strida mot vår skattelagstiftning i öfrigt.

Förutom att bolag enligt lag är ålagd t att vid lagfart betala dubbel

stämpel på köpeafhandlingar rörande fast egendom, så har i vår lagstiftning

intagits, för att hindra missbruk och afvärja dermed förenade faror,

dels förbud mot husbehofsbränningen och dels påläggande af ökade skatter

och afgifter för bränvinsbränning och försäljning af bränvin. Staten har

ock lagt särskild skatt genom fläsktullen på en del enskilde till förmån

hufvudsakligen för invånarne i en enskild trakt af landet — särskildt

Småland, under förmenande att skydda fläskproduktionen derstädes. Flera

liknande exempel kunna angifvas, att den föreslagna skatten icke är i strid

med förutvarande åskådning och skattelagstiftning. I motsats till utskottet

kan jag icke finna bolag vara en särskild samhällsklass, som genom bifall

till motionärens förslag skulle blifva särskildt och orättvist beskattad, och

anser jag skatten icke närmelsevis kunna uppnå gränsen af bolagens skatteförmåga.

På grund af hvad sålunda anförts anser jag, att utskottet bort hemställa,

1 :o) att herr Styrlanders förevarande motion måtte

af Riksdagen bifallas.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.