Betänkande, i anledning af väckta motioner rörande hvitbetssockertillverkningsafgiften och tullen å socker.
1900-03-16 · 31 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 30 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1900:27, Betänkande, i anledning af väckta motioner rörande hvitbetssockertillverkningsafgiften och tullen å socker.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
1
N:o 27.
Ank. till Riksdagens kansli den 21 mars 1900 kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner rörande hvitbetssockertillverkningsafgiften
och tullen å socker.
Enligt §§ 1 och 2 i kongl. förordningen om beskattningen af
hvitbetssockertillverkningen i riket den 19 maj 1893, sistnämnda § sådan
den lyder enligt kongl. kungörelsen den 15 maj 1896, skall för all
tillverkning af livitbetssocker erläggas tillverkningsskatt i förhållande
till det utbyte i råsocker, som de för tillverkningen använda hvitbetor
antagas hafva lemnat, hvarvid iakttages, att 100 kilogram råa (ej torkade)
hvitbetor antagas lemna ett utbyte af 10,5 kilogram socker; och
skall tillverkningsskatten utgöra hälften af gällande tullsats för utländskt
råsocker af mörkare färg än n:o 18 af den i verldshandeln gällande
holländska standard. Tullsatsen å sådant socker utgör för närvarande
23,5 öre för kilogram, i följd hvaraf tillverkningsskattens nuvarande
belopp uppgår till 11,75 öre för kilogram af det beräknade utbytet af
råsocker. För raffineradt socker och för oraffineradt, till färgen icke
mörkare än n:o 18 af ofvannämnda holländska standard, utgör tullsatsen
33 öre för kilogram.
I tre inom Andra Kammaren väckta motioner, n:o 16 af herr
J. Byström, n:o 22 af herrar O. Anderson i Ilasselbol och A. H. Göthbtrg,
uti hvilken motion två andra af kammarens ledamöter instämt,
samt n:o 88 af herr J. H. G. Fredholm, hafva förslag framställe i syfte
Bih. till
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
att hvitbetssockertillverkningsafgiften måtte afskaffa^ och tullen å socker
i sammanhang dermed nedsättas.
Så föreslår herr Byström, att Riksdagen måtte besluta,
att hvitbetssockertillverkningsafgiften skall från den 1 januari
1901 upphöra; och
att ifrån samma tid tullafgifterna skola bestämmas för raffineradt
socker och för socker icke mörkare än n:o 18 holländsk standard till
18,50 öre för kilogram samt för oraffineradt socker till 11,75 öre för
kilogram.
I de två öfriga motionerna föreslås, att Riksdagen måtte aflåta
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
enligt herrar Andersons och Göthbergs motion,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida hvitbetssockertillverkningsafgiften
skulle kunna afskaffa^ och sockertullarne i samband
dermed sänkas till sådant belopp, att de bereda sockerindustrien ett
tillräckligt och väl afpassadt tullskydd, samt till Riksdagen göra den
framställning, hvartill en sådan utredning kan gifva anledning;
samt enligt herr Fredholms motion,
det täcktes Kongl. Maj:t till nästkommande Riksdag framlägga
förslag till hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande och i samband
dermed till sockertullarnes sänkande till sådana belopp, att de bereda
hvitbetssockertillverkningen ett tillräckligt men väl afpassadt tullskydd.
Motiveringen i motionerna är af följande lydelse:
A. i herr Byströms motion:
»En. ganska allmän klagan har den senare tiden försports öfver
att lefnadsskostnaderna äro så dyra i vårt land.
Denna klagan har tagit sig uttryck dels i lönestrider mellan arbetare
och arbetsgivare på en del håll, enär de förra ansett sig behöfva
högre dagspenning för att kunna som sig bör försörja sig och de sina,
och dels i petitioner, som framstälts af tjenstemän och betjente om
löneförhöjning eller dyrtidstillägg inom snart sagdt alla statens högre
och lägre embeten och verk.
Petitionärerna framhålla bestämdt, att såsom lefnadskostnaderna
nu äro här i landet, är det ytterligt svårt att kunna reda sig på de
inkomster de hafva.
Sällan eller aldrig torde på en gång från så många håll och
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. 3
så allmänt krafvet på löneförhöjning eller dyrtidstillägg hafva framställs
som nu.
Naturligtvis måste något göras för att komma dessa många svagt
aflönade arbetare i statens tjenst till hjelp. Men behöfliga och möjliga
åtgärder synas mig dessutom böra vidtagas för att åtminstone i någon
mån tillmötesgå äfven de breda lager, som i likhet med de andra klaga
öfver dyra tider och ropa på billigare lefnadsförnödenheter.
Likasom det gångna seklets senaste år utmärkt sig bland annat
för ett högljudt skri öfver dyra tider och ett starkt kraf på bättre lönevilkor,
så torde det väl blifva en af Riksdagens uppgifter på det nu
begynta seklets första år att undersöka orsakerna till dessa kraf och se
till, hvad som kan göras för att afhjelpa dem.
Att ensamt på löneförhöjningarnas eller dyrtidstilläggens väg
tänka sig kunna fylla dessa behof torde ej låta sig göra, utan måste
man nog i den mån det är möjligt söka åstadkomma billigare lifsförnödenheter.
Detta senare bör kunna ske derigenom, att Riksdagen
borttager någon eller några af de många indirekta skatter, som nu
drabba landets alla inbyggare, men tyngst och känbarast dem, som
hafva den svagaste bärkraften. Det kan nemligen under nuvarande
förhållanden icke vara med billighet och rättvisa förenligt att utefter
hela linien orubbligt fasthålla vid ett indirekt skattesystem, som så
väsentligt bidrager till att flere artiklar bland de oundgängligaste lifsförnödenheterna
här i landet äro tjugufem procent dyrare än till
exempel i vårt grannland Danmark.
En af de vägar, man nu bör kunna taga för att åtminstone i ett
fall söka nedbringa lefnadskostnaderna, vore att afskaffa hvitbetssockertillverkningsskatten
och samtidigt nedsätta tullen å socker.
Denna åtgärd, som enligt mitt och mångas förmenande skulle
medföra många afsevärda fördelar för vårt land och folk, har för öfrig!
i Riksdagen under en följd af år haft lifliga förespråkare. Så hafva
till exempel motioner om hvitbetssockertillverkningsskattens upphäfvande
väckts vid riksdagarne:
1879 af herr Lasse Jönsson i Sandby,
1886 af herrar Nils Persson i Vadensjö och M. Dahn,
1890 af herr F. G. Björck,
1896 af herr J. H. G. FVedholm,
1897 af herr J. A. Fjällbäck,
1898 af herrar C. F. Wsern, A. H. Göthberg och O. Anderson
och
1899 af herr C. F. Wfern.
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
Och alldeles säkert kommer denna fråga att allt kraftigare tränga
sig fram i Riksdagen, till dess hon får sin lösning.
De, som ifra för accisens och sockertullens bibehållande, hafva
ofta framhållit, att den fördel, som skulle uppstå för de konsumerande
genom borttagandet af denna skatt och tull, förnämligast skulle komma
de förmögnare till godo, enär de anses vara de egentliga sockerförbrukarne.
Det kan ju nu vara så, och genom att i lag betrygga höga
pris kan man naturligtvis också fortfarande bevara sockret förnämligast
åt denna samhällsklass, som ju också har många andra fördelar framför
sina medmenniskor; men om en dylik lagstiftning är klok och rättvis,
det är en annan sak. Frågan är emellertid icke om hvem, som konsumerar
mest af sockret, utan om hvem, som vinner mest genom
billigt pris, och vare sig att detta sker genom vunnen frihet från umbärandets
tvång eller genom besparing af utgifter, så är det väl den
mindre bemedlade, som får de större fördelarne.
Skulle emellertid Riksdagen anse sig böra borttaga skatten och
nedsätta tullen pa sockret, så att det komme att betinga sådant pris,
att äfven arbetsklassen eller den mindre bemedlade befolkningen kunde
komma i tillfälle att få begagna litet mera socker under sitt sträfsamma
lif, icke tror jag, att någon derför behöfver befara, att den då finge
det allt för omdt.
O
Att gorå sockret billigare för vårt tolk skulle säkerligen äfven
hafva nytta med sig i så måtto, att förbrukningen af detsamma skulle
kunna undantränga förtärandet af åtskilligt, som måste anses skadligt.
På tal om fördelarne af billigt pris på sockret yttrade också en läkare
i Riksdagen för ej länge sedan följande beaktansvärda ord:
’Sockret är verkligen ett födoämne och icke blott en lyxartikel,
som hufvudsakligen konsumeras af de rika och förnäma. Det är möjligt,
att deras konsumtion af socker är större än de fattigas, men det
borde icke vara så; äfven allmogen och de fattiga i allmänhet borde
konsumera mera socker, ty menniskokroppen behöfver kolhydrater för
att lefva, och sådana kunna vi icke få i renare och mera närande form
än genom socker. Det är nog sant, att många skaffa sig respiratoriska
näringsämnen på andra vägar, t. ex. genom spritvaror, men detta är
ett mycket dåligt sätt bland annat derför, att det icke uppfyller ändamålet.
Men fastän sprit är af tvifvelaktig betydelse såsom respiratoriskt
födoämne, så begagnas det dock, på grund af det instinktmessigt
kända behofvet af respiratoriska näringsmedel, af många såsom
ett sådant. Om socker kunde blifva billigare och på grund deraf mera
än nu blefve användt af de fattigare, så tror jag, att konsumtion af
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. 5
spritvaror mer och mer skulle aftaga, och derför anser jag, att den
föreliggande motionen äfven ur nykterhetsvänlig synpunkt bör förordas.’
Hvitbetssockertillverkningsafgiften borde borttagas äfven af det
skäl, att vi numera icke hafva sådana skatter i andra fall, än då det
är frågan om tillverkning af en vara, som anses i ett eller annat afseende
farlig, såsom till exempel bränvinet. Men sockret kan ju icke
betraktas såsom någon farlig vara. Förr funnos visserligen sådana,
som ansågo sockret böra med stor varsamhet förtäras, ty det troddes
i ett eller annat afseende vara skadligt, men numera anses det vara
ett helsosamt och närande ämne, och som sådant borde det också i
betydligare grad, än nu är fallet, komma folkets breda lager till del.
Och skall man i något afseende kunna göra en liten lättnad i vårt
eljest för mången så ytterst tunga indirekta skattesystem, skulle det
väl vara just rörande sockret, såsom också för ej länge sedan framhölls
af en mera betydande talare i Riksdagens Första Kammare, då
han yttrade: ''Svårligen kan något annat ämne finnas, som så lämpar
sig för nedsättning i derför till staten ingående afgift.’
Hvitbetssockertillverkningsskattens borttagande och sockertullens
motsvarande nedsättning skulle i väsentlig grad befrämja jordbruket i
betodlaredistrikten i vårt land. Blefve sockret billigare, så blefve
naturligtvis dess åtgång större både i fråga om konsumtionen inom
landet och med hänsyn till sockerexporten i en eller annan form, och
ju större sockeråtgången blir, desto mera behöfves det af de jordbruksproduktor,
som erfordras för sockerproduceringen.
Billigare socker skulle utan tvifvel, såsom flere gånger framhållits,
kunna i väsentlig grad bidraga till åstadkommandet af nya industrigrenar
i vårt land. Dessa skulle kunna blifva af synnerligt stor betydelse
för våra hem och för vår export. Vi hafva i vårt land en
myckenhet bär af bästa beskaffenhet. Af dem skulle kunna beredas
vigtiga artiklar såväl för hushållet som för export. Men dessa bär få
nu antingen ruttna bort eller — utom hvad som användes till husbehof
— i vissa fall exporteras som råvara till utlandet för att der med tillhjelp
af ett billigt socker undergå beredning eller förädling. Sedan
återsändes ej så litet hit för att af oss återköpas i en eller annan form
till högt pris.
Om sockret, hvithet ju är så nödvändigt vid syltning, tillverkandet
af saft m. fl. produkter, som kunna åstadkommas genom bär, blefve
möjligt att åtkomma för de mindre bemedlade, skulle, derom är jag
öfvertygad, bland andra tusentals fattiga barn komma att ur våra
vackra skogars rika sommarförråd framskaffa de värdefullaste lifs
-
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
förnödenheter till lättnad äfven för mången ekonomiskt bekymrad fader
och moder.
Vidare hafva vi en mängd trädgårdsfrukt, som skulle kunna konserveras,
och stora trakter i vårt land lemna goda förutsättningar för
en utvidgad, storartad och framgångsrik trädgårdsskötsel och fruktodling.
Men härvid har frågan om billigare socker en icke ringa betydelse.
Danmark, Tyskland och England hafva mycket att i detta stycke
lära oss.
I en del andra länder är också tillverkningen af kondenserad mjölk
en lönande industri. Exempelvis Norge exporterar af denna artikel
för millioner kronor årligen. Äfven i vårt land borde kunna åstadkommas
en liknande industri. Men skall så ske, måste man söka möjliggöra
förutsättningarna derför, och bland dem är billigare socker en af
de vigtigaste.
Den åtgärd, som föreslås i denna motion rörande sockret, rubbar ej
i något afseende det protektionistiska systemet. En af de mera kända
protektionisterna i Andra Kammaren yttrade också, då denna fråga senast
behandlades: Mag för min del kan icke förstå, att skilnaden mellan dessa
båda system’ (nemligen protektionismen och frihandeln) Tar något sammanhang,
åtminstone direkt, med den föreliggande frågan’. Tullvännerna
borde sålunda såsom sådana icke längre ha något emot den reform,
som härmed påyrkas.
Hvad slutligen angår den statsfinansiela sidan, som i detta fall
anses utgöra en den vigtigaste faktor, så synes mig, att den bör tillåta
borttagandet af accisen och motsvarande nedsättning i sockertullen; och
om den icke i dessa statskassans öfverskottsdagar tillåter detta, då må
man väl fråga: när skall den kunna tillåta en så behöflig och nödvändig
reform som denna?
Att emellertid statens ekonomi skulle tåla vid den minskning i
inkomster, hvilken skulle uppstå, om accisen borttoges och sockertullen
nedsattes, synes vara säkert. Detta har också kraftigt och öfverbevisande
framhållits vid 1899 års riksdag af presidenten C. F. Wasrn
i en af talrika siffror och finansiela uträkningar åtföljd motion, n:o 29
i Första Kammaren. Till den Omfattande och sakrika motiveringen’ i
denna herr Wasrns motion skulle vi önska hänvisa, synnerligast som de
skäl han framstälde icke kunde vederläggas vare sig af utskottet eller
af enskilde talare i kamrarne.
Visserligen ha statsutgifterna hastigt ökats under de senaste åren,
men så hafva också statsinkomsterna växt i betydlig grad. De senare
hafva, tack vare det indirekta beskattningssystem, som vi nu följa, ökats
Bevillningsutskottets Betänkande N;o 27. 7
så, att statskassan lyser år efter år med ett alldeles otroligt stort öfverskott.
Skulle emellertid statskassan med tiden hehöfva inkomster genom
nya skatters påläggande på den grund, att accisen och delvis sockertullen
nu borttagas, är det min lifliga öfvertygelse, att det finnes andra
områden, der en behöflig inkomst kan beredas staten. Tobak och rusdrycker
och en del andra föremål kunde ju härvid komma i åtanke.
Enär hvitbetssockertillverkningsafgiften blifvit bestämd till hälften
af tullen å råsocker, mörkare än n:o 18 holländsk standard, så bör,
när afgiften afskaffa, nämnda tull till hälften nedsättas och således
från nuvarande 23,5 öre blifva 11,75 öre per kilogram.
Huru snart accisens upphörande och sockertullens nedsättning
böra träda i kraft, om denna åtgärd beslutes af Riksdagen, är för mig
ej lätt att säga. Från allmänhetens synpunkt vore det önskvärdt, att
det skedde så snart som möjligt. Råsockerfabrikanterna deremot behöfva
naturligtvis någon viss tid för att kunna afsätta det med afgift belagda
betsockret. Enligt hvad som yttrades i Riksdagen, då denna fråga
senast förevar, torde man kunna och böra bestämma tiden till början
af nästa år.»
B. i herrar Anderssons och Göthbergs motion:
»På senare tiden har man vid åsättande af tullar eller skatter haft
till syftemål att antingen bereda statsverket inkomster eller skydda
uågon viss näring, som utan sådant skydd ej kunnat existera. Deremot
har man ej velat beskatta produktionen af en vara, som visat sig nyttig
och nödig för den stora allmänheten.
Ett undantag härifrån utgör dock sockerfabrikationen i vårt land,
på hvilken man lagt en ganska dryg tillverkningsskatt, som gör, att
den tillverkade varan hålles i ett mycket högt pris.
_ Så länge statsverket var i behof af ökade inkomster, som nödvändigt
måste tagas genom högre beskattning, kunde skatten på hvitbetssockertillverkningen
försvaras, men såsom nu är förhållandet, att
störa öfverskott hvarje år visa sig i statskassan, är det på tiden, att
dylika föråldrade bestämmelser upphäfvas, ty det kan hvarken vara rätt
eller klokt att beskatta befolkningen så, att statskassan skall flöda öfver,
så mycket mindre, som beskattningen trycker tungt på de mindre bemedlade,
som hafva liten eller ingen bärkraft.
Den högt aktade, numera aflidne president C. F. Wasrn, dåvarande
ledamot af Riksdagens Första Kammare, framhöll, i motioner vid 1898
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
och 1899 årens riksdagar n:o 35 och n:o 29, till hvilka motioner vi
taga oss friheten hänvisa, nödvändigheten af att tillverkningsskatten å
socker afskaffades och i sammanhang dermed nedsättning af tullen å
detsamma. Dervid betonades betydelsen af en sådan åtgärd för fabrikation
af lifsförnödenheter, deri socker ingår såsom en hufvudbeståndsdel.
Undertecknade, som äfven vid 1898 års riksdag motionerade om
nedsättning af tullen och accisen å socker, bedja att få hänvisa till motiveringen
för densamma äfvensom till den debatt, som då fördes i Andra
Kammaren.
Vidare taga vi oss friheten hänvisa till den af herr Fredholm
vid förra årets riksdag till bevillningsutskottets betänkande n:o 15 bifogade
reservation, hvari hemstäldes om skrifvelse till Kong! Maj:t med
begäran om utredning angående afskaffande af sockeraccisen.
Såsom ytterligare skäl för denna vår framställning vilja vi framhålla
den stegring i priset på lifsförnödenheter, som på senare tiden
gjort sig känbar och som enligt vår mening svårast drabbar den fattigare
delen af befolkningen.
Utan att ingå i några närmare detaljer rörande denna sak, vilja vi
endast påpeka, att enligt vår åsigt detta är ett sätt att i någon mån
lätta bördan för den mindre bemedlade; ty att sockret numera blifvit
en nödvändighetsvara, torde väl ej någon på allvar kunna bestrida.
Då denna fråga är af så stor betydelse ej endast för staten och
den stora allmänheten, utan äfven för sockerindustrien, tilltro vi oss ej
kunna föreskrifva bästa sättet för dess slutliga lösning, utan anse, att
den bör ställas under regeringens ompröfning för att sedan inkomma
till Riksdagen.»
G. i herr Fredholms motion:
»På de gamla ståndsriksdagames tid betraktade man sockret som
ett synnerligen lämpligt föremål för tullbeskattning. Sockret tillverkades
då ej till någon nämnvärd myckenhet inom landet, i följd hvaraf
sockertullarne nära nog i sin helhet kommo statsverket till godo, och
då man tillika på den tiden ansåg sockret vara en öfverflödsartikel,
tvekade man ej att åsätta sockret en mycket hög tull. År 1868, då
nu gällande tullsatser å socker trädde i kraft, infördes 18,821 ton socker,
deraf omkring 23 proc. raffinad, samt 2,117 ton sirap, och belöpte sig
tullinkomsten för denna införsel till 4,951,688 kronor, eller fördelad på
rikets folkmängd till 1,19 kr. pr hufvud.
9
Bevillningsutskottets Betänkande N;o 27.
Under den tid, som sedan dess förflutit, hafva förenämnda förhållanden
undergått en fullständig omgestaltning. Den utveckling, råsockerindustrien
inom landet tagit, har numera nått den höjdpunkt, att
densamma under normala förhållanden kan fylla landets hela behof af
socker, och tillika har sockret blifvit en nödvändighetsvara, hvilken såsom
närings- och konserveringsämne i våra dagars hushållning intager
en plats, som förr i tiden var saltet ensamt förbehållen.
Genom dessa omgestaltningar hafva sockertullarne förlorat sin
ursprungliga egenskap af finanstull och i stället blifvit en skyddstull.
Men obekymrad om denna sockertullarnes så väsentligt förändrade natur,
har Riksdagen allt sedan 1868 bibehållit dem oförändrade med undantagför
åren 1873—78, då de sänktes till samma belopp, hvarmed de utgingo
1858—67, eller för råsocker till 18 öre per kilogram. De nu
för socker gällande tullsatser, hvilka, då de åsattes, icke utgjorde mer
än 45 proc. af varuvärdet, utgå nu i följd af ständigt fallande pris å
socker med 120 proc. af dettas varuvärde. Verkan af att man bibehåller
tullen å socker vid oförändradt belopp har med hänsyn till priset
å socker sålunda blifvit alldeles densamma, som om man under de
förgångna trettio åren skulle hafva höjt tullen 23/* gånger i förhållande
till varans värde.
Olägenheterna af uraktlåtenheten att icke ändra sockertullarne i
jembredd med ändrade förhållanden hafva också under hela det nya
representationsskicket icke varit förbisedda. Redan vid dettas början,
då socker i nämnvärd utsträckning började tillverkas inom landet, uppmärksammade
man vådan af att bereda denna tillverkning ett allt för
högt tullskydd. Men af hänsyn till den inkomst, statsverket hemtade
af sockerskatten, ville man ej göra någon ändring i sockertullen, så
länge införseln af socker vida öfversteg den inhemska tillverkningen
deraf. På det att emellertid sockerbruken oj af denna anledning skulle
kunna göra sig en oskälig vinst på statskassans bekostnad, ville man
dock af dem uttaga en accis, motsvarande den höjning i sockerpriset,
som tullen möjliggjorde. I anslutning till dessa den tidens förhållanden
motsvarande principer väckte herr S. A. Hedlund vid såväl 1867 som
1868 års riksdag förslag om införande af sockeraccis, men oaktadt
Bih. till Iliksd. Prot. 11)00. 5 Sami. 1 Afd. 20 Häft. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
JO Bevillningsutskötteis Betänkande N:o 27.
bevillningsutskottet det ena som det andra året med anledning af
motionen tillstyrkte skrifvelse till Kongl. Maj:t om utredning i frågan,
blef utskottets hemställan begge gångerna af Andra Kammaren afslagen.
Först vid 1869 års riksdag, då bevillningsutskottet (i betänkande n:o 15)
framlade ett positivt förslag till beskattning af inom riket tillverkadt
hvitbetssocker, beslöt Riksdagen införandet af en sådan beskattning,
att taga sin början 1 juli 1873 på så sätt, att från nämnda dag skulle
skatten utgå med V5 af sockertullen under tre år och sedermera för
hvarje treårsperiod höjas med ytterligare Yr, intill dess skatten utgick
med 4/5 af tullens belopp.
Detta Riksdagens beslut blef genom kungörelse af den 15 oktober
1869 allmänheten delgifvet, och samtidigt beordrade Kongl. Maj:t kommerskollegium
att verkställa utredning om sättet, på hvilket skatten
framdeles skulle uttagas. För detta ändamål sändes adjunkten Joh. Lang
till utlandet för att studera der rådande beskattningsmetoder, och vidare
gafs i uppdrag åt en komité af tre personer att uppsätta förslag till
erforderliga reglementariska föreskrifter. Den 28 september 1872 afgaf
denna komité sitt betänkande, och det deri framlagda förslaget lades
till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet till 1873 års Riksdag,
hvilken bestämde utbytesprocenten af socker i förhållande till vigten
af betorna till 6Y4 för råa och till 3174 för torkade betor. Härefter
utfärdades den 30 maj 1873 förordning och ordningsstadga för hvitbetssockerfabrikerna
i riket, och den 2 juni 1876 utfärdades kungörelse om
den skatteförhöjning till 2/s af tullsatsen å socker, som skulle inträda
den 1 juli samma år.
Härmed afstannade för en tid fullföljandet af Riksdagens 1869
fattade beslut. Vid 1879 års riksdag väcktes nemligen motion om, att
tillverkningsafgiften skulle afskaffas, och ehuruväl denna motion icke
blef bifallen, medförde den dock den påföljd, att Riksdagen beslöt, att
tillverkningsafgiften skulle intill den 1 juli 1882 utgå med förutvarande
belopp, eller 8/r af tullen, och vid 1882 års riksdag bestämdes ytterligare,
att afgiften fortfarande skulle med nämnda belopp utgå. Vid
1886 års riksdag väcktes motion om tillverkningsafgiftens afskaffande,
vid 1889 års riksdag om dess höjande och vid 1890 års riksdag återigen
om afgiftens afskaffande, men alla dessa motioner blefvo afslagna.
Först vid 1891 års riksdag, då motion om tillverkningsafgiftens
höjande ånyo väcktes, beslöt Riksdagen ej blott att höja denna afgift
med 25 procent, eller till tullens halfva belopp, utan äfven att hos
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t vid framläggande af proposition
angående den tullsats å socker, hvartill tullkomiténs betänkande kunde
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. 11
gifva anledning (tullkomitén hade nemligen föreslagit att nedsätta råsockertullen
till 18 öre eller till samma belopp, med kvilket den utgick
1873—1878), jemväl ville göra framställning om ändring i hvitbeta-*
sockeraccisen såväl i fråga om dess storlek som i afseende å sjelfva
beskattningssystemet. Om den beslutade höjningen af beskattningen
utfärdades kungörelse den 22 maj 1891.
Med anledning af Riksdagens skrifvelse tillsatte Kongl. Maj:t den
6 augusti 1891 en komité, som afgaf sitt betänkande den 7 april 1892,
hvilket låg till grund för Kongl. Mapts proposition (n:o 2) till 1893 års
Riksdag. Med anledning af denna proposition beslöt Riksdagen, att
accisen skulle utgå med tullens halfva belopp, och att utbytet af socker
skulle antagas af betornas vigt utgöra 7,5 procent till den 1 september
1897, 8,2 5 procent till samma dag 1895 och derefter 9 procent med
undantag för nyanlagda fabriker, för hvilka det beräknade utbytet sattes
2 procent lägre under de första tre åren och 1 procent lägre för påföljande
två år, hvarjemte för gotlandsfabriker tillika bestämdes ännu
1 procent lägre utbytesprocent för motsvarande tider. I öfverensstämmelse
med detta Riksdagens beslut utfärdades den 19 maj 1893 ny
och med få ändringar ännu gällande förordning om beskattning af
bvitbetssockertillverkningen i riket.
Det vore helt naturligt, om man nu trodde, att i och med utfärdandet
af nämnda förordning den angelägenhet, som utgjorde dess föremål,
hade blifvit ordnad för en längre tid, eller åtminstone för de
närmaste åren. Men detta blef icke händelsen, ty redan nästa år erhöll
man under pågående riksdag officiel underrättelse om, att man på
grund af den vid årets början kontraherade betodlingsarealen både att
under årets lopp motse odling af en dubbelt så stor för sockerproduktion
afsedd qvantitet betor som föregående år. Tydligt är, att efter utverkning
af denna betqvantitet ökningen af det inom landet tillverkade
sockret skulle medföra en motsvarande minskning i sockerinförseln, och
man beräknade, att minskningen i tullinkomst på socker skulle så mycket
öfverstiga ökningen af accisen, att statsverket i det hela skulle förlora
halfannan eller två millioner kronor i inkomst (bevillningsutskottets
betänkande n:o 21). I verkligheten ökades sockerproduktionen
inom landet under afverkningsåret 1894—95 med 29,723 ton råsocker,
eller från 43,167 ton föregående år till 72,890 ton, och minskningen i
införsel af råsocker år 1895 belöpte sig till 14,057 ton, eller nedgick
från föregående år införda 17,097 ton till 3,040 ton. Motsvarande
minskning i sockertullarna uppgick till 4,094,455 kronor och ökning af
sockeraccisen till 2,567,153, hvadan statsverkets förlust blef 1,527,302
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
krönor. Utan tvifvel skulle statsverkets förlust blifvit ännu större, om
icke sockérkonsumtionen från 1894 till 1895 stigit med något mer än
1 kilogram per individ, på grund förnämligast deraf att sockret samtidigt
föll i pris med 7,5 öre per kilogram. Med anledning af de
ändrade förhållanden i tillverkning och införsel af socker, som med året
1894 inträdde, beslöt samma års Riksdag anhålla, att Kongl. Maj:t ville
taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån ändring i gällande bestämmélser
angående beskattningen af hvitbetssockertillverkningen samt
ändring i dermed sammanhängande förhållanden erfordrades i och för
vederbörligt tillvaratagande af statsverkets finansiela intressen.
Svaret på denna Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1894 delgäfs
1896 års Riksdag i en kongl. proposition n:o 38, aflemnad den 17
mars, i hvilken proposition föreslogs, att utby tesprocenten skulle höjas
för de gamla fabrikerna till 10 procent intill 1 september 1898 och
derefter till IOV2 procent, samt för de yngre i förhållande dertill efter
i förordningen af 19 maj 1893 angifna grunder. I det denna proposition
åtföljande statsrådsprotokollet omförmäles bland annat, att förbrukningen
af socker utgjort
år 1882
x> 1885
» 1888
» 1891
j. 1892
3> 1893
» 1894
3) 1895
34.600 ton
40,100 »
43.900 »
52.600 3>
56.600 »
58.900 d
71,000 3>
75,200 »
allt beräknädt såsom raffineradt socker, hvarvid råsocker evalverats till
raffinad efter 90 procents rendement.
Statsverkets inkomst af socker och sirup hade varit
Tullinkomst.
Tillverkningsafgift.
Summa.
år
1882 ......
..... 10,252,000
111,000
10,363,000
3)
1886.......
..... 10,860,000
334,000
11,194,000
3)
1888 ......
..... 10,767,000
544,000
11,311,000
D
1891.......
..... 9,242,000
1,847,000
11,089,000
»
1892.......
..... 9,055,000
2,260,000
11,315,000
3)
1893 .......
.. 8,334,000
2,719,000
11,553,000
I>
1894.....
..... 6,628,000
4,723,000
11,351,000
3)
1895 .....
..... 2,391,000
7,139,000
9,530,000
Bevillningsutskottets Betänkande B:o 27. 13
Med anledning af denna kongl. proposition — hvilken utvisade, att
ehuru sockerkonsumtionen under tio år 1885—95 nära fördubblats, hade
likväl statsverkets inkomst af sockerbeskattningen hela tiden med undantag
för året 1895, då den sjönk med ungefär 2 millioner kronor, varit
ungefär densamma eller omkring 11 millioner kronor — befarade jag,
att sockerintressena skulle hos oss, likasom förut i Tyskland och Frankrike,
föra landet in på den väg, som i dessa länder med hänsyn till
sockerlagstiftningen blifvit beträdd. Till förekommande åt de allmänt
erkända olägenheter, som sockerlagstiftningen i förenämnda länder för
dem medfört, föranleddes jag att den 7 april i Andra Kammaren väcka
motion (n:o 235) med anhållan, att Kongl. Maj:t till nästkommande
Riksdag behagade framlägga förslag till hvitbetssockertillverkningsafgiftens
afskaffande och i samband dermed till sockertullarnes sänkande
till sådana belopp, att de bereda hvitbetssockertillverkningen ett tillräckligt,
men väl afpassadt tullskydd. I denna motion lemnade jag en
historik öfver hvitbetssockertillverkningens utveckling inom landet, anförde
de olägenheter, som sockerpremieringen i utlandet medfört för
de länder, som medgåfvo sockerpremier, och de olägenheter med afseende
på statsverkets inkomster och fördyrandet af en så betydande
konsumtionsartikel som socker, hvilka accisen och illa afvägda sockertullar
för staten och befolkningen medförde, samt påvisade de fördelar,
som i många hänseenden skulle blifva en följd af sockeraccisens afskaffande
och sockertullarnes sänkande till rimliga belopp. I det betänkande
(n:o 25), som bevillningsutskottet afgaf öfver den dit hänvisade
kongl. propositionen och min motion, tillstyrkte utskottet den kongl. propositionen
med den ändring, att utbytesprocentens höjning till IOV2 skulle inträda
redan 1 september 1896, men afstyrkte min motion, förnämligast på det
skäl, att densamma afsåg en alltför genomgripande förändring. I en till utskottets
betänkande fogad, af fyra utskottets ledamöter understödd reservation
framhöll jag, att utskottet icke bort hafva alldeles underlåtit att i sitt
betänkande framhålla, hurusom en höjning af utbytesprocenten utöfver
den af utskottet föreslagna kunde i en snar framtid blifva af omständigheterna
påkallad, på grund af betornas ständigt stigande sockerhalt,
äfvensom att den stora ökning i tillverkningen af socker under året
1896, hvarom man då egde kännedom, kunde få den påföljd, att allt
det tillverkade sockret icke skulle kunna inom landet afsättas, i följd
hvaraf med icke ringa grad af säkerhet kunde antagas, att anspråk på
restitution af skatten vid utförsel i den närmaste framtiden skulle framställas.
Mot utskottets afstyrkande af min motion hade jag med hänsyn
till sakens nyhet deremot icke något synnerligt att invända. Då frågan
14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
förekom till afgörande i Andra Kammaren, framstälde jag på fleras
anmodan och med anslutning till min motion och reservation ett modifieradt
yrkande om att hos Konungen anhålla om utredning icke blott
af de vilkor, hvarpå vid utförsel af socker restitution af hvitbetssockertillverkningsafgiften
må beviljas, utan ock om de förutsättningar och
vilkor, på hvilka hvitbetssockertillverkningsafgiften skulle kunna helt
och hållet afskaffa^, och anslöto sig vid voteringen om afslag på min
motion 87 af kammarens ledamöter till förbemälda af mig under diskussionen
framstälda yrkande. Hvad utskottet med anledning af den kongl.
propositionen hemstält blef emellertid af begge kamrarne godkändt.
Då vid nyåret 1897 visade sig, att redan då hade af 1896 års
betskörd tillverkats mera socker än under någon föregående kampanj,
oaktadt af denna skörd endast något mer än två tredjedelar då blifvit
afverkad, var det uppenbart, att en öfverproduktion af socker skulle
inträda, och i öfvertygelse derom upptog herr Fjällbäck år 1897 i Andra
Kammaren den motion (n:o 94), som jag vid förra årets riksdag hade
väckt. Med åberopande af sin förra året lemnade motivering afstyrkte
bevillningsutskottet (betänkande n:o 11) äfven denna gång den väckta
motionen och tillrådde sockerfabrikanterna att såsom botemedel mot
öfverproduktionen minska tillverkningen eller, hvilket är detsamma,
inskränka betodlingen. I en till betänkandet fogad reservation —
hvari särskildt framhölls, att då under tiden 1885—95 priset å socker
sjunkit med 23 procent och konsumtionen under samma tid fördubblats,
oaktadt folkmängden derunder endast ökats med 5 procent, så hade
man anledning antaga, att om accisen borttoges och priset på socker
derigenom kunde sänkas med ytterligare 27 procent, skulle detta otvifvelaktigt
medföra en högst betydligt ökad konsumtion — upptog herr
Collander det i motionen gjorda yrkandet, hvilket likväl blef af begge
kamrarne afslaget.
Vid 1898 års riksdag väcktes i Första Kammaren af herr Wsern
motion (n:o 35) om, att hvitbetssockertillverkningsafgiften skulle från
1899 års början upphöra, och att samtidigt dermed tullen å råsocker
skulle sänkas till 11,75 öre per kilogram och å raffinad till 16,5 öre per
kilogram, och i Andra Kammaren af herrar Göthberg och Anderson i
Hasselbol motion (n:o 17) om nedsättning af tullen å råsocker med
ungefär 30 procent, eller till 16 öre pr kilogram, och i samband dermed
nedsättning i accisen och i tullen å raffmeradt socker i förhållande
till nedsättningen i råsockertullen.
I den af herr Wasrn väckta motionen redogjorde han för en den
11 mars 1897 till Kongl. Maj:t af sockerfabrikanter ingifven skrift, i
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 27. 15
hvilken de, på grund deraf att konsumtionen af socker inom landet
icke kunde upptaga produktionen af dylik vara och att i följd deraf
sockerindustrien hotades med faran af en allvarsam och nära öfverhängande
kris, anhöllo, att Kongl. Magt måtte till Riksdagen aflåta
proposition om medgifvande af skatterestitution vid utförsel af inhemskt
socker.
Efter vederbörandes hörande förklarade Kongl. Maj:t vid ärendets
föredragning den 10 december 1897, att den af sökandena gjorda framställningen
icke föranledde till någon åtgärd. Vidare framhölls i nämnda
motion hvilken stor nationalekonomisk betydelse billigt socker hade för
en hel del industrigrenar, som sysselsatte sig med tillverkningen af
sockerfabrikat, hvarjemte påpekades några af de olägenheter sockeraccisen
medförde. I det öfver de väckta motionerna afgifna betänkande
(n:o 12), som bevillningsutskottet afgaf, hemstälde utskottet, att hvarken
den ena eller andra motionen måtte af Riksdagen bifallas. Skälen för
utskottets afslagsyrkande voro förnämligast, att utskottet ansåg det
tvifvelaktigt, om sockrets billiggörande skulle kunna framkalla en industi
för tillverkning af sådana alster, hvari socker ingår som en hufvudsaklig
beståndsdel, och att afskaffandet af tillverkningsafgiften skulle
medföra stora förändringar i vårt beskat.tningsväsende. I en till utskottets
betänkande fogad reservation upptog jag utförligt till bemötande utskottets
knapphändiga skäl för afslag och framstälde i densamma yrkande som
i min till 1896 års Riksdag afgifna motion med tillägg, att förslaget
om hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande och sockertullarnes
sänkning skulle grunda sig på föregående utredning. Vid ärendets
föredragning i kamrarne bifölls utskottets hemställan i Första Kammaren
utan votering, samt i Andra Kammaren efter votering med 131
nej mot 81 ja, som afgåfvos, till förmån för det yrkande, som jag i
min reservation framstält.
Äfven under år 1898 hänvände sig sockerfabrikanterna till regeringen
för att komma i åtnjutande af skatterestitution vid utförsel af socker, men
erhöllo lika litet då som året förut något understöd för sin begäran. Vid
1899 års riksdag förnyade herr Wsern i motion (n:o 29) sitt förra året
gjorda yrkande om accisens upphörande och sockertullarnes minskande med
den ändring, att tiden, då detta skulle ske, sattes till 1 oktober 1900 och
den föreslagna tullen å raffineradt socker höjdes till 18,5 öre per kilogram.
I sin motion sökte herr Wmrn visa, att statsverkets ställning var sådan,
att ett afskaffande af hvitbetssockeraccisen mycket väl skulle kunna gå
för sig utan att för den skull behöfva ersätta denna skatt med någon
annan. För att gifva stöd åt en sådan uppfattning hade han fogat till
16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
sin motion tre bilagor, hvilka redogjorde för statsverkets dels inkomster
och dels utgifter 1889—97, samt slutligen en specificerad uppgift om
införseln af olika varuslag under samma tid och de tullinkomster, som
denna införsel på grund af tullförhöjningar för statsverket medförde.
Bevillningsutskottet, afstyrkte (betänkande n:o 15) på skäl, som förut
under frågans behandling blifvit många gånger vederlagda, bifall till
den af herr Weern väckta motionen. Till betänkandet fogade jag en
reservation, i hvilken i korthet framhölls, hvad jag i motion n:o 235
vid 1896 års riksdag och i min reservation till bevillningsutskottets
betänkande n:o 12 vid 1898 års riksdag redan uttalat, nemligen den
menliga verkan sockeraccisen medförde för sockerfabrikationen, betodlarne,
statsverket, allmänheten och näringslifvet, hvarjemte lemnades
en redogörelse för hvitbetssockertillverkningens utveckling i Danmark,
för att dermed ådagalägga, att då sockerindustrien derstädes kan bestå
och utvecklas med ett tullskydd af endast 1 Va öre per kilogram, så
kan det omöjligen vara förenadt med någon fara att här borttaga accisen
och något sänka tullskyddet, hvilket nu faktiskt utgår med mer än
13 öre per kilogram. 1 det yrkande, hvari min reservation utmynnade,
och hvilket vann understöd af två utskottets ledamöter, reducerade jag
mina förut gjorda yrkanden i denna fråga dertill, att anhållan nu förnämligast
gick ut på att få till stånd en undersökning om huru vida
den af mig påyrkade reformen skulle kunna genomföras. Vid ärendets
företagning till afgörande i kamrarne förelågo endast två yrkanden:
om bifall till utskottets hemställan eller till det af mig i reservationen
framstälda yrkande. Vid i begge kamrarne anstäld omröstning bifölls
utskottets hemställan i Första Kammaren med 77 röster mot 17, men
afslogs i Andra Kammaren med 108 röster, som afgåfvos till förmån
för min reservation, mot 98, som röstade för bifall till utskottets hemställan.
Efter att nu hafva lemnat en redogörelse för den behandling
sockerfrågan rönt hos regeringen och i Riksdagen till tjenst för dem,
som dermed icke förut hafva gjort sig förtrogna, skall här vidare meddelas
några statistiska data till belysning af den inhemska sockertillverkningens
och förbrukningens utveckling under senaste årtionde.
Under antagande att det under en tillverkningskampanj, oktober
—januari, producerade sockret förbrukas under det kalenderår, då kampanjen
afslutas, och att af råsocker erhålles 90 procent raffinad, så har
tillgången på råsocker inom landet under 1890-talet varit i ton
17
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
I n f ö r d t
Inhemskt
„ i
raffinad red.
Summa
råsocker
till råsocker
råsocker
1890 ...................
........ 14,626
29,934
12,821
57,381
1891 ...................
........ 20,632
23,640
8,966
53,238
1892 ...................
........ 26,843
24,446
7,451
58,740
1893 ...................
........ 29,920
25,576
5,144
60,640
1894 ...................
....... 43,168
17,097
4,668
64,933
Medeltal .............
........ 27,038
24,138
7,810
58,986
1895 ..................
..... 72,890
3,040
1,608
77,538
1896 .................
........ 62,114
3,996
461
66,571
1897 ...................
........ 105,556
653
251
106,460
1898 ..................
........ 88,935
510
242
89,687
1899 ...................
........ 59,316
12,320
347
71,983
Medeltal ...........
....... 77,762
4,104
582
82,448
Af denna sammanställning framgår, att sockertillverkningen inom
landet understeg införseln af utländskt socker ända till 1893, då jemvigt
mellan tillverkning ock införsel inträdde. Redan året derpå började tillverkningen
öfverstiga införseln, och dermed fortgick så, att den senare
år 1898 nära nog upphörde. Att den året 1899 betydligt ökades berodde,
som bekant, på den dåliga betskörden 1898.
Under årtiondets senare hälft bar den inhemska sockertillverkningen
varit i årligt medeltal nära tre gånger så stor som under årtiondets
förra hälft, och bar sockertillgången inom landet under 1890- talet ökats med omkring 45 procent, oaktadt befolkningen samtidigt
endast växt med omkring 4 procent. Dertill icke så litet bidragande
torde hafva varit, att sockret samtidigt fallit 16 procent i pris.
Om man i sockerförbrukningen inräknar äfven sirup och antager,
ätt socker ingår i sirupen med 60 procent, har införseln deraf varit i ton
b 1
införsel
r u p
red. till
råsocker
Tillgång å
råsocker
1890 .............
...... 10,588
6,354
57,381
1891 ...........
...... 10,228
6,138
53,238
1892 ............
...... 11,001
6,600
58,740
1893 ............
...... 11,775
7,068
60,640
1894 ...........
12,253
7,350
64,933
Medeltal ......
..... 11,169
6,702
58,986
Förbrukning
hela per individ
63,735 \
59,376 j
65,340 j
67,708 j
72,283
65,688
12.8 kilogram
13.8 »
14.8 D
13,6 kilogram
Bih. till Riksd. Vrot. 1900. 5 Sami. 1 Afd. 20 Häft.
3
18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
S i r
u p
För
brukning
införsel
red. till
råsocker
Tillgång å
råsocker
hela
per individ
1895..............
..... 13,284
7,968
77,538
85,506|
16,2 kilogram
1896 .............
..... 13,882
8,328
66,571
74,899/
1897..............
..... 13,995
8,400
106,460
114,860
99,023
1898..............
..... 15,556
9,336
89,687
19,0 »
1899..............
.. 13,835
8,301
71,983
80,284]
Medeltal .....
.... 14,110
8,466
82,448
90,914
18,0 kilogram,
Då vid raffinering af hvitbetsocker någon för hushållsbehof användbar
sirap ej kan åstadkommas, åtminstone ej ännu så länge, har
landets behof af denna vara måst tagas från utlandet, till större mängd,
i samma mån det inhemska råsockret utträngt det utländska ur marknaden.
Förbrukningen af sirap har i medeltal för de första fem åren
af 1890-talet per individ uppgått till 2,32 kilogram, motsvarande 1,4
kilogram råsocker, och för de sista fem åren till 2,81 kilogram, motsvarande
1,6 8 kilogram råsocker. Under året 1898, då nästan endast
inhemskt socker förbrukades, utgjorde motsvarande qvantiteter 3 och
1,8 kilogram.
Befolkningens hela sockerförbrukning ökades under 1890-talet
med omkring 46 procent och per individ från dess första till dess
sista hälft från 13,6 kilogram till 18 kilogram i årligt medeltal. År
1868 uppgick förbrukningen per individ till endast 5 kilogram.
Statsverkets inkomst af sockerbeskattningen har i tusental kronor
varit
Tullinkomst Accis Summa
1890 ..................................................................... 11,901 998 12,899
1891 .................................................................... 9,242 1,847 11,089
1892 .................................................................... 9,058 2,260 11,318
1893 8,949 2,719 11,668
1894 ................................................................. 6,628 4,723 11,351
Summa 45,778 12,547 58,325
1895 ................................................................... 2,519 7,139 9,658
1896 ..................................................................... 2,599 7,726 10,325
1897 ..................................................................... 1,630 11,009 12,639
1898 ............!........................................................ 1,745 6,318 8,063
1899 ..................................................................... 4,382 7,484 11,866
Summa 12,875 39,676 52,551
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. 19
Af förestående öfversigt af statsverkets inkomst af sockerbeskattningen
finner man, att denna inkomst var 5,7 7 millioner kronor mindre
under 1890-talets senare än under dettas förra hälft, hvilket är så
mycket mera anmärkningsvärdt, som sockerförbrukningen i sin helhet
under senare hälften med 38 procent öfverstigit den under förra hälften,
och någon ändring i tulisatserna å socker under tiden icke egt rnm.
Förklaringen dertill är att söka deri, att inkomsten af tullen och af
accisen under de begge femårsperioderna bytt om plats med afseende
å deras betydelse för skattebeloppets storlek. Då tullinkomsten af
socker under första perioden utgjorde nära 79 procent af hela statsverkets
inkomst af sockerbeskattningen, uppgick den under sista perioden
till endast 24 procent deraf. Den roll, accisen i och för beskattningsinkomsten
spelade under första perioden, öfvertogs af tullinkomsten i
den senare, under hvilken accisen ersatte tullinkomsten under den förra,
men i begge fallen var accisen mindre än den tullinkomst, som den
skulle ersätta. Att inkomsten af sockerbeskattningen under sådant
förhållande skulle för statsverket minskas, oaktadt sockerförbrukningen
så högst betydligt ökats, beror naturligtvis derpå, att af tullen tillflöt
staten hela inkomsten, men af accisen endast halfva tullbeloppet. Men
icke ens detta kom staten helt till godo på grund af sättet, hvarpå
det inom landet tillverkade sockret beskattades.
För att visa den förlust, statsverket i sistnämnda hänseende under
1890-talet lidit, hänvisas till efterföljande tabell.
Afverkade
U t b
y t e s p r o
cent
Skattefritt
betor i ton
verklig
beräknad
skattefri
socker i ton
1889—90 ..
.............. 136,813
10,6 9
6,25
4,44
6,074
1890—91 ...
............... 218,228
9,45
6,25
3,20
6,983
1891—92 ...
260,064
10,32
6,25
4,07
10,585
1892—93 ...
277,443
10,7 8
6,25
4,53
12,568
1893—94 ..
373,962
11,54
7,60
4,04 •
15,109
Summa 1,266,510
—
—
—
51,319
1894—95 .
.............. 628,480
11,60
8,25
3,35
21,055
1895—96
538,710
11,75
9,00
2,75
14,814
1896—97
.............. 890,240
11,86
10,50
1,36
12,107
1897—98 ...
........... 716,141
12,42
10,50
1,92
13,749
1898—99
.............. 480,931
12,33
10,50
1,83
8,800
Summa 3,254,502
—
—
—
70,552
20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
Det visar sig häraf, att oaktadt det beräknade sockerutbytet af
betorna under 1890-talet höjts med ej mindre än 4,2 5 procent, eller
från 6,25 till 10,50, bar likväl på grund af betornas stigande sockerbalt
statsverkets förlust på sockeraccisen år efter annat upprepats i följd
deraf, att den beräknade utbytesprocenten hvarje år understigit den
verkliga, någon gång med till och med 4,5 3 procent. I medeltal för
de senaste tio åren bar denna skilnad i utbytesprocent uppgått till öfver
3 procent, och i följd deraf bar det socker, som under 1890-talet undandragits
beskattning, uppgått till ej mindre än 121,844 ton, för hvilken
tillverkningsqvantitet skatt rätteligen skulle hafva utgått med 14,316
millioner kronor eller i årligt medeltal med 1,4 3 2 million kronor. Denna
statsverkets årliga förlust bär derjemte under 1890-talet tilltagit från
att under första femårsperioden hafva varit i medeltal 1,2 06 million
kronor till 1,6 5 7 million kronor i medeltal under den sista.
År 1897—98 tillverkades vid 19 sockerbruk 88,935 ton råsocker,
som antagligen förbrukades 1898 jemte det socker, som under detta år
infördes, eller tillsammans 89,687 ton. Antager man, att priset å detta
socker vid försäljningen öfverstigit det å verldsmarknaden gällande
med tullens hela belopp eller 235 kronor per ton, så både befolkningen
för sitt behof af socker fått betala ett öfverpris af 21,07 millioner kronor,
hvartill bör läggas tullen 1,5 6 million kronor för införda 15,556 ton
sirup. Sockerskatten, beräknad på detta sätt, utgick sålunda 1898 i sin
helhet med tillsammans 22,64 millioner kronor, eller fördelad på befolkningen
med 4,4 7 kronor per individ. Af denna skatt kunde dock staten
icke tillgodogöra sig mer än 45 procent eller 8,498,000 kronor i sockeraccis
och 1,745,000 kronor i införseltull, tillsammans 10,24 millioner
kronor. Återstoden 12,4 millioner kronor fick befolkningen betala till
sockerbruken dels i lagstadgadt tullskydd med 10,4 5 millioner kronor,
dels med 1,9 5 million kronor för den vinst sockerbruken förskaffade
sig, derför att mer än 15 procent af hela sockertillverkningen icke
beskattades, eftersom den verkliga utbytesprocenten öfversteg den beräknade
med 1,9 2 procent. Hade statsverket ej drabbats af sistnämnda
skatteförlust, så skulle af det öfverpris på socker, som befolkningen
fick betala, eller 22,64 millioner kronor, statsverket i skatt hafva erhållit
12,2 millioner kronor och sockerbruken i tullskydd bekommit 10,44
millioner kronor i stället för nu erhållna 12,4 0 millioner kronor. Det
lagliga tullskyddet, som varit och är afsedt att utgöra hälften af råsockertullen,
eller 11,75 öre per kilogram, utgick, på grund af att en
för låg utbytesprocent låg till grund för beskattningen, i verkligheten
med 13,8 öre per kilogram år 1897—98 och med 13,7 öre år 1898—99.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. 21
Under förutsättning att året 1897—98 sockeraccisen varit afskaffad
och att sockertullarne 1898 tillika varit nedsatta till hälften af
de nu gällande, eller snarare måhända till 16 öre för raffinad, 11 öre
för råsocker och till 5 öre för sirup, allt per kilogram, hvarigenom
priset på raffinad kunnat nedsättas från 54,6 7 till 42,6 öre per kilogram
och för råsocker från 45 till 32,5 öre per kilogram, hvilka pris ungefär
motsvara dem, som i Danmark äro gällande, men äro betydligt högre
än prisen i England, der raffinad kostar 24 å 25 öre per kilogram —
så skulle landets befolkning för sitt sockerbehof år 1898 fått betala
ett öfverpris allenast af 10,6 5 millioner kronor, i stället för ofvan angifna
22,6 4 millioner kronor. Af dessa 10,6 5 millioner kronor skulle
hafva kommit sockerbruken till godo ett tullskydd, beräknadt efter 11
öre pr kilogram eller 50 procent af det på verldsmarknaden gällande
råsockerpriset, af 9,7 8 millioner kronor, eller mer än en half million
kronor för hvart och ett af de 19 sockerbruken. Visserligen hade under
sådana förhållanden statsverket i sockerskatt icke erhållit mer än 869
tusen kronor och sålunda, om man så vill, gått förlustigt en inkomst
af 9,37 millioner kronor, men i stället hade befolkningen för sitt sockerbehof
fått betala 11,99 millioner kronor mindre och derigenom vunnit
en 27 procent större förmåga att med annan skatt ersätta denna statsverkets
förlorade inkomst. För den enskildes hushållning hade verkan
blifvit den, att i medeltal hvarje individ af befolkningen gjort en besparing
på sitt inköp af socker af 2,3 7 kronor, hvilken besparing på
en familj af fem personer gjort 11,85 kronor om året.
Nu har visserligen bevillningsutskottet, utan att derför anföra
några bevis, gång på gång förklarat, att statsverket icke kan tåla vid
en sådan minskning i sina inkomster som den, hvilken skulle blifva
en följd af att sockeraccisen afskaffades och att sockertullarne i förhållande
dertill sänktes. Men gör man detta påstående till föremål
för närmare granskning, skall man deremot finna, att statsverket mycket
väl kan afstå från denna inkomst utan fara att för den skull icke få
sina utgifter betäckta.
Från år 1880 till och med 1899 hafva statsregleringarne hvarje
år lernnat öfverskott med undantag för åren 1887, 1891 och 1892.
Förstnämnda år var. bristen 4,7 5 millioner kronor, samt hvart och ett
af de begge sistnämnda omkring 650 tusen. Under 1880-talet utgjorde
statsöfverskottet 6ammanlagdt 51,88 millioner kronor, eller i årligt
medeltal 5,188 millioner kronor, och under 1890-talet 112,72 millioner
kronor eller i årligt medeltal 11,27 millioner kronor, således mer än
dubbelt så stort som undor föregående årtionde. De stora statsöfvor
-
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
skottens tid infaller likväl under den senaste femårsperioden. De voro
nemligen:
år 18!''5 ............................................ 14,229,117 kronor
» 1896 ............................................... 12,106,010 »
» 1897 ............................................... 21,129,227 »
» 1898 ................................................ 24,339,996 »
» 1899 ............................................. 26,399,000 j>
98,203,350 kronor
Af öfverskotten på 1890-talet, tillsammans 112,7 2 millioner kronor,
härflöto icke mindre än 77 procent från de belopp, hvarmed inkomsterna
å tull, bränvin och sockeraccis i verkligheten öfverstego de i riksstaten
beräknade. Under 1890-talet hade nemligen i statskassan influtit
för tull ........................ 430,5 millioner kronor
„ bränvin.................. 164,7 „ „
„ hvitbetssocker 52,2 „ „
tillsammans 647,4 millioner kronor,
men i riksstaten voro dessa inkomster beräknade
för tull till................. 370,5 millioner kronor
„ bränvin ............... 143,0 „ „
„ hvitbetssocker ... 46,5 „ „
tillsammans 560 millioner kronor,
hvadan på dessa poster uppstod ett öfverskott af sammanlagdt 87,4
millioner kronor, eller i årligt medeltal 8,7 4 millioner kronor, Lägges
härtill inkomsten af bevillningen för fast egendom och inkomst tillika
med den under åren 1893—96 utgående tilläggsbevillningen, i riksstaten
beräknade till 59,14 millioner kronor, men i verkligheten utgående med
67,07 millioner kronor, så uppkom endast på denna inkomsttitel under
1890-talet ett sammanlagdt öfverskott af 7,9 3 millioner kronor, som
tillsammans med förenämnda öfverskott 87,4 millioner kronor gör 95,3 3
millioner kronor. Tager man särskildt i betraktande de sista fem åren
1895—99, så utgjorde öfverskotten på dessa års statsregleringar tillsammans
98,2 millioner kronor, eller i årligt medeltal 19,64 millioner
kronor, af hvilka tull, bränvin och hvitbetssockeraccisen lemnade 69,3
millioner kronor och bevillningen af fast egendom och inkomst 4,4 3
millioner kronor, eller tillsammans 73,7 3 millioner kronor, motsvarande
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. 23
75 procent af hela öfverskottet och utgörande i årligt medeltal 14,7 5
millioner kronor.
Under åren 1895—99 har sockeraccisen i medeltal uppgått till 7,9 4
millioner kronor om året och sockertullarne till 2,5 7 millioner kronor.
Om nu under nämnda femårsperiod sockeraccisen varit afskaffad och
sockertullarne sänkta till hälften mot hvad de varit och äro, så är det
sant, att staten derigenom årligen skulle hafva gått miste om en inkomst
af 9,2 2 millioner kronor. Men på det sätt bevillningsutskottet under
nämnda tid utfört de beräkningar öfver af bevillningarne påräkneliga
inkomster, som det åligger utskottet att hvarje år uppgöra, visar det
sig nu, att statsverket oafsedt förutnämnda mistade inkomst i alla fall
skulle under femårsperioden 1895—99 hafva haft att påräkna ett årligt
öfverskott af mer än 5,5 millioner kronor. Det torde vid sådant förhållande
svårligen kunna försvaras att vidare påstå, att en sådan reform
som den, hvilken afses med sockeraccisens borttagande, icke låter sig
göra af hänsyn dertill, att statsverket icke skulle få inkomster nog för
att dermed betäcka sina utgifter, och dermed är ock undanröjd den
vigtigaste invändning, som bevillningsutskottet anfört mot reformens
genomförande.
Beträffande de fördelar, som för befolkningen, sockerindustrien,
betodlingen och näringslifvet vore att af en sådan reform påräkna, tillåter
jag mig hänvisa till motionerna n:o 235 vid 1896 års riksdag i Andra
Kammaren, n:o 35 vid 1898 års riksdag och n:o 29 vid 1899 års riksdag,
begge i Första Kammaren, samt till reservationerna vid bevillningsutskottsbetänkandena
n:o 25 vid 1896 års riksdag, n:o 11 vid 1897 års
riksdag, n:o 12 vid 1898 års riksdag och n:o 15 vid 1899 års riksdag.»
Hvitbetssockertillverkningsafgiften har under uedannämnda år
utgjort:
år 1888
1889
1890
1891
1892
1893
1894
v
n
ii
ii
n
>1
kronor 544,345
„ 635,812
„ 997,976
„ 1,846,578
„ 2,260,496
„ 2,718,927
„ 4,723,275
24
Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 27.
år 1895
„ 1896
„ 1897
„ 1898
kronor 7,139,148
„ 7,726,387
„ 11,008,906
„ 6,317,671
„ 7,483,948.
Frågan om hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande och
nedsättning af tullen å socker har fyrfaldiga gånger varit föremål för
Riksdagens pröfning, och får utskottet angående denna frågas föregående
behandling hänvisa till den utförliga redogörelse, som herr Fredholm
i detta hänseende i sin här ofvan intagna motion lemnat.
Vid behandling af herr Wserns sistlidet år väckta motion yttrade
bevillningsutskottet, att genom antagande af herr Waerns förslag om
upphäfvande af hvitbetssockertillverkningsafgiften och nedsättning af
tullen å socker en sänkning af priset å socker väl skulle komma till
stånd och i följd deraf större möjlighet beredas för utvecklingen af en
industri för tillverkning af sådana alster, hvari socker ingår såsom
hufvudsaklig beståndsdel. Det syntes utskottet dock tvifvelaktigt, huruvida
inom landet förefunnes de förutsättningar i öfrigt, som erfordrades
för en mera omfattande industri af dylik art, hvadan från denna synpunkt
icke, enligt utskottets åsigt, kunde hemtas tillräckligt stöd för
en åtgärd af så stor betydelse för statsverkets ekonomi som den ifrågavarande.
Beträffande den förmån, som skulle beredas allmänheten genom
ett billigare pris på socker, framhöll utskottet, att någon ytterligare
nedsättning af priset på denna vara icke vore af behofvet påkallad, då
detta pris under de senare åren högst väsentligt nedgått i förhållande
till de pris, som förr varit rådande, och då sockerproduktionen i hela
verlden vore alltjemt i stigande, på grund hvaraf priset sannolikt
komme att än ytterligare nedgå. I detta hänseende meddelades af utskottet
eu tabell, upptagande fabrikernas genomsnittspris å de olika
slagen af raffineradt socker för kilogram i medeltal under åren 1871—
1898, hvilken tabell, nu fullständigad för år 1899, utskottet ansett böra
här intagas, så lydande:
År 1871
„ 1872
„ 1873
„ 1874
1875
1876
102,00 öre
97,71 „
72,07 „
88,43 „
89,65 „
87,23 „
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
25
år 1877
„ 1878
„ 1879
„ 1880
„ 1881
„ 1882
„ 1883
„ 1884
„ 1885
„ 1886
„ 1887
„ 1888
„ 1889
„ 1890
„ 1891
„ 1892
„ 1893
„ 1894
„ 1895
„ 1896
„ 1897
„ 1898
„ 1899
94.8 2 öre
87.28 „
88,64 „
90,4 9 „
93.29 „
91,22 „
86,53 „
76.61 „
71.39 „
68.48 „
62,60 ,,
65,80 „
69.61 „
64.50 „
64,93 „
67,27 „
68.50 „
61.40 ,,
53.8 4 ,,
57.67 „
48.49 „
54.67 „
56,19 „
Vidare anförde sistlidet års bevillningsutskott, att mot upphäfvande
af tillverkningsafgiften talade ock den omständigheten, att förbrukningen
af socker måste anses såsom ett lämpligt föremål för beskattning,
i det att denna vara vore att betrakta, åtminstone i viss mån,
såsom ett njutningsmedel samt förbrukades i långt större myckenhet af
de förmögnare samhällsklasserna än af de mindre bemedlade.
Såsom den vigtigaste synpunkten vid frågans afgörande framhöll
emellertid utskottet hvitbetssockertillverkningsafgiftens stora betydelse
för statsbudgeten. Det vore att märka, yttrade utskottet, att med den
fortgående utvecklingen på alla områden jemväl följde ökade utgifter
för statsverket, i följd hvaraf det icke vore antagligt, att staten utan
olägenhet skulle kunna undvara en så betydande inkomst som den,
hvilken genom denna skattetitel under de senare åren tillförts statsverket.
Störa förändringar i vårt beskattningsväsen skulle sålunda
inom en ej aflägsen framtid sannolikt kräfvas för att ersätta den
Bill. till Rilcsd. Vrot. 1900. 5 Sami. 1 Afd. 20 Haft. 4
26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
minskning i statsverkets inkomster, som genom upphäfvande af hvitbetssockertillverkningsafgiften
skulle blifva en följd; och utskottet ansåge
ingalunda, att ett utbyte af ifrågavarande skatt mot skatter af annan
art skulle vare sig för statsverket eller för de skattdragande vara
förmånligare än nu gällande förhållanden.
De skäl, som sålunda anförts mot hvitbetssockertillverkningsafgiftens
afskaffande och den dermed sammanhängande frågan om
nedsättning af tullen å socker, kan utskottet för sin del icke finna
vara vederlagda af hvad i nu förevarande motioner anförts; och då
några förändrade förhållanden i detta hänseende icke inträdt, får
utskottet, som i likhet med föregående års bevillningsutskott anser
ifrågavarande afgift böra bibehållas, såsom skäl för denna sin åsigt
åberopa hvad föregående års bevillningsutskott anfört.
Slutligen vill utskottet i anledning af herr Byströms förslag
erinra, att tiden för tillämpningen af ett beslut om hvitbetssockertillverkningsafgiftens
afskaffande och motsvarande nedsättning af tullen
å socker icke lämpligen kan bestämmas till den 1 januari. Då betafverkningen
i allmänhet sker i slutet af kalenderåret och skatten
dervid erlägges af sockerfabrikanterna, skulle nemligen dessa, om berörda
nedsättning af tullen å socker blefve gällande vid ingången af
påföljande år, icke kunna utan betydande förlust vinna afsättning för
den då redan beskattade tillverkningen. Vid en sådan åtgärd måste
jemväl tagas hänsyn till sockerraffinaderierna, hvilka skulle kunna tillskyndas
en afsevärd förlust, derest de, sedan inköp skett af råsocker
till nu gällande pris, icke skulle kunna vinna afsättning af sin vara
annat än till det lägre pris, som skulle blifva en följd af sockertullens
sänkning. Då utskottet icke ansett sig kunna biträda ifrågavarande
motioner, har utskottet emellertid saknat anledning att närmare utreda
denna fråga, likasom utskottet af samma skäl icke velat inlåta sig på
frågan om det inbördes förhållandet mellan tullsatsernas storlek för
det ena eller andra slaget af socker eller att vidtaga den utredning,
som varit erforderlig rörande de förändringar i andra tullsatser, som
icke kunde undvikas, i händelse sockertullen nedsattes.
På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,
l:o) att herr Byströms ifrågavarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas;
2:o) att herrar Andersons och Göthbergs motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
27
Bevillningsutskottets Betänkande N:0 27.
3:o) att herr Fredholms motion icke heller måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 mars 1900.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
Reservationer:
af herr Fredholm, med hvilken herrar Lundström, J. Bromée och
S. M. Olsson instämt:
dI föreliggande, 26 sidor digra betänkande förekommer endast
på sista 6idan ett fåtal rader, som icke förut stått att läsa i riksdagshandlingarne.
Dessa få rader hafva likväl varit tillräckligt många
för att sätta utskottet i tillfälle att angifva det skäl, som enligt
utskottets mening varit nog för att på ett tillfyllestgörande sätt
motivera ett afslag å de väckta motionerna om en billigare Bockerbeskattning.
Då utskottet förra året afslog likartade framställningar,
har utskottet ansett detta utgöra tillräcklig anledning att göra sammaledes
äfven i år. Utskottet förmenar nemligen, att de skäl, som det
anförde i sitt förra året afgifna betänkande (hvilket återfinnes på sid.
24 och 25 i det nu föreliggande) icke blifvit vederlagda.
Förhölle det sig verkligen så, som utskottet nu förmenar, skulle
man knappast kunna rigta någon befogad anmärkning mot den brist
på motivering, som är så utmärkande för den hemställan, utskottet
gör i år. Men enligt min uppfattning förhåller det sig icke så som
utskottet förmenar, utan alldeles tvärtom; ty utskottets förra året anförda
skäl hafva både nu och förut blifvit upptagna till granskning
och icke befunnits hållbara. Vore denna uppfattning endast min,
så skulle rigtigheten af densamma gent emot utskottets motsatta
utan svårighet kunna dragas i tvifvelsmål. Men eftersom vid sistlidna
års riksdag, då det nu af utskottet åberopade betänkandet gjordes
till föremål för kamrarnes granskning, förberörda af mig uttalade
uppfattning omfattades af Riksdagens Andra Kammare, hvilken under
-
28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
kände de skal, som af utskottet då anfördes och som utskottet nu
icke kan finna vara vederlagda, så synes mig detta förhållande hafva
bort utgöra anledning nog för att utskottet nu skulle hafva tagit
frågan under förnyad ompröfning och särskilt för att hafva sökt
åstadkomma bättre bevis för påståendet, att de af utskottet förra året
anförda skälen icke blifvit vederlagda, än allenast det af utskottet
nu anförda, eller det att utskottet icke kunnat finna några.
Då det emellertid torde kunna befaras, att, i brist på den ledning
för omdömet, som en af utskottet gjord utredning skulle kunna hafva
lemnat Riksdagens ledamöter, många af dem skola känna sig obenägna
att nu omfatta ett från de bestående förhållandena något mera afvikande
förslag, vågar jag icke yrka bifall till den hemställan, som jag gjort i
min motion. I stället skall jag för denna gång inskränka mig till att
yrka bifall till en begäran om utredning af frågan — en begäran, som
Andra Kammaren vid sistlidna års riksdag tillstyrkte och hvarom
herrar O. Anderson i Hasselbol och A. H. Göthberg i sin vid denna
riksdag väckta motion anhållit
I anslutning härtill får jag således hemställa, att Riksdagen ville
med afslag å utskottets hemställan besluta
att i skrifvelse till Konungen anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utreda huruvida, hvitbetssockertillverkningsafgiften
skulle kunna afskaffas samt sockertullarna
i samband dermed sänkas till sådana belopp,
att de bereda sockerindustrien ett tillräckligt men väl
afpassadt tullskydd, samt derom till Riksdagen framlägga
förslag.!)
af herr af Burén, hvilken yttrat:
»Om Riksdagen skulle fatta beslut att afskaffa hvitbetssockertillverkningsafgiften,
så skulle deraf följa, att sockerprisen nedbringades
med minst tio öre per kilogram.
Hvilken stor betydelse detta skulle få för vårt land, hafva motionärerna
såväl vid denna som vid föregående riksdagar med all önskvärd
tydlighet framhållit och visat, att derigenom skulle icke blott en
orättvis beskattning upphöra utan äfven och framför allt oöfverskådliga
fördelar tillskyndas vårt land genom billigare socker för eget behof,
genom framkallandet af nya industrier och genom exportmöjligheter
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. 29
till länder, som icke kunna producera socker, mångfaldigt uppvägande
den minskning i statsinkomster, som afskaffandet af accisen skulle medföra.
Det är herr Weern och herr Fredholm, som uti sina motioner på
ett synnerligen förtjenstfullt sätt framhållit dessa synpunkter. Jag har
derför inom utskottet yrkat på genomförandet af denna reform och i
denna del instämt med motionärerna. Deremot har jag icke kunnat
biträda motionärernas förslag att samtidigt nedsätta sockertullarne. För
den industri det närmast rör är det alltid en stor fara att rubba en
tullsats nedåt, och ännu farligare blifver det, då denna industri, såsom
förhållandet är med sockerindustrien, är af stor betydelse för landet i
sin helhet. Dessutom är en sänkning af tullsatserna i detta fall högst
onödig, emedan det visat sig, att nuvarande sockertullar ingalunda vid
förefallande behof omöjliggöra import. Importen af socker har nemligen
med nuvarande sockertullar utgjort:
år 1895 Socker, raffineradt, alla slag ................... 837,000 kilogram
3)
3)
33 oraffineradt 3)
» ..........
........... 3,309,000
33
3)
1896
3) raffineradt 3>
33 .........
.......... 675,000
3>
3)
33
33 oraffineradt »
33 ..........
........... 2,007,000
33
3)
1897
33 raffineradt 33
33 ..........
........... 221,000
3)
3)
33
3> oraffineradt 33
3) ..........
........... 822,000
33
33
1898
3) raffineradt 33
3) ..........
........... 239,000
33
3)
3)
33 oraffineradt 3)
3) ..........
............ 269,000
33
33
1899
33 raffineradt 33
3) ..........
......... 312,000
3)
3)
3)
33 oraffineradt 33
3) .........
.......... 12,320,000
33
Det är, synes mig, alldeles uppenbart, att om Riksdagen skulle acceptera
motionärernas yrkande på nedsättning af sockertullarne med 50
procent, så skulle vårt land öfversvämmas af den utländska öfverproduktionen,
som alltid utbjudes till underpris och är understödd med exportpremier.
Den naturliga följden häraf vore den, att vår inhemska svenska
sockerproduktion tillintetgjordes och att det svenska jordbruket i södra
Sverige och på Gotland omgestaltades från odling af sockerbetor till
odling af uteslutande spanmål; men hvilken oreda och förlust skulle
ej detta åstadkomma för såväl sockertillverkningen som för betodlingen,
då deremot genom accisens afskaffande och status quo för sockertullarne
reformen ej skulle åstadkomma några som helst slitningar eller förluster,
utan idel fördelar för såväl den ena som den andra parten, å
ena sidan billigare socker och å andra sidan trygghet för fabrikationen.
30 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
De slitningar och strider, som nu förefinnas, äro enligt min uppfattning
beroende på accisen. Afskaffas densamma, så upphöra de.
Man har inom utskottet gjort den invändningen, att om ej sockertullarne
på samma gång sänkas, så skulle sockerfabrikerna bilda s. k.
»ringar», uppskörta allmänheten och derigenom göra en oskälig vinst,
men denna invändning är utan tvifvel obefogad, då Riksdagen har i
sin hand att bestämma om sockertuliarne, hvilket utgör ett fullt tillräckligt
korrektiv för att ej sockerfabrikerna skola missbruka sin magtställning.
För öfrigt är redan nu konkurrensen mellan sockerfabrikerna
mycket stor, så att man icke behöfver befara hvarken det ena eller
det andra. Erfarenheten har dessutom visat, att de försök, som gjorts
inom vårt land att bilda s. k. »ringar» för att hålla upp prisen, såsom
förhållandet varit inom vissa delar af vår jernindustri, alltid misslyckats.
Derför borgar den s. k. »kungliga svenska afundsjukan».
Sannolikt hade hvitbetssockertillverkningsafgiften redan varit afskaffad,
om man ej sammanbundit afskaffandet af accisen med sänkningen
af sockertullarne, emedan dessa båda faktorer icke hafva något
som helst med hvarandra att skaffa. De utgöra tvenne vidt från hvarandra
skilda saker. Den ena en skatt, den andra ett skydd. Det är
denna sambindning, som förvillat begreppen. Emellertid lärer väl ej
frågan kunna lösas, huru enkel enligt min uppfattning den i sjelfva
verket är, utan att Kongl. Maj:t tar frågan om hand och utreder densamma,
hvarför jag hemställer,
att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida
hvitbetssockertillverkningsafgiften skulle kunna afskaffas
utan att hvitbetssock ertill verkningen komme i
sämre ställning än den förut varit.
af herr grefve H. E. G. Hamilton, som ansett utskottet, med anledning
af de väckta motionerna, hafva bort hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
och under hvilka vilkor hvitbetssockertillverkningsafgiften
skulle kunna afskaffas och, derest sådant
för statens finanser funnes erforderligt, fullständigt
eller delvis ersättas af andra konsumtionsskatter, äfven
-
31
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.
som för Riksdagen framlägga resultatet af dessa utredningar
och framställa de förslag, som af utredningarna
kunde föranledas;
samt af herr G. Jansson, som instämt i herr Fredholms skrifvelseförslag.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.