Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af § 47 br änv insför sälj ning s förordningen.

1900-02-16 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1900:4, Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af § 47 br änv insför sälj ning s förordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 16 febr. 1900, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af § 47

br änv insför sälj ning s förordningen.

(2: a Afd.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 39, föreslår hr J.

Byström:

»att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 47 § i kongl. förordningen

den 24 maj 1895, angående vilkoren för försäljning af

bränvin och andra spirituösa drycker, må erhålla följande förändrade

lydelse:

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning

begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,

likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord, derest icke omständigheterna

göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap

och vilja.»

Till stöd för detta yrkande anföres i motionen:

»Som lagen nu är, hvilken i detta stycke lyder: »Husbonde ansvar

för förbrytelse, som, med hans vetskap, mot denna förordning

begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,

likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord», är det ofta omöjligt

att fälla en enligt denna paragraf brottslig krögare. Och skall

icke lagen blifva snart sagdt betydelselös, måste man se till, att den,

Bih. till Riksd. Prot. 1900• 5 Sami. 4 Häft. (N:o 4.J 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

som innehar försäljningsrättighet, också må känna sig skyldig att öfva

kontroll öfver siua tjenare. Nu kan han befria sig från ansvar genom

att säga: »det var icke jag, det var min tjenare, som gjort det».

Gifvet är, att om en krögare kan undgå straff blott genom att förklara,

att förbrytelsen icke skett med hans vetskap, så torde han väl

i de flesta fall aldrig medgifva, att den skett med hans vetskap, och

att öfverbevisa en person om att något skett med hans vetskap, är

ofta ytterst svårt. Det tyckes också, som domstolarne måst gå något

längre än lagen egentligen tillåter för att i här åsyftade fall döma den

skyldige. Trots det att han sagt sig icke hafva vetskap om de olagligheter,

som begåtts af hans »hustru, husfolk eller i hans arbete antagen

person», hafva dock omständigheterna stundom varit sådana, att han

ådömts straff. Som ett exempel på ett rättsfall af denna beskaffenhet

må anföras från fjolårets riksdag följande af en ärad talare: »Det var

en hotellvärd, som samtidigt förestod ett stadshotell och ett utvärdshus

utanför staden. Då han stämdes för att han öfverträdt förordningen,

svarade han: ''Det kan jag icke hjelpa; jag har sagt till mina underlydande

hvad de hafva att göra. Jag har två utskänkningsställen och

kan derför icke vara på båda på en gång.’ Man måste säga, att

rådstufvurätten formelt taget icke hade tillräckligt starka skäl, men

den klämde till ändå. I högre instanser deremot gick han fri.»

En i lagskipningsfrågor förfaren man säger också: »Det visar

sig äfven af erfarenheten, att i en mängd processer i detta ämne

föranleder lagens föreskrift ett ständigt trassel. Oftast är det så, att

husbonden säger: det har icke skett med min vetskap. För att få

bevis inkallas då en mängd vittnen, och dessa prata en hel del, som

icke bevisar så mycket i saken. Men jag kan knappast påminna mig

något fall, der man icke i alla händelser fått den öfvertygelsen, att

husbonden vetat af förseelsen, ehuru han i brist af laga bevisning

gått fri.»

Af statistiken inhemtas äfven, att under tioårsperioden från 1887

till 1897 var det öfver 2,000 personer, som blefvo tilltalade för förseelser

mot denna kongl. förordning, men hvilka icke kunde fällas till

ansvar, derför att man icke kunde bevisa, att de gjort sig skyldiga

till dessa förseelser eller haft kännedom om att deras tjenare gjort

det, ehuru man i de flesta fall haft anledning tro, att förseelserna skett

med vederbörandes vetskap.

Den lagförändring, som jag nu föreslår, är för öfrigt icke ny.

Den finnes förut i 31 § af kongl. förordningen den 13 juli 1887 angående

vilkoren för tillverkning af bränvin. Ursprungligen var den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. B

afsedd att inkomma äfven i bränvinsförsäljningsförordningen. Denna

formulering föreslogs nemligen vid 1853—1854 års riksdag och antogs

af preste- och borgarestånden, men på grund af ridderskapets och

adelns motstånd mot förslaget blef det icke lag.

Det kan synas orimligt, att en krögare skulle på ett eller annat

sätt ställas ansvarig för en förseelse, som utan hans vetskap begås af

en i hans tjenst anstäld person, men då något liknande bestämmelser

äfven gälla inom flera andra områden, är det emellertid rätt svårt att

inse, hvarför man skall gifva en på sätt och vis särskild undantagsställning

åt den, som idkar en för vårt folk så farlig rörelse som rusdryckshandteringen.

Den princip, som nu önskas från många håll tillämpad i bränvinsförsäljningsförordningen,

är sålunda icke ny i vår lagstiftning.

»Det förekommer också», för att tala med en i hithörande frågor väl

förfaren jurist, »i otaliga fall och på grund af en mängd förordningar,

att personer få bota för förseelser, som i sjelfva verket begåtts af deras

underordnade.»

Bland de många exempel, som skulle kunna anföras, vill jag nu

påminna om följande.

Enligt tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 10 är en boktryckare

ålagd att å hvarje skrift, han trycker, utsätta »boktryckarens namn,

tryckningsorten och årtalet». Om nu någon af de i hans tjenst anstälda

personer, t. ex. faktorn eller tryckaren, försummar eller glömmer

att på skriften utsätta tryckorten etc., drabbar ansvaret derför boktryckaren,

trots det att försummelsen ej egt rum med hans vetskap.

En tidningsutgifvare är likaledes ansvarig för sin tidnings innehåll.

Om till exempel någon af hans medhjelpare eller biträden honom

ovetande låtit i tidningen inflyta vare sig annonser eller annat, som

kan föranleda åtal, och för hvilket ådömes straff, så drabbar det ensamt

tidningens ansvarige utgifvare. Tryckfrihetsförordningens § 1

mom. 7; § 4 mom. 7.

Och det är säkerligen lika svårt för en tidningsutgifvare eller

redaktör, särskildt då det gäller ett större tidningsföretag, att kunna

sjelf öfvervaka eller genomse allt, som införes i hans tidning, som det

kan vara för eu bränvinsförsäljare att hålla reda på sina medförsäljare

eller utskär!kningsbiträden.

Nu kan man visserligen säga, att straffpåföljderna äro något

olika, då en bränvinsförsäljare gör sig skyldig till förbrytelse mot

bränvinsförordningen och då en tidningsutgifvare bryter mot tryckfrihetsförordningen.

I förra fallet kan den brottslige efter upprepade för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

brytelser dömas »sin rätt till minuthandel eller utskänkning förlustig)),

då deremot straffpåföljderna för den senare äro delvis af annan beskaffenhet.

Men här må erinras derom, att straffbestämmelserna för

en tidningsutgifvare, som bryter mot tryckfrihetsförordningen, äro i

vissa fall så stränga, att de no g i allmänhet kunna mäta sig med

straffpåföljderna för dem, som bryta mot bränvinsförsäljningsförordn

i ngen.

Skilnaden i paragrafen, sådan den nu är och sådan den skulle

blifva, om den förändring, som nu önskas, gjordes, kan visserligen ej

blifva så stor, men något mera effektiv skulle den i alla fall blifva.))

Den fråga, som herr Byströms motion omhandlar, nemligen

ändring af § 47 i bränvinsförsäljningsförordningen, har flere gånger

varit föremål för Riksdagens behandling. Så föreslog i motion vid

1895 års riksdag herr E. A. Zotterman, att ur § 47 i bränvinsförsäljningsförordningen

skulle uteslutas orden »med hans vetskap», så

att husbonde blefve ansvarig för förbrytelse, som mot förordningen

beginges af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,

äfven om husbonden ej varit derom medveten. Till stöd för sitt förslag

erinrade herr Zotterman bland annat om bestämmelserna i ordningsstadgan

för rikets städer samt helsovårdsstadgan för riket, enligt

hvilka författningar husbondes ansvarighet kunde i vissa fall inträda.

Bevillningsutskottet vid 1895 års riksdag förklarade sig icke

kunna finna, att de i berörda författningar förekommande, af motionären

åsyftade bestämmelser vore i förevarande afseende jemförliga

med det föreslagna stadgandet. Möjligheten till kontroll och till förekommande

af lagöfverträdelser i ena eller andra fallet vore väsentligen

olika. Medan det torde vara jemförelsevis lätt att öfvervaka, att de i

ordningsstadgan för rikets städer och i helsovårdsstadgan meddelade

ordningsföreskrifter, för hvilkas eftersättande ansvar drabbade husbonden,

behörigen efterlefdes, vore det i många fall omöjligt för en

husbonde att tillse, att icke någon af de i hans arbete antagna personer

gjorde sig skyldige till öfverträdelse af bränvinsförsäljnirigsförordningen.

Genom den af herr Zotterman föreslagna ändringen i

§ 47 skulle ett allt för stort ansvar påläggas husbonden, och i många

fall skulle personer, hvilka ej någon som helst brottslighet kunde

läggas till last, komma att drabbas af ansvar.

På utskottets hemställan blef motionen af Riksdagen afslagen.

Vid 1898 års riksdag väckte herr Zotterman en motion, i hvilken

han föreslog, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 5

hålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka vilkor

sådan ändring af § 47 bränvinsförsäljningsförordningen kunde och borde

åstadkommas, att — helst i fråga om hela förordningen eller, om så

icke ansåges lämpligt, åtminstone i fråga om utskänkning på olaga tid

inom utskänkningslokal — ansvaret för förbrytelse mot förordningen

hufvudsakligen träffade husbonden, samt att Kongl. Maj:t ville till

Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill utredningen kunde

föranleda.

I denna motion framhöll motionären gent emot hvad utskottet

vid 1895 års riksdag anfört, att i fråga om olaga utskänkning inom

utskänkningslokal jemförelsen med bestämmelserna i ordningsstadgan

och helsovårdsstadgan vore fullt befogad. Vidare framhöll motionären,

att principen om husbondeansvar icke blifvit konseqvent tillämpad i

vår bränvinslagstiftning, i det att enligt 31 § bränvinstillverkningsförordningen

bränvinstillverkare är ansvarig för förseelse enligt sagda

förordning, begången af hans hustru, barn, tjenstefolk och i bränneriet

anstälde arbetare, såsom vore förseelsen af tillverkaren sjelf begången,

derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan

hans vetskap och vilja.

Bevillningsutskottet vid 1898 års riksdag ansåg icke dessa af

motionären åberopade ansvarsbestämmelser i bränvinstillverkningsförordningen

fullt analoga med bestämmelserna i § 47 bränvinsförsäljningsförordningen.

Eu för bränvinstillverkare stadgad vidsträcktare ansvarighet

för förbrytelser mot bränvinstillverkniugsförordningeu, begångna

af honom underordnade personer, hade dock sin förklaringsgrund

och sitt berättigande i de väsentligt olika omständigheter,

under hvilka förseelser mot sistnämnda förordning beginges. Här vid

lag erfordrades ju särskilda redskaps anskaffande och vissa tillrustningars

vidtagande, hvilket i allmänhet ej kunde tänkas försiggå husbonden

ovetande, utan att denne bruste i den tillsyn öfver sitt husfolk,

som honom ålegat. Att denna omständighet varit en bidragande orsak

till att § 47 bränvinsförsäljningsförordningen fått eu med motsvarande

bestämmelse i bränvinstillverkningsförordningen olika lydelse syntes

framgå af särskilda utskottets vid 1853 och 1854 års riksdag uttalande,

att utskottet funne denna lydelse rigtigare, då det vore svårt för eu

husbonde att öfvervaka den försäljning af bränvin, hvilken kunde i

hans hus bodrifvas.

Utskottet hemstälde, att motionen ej måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda, mot hvilken hemstälan reservation anfördes af två af

utskottets ledamöter; och blef denna hemställan af Riksdagen bifallen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o d.

Frågan återkom ånyo vid 1899 års riksdag i tvenne motioner,

väckta, den ena af herr Zotterman, som föreslog, »att Riksdagen behagade

i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kong], Maj:t

låta utreda, om och under hvilka vilkor sådan ändring af § 47 i kongl.

förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning af

bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker kan och

bör åstadkommas, att, i fråga om utskänkning på olaga tid inom utskänkningslokal,

ansvaret för förbrytelse mot förordningen hufvudsakligen

träffar husbonden, samt att Kongl. Maj:t ville till kommande

Riksdag inkomma med sådant förslag i frågan, hvartill utredningen

kan föranleda»; den andra af herr Byström, i hvilken han framställde

samma yrkande, som förekommer i hans vid innevarande riksdag

väckta motion och som här ofvan finnes återgifvet.

Herr Zotterman anförde i sin motion gent emot den åsigt, som

af 1898 ars bevillningsutskott uttalats, att den olika lydelsen af § 31

bränvinstillverkningsförordningen och § 47 bränvinsförsäljningsförordningen

innebure en inkonseqvens i lagstiftningen, likasom ock att för

handen varande förhållanden kräfde ett upphäfvande af denna inkonseqvens,

så att principen i de båda ansvarsbestämmelserna blefve enahanda.

Till stöd härför framhöll herr Zotterman, bland annat, att behofvet

af ändring af § 47 bränvinsförsäljningsförordningen i angifvet syfte vore

framkalladt deraf, att utskänkning i daga tid och förbrytelser mot

bestämmelserna i § 26 mom. 2, 3 och 5 samt § 27 bränvinsförsäljningsförordningen

ofta förekomme och undginge straffpåföljd af den anledning,

att husbonde på grund af nu gällande lydelse af § 47 vore så svåråtkomlig

i fråga om ansvarspåföljd för förbrytelser, begångna af hans

biträden.

1899 års bevillningsutskott ansåg hvad af föregående års bevillningsutskott

i ämnet uttalats vara af afgörande betydelse för föreliggande

fråga. Utskottet anförde vidare, att det förhållande, att bränvinstillverkare

vore ålagd vidsträcktare ansvarighet än bränvinsförsäljare

beträffande förseelser i yrket, begångna af hans hustru, husfolk och

arbetare, egde sitt berättigande i den jemförelsevis större lätthet, han

egde att öfvervaka och förhindra dylika förseelser, samt att de i § 31

bränvinstillverkningsförordningen afspäda förbrytelser endast undantagsvis

kunde föröfvas bränvinstillverkaren ovetande, hvaremot, om den af

motionärerna ifrågasatta förändringen i § 47 bränvinsförsäljningsförordningen

vidtoges, utan tvifvel ofta skulle inträffa, att eu person blefve

dömd för förseelser, som han icke blott ej begått, utan om hvilka han

icke ens haft någon som helst vetskap.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Utskottet hemstälde fördenskull, att herr Zottermans motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda samt att herr Byströms

motion icke heller måtte af Riksdagen bifallas.

Första Kammaren biföll utan diskussion utskottets hemställan i

dess helhet, hvaremot Andra Kammaren efter en längre diskussion med

bifall till utskottets hemställan, såvidt angick herr Zottermans motion,

biföll herr Byströms i ämnet väckta motion. Härigenom hade frågan

för den gången förfallit.

Såväl af de uttalanden, som under diskussionen i Andra Kammaren

vid nästlidna års riksdag rörande ifrågavarande ämne gjordes,

som ock af den omständigheten, att ändring i § 47 bränvinsförsäljningsförordningen

i afsigt att skärpa husbondes ansvar för de förbrytelser

mot förordningen, som begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete

antagen person, inom Riksdagen så ofta påyrkats och vid sistlidna års

riksdag vunnit Andra Kammarens understöd, torde emellertid kunna

anses framgå, att det förefinnes ett behof af att i nu gällande bestämmelser

för utskänkning af bränvin få någon ändring till stånd.

Men äfven om detta skulle vara förhållandet, kan dock utskottet

ej medgifva, att det antydda behofvet skulle blifva på ett tillfredsställande

sätt afhjelpt genom antagandet af den ändrade lydelse af 47 §,

som af motionären föreslagits. Utskottet anser nemligen, att man i fråga

om en ändring af en befintlig lagbestämmelse med rätta bör uppställa

den fordran, att den föreslagna ändringen väl skall afhjelpa den brist

i förutvarande bestämmelse, för hvars skull ändringen skall företagas,

men icke derutöfver i tillämpningen medföra verkningar, som man

med ändringen hvarken afsett, eller som kunna anses vara af något behof

påkallade.

I detta hänseende vill utskottet till en början fästa uppmärksamheten

derå, att det ändamål, som motionärerna och de, som understödt

dem, velat med den föreslagna ändringen i § 47 vinna, synes

hafva varit, icke att öka ansvarsskyldighet^! för husbonde i allmänhet

för af hans biträde begångna förseelser, utan endast att kunna med

ansvar för sådana förseelser åtkomma innehafvare af rätt till försäljning

eller utskänkning af bränvin. För ett lagenligt handhafvande af dylik

rättighet, som i allmänhet ej kan utöfvas utan biträden, kan det ju

vara af vigt, att dess innehafvare genom stränga lagbestämmelser

tvingas att noggrant öfvervaka, att hans biträden iakttaga lagens föreskrifter.

Erfarenheten har nemligen gifvit vid handen, att i ett afsevärdt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

flertal fall näringsidkare af här ifrågavarande slag vid mot honom

anhängiggjordt åtal rörande förbrytelser mot bränvinsförsäljningsförordningen,

begångna af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen

person, icke kunnat ådömas straff i följd af svårigheten för åklagaren

att bevisa, att förseelsen skett med näringsidkarens vetskap, samt att

på grund häraf svårigheten att med straff åtkomma öfverträdelser af förordningen

i en mycket hög grad ökas. Till undanrödjande af denna olägenhet

kan måhända den af motionären föreslagna lydelsen af ifrågavarande

paragraf anses vara egnad, endast man i paragrafen utbyter ordet

»husbonde» mot »idkare af sådan näring, som i denna förordning afses».

Genom en sådan förändrad lydelse skulle icke vållas någon rubbning

i åklagarens skyldighet att bevisa, att sjelfva förbrytelsen egt rum.

Men i stället för åklagarens skyldighet att derjemte styrka, att förbrytelsen

skett med näringsidkarens vetskap, träder skyldigheten för

näringsidkaren att, derest han vill undgå ansvar för en af hans

biträde begången förbrytelse, göra sannolikt, att förbrytelsen skett

utan hans vetskap och vilja. Man kan emot en sådan bestämmelse

visserligen invända, att en dylik omkastning af bevisningsskyldigheten

står i strid med den allmänna rättskipningsregeln, att ingen

bör dömas för en förbrytelse utan att bevis föreligger, att han till

densamma gjort sig skyldig. Men i berörda hänseende är att

märka, dels att bränvinslagstiftningen är en undantagslagstiftning, och

att vid tillämpningen af andra likartade lagar kan påvisas exempel på

fall, då personer få bota för förseelser, som begåtts af deras underordnade,

dels ock att näringsidkare enligt det af motionären föreslagna

tillägget till paragrafen: »derest icke omständigheterna göra sannolikt,

att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja», undgår straff för

sådana förseelser, då han kan styrka, att omständigheterna varit så

beskaffade.

Men äfven om man ändrade den af motionären föreslagna formuleringen

på sätt här blifvit påvisadt, skulle man ändock ej hafva åt

paragrafen gifvit en tillfredsställande lydelse, ty med hänsyn till den

i §§ 39 och 42 i bränvinsförsäljningsförordningen stadgade påföljd af

förlust af rätten till minuthandel med eller utskänkning af bränvin för

den näringsidkare, som andra gången dömes saker till i nämnda paragrafer

omförmälda förbrytelser, skulle nämnda straffpåföljd, om den

tillämpades på en näringsidkare äfven för sådana förseelser mot förordningen,

som utan hans vetskap begåtts af hans biträde, drabba

näringsidkaren med ett i förhållande till den af honom begångna förseelsen

alltför strängt straff, i synnerhet om det skulle inträffa, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 9

biträdets förseelse skett emot hans vilja och han ej kunnat hindra,

att den blifvit begången. Om det än må anses fullt berättigad^ att

en person, som andra gången sjelf begått förseelsen eller öfverbevisats

om att hafva medverkat till sitt biträdes förseelse, dömes sin näringsrätt

förlustig, torde det dock icke kunna anses vara med rättvisa och

billighet förenligt, att när en näringsidkare på grund af den lydelse,

som motionären föreslagit, dömes för sitt biträdes förbrytelse, han då

äfven skall förlora sin näringsrätt,, när förseelsen andra gången upprepas

och han icke kan göra sannolikt, att det skett utan hans vetskap och vilja.

I sammanhang dermed vill utskottet framhålla, att § 42 i bränvinsförsäljningsförordningen

i följd deraf, att näringsrättens förlust inträder,

då näringsidkare andra gången begår någon af de i paragrafen omförmälda

förbrytelser, saknar straffbestämmelser för tredje gången eller

oftare upprepad sådan förbrytelse. För den händelse, att näringsidkaren

skulle befrias från påföljden af näringsrättens förlust, då han andra

gången fälles för sitt biträdes förseelse, erfordras alltså, att straffbestämmelser

stadgas för de fall, då han tredje gången eller oftare dömes

på grund af § 47 för någon af de i § 42 omförmälda förseelser.

Den granskning utskottet nu egnat motionärens förslag kan visst

icke sägas vara uttömmande, men torde dock få anses tillräcklig för

att motivera, hvarför utskottet icke anser sig kunna tillstyrka bifall

till motionen. Anser man det vara ömkligt, att i förut angifvet syfte

göra bränvinsförsäljningsförordningens föreskrifter mera effektiva vid

tillämpningen, och tror man, att detta mål skall kunna vinnas genom

en ändrad lydelse af förordningens 47 §, så torde det utan tvifvel vara

behöfligt att egna denna fråga en mera ingående pröfning än den,

som det varit utskottet möjligt att åstadkomma. _

Med hänsyn dertill håller utskottet före, att frågans hänskjutande

till Kongl. Maj:ts bepröfvande bäst skulle befordra dess tillfredsställande

lösnino-, och då utskottet icke anser sig böra motverka, att Riksdagen,

om den så iinner lämpligt, söker på den vägen vinna ett af många

efterlängtadt mål, får utskottet hemställa,

att Riksdagen med anledning åt den väckta motionen

måtte i skrifvelse till Konungen anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida

och på hvad sätt §'' 47 i kongl. förordningen angående

försäljning af bränvin m. m. den 24 maj 1895 kunde

gifvas en sådan förändrad lydelse, att den, som i stadgad

ordning förvärfvat rättighet att försälja bränvin, genom

Bill. till Iiiksd. Prof. 11)00. 5 Sami. 4 lläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

skärpta ansvarsbestämmelser ålägges att på ett mera

verksamt sätt än hittills utöfva tillsyn öfver att hos

honom anstälda biträden icke göra sig skyldiga till

förseelser mot förordningens föreskrifter, samt till Riksdagen

inkomma med det förslag, som Kongl. Maj:t

i sådant syfte kan finna anledning låta utarbeta.

Stockholm den 16 februari 1900.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Reservationer:

dels af herr Cavalli, som anfört:

Motioner i hufvudsakligen enahanda syfte som den nu förevarande

hafva blifvit väckta såväl vid 1895 som 1898 och 1899 års riksdagar,

men dessa motioner, som städse af bevillningsutskottet afstyrkts, hafva

icke heller vunnit Rikdagens bifall. Någon ändring i förhållandena

sedan dess har, mig veterligen, icke egt rum; och då en ändring i

§ 47 bränvinsförsäljningsförordningen i syfte att skärpa bränvinsförsäljares

ansvar för af hans biträde begångna förbrytelser mot förordningen

icke synes mig vara af behofvet påkallad, har jag, som finner

hvad föregående års Riksdagar i ämnet anfört äfven nu ega sin fulla

giltighet, inom utskottet yrkat,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

dels ock af herrar Stephens, Almström, O. Persson och J. Bromée,

hvilka instämt med herr Cavalli.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.