Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om revision af förordningen angående stämpelafgiften.

1900-02-26 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1900:9, Betänkande, i anledning af väckt motion om revision af förordningen angående stämpelafgiften.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 27 februari 1900, kl. 2 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om revision af förordningen

angående stämpelafgiften.

(2:a A.)

En inom Andra Kammaren väckt motion n:o 77, af lierr E. Å.

Lindblad, är af följande lydelse:

Riksdagen beslöt 1894 en väsentlig förböjning af stämpelskatten dels

i foim af aifsskatt, dels också medelst stämpel på depositioner, vexlar och

obligationer, Indika dittills varit fria. På aktier och lösbref både komiterade,

liksom äfven embetsverken, gifvit anvisning, men den kongl. propositionen

tog dem ej med af särskildt skäl; deremot föreslog Kongl. Maj:t

eu ändå allmännare stämpelbeläggning, dels på vanliga bankanvisningar

(checker), dels på postremissvexlar m. in. Riksdagen ville ej veta af denna

strängare och alltid obeqväma form af stämpelskatt, och det ar knappast

sannolikt, att ens de accepterade formerna depositions-, vexel- och obligationsstämpeln

gått igenom, om ej Riksdagen funnit sig stå inför eu oväntad

brist vid statsregleringen, som behöfde fyllas. Också förutsåg nog mången,

att den nya förordningen tålde vid jemkningar. Herr Themptander gjorde

sig särskildt till målsman för att lagen, oaktadt den då borde antagas i

befintligt skick, dock snarligen behöfde förändringar, och uttalade dervid

tänkvärda ord derom, att ofta nog nya lagar behöfva en revision redan

med stöd af de första årens erfarenheter.

Förvissningen härom har äfven bekräftat sig: alla följande Riksdagar

hafva vidtagit någon ändring i stämpelförordningen. Då statsverket haft

att uppvisa ett vida gynsammare finansläge, kan man icke undra på, att

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 5 Sami 1 Afd. 8 Höft. (N:o 9)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

förändringarne afsett lättnader i beskattningen. Eiksdagen har bland

annat borttagit stämpeln på inrikes vexlar i allmänhet. Äfven obligationsstämpeln

har rönt anmärkning, särskilt vid sistlidne riksdag, då motion

förelåg om stämpelfrihet för allmänna hypoteksbankens obligationer. Som

skäl anfördes, att obligationen lika fullt som vexeln är en skuldsedel, och

att det i fråga om den förstnämnda ändå säkrare än om vexeln gäller,

att låntagaren får betala stämpeln. Derjemte kan man anföra dubbelbeskattning

såsom ett ytterligare motiv, så ofta som till säkerhet för

obligationslånet ligga inteckningar, och dubbelbeskattning, för att ej säga

tredubbel beskattning, af skulder borde väl ej förekomma. Med obligationsstämpeln

har man sökt träffa »storkapitalet», men vänder sig mot alldeles

orätt person — låntagaren. Yissa bankinstitut och bruksbolag, som upplägga

obligationslån, underkasta sig nog gerna stämpeln, då de fritt välja

en låneform, som för dem säkerligen medför de bästa fördelarne. Hypoteksbanken

åter saknar en sådan frihet; och att kommuner och andra menigheter,

som sjelfva i sin ordning måste uttaga skatt och snarare behof de

bidrag från staten, skola betala särskild skatt till staten för att få använda

den enda låneform, som torde vara lämplig för deras stora lån, det kan

knappast vara rigtigt.

Äfven inteckningsstämpeln behöfde minskas. Vid alla fastighetsköp

— som ju af gammalt särskildt beskattas — ingå numera inteckningar

såsom det vanligaste betalningsmedlet, och rätt blir det ju aldrig, att den

skuldsatte fastighetsegaren — jordbrukare eller gårdsegare i stad — drabbas

hårdast af skattelagstiftningen. Stämpeln borde väl härvid afvägas så,

att den jemnt motsvarade hvad staten har rätt att kräfva för användning

ef ett visst rättsinstitut, ej såsom någon beskattningsform. En kronas

stämpel för påbörjadt tusental kronor torde vara fullt tillräckligt härför

och kan äfven låta tala för sig såsom lämplig beräkningsgrund —

proportionsvis — så snart offentlig myndighet behöfver anlitas för vinnande

af betalning. Brister betalningen på grund af felande förmåga eller

andra svårigheter, så torde billighet från det allmännas sida väl försvara

sin plats. Och då det gäller inteckningars belåning, så kan man anföra,

att inteckningsgifvaren för den intecknade fastigheten får betala alla

ut skyl der fullt likasom för en skuldfri fastighet, under det att ingen

säkerhet finnes derom, att inteckningshafvaren alltid drabbas af skatt för

sin inkomst.

En skatteminskning i fråga om obligations-, intecknings- och andra

»skuld»-stämplar synes sålunda väl vara på sin plats, i synnerhet i dessa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

3

statsöfverskottens tider. Bell öfver man, eller vill man, för att gå en rättvisare

väg, tillse, att det verkliga kapitalet hårdare anlitas, så kunde man

fordra, att den stämpel, som införts på bankdepositioner, också göres

fullt effektiv, t. ex. genom den bestämmelsen, att depositionsstämpeln

skall betalas för hvarje nytt kalenderår, depositionen fortfar att gälla,

så snart den innestår längre tid än 6 månader.

I fråga om depositionsstämpeln antyddes redan, då lagförslaget

debatterades 1894, att det fans flera sätt att undvika denna. Förut förekommo

nog visserligen ouppsagda depositionsbevis, men då bankerna numera

infört s. k. stående depositionsbevis med vexlande ränta, så torde

det hafva blifvit mycket vanligt, att just större kapital söka sådan placering,

hvarigenom stämpel blott behöfver förekomma en gång under en

längre tid. Likaså praktiseras det, att ett vederbörligen uppsagdt depositionsbevis,

i stället för att omsättas till ett nytt och förses med ny

stämpel, å nyo utsläppes med uppsägningen annullerad.

Men icke nog härmed, en helt annan bankrörelse har införts, hvarigenom

stämpeln alldeles bortfallit. Sparkasserörelsen har visat sig kunna

mottaga många och mycket stora insättningar, ja, i flera fall träda i stället

för verkliga depositioner. Visserligen har nu från och med 1900 års början

storleken af insättningarne blifvit begränsad till högst 3,000 kronor för

hvarje insättare, men som detta ej hindrar någon att hafva temligen betydande

belopp på sådan räkning genom att använda flera olika banker,

så s}rnes stämpelförordningen ej böra medgifva ett dylikt lätt kringgående

af gällande lag.

I den kongl. propositionen n:o 53 vid 1899 års riksdag anfördes

af den t. f. departementschefen för finansärenden:

»Då stämpelskatt blifvit lagd på depositionsrörelsen, synas statsmagterna

icke böra stillatigande åse, huruledes dessa beslut kringgås

genom att depositionsrörelsen inflyttas under en annan, för densamma till

sin natur främmande lånerörelse, hvilken är fri från stämpelskatt. Så

länge en sådan stämpelskatt finnes, bör den tydligen drabba det kapital

den afser. Den utväg, som kunde synas ligga nära till hands att råda bot

för det missbruk af sparkasserörelsen, hvarigenom den göres till uppsamla™

af de stora kapitalbehållningarne, vore att med stämpelskatt belägga de

å sparkasseräkning verkstälda insättningar, som öfverstiga ett visst belopp.

Men utom det att det skulle vara förenadt med betydande praktiska

svårigheter att med stämpel belägga de särskilda insättningarne i en

motbok, synes det mig vara rigtigare att söka återföra sparkasserörelsen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

till dess naturliga omfattning och allt fortfarande lemna den liksom den

af sparbankerna drifna inlåning fri från stämpelskatt. För sådant ändamål

synes en i lag stadgad begränsning af det belopp, bank eger afen person

mottaga till förräntande å sparkasseräkning, vara af behofvet påkallad.»

Riksdagen antog och Kongl. Magt har sedermera utfärdat den lag,

som begränsar sparkasseinsättningarne till högst 3,000 kronor för hvarje

insättare.

Rigtigast synes dock vara att använda båda medlen för att såväl

göra begränsningen fullt effektiv som förhindra kringgående af stämpelförordningen.

Det är att märka, att deposition sedan 1894 dragit stämpel

redan för belopp öfverstigande 100 kr. (fr. o. m. i år 500 kr.) De praktiska

svårigheterna, hvarom departementschefen talat, förefinnas visserligen,

men försvinna väl i någon mån, om man blott fäster sig vid det tillfälle,

då behållningen uppgår till en viss gräns. En stämpel af 50 öre, så snart

behållningen uppgår till minst 1,500 kr., och 1 krona, då den uppgår till

minst 2,500 kr., torde få anses proportionell till den nuvarande depositionsstämpeln,

och man har dä iakttagit, att sparkassebeloppet kan förete rätt

stor rörlighet under året. Sparkasseidén har visat sig så begärlig för all

mänheten, tack vare den höga räntan och andra förmåner, att denna

lilla stämpelskatt till staten väl kan bäras.

Om man öfver hufvud vill med stämpelskatten träffa kapitalet, så

finnes väl ej något pålitligare tillfälle, då detta ger sig till känna, än i

depositionsrörelsen, och stämpelbeloppet betalas der också af förmögenheten,

ej såsom vid inteckningar och obligationer m. m. af den, som behöfver

låna. Och så länge sjelfdeklaration ej finnes införd i vårt land, så torde

det gifvas ej så få depositionsbelopp, som undgå hvarje som helst beskattning

utom den obetydliga stämpelafgiften. Men anlitar man bankdepositionerna

såsom en årlig skattekälla för statsverket, så fordrar konseqvensen,

att äfven sparkasserörelsen drabbas af liknande bestämmelser för att

ej skapa tillfällen att lätt kringgå förordningen. Deremot torde det ingalunda

vara nödvändigt att dermed jemföra insättningarne i sparbank, enär den

placeringen af flera skäl ej blir så begärlig och föga användbar ens för de

medelstora beloppen. Någon maskerad depositionsrörelse blir det näppeligen.

År man anhängare af stämpelbeskattning, så synes äfven frågan

om stämpel å aktier och lottbref, hvilken på sin tid förordades af embetsverken,

nu hafva kommit i ett annat läge, än hvad år 1894 var fallet.

Revision af bevillningsförordningen stod då på dagordningen, och förutom

nyheten med sjelfdeklaration förelåg också fråga om att, jemte det bolag

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

5

såsom hittills skattar för sin inkomst, äfven de enskilda delegarne i

bolaget skulle taxeras för inkomst derifrån. Då dessa förslag nu icke medfört

något resultat, torde tiden vara inne att återupptaga frågan om

aktiers stämpelbeskattning.

Det omdömet synes sålunda efter den gångna tidens erfarenhet icke

vara förbastadt, att stämpelförordningen ej praktiskt visat sig till alla delar

uppfylla syftemålet med stämpelskattens utsträckning — att träffa verklig

förmögenhet och att utgöra ett komplement till bevillningsförordningen,

der denna icke alltid träffar. Med stöd af denna erfarenhet skulle man

kunna vilja bättre afväga förhållandet mellan »kapital»-stämpeln och »skuld»- stämpeln eller den beskattning, kapitalisten betalar i form af stämpelskatt,

och den, som betalas af låntagare. Om också icke för ögonblicket ett

större anlitande af sjelfva skatteformen synes behöflig!, kan man med

fog ifrågasätta, om icke en verkligen förefintlig disproportion i nämnda

afseenden ändå bör rättas, i all synnerhet som klufven på statens kraftigare

mellankomst såväl i fråga om fattigvård och sjukvård som vägunderhåll,

arbetarepensionering m. m. svårligen i längden låta sig afvisas.

Redan 1894 års Riksdag uttalade sitt önskemål om 2 särskilda förordningar,

och sedan dess ha ändringar årligen beslutits och af Kongl. Maj:t

utfärdats, hvadan ensamt detta synes motivera en önskan att sammanföra

bestämmelserna vare sig i en gemensam eller två skilda förordningar. En

revision torde alltså ej kunna undvikas. Då arfsskatten antogs, uttalades

också många invändningar mot beräkningssättet, och vid fjorårets öfverläggningar

inom Första Kammaren framfördes önskningar om revision från

mycket framstående håll. Att nu framlägga något detaljerad! förslag har

jag icke tilltrott mig, emedan säkerligen ändå flera ändringar än de af mig

påpekade och dermed i direkt samband stående kunna finnas lämpliga att

iakttaga. Förutom önskvärdheten af eu allsidig utredning, som endast Kongl.

Maj:t torde vara i tillfälle att lemna, vinner man också, genom att nu

hänskjuta frågan till Kongl. Maj:ts beaktande, mer än eu mycket korttids

erfarenhet om verkningarne af senaste Riksdags inskränkningar i sparkasseväsendet

och ser, huruvida denna åtgärd medför någon större inverkan på

depositionsrörelsen.

Med anledning af det sagda vågar jag föreslå, att Riksdagen ville

besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att gällande stämpelförordning

revideras, och att dervid verkligt kapital vare sig i form af

tillgodohafvande i banker eller i form af aktier strängare drabbas af

stämpelskatten än det flinta kapitalet.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

Det förslag, som i förevarande motion blifvit framlagdt, synes väl

närmast åsyfta åvägabringandet af eu revision af gällande stämpelförordnings

bestämmelser åtminstone i fråga om vissa andra slag af stämpelskatt

än arfsskatten. Men såväl med hänsyn till den allmänt hållna

formuleringen af motionärens hemställan som ock dertill, att motionären

i motiveringen till sin motion uttalar önskvärdheten af en allsidig utredning

rörande behofvet af ändrade bestämmelser i förordningen, torde

framgå, att ändamålet med motionen varit att bringa till stånd en revision

af ifrågavarande förordning i dess helhet.

Utskottet vill dervid till en början såsom sin åsigt framhålla, att

om ock vid den diskussion inom Riksdagens kamrar, som föregick antagandet

af stämpelförordningen den 9 augusti 1894, visserligen anmärktes,

att förordningens bestämmelser i mångt och mycket voro otillfredsställande

och. bristfälliga samt att derför i en framtid, allt eftersom erfarenheten

ådagalade sådant vara nödvändigt, jemkningar, kompletteringar och rättelser

i förordningens föreskrifter borde vidtagas, så torde dock de af Riksdagen

antagna principer, hvarpå förordningen hvilar, blifvit på ett i det

hela tillfredsställande sätt i densamma genomförda. Det har äfven visat

sig, att förordningens bestämmelser i allmänhet icke mött några mera

betydande svårigheter vid tillämpningen eller vållat några mera betänkliga

olägenheter. De förändringar i förordningen, hvilka sedan dess

antagande blifvit vidtagna, hafva varit antingen af mindre väsentlig

beskaffenhet eller ock betingade af nya lagbestämmelser på andra områden.

Åvägabringandet af dessa partiela ändringar i förordningens

bestämmelser torde sålunda hvarken till antal eller beskaffenhet kunna

anses utgöra tillräcklig anledning, hvarför stämpelförordningen i sin

helhet nn borde öfverses. Beträffande särskilt arfsskatten hafva icke

heller från motionärens sida några som helst motiv anförts för vidtagande

af ändringar i nu gällande föreskrifter och icke ens antydts, i hvilken

rigtning ändringar vore önskvärda.

I fråga om andra former af stämpelskatten än arfsskatt anser utskottet

hvad motionären anfört derom, att i stämpelförordningen behörig

hänsyn icke skulle hafva tagits till skilnaden mellan verkligt och lånt

kapital, icke vara af beskaffenhet att böra föranleda revision af förordningen

i nu afsedda delar. Det synes utskottet i allmänhet vara vanskligt

att ur beskattningssynpunkt uppdraga en bestämd gräns mellan

verkligt och upplånt kapital, och denna svårighet är så mycket större i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

7

fråga om stämpelskatt, som afsigten med denna är att träffa kapitalet,

när helst detta i en öfverflyttning från en hand till en annan träder fram.

Motionären har i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida icke

aktier och lottbref samt sparkasseräkning, hvilka enligt gällande stämpelförordning

äro fria från stämpelskatt, lämpligen borde med sådan skatt

beläggas. Beträffande särskildt aktier och lottbref vill utskottet erinra,

att en af Kongl. Maj:t tillsatt komité, hvilken ännu icke afslutat sina

arbeten, har bland annat till uppgift att framlägga förslag till reform af

den direkta inkomstbeskattningen, hvarvid komitén knappast lär kunna

undvika att äfven uttala sig om beskattningen af aktier och lottbref, och

vill det vid sådant förhållande synas ej vara lämpligt att nu belägga

dylika värdepapper med stämpelskatt.

I fråga om sparkasseräkning har, såsom ock motionären påpekat,

genom lag den 19 maj 1899, som trädt i kraft den 1 januari 1900,

stadgats, att å medel, som på sådan eller dermed likartad räkning i

bank insättas, må icke godtgöras ränta för högre belopp än tretusen

kronor af eu insättares tillgodohafvande. Genom denna bestämmelse har

således möjligheten för det större kapitalet att på denna väg undgå

stämpelskatt blifvit afskuren, och innehafvaren af sparkasseräkning blifvit

försatt i ett med delegare i sparbank jemförligt läge. Det kan derför

med skäl ifrågasättas, om man ej, för den händelse man skulle vilja med

stämpel belägga sparkasseräkning, då följdrigtigt äfven borde föreskrifva,

att insättares tillgodohafvanden i sparbank jemväl borde förses med

stämpel — en åtgärd, hvarigenom sparbankens ändamål skulle motverkas

och som derför ej är att tillråda. Med hänsyn härtill finner utskottet

stämpelbeläggning af sparkasseräkning icke böra ifrågasättas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 februari 1900.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALLI.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Reservationer:

af heiT af Buren, som anfört:

»Då enligt min uppfattning nuvarande stämpelförordnings bestämmelser

rörande arfsskattens upptagande visat sig vara synnerligen otillfredsställande

och medföra verkliga orättvisor, synes mig i likhet med

motionären en revision af dessa bestämmelser vara af verkligt behof påkallad;

och har jag för den skull ansett, att utskottet bort tillstyrka

Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om en sådan revision

af gällande stämpelföi-ordnings bestämmelser rörande sättet för arfsskattens

beräkning»;

samt af herr friherre Kling spor, hvilken instämt i hen- af Burens

yttrande.

Härjemte hafva herrar Almström, G. Jansson och Petri begärt få

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.