Sök i Ratio Lex

Utlåtande, rörande väckta motioner angående ändringar i §§ 6, 7 och 8 af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897. Lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 innehåller i §§ 6, 7 och 8 föreskrifter angående riksbankens sedelutgifningsrätt.

1900-03-20 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 4,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1900:1, Utlåtande, rörande väckta motioner angående ändringar i §§ 6, 7 och 8 af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897. Lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 innehåller i §§ 6, 7 och 8 föreskrifter angående riksbankens sedelutgifningsrätt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1900, kl. 12 midd.

Sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande, rörande väckta motioner

angående ändringar i §§ 6, 7 och 8 af lagen för

Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

Lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 innehåller i §§ 6, 7

och 8 föreskrifter angående riksbankens sedelutgifningsrätt. Enligt § 6 egetriksbanken

rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras af metallisk

kassa, hvartill enligt bestämmelse i § 8 räknas allt riksbanken tillhörigt

och inom landet befintligt svenskt eller utländskt guldmynt samt omyntadt

guld, äfvensom af på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,

mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld samt hos bankinrättningar

eller handelshus på utrikes ort i löpande räkning innestående medel.

Utöfver sålunda medgifna belopp är riksbanken berättigad till en sedelutgifning

af högst 100 millioner kronor under vilkor att de på grund

häraf utgifna sedlar motsvaras af vissa i § 7 angifna säkerheter samt att

riksbanken, när sålunda utgifna sedlar öfverstiga sextio millioner kronor,

utöfver det för metalliska kassan faststälda minimibelopp af 25 millioner

kronor håller i metallisk kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed

sist angifna sedlar öfverskjuta sextio millioner kronor.

I dessa bestämmelser hafva vid innevarande års riksdag ändringar

ifrågasatts

dels uti en inom Första Kammaren af herr Östberg och grefve U amilton

väckt motion, n:o 18, deri föreslås, att riksbanken skall ega rätt att utgifva

Bill. till Likså. Urat. 1900. C Samt. 2 Afd. 1 Häft. (N:o 1). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

sedlar till sådant belopp, att den metalliska kassan, beräknad enligt derom

nu gällande^ bestämmelser, med ett minimum af tjugufem millioner kronor,

utgör tjuguatta procent af de utelöpande sedlarne samt att riksbanken derutöfver

. ej må utgifva sedlar till högre belopp än som jemnt motsvaras af

de i riksbankslagens § 6 omförmäla fordringar i utlandet, hvarjemte föreslagits,

att liksbankens utelöpande sedlar alltid skulle motsvaras af de tillgangai

sammanräknade, som utgjordes af metalliska kassan, nyssnämnda fordi

mgai i utlandet samt de säkerheter, som enligt gällande föreskrifter motsvarade

den s. k. obetäckta sedelutgifningen;

dels uti en inom Andra Kammaren af herr Dahn väckt motion, n:o 98,

i hvilken motion hemställes om sädana ändringar uti ifrågavarande stadgande^

att den i § 7 föreskrift^ maximigränsen af etthundra millioner

kronor för den obetäckta sedelutgifningsrätten skulle borttagas under föreskrift,

att, då de enligt § 7 utgifna sedlar öfverstege sextio millioner kronor,

riksbanken utöfvei metalliska kassans minimibelopp af tjugufem millioner

kronor skulle hålla i metallisk kassa minst trettio procent af det belopp,

hvarmed de på sådan grund utgifna sedlar öfversköte sextio millioner intill

ett hundra millioner kronor, och derefter minst trettiotre procent af det

belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna sedlarne öfversköte ett hundra

millioner kronor.

Båda dessa motioner hafva hänvisats till bankoutskottet, som, efter

öfverenskommelse med lagutskottet, öfverlemnat dem till behandling af sammansatt

banko- och lagutskott.

Herr Östberg och grefve Hamilton hafva i motiveringen till sin förevaiande

motion till en början framhållit, att gällande stadganden för riksbankens

sedelutgifningsrätt hvila på det s. k. kontingenteringssystemets principei,

att banken skall hafva full guldbetäckning för de sedlar, som utgifvas

utöfver ett genom lagen faststäldt belopp, hvilket beräknas kunna under alla

föihallanden af den allmänna rörelsen qvarhållas utelöpande, ett system, som,

utgående från England, vunnit tillämpning i Österrike, Danmark och Norge’

då deremot i Tyskland, Holland och Belgien med flere länder vederbörande

centi albankei ega rätt att utgifva sedlar till så stort belopp, som rörelsen

klöfver, med skyldighet att hålla i kassa ett belopp, motsvarande en viss

qvotdel af de utelöpande sedlarne.

o Motionärerna åberopa en af 1881 års bankkomité lemnad redogörelse

angående de olika systemen för sedelutgifningsrättens bestämmande, deras

tillämpning; i olika länder samt komiténs egen ställning till frågan; och

framgår häraf, att komitén funnit det hos oss under närmare 40 år i hufvudsak

tillämpade engelska systemet hafva äfven under flere finansiella kriser

haft förmåga att utan rubbningar motsvara derå stälda fordringar, samt att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 3

komitén derför, lemnande systemets grunder väsentligt orubbade, inskränkt

sin uppgift till att söka så bestämma beloppen för såväl metalliska kassan

som den af denna icke betäckta sedelemissionen, att båda kunde motsvara

den vida större rörelse, som måste komma att tillfalla riksbanken i dess nya

ställning såsom ensam sedelutgifvande.

Att komitén ej ingått i någon närmare undersökning, livilket af omförmälda

system vore i och för sig rigtigast eller mest lämpligt för Sveriges

finansförhållanden, finna motionärerna väl i första rummet bero derpå, att

det dittills tillämpade systemet ej visat sig medföra några olägenheter, men

antaga, att komitén dervid äfven ledts af den uppfattningen, att man icke

borde inlåta sig på större förändringar inom områden, som läge vid sidan om

de stora organisationsfrågorna, såvida icke praktiska skäl nödvändiggjorde

nya bestämmelser.

Efter anmärkning att det nuvarande systemet medförde den olägenheten,

att den till viss summa fixerade sedelutgifningsrätten måste tidt och

ofta förändras, allt efter landets förändrade finansiella föhållanden, söka

motionärerna ådagalägga detta genom en öfversigt af de vexlande förslag,

som framstälts under de båda sista årtiondena för bestämmande af riksbankens

sedelutgifningsrätt utöfver kassatillgångarne, från den af såväl 1881

som 1889 års bankkomitéer föreslagna begränsning af denna till sjuttiofem

millioner kronor till det nu faststälda beloppet af etthundra millioner kronor

med trettio procent guldbetäckning för det sedelbelopp, som öfverstiger sextio

millioner kronor, samt slutligen de förslag om den obetäckta sedelutgifningsrättens

ytterligare utsträckning — ända till etthundrasextioen millioner kronor

— som vid föregående års riksdag framstälts af tre motionärer, hvilka utgått

från den uppfattningen, att riksbankens sedelutgifningsrätt borde vara så

bestämd, att den kunde motsvara affärslifvets behof, äfven vid starkt utvecklad

affärsrörelse, och ansett, att förhållandena numera utvecklat sig så,

att den sedelutgifningsrätt, som blifvit riksbanken genom 1897 års lag medgifven,

icke kunde anses tillräcklig efter den snart förestående tidpunkt, då

riksbanken blefve ensam sedelutgifvande bank.

Rigtigheten af sistnämnda åsigt bekräftades enligt motionärernas förmenande

af hittills vunnen erfarenhet, och den ökning af riksbankens och de

enskilda bankernas utelöpande sedlar, som från 1880 egt rum och som tydliggjordes

genom en uti förevarande motion intagen tabell, visade svårigheten af

och olämpligheten i att fastslå en fast gräns med afseende å sedelutgifningen.

Herr Östberg och grefve H amilton anföra vidare till stöd för sin

motion:

»Man kan icke med någon sannolikhet beräkna, att landets behof af

banksedlar skall blifva mindre, sedan de enskilda banksedlarne försvunnit

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

ur rörelsen; man bör tvärtom vara beredd på, att det kan komma att i

jembredd med affärslifvets utveckling ytterligare tillväxa. Då emellertid

redan en sedelutgifning af 150 millioner kronor enligt nuvarande bestämmelser

kräfver en guldkassa af 50 millioner kronor, och en ökning af sedelutgifningen

till 200 millioner, hvilket belopp rörelsen snart nog kan komma

att behöfva, skulle förutsätta en samtidig höjning af guldkassans belopp ända

till 100 millioner kronor, så förefaller det uppenbart, att man icke utan våda

för en sund utveckling kan bibehålla stadganden, som så starkt begränsa

riksbankens sedelutgifning.

I ett yttrande öfver de ofvannämnda motionerna förklara herrar bankofullmägtige,

att för närvarande icke föreligger något behof af ökad sedelutgifningsrätt,

samt påpeka, att en alltför hastig ökning deraf kunde medföra

vissa olägenheter genom stegrade anspråk på riksbankens sedelemission,

men de förneka icke, att en ökning blifver behöflig, då de enskilda bankernas

sedlar indragas. Och det sammansatta banko- och lagutskottet vid samma

riksdag yttrade, att man med skäl måste befara, att den riksbanken enligt

nu gällande bestämmelser tillerkända sedelutgifningsrätt skulle år 1904, dä

riksbanken skall hafva öfvertagit hela sedelutgifningen, eller möjligen derföre,

visa sig hafva varit alltför snäft tilltagen, och att riksbanken derför

måhända ej skulle kunna tillfredsställa allmänna rörelsens legitima behof.

Af hvad i denna fråga yttrats inom Riksdagen och jemväl utom densamma

synes framgå, att meningarne äro ganska eniga derom, att riksbankens

sedelutgifningsrätt behöfver utvidgas. Men å andra sidan synas de

oupphörligt förändrade åsigterna om sedelutgifningsrättens lämpliga belopp

gifva vid handen, att de principer, hvarpå denna lagstiftning är byggd, icke

äro hållbara. Då man ser, huru de föreslagna siffrorna vexlat från 1883

ars komitébetänkande till denna dag — mellan 75 millioner och 161

millioner utöfver kassatillgångarne — och då man ytterligare kan vänta, att

affärslifvets utveckling i framtiden kan gifva anledning att ifrågasätta ännu

högre siffror, maste det framstå såsom ett önskemål, att sedelutgifningsrätten

blefve reglerad efter grunder, som vore mera allmängiltiga och derigenom

medgäfve större elasticitet, på samma gång de lemnade trygghet för riksbankens^

förmåga att under alla förhållanden fullgöra sina förbindelser i afseende

å sedlarnes inlösen.

Då af alla yttranden i frågan framgår, att man visst icke önskar

ur ensidig banksynpunkt fixera sedelutgifningen, utan tvärtom afser, att

allmänhetens legitima behof af omsättningsmedel alltid skall kunna tillgodoses,

vore det enligt vår tanke klokt, om man hos oss liksom i många

andra länder medgåfve riksbanken fri sedelutgifningsrätt, endast med den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5

begränsning, att banken alltid skall innehafva guld till en bestämd qvotdel

af de utelöpande sedlarne.

Den fruktan för alltför stark sedelutgifning, som förr var allmän

och ännu på några håll förefinnes, har sitt ursprung i erfarenheten från de

tider, då sedlar gått med tvångskurs. Eu sedelutgifvande bank kan under

sådana förhållanden, utan att tänka på sedlarnes inlösning, utgifva huru

stora belopp som helst, sedlarnes värde sjunker i samma mån som deras

belopp ökas, hela penningväsendet råkar i oreda och bankens egen säkerhet

äfventyras. Men det ställer sig helt annorlunda, då de utgifna sedlarne

ovilkorligen skola med guld inlösas. En omtänksam bankstyrelse kan då

utan svårighet bedöma, inom Indika gränser den med en gifven lagstadgad

qvotdelsbetäckning med trygghet kan röra sig och när den gräns för sedelutgifningen

är uppnådd, som man ej utan fara för bankens trygghet kan

öfverskrida. Om ett misstag skett, ger det sig omedelbart till känna genom

sina verkningar och kan derför utan större svårigheter rättas.

Det har ofta anmärkts, att, då en alltför frikostig utlåningsrörelse

uppmuntrar till osund affärsverksamhet, det vore af vigt att genom inskränkning

i sedelutgifningsrätten motverka frestelsen för bankstyrelsen att i

för hög grad tillmötesgå lånesökandes anspråk. Men deremot må för det

första genmälas, att en kraftig motvigt ligger i tvånget att i jembiedd

med sedelstockens ökning äfven öka den metalliska kassan. Det är vidare

klart, att samma fara föreligger under kontingenteringssystemet, i fall den

medgifna sedelutgifningsrätten är någorlunda rymligt tillmätt. Skulle åter

denna vara särdeles snäft begränsad, förelåge en stor fara för affärslifvet i

den brist på omsättningsmedel, som måste uppkomma, om bankstyrelsen genom

för trånga lagbestämmelser i afseende å sedelutgifningsrätten tvingades att

våldsamt indraga utelöpande sedlar.

Ingen bestämmelse kan träffas, som åvägabringar en mekanisk och

ansvarslös ledning af en centralbank, utan dess ledare måste alltid med vaket

och noggrant aktgifvande på affärslifvets vexlingar rätta sin bankpolitik efter

sig företeende omständigheter. Det kan icke vara rigtigt att söka uppställa

inskränkande bestämmelser, som i sjelfva verket icke kunna hindra okloka

åtgärder af en bankstyrelse, hvilken icke är vuxen sitt uppdrag, men som

deremot under vissa förhållanden kunde medföra allvarsam skada föi den

allmänna rörelsen.

Vid regleringen af en centralbanks sedelutgifningsrätt är det hutvudsakligen

två vigtiga intressen, som böra och måste tillgodoses. Det ena är

affärsverldens fullt berättigade anspråk, att banken alltid och under alla omständigheter

skall kunna tillfredsställa landets legitima behof af omsättningsmedel

Det andra är det icke blott för affärsverlden, utan kanske i främsta

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

rummet för staten vigtiga intresset, att sedelutgifningen alltid skall motsvaras

af tillräcklig kassabetäckning. Dessa tvenne synpunkter leda enligt vår mening

till den slutsats, att sedelutgifningen icke bör hafva annan lagstadgad begränsning,

än att de utelöpande sedlarne till viss faststäld qvotdel skola

motsvaras af banken tillhörig guldvaluta. En på sådant sätt reglerad sedelutgifningsrätt^

skulle sätta bankens styrelse i stånd att, under noggrant aktgifvande

å såväl rörelsens behof som riksbankens egen trygghet, vid hvarje

tillfälle bestämma sedelutgifningen till rätta beloppet, utan att banklagens

bestämmelser om sedelutgifninsrätten behöfde tid efter annan jemkas och rättas,

såsom fallet måste blifva, om man vill fasthålla det gamla systemet.»

Under anslutning till den af 1899 års sammansatta banko- och lagutskott^

uttalade uppfattning, att för ordnande af riksbankens sedelutgifningsrätt

med så stor sparsamhet i afseende å guldkassan, som vore förenligt med

trygghet för sedlarnes inlösen, blott två vägar syntes kunna följas, nemligen

antingen att man med bibehållande af nuvarande lagstiftnings grunder för

sedelutgifningsrätten gjorde beloppet af den s. k. obetäckta sedelutgifningsrätten

rörligt, så att det på ett försigtigt sätt afpassade sig efter näringslifvets

utveckling, eller också att sedelutgifningen släpptes fri endast med en viss

måttlig qvotdelsbegränsning beträffande förhållandet till guldkassan, dervid

man i öfrigt finge förlita sig på verkningarne af en klok diskontopolitik från

bankofullmäktiges sida, hemställa motionärerna, att Riksdagen måtte beträda

den sistnämnda af dessa vägar, samt föreslå i fråga om sedelutgifningsrättens

förhållande till guldkassan att, då riksbankens nuvarande guldkassa, omkring

trettio millioner kronor, utgör ungefär tjuguåtta procent af sedelutgifningsrätten

samt det kunde synas betänkligt att göra guldtäckningen för riksbankens

sedlar svagare, än som är medgifvet enligt nu för handen varande förhållanden,

såsom lämplig norm fastställes, att guldkassan skall utgöra tjuguåtta procent

af de utelöpande sedlarne.

Herr Dalin anför till stöd för sin motion, att betäckningen för de af

riksbanken enligt nu gällande bestämmelser utgifna sedlar syntes vara väl

tillgodosedd, men att det deremot förefölle, som om rörelsemedlet (sedlarne)

under vissa tider vore väl knappt tilltaget för att motsvara behofvet, ett

missförhållande, samt motionären anser vara en följd deraf, att man vid

stiftandet af lagen för Sveriges riksbank icke nog tagit, i öfvervägande,

hvilken utomordentlig utveckling landets affärslif öfver hufvud och särskild^

dess industri kunde komma att taga och verkligen äfven tagit under den

närmaste tiden efter lagens stiftande.

Efter anmodan från bankoutskottet hafva fullmäktige i riksbanken öfver

förevarande två motioner afgifvit följande med uteslutande af ingressen så

lydande yttrande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1■ 7

»Båda de remitterade motionerna äro uttryck för samma farhåga, som

vid sistlidna års riksdag framkallade åtskilliga motioner, hvilka dock ej blefvo

antagna, gående ut derpå, att de nu gällande bestämmelserna om riksbankens

sedelutgifningsrätt skulle komma att visa sig alltför trånga, om icke tidigare,

åtminstone sedan riksbanken vid ingången af år 1904 ensam öfvertagit hela

sedelutgifningen. Båda söka de ock skydd mot denna fara genom beviljande

af rätt åt riksbanken till ökad sedelemission, hvilken skulle vinnas på olika

vägar och enligt den ena motionen efter ett nytt system. Herr Dahn bibehåller

de nu gällande stadgandena med den väsentliga förändring, att den nu

bestämda gränsen af 100 millioner för den af guld ej betäckta sedelutgifningen

skall borttagas och sedelutgifningsrätt lemnas utan begränsning af beloppet,

dock med vilkor, att mot det belopp, som öfverstiger sagda 100 millioner,

skall finnas en metallisk kassa af minst 33 procent, men från 60 till och med

100, såsom nu, minst 30 procent.

Herrar Östberg och grefve Hamilton vilja deremot upphäfva det hittills

följda s. k. kontingenteringssystemet och utbyta det mot ett qvotsystem,

medgifvande en obegränsad sedelemission, blott med vilkor att den metalliska

kassan uppgår till minst 28 procent deraf.

Denna qvotsiffra af 28 procent uppgifves vara föreslagen på grund af

nuvarande förhållande, då riksbankens metalliska kassa, något öfverstigande

30 millioner, utgör omkring 28 procent af dess sedelutgifningsrätt, frånsedt

den del af denna, som grundar sig på fordringar å utländska räkningar

samt på guld i utlandet eller under transport derifrån.

De förklara sig anse, att »en på sådant sätt reglerad sedelutgifningsrätt

skulle sätta bankens styrelse i stånd att, under noggrant aktgifvande å såväl

rörelsens behof som riksbankens egen trygghet, vid hvarje tillfälle bestämma

sedelutgifningen till rätta beloppet, utan att banklagens bestämmelser om

sedelutgifningsrätten behöfde tid efter annan jemkas och rättas, såsom följden

måste blifva, om man vill fasthålla det gamla systemet.» Och att utan reform

af detta ett dylikt jemkande och rättande städse måste blifva erforderligt,

finna de bekräftadt såväl af de senare årens erfarenhet om sedelbehofvets

stora vexlingar som ock af de i följd deraf ofta framkastade förslagen om

ändring i nu gällande lag.

Med anledning af de till fullmäktige vid sistförflutna riksdag remitterade

motionerna i syfte att vidga gränserna för riksbankens sedelutgifningsrätt

yttrade fullmäktige i hufvudsak,

att den nuvarande sedelutgifningsrätten för riksbanken och de enskilda

bankerna vore fullt tillräcklig för rörelsens behof;

att en stark utvidgning redan nu af riksbankens sedelutgifningsrätt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

måste befaras kunna medföra en ytterligare, på mycket osäker grund hvilande,

uppblåsning af affärsverksamheten;

att ökning af denna riksbankens rätt icke kunde förordas annat än

under förutsättning, att den inträdde i samma mån, som de enskilda bankernas

indroges, samt rörelsen behöfde och begagnade just riksbankens sedlar, samt

slutligen,

• att vilkoret äfven för en dylik successiv ökning måste blifva en

kontingentering med guld, som icke kunde sättas lägre än den nu bestämda

eller 30 procent.

Fullmäktige kunna icke i de under det sistförflutna året vunna erfarenheterna

angående sedelutgifningens vexlingar finna tillräcklig anledning att

frångå sin mening om obehöfligheten af sedelutgifningsrättens utvidgning

redan nu.

De utelöpande sedlarne uppgingo den 31 december 1899 till det högsta

belopp, som under senare tider förekommit, eller 155,25 millioner, hvilket

belopp lemnade en sedelreserv af nära 76,5 millioner, deraf för riksbanken

49,7 millioner och för de enskilda bankerna 26,7 millioner. Sant är, att

riksbankens sedelutgifningsrätt, som vid samma dato uppgick till 125 millioner,

icke skulle hafva varit tillräcklig att fylla rörelsens behof af sedlar, sådant

det då visade sig, men det bör kunna med säkerhet antagas, att, om Riksbanken

redan då skulle hafva varit ensam sedelutgifvande, åtgärder skulle

förut hafva vidtagits för att sätta banken i stånd att tillfredsställa behofvet.

Fullmäktige kunna dessutom icke obetingadt sluta sig till den uppfattningen,

att den vid sistförflutna årets slut yppade stora efterfrågan af sedelmynt borde

betraktas såsom rätta måttstocken för hvad i framtiden skulle utgöra minimum

af rörelsens behof af sådant liqvidationsmedel, utan hålla fastmera för antagligt,

att, när de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt upphör, och dermed

äfven det intresse, som kan hos dem hafva förefunnits att i rörelsen företrädesvis

bringa ut sina banksedlar, det slaget af bankmynt skall komma att

i ej ringa mån ersättas genom det slag af dylikt mynt, som består i checkar

och anvisningar å fordran i bankräkning. Erfarenheten från flere andra

länder har ådagalagt den stora betydelsen af detta liqvidationsmedel, och

vårt vidt utgrenade bankväsen gifver fullt stöd åt det antagandet, att det

äfven hos oss skall vinna vidsträckt användning.

Ehuru fullmäktige sålunda i det väsentliga hålla fast vid sin förut

yttrade mening i den förevarande frågan, äro fullmäktige dock villiga medgifva,

att utvecklingen af förhållandena under den senaste tiden, med de

stora kraf på rörelsemedel, som följt af det ekonomiska uppsvinget och den

deraf alstrade större företagsamheten, lätt kan framkalla någon oro med af
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 9

seende på den tidpunkt, då riksbankslagen skall hafva vunnit sin fulla tillämpning

och riksbanken blifvit ensam sedelutgifvande, i fall nu gällande bestämmelser

förblifva alldeles oförändrade, helst det tillskott i guld, som skulle

erfordras till en fullt effektiv utvidgning af riksbankens sedelutgifning, särskilt

med hänsyn till nödvändigheten att hålla tillräcklig sedelreserv, kan

blifva svårt att förvärfva och ännu svårare att bibehålla. Fullmäktige underkänna

ej heller betydelsen deraf, att de ofta återkommande förslagen till

ändring i lagens bestämmelser äro egnade att rubba tilliten till lämpligheten

och dermed äfven till fastheten af de lagstadganden, som ordna en för landets

ekonomiska utveckling och trygghet så vigtig angelägenhet, som utgifvandet,

i den mån rörelsen kan kräfva, af banksedlar måste anses vara. Da dertill

kommer, att den oro, om hvilken är taladt, kan befaras motverka de enskilda

sedelutgifvande bankernas successiva öfvergång till bolag utan rätt till

sedelutgifning, hvilket likväl vore önskvärdt med afseende pa undvikandet af

de svårigheter för rörelsen, som skulle kunna vållas af de flesta enskilda

bankers samtidiga förvandling till bolag, samt slutligen äfven gifva stöd åt

sträfvandena att få hela reformen i fråga om sedelutgifningen undanskjuten,

finna sig fullmäktige af alla dessa omständigheter manade att, med anledning

af de nu väckta förslagen, söka närmare utreda, på hvilka grunder enligt

fullmäktiges uppfattning en ökad sedelemissionsrätt, vare sig redan nu eller

successivt i mån som bankerna afstå från sin sedelutgifning, ma kunna åt

riksbanken lemnas utan fara för sedelinlösningens trygghet.

De två motionerna öfverensstämma deri, att de vilja, i motsats mot

hvad nu är stadgadt, lemna den af metallisk kassa icke täckta sedelutgifningen

utan någon fixering till ett högsta belopp; dock med vilkor, att en

viss bestämd qvotdel af densamma skall finnas i guld i bankens eget förvar.

Mot den ena motionen kan anmärkas, att den af förslagsställaren fixerade

högre qvotdelen af 33 procent kan befaras blifva otillräcklig, såsom gällande

endast för det belopp, hvarmed den af guld ej täckta sedelemissionen öfverstiger

100 millioner, alltså för ett ganska högt sedelbelopp, och mot den

andra, att den bestämmer samma qvot eller 28 procent för hvarje belopp utelöpande

sedlar, antingen detta är stort eller ringa, antingen det håller sig

inom vanliga normala gränser eller går vida utöfver dessa.

Sistlidne Riksdags sammansatta banko- och lagutskott yttrade i sitt

betänkande öfver de då i fråga om riksbankens sedelutgifning väckta motionerna

bland annat, att den ledande grundtanken i bestämmelserna för riksbankens

sedelutgifningsrätt vore den, »att det gifves ett visst mätt åt sedlar, som

under alla omständigheter kommer att hålla sig utelöpande, och för hvilket,

ringa eller ingen guldtäckning behöfves, under det att de derutöfver utgifna

Bih. till liiksd. Prof. 1900. (i Sami. 2 Afd. 1 Häft. %

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

sedlarne kunna medföra kraf på riksbankens guldkassa eller utländska tillgodohafvanden

och derför fordra kraftigare täckning».

Tillämpningen af denna enligt fullmäktiges uppfattning i och för sig

fullt riktiga åsigt, hvilkens betydelse för öfrigt af 1881 års bankkomité framhållits

särskildt med afseende på grundläggningen för sedelemissionen, sådan

komitén tänkt sig densamma, blifver då den, att vid bestämmandet af en

viss qvot i guldkassa i förhållande till utgifna sedlar denna qvot kan och

bör sättas jemförelsevis lågt för den sedelemission, som håller sig inom det

antagligen lägsta belopp, som rörelsen krafvel'', men deremot måste betydligt

höjas, när de utelöpande sedlarnes belopp stiger deröfver. Båda motionerna

uppgifva, såsom redan blifvit erinradt, det väsentliga i nuvarande system för sedelutgifningsrätten

eller fastställandet af ett visst högsta belopp för den obetäckta

sedelemissionen. Föredrager man med anledning deraf, att med antagande

af principen i herrar Östbergs och grefve Hamiltons förslag öfvergå till qvotsystemet

såsom i sådant fall enklare och klarare samt möjligen äfven medgifvande

en önskvärd större elasticitet i sedelutgifningsrätten, har man främst

af allt att söka bestämma det antagligen minsta belopp, som rörelsen kan i

den närmaste framtiden komma att fordra. En i den sistnämnda motionen

intagen tabell visar, att minimum af utelöpande sedlar under de senaste tre

åren utgjort respektive 117,9, 127,2 och 139,7 millioner, och det framgår

deraf, att det nu ifrågavarande minsta beloppet skulle kunna antagas blifva

omkring 125 millioner. Vill man då, med bibehållande af det nu faststälda

minsta beloppet för metalliska kassan, 25 millioner, stadga, att deremot få

utgifvas sedlar till högst en summa, af hvilken den minsta metalliska kassan

icke skulle understiga 20 procent, eller 125 millioner, men att för hvad

sedelemissionen öfverstiger dessa 125 millioner skall hållas i metallisk kassa

minst 40 procent, synes det fullmäktige, att dermed skulle vinnas det syftemål,

som afsetts, nemligen en utvidgning af riksbankens sedelutgifningsrätt,

som kan tillfredsställa rörelsens behof och på samma gång betrygga sedlarnes

inlösning, för så vidt nemligen sådan trygghet kan beredas genom lagbestämmelser

angående sedelemissionens och metalliska kassans förhållande till

hvarandra.

En jemförelse mellan sedelutgifningsrättens omfång enligt gällande lag

och de förslagsvis här ofvan meddelade grunderna för nya stadganden samt

motionärernas förslag visar följande siffror:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

11

Guld-behållning.

S e d e

1 - u t g i f n i n g.

Nuvarande

bestäm- melser enligt

lag af 12

maj 1897.

Herrar Öst- bergs och

grefve

Hamiltons

motion.

Herr Dahns

motion.

Guldtäckniug med

20 % intill 125

millioner och der- efter 40 %.

% af

% af

% af

% af

guld

guld

guld

guld

täck-

täck-

täck-

täck-

ning.

ning.

ning.

mng.

r •

i 25 millioner guld berättigar till

86 milkr

29,4i

89,29 rnilhr

28

85 mill:r

29,41

125 milkr

20

30

> >

106,6 7 >

28,13

107,14 >

>

106,67 >

28,13

137,50 >

21,82

35

> >

128,33 >

27,27

125,— >

*

128,33 •

27,27

150,— »

23,33

40 >

» >

140,— >

28,57

142,85 »

>

149,09 >

26,83

162,50 >

24,61

45 >

) >

145, - •

31,03

160,71 »

>

169,24 >

26,59

175,— >

25,7i

i 50

> J

150,— •

33,33

178,57 >

>

189,89 >

26,40

187,50 >

26,66

55 »

> >

155,— >

35,48

196,43 »

*

209,54 >

26,25

200,— >

27,50

Härvid bör erinras, att fullmäktige, i likhet med motionärerna, lemnat

å sido den sedelutgifning, som hittills varit medgifven på grund af å vista

fordringar i utlandet, hvilken ock framdeles skulle med allt skäl bibehållas,

liksom äfven hänsynen till stadgandena angående den s. k. bankmessiga betäckningen,

och beräknat sedelutgifningsrätten endast på grund af den metalliska

kassan. Det framgår af denna tabell, att enligt samtliga förslagen en

icke obetydligt ökad sedelutgifning skulle blifva medgifven med ringare anspråk

på fondering med guld än enligt gällande lag samt att förslagen i

öfrigt temligen nära sammanfalla. Med en guldkassa af 55 millioner skulle

riksbanken ega utgifva sedlar enligt här ofvan angifna grunder

........................................................................................ 200,— millioner

enligt herr Dahns förslag...................................................... 209,54

enligt herrar Östbergs och grefve Hamiltons .................. 196,43

Skilnaden synes alltför obetydlig att kunna utöfva inflytande på omdömet

om de olika förslagens företräde inbördes.

Det kan visserligen anmärkas, att den här ifrågasatta modifikationen

af hvad herrar Östberg och grefve Hamilton föreslagit icke endast medgifver

en sedelutgifningsrätt, som vida öfverstiger den nu bestämda, enligt

hvilken med 55 millioners guldkassa endast 155 millioner sedlai fa utgifvas,

samt att det lemnar en sådan rätt, som går längre i förhållande till guld
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

kassan än något af de andra förslagen. Men dess företräde ligger, sedt

från synpunkten af riksbankens trygghet, deri, att, såsom tabellen utvisar,

qvot en af guld alltjemt stiger i samma mån som sedel utgifningen ökas, i

det den från lägst 20.%, beräknadt efter 125 millioner i sedlar, så småningom

uppgår till 27,5% för det högsta sedelbelopp, som här tagits i beräkning,

samt^att det för den sedelemission, som kan antagas faktiskt komma

att trycka på guldkassan, alltid utgör minst 40%, eller högre än i motionerna

ansetts nödigt, äfvensom i fråga om rörelsens beqvämlighet deri, att

vid en inträdande reaktion och nedgång af den metalliska kassan den deraf

föranledda indragningen af sedlar blifver mindre känbar. Med en qvot af

28% för hela sedelbeloppet skulle för hvarje million guld, som kan strömma

ut, en sedelindragning behöfva ske af närmare 3,g millioner i sedlar, under

det att enligt det modifierade förslaget minskning af 1 million i guld skulle

faktiskt föranleda indragning af endast 2,r» millioner i sedlar. En minskning

i metalliska kassan med 10 millioner från 55 till 45 skulle enligt de grunder,

som här ansetts kunna tillämpas, medföra reduktion af sedelstocken till

175 millioner, men enligt herrar Östbergs och grefve Hamiltons förslag till

160,71, under det, då herr Dahns förslag tages i betraktande, reduktionen

skulle gå till 169,24. Motsvarande siffror blifva vid metalliska kassans

minskning från 55 till 40 millioner respektive 162,50, 142,85 och 149,09.

Fördelen af den mindre reduktionen i sedelstocken för den inhemska rörelsen

framgår deraf, att, om nedgången i guldkassan beror på tillfälliga mindre

gynsamma exportkonjunkturer, medan likväl den inhemska produktionen fortgår

med full kraft och erfordrar betydande omsättningsmedel, sådana kunna

utan större svårighet tillhandahållas, utan att likväl sedelemissionens trygghet

blottställes.

Motionärerna herrar Östberg och grefve Hamilton hafva med allt skäl

yttrat, att huru man än må lagstifta rörande sedelemissionens guldfondering, likväl

»ingen bestämmelse kan träffas, som åvägabringar en mekanisk och ansvarslös

ledning af en centralbank». Med fullt instämmande i detta yttrande anhålla

fullmäktige få erinra, att de visserligen icke på något sätt underkänna

betydelsen af en tillräcklig metallisk kassa såsom underlag för sedelutgifningen,

men att den förnämsta garantien för bibehållande af sedlarnes fulla värde

likväl ligger i styrelsens uppmärksamhet på affärslifvets vexlingar samt på

beskaffenheten af den diskonto- och lånerörelse, den låter banken bedrifva,

d. v. s. af hvad man kallar dess portfölj. Korrektivet mot hvarje allvarsamt

misstag i dessa afseenden återfinnes i banklagens bestämmelser i § 7 om

de särskilda slag af tillgångar, som skola motsvara de af guld ej täckta sedlarnes

hela belopp, och fullmäktige finna med tillfredsställelse, att båda motionerna

velat bibehålla detta stadgande i det hela oförändradt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 13

Sedan fullmäktige på ofvan anförda skäl nu lemnat utredning angående

de grunder, på livilka en utsträckning af riksbankens sedelemissionsrätt skulle

enligt fullmäktiges uppfattning kunna bestämmas utan talför invexlingens

fortgång, vilja fullmäktige dock ej undertrycka den erinran, att antagandet

af hvilket som helst bland de sålunda föreliggande förslagen redan nu och

utan hänsyn till den enskilda sedelutgifningsrättens successiva upphörande

skulle gifva en samfäld sedelutgifningsrätt åt samtliga bankerna, med en guldfondering

af 55 millioner jemte det hos de enskilda bankerna nu befintliga

guldförrådet, omkring 9 millioner, åt omkring 300 millioner och lemna en

sedelreserv, utöfver det hittills uppnådda högsta beloppet utelöpande sedlar,

af omkring 145 millioner.

En sådan reserv måste ej blott betraktas såsom öfverflödigt stor, utan

skulle dertill, såsom fullmäktige redan vid sistlidna riksdag anmärkt, kunna

föranleda en uppblåsning af affärsverksamheten, hvilken, såsom icke stödd på

en verkligt ökad kapitaltillgång, vore osund och tillika kunde vålla svårigheter

för tillämpningen af en rigtig bankpolitik.»

I det utlåtande, som 1899 års sammansatta banko- och lagutskott afgaf

öfver tvenne vid samma års rikdag väckta motioner angående utvidgning af

riksbankens sedelutgifningsrätt, yttrade utskottet, att man med skäl maste

befara, att den riksbanken enligt nu gällande bestämmelser tillerkända sedelutgifningsrätt

skall år 1904 eller möjligen derförut visa sig hafva vant allt

för snäft tilltagen, och att riksbanken derför måhända ej skall kunna tillfredsställa

rörelsens legitima behof. Erfarenheten under ar 1899 har icke varit

egnad att jäfva detta yttrande. Det högsta beloppet utelöpande^ sedlar, som

år 1898 utgjorde 151,9 millioner kronor, uppgick år 1899 till 155,3 millioner;

det lägsta utelöpande beloppet hade stigit från 127,2 till 134,7 millioner och

medeltalet från 139,4 till 143 millioner. Af den tabell öfver sedelomloppet

under åren 1880—1899, hvilken finnes intagen i herrar Ostbergs och grefve

Hamiltons motion, framgår, att medeltalet af utelöpande sedlar under denna

period växt från 85,5 millioner till 143 millioner, att endast under ett fatal

år medeltalet sjunkit, jemfördt med föregående års, samt att det år, då tillbakagången

var störst, 1892, den likväl blott uppgick till 2,i millioner kronor.

Man synes deraf vara berättigad med sannolikhet sluta, att allmänna löielsens

framtida behof af omsättningsmedel åtminstone icke skall visa sig afsevärdt

mindre än det närvarande. En under någon tid fortfarande afmattning åt

näringslifvet kan naturligtvis verka en minskning i sedelbehofvet, men för så

vidt man kan beräkna en liksom hittills i det hela stadigvarande utveckling

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

af handel och näringar hos oss, bör en sådan minskning visa sig öfvergående.

I sitt till hankoutskottet år 1899 afgifna yttrande säga herrar fullmäktige:

»Fullmäktige kunna dessutom icke obetingadt sluta sig till den uppfattningen,

att den vid sistförflutna årets slut yppade stora efterfrågan af sedelmynt

borde betraktas såsom rätta måttstocken för hvad i framtiden skulle utgöra

minimum af rörelsens behof af sådant liqvidationsmedel, utan hålla fastmera

för antagligt att, när de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt upphör, och

dermed äfven det intresse, som kan hos dem hafva förefunnits att i rörelsen

företrädesvis bringa ut sina banksedlar, det slaget af bankmynt skall komma

att i ej ringa mån ersättas genom det slag af dylikt mynt, som består i

checkar och anvisningar å fordran i bankräkning.» Vare härmed huru som helst,

så bör dock riksbanken, synes det utskottet, vara beredd på att efter sitt eftertagande

af hela sedelutgifningen kunna tillfredsställa ett sådant sedelbehof, som

förelag vid 1899 års slut, och äfven vara beredd på att kunna tillfredsställa det

legitima sedelbehofvet, om det tilläfventyrs skulle visa sig öfverskrida detta

hittills uppnådda maximum. Utskottet delar med bankofullmäktige förhoppningen,

att betalningen med checkar och anvisningar må komma till större

användning inom vårt land än hittills skett. Användningen af detta betalningssätt

är dock, i stort sedt, beroende af de enskildes vanor och ekonomiska

ställning. Sådana förhållandena äro hos oss i detta afseende, torde derför

bankerna, äfven med god vilja, endast i ringa mån kunna under den närmare

framtiden framkalla ett vidsträckt bruk af detta liqvidationsmedel. Och att vid

beräknandet af den erforderliga sedelutgifningsrätten tillägga eu förhoppning,

för hvars uppfyllande man har ringa eller ingen säkerhet, afgörande betydelse

synes utskottet ej vara tillrådligt.

En fortgående stegring i rörelsens behof af omsättningsmedel är intet

ondt, utan ett godt, när den sammanhänger med en sund tillväxt af näringslifvet.

En sådan stegring har också egt rum inom de flesta civiliserade

länder i bredd med deras materiella utveckling. Medeltalet af tyska riksbankens

utelöpande sedlar har sålunda stigit från 685 millioner riksmark år

1876 till 1,125 millioner år 1898, och under det minimum af franska bankens

utgifna sedlar år 1880 uppgick till 2,207 millioner francs, belöpte det sig år

1895 till 3,325 millioner. Belgiska bankens utelöpande sedlar uppgingo vid

1880 års slut till 340 millioner francs, vid 1899 års slut till 565 millioner.

Motsvarande siffror för nederländska banken äro 198 millioner och 219

millioner. Medeltalet af lägsta utelöpande sedelbeloppet i Norge utgjorde

under femårsperioden 1879—1883 33,s millioner kronor, 1894—1898 deremot

47,9 millioner.

De utelöpande sedlarne i Sverige uppgingo vid 1899 års slut till 155

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

millioner kronor i rundt tal. Undersöker man, huru riksbankens ställning

med afseende å guldinnehaf borde ha varit, om riksbanken då ensam haft

sedelutgifningen om hand, uppstår den frågan, hvilken obegagnad sedelutgifningsrätt

som bort finnas. Ty att banken icke utan stor fara och

olägenhet kunnat stå vid gränsen för sin sedelutgifningsrätt, är uppenbart.

Vid 1899 års slut rådde som bekant stark spänning på de utländska penningmarknaderna.

Den obegagnade sedelutgifningsrätten uppgick då i förhållande

till det utelöpande sedelbeloppet

vid Englands bank.......................................... till 63 proc.

» Franska banken ....................................... » 2572 »

» Tyska riksbanken .................................... » 58 »

» Nederländska banken ............................. » 33 »

Det torde icke kunna anses högt tilltaget, om man fordrat, att denna proportion

hos vår riksbank varit 20 proc., och att således hela dess sedelutgifningsrätt

uppgått till 186 millioner kronor. De utländska behållningarne

uppgingo till 23 millioner kronor — deri inberäknadt fordringarne å separaträkning,

hvilka ju kunnat öfverföras till löpande räkning — och för den

återstående sedelutgifningsrätten å 163 millioner kronor hade riksbanken med

nu gällande bestämmelser behöft ett guldinnehaf af 63 millioner kronor.

Och detta oaktadt riksbanken för att stärka sina utländska behållningar

redan af statsverket upplånat 25 millioner kronor i utländsk valuta. Det

förtjenar derjemte ihågkommas, att de utländska behållningarne vanligen äro

höga i december jemförda med t. ex. behållningarne i mars, under hvilken

månad ett sedelbehof, liknande december månads, brukar förekomma. En

förstärkning af guldkassan till 63 millioner kronor hade emellertid riksbanken

påtagligen icke kunnat åstadkomma till det förflutna årets slut, och af nuvarande

tecken att döma torde det blifva svårt för riksbanken att till 1903

års utgång förskaffa en sådan guldkassa.

Vill man icke obetingadt hoppas på och sätta sin lit till att rörelsens

legitima sedelbehof ansenligt och för en längre tid minskats vid den tidpunkt,

då riksbanken skall ensam öfvertaga sedelutgifningen, synes man derför, enligt

utskottets uppfattning, böra antingen vara beredd på att i god tid genom

statens mellankomst betydligt öka riksbankens guldbehållning eller ock ändra

bestämmelserna rörande bankens sedelutgifning.

Såväl de båda motionerna som det särskilda förslag, hvilket herrar

fullmägtige framställa i sitt yttrande gä i sjelfva verket ut på en öfvergång

till qvotsystemet, hvarvid herrar Östbergs och grefve Hamiltons förslag after

ett rent qvotsystem, men herr Dahns och bankofullmäktiges innefatta vissa

modifikationer af detta system.

Undersöker man de nuvarande bestämmelserna och dervid omformar

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

dem, så att jemförelse!! med de nya förslagen blifver lättare, finner man

först, att minsta tillåtna guldkassan berättigar till sedelutgifning af 85

millioner kronor, hvilket motsvarar en guldtäckning af 29,41 procent. Ökning

derutöfver af guldkassan berättigar till sedelutgifning såväl enligt lagens

§ 6 med ett belopp motsvarande ökningen, som enligt, § 8 med ett belopp

uppgående till ~ af ökningen. Med en ökning af 12 millioner kronor

guld tillkommer derför en sedelutgifningsrätt af 52 millioner, å hvilket

belopp guldtäckningen motsvarar 23,08 procent, Sedan sålunda med 37

millioners guldkassa en sedelutgifningsrätt af 137 millioner uppnåtts, vidtager

full guldtäckning för derefter utgifna sedlar, om man frånser den

särskilda emissionsrätt, som motsvarar de utländska fordringarne. Det må

anmärkas såsom en egendomlighet och såsom stridande mot den princip,

hvarpå detta system är bygdt, att de mellan 85 och 137 millioner liggande

sedlarne härigenom kommit att få eu svagare guldtäckning än de först utgifna

85 millionerna. För 137 millioners sedelutgifning utgör guldtäckningen

nu 27,oi procent, och man hade påtagligen kunnat på en enklare väg vinna

det praktiska resultat, som de nuvarande bestämmelserna gifva, om man,

med bibehållande af 25 millioner kronor såsom lägsta'' gränsen för guldinnehafvet,

stadgat 27 procent guldtäckning för sedelutgifning intill 137

millioner och derefter full guldtäckning.

Herr Dahn lemnar i sitt förslag de nuvarande bestämmelserna för

sedelutgifningen intill 137 millioner orubbade, men vill ersätta den fulla

guldtäckningen för ytterligare sedelutgifning med en qvotdelstäckning af 33

procent. Denna qvot uppkommer emellertid icke i verkligheten. Grenom

bibehållande af § 6 oförändrad uppstår nemligen fortfarande en dubbel sedelutgifningsrätt

på guldökningen, dels enligt § 6 och dels enligt § 8. Ökades

guldkassan utöfver de första 37 millionerna med exempelvis 33 millioner

kronor, växte sålunda sedelutgifningsrätten med 33 millioner på grund af

§ 6 och med 100 millioner på grund af § 8, hvarigenom dessa 133 millioner

blefve blott till 24,81 procent täckta med guld. I öfverensstämmelse med

hvad förut är sagdt beträffande nu gällande täckningsföreskrifter kan också

herr Dahns förslag i praktiskt afseende förenklas derhän, att de första 137

millionerna kronor sedlar skola vara till 27 procent täckta med guld och

derutöfver utgifna till 25 procent. Det visar sig då, att förslaget lider af

det felet, att de sist utgifna sedlarne blifva svagast täckta.

Herrar Östbergs och grefve Hamiltons förslag skiljer sig med afseende

å det hufvudsakliga resultatet icke väsentligen från herr Dahns, men har,

såsom herrar fullmäktige framhålla, den fördelen att vara enklare och klarare

och medför derjemte en i det hela något, om än obetydligt starkare guld
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 17

täckning. Det kan naturligtvis ifrågasättas, huruvida den valda qvotdelen

af 28 procent är just den för våra förhållanden lämpliga. Och anser man

det nödvändigt att bibehålla något af den princip, hvarpå nuvarande guldtäckningsföreskrifter

äro byggda, är förslaget öppet för den af herrar fullmäktige

framstälda invändningen, att det innebär samma täckning för det

öfverst liggande sedelbeloppet som för det nedanför liggande.

Det af herrar fullmäktige framstälda förslaget om en guldtäckning af

20 procent för ett utgifvet sedelbelopp af 125 millioner kronor och 40

procent för derutöfver utgifna sedlar innebär en modifikation af qvotdelssystemet

i rigtning åt kontingenteringsprincipen. Förslaget kan derför betraktas

såsom en medling mellan dessa båda system. Men det har dervid

kommit att lida af samma fel som kontingenteringen, nemligen att fastslå en

mer eller mindre godtycklig gräns, hvilken om någon tid kan befinnas

olämplig i ena eller andra rigtningen. Och om grunderna för sedelutgifningen

skola ändras, är det önskvärdt att träffa bestämmelser, som kunna blifva

beståndande.

Herrar fullmäktige framhålla, att ett antagande af något af de nu

föreliggande förslagen redan nu och utan hänsyn till den enskilda sedelutgifningsrättens

successiva upphörande skulle gifva en samfäld sedelutgifningsrätt

åt samtliga bankerna af omkring 300 millioner och lemna en sedelreserv

utöfver det hittills uppnådda högsta beloppet utelöpande sedlar af omkring

145 millioner, och yttra med anledning deraf: »En sådan reserv måste ej

blott betraktas såsom öfverflödigt stor, utan skulle dertill, såsom fullmäktige

redan vid sistlidna riksdag anmärkt, kunna föranleda en uppblåsning af affärsverksamheten,

hvilken, såsom icke stödd på en verkligt ökad kapitaltillgång,

vore osund och tillika kunde vålla svårigheter för tillämpningen af en rigtig

bankpolitik». Utskottet är ense med herrar fullmäktige, att en sådan sedelreserv

vore för våra förhållanden åtminstone för närvarande obehöfligt stor.

Men någon fara af ifrågavarande tillfälliga höga sedelreserv synes utskottet

dock icke böra uppstå. Riksbankens obegagnade sedelutgifningsrätt, som

enligt dess månadsöfversigter under år 1898 vexlade mellan 16 och 40

millioner, har sedan den 1 januari 1899, då den nya riksbankslagen trädde

i kraft, rört sig mellan 50 och 71 millioner, utan att någon skadlig inverkan

på affarslifvet förmärkts af denna betydliga ökning i riksbankens sedelreserv,

hvarför utskottet håller före, att man med visshet kan påräkna, att herrar

fullmäktige icke heller under den återstående delen af öfvergångstiden skulle

falla för någon frestelse i af dem antydd rigtning.

Af hvad nu blifvit sagdt framgår, att utskottet anser, det omständigheterna

tydligt tala för, att något bör göras i syfte att före 1903 års utgång

för riksbanken möjliggöra en ökad sedelutgifningsrätt. Dä emellertid utskottet

Bih. till liiksd. Urat. 1900. 0 Sami. 2 Afd. 1 Bä/t. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

icke är i tillfälle att lemna en så fullständig utredning, som, enligt utskottets

åsigt, erfordras för ett definitivt besluts fattande i den vigtiga frågan, huruvida

kontingenteringssystemet bör delvis eller i dess helhet utbytas mot mera

tillfyllestgörande bestämmelser, då vidare åtskilliga hänsyn, hvilka ej i nu

föreliggande förslag upptagits, torde böra särskildt beaktas, och då fullmäktige

i riksbanken icke bestämdt förordat en förändring af det system, på

hvilket sedelutgifningsrätten nu hvilar, synes frågan i hela dess vidd böra

göras till föremål för en mera allsidig och genomgående pröfning.

För att erhålla en dylik utredning och pröfning af en fråga, som

afser ändring i en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag, finner

utskottet lämpligast, att framställning härom göres hos Kongl. Maj:t under

särskild anhållan att, da med fastställande af föreskrifter, hvilka äro ämnade

att få sin giltighet inom en så nära tid som vid 1904 års början, icke syntes

vara tillrådligt uppskjuta längre än till nästkommande år, Kongl. Maj:t

täcktes redan vid 1901 års riksdag framlägga det förslag, hvartill den begärda

utredningen kunde föranleda.

Under åberopande af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet alltså

hemställa,

att Riksdagen, med föranledande af herr Östbergs och

grefve Hamiltons samt herr Dahns motioner, ville hos

Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter

verkstäld utredning, låta utarbeta och för nästkommande

ars Riksdag framlägga de förslag till förändrade bestämmelser

om riksbankens sedelutgifningsrätt, hvartill förhållandena

kunna föranleda.

Stockholm den 20 mars 1900.

På sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:

F. A. BOSTRÖM.

Stockholm, K. B. Boströms boktryckeri, 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1900:26 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändrade lagbestämmelser i fråga om riksbankens sedelutgifning srätt. s. 12 i texten