Utlåtande, rörande väckta motioner angående ändringar i §§ 6, 7 och 8 af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897. Lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 innehåller i §§ 6, 7 och 8 föreskrifter angående riksbankens sedelutgifningsrätt.
1900-03-20 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 4,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BLU 1900:1, Utlåtande, rörande väckta motioner angående ändringar i §§ 6, 7 och 8 af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897. Lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 innehåller i §§ 6, 7 och 8 föreskrifter angående riksbankens sedelutgifningsrätt.
Dokumentets text
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
1
N:o 1.
Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1900, kl. 12 midd.
Sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande, rörande väckta motioner
angående ändringar i §§ 6, 7 och 8 af lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897.
Lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 innehåller i §§ 6, 7
och 8 föreskrifter angående riksbankens sedelutgifningsrätt. Enligt § 6 egetriksbanken
rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras af metallisk
kassa, hvartill enligt bestämmelse i § 8 räknas allt riksbanken tillhörigt
och inom landet befintligt svenskt eller utländskt guldmynt samt omyntadt
guld, äfvensom af på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld samt hos bankinrättningar
eller handelshus på utrikes ort i löpande räkning innestående medel.
Utöfver sålunda medgifna belopp är riksbanken berättigad till en sedelutgifning
af högst 100 millioner kronor under vilkor att de på grund
häraf utgifna sedlar motsvaras af vissa i § 7 angifna säkerheter samt att
riksbanken, när sålunda utgifna sedlar öfverstiga sextio millioner kronor,
utöfver det för metalliska kassan faststälda minimibelopp af 25 millioner
kronor håller i metallisk kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed
sist angifna sedlar öfverskjuta sextio millioner kronor.
I dessa bestämmelser hafva vid innevarande års riksdag ändringar
ifrågasatts
dels uti en inom Första Kammaren af herr Östberg och grefve U amilton
väckt motion, n:o 18, deri föreslås, att riksbanken skall ega rätt att utgifva
Bill. till Likså. Urat. 1900. C Samt. 2 Afd. 1 Häft. (N:o 1). 1
2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
sedlar till sådant belopp, att den metalliska kassan, beräknad enligt derom
nu gällande^ bestämmelser, med ett minimum af tjugufem millioner kronor,
utgör tjuguatta procent af de utelöpande sedlarne samt att riksbanken derutöfver
. ej må utgifva sedlar till högre belopp än som jemnt motsvaras af
de i riksbankslagens § 6 omförmäla fordringar i utlandet, hvarjemte föreslagits,
att liksbankens utelöpande sedlar alltid skulle motsvaras af de tillgangai
sammanräknade, som utgjordes af metalliska kassan, nyssnämnda fordi
mgai i utlandet samt de säkerheter, som enligt gällande föreskrifter motsvarade
den s. k. obetäckta sedelutgifningen;
dels uti en inom Andra Kammaren af herr Dahn väckt motion, n:o 98,
i hvilken motion hemställes om sädana ändringar uti ifrågavarande stadgande^
att den i § 7 föreskrift^ maximigränsen af etthundra millioner
kronor för den obetäckta sedelutgifningsrätten skulle borttagas under föreskrift,
att, då de enligt § 7 utgifna sedlar öfverstege sextio millioner kronor,
riksbanken utöfvei metalliska kassans minimibelopp af tjugufem millioner
kronor skulle hålla i metallisk kassa minst trettio procent af det belopp,
hvarmed de på sådan grund utgifna sedlar öfversköte sextio millioner intill
ett hundra millioner kronor, och derefter minst trettiotre procent af det
belopp, hvarmed de på sådan grund utgifna sedlarne öfversköte ett hundra
millioner kronor.
Båda dessa motioner hafva hänvisats till bankoutskottet, som, efter
öfverenskommelse med lagutskottet, öfverlemnat dem till behandling af sammansatt
banko- och lagutskott.
Herr Östberg och grefve Hamilton hafva i motiveringen till sin förevaiande
motion till en början framhållit, att gällande stadganden för riksbankens
sedelutgifningsrätt hvila på det s. k. kontingenteringssystemets principei,
att banken skall hafva full guldbetäckning för de sedlar, som utgifvas
utöfver ett genom lagen faststäldt belopp, hvilket beräknas kunna under alla
föihallanden af den allmänna rörelsen qvarhållas utelöpande, ett system, som,
utgående från England, vunnit tillämpning i Österrike, Danmark och Norge’
då deremot i Tyskland, Holland och Belgien med flere länder vederbörande
centi albankei ega rätt att utgifva sedlar till så stort belopp, som rörelsen
klöfver, med skyldighet att hålla i kassa ett belopp, motsvarande en viss
qvotdel af de utelöpande sedlarne.
o Motionärerna åberopa en af 1881 års bankkomité lemnad redogörelse
angående de olika systemen för sedelutgifningsrättens bestämmande, deras
tillämpning; i olika länder samt komiténs egen ställning till frågan; och
framgår häraf, att komitén funnit det hos oss under närmare 40 år i hufvudsak
tillämpade engelska systemet hafva äfven under flere finansiella kriser
haft förmåga att utan rubbningar motsvara derå stälda fordringar, samt att
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 3
komitén derför, lemnande systemets grunder väsentligt orubbade, inskränkt
sin uppgift till att söka så bestämma beloppen för såväl metalliska kassan
som den af denna icke betäckta sedelemissionen, att båda kunde motsvara
den vida större rörelse, som måste komma att tillfalla riksbanken i dess nya
ställning såsom ensam sedelutgifvande.
Att komitén ej ingått i någon närmare undersökning, livilket af omförmälda
system vore i och för sig rigtigast eller mest lämpligt för Sveriges
finansförhållanden, finna motionärerna väl i första rummet bero derpå, att
det dittills tillämpade systemet ej visat sig medföra några olägenheter, men
antaga, att komitén dervid äfven ledts af den uppfattningen, att man icke
borde inlåta sig på större förändringar inom områden, som läge vid sidan om
de stora organisationsfrågorna, såvida icke praktiska skäl nödvändiggjorde
nya bestämmelser.
Efter anmärkning att det nuvarande systemet medförde den olägenheten,
att den till viss summa fixerade sedelutgifningsrätten måste tidt och
ofta förändras, allt efter landets förändrade finansiella föhållanden, söka
motionärerna ådagalägga detta genom en öfversigt af de vexlande förslag,
som framstälts under de båda sista årtiondena för bestämmande af riksbankens
sedelutgifningsrätt utöfver kassatillgångarne, från den af såväl 1881
som 1889 års bankkomitéer föreslagna begränsning af denna till sjuttiofem
millioner kronor till det nu faststälda beloppet af etthundra millioner kronor
med trettio procent guldbetäckning för det sedelbelopp, som öfverstiger sextio
millioner kronor, samt slutligen de förslag om den obetäckta sedelutgifningsrättens
ytterligare utsträckning — ända till etthundrasextioen millioner kronor
— som vid föregående års riksdag framstälts af tre motionärer, hvilka utgått
från den uppfattningen, att riksbankens sedelutgifningsrätt borde vara så
bestämd, att den kunde motsvara affärslifvets behof, äfven vid starkt utvecklad
affärsrörelse, och ansett, att förhållandena numera utvecklat sig så,
att den sedelutgifningsrätt, som blifvit riksbanken genom 1897 års lag medgifven,
icke kunde anses tillräcklig efter den snart förestående tidpunkt, då
riksbanken blefve ensam sedelutgifvande bank.
Rigtigheten af sistnämnda åsigt bekräftades enligt motionärernas förmenande
af hittills vunnen erfarenhet, och den ökning af riksbankens och de
enskilda bankernas utelöpande sedlar, som från 1880 egt rum och som tydliggjordes
genom en uti förevarande motion intagen tabell, visade svårigheten af
och olämpligheten i att fastslå en fast gräns med afseende å sedelutgifningen.
Herr Östberg och grefve H amilton anföra vidare till stöd för sin
motion:
»Man kan icke med någon sannolikhet beräkna, att landets behof af
banksedlar skall blifva mindre, sedan de enskilda banksedlarne försvunnit
4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
ur rörelsen; man bör tvärtom vara beredd på, att det kan komma att i
jembredd med affärslifvets utveckling ytterligare tillväxa. Då emellertid
redan en sedelutgifning af 150 millioner kronor enligt nuvarande bestämmelser
kräfver en guldkassa af 50 millioner kronor, och en ökning af sedelutgifningen
till 200 millioner, hvilket belopp rörelsen snart nog kan komma
att behöfva, skulle förutsätta en samtidig höjning af guldkassans belopp ända
till 100 millioner kronor, så förefaller det uppenbart, att man icke utan våda
för en sund utveckling kan bibehålla stadganden, som så starkt begränsa
riksbankens sedelutgifning.
I ett yttrande öfver de ofvannämnda motionerna förklara herrar bankofullmägtige,
att för närvarande icke föreligger något behof af ökad sedelutgifningsrätt,
samt påpeka, att en alltför hastig ökning deraf kunde medföra
vissa olägenheter genom stegrade anspråk på riksbankens sedelemission,
men de förneka icke, att en ökning blifver behöflig, då de enskilda bankernas
sedlar indragas. Och det sammansatta banko- och lagutskottet vid samma
riksdag yttrade, att man med skäl måste befara, att den riksbanken enligt
nu gällande bestämmelser tillerkända sedelutgifningsrätt skulle år 1904, dä
riksbanken skall hafva öfvertagit hela sedelutgifningen, eller möjligen derföre,
visa sig hafva varit alltför snäft tilltagen, och att riksbanken derför
måhända ej skulle kunna tillfredsställa allmänna rörelsens legitima behof.
Af hvad i denna fråga yttrats inom Riksdagen och jemväl utom densamma
synes framgå, att meningarne äro ganska eniga derom, att riksbankens
sedelutgifningsrätt behöfver utvidgas. Men å andra sidan synas de
oupphörligt förändrade åsigterna om sedelutgifningsrättens lämpliga belopp
gifva vid handen, att de principer, hvarpå denna lagstiftning är byggd, icke
äro hållbara. Då man ser, huru de föreslagna siffrorna vexlat från 1883
ars komitébetänkande till denna dag — mellan 75 millioner och 161
millioner utöfver kassatillgångarne — och då man ytterligare kan vänta, att
affärslifvets utveckling i framtiden kan gifva anledning att ifrågasätta ännu
högre siffror, maste det framstå såsom ett önskemål, att sedelutgifningsrätten
blefve reglerad efter grunder, som vore mera allmängiltiga och derigenom
medgäfve större elasticitet, på samma gång de lemnade trygghet för riksbankens^
förmåga att under alla förhållanden fullgöra sina förbindelser i afseende
å sedlarnes inlösen.
Då af alla yttranden i frågan framgår, att man visst icke önskar
ur ensidig banksynpunkt fixera sedelutgifningen, utan tvärtom afser, att
allmänhetens legitima behof af omsättningsmedel alltid skall kunna tillgodoses,
vore det enligt vår tanke klokt, om man hos oss liksom i många
andra länder medgåfve riksbanken fri sedelutgifningsrätt, endast med den
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5
begränsning, att banken alltid skall innehafva guld till en bestämd qvotdel
af de utelöpande sedlarne.
Den fruktan för alltför stark sedelutgifning, som förr var allmän
och ännu på några håll förefinnes, har sitt ursprung i erfarenheten från de
tider, då sedlar gått med tvångskurs. Eu sedelutgifvande bank kan under
sådana förhållanden, utan att tänka på sedlarnes inlösning, utgifva huru
stora belopp som helst, sedlarnes värde sjunker i samma mån som deras
belopp ökas, hela penningväsendet råkar i oreda och bankens egen säkerhet
äfventyras. Men det ställer sig helt annorlunda, då de utgifna sedlarne
ovilkorligen skola med guld inlösas. En omtänksam bankstyrelse kan då
utan svårighet bedöma, inom Indika gränser den med en gifven lagstadgad
qvotdelsbetäckning med trygghet kan röra sig och när den gräns för sedelutgifningen
är uppnådd, som man ej utan fara för bankens trygghet kan
öfverskrida. Om ett misstag skett, ger det sig omedelbart till känna genom
sina verkningar och kan derför utan större svårigheter rättas.
Det har ofta anmärkts, att, då en alltför frikostig utlåningsrörelse
uppmuntrar till osund affärsverksamhet, det vore af vigt att genom inskränkning
i sedelutgifningsrätten motverka frestelsen för bankstyrelsen att i
för hög grad tillmötesgå lånesökandes anspråk. Men deremot må för det
första genmälas, att en kraftig motvigt ligger i tvånget att i jembiedd
med sedelstockens ökning äfven öka den metalliska kassan. Det är vidare
klart, att samma fara föreligger under kontingenteringssystemet, i fall den
medgifna sedelutgifningsrätten är någorlunda rymligt tillmätt. Skulle åter
denna vara särdeles snäft begränsad, förelåge en stor fara för affärslifvet i
den brist på omsättningsmedel, som måste uppkomma, om bankstyrelsen genom
för trånga lagbestämmelser i afseende å sedelutgifningsrätten tvingades att
våldsamt indraga utelöpande sedlar.
Ingen bestämmelse kan träffas, som åvägabringar en mekanisk och
ansvarslös ledning af en centralbank, utan dess ledare måste alltid med vaket
och noggrant aktgifvande på affärslifvets vexlingar rätta sin bankpolitik efter
sig företeende omständigheter. Det kan icke vara rigtigt att söka uppställa
inskränkande bestämmelser, som i sjelfva verket icke kunna hindra okloka
åtgärder af en bankstyrelse, hvilken icke är vuxen sitt uppdrag, men som
deremot under vissa förhållanden kunde medföra allvarsam skada föi den
allmänna rörelsen.
Vid regleringen af en centralbanks sedelutgifningsrätt är det hutvudsakligen
två vigtiga intressen, som böra och måste tillgodoses. Det ena är
affärsverldens fullt berättigade anspråk, att banken alltid och under alla omständigheter
skall kunna tillfredsställa landets legitima behof af omsättningsmedel
Det andra är det icke blott för affärsverlden, utan kanske i främsta
6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
rummet för staten vigtiga intresset, att sedelutgifningen alltid skall motsvaras
af tillräcklig kassabetäckning. Dessa tvenne synpunkter leda enligt vår mening
till den slutsats, att sedelutgifningen icke bör hafva annan lagstadgad begränsning,
än att de utelöpande sedlarne till viss faststäld qvotdel skola
motsvaras af banken tillhörig guldvaluta. En på sådant sätt reglerad sedelutgifningsrätt^
skulle sätta bankens styrelse i stånd att, under noggrant aktgifvande
å såväl rörelsens behof som riksbankens egen trygghet, vid hvarje
tillfälle bestämma sedelutgifningen till rätta beloppet, utan att banklagens
bestämmelser om sedelutgifninsrätten behöfde tid efter annan jemkas och rättas,
såsom fallet måste blifva, om man vill fasthålla det gamla systemet.»
Under anslutning till den af 1899 års sammansatta banko- och lagutskott^
uttalade uppfattning, att för ordnande af riksbankens sedelutgifningsrätt
med så stor sparsamhet i afseende å guldkassan, som vore förenligt med
trygghet för sedlarnes inlösen, blott två vägar syntes kunna följas, nemligen
antingen att man med bibehållande af nuvarande lagstiftnings grunder för
sedelutgifningsrätten gjorde beloppet af den s. k. obetäckta sedelutgifningsrätten
rörligt, så att det på ett försigtigt sätt afpassade sig efter näringslifvets
utveckling, eller också att sedelutgifningen släpptes fri endast med en viss
måttlig qvotdelsbegränsning beträffande förhållandet till guldkassan, dervid
man i öfrigt finge förlita sig på verkningarne af en klok diskontopolitik från
bankofullmäktiges sida, hemställa motionärerna, att Riksdagen måtte beträda
den sistnämnda af dessa vägar, samt föreslå i fråga om sedelutgifningsrättens
förhållande till guldkassan att, då riksbankens nuvarande guldkassa, omkring
trettio millioner kronor, utgör ungefär tjuguåtta procent af sedelutgifningsrätten
samt det kunde synas betänkligt att göra guldtäckningen för riksbankens
sedlar svagare, än som är medgifvet enligt nu för handen varande förhållanden,
såsom lämplig norm fastställes, att guldkassan skall utgöra tjuguåtta procent
af de utelöpande sedlarne.
Herr Dalin anför till stöd för sin motion, att betäckningen för de af
riksbanken enligt nu gällande bestämmelser utgifna sedlar syntes vara väl
tillgodosedd, men att det deremot förefölle, som om rörelsemedlet (sedlarne)
under vissa tider vore väl knappt tilltaget för att motsvara behofvet, ett
missförhållande, samt motionären anser vara en följd deraf, att man vid
stiftandet af lagen för Sveriges riksbank icke nog tagit, i öfvervägande,
hvilken utomordentlig utveckling landets affärslif öfver hufvud och särskild^
dess industri kunde komma att taga och verkligen äfven tagit under den
närmaste tiden efter lagens stiftande.
Efter anmodan från bankoutskottet hafva fullmäktige i riksbanken öfver
förevarande två motioner afgifvit följande med uteslutande af ingressen så
lydande yttrande:
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1■ 7
»Båda de remitterade motionerna äro uttryck för samma farhåga, som
vid sistlidna års riksdag framkallade åtskilliga motioner, hvilka dock ej blefvo
antagna, gående ut derpå, att de nu gällande bestämmelserna om riksbankens
sedelutgifningsrätt skulle komma att visa sig alltför trånga, om icke tidigare,
åtminstone sedan riksbanken vid ingången af år 1904 ensam öfvertagit hela
sedelutgifningen. Båda söka de ock skydd mot denna fara genom beviljande
af rätt åt riksbanken till ökad sedelemission, hvilken skulle vinnas på olika
vägar och enligt den ena motionen efter ett nytt system. Herr Dahn bibehåller
de nu gällande stadgandena med den väsentliga förändring, att den nu
bestämda gränsen af 100 millioner för den af guld ej betäckta sedelutgifningen
skall borttagas och sedelutgifningsrätt lemnas utan begränsning af beloppet,
dock med vilkor, att mot det belopp, som öfverstiger sagda 100 millioner,
skall finnas en metallisk kassa af minst 33 procent, men från 60 till och med
100, såsom nu, minst 30 procent.
Herrar Östberg och grefve Hamilton vilja deremot upphäfva det hittills
följda s. k. kontingenteringssystemet och utbyta det mot ett qvotsystem,
medgifvande en obegränsad sedelemission, blott med vilkor att den metalliska
kassan uppgår till minst 28 procent deraf.
Denna qvotsiffra af 28 procent uppgifves vara föreslagen på grund af
nuvarande förhållande, då riksbankens metalliska kassa, något öfverstigande
30 millioner, utgör omkring 28 procent af dess sedelutgifningsrätt, frånsedt
den del af denna, som grundar sig på fordringar å utländska räkningar
samt på guld i utlandet eller under transport derifrån.
De förklara sig anse, att »en på sådant sätt reglerad sedelutgifningsrätt
skulle sätta bankens styrelse i stånd att, under noggrant aktgifvande å såväl
rörelsens behof som riksbankens egen trygghet, vid hvarje tillfälle bestämma
sedelutgifningen till rätta beloppet, utan att banklagens bestämmelser om
sedelutgifningsrätten behöfde tid efter annan jemkas och rättas, såsom följden
måste blifva, om man vill fasthålla det gamla systemet.» Och att utan reform
af detta ett dylikt jemkande och rättande städse måste blifva erforderligt,
finna de bekräftadt såväl af de senare årens erfarenhet om sedelbehofvets
stora vexlingar som ock af de i följd deraf ofta framkastade förslagen om
ändring i nu gällande lag.
Med anledning af de till fullmäktige vid sistförflutna riksdag remitterade
motionerna i syfte att vidga gränserna för riksbankens sedelutgifningsrätt
yttrade fullmäktige i hufvudsak,
att den nuvarande sedelutgifningsrätten för riksbanken och de enskilda
bankerna vore fullt tillräcklig för rörelsens behof;
att en stark utvidgning redan nu af riksbankens sedelutgifningsrätt.
8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
måste befaras kunna medföra en ytterligare, på mycket osäker grund hvilande,
uppblåsning af affärsverksamheten;
att ökning af denna riksbankens rätt icke kunde förordas annat än
under förutsättning, att den inträdde i samma mån, som de enskilda bankernas
indroges, samt rörelsen behöfde och begagnade just riksbankens sedlar, samt
slutligen,
• att vilkoret äfven för en dylik successiv ökning måste blifva en
kontingentering med guld, som icke kunde sättas lägre än den nu bestämda
eller 30 procent.
Fullmäktige kunna icke i de under det sistförflutna året vunna erfarenheterna
angående sedelutgifningens vexlingar finna tillräcklig anledning att
frångå sin mening om obehöfligheten af sedelutgifningsrättens utvidgning
redan nu.
De utelöpande sedlarne uppgingo den 31 december 1899 till det högsta
belopp, som under senare tider förekommit, eller 155,25 millioner, hvilket
belopp lemnade en sedelreserv af nära 76,5 millioner, deraf för riksbanken
49,7 millioner och för de enskilda bankerna 26,7 millioner. Sant är, att
riksbankens sedelutgifningsrätt, som vid samma dato uppgick till 125 millioner,
icke skulle hafva varit tillräcklig att fylla rörelsens behof af sedlar, sådant
det då visade sig, men det bör kunna med säkerhet antagas, att, om Riksbanken
redan då skulle hafva varit ensam sedelutgifvande, åtgärder skulle
förut hafva vidtagits för att sätta banken i stånd att tillfredsställa behofvet.
Fullmäktige kunna dessutom icke obetingadt sluta sig till den uppfattningen,
att den vid sistförflutna årets slut yppade stora efterfrågan af sedelmynt borde
betraktas såsom rätta måttstocken för hvad i framtiden skulle utgöra minimum
af rörelsens behof af sådant liqvidationsmedel, utan hålla fastmera för antagligt,
att, när de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt upphör, och dermed
äfven det intresse, som kan hos dem hafva förefunnits att i rörelsen företrädesvis
bringa ut sina banksedlar, det slaget af bankmynt skall komma att
i ej ringa mån ersättas genom det slag af dylikt mynt, som består i checkar
och anvisningar å fordran i bankräkning. Erfarenheten från flere andra
länder har ådagalagt den stora betydelsen af detta liqvidationsmedel, och
vårt vidt utgrenade bankväsen gifver fullt stöd åt det antagandet, att det
äfven hos oss skall vinna vidsträckt användning.
Ehuru fullmäktige sålunda i det väsentliga hålla fast vid sin förut
yttrade mening i den förevarande frågan, äro fullmäktige dock villiga medgifva,
att utvecklingen af förhållandena under den senaste tiden, med de
stora kraf på rörelsemedel, som följt af det ekonomiska uppsvinget och den
deraf alstrade större företagsamheten, lätt kan framkalla någon oro med af
-
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 9
seende på den tidpunkt, då riksbankslagen skall hafva vunnit sin fulla tillämpning
och riksbanken blifvit ensam sedelutgifvande, i fall nu gällande bestämmelser
förblifva alldeles oförändrade, helst det tillskott i guld, som skulle
erfordras till en fullt effektiv utvidgning af riksbankens sedelutgifning, särskilt
med hänsyn till nödvändigheten att hålla tillräcklig sedelreserv, kan
blifva svårt att förvärfva och ännu svårare att bibehålla. Fullmäktige underkänna
ej heller betydelsen deraf, att de ofta återkommande förslagen till
ändring i lagens bestämmelser äro egnade att rubba tilliten till lämpligheten
och dermed äfven till fastheten af de lagstadganden, som ordna en för landets
ekonomiska utveckling och trygghet så vigtig angelägenhet, som utgifvandet,
i den mån rörelsen kan kräfva, af banksedlar måste anses vara. Da dertill
kommer, att den oro, om hvilken är taladt, kan befaras motverka de enskilda
sedelutgifvande bankernas successiva öfvergång till bolag utan rätt till
sedelutgifning, hvilket likväl vore önskvärdt med afseende pa undvikandet af
de svårigheter för rörelsen, som skulle kunna vållas af de flesta enskilda
bankers samtidiga förvandling till bolag, samt slutligen äfven gifva stöd åt
sträfvandena att få hela reformen i fråga om sedelutgifningen undanskjuten,
finna sig fullmäktige af alla dessa omständigheter manade att, med anledning
af de nu väckta förslagen, söka närmare utreda, på hvilka grunder enligt
fullmäktiges uppfattning en ökad sedelemissionsrätt, vare sig redan nu eller
successivt i mån som bankerna afstå från sin sedelutgifning, ma kunna åt
riksbanken lemnas utan fara för sedelinlösningens trygghet.
De två motionerna öfverensstämma deri, att de vilja, i motsats mot
hvad nu är stadgadt, lemna den af metallisk kassa icke täckta sedelutgifningen
utan någon fixering till ett högsta belopp; dock med vilkor, att en
viss bestämd qvotdel af densamma skall finnas i guld i bankens eget förvar.
Mot den ena motionen kan anmärkas, att den af förslagsställaren fixerade
högre qvotdelen af 33 procent kan befaras blifva otillräcklig, såsom gällande
endast för det belopp, hvarmed den af guld ej täckta sedelemissionen öfverstiger
100 millioner, alltså för ett ganska högt sedelbelopp, och mot den
andra, att den bestämmer samma qvot eller 28 procent för hvarje belopp utelöpande
sedlar, antingen detta är stort eller ringa, antingen det håller sig
inom vanliga normala gränser eller går vida utöfver dessa.
Sistlidne Riksdags sammansatta banko- och lagutskott yttrade i sitt
betänkande öfver de då i fråga om riksbankens sedelutgifning väckta motionerna
bland annat, att den ledande grundtanken i bestämmelserna för riksbankens
sedelutgifningsrätt vore den, »att det gifves ett visst mätt åt sedlar, som
under alla omständigheter kommer att hålla sig utelöpande, och för hvilket,
ringa eller ingen guldtäckning behöfves, under det att de derutöfver utgifna
Bih. till liiksd. Prof. 1900. (i Sami. 2 Afd. 1 Häft. %
10 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
sedlarne kunna medföra kraf på riksbankens guldkassa eller utländska tillgodohafvanden
och derför fordra kraftigare täckning».
Tillämpningen af denna enligt fullmäktiges uppfattning i och för sig
fullt riktiga åsigt, hvilkens betydelse för öfrigt af 1881 års bankkomité framhållits
särskildt med afseende på grundläggningen för sedelemissionen, sådan
komitén tänkt sig densamma, blifver då den, att vid bestämmandet af en
viss qvot i guldkassa i förhållande till utgifna sedlar denna qvot kan och
bör sättas jemförelsevis lågt för den sedelemission, som håller sig inom det
antagligen lägsta belopp, som rörelsen krafvel'', men deremot måste betydligt
höjas, när de utelöpande sedlarnes belopp stiger deröfver. Båda motionerna
uppgifva, såsom redan blifvit erinradt, det väsentliga i nuvarande system för sedelutgifningsrätten
eller fastställandet af ett visst högsta belopp för den obetäckta
sedelemissionen. Föredrager man med anledning deraf, att med antagande
af principen i herrar Östbergs och grefve Hamiltons förslag öfvergå till qvotsystemet
såsom i sådant fall enklare och klarare samt möjligen äfven medgifvande
en önskvärd större elasticitet i sedelutgifningsrätten, har man främst
af allt att söka bestämma det antagligen minsta belopp, som rörelsen kan i
den närmaste framtiden komma att fordra. En i den sistnämnda motionen
intagen tabell visar, att minimum af utelöpande sedlar under de senaste tre
åren utgjort respektive 117,9, 127,2 och 139,7 millioner, och det framgår
deraf, att det nu ifrågavarande minsta beloppet skulle kunna antagas blifva
omkring 125 millioner. Vill man då, med bibehållande af det nu faststälda
minsta beloppet för metalliska kassan, 25 millioner, stadga, att deremot få
utgifvas sedlar till högst en summa, af hvilken den minsta metalliska kassan
icke skulle understiga 20 procent, eller 125 millioner, men att för hvad
sedelemissionen öfverstiger dessa 125 millioner skall hållas i metallisk kassa
minst 40 procent, synes det fullmäktige, att dermed skulle vinnas det syftemål,
som afsetts, nemligen en utvidgning af riksbankens sedelutgifningsrätt,
som kan tillfredsställa rörelsens behof och på samma gång betrygga sedlarnes
inlösning, för så vidt nemligen sådan trygghet kan beredas genom lagbestämmelser
angående sedelemissionens och metalliska kassans förhållande till
hvarandra.
En jemförelse mellan sedelutgifningsrättens omfång enligt gällande lag
och de förslagsvis här ofvan meddelade grunderna för nya stadganden samt
motionärernas förslag visar följande siffror:
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
11
Guld-behållning.
S e d e
1 - u t g i f n i n g.
Nuvarande
bestäm- melser enligt
lag af 12
maj 1897.
Herrar Öst- bergs och
grefve
Hamiltons
motion.
Herr Dahns
motion.
Guldtäckniug med
20 % intill 125
millioner och der- efter 40 %.
% af
% af
% af
% af
guld
guld
guld
guld
täck-
täck-
täck-
täck-
ning.
ning.
ning.
mng.
r •
i 25 millioner guld berättigar till
86 milkr
29,4i
89,29 rnilhr
28
85 mill:r
29,41
125 milkr
20
30
> >
106,6 7 >
28,13
107,14 >
>
106,67 >
28,13
137,50 >
21,82
35
> >
128,33 >
27,27
125,— >
*
128,33 •
27,27
150,— »
23,33
40 >
» >
140,— >
28,57
142,85 »
>
149,09 >
26,83
162,50 >
24,61
45 >
) >
145, - •
31,03
160,71 »
>
169,24 >
26,59
175,— >
25,7i
i 50
> J
150,— •
33,33
178,57 >
>
189,89 >
26,40
187,50 >
26,66
55 »
> >
155,— >
35,48
196,43 »
*
209,54 >
26,25
200,— >
27,50
Härvid bör erinras, att fullmäktige, i likhet med motionärerna, lemnat
å sido den sedelutgifning, som hittills varit medgifven på grund af å vista
fordringar i utlandet, hvilken ock framdeles skulle med allt skäl bibehållas,
liksom äfven hänsynen till stadgandena angående den s. k. bankmessiga betäckningen,
och beräknat sedelutgifningsrätten endast på grund af den metalliska
kassan. Det framgår af denna tabell, att enligt samtliga förslagen en
icke obetydligt ökad sedelutgifning skulle blifva medgifven med ringare anspråk
på fondering med guld än enligt gällande lag samt att förslagen i
öfrigt temligen nära sammanfalla. Med en guldkassa af 55 millioner skulle
riksbanken ega utgifva sedlar enligt här ofvan angifna grunder
........................................................................................ 200,— millioner
enligt herr Dahns förslag...................................................... 209,54
enligt herrar Östbergs och grefve Hamiltons .................. 196,43
Skilnaden synes alltför obetydlig att kunna utöfva inflytande på omdömet
om de olika förslagens företräde inbördes.
Det kan visserligen anmärkas, att den här ifrågasatta modifikationen
af hvad herrar Östberg och grefve Hamilton föreslagit icke endast medgifver
en sedelutgifningsrätt, som vida öfverstiger den nu bestämda, enligt
hvilken med 55 millioners guldkassa endast 155 millioner sedlai fa utgifvas,
samt att det lemnar en sådan rätt, som går längre i förhållande till guld
-
12 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
kassan än något af de andra förslagen. Men dess företräde ligger, sedt
från synpunkten af riksbankens trygghet, deri, att, såsom tabellen utvisar,
qvot en af guld alltjemt stiger i samma mån som sedel utgifningen ökas, i
det den från lägst 20.%, beräknadt efter 125 millioner i sedlar, så småningom
uppgår till 27,5% för det högsta sedelbelopp, som här tagits i beräkning,
samt^att det för den sedelemission, som kan antagas faktiskt komma
att trycka på guldkassan, alltid utgör minst 40%, eller högre än i motionerna
ansetts nödigt, äfvensom i fråga om rörelsens beqvämlighet deri, att
vid en inträdande reaktion och nedgång af den metalliska kassan den deraf
föranledda indragningen af sedlar blifver mindre känbar. Med en qvot af
28% för hela sedelbeloppet skulle för hvarje million guld, som kan strömma
ut, en sedelindragning behöfva ske af närmare 3,g millioner i sedlar, under
det att enligt det modifierade förslaget minskning af 1 million i guld skulle
faktiskt föranleda indragning af endast 2,r» millioner i sedlar. En minskning
i metalliska kassan med 10 millioner från 55 till 45 skulle enligt de grunder,
som här ansetts kunna tillämpas, medföra reduktion af sedelstocken till
175 millioner, men enligt herrar Östbergs och grefve Hamiltons förslag till
160,71, under det, då herr Dahns förslag tages i betraktande, reduktionen
skulle gå till 169,24. Motsvarande siffror blifva vid metalliska kassans
minskning från 55 till 40 millioner respektive 162,50, 142,85 och 149,09.
Fördelen af den mindre reduktionen i sedelstocken för den inhemska rörelsen
framgår deraf, att, om nedgången i guldkassan beror på tillfälliga mindre
gynsamma exportkonjunkturer, medan likväl den inhemska produktionen fortgår
med full kraft och erfordrar betydande omsättningsmedel, sådana kunna
utan större svårighet tillhandahållas, utan att likväl sedelemissionens trygghet
blottställes.
Motionärerna herrar Östberg och grefve Hamilton hafva med allt skäl
yttrat, att huru man än må lagstifta rörande sedelemissionens guldfondering, likväl
»ingen bestämmelse kan träffas, som åvägabringar en mekanisk och ansvarslös
ledning af en centralbank». Med fullt instämmande i detta yttrande anhålla
fullmäktige få erinra, att de visserligen icke på något sätt underkänna
betydelsen af en tillräcklig metallisk kassa såsom underlag för sedelutgifningen,
men att den förnämsta garantien för bibehållande af sedlarnes fulla värde
likväl ligger i styrelsens uppmärksamhet på affärslifvets vexlingar samt på
beskaffenheten af den diskonto- och lånerörelse, den låter banken bedrifva,
d. v. s. af hvad man kallar dess portfölj. Korrektivet mot hvarje allvarsamt
misstag i dessa afseenden återfinnes i banklagens bestämmelser i § 7 om
de särskilda slag af tillgångar, som skola motsvara de af guld ej täckta sedlarnes
hela belopp, och fullmäktige finna med tillfredsställelse, att båda motionerna
velat bibehålla detta stadgande i det hela oförändradt.
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 13
Sedan fullmäktige på ofvan anförda skäl nu lemnat utredning angående
de grunder, på livilka en utsträckning af riksbankens sedelemissionsrätt skulle
enligt fullmäktiges uppfattning kunna bestämmas utan talför invexlingens
fortgång, vilja fullmäktige dock ej undertrycka den erinran, att antagandet
af hvilket som helst bland de sålunda föreliggande förslagen redan nu och
utan hänsyn till den enskilda sedelutgifningsrättens successiva upphörande
skulle gifva en samfäld sedelutgifningsrätt åt samtliga bankerna, med en guldfondering
af 55 millioner jemte det hos de enskilda bankerna nu befintliga
guldförrådet, omkring 9 millioner, åt omkring 300 millioner och lemna en
sedelreserv, utöfver det hittills uppnådda högsta beloppet utelöpande sedlar,
af omkring 145 millioner.
En sådan reserv måste ej blott betraktas såsom öfverflödigt stor, utan
skulle dertill, såsom fullmäktige redan vid sistlidna riksdag anmärkt, kunna
föranleda en uppblåsning af affärsverksamheten, hvilken, såsom icke stödd på
en verkligt ökad kapitaltillgång, vore osund och tillika kunde vålla svårigheter
för tillämpningen af en rigtig bankpolitik.»
I det utlåtande, som 1899 års sammansatta banko- och lagutskott afgaf
öfver tvenne vid samma års rikdag väckta motioner angående utvidgning af
riksbankens sedelutgifningsrätt, yttrade utskottet, att man med skäl maste
befara, att den riksbanken enligt nu gällande bestämmelser tillerkända sedelutgifningsrätt
skall år 1904 eller möjligen derförut visa sig hafva vant allt
för snäft tilltagen, och att riksbanken derför måhända ej skall kunna tillfredsställa
rörelsens legitima behof. Erfarenheten under ar 1899 har icke varit
egnad att jäfva detta yttrande. Det högsta beloppet utelöpande^ sedlar, som
år 1898 utgjorde 151,9 millioner kronor, uppgick år 1899 till 155,3 millioner;
det lägsta utelöpande beloppet hade stigit från 127,2 till 134,7 millioner och
medeltalet från 139,4 till 143 millioner. Af den tabell öfver sedelomloppet
under åren 1880—1899, hvilken finnes intagen i herrar Ostbergs och grefve
Hamiltons motion, framgår, att medeltalet af utelöpande sedlar under denna
period växt från 85,5 millioner till 143 millioner, att endast under ett fatal
år medeltalet sjunkit, jemfördt med föregående års, samt att det år, då tillbakagången
var störst, 1892, den likväl blott uppgick till 2,i millioner kronor.
Man synes deraf vara berättigad med sannolikhet sluta, att allmänna löielsens
framtida behof af omsättningsmedel åtminstone icke skall visa sig afsevärdt
mindre än det närvarande. En under någon tid fortfarande afmattning åt
näringslifvet kan naturligtvis verka en minskning i sedelbehofvet, men för så
vidt man kan beräkna en liksom hittills i det hela stadigvarande utveckling
14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
af handel och näringar hos oss, bör en sådan minskning visa sig öfvergående.
I sitt till hankoutskottet år 1899 afgifna yttrande säga herrar fullmäktige:
»Fullmäktige kunna dessutom icke obetingadt sluta sig till den uppfattningen,
att den vid sistförflutna årets slut yppade stora efterfrågan af sedelmynt
borde betraktas såsom rätta måttstocken för hvad i framtiden skulle utgöra
minimum af rörelsens behof af sådant liqvidationsmedel, utan hålla fastmera
för antagligt att, när de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt upphör, och
dermed äfven det intresse, som kan hos dem hafva förefunnits att i rörelsen
företrädesvis bringa ut sina banksedlar, det slaget af bankmynt skall komma
att i ej ringa mån ersättas genom det slag af dylikt mynt, som består i
checkar och anvisningar å fordran i bankräkning.» Vare härmed huru som helst,
så bör dock riksbanken, synes det utskottet, vara beredd på att efter sitt eftertagande
af hela sedelutgifningen kunna tillfredsställa ett sådant sedelbehof, som
förelag vid 1899 års slut, och äfven vara beredd på att kunna tillfredsställa det
legitima sedelbehofvet, om det tilläfventyrs skulle visa sig öfverskrida detta
hittills uppnådda maximum. Utskottet delar med bankofullmäktige förhoppningen,
att betalningen med checkar och anvisningar må komma till större
användning inom vårt land än hittills skett. Användningen af detta betalningssätt
är dock, i stort sedt, beroende af de enskildes vanor och ekonomiska
ställning. Sådana förhållandena äro hos oss i detta afseende, torde derför
bankerna, äfven med god vilja, endast i ringa mån kunna under den närmare
framtiden framkalla ett vidsträckt bruk af detta liqvidationsmedel. Och att vid
beräknandet af den erforderliga sedelutgifningsrätten tillägga eu förhoppning,
för hvars uppfyllande man har ringa eller ingen säkerhet, afgörande betydelse
synes utskottet ej vara tillrådligt.
En fortgående stegring i rörelsens behof af omsättningsmedel är intet
ondt, utan ett godt, när den sammanhänger med en sund tillväxt af näringslifvet.
En sådan stegring har också egt rum inom de flesta civiliserade
länder i bredd med deras materiella utveckling. Medeltalet af tyska riksbankens
utelöpande sedlar har sålunda stigit från 685 millioner riksmark år
1876 till 1,125 millioner år 1898, och under det minimum af franska bankens
utgifna sedlar år 1880 uppgick till 2,207 millioner francs, belöpte det sig år
1895 till 3,325 millioner. Belgiska bankens utelöpande sedlar uppgingo vid
1880 års slut till 340 millioner francs, vid 1899 års slut till 565 millioner.
Motsvarande siffror för nederländska banken äro 198 millioner och 219
millioner. Medeltalet af lägsta utelöpande sedelbeloppet i Norge utgjorde
under femårsperioden 1879—1883 33,s millioner kronor, 1894—1898 deremot
47,9 millioner.
De utelöpande sedlarne i Sverige uppgingo vid 1899 års slut till 155
15
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
millioner kronor i rundt tal. Undersöker man, huru riksbankens ställning
med afseende å guldinnehaf borde ha varit, om riksbanken då ensam haft
sedelutgifningen om hand, uppstår den frågan, hvilken obegagnad sedelutgifningsrätt
som bort finnas. Ty att banken icke utan stor fara och
olägenhet kunnat stå vid gränsen för sin sedelutgifningsrätt, är uppenbart.
Vid 1899 års slut rådde som bekant stark spänning på de utländska penningmarknaderna.
Den obegagnade sedelutgifningsrätten uppgick då i förhållande
till det utelöpande sedelbeloppet
vid Englands bank.......................................... till 63 proc.
» Franska banken ....................................... » 2572 »
» Tyska riksbanken .................................... » 58 »
» Nederländska banken ............................. » 33 »
Det torde icke kunna anses högt tilltaget, om man fordrat, att denna proportion
hos vår riksbank varit 20 proc., och att således hela dess sedelutgifningsrätt
uppgått till 186 millioner kronor. De utländska behållningarne
uppgingo till 23 millioner kronor — deri inberäknadt fordringarne å separaträkning,
hvilka ju kunnat öfverföras till löpande räkning — och för den
återstående sedelutgifningsrätten å 163 millioner kronor hade riksbanken med
nu gällande bestämmelser behöft ett guldinnehaf af 63 millioner kronor.
Och detta oaktadt riksbanken för att stärka sina utländska behållningar
redan af statsverket upplånat 25 millioner kronor i utländsk valuta. Det
förtjenar derjemte ihågkommas, att de utländska behållningarne vanligen äro
höga i december jemförda med t. ex. behållningarne i mars, under hvilken
månad ett sedelbehof, liknande december månads, brukar förekomma. En
förstärkning af guldkassan till 63 millioner kronor hade emellertid riksbanken
påtagligen icke kunnat åstadkomma till det förflutna årets slut, och af nuvarande
tecken att döma torde det blifva svårt för riksbanken att till 1903
års utgång förskaffa en sådan guldkassa.
Vill man icke obetingadt hoppas på och sätta sin lit till att rörelsens
legitima sedelbehof ansenligt och för en längre tid minskats vid den tidpunkt,
då riksbanken skall ensam öfvertaga sedelutgifningen, synes man derför, enligt
utskottets uppfattning, böra antingen vara beredd på att i god tid genom
statens mellankomst betydligt öka riksbankens guldbehållning eller ock ändra
bestämmelserna rörande bankens sedelutgifning.
Såväl de båda motionerna som det särskilda förslag, hvilket herrar
fullmägtige framställa i sitt yttrande gä i sjelfva verket ut på en öfvergång
till qvotsystemet, hvarvid herrar Östbergs och grefve Hamiltons förslag after
ett rent qvotsystem, men herr Dahns och bankofullmäktiges innefatta vissa
modifikationer af detta system.
Undersöker man de nuvarande bestämmelserna och dervid omformar
16 Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
dem, så att jemförelse!! med de nya förslagen blifver lättare, finner man
först, att minsta tillåtna guldkassan berättigar till sedelutgifning af 85
millioner kronor, hvilket motsvarar en guldtäckning af 29,41 procent. Ökning
derutöfver af guldkassan berättigar till sedelutgifning såväl enligt lagens
§ 6 med ett belopp motsvarande ökningen, som enligt, § 8 med ett belopp
uppgående till ~ af ökningen. Med en ökning af 12 millioner kronor
guld tillkommer derför en sedelutgifningsrätt af 52 millioner, å hvilket
belopp guldtäckningen motsvarar 23,08 procent, Sedan sålunda med 37
millioners guldkassa en sedelutgifningsrätt af 137 millioner uppnåtts, vidtager
full guldtäckning för derefter utgifna sedlar, om man frånser den
särskilda emissionsrätt, som motsvarar de utländska fordringarne. Det må
anmärkas såsom en egendomlighet och såsom stridande mot den princip,
hvarpå detta system är bygdt, att de mellan 85 och 137 millioner liggande
sedlarne härigenom kommit att få eu svagare guldtäckning än de först utgifna
85 millionerna. För 137 millioners sedelutgifning utgör guldtäckningen
nu 27,oi procent, och man hade påtagligen kunnat på en enklare väg vinna
det praktiska resultat, som de nuvarande bestämmelserna gifva, om man,
med bibehållande af 25 millioner kronor såsom lägsta'' gränsen för guldinnehafvet,
stadgat 27 procent guldtäckning för sedelutgifning intill 137
millioner och derefter full guldtäckning.
Herr Dahn lemnar i sitt förslag de nuvarande bestämmelserna för
sedelutgifningen intill 137 millioner orubbade, men vill ersätta den fulla
guldtäckningen för ytterligare sedelutgifning med en qvotdelstäckning af 33
procent. Denna qvot uppkommer emellertid icke i verkligheten. Grenom
bibehållande af § 6 oförändrad uppstår nemligen fortfarande en dubbel sedelutgifningsrätt
på guldökningen, dels enligt § 6 och dels enligt § 8. Ökades
guldkassan utöfver de första 37 millionerna med exempelvis 33 millioner
kronor, växte sålunda sedelutgifningsrätten med 33 millioner på grund af
§ 6 och med 100 millioner på grund af § 8, hvarigenom dessa 133 millioner
blefve blott till 24,81 procent täckta med guld. I öfverensstämmelse med
hvad förut är sagdt beträffande nu gällande täckningsföreskrifter kan också
herr Dahns förslag i praktiskt afseende förenklas derhän, att de första 137
millionerna kronor sedlar skola vara till 27 procent täckta med guld och
derutöfver utgifna till 25 procent. Det visar sig då, att förslaget lider af
det felet, att de sist utgifna sedlarne blifva svagast täckta.
Herrar Östbergs och grefve Hamiltons förslag skiljer sig med afseende
å det hufvudsakliga resultatet icke väsentligen från herr Dahns, men har,
såsom herrar fullmäktige framhålla, den fördelen att vara enklare och klarare
och medför derjemte en i det hela något, om än obetydligt starkare guld
-
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 17
täckning. Det kan naturligtvis ifrågasättas, huruvida den valda qvotdelen
af 28 procent är just den för våra förhållanden lämpliga. Och anser man
det nödvändigt att bibehålla något af den princip, hvarpå nuvarande guldtäckningsföreskrifter
äro byggda, är förslaget öppet för den af herrar fullmäktige
framstälda invändningen, att det innebär samma täckning för det
öfverst liggande sedelbeloppet som för det nedanför liggande.
Det af herrar fullmäktige framstälda förslaget om en guldtäckning af
20 procent för ett utgifvet sedelbelopp af 125 millioner kronor och 40
procent för derutöfver utgifna sedlar innebär en modifikation af qvotdelssystemet
i rigtning åt kontingenteringsprincipen. Förslaget kan derför betraktas
såsom en medling mellan dessa båda system. Men det har dervid
kommit att lida af samma fel som kontingenteringen, nemligen att fastslå en
mer eller mindre godtycklig gräns, hvilken om någon tid kan befinnas
olämplig i ena eller andra rigtningen. Och om grunderna för sedelutgifningen
skola ändras, är det önskvärdt att träffa bestämmelser, som kunna blifva
beståndande.
Herrar fullmäktige framhålla, att ett antagande af något af de nu
föreliggande förslagen redan nu och utan hänsyn till den enskilda sedelutgifningsrättens
successiva upphörande skulle gifva en samfäld sedelutgifningsrätt
åt samtliga bankerna af omkring 300 millioner och lemna en sedelreserv
utöfver det hittills uppnådda högsta beloppet utelöpande sedlar af omkring
145 millioner, och yttra med anledning deraf: »En sådan reserv måste ej
blott betraktas såsom öfverflödigt stor, utan skulle dertill, såsom fullmäktige
redan vid sistlidna riksdag anmärkt, kunna föranleda en uppblåsning af affärsverksamheten,
hvilken, såsom icke stödd på en verkligt ökad kapitaltillgång,
vore osund och tillika kunde vålla svårigheter för tillämpningen af en rigtig
bankpolitik». Utskottet är ense med herrar fullmäktige, att en sådan sedelreserv
vore för våra förhållanden åtminstone för närvarande obehöfligt stor.
Men någon fara af ifrågavarande tillfälliga höga sedelreserv synes utskottet
dock icke böra uppstå. Riksbankens obegagnade sedelutgifningsrätt, som
enligt dess månadsöfversigter under år 1898 vexlade mellan 16 och 40
millioner, har sedan den 1 januari 1899, då den nya riksbankslagen trädde
i kraft, rört sig mellan 50 och 71 millioner, utan att någon skadlig inverkan
på affarslifvet förmärkts af denna betydliga ökning i riksbankens sedelreserv,
hvarför utskottet håller före, att man med visshet kan påräkna, att herrar
fullmäktige icke heller under den återstående delen af öfvergångstiden skulle
falla för någon frestelse i af dem antydd rigtning.
Af hvad nu blifvit sagdt framgår, att utskottet anser, det omständigheterna
tydligt tala för, att något bör göras i syfte att före 1903 års utgång
för riksbanken möjliggöra en ökad sedelutgifningsrätt. Dä emellertid utskottet
Bih. till liiksd. Urat. 1900. 0 Sami. 2 Afd. 1 Bä/t. 3
18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
icke är i tillfälle att lemna en så fullständig utredning, som, enligt utskottets
åsigt, erfordras för ett definitivt besluts fattande i den vigtiga frågan, huruvida
kontingenteringssystemet bör delvis eller i dess helhet utbytas mot mera
tillfyllestgörande bestämmelser, då vidare åtskilliga hänsyn, hvilka ej i nu
föreliggande förslag upptagits, torde böra särskildt beaktas, och då fullmäktige
i riksbanken icke bestämdt förordat en förändring af det system, på
hvilket sedelutgifningsrätten nu hvilar, synes frågan i hela dess vidd böra
göras till föremål för en mera allsidig och genomgående pröfning.
För att erhålla en dylik utredning och pröfning af en fråga, som
afser ändring i en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag, finner
utskottet lämpligast, att framställning härom göres hos Kongl. Maj:t under
särskild anhållan att, da med fastställande af föreskrifter, hvilka äro ämnade
att få sin giltighet inom en så nära tid som vid 1904 års början, icke syntes
vara tillrådligt uppskjuta längre än till nästkommande år, Kongl. Maj:t
täcktes redan vid 1901 års riksdag framlägga det förslag, hvartill den begärda
utredningen kunde föranleda.
Under åberopande af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet alltså
hemställa,
att Riksdagen, med föranledande af herr Östbergs och
grefve Hamiltons samt herr Dahns motioner, ville hos
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter
verkstäld utredning, låta utarbeta och för nästkommande
ars Riksdag framlägga de förslag till förändrade bestämmelser
om riksbankens sedelutgifningsrätt, hvartill förhållandena
kunna föranleda.
Stockholm den 20 mars 1900.
På sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:
F. A. BOSTRÖM.
Stockholm, K. B. Boströms boktryckeri, 1900.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1900:26 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändrade lagbestämmelser i fråga om riksbankens sedelutgifning srätt. s. 12 i texten