Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8

1900-04-30 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1900:8, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Aiik. till Biksd. kansli den 30 april 1900, kl. 1 e. m,

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning

af väckt motion om förändrade föreskrifter rörande

befordran till major på stat inom svenska armén.

Efter tillstyrkan af sitt fjerde tillfälliga utskott bär Riksdagens Andra

Kammare, i anledning af en inom sagda kammare af herr J. Nydal väckt

motion (n:o 73), för sin del beslutat,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana förändrade

föreskrifter rörande befordran till major på stat

inom svenska armén, att genom bestämmelser i ofvan

antydda rigtningar största möjliga garanti vinnes för

att vid sådana befordringar endast dertill fullt qvalificerade

personer må ifrågakomma.

Jemlikt 63 § riksdagsordningen bar detta beslut delgifvits Första

Kammaren, som för yttrande öfverlemnat ärendet till sitt andra tillfälliga

utskott.

Uti ifrågavarande motion hemställes: »att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda sådana

föreskrifter rörande befordran till major på stat inom svenska armén, att

— genom införande af särskilda kompetensprof, företrädesvis af praktisk

art, och genom utfärdande af andra för ändamålet erforderliga bestämmelser

— möjligaste garanti vinnes, att vid sådan befordran endast dertill fullt

qvalificerade personer ifrågakomma.»

Bill. till Riksd. Prat. 1000. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft. (N:o 8).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Samme motionär har vid tvenne föregående tillfällen, nemligen vid

riksdagarne 1891 och 1897, väckt motioner rörande samma angelägenhet.

Till stöd för sin nu föreliggande framställning har motionären anfört

följande:

»Huru vigtigt det är, att det högre militärbefälet är på så goda händer som

möjligt, eller att den rätte mannen befinner sig på den rätta platsen, är så allmänt

kändt och erkändt, att det här icke behöfver särskildt framhållas. Vårt eget såväl

som andra länders krigshistoria lemnar tillräckligt många talande bevis för denna

sak. Det får derför icke anses förmätet, om den fordran framställes, att af vederbörande

så tillfredsställande garantier som möjligt lemnas allmänheten för att vid de

militära befordringarne uteslutande hänsyn tages till förtjenst och skicklighet, och

det är tydligt, att denna fordran måste desto starkare framträda, ju större de kraf

äro, som ställas på folkets offervillighet för militära ändamål. Det är ej blott af

vigt, att landet eger ett efter dess förhållanden starkt försvar, det är ej heller utan

sin stora betydelse, att landet hyser förtroende till sitt försvar. Det är emellertid ett

kändt förhållande, att inom vidsträckta intresserade kretsar bland vårt folk den meningen

— om med rätt eller orätt, må här lemnas å sido — är rådande, att det militära

befordringsväsendet hos oss lemnar åtskilligt öfrigt att önska, och att derför äfven

förtroendet till armébefälets, i synnerhet det högres, förmåga att i pröfningens stund

fylla sin vigtiga och ansvarsfulla uppgift ej är så stort och så allmänt, som önskligt

vore. Detta misstroende må vara grundlöst, så är dock visst, att det verkar skadligt,

och böra derför, synes det mig, vederbörande låta sig angeläget vara att aflägsna detsamma,

hvilket endast torde kunna ske genom att gifva landet de bästa möjliga

garantier för att vid befordringarna inom armén dugligheten alltid och undantagslöst

får göra sig gällande framför börd, rikedom och relationer.»

Vid bedömande af motionärens förslag yttrar Andra Kammarens

utskott följande:

»Det torde vara allmänt kändt, att det moderna stridssättet ställer

allt högre fordringar på de lägre befälhafvare — kompani- och bataljonscheferna.

Äfven om de förut kunde reda sig med en mer eller mindre

mekanisk verksamhet under striden, så fordras nu af dem sjelfständighet,

omdömesförmåga och beslutsamhet. De måste — med iakttagande af fullständigt

underordnande under den högre ledningens vilja — hvarje ögonblick

vara både beredda och kompetenta till målmedveten, sjelfständig

handling. Att en sådan färdighet icke kan uppnås utan en allsidig teoretisk

underbyggnad i förening med grundlig, praktisk träning, torde ligga för

öppen dag. Man skulle då kunna göra sig den frågan, om icke en allmän

höjning af befordringsnivån — som väl under alla förhållanden torde

vara den säkraste utvägen att förskaffa åt landet »de bästa möjliga garan
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

tier» för att det högre armébefälet verkligen besitter förmåga att i pröfningens

stund fylla sin vigtiga och ansvarsfulla uppgift — lättast och

säkrast skulle ernås genom ökade, praktiskt anordnade tillämpningsöfningar.

Bet synes dock ligga utanför motionens syfte att vilja föreslå några

bestämmelser af sådan beskaffenhet som de nyss antydda. Men den vid

betänkandet fogade redogörelsen för förhållandet inom en del af utlandets

arméer visar, att äfven i afseende å de bestämmelser, som i egentlig mening

närmast gälla för befordran till regementsofficersgraden, åtskilligt borde

äfven bos oss kunna göras till vinnande af bättre garantier, för att särskildt

till officerare af nämnda grad erbålles fullt qvalificerade personer.

De enda direkta föreskrifter, rörande befordring till majorsgraden inom

svenska armén, som för närvarande äro gällande, återfinnas i del II kap.

III § 15 mom. 1 i tjenstgöringsreglementet för armén, der det beter:

»Tid ledighet inom majorsgraden vid regemente af infanteriet, kavalleriet

eller artilleriet skall å successionsförslaget uppföras den inom regementet

till tjensterangen främste af kaptenerna, hvilken regementschefen anser

dertill skicklig och i öfrigt passande.

Anser sig fördelningscbef eller likstäld chef icke böra tillstyrka det

gjorda förslaget, skall han å det förslag, som af honom afgifves, uppföra

annan till den lediga beställningen skicklig och i öfrigt passande kapten

vid något af honom underlydande regementen, och bör han dervid fästa

behörig uppmärksamhet derå, att en så vidt möjligt jemn befordran till

regementsofficersgraderna inom de särskilda officerskårerna af samma vapenslag

sålunda vinnes.»

Om man nu närmare granskar dessa föreskrifter, så torde man finna,

att de lemna ett mycket stort spelrum för en godtycklig tolkning, hvarigenom

lätt åt känslostämningar af rent personlig art kan inrymmas ett

obefogadt inflytande. De förutsätta vidare — för att kunna opartiskt och

med full rättvisa tillämpas — en personalkännedom, som under nu rådande

tjenstgöringsförhållanden i allmänhet knappaat lär kunna förvärfvas. Men

äfven om å ena sidan gerna medgifves, att inom vår armé fördelningschefer

och regementschefer äro pligttrogne män, som handla efter bästa öfvertygelse,

så lär å andra sidan icke kunna förnekas, att mer än en gång misstag

egt rum i fråga om majorsbefordringar, misstag, hvilka enligt motionärens

mening inom landet rubbat förtroendet till försvaret.

Det synes derför icke saknas anledning för den lagstiftande magten

att genom en klok och verksam lagstiftning i detta afseende göra hvad på

densamma ankommer — att söka åstadkomma en s. 1c. »befordringslag»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

eller sådana bestämdare och noggrannare föreskrifter rörande vilkoren och

sättet för befordran till major, som i de flesta utländska arméer äro fastställa.

Bland dylika föreskrifter har i första rummet framhållits införandet i

vår armé af särskilda kompetensprof, aflagda inför en för ändamålet tillsatt

pröfningskommissionen af sakförståndige män.

Enligt hvad den betänkandet åtföljande bilagan närmare utvisar,

finnes i en del af utlandets arméer införda dylika kompetensprof, och

motionären har i 1897 års motion förordat det österrikiska mönstret. Yid

diskussionen i Andra Kammaren år 1897 angående denna fråga förklarade

äfven nuvarande statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet,

att enligt hans mening dylika prof som de inom österrikiska armén införda

»skulle verka mycket välgörande inom vår officerskår». Han stälde sig,

kort sagdt, särdeles välvillig rörande denna del af förslaget. Rörande

sättet för profvens anordnande i vårt land yttrade herr statsrådet: »om

man nu tänker sig, att desamma anordnades som de äro anordnade i

Österrike, inför en kommission, t. ex. här i hufvudstaden, så vore ju under

den tiden tillfälle att af garnisonstruppema af olika vapen ställa i hop

mindre detachement och låta de profvande föra dem i terrängen; det vore

ju tillfälle för denna kommission att låta de profvande deltaga i andra

taktiska öfningar i terräng, i krigsspelsöfningar o. s. v.»

Såsom motiv för införandet af sådana prof och desammas afläggande

inför en särskild pröfningskommission anförde herr statsrådet, dels att

profven skulle tvinga de för tjensten intresserade att bättre följa med den

utländska litteraturen och taga vara på tillfällen till utbildning etc., samt

dels att de nu rådande svårigheterna för regementschefen och arméfördelningschefen

samt ännu mera för högsta vederbörande, som slutligen skall

utnämna, att kunna rätt bedöma, huruvida den eller den är kompetent

till majorsbefordran, äro ganska afsevärda, hvadan det torde vara i hög

grad behöfligt, att personers kompetens till befordran finge ett mera allmänt

bedömande utaf för saken särskild! vuxna personer. Herr statsrådet på\isade

cheferna kunna uppställa sins emellan mycket olika fordringar, så att, om

man verkligen ville hafva ett fullt rättvist bedömande för hela armén, det

torde vara lämpligast, att de, som böra komma i fråga till befordran,

blefve bedömda utaf en och samma kommission, som uppställer samma

fordringar för hela armén. Annars komme fordringarna vid det ena regementet

och den ena fördelningen att vara högst olika .mot hvad som före
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

komme vid andra. Herr statsrådet sade sig äfven vara öfvertygad om,

att för den händelse vi haft det österrikiska systemet här tillämpad!,

skulle nog eu och annan, som blifvit befordrad, på välgrundade skäl icke

hafva blifvit det.

Herr statsrådet tilläde vidare: »Hade vi sådana prof, vore rege
mentschefer

och fördelningschefer inskränkta till att föreslå sådana, som

genomgått profven, men för öfrig! vore de bestämmelser, vi redan hafva,

enligt min mening fullt tillfredsställande.»

Nuvarande chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet har sålunda

varmt uttalat sig för införandet i vår armé af sådana kompetensprof, som

af motionären föreslagits. Om å ena sidan äfven villigt kan erkännas,

att derigenom åt befordringsväsendet inom armén utan tvifvel skulle förlänas

en likformighet och konseqvens, som nu der torde saknas, så kan

dock måhända å andra sidan icke förnekas, att anordningar af detta slag

lätteligen på papperet få ett utseende, som lofvar mera, än de vid den

praktiska tillämpningen visa sig i sjelfva verket innebära och hålla.

Afsevärda svårigheter torde dessutom under nuvarande arméorganisation,

och med fästadt afseende derjemte vid det sätt, på hvithet de militära

öfningarna i våld land äro ordnade, tiden för deras afhållande och varaktighet,

lägga hinder i vägen för anordnandet af sådana kompetensprof på

ett mot ändamålet svarande, fullt lämpligt och tillfredsställande sätt.

Om sålunda de fördelar, som genom införandet i vår armé af sådana

prof skulle tillskyndas befordringsväsendet i dess helhet, icke böra underskattas,

så synes det dock kunna sättas i fråga, om de äro fullt passande

för våra förhållanden.

Inom en stor del utländska arméer hafva dylika prof ej heller kommit

till användning.

Deremot finnas i nästan alla dessa arméer andra föreskrifter, hvilkas

införande hos oss borde vara lätt att åstadkomma. En sådan synes

utskottet i främsta rummet vara de årliga befordrings- eller qvalifikations1

ister, som skola af vederbörande chefer upprättas och till de öfverordnade

insändas. Som det nu är, innehålla do befordringsförslag, som från vederbörande

insändas, endast ett enkelt tillstyrkande af dens eller dens befordran

till den ifrågavarande tjcnsten; någon motivering derför gifves icke.

Rörande personens närmare qvalifikationer för tjcnsten förekomma

endast muntliga meddelanden. Det synes uppenbart, att detta icke kan

anses tillfredsställande. I feremot måste ett åliggande för cheferna att föra

och årligen insända skriftliga qvalifikationslistor, såsom i de flesta utländska

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

arméer eger rum, vara egnadt både att tvinga dem att göra noggrannare

iakttagelser rörande de förhållanden, som skola meddelas — hvilket

särskild! med afseende på fördelningschefer, Indika icke äro i tillfälle att

följa officern någon längre tid, är synnerligen vigtigt — som äfven att

skärpa känslan af ansvaret, att de omdömen, som gifvas, verkligen äro

sanna. Att vissheten om dylika listors förande äfven skulle sporra officerarne

till att beflita sig om kunskaper och duglighet, torde ock med all

säkerhet få antagas.

Måhända kunde i befordringsföreskrifterna inrymmas äfven andra

bestämmelser i syfte att betrygga, att rättvisa vid befordringen iakttoges.

Det kunde sålunda möjligen vara praktiskt att införa bland annat" en

bestämmelse derom: att vederbörande chefer, vid upprättandet af förslag

till befordran inom regementsofficersgraderna, med undantag af regementschefsbefattningen,

skulle derom samråda, fördelningschef med alla honom

direkt underlydande regementschefer samt regementschef med regementsofficerarne

vid det regemente han tillhör. De tillkallade skulle då icke

ega deltaga i beslutet om hvem som å förslaget skulle uppföras, men borde

vara skyldiga eller åtminstone berättigade att vidfoga förslaget sina möjligen

afvikande meningar jemte de motiv, som legat till grund för desamma.

En vidare fördel, som genom ett sådant förfarande torde stå att vinna,

vore, att befordringarne skulle blifva jemnare inom officerskårerna af de

olika vapenslagen hvart för sig, då hvarje regementschef under öfverläggningen

hos fördelningschefen vore i tillfälle att göra sin röst hörd.

Att, om än endast i allmänna drag, angifva hvad de befordringsregler,

som i enlighet med ofvanstående kunde komma att utfärdas, i detalj

skulle innehålla, kan emellertid icke tillkomma utskottet.

Skulle utskottet nu sammanfatta hvad med anledning af den föreliggande

motionen här ofvan anförts, så framgår deraf: att utskottet för

sin del finner vissa förändringar i befordringsväsendet inom svenska armén,

såvidt detta rör befordring till regementsofficersgraden, vara af behofvet

påkallade, samt att utskottet med anledning häraf har tillåtit sig i korthet

påvisa vissa åtgärder — såsom införandet af särskilda kompetensprof

af företrädesvis praktisk art, för så vidt införandet af sådana prof låter sig

förena med arméns nuvarande organisation samt utan allt för afsevärda

svårigheter kunna på ett ändamålsenligt sätt anordnas, förande och insändande

af årliga s. k. qvalifikations- eller befordringslistor samt måhända

äfven andra föreskrifter — genom hvilka enligt utskottets mening de

anmärkta bristerna i det nu rådande befordringsväsendet inom armén möj
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 8.

ligen skulle kunna, om icke helt och. liållet undanrödjas, så dock i någon

mån utjemnas.

Med anledning häraf gör utskottet den hemställan, som af Andra Kammaren

bifallits och här ofvan såsom dess beslut anförts.

Då vid 1897 års riksdag Andra Kammaren fattade enahanda beslut,

hvilket sedermera delgafs Första Kammaren, inhemtade denna jemväl då

sitt andra tillfälligutskotts utlåtande deröfver. I detta erinrar utskottet

om de flerahanda tillfällen en fördelningschef eger att under nu rådande förhållanden

inhemta kännedom om honom underlydande kapteners och ryttmästares

skicklighet samt grundar derå sin mening, att fördelningscheferna

icke sakna tillfälle att bedöma sagde officerares lämplighet för vidare

befordran. Än bättre måste dessas regementschefer känna deras förmåga;

hvadan utskottet förklarade sig icke dela den uppfattningen, att särskilda

kompetensprof skulle vara af nöden för att gifva vederbörande tillfälle att

förvissa sig om kompaniofficerarnes duglighet och lämplighet för befordran.

Jemväl satte utskottet i fråga, om dylika prof under nuvarande förhållanden

skulle kunna på ändamålsenligt sätt inrättas. Derest de skulle

omfatta lösandet af blott sådana, företrädesvis praktiska, uppgifter, med

hvilka vederbörande under sin föregående tjenstetid haft att sysselsätta

sig, frågade utskottet med allt skäl, om det voro tänkbart, att

den bedömande myndigheten genom ett sådant prof skulle få en rigtigare

uppfattning af majorsaspirantens duglighet, än den fåtfr» genom ett bedömande

af hela hans föregående militära verksamhet, under hvilken han mångfaldiga

gånger förut utfört samma saker. Skulle åter kompetensprofven vara af

större omfattning, t. ex. efter förebilden af de österrikiska »Stahsofhcersprilfung»

och sålunda innefatta fältöfningar med lösning af taktiska uppgifter

i terräng, krigsspel, förande af trupper af olika vapenslag med flere

praktiska öfningar tillsammans med väl äfven någon teoretisk pröfning,

anmärkte utskottet, att dylika prof, för att vara till gagn, måste företagas

i en för deltagarne obekant terräng och skulle kräfva ej obetydlig tid, ej

ringa antal deltagare och långt ifrån små kostnader, hvarför de, såsom i

öfrigt förenade med allt för stora olägenheter, icke, enligt utskottets

mening, borde införas. Härtill komme, att, derest kompetensprof inrättades,

en ny klass af officerare skulle skapas, utgörande sådana, som ej ämnade

aflägga prof eller som misslyckats i profven. Erfarenheten särskildt från

österrikiska armén gäfve vid handen, att sådana officerare brukade förlora

allt intresse för tjensten och icke utöfvade något godt inflytande vid regementena.

Att derifrån aflägsna dem stälde sig dock hos oss så långt ifrån

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

lätt, att det tvärtom, måhända i de flesta fall, skulle visa sig omöjligt.

Och vid öfvervägande af sålunda antydda omständigheter fann sig utskottet

böra afstyrka Första Kammaren att ansluta sig till medkammarens beslut;

hvilket ock, då Första kammaren biföll sitt utskotts hemställan, icke

föranledde någon Riksdagens åtgärd i ärendet.

Till hvad sålunda 1897 anfördes har utskottet utan tvekan anslutit sig.

Väl må det vara lämpligt att, der det gäller utröna en uppväxande

nngdoms anlag och kunskapsgrad, med densamma anställa examina, hvilkas

resultat hugfästas genom dervid afgifna betyg; men att i fråga om redan

mognade män fullfölja denna metod, synes utskottet icke i allmänhet vara

att förorda. Desse må säkrast kunna bedömas på grund af den verksamhet,

de redan hvar i sitt fack flera eller färre år hunnit utöfva, och hvilken

måste bereda en vida pålitligare grund för deras bedömande än något

enstaka examensprof. Och då man icke ifrågasätter, att civila embetsman

för befordran till äfven de mest magtpåliggande poster böra aflägga nya

examina och tillvinna sig nya betyg, finner utskottet föga fog för framställandet

af dylika kraf med hänsyn till de militära. Vanligen är väl

desses tjenstgöring af sådan art, att deras grad af personlig begåfning och

tjenstduglighet derunder må kunna med tillräcklig tillförlitlighet utrönas;

skulle så icke vara, torde den mera kräfvande tjenstgöring, som för sådant

ändamål erfordras, vara af den särskilda beskaffenhet, som af 1897 års

utskott påpekats och som icke lärer kunna åvägabringas utan ganska afsevärda

kostnader. Det må då komma an på om de ifrågasatta kompetensprofven

anses nog vigtiga för att motsvara de utgifter, som skulle för

deras anordnande erfordras.

Utskottet har emellertid icke kunnat undgå att anmärka, hurusom

Andra Kammarens uppfattning af de föreslagna profvens betydelse torde

vara långt ifrån stadgad. Dess utskott förklarar »icke kunna förnekas,

att anordningar af det ifrågasatta slaget lätteligen på papperet få ett utseende,

som lofvar mera, än de vid den praktiska tillämpningen visa sig i

sjelfva verket innebära och hålla», och det ifrågasätter sjelft, »om de äro

fullt passande för våra förhållanden.» Då sagda utskott slutligen »sammanfattar»

hvad det såsom skäl för den tillstyrkta skrifvelsen anfört,

medtager det visserligen de omordade, företrädesvis praktiska kompetensprofven,

men tillägger genast: »för så vidt införandet af sådana prof låter

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 9

sig förena med arméns nuvarande organisation samt utan allt för afsevärda

svårigheter kunna på ett ändamålsenligt sätt anordnas.» Det torde icke

vara för djerft att tolka dessa vilkor såsom för det anförda önskemålet i

sjelfva verket tillintetgörande.

Jemte de sålunda aflägsnade profven anvisas i sagda utskottsbetänkande

ett annat medel för utrönande af vederbörande aspiranters kompetens

för regementsoffiicersbefordran. Det består uti åliggande för cheferna att

•fora och årligen till krigsstyrelsen insända skriftliga qvalifikationslistor,

deruti vederbörande officerare bedömas. Sådana listor förekomma t. ex.

i Tyskland, der de, till militärkabinettet insända, upptaga »en fullständig

beskrifning å hvarje officer inom regementet, hvilken beskrifning omfattar

officerens såväl militära förmåga som hans karaktersegenskaper och enskilda

förhållanden samt afslutas med ett uttalande, huruvida han är kompetent

att sköta den befattning, han innebar, hvarjemte angående dem, som kunna

komma i fråga till befordran, utlåtande afgifves om deras lämplighet härför.

» Om sådana bos oss infördes, skulle cheferna derigenom tvingas »att

göra noggrannare iakttagelser» rörande de förhållanden, som deri skulle

meddelas, hvarjemte »vissheten om dylika listors förande äfven .skulle

sporra officerarne till att beflita sig om kunskaper och duglighet.»

I den utskottsbetänkandet vidfogade redogörelsen för hithörande förhållanden

i andra länder anmärkes särskildt om qvalifikationslistorna i

Österrike, att de äro hemliga; och de äro väl äfven annorstädes, der de

förekomma, undandragna offentligheten. Derest de hos oss infördes, skulle

de deremot svårligen kunna betraktas annorlunda än såsom handlingar af

det slag, som omförmälas i tryckfrihetsförordningens 2:dra § 4:de mom.

under beteckningen: »alla embets- och tjenstemäns relationer, memorialer

och embetsbref», hvilka »genast och utan tidsutdrägt emot lösen böra utlemnas

åt hvem det äskar». Vid sådant förhållande är väl föga troligt,

att dessa meddelanden komme att innehålla annat, än hvad som i

vanliga meritförteckningar plär upptagas; men dermed torde de ock vara

beröfvade den särskilda och kraftiga verkan, som man trott sig kunna af

dem förvänta. Skall eu sådan kunna åstadkommas, måste de väl ingå i

detaljer, som lätt nog kunna göra dem i viss mån jemförliga med det af

Riksdagen nyss för en helt annan grupp af medborgare lagstadgade »straffregister.

» Men då Riksdagen af humanitetsskäl icke ansett uppgifter från

detta böra af hvem som helst kunna utfås och offentliggöras, hvadan bestämmelse

i detta syfte i tryckfrihetsförordningen intagits, torde väl ock

före hvarje införande af de förordade qvalifikationslistorna i sagda förord
Bih.

till lliksd. Prut. 1900. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

ning ett likartad!; undantag med hänsyn till dem höra af samma huinanitetsskäl

genomföras.

Utöfver de båda nu berörda utvägarne för det uppstälda målets vinnande

anföres i Andra Kammarens utskottsutlåtande ännu en, nemligen

samråd emellan fördelningscbef och regementschefer samt emellan regementschef

och regementsofficerare för upprättande af förslag till befordran inom

regementsofficersgrad. Men då utskottet genom det »måhända», med hvilket

antydningarna härom inledas, gör det i hög grad tveksamt, huruvida ut- *

skottet sjelf! vid dem vill fästa någon vigt, och de heller icke upprepas,

då utskottet sammanfattar hvad med anledning af den föreliggande motionen

i ärendet anförts, torde väl härom föga annat höra sägas, än att, derest ett

dylikt samråd skulle förknippas med eu kollegial förslagsrätt, anordningen

väl knappast öfverensstämmer med de grundsatser, hvilka i öfrigt inom

vår militära organisation vunnit laga tillämpning.

Andra Kammarens beslut innefattar, att Kiksdagen bör hos Konungen

anhålla om bestämmelser »i ofvan antydda rigtningar». Då emellertid

denna. anhållan måste betecknas såsom väl sväfvande, helst ifrågavarande

* rigtningar» icke ens inom det utskott, som vare sig föreslagit eller skärskådat

dem, synas hafva förmått tillvinna sig verkligt förtroende, torde

vanlig klokhet bjuda, att Kiksdagen icke hos Kongl. Maj:t anhåller om de

antydda föreskrifternas utfärdande. Otvifvelaktigt torde ock vara, att, derest

i föreliggande ämne ändrade bestämmelser äro af nöden, detta''icke lärer

undgå regeringens uppmärksamhet; hvadan, och då frågan om det högre

krigsbefälets tjenstduglighet måste för regeringen ega det allra största

intresse, man bör kunna antaga, att hvad som för detta syfte genom utfärdande

af för ändamålet erforderliga bestämmelser verkligen kan göras

heller icke underlåtes, äfven om Kiksdagen underlåter att genom mer eller

mindre sväfvande antydningar i detta afseende taga något initiativ.

På anförda skäl hemställer utskottet,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra

Kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 30 april 1900.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

Stockholm, Victor Pettersons Boktryckeri, 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.