Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8
1900-04-30 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1900:8, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
1
N:o 8.
Aiik. till Biksd. kansli den 30 april 1900, kl. 1 e. m,
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion om förändrade föreskrifter rörande
befordran till major på stat inom svenska armén.
Efter tillstyrkan af sitt fjerde tillfälliga utskott bär Riksdagens Andra
Kammare, i anledning af en inom sagda kammare af herr J. Nydal väckt
motion (n:o 73), för sin del beslutat,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana förändrade
föreskrifter rörande befordran till major på stat
inom svenska armén, att genom bestämmelser i ofvan
antydda rigtningar största möjliga garanti vinnes för
att vid sådana befordringar endast dertill fullt qvalificerade
personer må ifrågakomma.
Jemlikt 63 § riksdagsordningen bar detta beslut delgifvits Första
Kammaren, som för yttrande öfverlemnat ärendet till sitt andra tillfälliga
utskott.
Uti ifrågavarande motion hemställes: »att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda sådana
föreskrifter rörande befordran till major på stat inom svenska armén, att
— genom införande af särskilda kompetensprof, företrädesvis af praktisk
art, och genom utfärdande af andra för ändamålet erforderliga bestämmelser
— möjligaste garanti vinnes, att vid sådan befordran endast dertill fullt
qvalificerade personer ifrågakomma.»
Bill. till Riksd. Prat. 1000. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft. (N:o 8).
1
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
Samme motionär har vid tvenne föregående tillfällen, nemligen vid
riksdagarne 1891 och 1897, väckt motioner rörande samma angelägenhet.
Till stöd för sin nu föreliggande framställning har motionären anfört
följande:
»Huru vigtigt det är, att det högre militärbefälet är på så goda händer som
möjligt, eller att den rätte mannen befinner sig på den rätta platsen, är så allmänt
kändt och erkändt, att det här icke behöfver särskildt framhållas. Vårt eget såväl
som andra länders krigshistoria lemnar tillräckligt många talande bevis för denna
sak. Det får derför icke anses förmätet, om den fordran framställes, att af vederbörande
så tillfredsställande garantier som möjligt lemnas allmänheten för att vid de
militära befordringarne uteslutande hänsyn tages till förtjenst och skicklighet, och
det är tydligt, att denna fordran måste desto starkare framträda, ju större de kraf
äro, som ställas på folkets offervillighet för militära ändamål. Det är ej blott af
vigt, att landet eger ett efter dess förhållanden starkt försvar, det är ej heller utan
sin stora betydelse, att landet hyser förtroende till sitt försvar. Det är emellertid ett
kändt förhållande, att inom vidsträckta intresserade kretsar bland vårt folk den meningen
— om med rätt eller orätt, må här lemnas å sido — är rådande, att det militära
befordringsväsendet hos oss lemnar åtskilligt öfrigt att önska, och att derför äfven
förtroendet till armébefälets, i synnerhet det högres, förmåga att i pröfningens stund
fylla sin vigtiga och ansvarsfulla uppgift ej är så stort och så allmänt, som önskligt
vore. Detta misstroende må vara grundlöst, så är dock visst, att det verkar skadligt,
och böra derför, synes det mig, vederbörande låta sig angeläget vara att aflägsna detsamma,
hvilket endast torde kunna ske genom att gifva landet de bästa möjliga
garantier för att vid befordringarna inom armén dugligheten alltid och undantagslöst
får göra sig gällande framför börd, rikedom och relationer.»
Vid bedömande af motionärens förslag yttrar Andra Kammarens
utskott följande:
»Det torde vara allmänt kändt, att det moderna stridssättet ställer
allt högre fordringar på de lägre befälhafvare — kompani- och bataljonscheferna.
Äfven om de förut kunde reda sig med en mer eller mindre
mekanisk verksamhet under striden, så fordras nu af dem sjelfständighet,
omdömesförmåga och beslutsamhet. De måste — med iakttagande af fullständigt
underordnande under den högre ledningens vilja — hvarje ögonblick
vara både beredda och kompetenta till målmedveten, sjelfständig
handling. Att en sådan färdighet icke kan uppnås utan en allsidig teoretisk
underbyggnad i förening med grundlig, praktisk träning, torde ligga för
öppen dag. Man skulle då kunna göra sig den frågan, om icke en allmän
höjning af befordringsnivån — som väl under alla förhållanden torde
vara den säkraste utvägen att förskaffa åt landet »de bästa möjliga garan
-
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
tier» för att det högre armébefälet verkligen besitter förmåga att i pröfningens
stund fylla sin vigtiga och ansvarsfulla uppgift — lättast och
säkrast skulle ernås genom ökade, praktiskt anordnade tillämpningsöfningar.
Bet synes dock ligga utanför motionens syfte att vilja föreslå några
bestämmelser af sådan beskaffenhet som de nyss antydda. Men den vid
betänkandet fogade redogörelsen för förhållandet inom en del af utlandets
arméer visar, att äfven i afseende å de bestämmelser, som i egentlig mening
närmast gälla för befordran till regementsofficersgraden, åtskilligt borde
äfven bos oss kunna göras till vinnande af bättre garantier, för att särskildt
till officerare af nämnda grad erbålles fullt qvalificerade personer.
De enda direkta föreskrifter, rörande befordring till majorsgraden inom
svenska armén, som för närvarande äro gällande, återfinnas i del II kap.
III § 15 mom. 1 i tjenstgöringsreglementet för armén, der det beter:
»Tid ledighet inom majorsgraden vid regemente af infanteriet, kavalleriet
eller artilleriet skall å successionsförslaget uppföras den inom regementet
till tjensterangen främste af kaptenerna, hvilken regementschefen anser
dertill skicklig och i öfrigt passande.
Anser sig fördelningscbef eller likstäld chef icke böra tillstyrka det
gjorda förslaget, skall han å det förslag, som af honom afgifves, uppföra
annan till den lediga beställningen skicklig och i öfrigt passande kapten
vid något af honom underlydande regementen, och bör han dervid fästa
behörig uppmärksamhet derå, att en så vidt möjligt jemn befordran till
regementsofficersgraderna inom de särskilda officerskårerna af samma vapenslag
sålunda vinnes.»
Om man nu närmare granskar dessa föreskrifter, så torde man finna,
att de lemna ett mycket stort spelrum för en godtycklig tolkning, hvarigenom
lätt åt känslostämningar af rent personlig art kan inrymmas ett
obefogadt inflytande. De förutsätta vidare — för att kunna opartiskt och
med full rättvisa tillämpas — en personalkännedom, som under nu rådande
tjenstgöringsförhållanden i allmänhet knappaat lär kunna förvärfvas. Men
äfven om å ena sidan gerna medgifves, att inom vår armé fördelningschefer
och regementschefer äro pligttrogne män, som handla efter bästa öfvertygelse,
så lär å andra sidan icke kunna förnekas, att mer än en gång misstag
egt rum i fråga om majorsbefordringar, misstag, hvilka enligt motionärens
mening inom landet rubbat förtroendet till försvaret.
Det synes derför icke saknas anledning för den lagstiftande magten
att genom en klok och verksam lagstiftning i detta afseende göra hvad på
densamma ankommer — att söka åstadkomma en s. 1c. »befordringslag»
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
eller sådana bestämdare och noggrannare föreskrifter rörande vilkoren och
sättet för befordran till major, som i de flesta utländska arméer äro fastställa.
Bland dylika föreskrifter har i första rummet framhållits införandet i
vår armé af särskilda kompetensprof, aflagda inför en för ändamålet tillsatt
pröfningskommissionen af sakförståndige män.
Enligt hvad den betänkandet åtföljande bilagan närmare utvisar,
finnes i en del af utlandets arméer införda dylika kompetensprof, och
motionären har i 1897 års motion förordat det österrikiska mönstret. Yid
diskussionen i Andra Kammaren år 1897 angående denna fråga förklarade
äfven nuvarande statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet,
att enligt hans mening dylika prof som de inom österrikiska armén införda
»skulle verka mycket välgörande inom vår officerskår». Han stälde sig,
kort sagdt, särdeles välvillig rörande denna del af förslaget. Rörande
sättet för profvens anordnande i vårt land yttrade herr statsrådet: »om
man nu tänker sig, att desamma anordnades som de äro anordnade i
Österrike, inför en kommission, t. ex. här i hufvudstaden, så vore ju under
den tiden tillfälle att af garnisonstruppema af olika vapen ställa i hop
mindre detachement och låta de profvande föra dem i terrängen; det vore
ju tillfälle för denna kommission att låta de profvande deltaga i andra
taktiska öfningar i terräng, i krigsspelsöfningar o. s. v.»
Såsom motiv för införandet af sådana prof och desammas afläggande
inför en särskild pröfningskommission anförde herr statsrådet, dels att
profven skulle tvinga de för tjensten intresserade att bättre följa med den
utländska litteraturen och taga vara på tillfällen till utbildning etc., samt
dels att de nu rådande svårigheterna för regementschefen och arméfördelningschefen
samt ännu mera för högsta vederbörande, som slutligen skall
utnämna, att kunna rätt bedöma, huruvida den eller den är kompetent
till majorsbefordran, äro ganska afsevärda, hvadan det torde vara i hög
grad behöfligt, att personers kompetens till befordran finge ett mera allmänt
bedömande utaf för saken särskild! vuxna personer. Herr statsrådet på\isade
cheferna kunna uppställa sins emellan mycket olika fordringar, så att, om
man verkligen ville hafva ett fullt rättvist bedömande för hela armén, det
torde vara lämpligast, att de, som böra komma i fråga till befordran,
blefve bedömda utaf en och samma kommission, som uppställer samma
fordringar för hela armén. Annars komme fordringarna vid det ena regementet
och den ena fördelningen att vara högst olika .mot hvad som före
-
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
komme vid andra. Herr statsrådet sade sig äfven vara öfvertygad om,
att för den händelse vi haft det österrikiska systemet här tillämpad!,
skulle nog eu och annan, som blifvit befordrad, på välgrundade skäl icke
hafva blifvit det.
Herr statsrådet tilläde vidare: »Hade vi sådana prof, vore rege
mentschefer
och fördelningschefer inskränkta till att föreslå sådana, som
genomgått profven, men för öfrig! vore de bestämmelser, vi redan hafva,
enligt min mening fullt tillfredsställande.»
Nuvarande chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet har sålunda
varmt uttalat sig för införandet i vår armé af sådana kompetensprof, som
af motionären föreslagits. Om å ena sidan äfven villigt kan erkännas,
att derigenom åt befordringsväsendet inom armén utan tvifvel skulle förlänas
en likformighet och konseqvens, som nu der torde saknas, så kan
dock måhända å andra sidan icke förnekas, att anordningar af detta slag
lätteligen på papperet få ett utseende, som lofvar mera, än de vid den
praktiska tillämpningen visa sig i sjelfva verket innebära och hålla.
Afsevärda svårigheter torde dessutom under nuvarande arméorganisation,
och med fästadt afseende derjemte vid det sätt, på hvithet de militära
öfningarna i våld land äro ordnade, tiden för deras afhållande och varaktighet,
lägga hinder i vägen för anordnandet af sådana kompetensprof på
ett mot ändamålet svarande, fullt lämpligt och tillfredsställande sätt.
Om sålunda de fördelar, som genom införandet i vår armé af sådana
prof skulle tillskyndas befordringsväsendet i dess helhet, icke böra underskattas,
så synes det dock kunna sättas i fråga, om de äro fullt passande
för våra förhållanden.
Inom en stor del utländska arméer hafva dylika prof ej heller kommit
till användning.
Deremot finnas i nästan alla dessa arméer andra föreskrifter, hvilkas
införande hos oss borde vara lätt att åstadkomma. En sådan synes
utskottet i främsta rummet vara de årliga befordrings- eller qvalifikations1
ister, som skola af vederbörande chefer upprättas och till de öfverordnade
insändas. Som det nu är, innehålla do befordringsförslag, som från vederbörande
insändas, endast ett enkelt tillstyrkande af dens eller dens befordran
till den ifrågavarande tjcnsten; någon motivering derför gifves icke.
Rörande personens närmare qvalifikationer för tjcnsten förekomma
endast muntliga meddelanden. Det synes uppenbart, att detta icke kan
anses tillfredsställande. I feremot måste ett åliggande för cheferna att föra
och årligen insända skriftliga qvalifikationslistor, såsom i de flesta utländska
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
arméer eger rum, vara egnadt både att tvinga dem att göra noggrannare
iakttagelser rörande de förhållanden, som skola meddelas — hvilket
särskild! med afseende på fördelningschefer, Indika icke äro i tillfälle att
följa officern någon längre tid, är synnerligen vigtigt — som äfven att
skärpa känslan af ansvaret, att de omdömen, som gifvas, verkligen äro
sanna. Att vissheten om dylika listors förande äfven skulle sporra officerarne
till att beflita sig om kunskaper och duglighet, torde ock med all
säkerhet få antagas.
Måhända kunde i befordringsföreskrifterna inrymmas äfven andra
bestämmelser i syfte att betrygga, att rättvisa vid befordringen iakttoges.
Det kunde sålunda möjligen vara praktiskt att införa bland annat" en
bestämmelse derom: att vederbörande chefer, vid upprättandet af förslag
till befordran inom regementsofficersgraderna, med undantag af regementschefsbefattningen,
skulle derom samråda, fördelningschef med alla honom
direkt underlydande regementschefer samt regementschef med regementsofficerarne
vid det regemente han tillhör. De tillkallade skulle då icke
ega deltaga i beslutet om hvem som å förslaget skulle uppföras, men borde
vara skyldiga eller åtminstone berättigade att vidfoga förslaget sina möjligen
afvikande meningar jemte de motiv, som legat till grund för desamma.
En vidare fördel, som genom ett sådant förfarande torde stå att vinna,
vore, att befordringarne skulle blifva jemnare inom officerskårerna af de
olika vapenslagen hvart för sig, då hvarje regementschef under öfverläggningen
hos fördelningschefen vore i tillfälle att göra sin röst hörd.
Att, om än endast i allmänna drag, angifva hvad de befordringsregler,
som i enlighet med ofvanstående kunde komma att utfärdas, i detalj
skulle innehålla, kan emellertid icke tillkomma utskottet.
Skulle utskottet nu sammanfatta hvad med anledning af den föreliggande
motionen här ofvan anförts, så framgår deraf: att utskottet för
sin del finner vissa förändringar i befordringsväsendet inom svenska armén,
såvidt detta rör befordring till regementsofficersgraden, vara af behofvet
påkallade, samt att utskottet med anledning häraf har tillåtit sig i korthet
påvisa vissa åtgärder — såsom införandet af särskilda kompetensprof
af företrädesvis praktisk art, för så vidt införandet af sådana prof låter sig
förena med arméns nuvarande organisation samt utan allt för afsevärda
svårigheter kunna på ett ändamålsenligt sätt anordnas, förande och insändande
af årliga s. k. qvalifikations- eller befordringslistor samt måhända
äfven andra föreskrifter — genom hvilka enligt utskottets mening de
anmärkta bristerna i det nu rådande befordringsväsendet inom armén möj
-
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 8.
ligen skulle kunna, om icke helt och. liållet undanrödjas, så dock i någon
mån utjemnas.
Med anledning häraf gör utskottet den hemställan, som af Andra Kammaren
bifallits och här ofvan såsom dess beslut anförts.
Då vid 1897 års riksdag Andra Kammaren fattade enahanda beslut,
hvilket sedermera delgafs Första Kammaren, inhemtade denna jemväl då
sitt andra tillfälligutskotts utlåtande deröfver. I detta erinrar utskottet
om de flerahanda tillfällen en fördelningschef eger att under nu rådande förhållanden
inhemta kännedom om honom underlydande kapteners och ryttmästares
skicklighet samt grundar derå sin mening, att fördelningscheferna
icke sakna tillfälle att bedöma sagde officerares lämplighet för vidare
befordran. Än bättre måste dessas regementschefer känna deras förmåga;
hvadan utskottet förklarade sig icke dela den uppfattningen, att särskilda
kompetensprof skulle vara af nöden för att gifva vederbörande tillfälle att
förvissa sig om kompaniofficerarnes duglighet och lämplighet för befordran.
Jemväl satte utskottet i fråga, om dylika prof under nuvarande förhållanden
skulle kunna på ändamålsenligt sätt inrättas. Derest de skulle
omfatta lösandet af blott sådana, företrädesvis praktiska, uppgifter, med
hvilka vederbörande under sin föregående tjenstetid haft att sysselsätta
sig, frågade utskottet med allt skäl, om det voro tänkbart, att
den bedömande myndigheten genom ett sådant prof skulle få en rigtigare
uppfattning af majorsaspirantens duglighet, än den fåtfr» genom ett bedömande
af hela hans föregående militära verksamhet, under hvilken han mångfaldiga
gånger förut utfört samma saker. Skulle åter kompetensprofven vara af
större omfattning, t. ex. efter förebilden af de österrikiska »Stahsofhcersprilfung»
och sålunda innefatta fältöfningar med lösning af taktiska uppgifter
i terräng, krigsspel, förande af trupper af olika vapenslag med flere
praktiska öfningar tillsammans med väl äfven någon teoretisk pröfning,
anmärkte utskottet, att dylika prof, för att vara till gagn, måste företagas
i en för deltagarne obekant terräng och skulle kräfva ej obetydlig tid, ej
ringa antal deltagare och långt ifrån små kostnader, hvarför de, såsom i
öfrigt förenade med allt för stora olägenheter, icke, enligt utskottets
mening, borde införas. Härtill komme, att, derest kompetensprof inrättades,
en ny klass af officerare skulle skapas, utgörande sådana, som ej ämnade
aflägga prof eller som misslyckats i profven. Erfarenheten särskildt från
österrikiska armén gäfve vid handen, att sådana officerare brukade förlora
allt intresse för tjensten och icke utöfvade något godt inflytande vid regementena.
Att derifrån aflägsna dem stälde sig dock hos oss så långt ifrån
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
lätt, att det tvärtom, måhända i de flesta fall, skulle visa sig omöjligt.
Och vid öfvervägande af sålunda antydda omständigheter fann sig utskottet
böra afstyrka Första Kammaren att ansluta sig till medkammarens beslut;
hvilket ock, då Första kammaren biföll sitt utskotts hemställan, icke
föranledde någon Riksdagens åtgärd i ärendet.
Till hvad sålunda 1897 anfördes har utskottet utan tvekan anslutit sig.
Väl må det vara lämpligt att, der det gäller utröna en uppväxande
nngdoms anlag och kunskapsgrad, med densamma anställa examina, hvilkas
resultat hugfästas genom dervid afgifna betyg; men att i fråga om redan
mognade män fullfölja denna metod, synes utskottet icke i allmänhet vara
att förorda. Desse må säkrast kunna bedömas på grund af den verksamhet,
de redan hvar i sitt fack flera eller färre år hunnit utöfva, och hvilken
måste bereda en vida pålitligare grund för deras bedömande än något
enstaka examensprof. Och då man icke ifrågasätter, att civila embetsman
för befordran till äfven de mest magtpåliggande poster böra aflägga nya
examina och tillvinna sig nya betyg, finner utskottet föga fog för framställandet
af dylika kraf med hänsyn till de militära. Vanligen är väl
desses tjenstgöring af sådan art, att deras grad af personlig begåfning och
tjenstduglighet derunder må kunna med tillräcklig tillförlitlighet utrönas;
skulle så icke vara, torde den mera kräfvande tjenstgöring, som för sådant
ändamål erfordras, vara af den särskilda beskaffenhet, som af 1897 års
utskott påpekats och som icke lärer kunna åvägabringas utan ganska afsevärda
kostnader. Det må då komma an på om de ifrågasatta kompetensprofven
anses nog vigtiga för att motsvara de utgifter, som skulle för
deras anordnande erfordras.
Utskottet har emellertid icke kunnat undgå att anmärka, hurusom
Andra Kammarens uppfattning af de föreslagna profvens betydelse torde
vara långt ifrån stadgad. Dess utskott förklarar »icke kunna förnekas,
att anordningar af det ifrågasatta slaget lätteligen på papperet få ett utseende,
som lofvar mera, än de vid den praktiska tillämpningen visa sig i
sjelfva verket innebära och hålla», och det ifrågasätter sjelft, »om de äro
fullt passande för våra förhållanden.» Då sagda utskott slutligen »sammanfattar»
hvad det såsom skäl för den tillstyrkta skrifvelsen anfört,
medtager det visserligen de omordade, företrädesvis praktiska kompetensprofven,
men tillägger genast: »för så vidt införandet af sådana prof låter
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 9
sig förena med arméns nuvarande organisation samt utan allt för afsevärda
svårigheter kunna på ett ändamålsenligt sätt anordnas.» Det torde icke
vara för djerft att tolka dessa vilkor såsom för det anförda önskemålet i
sjelfva verket tillintetgörande.
Jemte de sålunda aflägsnade profven anvisas i sagda utskottsbetänkande
ett annat medel för utrönande af vederbörande aspiranters kompetens
för regementsoffiicersbefordran. Det består uti åliggande för cheferna att
•fora och årligen till krigsstyrelsen insända skriftliga qvalifikationslistor,
deruti vederbörande officerare bedömas. Sådana listor förekomma t. ex.
i Tyskland, der de, till militärkabinettet insända, upptaga »en fullständig
beskrifning å hvarje officer inom regementet, hvilken beskrifning omfattar
officerens såväl militära förmåga som hans karaktersegenskaper och enskilda
förhållanden samt afslutas med ett uttalande, huruvida han är kompetent
att sköta den befattning, han innebar, hvarjemte angående dem, som kunna
komma i fråga till befordran, utlåtande afgifves om deras lämplighet härför.
» Om sådana bos oss infördes, skulle cheferna derigenom tvingas »att
göra noggrannare iakttagelser» rörande de förhållanden, som deri skulle
meddelas, hvarjemte »vissheten om dylika listors förande äfven .skulle
sporra officerarne till att beflita sig om kunskaper och duglighet.»
I den utskottsbetänkandet vidfogade redogörelsen för hithörande förhållanden
i andra länder anmärkes särskildt om qvalifikationslistorna i
Österrike, att de äro hemliga; och de äro väl äfven annorstädes, der de
förekomma, undandragna offentligheten. Derest de hos oss infördes, skulle
de deremot svårligen kunna betraktas annorlunda än såsom handlingar af
det slag, som omförmälas i tryckfrihetsförordningens 2:dra § 4:de mom.
under beteckningen: »alla embets- och tjenstemäns relationer, memorialer
och embetsbref», hvilka »genast och utan tidsutdrägt emot lösen böra utlemnas
åt hvem det äskar». Vid sådant förhållande är väl föga troligt,
att dessa meddelanden komme att innehålla annat, än hvad som i
vanliga meritförteckningar plär upptagas; men dermed torde de ock vara
beröfvade den särskilda och kraftiga verkan, som man trott sig kunna af
dem förvänta. Skall eu sådan kunna åstadkommas, måste de väl ingå i
detaljer, som lätt nog kunna göra dem i viss mån jemförliga med det af
Riksdagen nyss för en helt annan grupp af medborgare lagstadgade »straffregister.
» Men då Riksdagen af humanitetsskäl icke ansett uppgifter från
detta böra af hvem som helst kunna utfås och offentliggöras, hvadan bestämmelse
i detta syfte i tryckfrihetsförordningen intagits, torde väl ock
före hvarje införande af de förordade qvalifikationslistorna i sagda förord
Bih.
till lliksd. Prut. 1900. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Raft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
ning ett likartad!; undantag med hänsyn till dem höra af samma huinanitetsskäl
genomföras.
Utöfver de båda nu berörda utvägarne för det uppstälda målets vinnande
anföres i Andra Kammarens utskottsutlåtande ännu en, nemligen
samråd emellan fördelningscbef och regementschefer samt emellan regementschef
och regementsofficerare för upprättande af förslag till befordran inom
regementsofficersgrad. Men då utskottet genom det »måhända», med hvilket
antydningarna härom inledas, gör det i hög grad tveksamt, huruvida ut- *
skottet sjelf! vid dem vill fästa någon vigt, och de heller icke upprepas,
då utskottet sammanfattar hvad med anledning af den föreliggande motionen
i ärendet anförts, torde väl härom föga annat höra sägas, än att, derest ett
dylikt samråd skulle förknippas med eu kollegial förslagsrätt, anordningen
väl knappast öfverensstämmer med de grundsatser, hvilka i öfrigt inom
vår militära organisation vunnit laga tillämpning.
Andra Kammarens beslut innefattar, att Kiksdagen bör hos Konungen
anhålla om bestämmelser »i ofvan antydda rigtningar». Då emellertid
denna. anhållan måste betecknas såsom väl sväfvande, helst ifrågavarande
* rigtningar» icke ens inom det utskott, som vare sig föreslagit eller skärskådat
dem, synas hafva förmått tillvinna sig verkligt förtroende, torde
vanlig klokhet bjuda, att Kiksdagen icke hos Kongl. Maj:t anhåller om de
antydda föreskrifternas utfärdande. Otvifvelaktigt torde ock vara, att, derest
i föreliggande ämne ändrade bestämmelser äro af nöden, detta''icke lärer
undgå regeringens uppmärksamhet; hvadan, och då frågan om det högre
krigsbefälets tjenstduglighet måste för regeringen ega det allra största
intresse, man bör kunna antaga, att hvad som för detta syfte genom utfärdande
af för ändamålet erforderliga bestämmelser verkligen kan göras
heller icke underlåtes, äfven om Kiksdagen underlåter att genom mer eller
mindre sväfvande antydningar i detta afseende taga något initiativ.
På anförda skäl hemställer utskottet,
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 30 april 1900.
På utskottets vägnar:
SIGFRID WIESELGREN.
Stockholm, Victor Pettersons Boktryckeri, 1900.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.