Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 17 riksdagsordningen.

1900-03-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1900:3, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 17 riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 16 mars 1900, kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändring af § 17 riksdagsordningen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, n:o 53, har herr K. G. Karlsson i Göteborg hemstält,

att Riksdagen måtte antaga och till vidare grundlagsenlig behandling

förklara hvilande följande ändrade lydelse af riksdagsordningens § 17:

»Vid såväl elektors- som riksdagsmannaval tillkommer hvarje röstande

eu röst.

a För att vara vald till ledamot i Andra Kammaren, fordras att hafva

erhållit minst hälften af samtliga afgifva röster, skolande, om icke hela det

antal riksdagsmän, som väljas skall, vid första omröstningen erhållit nödigt

röstetal, ny omröstning snarast möjligt företagas till utseende af den eller

de återstående. Vid denna andra omröstning må endast röstas mellan dem,

som första gången, utan att vara valde, erhållit de flesta rösterna, till ett

antal af två gånger så många, som riksdagsmän då äro att välja; och äro

de välde, som dä de flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal skilje lotten.

Vid dessa val skola — —------------

hvilka enligt 14 § valrätt tillkommer.»

Till stöd för sin framställning har motionären hufvudsakligen anfört

följande: ö

Bill. till Riksd. Prut. 1900. 3 Sami. 3 Haft. (N:o 3.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o S.

Det torde få anses såsom en sjelfklar och oomtvistad sats, att svenska

grundlagens andemening vore den, att vid riksdagsmannaval valmännens

flertal skall afgöra valets utgång, eller, med andra ord, att den valde

skall * vara ett uttryck för de önskningar och åsigter, som hysas af flertalet

bland de röstberättigade inom valkretsen.

Genom det sätt, hvarpå 17 § riksdagsordningen vore affattad, inträffade

emellertid ofta, att denna princip blefve frångången, och att ett

mindretal bland valmännen tillsatte kretsens riksdagsman. Att detta ofta

inträffade, vore ett så allmänt kändt sakförhållande, att motionären funne

det vara öfverflödigt att derför anföra bevis och exempel. Man såge

stundom rösterna splittras på tre å fyra kandidater i valkretsar, der endast

en representant skulle utses, och det hade till och med gått så långt, att

det på åtskilliga håll blifvit en omtyckt sport att genom uppställande af

s. k. sprängkandidater missleda valmännen för att genom på så sätt

orsakad splittring få igenom en kandidat, som omöjligen skulle blifva

vald medelst understöd från valmännens flertal.

En sådan representant företrädde sålunda endast en minoritet bland

valmännen; och då dertill komme, att i vårt land gällande rösträttsbestämmelser

förorsakade, att endast en liten minoritet af befolkningen

hade direkt inflytande på valen, så blefve, såsom någon en gång yttrat,

en riksdagsman, vald på ofvan beskinna sätt, representant för en minoritet

af minoriteten.

Till förekommande af dylika minoritetsval hade i andra länder stadgats,

att omval skulle ega rum, då ingen bland de uppstälda kandidaterna uppnått

s. k. absolut majoritet, eller, med andra ord, då ingen bland de

föreslagne fått minst halfva antalet af de afgifna rösterna. Den tankegång,

som läge till grund för ett sådant stadgande, vore för öfrigt ej

främmande för den svenska lagstiftningen, i ty att ända sedan ar 1862 eu

sådan bestämmelse vore fästad vid de mycket vigtiga valhandlingar, hvarigenom

landstingens ledamöter utsåges. Mot en dylik bestämmelse beträffande

riksdagsmannavalen kunde ju invändas, att ett omval vore förenadt

med både besvär och kostnad. Men för en hvar, som hade öga

för betydelsen af att ej grundprinciperna för ett sundt representationssätt

förrycktes, måste dessa olägenheter framstå som ojemförligt mycket mindre

än den olägenheten, att representanterna i vår Riksdag icke företrädde

valmännens flertal.

På det att man vid eventuelt omval skulle vara fullt säker på att

någon bland de uppstälda kandidaterna skulle erhålla absolut majoritet

och ej ytterligare omval blifva nödvändigt, måste man emellertid vara

betänkt på vidtagandet af något slags begränsning, så att ej ett huru stort

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

3

antal kandidater sola helst åter kunde uppställas. I detta afseende torde

vara lämpligt att återupptaga ett vid 1891 års riksdag väckt förslag,

hvartill idén varit hemtad från Tyskland, och som gått derpå ut, att vid

omvalet omröstning endast finge ske mellan dem, som förut fått högsta

röstetalen, och att antalet af dem, om hvilka då finge röstas, skulle begränsas

till jemt dubbla antalet mot dem, som skulle väljas. Om t. ex.

inom en valkrets tre riksdagsmän skulle väljas och endast en erhölle mera

än hälften af de afgifna rösterna, så förklarades denne vald, men för besättandet

af de två öfriga platserna måste ny omröstning ske mellan de

fyra, som kommit honom närmast i röstetal. Äfven borde, särskildt med

afseende fästadt vid de val, som skedde medelst elektorer, föreskrifvas,

att den andra omröstningen skulle försiggå fortast möjligt, då ju i fråga

om medelbara val den nya omröstningen kunde företagas, innan elektorerna

ännu hunnit åtskiljas.

En reform i den sålunda antydda rigtningen borde ej möta motstånd från

vare sig höger eller venster, ty dels vore den endast en följdrigtig länk

i den kedja af åtgärder, som syftade på att åt valmännens flertal bevara

bestämmanderätten öfver valen, och hvaraf en föregående länk återfunnes

i det beslut, hvarigenom i riksdagsordningens 25 § år 1894 infördes den

bestämmelsen, att, om valsedlar till större antal än hälften äro ogilda och

detta finnes inverka på valets utgång, nytt val skall anställas; dels

borde man äfven komma ihåg, att om än ens eget parti ena dagen

droge fördel af nu på detta område gällande bristfälliga lagar, så funnes

dock intet hinder för, att det nästa gång kunde förlora på detta osunda

lotteri.

Motionären har derjemte uttalat den förhoppningen, att konstitutionsutskottet,

för den händelse utskottet icke skulle finna den af honom föreslagna

formuleringen antaglig, men dock skulle anse tillräckliga skäl föreligga

för en ändring i af honom antydd rigtning, ville antingen sjelft

utarbeta sådant förslag eller ock föreslå Riksdagen att i skrifvelse till

Kong]. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen af

förslag till sådana ändringar i riksdagsordningen, som i förevarande afseende

visade sig behöfliga.

Den af motionären berörda frågan har vid flere tidigare tillfällen

varit föremål för Riksdagens pröfning. Genom motioner i Andra Kammaren

vid riksdagarne 1885 (n:o 143) och 1887 (n:o (18) föreslog sålunda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

herr Petersson i Eksebo, att, derest vid val till riksdagsman i Andra Kammaren

ingen vid första omröstningen erhölle mer än hälften af de afgifna

rösterna, ny omröstning skulle anställas mellan dem, som erhållit de flesta

rösterna, till dubbla antalet af dem, som skulle väljas; och skulle vid

senare omröstningen den eller de vara valde, som erhållit de flesta rösterna.

Förslagen vunno emellertid icke vid någotdera tillfället vare sig understöd

af konstitutionsutskottet (uti. 1885, n:o 9 och 1887, n:o 4) eller bifall af

Riksdagens kamrar.

Äfven vid 1891 års riksdag framlades af herr Adelsköld (motion

i Första Kammaren n:o 35) och af herr G. Ericsson i Stockholm (motion i

Andra Kammaren n:o 169) olika förslag om införande i riksdagsordningen

af bestämmelser, enligt hvilka omval skulle ega rum, derest vid val till

riksdagsman icke någon vid den första omröstningen erhölle absolut majoritet.

Förslagen blefvo emellertid äfven denna gång afstyrka af konstitutionsutskottet

(uti. n:o 6) och vunno icke heller någondera kammarens

bifall. Deremot antogs på utskottets tillstyrkan vid nämnda riksdag

såsom hyflande ett förslag om sådant tillägg till § 25 riksdagsordningen,

att, om valsedlar till större antal än hälften äro ogilda och detta tinnes

inverka på valets utgång, nytt val skall anställas; och efter att vid 1894

års riksdag hafva blifvit af Riksdagen slutligen antaget, blef detta tillägg

till § 25 riksdagsordningen jemväl af Kongl. Maj:t gilladt.

Konstitutionsutskottet innevarande år har icke funnit anledning att

frångå den uppfattning i föreliggande fråga, som konstitutionsutskottet vid

flere föregående riksdagar uttalat, och som Riksdagen jemväl alltid genom

sitt beslut visat sig godkänna.

Till en början vill utskottet framhålla, att ett genomförande af motionärens

förslag icke erbjuder tillräckliga garantier för att verkligen det

mål vunnes, som motionären säger sig åsyfta.

Äfven om man i likhet med motionären inskränker sina fordringar

på att »valmännens flertal skall afgöra valet» derhän, att den valde icke

behöfver hafva erhållit minst hälften af valkretsens hela röstetal, utan

blott minst hälften af deras röster, som instält sig vid valet, så framgår

vid närmare granskning af motionärens förslag, att icke ens i detta hänseende

detsamma erbjuder nödig trygghet för att det senare valet komme

att blifva ett säkert uttryck för majoritetens mening. Ty ehuru vid detsamma

omröstning endast finge ske bland dem, som förut fått de

högsta röstetalen, till ett antal af två gånger så många, som skola väljas,

kunde det dock, såsom konstitutionsutskottet redan vid föregående tillfällen

påpekat, komma att inträffa, att t. ex. i en stad, som hade att utse

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

5

två riksdagsmän, och der 1,000 valmän deltoge i valet, dervid af de 4

personer, som vid det senare valet komme under omröstning, A. erhölle

900, B. och C. hvardera 450 och D. 200 röster.

Jemväl vid val, der blott en riksdagsman vore att välja, kunde fall

inträffa, då äfven ett genomförande af motionärens förslag icke betryggade

majoritetens rätt. Om t. ex. i en sådan valkrets majoritetspartiet vid den första

omröstningen af olika skäl splittrat sig, så att A. och B. erhölle hvardera

200 röster samt derjemte några stänkröster förekomme, hvaremot tvenne

minoritetspartier gåfve sina kandidater C. och D. respektive 225 och 210

röster, så skulle vid det slutliga valet endast dessa tvenne få komma under

omröstning, men deremot icke någon representant för valkretsens starkaste

parti, och för detta partis representation i Riksdagen skulle omvalet sålunda

icke komma att medföra någon vinst. För att man i dylika situationer

under alla förhållanden skall erhålla endast majoritetsval, erfordras alltså

att de kandidater, hvilka vid omvalen få komma under omröstning, blott

steg för steg utsöndras och att vid behof mer än ett omval får ega rum.

Att ett majoritetsval icke blefve betryggadt genom antagande af

motionärens förslag visar sig än ytterligare, om man tager hänsyn jemväl

till sådana fall, då ett antal röster blir kasseradt på grund af något af de

väljande begånget misstag. Enligt motionärens förslag skulle omval ega

rum, derest vid det första valet icke någon erhållit »minst hälften af

samtliga afgifna röster», men vid det senare valet endast få röstas mellan

ett visst antal af dem, som vid förra valet erhållit röster. Motionären

synes sålunda hafva afsett, att den enligt hans förslag vid det första valet

erforderliga majoriteten skulle anses vunnen, först om någon erhållit minst

hälften af vid detta val både godkända och kasserade röster tillsammantagna;

men härvid kunna fall inträffa, då för en majoritet bland valmännen

ställningen blir föga mera tillfredsställande än med nu gällande

bestämmelser. Om t. ex. vid ett riksdagsmannaval A. erhållit 200 röster,

som dock måste kasseras, samt B. 125 och C. 100, så skulle, derest —

såsom utskottet i likhet med konstitutionsutskottet vid 1891 års riksdag

vill antaga såsom gifvet — A. icke finge räknas med bland dem, som

vid det senare valet komme under omröstning, majoriteten blifva vid

detta val inskränkt till att rösta på dem, som minoriteten uppstält.

Om man åter — såsom förhållandet är i åtskilliga främmande länder,

der s. k. absolut majoritet fordras — skulle inskränka krafvet på en

sådan majoritet derhän, att den vore vald, som erhållit minst hälften af

de vid valet godkända rösterna, så är det, såsom jemväl konstitutionsutskottet

vid 1891 års riksdag påpekat, tydligt, att endast ett fåtal röster

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

behöfde kasseras för att eu minoritet bland de röstande kunde komma

att bestämma valets utgång.

Hvad som sålunda i fråga om omedelbara val gäller den af motionären

föreslagna bestämmelsen, nemligen att den icke skulle medföra

trygghet för att det af honom åsyftade målet vunnes, gäller slutligen

äfven beträffande medelbara val. Motionären har nemligen förbisett, att

vid dylika val denna trygghet icke skulle vinnas blott derigenom, att

man föreskrifver omval, derest vid sjelfva riksdagsmcinnawalet ingen erhållit

absolut majoritet, utan att konseqvensen ock bjöde, det en liknande föreskrift

antoges att gälla äfven för elektorsvalen.

I detta sammanhang vill utskottet också erinra derom, att då motionären

till stöd för sitt yrkande framhållit, att absolut majoritet erfordras

vid val till landstingsmän, utskottet icke kan finna detta exempel tillämpligt

på nu föreliggande fråga. Vid landstingsmannaval råder nemligen den

väsentliga skilnad från tillvägagångssättet vid de allra flesta riksdagsmannaval,

att landstingsmännen väljas genom elektorer, och att ett

eventuelt omval sålunda kan förrättas omedelbart efter den första omröstningen.

Af det nu anförda torde framgå, att ett genomförande af motionärens

förslag icke skulle komma att medföra säkerhet för att ens majoriteten

af de i ett riksdagsmannaval deltagande, än mindre valmännens

majoritet, alltid komme att bestämma utgången af valet.

Motionären synes emellertid anse de fall, då den till riksdagsman

valde icke erhållit minst hälften af de afgifna rösterna, så talrika, att en

ändring af grundlagen i den af honom föreslagna rigtning redan derför

är af behofvet påkallad; »att detta» — minoritetsval — »ofta inträffar»,

säger han, »är ett så allmänt kändt sakförhållande, att jag finner det vara

öfverflödigt att härför anföra bevis och exempel.»

Härutinnan kan utskottet dock icke dela hans åsigt. Freqvensen

af dylika s. k. minoritetsval under tiden 1872—1899 framgår af följande

tabell, som utskottet till belysning deraf låtit upprätta med ledning af

den officiella statistiken öfver riksdagsmannavalen:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

7

Tabell öfver antalet s. k. minoritetsval åren 1872—1899.

Riksdagamanna-

valet år

Antalet valde, som af de afgifna '')

rösterna erhållit

Hela antalet riksdagsmän

20—40 %

40—

so %

20

-so %

Landsbygden

Städerna

Summa

% af hela an-

talet valde

Landsbygden

Städerna

Summa

Summa för

| hela riket

% af hela an-

talet valde

Omedel-

bara val

Medel-

bara val

Omedel-

bara val

Medel-

bara val

1872..................

13

6

3

22

11,3 %

13

9

5

27

49

25,3 %

194

1875...................

13

3

1

17

8,6 %

19

6

5

30

47

23,7 %

198

1878 ..................

14

—

2

16

7,8 %

22

11

3

36

52

25,5 %

204

1881..................

8

1

2

11

5,3 %

22

8

8

38

49

23,8 %

206

1884...................

12

2

2

16

7,5 %

18

6

9

33

49

22,9 %

214

1887 förra valet .....

4

—

—

4

1,8 %

4

1

—

5

9-

4,1 %

221

1887 senare valet ..

5

—

23* 2)

282)

12,6 %

15

1

1

17

452)

20,3 %

222

1890...................

7

—

1

8

3,5 %

14

—

7

21

29

12,7 %

228

1893 ..................

7

—

2

9

3,9 %

14

1

8

23

32

14,0 %

228

1896....................

3

—

1

4

1,7 %

16

—

2

18

22

9,6 %

230

1899.................

1

—

1

2

0,9 %

16

—

6

22

24

10,4 %

230

Af denna tabell framgår först, att antalet af de fall, vid hvilka den

valde icke erhållit minst hälften af de afgifna rösterna, vid de senaste

riksdagsmannaval varit betydligt lägre än tidigare. Mot 49 sådana

minoritetsval år 1872 och 47 år 1875 svara 1896 och 1899 respektive 22

och 24. Minskningen är så mycket mer påfallande, som under samma tid

riksdagsmännens antal icke obetydligt ökats, och under det att 1872 mer

än 25 procent af hela antalet valde erhållit mindre än halfva antalet af

de afgifna rösterna, var motsvarande siffra vid valet 1899 blott 10,4 procent.

Granskar man närmare de s. k. minoritetsval, hvilka ännu förekomma,

finner man emellertid äfven, att det största och ett alltjemt stigande

antal bland dem utgöres af sådana val, då den valde erhållit mellan

40 och 50 procent af samtliga afgifna röster. De fall åter, då den valde

icke erhållit mer än 20—40 procent af de afgifna rösterna, äro deremot

jemförelsevis ganska få: vid de två senaste valen är antalet endast 4 och

2, utgörande blott 1,7 och 0,9 procent af hela antalet välde.

0 Afgifna röster i denna statistik omfatta både godkända och kasserade.

2) I denna siffra ingår antalet af de för Stockholm valde.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.

Men om sålunda det inom en valkrets vid något enstaka tillfälle

fortfarande komme att inträffa, att den till riksdagsman valde icke blifvit

utsedd af valmän, som hade absolut majoritet inom kretsen, så har utskottet

icke kunnat finna sådana undantagsfall vara af den betydelse, att

fördenskull ett bifall till motionärens förslag vore att förorda. Af ett sådant

val framginge, att icke någon kandidat omfattats med synnerligt intresse

af valmännens flertal, och om i följd häraf en minoritet inom valkretsen

blefve representerad i Riksdagen, torde ett dylikt förhållande så

mycket mindre böra betraktas såsom någon synnerlig olägenhet, som äfven

hos oss tanken att vid val låta minoriteten blifva i någon mån representerad

visat sig icke sakna sympatier.

Om alltså ett antagande af motionärens förslag icke skulle medföra

synnerliga fördelar, så skulle det å andra sidan enligt utskottets åsigt lätt

kunna komma att framkalla ganska stora olägenheter. I nu gällande bestämmelser,

enligt hvilka den, som erhållit de flesta rösterna, omedelbart

förklaras vald, ligger en maning till valmännen inom en valkrets att så

vidt möjligt söka ena sig. En bestämmelse sådan som den af motionären

föreslagna skulle deremot uppenbarligen, på samma gång den tvifvelsutan

komme att befordra de af motionären öfverklagade försöken att genom

uppställande af s. k. sprängkandidater missleda valmännen, äfven derigenom

komma att framkalla ökad splittring vid det första valet, att smärre

valmansgrupper lätt kunde förledas att af personliga eller lokala skäl

uppställa hvar sin egen kandidat. Omval skulle alltså sannolikt ofta

komma att inträffa, utan att dock, såsom utskottet förut framhållit, någon

säkerhet vunnes för att flertalets röster komme att bestämma valets utgång.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att herr Karlssons förevarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 mars 1900.

På utskottets vägnar:

G. RUDEBECIv.

Reservation:

af herrar friherre Barnekow, Dalm och Johnsson mot vissa delar af

motiveringen. _

Herr Blomberg har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.