Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 17 riksdagsordningen.
1900-03-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1900:3, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af § 17 riksdagsordningen.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 16 mars 1900, kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af § 17 riksdagsordningen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, n:o 53, har herr K. G. Karlsson i Göteborg hemstält,
att Riksdagen måtte antaga och till vidare grundlagsenlig behandling
förklara hvilande följande ändrade lydelse af riksdagsordningens § 17:
»Vid såväl elektors- som riksdagsmannaval tillkommer hvarje röstande
eu röst.
a För att vara vald till ledamot i Andra Kammaren, fordras att hafva
erhållit minst hälften af samtliga afgifva röster, skolande, om icke hela det
antal riksdagsmän, som väljas skall, vid första omröstningen erhållit nödigt
röstetal, ny omröstning snarast möjligt företagas till utseende af den eller
de återstående. Vid denna andra omröstning må endast röstas mellan dem,
som första gången, utan att vara valde, erhållit de flesta rösterna, till ett
antal af två gånger så många, som riksdagsmän då äro att välja; och äro
de välde, som dä de flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal skilje lotten.
Vid dessa val skola — —------------
hvilka enligt 14 § valrätt tillkommer.»
Till stöd för sin framställning har motionären hufvudsakligen anfört
följande: ö
Bill. till Riksd. Prut. 1900. 3 Sami. 3 Haft. (N:o 3.)
1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o S.
Det torde få anses såsom en sjelfklar och oomtvistad sats, att svenska
grundlagens andemening vore den, att vid riksdagsmannaval valmännens
flertal skall afgöra valets utgång, eller, med andra ord, att den valde
skall * vara ett uttryck för de önskningar och åsigter, som hysas af flertalet
bland de röstberättigade inom valkretsen.
Genom det sätt, hvarpå 17 § riksdagsordningen vore affattad, inträffade
emellertid ofta, att denna princip blefve frångången, och att ett
mindretal bland valmännen tillsatte kretsens riksdagsman. Att detta ofta
inträffade, vore ett så allmänt kändt sakförhållande, att motionären funne
det vara öfverflödigt att derför anföra bevis och exempel. Man såge
stundom rösterna splittras på tre å fyra kandidater i valkretsar, der endast
en representant skulle utses, och det hade till och med gått så långt, att
det på åtskilliga håll blifvit en omtyckt sport att genom uppställande af
s. k. sprängkandidater missleda valmännen för att genom på så sätt
orsakad splittring få igenom en kandidat, som omöjligen skulle blifva
vald medelst understöd från valmännens flertal.
En sådan representant företrädde sålunda endast en minoritet bland
valmännen; och då dertill komme, att i vårt land gällande rösträttsbestämmelser
förorsakade, att endast en liten minoritet af befolkningen
hade direkt inflytande på valen, så blefve, såsom någon en gång yttrat,
en riksdagsman, vald på ofvan beskinna sätt, representant för en minoritet
af minoriteten.
Till förekommande af dylika minoritetsval hade i andra länder stadgats,
att omval skulle ega rum, då ingen bland de uppstälda kandidaterna uppnått
s. k. absolut majoritet, eller, med andra ord, då ingen bland de
föreslagne fått minst halfva antalet af de afgifna rösterna. Den tankegång,
som läge till grund för ett sådant stadgande, vore för öfrigt ej
främmande för den svenska lagstiftningen, i ty att ända sedan ar 1862 eu
sådan bestämmelse vore fästad vid de mycket vigtiga valhandlingar, hvarigenom
landstingens ledamöter utsåges. Mot en dylik bestämmelse beträffande
riksdagsmannavalen kunde ju invändas, att ett omval vore förenadt
med både besvär och kostnad. Men för en hvar, som hade öga
för betydelsen af att ej grundprinciperna för ett sundt representationssätt
förrycktes, måste dessa olägenheter framstå som ojemförligt mycket mindre
än den olägenheten, att representanterna i vår Riksdag icke företrädde
valmännens flertal.
På det att man vid eventuelt omval skulle vara fullt säker på att
någon bland de uppstälda kandidaterna skulle erhålla absolut majoritet
och ej ytterligare omval blifva nödvändigt, måste man emellertid vara
betänkt på vidtagandet af något slags begränsning, så att ej ett huru stort
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
3
antal kandidater sola helst åter kunde uppställas. I detta afseende torde
vara lämpligt att återupptaga ett vid 1891 års riksdag väckt förslag,
hvartill idén varit hemtad från Tyskland, och som gått derpå ut, att vid
omvalet omröstning endast finge ske mellan dem, som förut fått högsta
röstetalen, och att antalet af dem, om hvilka då finge röstas, skulle begränsas
till jemt dubbla antalet mot dem, som skulle väljas. Om t. ex.
inom en valkrets tre riksdagsmän skulle väljas och endast en erhölle mera
än hälften af de afgifna rösterna, så förklarades denne vald, men för besättandet
af de två öfriga platserna måste ny omröstning ske mellan de
fyra, som kommit honom närmast i röstetal. Äfven borde, särskildt med
afseende fästadt vid de val, som skedde medelst elektorer, föreskrifvas,
att den andra omröstningen skulle försiggå fortast möjligt, då ju i fråga
om medelbara val den nya omröstningen kunde företagas, innan elektorerna
ännu hunnit åtskiljas.
En reform i den sålunda antydda rigtningen borde ej möta motstånd från
vare sig höger eller venster, ty dels vore den endast en följdrigtig länk
i den kedja af åtgärder, som syftade på att åt valmännens flertal bevara
bestämmanderätten öfver valen, och hvaraf en föregående länk återfunnes
i det beslut, hvarigenom i riksdagsordningens 25 § år 1894 infördes den
bestämmelsen, att, om valsedlar till större antal än hälften äro ogilda och
detta finnes inverka på valets utgång, nytt val skall anställas; dels
borde man äfven komma ihåg, att om än ens eget parti ena dagen
droge fördel af nu på detta område gällande bristfälliga lagar, så funnes
dock intet hinder för, att det nästa gång kunde förlora på detta osunda
lotteri.
Motionären har derjemte uttalat den förhoppningen, att konstitutionsutskottet,
för den händelse utskottet icke skulle finna den af honom föreslagna
formuleringen antaglig, men dock skulle anse tillräckliga skäl föreligga
för en ändring i af honom antydd rigtning, ville antingen sjelft
utarbeta sådant förslag eller ock föreslå Riksdagen att i skrifvelse till
Kong]. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen af
förslag till sådana ändringar i riksdagsordningen, som i förevarande afseende
visade sig behöfliga.
Den af motionären berörda frågan har vid flere tidigare tillfällen
varit föremål för Riksdagens pröfning. Genom motioner i Andra Kammaren
vid riksdagarne 1885 (n:o 143) och 1887 (n:o (18) föreslog sålunda
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
herr Petersson i Eksebo, att, derest vid val till riksdagsman i Andra Kammaren
ingen vid första omröstningen erhölle mer än hälften af de afgifna
rösterna, ny omröstning skulle anställas mellan dem, som erhållit de flesta
rösterna, till dubbla antalet af dem, som skulle väljas; och skulle vid
senare omröstningen den eller de vara valde, som erhållit de flesta rösterna.
Förslagen vunno emellertid icke vid någotdera tillfället vare sig understöd
af konstitutionsutskottet (uti. 1885, n:o 9 och 1887, n:o 4) eller bifall af
Riksdagens kamrar.
Äfven vid 1891 års riksdag framlades af herr Adelsköld (motion
i Första Kammaren n:o 35) och af herr G. Ericsson i Stockholm (motion i
Andra Kammaren n:o 169) olika förslag om införande i riksdagsordningen
af bestämmelser, enligt hvilka omval skulle ega rum, derest vid val till
riksdagsman icke någon vid den första omröstningen erhölle absolut majoritet.
Förslagen blefvo emellertid äfven denna gång afstyrka af konstitutionsutskottet
(uti. n:o 6) och vunno icke heller någondera kammarens
bifall. Deremot antogs på utskottets tillstyrkan vid nämnda riksdag
såsom hyflande ett förslag om sådant tillägg till § 25 riksdagsordningen,
att, om valsedlar till större antal än hälften äro ogilda och detta tinnes
inverka på valets utgång, nytt val skall anställas; och efter att vid 1894
års riksdag hafva blifvit af Riksdagen slutligen antaget, blef detta tillägg
till § 25 riksdagsordningen jemväl af Kongl. Maj:t gilladt.
Konstitutionsutskottet innevarande år har icke funnit anledning att
frångå den uppfattning i föreliggande fråga, som konstitutionsutskottet vid
flere föregående riksdagar uttalat, och som Riksdagen jemväl alltid genom
sitt beslut visat sig godkänna.
Till en början vill utskottet framhålla, att ett genomförande af motionärens
förslag icke erbjuder tillräckliga garantier för att verkligen det
mål vunnes, som motionären säger sig åsyfta.
Äfven om man i likhet med motionären inskränker sina fordringar
på att »valmännens flertal skall afgöra valet» derhän, att den valde icke
behöfver hafva erhållit minst hälften af valkretsens hela röstetal, utan
blott minst hälften af deras röster, som instält sig vid valet, så framgår
vid närmare granskning af motionärens förslag, att icke ens i detta hänseende
detsamma erbjuder nödig trygghet för att det senare valet komme
att blifva ett säkert uttryck för majoritetens mening. Ty ehuru vid detsamma
omröstning endast finge ske bland dem, som förut fått de
högsta röstetalen, till ett antal af två gånger så många, som skola väljas,
kunde det dock, såsom konstitutionsutskottet redan vid föregående tillfällen
påpekat, komma att inträffa, att t. ex. i en stad, som hade att utse
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
5
två riksdagsmän, och der 1,000 valmän deltoge i valet, dervid af de 4
personer, som vid det senare valet komme under omröstning, A. erhölle
900, B. och C. hvardera 450 och D. 200 röster.
Jemväl vid val, der blott en riksdagsman vore att välja, kunde fall
inträffa, då äfven ett genomförande af motionärens förslag icke betryggade
majoritetens rätt. Om t. ex. i en sådan valkrets majoritetspartiet vid den första
omröstningen af olika skäl splittrat sig, så att A. och B. erhölle hvardera
200 röster samt derjemte några stänkröster förekomme, hvaremot tvenne
minoritetspartier gåfve sina kandidater C. och D. respektive 225 och 210
röster, så skulle vid det slutliga valet endast dessa tvenne få komma under
omröstning, men deremot icke någon representant för valkretsens starkaste
parti, och för detta partis representation i Riksdagen skulle omvalet sålunda
icke komma att medföra någon vinst. För att man i dylika situationer
under alla förhållanden skall erhålla endast majoritetsval, erfordras alltså
att de kandidater, hvilka vid omvalen få komma under omröstning, blott
steg för steg utsöndras och att vid behof mer än ett omval får ega rum.
Att ett majoritetsval icke blefve betryggadt genom antagande af
motionärens förslag visar sig än ytterligare, om man tager hänsyn jemväl
till sådana fall, då ett antal röster blir kasseradt på grund af något af de
väljande begånget misstag. Enligt motionärens förslag skulle omval ega
rum, derest vid det första valet icke någon erhållit »minst hälften af
samtliga afgifna röster», men vid det senare valet endast få röstas mellan
ett visst antal af dem, som vid förra valet erhållit röster. Motionären
synes sålunda hafva afsett, att den enligt hans förslag vid det första valet
erforderliga majoriteten skulle anses vunnen, först om någon erhållit minst
hälften af vid detta val både godkända och kasserade röster tillsammantagna;
men härvid kunna fall inträffa, då för en majoritet bland valmännen
ställningen blir föga mera tillfredsställande än med nu gällande
bestämmelser. Om t. ex. vid ett riksdagsmannaval A. erhållit 200 röster,
som dock måste kasseras, samt B. 125 och C. 100, så skulle, derest —
såsom utskottet i likhet med konstitutionsutskottet vid 1891 års riksdag
vill antaga såsom gifvet — A. icke finge räknas med bland dem, som
vid det senare valet komme under omröstning, majoriteten blifva vid
detta val inskränkt till att rösta på dem, som minoriteten uppstält.
Om man åter — såsom förhållandet är i åtskilliga främmande länder,
der s. k. absolut majoritet fordras — skulle inskränka krafvet på en
sådan majoritet derhän, att den vore vald, som erhållit minst hälften af
de vid valet godkända rösterna, så är det, såsom jemväl konstitutionsutskottet
vid 1891 års riksdag påpekat, tydligt, att endast ett fåtal röster
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
behöfde kasseras för att eu minoritet bland de röstande kunde komma
att bestämma valets utgång.
Hvad som sålunda i fråga om omedelbara val gäller den af motionären
föreslagna bestämmelsen, nemligen att den icke skulle medföra
trygghet för att det af honom åsyftade målet vunnes, gäller slutligen
äfven beträffande medelbara val. Motionären har nemligen förbisett, att
vid dylika val denna trygghet icke skulle vinnas blott derigenom, att
man föreskrifver omval, derest vid sjelfva riksdagsmcinnawalet ingen erhållit
absolut majoritet, utan att konseqvensen ock bjöde, det en liknande föreskrift
antoges att gälla äfven för elektorsvalen.
I detta sammanhang vill utskottet också erinra derom, att då motionären
till stöd för sitt yrkande framhållit, att absolut majoritet erfordras
vid val till landstingsmän, utskottet icke kan finna detta exempel tillämpligt
på nu föreliggande fråga. Vid landstingsmannaval råder nemligen den
väsentliga skilnad från tillvägagångssättet vid de allra flesta riksdagsmannaval,
att landstingsmännen väljas genom elektorer, och att ett
eventuelt omval sålunda kan förrättas omedelbart efter den första omröstningen.
Af det nu anförda torde framgå, att ett genomförande af motionärens
förslag icke skulle komma att medföra säkerhet för att ens majoriteten
af de i ett riksdagsmannaval deltagande, än mindre valmännens
majoritet, alltid komme att bestämma utgången af valet.
Motionären synes emellertid anse de fall, då den till riksdagsman
valde icke erhållit minst hälften af de afgifna rösterna, så talrika, att en
ändring af grundlagen i den af honom föreslagna rigtning redan derför
är af behofvet påkallad; »att detta» — minoritetsval — »ofta inträffar»,
säger han, »är ett så allmänt kändt sakförhållande, att jag finner det vara
öfverflödigt att härför anföra bevis och exempel.»
Härutinnan kan utskottet dock icke dela hans åsigt. Freqvensen
af dylika s. k. minoritetsval under tiden 1872—1899 framgår af följande
tabell, som utskottet till belysning deraf låtit upprätta med ledning af
den officiella statistiken öfver riksdagsmannavalen:
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
7
Tabell öfver antalet s. k. minoritetsval åren 1872—1899.
Riksdagamanna-
valet år
Antalet valde, som af de afgifna '')
rösterna erhållit
Hela antalet riksdagsmän
20—40 %
40—
so %
20
-so %
Landsbygden
Städerna
Summa
% af hela an-
talet valde
Landsbygden
Städerna
Summa
Summa för
| hela riket
% af hela an-
talet valde
Omedel-
bara val
Medel-
bara val
Omedel-
bara val
Medel-
bara val
1872..................
13
6
3
22
11,3 %
13
9
5
27
49
25,3 %
194
1875...................
13
3
1
17
8,6 %
19
6
5
30
47
23,7 %
198
1878 ..................
14
—
2
16
7,8 %
22
11
3
36
52
25,5 %
204
1881..................
8
1
2
11
5,3 %
22
8
8
38
49
23,8 %
206
1884...................
12
2
2
16
7,5 %
18
6
9
33
49
22,9 %
214
1887 förra valet .....
4
—
—
4
1,8 %
4
1
—
5
9-
4,1 %
221
1887 senare valet ..
5
—
23* 2)
282)
12,6 %
15
1
1
17
452)
20,3 %
222
1890...................
7
—
1
8
3,5 %
14
—
7
21
29
12,7 %
228
1893 ..................
7
—
2
9
3,9 %
14
1
8
23
32
14,0 %
228
1896....................
3
—
1
4
1,7 %
16
—
2
18
22
9,6 %
230
1899.................
1
—
1
2
0,9 %
16
—
6
22
24
10,4 %
230
Af denna tabell framgår först, att antalet af de fall, vid hvilka den
valde icke erhållit minst hälften af de afgifna rösterna, vid de senaste
riksdagsmannaval varit betydligt lägre än tidigare. Mot 49 sådana
minoritetsval år 1872 och 47 år 1875 svara 1896 och 1899 respektive 22
och 24. Minskningen är så mycket mer påfallande, som under samma tid
riksdagsmännens antal icke obetydligt ökats, och under det att 1872 mer
än 25 procent af hela antalet valde erhållit mindre än halfva antalet af
de afgifna rösterna, var motsvarande siffra vid valet 1899 blott 10,4 procent.
Granskar man närmare de s. k. minoritetsval, hvilka ännu förekomma,
finner man emellertid äfven, att det största och ett alltjemt stigande
antal bland dem utgöres af sådana val, då den valde erhållit mellan
40 och 50 procent af samtliga afgifna röster. De fall åter, då den valde
icke erhållit mer än 20—40 procent af de afgifna rösterna, äro deremot
jemförelsevis ganska få: vid de två senaste valen är antalet endast 4 och
2, utgörande blott 1,7 och 0,9 procent af hela antalet välde.
0 Afgifna röster i denna statistik omfatta både godkända och kasserade.
2) I denna siffra ingår antalet af de för Stockholm valde.
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
Men om sålunda det inom en valkrets vid något enstaka tillfälle
fortfarande komme att inträffa, att den till riksdagsman valde icke blifvit
utsedd af valmän, som hade absolut majoritet inom kretsen, så har utskottet
icke kunnat finna sådana undantagsfall vara af den betydelse, att
fördenskull ett bifall till motionärens förslag vore att förorda. Af ett sådant
val framginge, att icke någon kandidat omfattats med synnerligt intresse
af valmännens flertal, och om i följd häraf en minoritet inom valkretsen
blefve representerad i Riksdagen, torde ett dylikt förhållande så
mycket mindre böra betraktas såsom någon synnerlig olägenhet, som äfven
hos oss tanken att vid val låta minoriteten blifva i någon mån representerad
visat sig icke sakna sympatier.
Om alltså ett antagande af motionärens förslag icke skulle medföra
synnerliga fördelar, så skulle det å andra sidan enligt utskottets åsigt lätt
kunna komma att framkalla ganska stora olägenheter. I nu gällande bestämmelser,
enligt hvilka den, som erhållit de flesta rösterna, omedelbart
förklaras vald, ligger en maning till valmännen inom en valkrets att så
vidt möjligt söka ena sig. En bestämmelse sådan som den af motionären
föreslagna skulle deremot uppenbarligen, på samma gång den tvifvelsutan
komme att befordra de af motionären öfverklagade försöken att genom
uppställande af s. k. sprängkandidater missleda valmännen, äfven derigenom
komma att framkalla ökad splittring vid det första valet, att smärre
valmansgrupper lätt kunde förledas att af personliga eller lokala skäl
uppställa hvar sin egen kandidat. Omval skulle alltså sannolikt ofta
komma att inträffa, utan att dock, såsom utskottet förut framhållit, någon
säkerhet vunnes för att flertalets röster komme att bestämma valets utgång.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
att herr Karlssons förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 mars 1900.
På utskottets vägnar:
G. RUDEBECIv.
Reservation:
af herrar friherre Barnekow, Dalm och Johnsson mot vissa delar af
motiveringen. _
Herr Blomberg har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet.
Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1900.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.