Sök i Ratio Lex

Memorial, angående talmannens i Andra Kammaren vägran af proposition på yrkande, att framlagd voteringsproposition icke måtte godkännas.

1900-04-05 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1900:4, Memorial, angående talmannens i Andra Kammaren vägran af proposition på yrkande, att framlagd voteringsproposition icke måtte godkännas.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1900, kl. 5 e. in.

Konstitutionsutskottets memorial, angående talmannens i Andra

Kammaren vägran af proposition på yrkande, att framlagd

voteringsproposition icke måtte godkännas.

Sedan Kongl. Maj:t uti sin proposition angående statsverkets tillstånd

och behof i punkten 23 under fjerde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen,

bland annat, att »för fortsatt stärkande af landets fasta försvar

bevilja 4,853,100 kronor samt till utgående under år 1901 deraf anvisa

2,147,500 kronor», hemstälde statsutskottet uti sitt utlåtande n:o 5 i

punkten 24:o mom. b), att Riksdagen måtte »för fortsatt stärkande af

landets fasta försvar bevilja 4,853,100 kronor samt till utgående under

år 1901 deraf anvisa 2,147,500 kronor», hvaremot reservanter inom

utskottet yrkade, att Riksdagen måtte »på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts

framställning i ämnet, att Riksdagen, för fortsatt stärkande af landets

nuvarande fasta försvar, å extra stat för år 1901 anvisar 2,147,500

kronor». Vid detta ärendes behandling i kamrarne den 17 nästlidne

mars, hvarvid inom båda kamrarne votering verkstäldes mellan statsutskottets

förslag och reservanternas, blef af Första Kammaren statsutskottets

förslag antaget, hvaremot Andra Kammaren biföll det af

reservanterna framstälda yrkandet.

Då kamrarne sålunda i ärendet fattat olika beslut, framlade statsutskottet

i tredje punkten af sitt memorial n:o 45, med förmälan att

de olika besluten icke kunnat af utskottet sammanjemkas, för frågans

Bill. till liiksd. Prof. 1900. 3 Samt. 4 Höft. (N:o 4) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

afgörande genom gemensam omröstning följande förslag till voteringsproposition

:

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen må

för fortsatt stärkande af landets fasta försvar bevilja 4,853,100 kronor

samt till utgående under år 1901 deraf anvisa 2,147,500 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, på

det sätt bifallit Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, att Riksdagen, för

fortsatt stärkande af landets nuvarande fasta försvar, å extra stat för

år 1901 anvisat 2,147,500 kronor.»

Enligt utdrag af Andra Kammarens protokoll för den 31 nästlidne

mars har, vid föredragning af omförmälda tredje punkt i statsutskottets

nyssnämnda memorial n:o 45, efter det talmannen på anförda

skäl vägrat framställa proposition på gjordt yrkande derom, att

den i denna punkt framlagda voteringsproposition icke måtte godkännas,

samt kammaren förklarat, att nämnda yrkande skall till proposition upptagas,

öfverläggningen blifvit, jemlikt 61 § riksdagsordningen, förklarad

hvilande och målet förvisadt till konstitutionsutskottet för den i nämnda

paragraf omförmälda åtgärd.

Talmans rätt att vägra proposition bestämmes genom § 61 riksdags-''

ordningen på följande sätt:

»Talman må ej vägra proposition, utom när han finner väckt fråga

strida mot grundlags lydelse; och bör han då alltid anföra skälen till

sin vägran.»

Enligt detta grundlagsbud eger således talman ovedersägligen

rätt att vägra proposition på sådana yrkanden, som han finner strida

mot grundlagens lydelse. Från denna bestämmelse om talmannens rätt

att pröfva en väckt frågas grundlagsenlighet känna grundlagar^ icke

något undantag, och yrkanden rörande af vederbörligt utskott uppsatta

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

3

förslag till voteringspropositioner för gemensam omröstning måste alltså

äfven vara föremål för sådan pröfning. Under den tid, då 1810 års

riksdagsordning gälde, begagnade ståndens talmän äfven med afseende

å uppsatta voteringspropositioner mer än en gång den rätt att vägra

proposition, som i denna riksdagsordnings § 55 fans stadgad, och då

med anledning deraf konstitutionsutskottets pröfning och afgörande i

vederbörlig ordning påkallades, blef visserligen vid 1856—58 årens

riksdag denna talmannens rätt af utskottets majoritet förnekad, men

deremot vid 1862—63 årens riksdag af enhälligt konstitutionsutskott

den propositionsvägran godkänd, som bondeståndets talman utöfvat, då

han förklarat sig icke grundlagsenligt kunna framställa proposition om

afslag å en af statsutskottet framlagd voteringsproposition. Äfven under

vårt nuvarande representationsskick har denna rätt till propositionsvägran

i dylika frågor blifvit vid olika tillfällen utöfvad af talmännen

i såväl Första som Andra Kammaren — så 1872 och 1884 i båda

kamrarne samt 1873 och 1892 i Första Kammaren — hvarvid kamrarne

alltid låtit vid talmännens vägran bero.

I § 61 riksdagsordningen heter det vidare: »Derest Kammaren

ändock yrkar proposition, skall talman ega att förklara öfverläggningen

hvilande, och målet förvisas då till Konstitutionsutskottet, som det

åligger att ofördröjligen inkomma med motiveradt och bestämdt utlåtande

öfver frågans stridighet eller enlighet med grundlagen.»

För utskottet har således till pröfning förelegat frågan, huruvida

det i Andra Kammaren framstälda yrkandet, att ofvan omförmälda

voteringsproposition icke skall godkännas, är stridande mot eller enligt

med grundlagen.

Beträffande gemensamma omröstningar stadgas i § 65 riksdagsordningen:

»När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller om

reglementariska föreskrifter för Riksbanken, dess inkomster och utgifter,

eller om ansvarsfrihet för Fullmägtige i Riksbanken, eller om Riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne

fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag

varda sammanjemkade, skola begge Kamrarne hvar för sig rösta om

de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening,

som dervid erhåller de flesta ledamöters af båda Kamrarne sammanräknade

röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan

omröstning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas

och förseglas eu sedel, hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade

rösterna utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet

redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

Då de uti nu ifrågavarande voteringsproposition intagna, sins

emellan olika beslut, hvaruti hvardera kammaren stannat, uppenbarligen

gälla en statsutgift;

då den stridighet, som föreligger mellan besluten, endast hänför

sig till utgiftens belopp och ändamål, och icke med någotdera af dessa

beslut förbundits något sådant vilkor eller någon sådan annan bestämmelse,

att sammanstämmande beslut af båda kamrarne derom är erforderligt;
då

icke heller någotdera af dessa beslut i öfrigt är af beskaffenhet,

att proposition å bifall till detsamma — hvilken proposition redan

vid frågans föregående behandling utan invändning fått i hvardera

kammaren framställas och göras till föremål för votering — grundlagsenligt

kan förvägras;

då derjemte i den framlagda voteringspropositionen hvardera

kammarens beslut är fullständigt och rigtigt återgifvet; och

då slutligen vederbörligt utskott förklarat sig icke kunna föreslå

någon sammanjemkning af de stridiga besluten;

finner utskottet den föreliggande frågan vara af beskaffenhet, att,

jemlikt § 65 riksdagsordningen, gemensam omröstning deri skall ega

rum. Ett bifall till det i Andra Kammaren framstälda yrkandet om

afslag å den framlagda voteringspropositionen skulle sålunda förhindra

en gemensam votering, som grundlagsenligt borde företagas.

På grund häraf får konstitutionsutskottet förklara,

att den i Andra Kammaren väckta fråga derom,

att statsutskottets i tredje punkten af dess memorial

U:o 45 framlagda förslag till voteringsproposition icke

skall godkännas, är stridande mot grundlagens lydelse,

och att således kammarens talman grundlagsenligt förfarit,

då han vägrat proposition på detta yrkande.

Stockholm den 5 april 1900.

På utskottets vägnar:

G. RUDEBECK.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

5

Reservationer:

af herr Trygger, som anfört:

»I sitt memorial n:o 45 har statsutskottet, under tredje punkten,

för der omhandlade ärendes afgörande genom gemensam omröstning

föreslagit voteringsproposition af viss lydelse. Vid behandling i Andra

Kammaren af den af utskottet sålunda väckta frågan har, efter hvad

de i konstitutionsutskottet företedda protokollsutdrag utvisa, talmannen

med förmälan, att under öfverläggningen framstälts två yrkanden, dels

på godkännande af den föreslagna voteringspropositionen och dels på

afslag å densamma, uttalat, att ett bifall till yrkandet om icke godkännande

af voteringspropositionen skulle stå i uppenbar strid med

stadgandet i 65 § riksdagsordningen, samt förklarat sig förhindrad att

framställa proposition å detta yrkande. Sedan kammaren ändock fordrat

proposition, har målet jemlikt 61 § riksdagsordningen förvisats till

konstitutionsutskottet.

Det spörsmål, som utskottet med anledning af denna remiss har

att i första rummet besvara, är icke det, om i förevarande fall gemensam

votering bör jemlikt 69 § regeringsformen och 65 § riksdagsordningen

ega rum eller ej, utan det, huruvida äfven under förutsättning,

att med dessa §§, rätt tolkade, skulle öfverensstämma, att gemensam

votering bör anställas, talmannen må ega stöd i grundlag lör sin

åtgärd att, på sätt skett, söka framtvinga sådan votering. Klart är,

att den omständigheten, att grundlagen ålagt Riksdagen eller en kammare

vissa förpligtelser, icke i och för sig föranleder dertill, att dessa

förpligtelsers fullgörande skall genom talmannens eller annans åtgärd

kunna uttvingas. Endast för de fall, der en dylik befogenhet blifvit i

grundlagen talmannen uttryckligen tillagd, kan densamma honom tillerkännas.

I nu förevarande fall lärer intet annat grundlagsstadgande

kunna ifrågasättas vara tillämpligt än det i 61 § riksdagsordningen

innefattade. Enligt denna § eger talman vägra proposition endast för

den händelse han finner »väckt fråga strida mot grundlags lydelse».

Detta stadgande återgifves nu af konstitutionsutskottet så, att talman

eger »rätt att vägra proposition på sådana yrkanden, som han finner

strida mot grundlagens lydlse». Ett yrkande om bifall eller om afslag

i en väckt fråga uppfattas af utskottet såsom något från sjelfva frågan

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

skild!, såsom i sig innefattande en ny väckt fråga. Med denna uppfattning

skulle alltså 61 § riksdagsordningen gifva talmannen rätt att

genom propositionsvägran icke blott undandraga kammarens pröfning

en fråga, som alldeles icke eller i sin förevarande form icke grundlagsenligt

kan blifva föremål för Riksdagens behandling eller beslut, utan

äfven å en proposition i en behörigen väckt fråga framtvinga det svar,

ja eller nej, som talmannen, låt vara med full rätt, anser kammaren

af grundlagen förpligtad att afgifva.

I betraktande af stadgandena i 83 och 84 §§ regeringsformen:

»Ej må någon för framtiden gällande förklaring af grundlagarna stadgas,

utan på det sätt, som vid ändringar i dem iakttagas bör» och

»Grundlagarna skola efter deras ordalydelse i hvarje särskild! fall tilllämpas»,

synes mig en sådan befogenhet för talmannen icke kunna ur

61 § riksdagsordningen härledas, helst en dylik uppfattning skulle komma

i strid med stadgandet i 60 § riksdagsordningen, att en framstäld proposition

»skall alltid endast med ja eller nej besvaras». Framställes en

fråga, måste det ankomma på den tillfrågade, huruvida han vill svara

ja eller nej. År den, till hvilken frågan ställes, inskränkt till att svara

blott ja eller blott nej, är frågans framställande utan ändamål. Antingen

skall sj elfva frågan icke framställas, eller ock måste friheten att

besvara den på sätt 60 § riksdagsordningen förutsätter, lemnas oförkränkt.

—

Den fråga, som i förevarande fall förelegat till Andra Kammarens

afgörande, har varit ofvan omförmälda, af statsutskottet afgifna förslag

till voteringsproposition. Då kammarens talman af de beträffande detta

förslag gjorda yrkanden vägrat upptaga icke bifallsyrkandet, utan blott

afslagsyrkandet, har talmannen dermed otvetydigt ådagalagt, att han

ansett sjelfva den väckta frågan ej strida mot grundlags lydelse. Vid

sådant förhållande finner jag 61 § riksdagsordningen icke innefatta

stöd för en propositionsvägran i afseende å yrkandet, att ifrågavarande

förslag till voteringsproposition icke måtte godkännas; och har jag ansett

utskottets utlåtande böra affattas i öfverensstämmelse härmed.»

af herr Johnsson, som anfört:

»Jag förenar mig i den af herr professor Trygger afgifna reservation.

Utskottet har icke, i anledning af förevarande remiss, att yttra

sig derom, huruvida gemensam votering efter den föreslagna voteringspropositionen

bör jemlikt riksdagsordningen § 65 ega rum, utan i första

rummet deröfver, huruvida talmannen egt stöd i grundlagarne för sitt

förfarande att, genom att vägra proposition, söka framtvinga en ge
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

7

mensam votering. Någon meningsskiljaktighet borde ej råda derom,

att den befogenhet och deraf följande förpligtelse^ som äro i grundlagar^

för ärendenas behandling och besluts fattande i kamrarne föreskrifna,

måste af kamrarne iakttagas och till efterlefnad gälla, men

icke kunna genom talmannens veto framtvingas. Den i § 60 riksdagsordningen

stadgade bestämmelse »proposition skall alltid endast med

ja eller nej besvaras» kan grundlagsstiftaren ej hafva afsett att omintetgöra

genom lydelsen i § 61: »Talman må ej vägra proposition,

utom när han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse». Då

grundlagen tydligen med väckt fråga afser förslag eller yrkanden, som

framställas inom den ena kammaren, och å hvilka frågor talman kan

vägra proposition, då deras innehåll, enligt talmannens uppfattning,

strida mot grundlags lydelse, så är förhållandet helt annat med de utlåtanden,

som, jemlikt § 56 riksdagsordningen, afgifvas af ett utaf

Riksdagen för beredande af Kongl. Maj:ts proposition eller af enskild

riksdagsman väckt motion tillsatt utskott. Sådana utlåtanden äro alltför

vigtiga och i riksdagsgöromålen af alltför ingripande art för att af

talmannen kunna undandragas kamrarnes behandling i enlighet med

§§ 59 och 60 riksdagsordningen.

Konstitutionsutskottet har ansett sig kunna till stöd för sin mening

åberopa ett fall från 1862—1863 års riksdag, då nemligen talmannens

i Bondeståndet vägran att framställa proposition på yrkande,

att statsutskottets förslag till voteringsproposition för votering i förstärkt

statsutskott skulle äfslås, blef af konstitutionsutskottet godkänd.

En jemförelse emellan det åberopade och det nu föreliggande förhållandet

lärer emellertid ej utvisa annat, än att olikheterna mellan dåvarande

och nuvarande representationsformer äro af beskaffenhet, att

den af utskottet dragna slutsats ej kan anses fullt motiverad. Efter

att två stånd stannat mot två beträffande statsutskottets hemställan

om afslag å Kongl. Maj:ts proposition rörande kostnadsersättning

till tjenstemän för resor i vissa tjensteärenden, hade statsutskottet

framlagt förslag till voteringsproposition för frågans afgörande genom

omröstning i förstärkt statsutskott. Denna proposition blef af tre

stånd gillad, och det blef således af dem erkändt, att ärendet var

af natur att, enligt § 69 regeringsformen, vara underkastadt omröstning

i förstärkt utskott. Om än olika meningar kunna göra sig gällande,

huruvida frågan var af sådan natur — och äfven nu äro meningarne

härom delade beträffande alldeles enahanda frågor — kan ej förnekas,

att förhållandet är ett helt annat mellan de två kamrarna, än

det var mellan ett stånd, som ej godkände proposition för dess af
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Memorial, N:0 4

görande i förstärkt utskott, och tre stånd, hvilka, om de varit ense i

sakfrågan, skulle hafva afgjort den med Rikets Ständers magt enligt

§ 69 regeringsformen. Från den omständigheten, att dåvarande konstitutionsutskott

ej tillerkände ett stånd veto mot tre stånds öfverensstämmande

mening, leder ingen analogi till det antagandet, att ej den

ena af de två kamrar, som i alla frågor hafva lika behörighet och

myndighet, skulle ega att mot medkammaren häfda sin mening angående

gemensam votering.

Men då konstitutionsutskottet till stöd för sitt beslut ansett sig

böra åberopa nämnda, af 1862—1863 års riksdags konstitutionsutskott

afgifna utlåtande, så lärer utskottet hafva bort utsträcka jemförelsen

till andra, af konstitutionsutskottet under 1810—1866 års statsskick afgifna

utlåtanden i frågor, som stå i full analogi med den, som nu

förelegat utskottet till afgörande. — I detta afseende tillåter jag mig

att åberopa ett af 1856—1858 års konstitutionsutskott afgifvet utlåtande

angående till utskottets afgörande hänskjuten fråga angående af talmannen

i Bondeståndet vägrad proposition på inom ståndet vid föredragning

af frågor om åtskilliga voteringspropositioner framstäldt yrkande,

dervid utskottet anfört, bland annat:

»Enligt utdrag af Bonde-Ståndets protokoll för den 15:de innevarande

December, från Ståndet aflemnadt den 16:de och i Konstitutionsutskottet

föredraget den 17:de i samma månad, har, vid föredragning

i Ståndet af Stats-Utskottets Memorial N:o 173, med förslag till

samman]emkning eller voteringspropositioner i anledning af Riks-Ståndens

skiljaktiga beslut, rörande åtskilliga till Riks-statens 6 och 7

Hufvudtitlar hörande frågor, samt N:o 182, med förslag till voteringspropositioner

i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i fråga

om löneförbättring för Krigs-Hofrättens civile embets- och tjenstemän,

Bonde-Ståndets Talman, på anförde skäl, vägrat proposition å bifall till

3, 4, 9, 10, 11, 12 och 13 punkterna af först nämnda Memorial, och å

det sednare i sin helhet, hvarefter, då Ståndet icke desto mindre påyrkat

framställandet af dessa propositioner, öfverläggningen blifvit förklarad

hvilande och målen, jemte hvad deruti under diskussionen inom Ståndet

förekommit, förvisats till Konstitutions-Utskottet med anmodan, att, så

vidt ske kunde, inom nästkommande Fredags afton den 18:de innevarande

månad afgifva motiveradt och bestämdt utlåtande öfver frågornas

stridighet eller enlighet med Grundlagen.»

»Vid fullgörandet af det Konstitutions-utskottet sålunda lemnade

uppdrag, har Utskottet funnit sig först böra undersöka, huruvida de

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N-''o 4. 9

ärenden, vid hvilkas föredragning proposition å bifall blifvit vägrad,

vore. sådane, att Talmannen vid deras föredragning egde befogenhet

att ingå i undersökning och pröfning af deras innehålls större eller

mindre öfverensstämmelse med Grundlagarne. Utskottet har dervid

inhemtat, att då vid 1840 och 1841 årens riksdag Bonde-Ståndets Talman

vägrat framställa proposition till antagande i dess helhet af ett

Stats-Utskottets utlåtande, hvilket han förmenade innehålla en grundlagsvidrig

hemställan, Konstitutions-Utskottet ogillat denna vägran och

yttrat (Memorialet n:o 10) bland annat, följande: »Utskottet bör härvid

först anmärka, att Riksdagsordningens 45 §, som i allmänhet omtalar

Landtmarskalks och Talmans rättigheter, deribland väl upptager den

att göra, men icke den att vägra proposition. Icke eller är en sådan

rätt hvarken uttryckt uti, eller en nödvändig följd af den i RiksdagsOrdningens

§ 23, mom. 2 införda Landtmarskalks- och Talmans-eden

och den deri innehållna försäkran, att med all förmåga upprätthålla och

försvara Konungamagten och Riksens Ständers rättigheter. Om Grundlagarnes

stiftare verkligen tänkt sig rättigheten att vägra proposition

så vigtig, så vidsträckt som man sedan föregifvit, synes den åtminstone

i ettdera af nämnda lagrum hafva bordt få en plats. Då så icke skett,

anser Utskottet redan häraf följa, att Talmännen icke, enligt våra

Grundlagars ordalydelse, kunna anses utgöra det vigtiga och mägtiga

återhållande element i Svenska National-Representationen, som de genom

den vidsträckta tolkningen af rättigheten att vägra proposition skulle

blifva.

Det är först i Riksdags-Ordningens § 55, som Landtmarskalks

och Talmans rättighet att vägra proposition omtalas, och det förtjenar

uppmärksamhet, att den blott nämnes för att begränsas. Landtmarskalk

och Talman, bjudes der, må ej kunna vägra proposition, utom i det

fall, då han finner en väckt fråga bokstafligen strida mot Grundlagarnes

lydelse. I slutet af samma § nämnes, att, om ett, i följd af propositions

vägrande, till Konstitutions-Utskottet hänskjutet mål af samma

Utskott ansetts grundlagstridigt, den, som motionen gjort, må, der honom

så godt synes, vända sig till Konstitutions-Utskottet, på sätt, som Regerings-Formens

§ 84 föreskrifver. Då det, lindrigast sagdt, vore besynnerligt,

att blott lemna motionärer denna rätt, i fall äfven andra vore

underkastade samma äfventyr, leder hela §:ens sammanhang otvunget

till den tolkning, att hvad i början kallas väckt fråga, är ingenting

annat, än hvad i slutet kallas motion, och att de väckta frågor, å Indika

Landtmarskalk eller Talman kan vägra proposition, endast äro de i

Dih. till Rilcsd. Prof. 1900. 3 Sami. 4 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o å.

Riksdags-Ordningens § 48 mom. 4 omtalade motioner af någon vid

Riksdagen då närvarande Ståndets Ledamot: en tolkning, som fullkomligen

styrkes af nästföregående 54 §, som föreskrifver, huru proposition

till fattande af ett definitivt beslut öfver en Konungens framställan,

eller ett Betänkande eller en af enskild Riksdagsman väckt fråga bör

inrättas.

Ordalydelsen af åberopade grundlags-paragrafer föranleder således

icke dertill, att Landtmarskalks och Talmans rätt att vägra proposition

sträcker sig längre, än till de i Ståndet väckta motioner; och då Grundlagarne,

enligt Regerings-Formens § 83 skola i hvarje särskild! fall

efter deras ordalydelse tillämpas, så är den Utskottet förelagda fråga

genom det anförda redan besvarad.»

Efter utveckling af de skäl, som talade för talmannens rätt att vägra

proposition på inom ett stånd af enskild riksdagsman väckt fråga, hade

1840—41 års konstitutionsutskott fortsatt:

»Helt annat är förhållandet med de Utlåtandeu, ett Utskott öfver

en af Konungen gjord proposition eller en enskild Riksdagsmans motion

afgifvit, Utlåtanden, hvilka äro ganska skilda från de frågor, hvilkas

väckande omnämnes i Regerings-Formens §§ 53, 56, 81, 87, 89, 107

samt Riksdags-Ordningens §§ 29, 33, 34, 37.

Utskotten, af alla fyra Riks-Stånden till frågornas utredande

och förslagens utarbetande utsedde och någon gång bemyndigade att

med Riksens Ständers rätt besluta, äro alltför vigtiga delar af vår

representation, att deras Utlåtanden böra på ofvan nämnda sätt af en

Talman kunna behandlas. Deras åtgärder äro underkastade Riks-Ståndens

pröfning, hvilken Talman icke bör kunna dem undanhålla. Faran af

en motsatt regel skulle icke undanrödjas derigenom, att Konstitutionsutskottet,

när Ståndet yrkar proposition, kommer i tillfälle att sig utlåta.

Utom det, att detta tillfälle skulle alldeles afskäras, då ett Stånd med

Talmannen vore ense att undandraga sig frågans behandling och derigenom

förlama de öfriga Ståndens verksamhet, kan Konstitutions-Utskottet

minst för sig dölja vådan, äfven i dess hand, af en sådan magt,

hvarigenom det i förening med en Talman, skulle kunna omintetgöra

icke blott den öfriga National-representationens, utan äfven hela folkets,

redan af de med ämnet mest bekante mäns utlåtande understödda önskan.»

1856—58 årens konstitutionsutskott yttrade härefter, bland annat,

följande:

»Vid följande riksdagar har icke förr, än i förevarande fall, någon

Talmans vägran att framställa proposition å bifall till ett Utskotts ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.

11

låtande varit dragen under Konstitutions-Utskottets skärskådande. Om

orsaken härtill också icke med full visshet kan antagas vara att finna

uti ett allmänt erkännande af riktigheten af 1840 och 1841 årens

Konstitutions-Utskotts ofvan anförda åsigter, så torde dock Konstitutionsutskottet,

då det synes företrädesvis åligga detta Utskott att vaka öfver

grundlagarnes säkra tolkning och undvika en ombytlig och vacklande

lagtillämpning, nu icke böra, utan särdeles bindande skäl, afvika från

åsigter, som, en gång bestämdt uttalade, sedermera under så många

riksdagar icke blifvit, åtminstone offentligen, jäfvade. Det torde ej

heller böra förbises, att om Lagstiftaren med »väckt fråga» i § 55

Riksdags-Ordningen förstått ej blott motioner, utan ock Utskotts alla

förslag, Konstitutions-Utskottets förslag då otvifvelaktigt hade blifvit

omnämnde och undantagne från den Talmännen uppdragna pröfningen

af Utskotts-förslags grundlagsenlighet, enär en dylik pröfning af

Konstitutions-Utskottets förslag tydligen vore orimlig, då Utskottet

sjelft skulle komma att döma i egen sak. — Den tolkning af Grundlagen,

som i omförmälda hänseende blifvit af Konstitutions-Utskottet

antagen, synes jemväl närmast öfverensstämma med ordalydelsen af de

i 49 § Riksdags-Ordningen sedermera intagna föreskrifter om behandlingen

hos Riks-Stånden af Utskottens dit öfverlemnade förslag.

Då Utskottet alltså, på anförda grunder, anser sig icke böra frångå

den åsigt, att en Talman är oberättigad att vägra proposition å bifall

till ett i grundlagsenlig ordning från ett Utskott insändt förslag, så får

Utskottet, som, vid sådant förhållande, icke bort ingå i någon pröfning

af de uppstäda och klandrade voteringspropositionernas grundlagsenlighet,

förklara Bondeståndets äskade proposition till bifall å 3, 4, 9, 10,

11, 12 och 13 punkterne i Stats-Utskottets Memorial N:o 173 och å

samma Memorial N:o 182, såsom ej grundlagsstridig, icke kunna af

Talmannen vägras.

På grund af det anförda anser jag, att talmannen saknat grundlagsenlig

rätt att vägra proposition å det framstälda yrkandet.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.