Memorial, angående talmannens i Andra Kammaren vägran af proposition på yrkande, att framlagd voteringsproposition icke måtte godkännas.
1900-04-05 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1900:4, Memorial, angående talmannens i Andra Kammaren vägran af proposition på yrkande, att framlagd voteringsproposition icke måtte godkännas.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1900, kl. 5 e. in.
Konstitutionsutskottets memorial, angående talmannens i Andra
Kammaren vägran af proposition på yrkande, att framlagd
voteringsproposition icke måtte godkännas.
Sedan Kongl. Maj:t uti sin proposition angående statsverkets tillstånd
och behof i punkten 23 under fjerde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen,
bland annat, att »för fortsatt stärkande af landets fasta försvar
bevilja 4,853,100 kronor samt till utgående under år 1901 deraf anvisa
2,147,500 kronor», hemstälde statsutskottet uti sitt utlåtande n:o 5 i
punkten 24:o mom. b), att Riksdagen måtte »för fortsatt stärkande af
landets fasta försvar bevilja 4,853,100 kronor samt till utgående under
år 1901 deraf anvisa 2,147,500 kronor», hvaremot reservanter inom
utskottet yrkade, att Riksdagen måtte »på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts
framställning i ämnet, att Riksdagen, för fortsatt stärkande af landets
nuvarande fasta försvar, å extra stat för år 1901 anvisar 2,147,500
kronor». Vid detta ärendes behandling i kamrarne den 17 nästlidne
mars, hvarvid inom båda kamrarne votering verkstäldes mellan statsutskottets
förslag och reservanternas, blef af Första Kammaren statsutskottets
förslag antaget, hvaremot Andra Kammaren biföll det af
reservanterna framstälda yrkandet.
Då kamrarne sålunda i ärendet fattat olika beslut, framlade statsutskottet
i tredje punkten af sitt memorial n:o 45, med förmälan att
de olika besluten icke kunnat af utskottet sammanjemkas, för frågans
Bill. till liiksd. Prof. 1900. 3 Samt. 4 Höft. (N:o 4) 1
2
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
afgörande genom gemensam omröstning följande förslag till voteringsproposition
:
»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen må
för fortsatt stärkande af landets fasta försvar bevilja 4,853,100 kronor
samt till utgående under år 1901 deraf anvisa 2,147,500 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, på
det sätt bifallit Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, att Riksdagen, för
fortsatt stärkande af landets nuvarande fasta försvar, å extra stat för
år 1901 anvisat 2,147,500 kronor.»
Enligt utdrag af Andra Kammarens protokoll för den 31 nästlidne
mars har, vid föredragning af omförmälda tredje punkt i statsutskottets
nyssnämnda memorial n:o 45, efter det talmannen på anförda
skäl vägrat framställa proposition på gjordt yrkande derom, att
den i denna punkt framlagda voteringsproposition icke måtte godkännas,
samt kammaren förklarat, att nämnda yrkande skall till proposition upptagas,
öfverläggningen blifvit, jemlikt 61 § riksdagsordningen, förklarad
hvilande och målet förvisadt till konstitutionsutskottet för den i nämnda
paragraf omförmälda åtgärd.
Talmans rätt att vägra proposition bestämmes genom § 61 riksdags-''
ordningen på följande sätt:
»Talman må ej vägra proposition, utom när han finner väckt fråga
strida mot grundlags lydelse; och bör han då alltid anföra skälen till
sin vägran.»
Enligt detta grundlagsbud eger således talman ovedersägligen
rätt att vägra proposition på sådana yrkanden, som han finner strida
mot grundlagens lydelse. Från denna bestämmelse om talmannens rätt
att pröfva en väckt frågas grundlagsenlighet känna grundlagar^ icke
något undantag, och yrkanden rörande af vederbörligt utskott uppsatta
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
3
förslag till voteringspropositioner för gemensam omröstning måste alltså
äfven vara föremål för sådan pröfning. Under den tid, då 1810 års
riksdagsordning gälde, begagnade ståndens talmän äfven med afseende
å uppsatta voteringspropositioner mer än en gång den rätt att vägra
proposition, som i denna riksdagsordnings § 55 fans stadgad, och då
med anledning deraf konstitutionsutskottets pröfning och afgörande i
vederbörlig ordning påkallades, blef visserligen vid 1856—58 årens
riksdag denna talmannens rätt af utskottets majoritet förnekad, men
deremot vid 1862—63 årens riksdag af enhälligt konstitutionsutskott
den propositionsvägran godkänd, som bondeståndets talman utöfvat, då
han förklarat sig icke grundlagsenligt kunna framställa proposition om
afslag å en af statsutskottet framlagd voteringsproposition. Äfven under
vårt nuvarande representationsskick har denna rätt till propositionsvägran
i dylika frågor blifvit vid olika tillfällen utöfvad af talmännen
i såväl Första som Andra Kammaren — så 1872 och 1884 i båda
kamrarne samt 1873 och 1892 i Första Kammaren — hvarvid kamrarne
alltid låtit vid talmännens vägran bero.
I § 61 riksdagsordningen heter det vidare: »Derest Kammaren
ändock yrkar proposition, skall talman ega att förklara öfverläggningen
hvilande, och målet förvisas då till Konstitutionsutskottet, som det
åligger att ofördröjligen inkomma med motiveradt och bestämdt utlåtande
öfver frågans stridighet eller enlighet med grundlagen.»
För utskottet har således till pröfning förelegat frågan, huruvida
det i Andra Kammaren framstälda yrkandet, att ofvan omförmälda
voteringsproposition icke skall godkännas, är stridande mot eller enligt
med grundlagen.
Beträffande gemensamma omröstningar stadgas i § 65 riksdagsordningen:
»När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller om
reglementariska föreskrifter för Riksbanken, dess inkomster och utgifter,
eller om ansvarsfrihet för Fullmägtige i Riksbanken, eller om Riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne
fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag
varda sammanjemkade, skola begge Kamrarne hvar för sig rösta om
de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening,
som dervid erhåller de flesta ledamöters af båda Kamrarne sammanräknade
röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid sådan
omröstning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren afläggas
och förseglas eu sedel, hvilken, i händelse de öfrige sammanräknade
rösterna utfalla lika, öppnas och afgör frågan. År pluralitet
redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.»
4
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
Då de uti nu ifrågavarande voteringsproposition intagna, sins
emellan olika beslut, hvaruti hvardera kammaren stannat, uppenbarligen
gälla en statsutgift;
då den stridighet, som föreligger mellan besluten, endast hänför
sig till utgiftens belopp och ändamål, och icke med någotdera af dessa
beslut förbundits något sådant vilkor eller någon sådan annan bestämmelse,
att sammanstämmande beslut af båda kamrarne derom är erforderligt;
då
icke heller någotdera af dessa beslut i öfrigt är af beskaffenhet,
att proposition å bifall till detsamma — hvilken proposition redan
vid frågans föregående behandling utan invändning fått i hvardera
kammaren framställas och göras till föremål för votering — grundlagsenligt
kan förvägras;
då derjemte i den framlagda voteringspropositionen hvardera
kammarens beslut är fullständigt och rigtigt återgifvet; och
då slutligen vederbörligt utskott förklarat sig icke kunna föreslå
någon sammanjemkning af de stridiga besluten;
finner utskottet den föreliggande frågan vara af beskaffenhet, att,
jemlikt § 65 riksdagsordningen, gemensam omröstning deri skall ega
rum. Ett bifall till det i Andra Kammaren framstälda yrkandet om
afslag å den framlagda voteringspropositionen skulle sålunda förhindra
en gemensam votering, som grundlagsenligt borde företagas.
På grund häraf får konstitutionsutskottet förklara,
att den i Andra Kammaren väckta fråga derom,
att statsutskottets i tredje punkten af dess memorial
U:o 45 framlagda förslag till voteringsproposition icke
skall godkännas, är stridande mot grundlagens lydelse,
och att således kammarens talman grundlagsenligt förfarit,
då han vägrat proposition på detta yrkande.
Stockholm den 5 april 1900.
På utskottets vägnar:
G. RUDEBECK.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
5
Reservationer:
af herr Trygger, som anfört:
»I sitt memorial n:o 45 har statsutskottet, under tredje punkten,
för der omhandlade ärendes afgörande genom gemensam omröstning
föreslagit voteringsproposition af viss lydelse. Vid behandling i Andra
Kammaren af den af utskottet sålunda väckta frågan har, efter hvad
de i konstitutionsutskottet företedda protokollsutdrag utvisa, talmannen
med förmälan, att under öfverläggningen framstälts två yrkanden, dels
på godkännande af den föreslagna voteringspropositionen och dels på
afslag å densamma, uttalat, att ett bifall till yrkandet om icke godkännande
af voteringspropositionen skulle stå i uppenbar strid med
stadgandet i 65 § riksdagsordningen, samt förklarat sig förhindrad att
framställa proposition å detta yrkande. Sedan kammaren ändock fordrat
proposition, har målet jemlikt 61 § riksdagsordningen förvisats till
konstitutionsutskottet.
Det spörsmål, som utskottet med anledning af denna remiss har
att i första rummet besvara, är icke det, om i förevarande fall gemensam
votering bör jemlikt 69 § regeringsformen och 65 § riksdagsordningen
ega rum eller ej, utan det, huruvida äfven under förutsättning,
att med dessa §§, rätt tolkade, skulle öfverensstämma, att gemensam
votering bör anställas, talmannen må ega stöd i grundlag lör sin
åtgärd att, på sätt skett, söka framtvinga sådan votering. Klart är,
att den omständigheten, att grundlagen ålagt Riksdagen eller en kammare
vissa förpligtelser, icke i och för sig föranleder dertill, att dessa
förpligtelsers fullgörande skall genom talmannens eller annans åtgärd
kunna uttvingas. Endast för de fall, der en dylik befogenhet blifvit i
grundlagen talmannen uttryckligen tillagd, kan densamma honom tillerkännas.
I nu förevarande fall lärer intet annat grundlagsstadgande
kunna ifrågasättas vara tillämpligt än det i 61 § riksdagsordningen
innefattade. Enligt denna § eger talman vägra proposition endast för
den händelse han finner »väckt fråga strida mot grundlags lydelse».
Detta stadgande återgifves nu af konstitutionsutskottet så, att talman
eger »rätt att vägra proposition på sådana yrkanden, som han finner
strida mot grundlagens lydlse». Ett yrkande om bifall eller om afslag
i en väckt fråga uppfattas af utskottet såsom något från sjelfva frågan
opaginerad Kontrollera mot PDF
0
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
skild!, såsom i sig innefattande en ny väckt fråga. Med denna uppfattning
skulle alltså 61 § riksdagsordningen gifva talmannen rätt att
genom propositionsvägran icke blott undandraga kammarens pröfning
en fråga, som alldeles icke eller i sin förevarande form icke grundlagsenligt
kan blifva föremål för Riksdagens behandling eller beslut, utan
äfven å en proposition i en behörigen väckt fråga framtvinga det svar,
ja eller nej, som talmannen, låt vara med full rätt, anser kammaren
af grundlagen förpligtad att afgifva.
I betraktande af stadgandena i 83 och 84 §§ regeringsformen:
»Ej må någon för framtiden gällande förklaring af grundlagarna stadgas,
utan på det sätt, som vid ändringar i dem iakttagas bör» och
»Grundlagarna skola efter deras ordalydelse i hvarje särskild! fall tilllämpas»,
synes mig en sådan befogenhet för talmannen icke kunna ur
61 § riksdagsordningen härledas, helst en dylik uppfattning skulle komma
i strid med stadgandet i 60 § riksdagsordningen, att en framstäld proposition
»skall alltid endast med ja eller nej besvaras». Framställes en
fråga, måste det ankomma på den tillfrågade, huruvida han vill svara
ja eller nej. År den, till hvilken frågan ställes, inskränkt till att svara
blott ja eller blott nej, är frågans framställande utan ändamål. Antingen
skall sj elfva frågan icke framställas, eller ock måste friheten att
besvara den på sätt 60 § riksdagsordningen förutsätter, lemnas oförkränkt.
—
Den fråga, som i förevarande fall förelegat till Andra Kammarens
afgörande, har varit ofvan omförmälda, af statsutskottet afgifna förslag
till voteringsproposition. Då kammarens talman af de beträffande detta
förslag gjorda yrkanden vägrat upptaga icke bifallsyrkandet, utan blott
afslagsyrkandet, har talmannen dermed otvetydigt ådagalagt, att han
ansett sjelfva den väckta frågan ej strida mot grundlags lydelse. Vid
sådant förhållande finner jag 61 § riksdagsordningen icke innefatta
stöd för en propositionsvägran i afseende å yrkandet, att ifrågavarande
förslag till voteringsproposition icke måtte godkännas; och har jag ansett
utskottets utlåtande böra affattas i öfverensstämmelse härmed.»
af herr Johnsson, som anfört:
»Jag förenar mig i den af herr professor Trygger afgifna reservation.
Utskottet har icke, i anledning af förevarande remiss, att yttra
sig derom, huruvida gemensam votering efter den föreslagna voteringspropositionen
bör jemlikt riksdagsordningen § 65 ega rum, utan i första
rummet deröfver, huruvida talmannen egt stöd i grundlagarne för sitt
förfarande att, genom att vägra proposition, söka framtvinga en ge
-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
7
mensam votering. Någon meningsskiljaktighet borde ej råda derom,
att den befogenhet och deraf följande förpligtelse^ som äro i grundlagar^
för ärendenas behandling och besluts fattande i kamrarne föreskrifna,
måste af kamrarne iakttagas och till efterlefnad gälla, men
icke kunna genom talmannens veto framtvingas. Den i § 60 riksdagsordningen
stadgade bestämmelse »proposition skall alltid endast med
ja eller nej besvaras» kan grundlagsstiftaren ej hafva afsett att omintetgöra
genom lydelsen i § 61: »Talman må ej vägra proposition,
utom när han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse». Då
grundlagen tydligen med väckt fråga afser förslag eller yrkanden, som
framställas inom den ena kammaren, och å hvilka frågor talman kan
vägra proposition, då deras innehåll, enligt talmannens uppfattning,
strida mot grundlags lydelse, så är förhållandet helt annat med de utlåtanden,
som, jemlikt § 56 riksdagsordningen, afgifvas af ett utaf
Riksdagen för beredande af Kongl. Maj:ts proposition eller af enskild
riksdagsman väckt motion tillsatt utskott. Sådana utlåtanden äro alltför
vigtiga och i riksdagsgöromålen af alltför ingripande art för att af
talmannen kunna undandragas kamrarnes behandling i enlighet med
§§ 59 och 60 riksdagsordningen.
Konstitutionsutskottet har ansett sig kunna till stöd för sin mening
åberopa ett fall från 1862—1863 års riksdag, då nemligen talmannens
i Bondeståndet vägran att framställa proposition på yrkande,
att statsutskottets förslag till voteringsproposition för votering i förstärkt
statsutskott skulle äfslås, blef af konstitutionsutskottet godkänd.
En jemförelse emellan det åberopade och det nu föreliggande förhållandet
lärer emellertid ej utvisa annat, än att olikheterna mellan dåvarande
och nuvarande representationsformer äro af beskaffenhet, att
den af utskottet dragna slutsats ej kan anses fullt motiverad. Efter
att två stånd stannat mot två beträffande statsutskottets hemställan
om afslag å Kongl. Maj:ts proposition rörande kostnadsersättning
till tjenstemän för resor i vissa tjensteärenden, hade statsutskottet
framlagt förslag till voteringsproposition för frågans afgörande genom
omröstning i förstärkt statsutskott. Denna proposition blef af tre
stånd gillad, och det blef således af dem erkändt, att ärendet var
af natur att, enligt § 69 regeringsformen, vara underkastadt omröstning
i förstärkt utskott. Om än olika meningar kunna göra sig gällande,
huruvida frågan var af sådan natur — och äfven nu äro meningarne
härom delade beträffande alldeles enahanda frågor — kan ej förnekas,
att förhållandet är ett helt annat mellan de två kamrarna, än
det var mellan ett stånd, som ej godkände proposition för dess af
-
8
Konstitutionsutskottets Memorial, N:0 4
görande i förstärkt utskott, och tre stånd, hvilka, om de varit ense i
sakfrågan, skulle hafva afgjort den med Rikets Ständers magt enligt
§ 69 regeringsformen. Från den omständigheten, att dåvarande konstitutionsutskott
ej tillerkände ett stånd veto mot tre stånds öfverensstämmande
mening, leder ingen analogi till det antagandet, att ej den
ena af de två kamrar, som i alla frågor hafva lika behörighet och
myndighet, skulle ega att mot medkammaren häfda sin mening angående
gemensam votering.
Men då konstitutionsutskottet till stöd för sitt beslut ansett sig
böra åberopa nämnda, af 1862—1863 års riksdags konstitutionsutskott
afgifna utlåtande, så lärer utskottet hafva bort utsträcka jemförelsen
till andra, af konstitutionsutskottet under 1810—1866 års statsskick afgifna
utlåtanden i frågor, som stå i full analogi med den, som nu
förelegat utskottet till afgörande. — I detta afseende tillåter jag mig
att åberopa ett af 1856—1858 års konstitutionsutskott afgifvet utlåtande
angående till utskottets afgörande hänskjuten fråga angående af talmannen
i Bondeståndet vägrad proposition på inom ståndet vid föredragning
af frågor om åtskilliga voteringspropositioner framstäldt yrkande,
dervid utskottet anfört, bland annat:
»Enligt utdrag af Bonde-Ståndets protokoll för den 15:de innevarande
December, från Ståndet aflemnadt den 16:de och i Konstitutionsutskottet
föredraget den 17:de i samma månad, har, vid föredragning
i Ståndet af Stats-Utskottets Memorial N:o 173, med förslag till
samman]emkning eller voteringspropositioner i anledning af Riks-Ståndens
skiljaktiga beslut, rörande åtskilliga till Riks-statens 6 och 7
Hufvudtitlar hörande frågor, samt N:o 182, med förslag till voteringspropositioner
i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i fråga
om löneförbättring för Krigs-Hofrättens civile embets- och tjenstemän,
Bonde-Ståndets Talman, på anförde skäl, vägrat proposition å bifall till
3, 4, 9, 10, 11, 12 och 13 punkterna af först nämnda Memorial, och å
det sednare i sin helhet, hvarefter, då Ståndet icke desto mindre påyrkat
framställandet af dessa propositioner, öfverläggningen blifvit förklarad
hvilande och målen, jemte hvad deruti under diskussionen inom Ståndet
förekommit, förvisats till Konstitutions-Utskottet med anmodan, att, så
vidt ske kunde, inom nästkommande Fredags afton den 18:de innevarande
månad afgifva motiveradt och bestämdt utlåtande öfver frågornas
stridighet eller enlighet med Grundlagen.»
»Vid fullgörandet af det Konstitutions-utskottet sålunda lemnade
uppdrag, har Utskottet funnit sig först böra undersöka, huruvida de
Konstitutionsutskottets Memorial N-''o 4. 9
ärenden, vid hvilkas föredragning proposition å bifall blifvit vägrad,
vore. sådane, att Talmannen vid deras föredragning egde befogenhet
att ingå i undersökning och pröfning af deras innehålls större eller
mindre öfverensstämmelse med Grundlagarne. Utskottet har dervid
inhemtat, att då vid 1840 och 1841 årens riksdag Bonde-Ståndets Talman
vägrat framställa proposition till antagande i dess helhet af ett
Stats-Utskottets utlåtande, hvilket han förmenade innehålla en grundlagsvidrig
hemställan, Konstitutions-Utskottet ogillat denna vägran och
yttrat (Memorialet n:o 10) bland annat, följande: »Utskottet bör härvid
först anmärka, att Riksdagsordningens 45 §, som i allmänhet omtalar
Landtmarskalks och Talmans rättigheter, deribland väl upptager den
att göra, men icke den att vägra proposition. Icke eller är en sådan
rätt hvarken uttryckt uti, eller en nödvändig följd af den i RiksdagsOrdningens
§ 23, mom. 2 införda Landtmarskalks- och Talmans-eden
och den deri innehållna försäkran, att med all förmåga upprätthålla och
försvara Konungamagten och Riksens Ständers rättigheter. Om Grundlagarnes
stiftare verkligen tänkt sig rättigheten att vägra proposition
så vigtig, så vidsträckt som man sedan föregifvit, synes den åtminstone
i ettdera af nämnda lagrum hafva bordt få en plats. Då så icke skett,
anser Utskottet redan häraf följa, att Talmännen icke, enligt våra
Grundlagars ordalydelse, kunna anses utgöra det vigtiga och mägtiga
återhållande element i Svenska National-Representationen, som de genom
den vidsträckta tolkningen af rättigheten att vägra proposition skulle
blifva.
Det är först i Riksdags-Ordningens § 55, som Landtmarskalks
och Talmans rättighet att vägra proposition omtalas, och det förtjenar
uppmärksamhet, att den blott nämnes för att begränsas. Landtmarskalk
och Talman, bjudes der, må ej kunna vägra proposition, utom i det
fall, då han finner en väckt fråga bokstafligen strida mot Grundlagarnes
lydelse. I slutet af samma § nämnes, att, om ett, i följd af propositions
vägrande, till Konstitutions-Utskottet hänskjutet mål af samma
Utskott ansetts grundlagstridigt, den, som motionen gjort, må, der honom
så godt synes, vända sig till Konstitutions-Utskottet, på sätt, som Regerings-Formens
§ 84 föreskrifver. Då det, lindrigast sagdt, vore besynnerligt,
att blott lemna motionärer denna rätt, i fall äfven andra vore
underkastade samma äfventyr, leder hela §:ens sammanhang otvunget
till den tolkning, att hvad i början kallas väckt fråga, är ingenting
annat, än hvad i slutet kallas motion, och att de väckta frågor, å Indika
Landtmarskalk eller Talman kan vägra proposition, endast äro de i
Dih. till Rilcsd. Prof. 1900. 3 Sami. 4 Häft. 2
10
Konstitutionsutskottets Memorial N:o å.
Riksdags-Ordningens § 48 mom. 4 omtalade motioner af någon vid
Riksdagen då närvarande Ståndets Ledamot: en tolkning, som fullkomligen
styrkes af nästföregående 54 §, som föreskrifver, huru proposition
till fattande af ett definitivt beslut öfver en Konungens framställan,
eller ett Betänkande eller en af enskild Riksdagsman väckt fråga bör
inrättas.
Ordalydelsen af åberopade grundlags-paragrafer föranleder således
icke dertill, att Landtmarskalks och Talmans rätt att vägra proposition
sträcker sig längre, än till de i Ståndet väckta motioner; och då Grundlagarne,
enligt Regerings-Formens § 83 skola i hvarje särskild! fall
efter deras ordalydelse tillämpas, så är den Utskottet förelagda fråga
genom det anförda redan besvarad.»
Efter utveckling af de skäl, som talade för talmannens rätt att vägra
proposition på inom ett stånd af enskild riksdagsman väckt fråga, hade
1840—41 års konstitutionsutskott fortsatt:
»Helt annat är förhållandet med de Utlåtandeu, ett Utskott öfver
en af Konungen gjord proposition eller en enskild Riksdagsmans motion
afgifvit, Utlåtanden, hvilka äro ganska skilda från de frågor, hvilkas
väckande omnämnes i Regerings-Formens §§ 53, 56, 81, 87, 89, 107
samt Riksdags-Ordningens §§ 29, 33, 34, 37.
Utskotten, af alla fyra Riks-Stånden till frågornas utredande
och förslagens utarbetande utsedde och någon gång bemyndigade att
med Riksens Ständers rätt besluta, äro alltför vigtiga delar af vår
representation, att deras Utlåtanden böra på ofvan nämnda sätt af en
Talman kunna behandlas. Deras åtgärder äro underkastade Riks-Ståndens
pröfning, hvilken Talman icke bör kunna dem undanhålla. Faran af
en motsatt regel skulle icke undanrödjas derigenom, att Konstitutionsutskottet,
när Ståndet yrkar proposition, kommer i tillfälle att sig utlåta.
Utom det, att detta tillfälle skulle alldeles afskäras, då ett Stånd med
Talmannen vore ense att undandraga sig frågans behandling och derigenom
förlama de öfriga Ståndens verksamhet, kan Konstitutions-Utskottet
minst för sig dölja vådan, äfven i dess hand, af en sådan magt,
hvarigenom det i förening med en Talman, skulle kunna omintetgöra
icke blott den öfriga National-representationens, utan äfven hela folkets,
redan af de med ämnet mest bekante mäns utlåtande understödda önskan.»
1856—58 årens konstitutionsutskott yttrade härefter, bland annat,
följande:
»Vid följande riksdagar har icke förr, än i förevarande fall, någon
Talmans vägran att framställa proposition å bifall till ett Utskotts ut
-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 4.
11
låtande varit dragen under Konstitutions-Utskottets skärskådande. Om
orsaken härtill också icke med full visshet kan antagas vara att finna
uti ett allmänt erkännande af riktigheten af 1840 och 1841 årens
Konstitutions-Utskotts ofvan anförda åsigter, så torde dock Konstitutionsutskottet,
då det synes företrädesvis åligga detta Utskott att vaka öfver
grundlagarnes säkra tolkning och undvika en ombytlig och vacklande
lagtillämpning, nu icke böra, utan särdeles bindande skäl, afvika från
åsigter, som, en gång bestämdt uttalade, sedermera under så många
riksdagar icke blifvit, åtminstone offentligen, jäfvade. Det torde ej
heller böra förbises, att om Lagstiftaren med »väckt fråga» i § 55
Riksdags-Ordningen förstått ej blott motioner, utan ock Utskotts alla
förslag, Konstitutions-Utskottets förslag då otvifvelaktigt hade blifvit
omnämnde och undantagne från den Talmännen uppdragna pröfningen
af Utskotts-förslags grundlagsenlighet, enär en dylik pröfning af
Konstitutions-Utskottets förslag tydligen vore orimlig, då Utskottet
sjelft skulle komma att döma i egen sak. — Den tolkning af Grundlagen,
som i omförmälda hänseende blifvit af Konstitutions-Utskottet
antagen, synes jemväl närmast öfverensstämma med ordalydelsen af de
i 49 § Riksdags-Ordningen sedermera intagna föreskrifter om behandlingen
hos Riks-Stånden af Utskottens dit öfverlemnade förslag.
Då Utskottet alltså, på anförda grunder, anser sig icke böra frångå
den åsigt, att en Talman är oberättigad att vägra proposition å bifall
till ett i grundlagsenlig ordning från ett Utskott insändt förslag, så får
Utskottet, som, vid sådant förhållande, icke bort ingå i någon pröfning
af de uppstäda och klandrade voteringspropositionernas grundlagsenlighet,
förklara Bondeståndets äskade proposition till bifall å 3, 4, 9, 10,
11, 12 och 13 punkterne i Stats-Utskottets Memorial N:o 173 och å
samma Memorial N:o 182, såsom ej grundlagsstridig, icke kunna af
Talmannen vägras.
På grund af det anförda anser jag, att talmannen saknat grundlagsenlig
rätt att vägra proposition å det framstälda yrkandet.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.