Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6

1900-04-27 · 33 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 32 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1900:6, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

1

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1900, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

af de i statsrådet förda protokoll.

l:o.)

Till konstitutionsutskottet hafva, på derom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlemnade de under tiden från och med den 15

januari 1899 till och med den 14 januari 1900 i statsrådet förda protokoll,

nemligen öfver

justitiedepartementsärenden från och med den 23 januari 1899 till

och med den 13 januari 1900;

justitieärenden från och med den 27 januari 1899 till och med den

22 december samma år; **

utrikesdepartementsärenden från och med den 23 januari 1899 till

och med den 13 januari 1900;

landtför svar särenden från och med den 23 januari 1899 till och med

den 13 januari 1900;

sjö försvar särenden från och med den 23 januari 1899 till och med

den 13 januari 1900;

civilärenden från och med den 16 januari 1899 till och med den

13 januari 1900;

finansärenden från och med den 16 januari 1899 till och med den

13 januari 1900; samt

Bill. till Riksd. Prot. 1000. 3 Sami. G Höft. (N:o 6.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

ecklesiastikärenden från och med den 23 januari 1899 till och med

den 13 januari 1900.

Med anledning af framstäld särskild begäran hafva derjemte till

utskottet öfverlemnats styrkta afskrifter af protokoll i kommandoärenden

för den 8 december 1899 angående fastställande af vissa delar utaf förslag

till reglemente för flottan.

Vid den, jemlikt grundlagens föreskrift, af utskottet utöfvade, numera

fullbordade granskning af ofvan omförmälda protokoll har utskottet

hvarken funnit skäl att emot någon statsrådets

ledamot tillämpa § 106 regeringsformen eller ansett

anledning förekomma att framställa någon anmärkning

på grund af § 107 af samma grundlag.

2:o.)

Efter derom gjord särskild framställning har ytterligare, enligt Kongl.

Maj:ts i s. k. ministeriel konselj beslutade medgifvande, till utskottet öfverlemnats

protokoll öfver ministeriella ärenden, hållet den 28 februari 1900,

angående förordnande för t. f. afdelningschefen vid utrikesdepartementet,

juris kandidaten Thor von Ditten att vara kabinettssekreterare vid samma

departement efter grefve Arvid Fredrik Taube, som samma dag utnämnts

till envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire vid Kejserl. Tyska,

Kongl. Bayerska, Kongl. Sachsiska och Storhertig!. Badiska hofven; och

har äfven detta protokoll varit föremål för utskottets grundlagsenliga

granskning.

Då utskottet framstälde sin begäran om utbekommande af protokoll

och handlingar rörande ifrågavarande befordringsärende, var anledningen

den, att denna befordran, genom hvilken för första gången en norsk man

utsetts till kabinettssekreterare i utrikesdepartementets afdelning af Kongl.

Maj:ts kansli, genom oflicielt tillkännagifvande i tidningarna kommit till

allmänhetens och sålunda äfven till utskottets ledamöters kännedom. Med

afseende å dylika befordringar inom utrikesdepartementet var det utskottet

ingalunda obekant, att norske män gång efter annan blifvit använda i embeten

och tjenster inom nämnda departement, dock aldrig i högre befattning

än kansliråds eller afdelningschefs. Och det har ej heller undgått utskottets

uppmärksamhet, att dessa förordnanden af norske män till tjenster inom

en afdelning af Kongl. Maj:ts kansli, som obestridligen är en svensk em
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

3

betsinstitution, måste anses stridande mot § 28 regeringsformen, som föreskrifver

såsom regel, att endast svenske män må till embeten och tjenster

inom riket utnämnas och befordras — en regel, från hvilken undantag

hvarken för embeten och tjenster inom utrikesdepartementet eller för norske

män lagligen medgifvits. Då nemligen regeringsformens § 28 innehåller:

»Konungen eger att i Statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män

till alla de embeten och tjenster inom riket, högre och lägre, hvilka äro

af den egenskap, att Konungen fullmagter derå utfärdar», så kan — såsom

år 1860 dåvarande statsministern för utrikes ärendena excellensen Manderström

uttalade å riddarhuset — meningen omöjligen hafva varit, att detta

stadgande skulle kunna eluderas derigenom, att dessa tjenster af Kongl.

Maj:t tillsattes på förordnande.

Det måste likväl erkännas, att föreningen mellan Sverige och Norge

och den deraf följande gemensamma behandlingen af de två rikenas förhållanden

till främmande magter blifvit af faktisk betydelse jemväl för de

institutioner — ej blott beskickningarna, utan äfven i viss mån utrikesdepartementet

— åt hvilka vården och ledningen af utrikes ärendena anförtrotts,

äfven om man underlåtit att vidtaga deraf föranledda ändringar i

gällande lagbud. Beaktas bör ock, att anmärkning med afseende å de tid

efter annan förekommande befordringarna af norske män till befattningar

inom utrikesdepartementet endast en gång blifvit i dechargebetänkandena

framstäld, nemligen vid 1859—60 årens riksdag, samt att då vid detta

tillfälle konstitutionsutskottet på grund af sin granskning af statsrådsprotokollen

gjorde anmälan till Riksens Ständer med afseende å två norske mäns

förordnande till tjenster i nämnda departements expedition, denna utskottets

anmälan ej föranledde någon Riksens Ständers åtgärd.

Till stöd för att till platser inom utrikesdepartementet befordra

äfven norske män, har, då denna fråga varit å bane, hufvudsakligen

anförts, att i följd af detta departements unionella uppgift det för behandlingen

af vissa ärenden inom detsamma vore önskligt, att derstädes

funnes tillgång till biträde af norske män, äfvensom att tjenstgöring inom

departementet måste vara en god förskola för den diplomatiska tjenstgöring

i utlandet, till hvilken äfven norrmän pläga befordras. Med erkännande

af det i viss mån berättigade i dessa skäl måste dock utskottet anse

uppenbart, att, dä ett sådant anställande af norske män i utrikesdepartementet

onekligen innebär en afvikelse från föreskrifterna i § 28 regeringsformen,

denna afvikelse åtminstone icke bör utsträckas längre, än det med

hänsyn till nyssnämnda tvenne önskemål befinnes oundgängligen nödvändigt.

Utskottet vill i detta sammanhang äfven erinra derom, att då 1860

års statsrevisorer vid sin granskning af utrikesdepartementets räkenskaper

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

för är 1858 ansågo sig icke böra lemna oanmäldt, att den afgifna redogörelsen

vore upprättad och undertecknad af en i egenskap af chef för

kameralafdelningen i kongl. utrikesdepartementet derstädes anstäld norrman,

hvilket synts revisorerna mindre lämpligt, då bemälde tjensteman,

såsom icke svensk undersåte, svårligen torde för sina åtgöranden vid

nämnda redovisning vara efter svensk lag ansvarig, statsutskottet vid

1862—63 årens riksdag i sitt utlåtande öfver desse revisorers berättelse

beträffande denna anmärkning framhöll, att det ifrågavarande förhållandet,

enligt hvad utskottet inhemtat, dåmera upphört, och i följd deraf hemstälde,

att anmärkningen »af sådan anledning» torde få förfalla, en hemställan,

som ock blef af alla stånden godkänd.

Då emellertid nu förevarande befordringsåtgärd icke stannat inom området

för lägre befattningar inom nämnda departement, utan genom densamma

ett ytterligare steg tagits i strid mot grundlagens bild i § 28

regeringsformen, i det att för första gången en norsk man utsetts att

bestrida kabinettssekreteraretjensten, en befattning, som är den högsta

inom utrikesdepartementet under departementschefens, och hvars innehafvare

har till uppgift att närmast under ministern utöfva ledningen af

hela den afdelning af konungens svenska kansli, som benämnes kabinettet

för utrikes brefvexlingen, samt i egenskap af expeditionschef kan komma

att föredraga utrikesdepartementsärenden inför tillförordnad regering, så

har det synts utskottet af vigt att inhemta, hvilka vägande skäl konungens

rådgifvare haft att anföra vid tillstyrkande af en sådan utsträckning af

den hittillsvarande, i stind mot § 28 regeringsformen, tillämpade anställningen

af norske män i befattningar inom utrikesdepartementet.

Det till utskottet öfverlemnade protokollet för den 28 februari 1900

innehåller emellertid endast, att Kongl. Maj:t, på hemställan af ministern

för utrikes ärendena, i sammanhang med grefve Taubes utnämning till

ministerposten i Berlin förordnat juris kandidaten von Ditten till kabinettssekreterare.

Intet yttrande af föredraganden eller konungens öfrige svenske

rådgifvare antyder på något sätt, att den med afseende å det svenska

grundlagsbudet synnerligen grannlaga och väl äfven från unionspolitisk

synpunkt beaktansvärda frågan om möjligheten och lämpligheten att jemväl

i kabinettssekreterarebefattningen bruka norsk man varit föremål för

särskildt öfvervägande. Protokollet upplyser ej heller, huruvida någon

svensk man varit jemte den utsedde norrmannen ifrågasatt att befordras

till den lediga befattningen, och några protokollet kompletterande handlingar

förefinnas, enligt uppgift, icke.

Deremot bar protokollet lemnat en annan upplysning, som varit af

den natur, att derigenom oinförmälda befordringsärende måste för utskottet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

o

framstå såsom i ännu högre grad anmärkningsvärd! Af protokollet framgår

nemligen, att befordringsfrågan handlagts icke i statsrådet, utan i ministeriel

konselj, i hvilken deltagit, utom föredraganden hans excellens herr

ministern för utrikes ärendena Lagerheim, hans excellens herr statsministern

Boström och statsrådet Wikblad samt derjemte härvarande norske

statsminister.

Att sålunda i s. k. ministeriel konselj, d. v. s. i den ordning § 11

regeringsformen föreskrifver, handlägga ärenden, som angå befordringar

till embeten och tjenster inom riket, är enligt utskottets öfvertygelse

stridande mot uttryckliga och otvetydiga grundlagsbestämmelser, hvilka

påfordra alla sådana ärendens behandling i statsråd. Regeringsformen

stadgar nemligen i § 7: »Alla regeringsärenden, med undantag af sådana,

som i 11 och 15 §§ omförmälas, skola inför Konungen i Statsrådet

föredragas och der afgöras»; i § 11 åter angifvas de sålunda från behandling

i statsråd undantagna och till handläggning i ministeriel konselj

hänvisade ministeriella målen på det sätt, att dermed »förstås alla de,

som angå rikets förhållande till främmande magter», och i § 32 stadgas

slutligen, att i denna ministeriella konselj äfven utnämningar af

sändebud hos främmande magter och tjensteman vid beskickningarna skola

ega rum.

Då §§ 11 och 32, såsom innehållande undantagsbestämmelser, måste

tolkas restriktivt, kunna, enligt utskottets mening, under inga förhållanden

frågor om befordringar till embeten och tjenster inom riket, dessa må

nu afse utnämningar eller förordnanden, de må gälla svenske eller norske

män, hänföras till ministeriella mål och sålunda göras till föremål för behandling

i ministeriel konselj. Dessa befordringsärenden äro regeringsärenden

af annan art än de i §§ 11 och 32 regeringsformen omförmälda och

måste i statsråd, på sätt jemväl § 28 regeringsformen förutsätter, föredragas

och afgöras.

Att annan form än den i grundlagen föreskrifna kommit till användning

vid behandling af frågor om norske mäns befordran till befattningar

inom utrikesdepartementet, har inneburit en öfverraskning för utskottet.

Det enda tillfälle, då, såsom ofvan är nåmndt, hittills ett dylikt regeringsärende

varit föremål för konstitutionsutskottets pröfning, eller vid 1859—

60 årens riksdag, utvisade protokollet angående de två då ifrågavarande

norrmännens förordnande till befattningar inom utrikesdepartementsexpeditionen,

att dessa befordringsärenden behandlats såsom utrikesdepartementsärenden

uti fulltaligt svenskt statsråd. Under den öfverläggning, som angående

detta ärende uppstod å riddarhuset den 10 mars 1860, förklarade

dåvarande statsministern för utrikes ärendena excellensen Manderström ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

tryckligen, att dittills sedan år 1825 alla utnämningar eller förordnanden

för norske män till befattningar inom utrikesdepartementet beslutits af

Kongl. Maj:t i statsrådet på anmälan af statsministern för utrikes ärendena.

Konstitutionsutskottet har under tiden efter år 1860 icke haft anledning

att förutsätta, att, när norske män undantagsvis förordnats till befattning

inom utrikesdepartementet, detta skett i ministeriel konselj, och har derför

ej heller hittills underkastat dessa befordringsfrågor någon särskild undersökning.

Nu har emellertid utskottet dels af protokoll rörande några uppgifne

norske mäns befordrande inom utrikesdepartementet under de senaste

årtiondena, hvilka protokoll på särskild begäran i afskrift till utskottet

öfverlemnats, dels ock af en inom utrikesdepartementet utarbetad promemoria

öfver alla ärenden rörande norske mäns användande i utrikesdepartementet

från och med år 1862, hvilken tillstälts utskottet, inhemtat,

att redan sistnämnda år dylika befordringsfrågor började handläggas i

ministeriel konselj, hvarmed man sedan konseqvent fortfarit. Befordringar

af svenske män inom samma departement hafva deremot alltid grundlagsenligt

handlagts i statsråd.

Ifrågavarande länge tillämpade men derför icke mindre grundlagsstridiga

praxis — att i ministeriel konselj behandla vissa befordringar inom

utrikesdepartementet — för hvilken icke ens något unionelt behof med fog

kan såsom stöd åberopas, har synts utskottet vara af den innebörd, att

densamma, då utskottet derom nu erhållit kännedom, icke kunnat af

utskottet lemnas oanmärkt, helst utskottets tystnad i detta fall lätt skulle

kunna tolkas såsom ett godkännande af det använda förfaringssättet.

Då grundlagen föreskrifver, att utnämningar till embeten och tjenster

inom riket skola verkställas i statsrådet, har det uppenbarligen varit grundlagens

mening att omhägna jemväl dessa regeringsärenden med den konstitutionella

garanti, som vinnes genom deras föredragning i statsrådet, i

det att dervid dettas samtliga medlemmar eg a tillfälle att närvara och,

då de närvara, äro pligtige att under ansvar sina meningar yttra och

förklara. Ett häremot stridande förfaringssätt anser utskottet dessutom

leda till en betänklig inskränkning af möjligheten till konstitutionel kontroll

från Riksdagens sida, då på detta sätt ärenden godtyckligt dragas

från statsrådet, hvars protokoll alltid komma under konstitutionsutskottets

granskning, och till den ministeriella konseljen, hvars protokoll »endast i

det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser, må

kunna fordras».

Då nu anmärkta förfaringssätt onekligen står i strid med rikets grundlag,

torde väl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid § 106 regeringsformen

bort tillämpas. Utskottet har dock ansett hänsyn böra tagas der
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

7

till, att de Konungens rådgifvare, som närvoro i den ministeriella konselj,

der det ifrågavarande förordnandet meddelades, endast låtit utan invändning

bero vid en praxis, som redan länge tillämpats. Visserligen kan det

icke anses, att nämnda praxis skulle hafva af konstitutionsutskottet eller

Riksdagen gillats, ty förevarande grundlagsstridiga förfaringssätt kan ingalunda

sägas hafva varit för konstitutionsutskottet eller Riksdagen hittills

bekant; än mindre har detsamma blifvit efter granskning godkändt eller

lemnadt oanmärkt. Emellertid har denna praxis synts utskottet vara af

den betydelse, att de nuvarande statsrådsledamöternas uraktlåtenhet att

göra föreställningar mot den ministeriella konseljens användande för behandling

af dylika befordringsfrågor icke bör betecknas såsom en förbrytelse,

hvilken enligt § 106 regeringsformen bort föranleda åtal inför riksrätt.

Men då, enligt § 107 regeringsformen, »allt hvad Riksdagen efter

granskning godkänt eller lemnat oanmärkt, bör anses hafva vunnit decharge

i afseende på det granskade», har utskottet ansett sig ovilkorligen höra

tillkännagifva, att utskottet icke för sin del kan godkänna den behandling, som

från Konungens rådgifvares sida kommit ifrågavarande befordringsärende

till del. Enligt utskottets åsigt måste af Konungens rådgifvare fordras,

att de alltid, jemväl i sådana fall, då fråga kan uppstå om att bryta med

en redan gammal lagstridig praxis, noga se till, att grundlagens otvetydiga

bud efterlefvas. En uraktlåtenhet i detta hänseende kan svårligen anses

förenlig med statsrådsledamots pligt att i sina rådslag iakttaga rikets sannskyldiga

nytta eller en föredragandes skyldighet att med nit, skicklighet

och drift sitt förtroendeembete utöfva.

Utskottet har af ofvan anförda skäl ansett såsom sin pligt att för Riksdagen

tillkännagifva,

att utskottet funnit det i protokoll öfver ministeriella

ärenden den 28 februari 1900 omförmälda regeringsärende

angående förordnande för juris kandidaten

Thor von Ditten till kabinettssekreterare vid kong],

utrikesdepartementet vara af beskaffenhet att böra, jemlikt

§ 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas.

Stockholm den 27 april 1900.

På utskottets vägnar:

G. RUDEBECK.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Memorial N:o G.

Reservationer:

vid punkten l:o)

af herrar Behm, Blomberg, Sä ve och Trygger, som ansett, att det i

statsrådsprotokollen för den 6 och 11 oktober 1899 omförmälda ärende

angående Kongl. Maj:ts förklaring, att hvad i sjette punkten af nådiga

brefvet till unionskomitén den 20 juni 1844 föreskrifvits, upphört att gälla

i fråga om norska handelsflaggan från och med den 15 december 1*99,

bort jemlikt 107 § regeringsformen hos Riksdagen anmälas.

af herr Johnsson, som anfört:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 14 april 1899, 6:o)

»I anledning deraf, att förut gällande skogshushållningsplan för kyrkoherdebostället

l7/s mantal n:o 1 Hof jemte 25/48 mantal n:o 1 Storlängden

i Torsåkers församling af Vesternorrlands län den 1 maj 1898 ginge till

ända, har vederbörande skogstjensteman afgifvit förslag till ny sådan plan

för bostället och dervid föreslagit, att skogen skulle, såsom genom nådigt

beslut den 14 december 1877 förklarats böra tills vidare ega rum, fortfarande

bibehållas under boställshafvarens bevakning och skötsel, med rätt

för denne att åtnjuta hälften af behållna ordinarie afkastningen, som under

perioden uppskattats till 982 stycken timmerträd årligen, hvarjemte, inom

vissa delar af skogen, gallring borde företagas samt genom extra afverkning,

under periodens tre första år, ansetts böra uttagas 1,258 träd. Derefter har

kongl. domänstyrelsen genom resolution den 31 januari 1898 faststält ny

skogshushållningsplan för bostället, att gälla under en tid af 20 år från

den 1 maj 1900, och i sammanhang dermed hos Kongl. Maj:t gjort

underdånig framställning i fråga om disposition af skogen och dess afkastning;

i hvilket afseende styrelsen, enär af den ordinarie afverkningen

beräknats uppkomma ett årligt öfverskott utöfver husbehofvet af 982 timmerträd

med värde af omkring 4,800 kronor, och afkastningen sålunda i

betydligare mån öfverstege boställets behof af skogsfång, i underdånighet

hemstält, att skogen, jemlikt föreskriften i 19 § af nådiga förordningen

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari

1894, måtte ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning

samt tillika, med tillkännagifvande att den hälft af behållna afkastningen,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

9

som boställshafvaren hittills egt åtnjuta, under åren 1889—1897 utgjort

i medeltal 1,210 kronor 68 öre, föreslagit att, såsom tillförene i liknande

fall medgifvits, innehafvare!! af bostället måtte berättigas att under den

tid, den nya indelningen vore afsedd att gälla, från presterskapets löneregleringsfond

årligen från den 1 maj 1898 uppbära ett visst belopp,

förslagsvis 1,200 kronor, hvilket dock styrelsen ansett böra bestämmas

med hänsyn till den inkomst i öfrigt, som med kyrkoherdebeställningen

vore förenad.

Öfver denna framställning hafva infordrats yttranden från ej

mindre boställshafvaren och de tre särskilda församlingar, hvaraf Torsåkers

pastorat består, än äfven vederbörande domkapitel samt Kongl. Maj:ts

befallningshafvande, statskontoret och kammarkollegium, af hvilka yttranden

inhemtas, bland annat, att församlingarna, med hvilka boställshafvaren

instämt, yrkat att — då kyrkoherden på grund af hög ålder och

sjuklighet är i behof af ständig företrädare, hvartill kommer, att Kong],

Maj:t den 19 mars 1869 förordnat, att Ytterlännäs församling skall efter

nuvarande komministerns afgång afskiljas från Torsåkers pastorat för att

bilda eget gäll, och då dertill kommer, att kyrkoherden måste köpa ved,

enär de 3,5 och 4,7 mil aflägsna skogsskiftena ej kunna anlitas i detta

afseende för den dyra transportens skull — kyrkoherden måtte af den årliga

af kastningen erhålla af skogsmedel 2,250 kronor, samt att, då för fullgörande

af socknens byggnadsskyldighet af kyrka och prestgård, enligt

hushållningsplanen, endast 517 stycken träd reserverats, men då redan nu

förestode nybyggnad af stall och ladugård å kyrkoherdebostället samt

påläggning af nytt tak å Torsåkers kyrka, detta antal vore alltför otillräckligt

för det nuvarande behofvet och således intet återstode för fyllande

af behof under närmaste 20 år, ett större antal träd må för detta behof

afsättas; samt att öfverjägmästaren förordat, att boställshafvaren skulle berättigas

att årligen uppbära 2,250 kronor, enär sistnämnda belopp beräknats

motsvara halfva årliga afkastningen. Domkapitlet ansåg att om än skäl

ur försteg synpunkt kunde åberopas för domänstyrelsens förslag att ställa

skogen under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, ehuru enligt

domkapitlets åsigt tillfredsställande vård skulle kunnat beredas boställets

skog, om den, i enlighet med den af extra jägmästaren Sjöstedt föreslagna

anordning, fortfarande bibehållits under boställshafvarens värd och skötsel,

dock detta icke borde inverka minskande på boställshafvarens andel af

skogsafkastningen, och ville derför gent emot kongl. domänstyrelsen uttala,

att denna andel borde sättas till hälften af den årliga, skogsafkastningen.

Då hänsyn toges dertill, att den presterliga tjenstgöringen i Norrland

på grund af säregna förhållanden vore synnerligen betungande, att

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 3 Sami. 6 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

lefnadskostnaderna i denna del af riket voro mycket stora och de kommunala

utskylderna oftast särdeles höga, talade de kraftigaste skäl för

att inkomsterna vid presterliga beställningar icke nedsättas. Inom Torsåkers

pastorat tillkommo särskilda omständigheter, som voro förtjena

af ett allvarligt beaktande. Den nuvarande kyrkoherden vore på grund

af hög ålder och sjuklighet i behof af ständig företrädare. Utom det

arfvode, han hade att utgifva till vice pastor, måste han ock, såsom af

handlingarne framginge, till aflönande af vikarie för komminister i Ttterlännäs

annexförsamling, alldenstund komministerns löneinkomster voro

ganska knappa, lemna ett årligt bidrag af 1,000 kronor; och då Kongl.

Maj:t genom nådigt bref den 19 mars 1869 förordnat, att Ytterlännäs församling

skall efter nuvarande komministern G. O. Stjernbergs afgång afskiljas

från Torsåkers pastorat och bilda eget gäll, samt då komministern

Stjernberg uppnått en ålder af mer än 86 år, och den tidpunkt, då Ytterlännäs

blir eget pastorat, menskligt att döma, ej torde vara aflägsen, syntes det, då

afseende fästes dervid, att den ojemförligt större delen af pastoralierna till

kyrkoherden i Torsåker nu utgår från Ytterlännäs, för bemälde kyrkoherde

vara af största vigt att af skogen å sitt boställe erhålla största möjliga

inkomst. Domkapitlet hemstälde derför att boställshafvaren under^ omförmälda

tid måtte erhålla halfva ordinarie alkastningen; och hade Kongl.

Maj:ts befallningshafvande på de af domkapitlet anförda skäl i underdånighet

hemstält, att skogen å Torsåkers kyrkoherdeboställe, under den

tid, som den af kongl- domänstyrelsen nu faststälda hushållningsplan omfattade,

stäldes under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, dock

under förutsättning, att boställshafvaren under samma tid tillerkändes

halfva ordinarie virkesafkastningen; hvaremot kongl. kammarkollegium och

statskontoret förordat kongl. domänstyrelsens förslag.

Statsrådet tillstyrkte, att Kongl. Maj:t måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad kammarkollegium och statskontoret hemstält ochutan

afseende å pastoratsboarnes omförmälda framställning, förordna, att

boställets skog skulle ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,

äfvensom medgifva, att till vederbörande boställshafvare Ange

från presterskapets löneregleringsfond tillsvidare, under den tid nu gällande

lönereglering tillämpas, utgå ett belopp af 1,200 kronor årligen.

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 3 augusti 1899, 5:o)

Efter det plan för skogshushållningen vid kyrkoherdebostället i

Torsåkers församling af Gefleborgs län blifvit af skogsstyrelsen den 15

december 1877 faststäld att gälla för en tid af 20 år från och med den

1 maj 1877, under hvilken tid boställets skog bibehållits under boställs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

11

hafvarens skötsel och bevakning, med rätt för denne jemlikt nådigt bref

den 30 november sistnämnda år att åtnjuta hälften af skogens afkastning,

har domänstyrelsen, sedan berörda indelningsperiod tilländagått, låtit upprätta

och genom resolution den 27 juni 1898 för 20 år, räknade från den

1 maj 1897, fastställa ny skogshushållningsplan för omförmälda boställe

och dervid hemstält, att, då afkastningen af ifrågavarande boställes skog i

betydligare mån öfverstege boställets behof af skogsfång, densamma, med

undantag af hagmarken, måtte ställas under skogsstatens omedelbara vård

och förvaltning, samt att, då nuvarande boställshafvaren, som för den tid

han innehaft bostället under föregående indelningsperiod, åtnjutit hälften

af boställsskogens behållna ordinarie afkastning, skulle, derest skogen stäldes

under skogsstatens förvaltning, gå miste om en påräknad inkomst,

nuvarande innehafvaren af Torsåkers kyrkoherdeboställe måtte berättigas

att under den tid, den nya indelningen kommer att gälla, från presterskapets

löneregleringsfond årligen från den 1 maj 1897 uppbära ett visst

belopp.

öfver denna underdåniga framställning ha, efter derå erhållen remiss

och infordrade yttranden, revirförvaltaren, öfverjägmästare!!, kronofogden,

Kongl. Maj:ts befallningshafvande samt vederbörande kontraktsprost

och domkapitlet uti särskilda yttranden hufvudsakligen anfört, att,

då den egentliga skogen å bostället ej ens uppginge till 400 hektar, skogen

fortfarande måtte bibehållas under boställshafvarens vård och förvaltning

med rätt till enahanda andel i behållna afkastningen, som förut stadgats

i nådiga brefvet den 30 november 1877. Boställshafvaren och församlingen

hafva förenat sig i de af omförmälda myndigheter afgifna yttranden,

hvarjemte boställsinnehafvaren anfört beträffande den del af behållna

afkastningen, som tillkommit boställshafvaren, att denna behållning

utgjort för ecklesiastikåret 1895—1896 1,256 kronor 70 öre, för 1896

1897 2,622 kronor 42 öre, samt att verkliga medelbeloppet under nuvarande

innehafvares tjenstetid utgjorde 1,939 kronor 56 öre.

Kongl. kammarkollegium har, med erinran att, enligt tabeller, som

inom domänstyrelsen utarbetats till ledning för den af Kongl. Magt förordnade

prestlöneregleringskomitén, vederbörande boställshafvares andel i

behållna försäljningsmedlen för ordinarie skogsafkastningen från ifrågavarande

boställe för tiden från den 1 maj 1886 till den 1 maj 1896 utgjort

i medeltal 1,067 kronor 84 öre om året, hemstält, att ifrågavarande

boställsskog ställes under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,

samt att till nuvarande boställshafvaren eller hans rättsinnehafvare måtte,

så länge de under ifrågavarande indelningsperiod innehafva bostället, i er
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

sättning för mistad andel i boställsskogens afkastning, utgå från presterskapets

löneregleringsfond ett årligt anslag af 1,000 kronor.

Kongl. regeringen fann, jemlikt föredragandens yttrade mening, godt

dels, med bifall till domänstyrelsens förslag, förordna, att ifrågavarande

boställsskog med undantag af hagmarken ställes under skogsstatens omedelbara

vård och förvaltning, dels ock medgifva, att till nuvarande boställshafvaren

eller hans rättsinnehafvare må, så länge han eller de, under den

tid omförmälda af domänstyrelsen genom resolution den 27 juni 1898

faststälda hushållningsplan för boställets skog tillämpas, innehafva bostället,

derest under denna tid den nuvarande för församlingen faststälda

lönereglering fortfarande vore gällande, utgå från presterskapets löneregleringsfond

ett anslag af ett tusen kronor om året, räknadt från den

1 maj 1897.

Innebörden af dessa regeringsärenden är af beskaffenhet att förtjena

särskild uppmärksamhet.

Uti 9 § 2 mom. af kongl. förordningen angående allmänt ordnande af''

presterskapets inkomster den 11 juli 1862 stadgas, att inkomster, soin

grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor

eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex-och mensalhemman

och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af

befogenhet, från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles indragas,

det senare dock endast i det fall, att de icke vore presterskapet

för all framtid tillförsäkrade.

De inkomster, som vid behof kunna öfverflyttas eller indragas, äro

således genom förordning noggrant preciserade, och dit får icke hänföras

inkomst från bostadsboställen.

Beträffande afkastningen af de ecklesiastika boställsskogarne hafva

Riksens Ständer i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 25 november 1863 yttrat,

bland annat: Med antagande att boställsskogarnas afkastning genom deras

regelbundna behandling och sorgfälliga vård skulle kunna i framtiden åtminstone

fördubblas, syntes alla billiga anspråk vara tillgodosedda, om

kronan, ehvad hon sjelf öfvertoge skogshushållningen eller endast förbehölle

sig kontroll derå, tillerkände sig hälften af skogens afkastning såsom

sin andel. Då emellertid härvid mötte den betänklighet, att genom

indragning till kronan af någon del utaf de ecklesiastika boställenas afkastning

intrång kunde synas hafva skett i presterskapets privilegier, ansåge

Ständerna kronan böra till presterskapet afstå hela sin andel i de

ecklesiastika boställenas afkastning till förbättrande af dithörande embetsmäns

löner.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

13

Innehållet i denna Riksens Ständers skrifvelse kan icke missförstås.

Meningen dermed är tydligen, att, om genom en regelbunden behandling

och sorgfälligare vård af de ecklesiastika boställsskogarne afkastningen

skulle komma att, enligt Riksens Ständers uppfattning, åtminstone fördubblas,

kronan för denna skogsvård, vare sig kronan öfvertoge densamma

eller endast derå utöfvade kontroll, förbehölle sig halfva afkastningen,

hvilken afkastning, för att intrång ej kunde anses hafva

skett i presterskapets privilegier, skulle användas till förbättrande af dithörande

embetsmäns löner. Innehafvare af ecklesiastikt bostadsboställe är

således af Riksens Ständer tillförsäkrad hälften af den årliga afkastningen

af boställets skog, vare sig staten öfvertagit vården af skogen eller

derå öfvar kontroll. En afvikelse från denna grundsats skulle strida mot

Riksdagens förenämnda beslut. Bestämmelsen i § 24 af kongl. förordningen

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket

den 29 juni 1866 samt §§ 19 och 20 kongl. förordningen den 26 januari

1894, att, i fråga om hvad af boställsskogs afkastning må, efter införande

af ordnad hushållning derstädes, boställshafvaren tilläggas, skogsstyrelsen

— numera domänstyrelsen — skall innan hushållningsplan för bostället

fastställes, göra underdånig framställning hos Kongl. Maj:t, som vill i

hvarje särskildt fall förordna, afser dels civila boställen och militieboställen,

dels vissa, af kronan till presterskapets aflöning anslagna hemman, hvilka,

enligt kongl. förordningen den 23 november 1877, skola utarrenderas, men

kan deremot icke afse ecklesiastikt bostadsboställe, enär det icke kan förutsättas,

att Kongl. Maj:t, som på grund af omförmälda Riksens Ständers

skrifvelse utfärdat 1866 års skogsordning — med deruti den 7 mars 1879

och den 26 januari 1894 föreskrifna ändringar — kunnat hafva genom sistnämnda

förordningar stadgat bestämmelser, som vore stridande emot den

af Riksdagen föreskrifna, vederbörande ecklesiastika boställshafvare tillförsäkrade

rätt till afkomst af boställets skog, hvilket dock skulle vara fallet,

derest Kongl. Maj:t velat utsträcka pröfningsrätten utöfver de af Riksdagen

beslutade grunder för den behållna skogsafkastningens fördelning. Uppenbart

är, att grunderna för fördelningen af behållna afkastningen af ecklesiastikt

boställe, som utgör bostadsboställe för tjensteinnehafvaren, hvilka

grunder icke kunna ändras utan Riksdagens och kyrkomötets bifall, icke

kunna likställas med grunderna för förvaltningen af civila boställen och

militieboställen eller af de till presterskapets aflöning af staten anslagna

och utarrenderade hemman, då vid de sistnämnda beträffande innehafvarnes

rätt till skogens afkastning gäller, hvad derom i hvarje särskildt fall upprättade

aftal innehålla.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

Är ifrågavarande beslut således stridande emot Riksdagens föreskrifter

och vederbörande församlingars rätt, så äro de från billighetssynpunkt

i än högre grad beaktansvärda. Det förhållande, att skogen ställes under

skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, lärer ej böra föranleda en

minskning i den del af skogens afkastning, som tillförsäkrats bostälkhafvaren.

Att en boställshafvare, som med fog hyst förhoppning, att

ökad behållning af skogen skulle i någon mån lemna tillgång för täckande

af ökade utgifter, men som får denna afkomst fixerad och nedsatt under

den andel i af kastningen, som hittills åtnjutits, utan rätt att njuta förmån

af stegradt värde å skogsalster, och dertill har förpligtelse att ansvara för

egendomens alla utgifter och onera, som i en del orter äro mycket betungande

och medtaga en stor del af det boställshafvaren tillagda belopp

af skogsafkastningen, skall finna denna kränkning af sin rätt känbar, är

förklarligt.

Då förevarande regeringsärenden innefatta en afvikelse ifrån de af

Riksdagen föreskrifna grunder angående fördelning af den behållna afkastningen

af de ecklesiastika boställenas skog, har jag yrkat, att utskottet

ville om detta förhållande hos Riksdagen gorå sådant tillkännagifvande,

som 107 § regeringsformen omförmäler.»

vid punkten 2:o)

af herrar Berg, Gustaf Axel och Tham, Sebastian, som icke kunnat

godkänna utskottets motivering och i fråga derom särskildt ansett, att den

gjorda anmälan om herr von Dittens förordnande till kabinettssekreterare

icke bort stödja sig på annat förhållande än det, att förordnandet meddelats

i s. k. ministeriel konselj i stället för i den uti 7 § regeringsformen

föreskrifna ordning.

af herrar friherre Barnekow, Olsson i Ättersta och Pettersson i Österhaninge,

som anfört:

»Då af det till utskottet öfverlemnade protokollet öfver ministeriella

ärenden, hållet den 28 februari 1900, inhemtas, att norske undersåten juris

kandidaten Thor von Ditten blifvit i ministeriel konselj förordnad till

kabinettssekreterare i utrikesdepartementet, hafva äfven vi ansett, att härutinnan

eu afvikelse från gällande grundlag egt rum. Det kunde derför ifrågasättas,

huruvida icke det anmärkta förfaringssättet, som uppenbarligen

saknar stöd i rikets grundlag, vore af den art, att § 106 regeringsformen

härvid bort tillämpas. Men då, enligt vårt förmenande, hänsyn bör tagas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

15

dertill, att under en lång följd af år för hvarje gång norske män förordnats

till befattning inom utrikesdepartementet, detta skett i ministeriel konselj,

hvilket förfaringssätt af konstitutionsutskottet och Riksdagen lemnats utan

anmärkning, hafva vi icke inom utskottet -kunnat göra något yrkande på

användande af § 106 regeringsformen beträffande omförmälda ärende.

Icke heller hafva vi kunnat biträda utskottet i den uppfattningen, att

ärendet är af beskaffenhet, att det jeinlikt § 107 regeringsformen bör hos Riksdagen

anmälas, emedan det skulle innebära, att de konungens rådgifvare,

som närvoro i den ministeriella konselj, då ifrågavarande förordnande meddelades,

uraktlåtit att iakttaga rikets sannskyldiga nytta, så mycket mindre

som vi anse att det för unionens behof kan vara både önskligt och behöfligt

för behandlingen af vissa ärenden inom utrikesdepartementet, att

norske män der vinna anställning, och på samma gång utbildning för den

diplomatiska tjenstgöring i utlandet, till hvilken äfven de vinna befordran,

hvilket önskemål dock bäst betryggas derigenom, att i grundlagen införes

någon bestämmelse som medgifver anställning för norske män i utrikesdepartementet.

»

af herrar M. Dahn och ,/. Andersson, som yttrat:

»Utskottet har funnit omförmälda regeringsärende af den 28 februari

1900 angående förordnande för norske undersåten Thor von Ditten att

vara kabinettssekreterare i kongl. utrikesdepartementet vara af beskaffenhet

att böra jemlikt § 107 regeringsformen hos Riksdagen anmälas. Detta

förordnande skulle nemligen stå i strid mot såväl § 28 som § 11 regeringsformen.

Det är en känd sak att ända sedan år 1825 norske män förordnats till

embets- och tjenstemän inom utrikesdepartementets expedition; och den

enda gång anmärkning öfver befordring af norrmän till befattningar inom

nämnda departement af konstitutionsutskottet blifvit i dechargebetänkande

framstäld, nemligen vid 1859—60 årens riksdag, föranledde utskottets anmälan

ej någon Riksdagens åtgärd. Af denna 75-åriga orubbade praxis

synes sålunda framgå, att det varit med Riksdagens medgifvande att äfven

norske män befordrats till platser inom utrikesdepartementet, något som

utskottet också finner berättigadt (se sid. 3 utskottets utlåtande). Det är

att beklaga, att nämnda praxis, hvarmed väl afsetts högre mål — unionens

befrämjande — ej af statsmagterna lagfästs medelst ett lämpligt tillägg till

§ 28 regeringsformen, afseende rättighet för konungen att äfven förordna

norrmän till tjenstgöring i utrikesdepartementet, ty då hade antagligen

den andra anledningen till anmärkning, nemligen förordnandet i ministeriel

konselj af norske män till befattningar inom departementet, ej förekommit.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

Emellertid föreligger äfven härvidlag en nära 40-årig praxis och,

utan att förbise innehållet af § 83 regeringsformen, torde vid sådana

exeptionella, förhållanden som här förefinnas — nemligen att, huru

lämpligt och önskvärd! det än befunnits vara att äfven norrmän förordnats

inom utrikesdepartementet, det ej kan ega rum utan lagöfverträdelse,

vare sig förordnandet sker enligt § 28 i statsrådet eller enligt §

11 i ministeriel konselj — tanken hellre böra rigtas på en i detta hänseende

både nödig och nj^ttig grundlagsändring, än på framställning om

anmärkning enligt den enda åtalsparagraf, som efter grundlagens tydliga

bud här bör komma i fråga — § 106 regeringsformen. Men då vi ansett

det anmärkta förfarandet ej vara af beskaffenhet att föranleda anställande

af tilltal inför riksrätt och ej heller funnit § 107 regeringsformen vara

tillämplig, hafva vi ansett, att någon anmälan till Riksdagen ej bort ske.»

af herr Johnsson, som anfört:

»Då utskottet förklarat sig erkänna, »att föreningen mellan Sverige

och Norge och den deraf följande gemensamma behandlingen af de två

rikenas förhållanden till främmande magter blifvit af faktisk betydelse

jemväl för de institutioner — ej blott beskickningarna, utan äfven i viss

mån utrikesdepartementet — åt hvilka vården och ledningen af utrikes

ärendena anförtrotts, äfven om man underlåtit att vidtaga deraf föranledda

lagändringar»; då utskottet jemväl erkänt giltigheten af »de skäl,

som anförts till stöd derför att till platser inom utrikesdepartementet befordrades

äfven norske män, enär, i följd af detta departements unionella

uppgift, det för behandlingen af vissa ärenden inom detsamma vore ömkligt,

att derstädes funnes tillgång till biträde af män, som vore med norska

förhållanden förtrogna, äfvensom att tjenstgöring inom departementet

måste vara en god förskola för den diplomatiska tjenstgöringen i utlandet,

till hvilken äfven norrmän pläga befordras», samt att detta faktiska förhållande

fortgått allt sedan år 1825, i det att alla utnämningar eller förordnanden

för norske män till befattningar inom nämnda departement beslutats

af Kongl. Maj:t i statsrådet på anmälan af statsministern för utrikes

ärendena, till år 1860 och derefter i ministeriel konselj; så är härigenom

ådagalagdt, att utskottets beslut att hos Riksdagen enligt 107 §

regeringsformen anmäla de statsråd, som den 28 februari 1900 tillstyrkt

Konungen att förordna t. f. afdelningschefen vid utrikesdepartementet,

juris kandidaten Thor von Ditten att vara kabinettssekreterare vid samma

departement, från realitetssynpunkt sakna allt berättigande.

Det är svårt att förstå sammanhanget emellan hvad utskottet anfört

beträffande innehållet af 28 § regeringsformen, att Konungen eger att i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

17

statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de embeten

och tjenstår inom riket, högre och lägre, hvilka äro af den egenskap, att

Konungen fullmagter derå utfärdar, samt hvad utskottet omedelbart derefter

yttrat om den länge tillämpade praxis, att i ministeriel konselj behandla

vissa befordringar inom utrikesdepartementet, ehuru något unionelf

behof med fog icke. kan såsom stöd derför åberopas. Förefinnes icke något

unionelt behof, som bör föranleda att i ministeriel konselj behandla befordringar

inom utrikesdepartementet, så måste väl i detta uttalande ligga

den mening, att förordnanden af tjensteman inom utrikesdepartementet,

hvilket utskottet erkänt såsom faktiskt unionellt, jemväl då norrmän dertill

förordnas, bör ske i statsråd. Jag vill gerna medgifva, att sistnämnda

form för dylika utnämningar är att föredraga framför ministeriel konselj,

då i förra fallet nödig kontroll öfver ärendenas behandling derigenom

vinnes. Anledningen att behandling af frågor angående förordnande af

norske män till tjenster inom utrikesdepartementet har blifvit Överflyttad

ifrån statsrådet till ministeriel konselj är, på sätt utskottet omförmäla

det förhållande, att konstitutionsutskottet vid 1859—1860 års riksdag anmärkte,

att i statsråd två norske män förordnats till tjenster inom departementet,

hvilket syntes strida emot innehållet af 28 § regeringsformen.

Det är med anledning af konstitutionsutskottets omforma,Ida anmärkning,

som den ändring vid behandling af ärenden angående förordnande

af norske män till uppehållande af tjenster i utrikesdepartementet vidtagits,

att dessa ärenden öfverflytta,ts från statsrådet till ministeriel konselj. Det

lärer under dessa förhållanden icke kunna med fog ifrågasättas, att de

Konungens rådgifvare, som, i enlighet med praxis, uppkommen just genom

konstitutionsutskottets nämnda anmärkning, i ministeriel konselj tillstyrkt

Konungen att förordna norsk man till uppehållande af en tjenstebefattning

i utrikesdepartementet, dervid icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta.

Uppgiften att konstitutionsutskottet under tiden efter år 1860 icke

haft anledning att förutsätta, att, när norske män undantagsvis förordnats

till befattning inom utrikesdepartementet, detta skett i ministeriel konselj,

har jag ingen rätt att betvifla, men lärer den få antagas endast afse utskottsmajoriteten

personligen. Det kan nemligen med fog uppfattas såsom

en förolämpning emot de föregående årens konstitutionsutskott att vilja

göra gällande, att konstitutionsutskottet, som har att vaka öfver de rådslag,

som tillstyrkas Konungen, således jemväl förordnande af tjensters uppehållande,

skulle hafva saknat kännedom om ifrågavarande till tjensters

uppehållande gjorda förordnanden inom ett statens departement. Visst är,

att konstitutionsutskottet icke allenast haft kännedom om ifrågavarande

förordnanden, utan jemväl vid mer än ett tillfälle, vid förhandlingar i hit
Bili.

till Riksd. Prof,. 1900. 3 Sand. 6 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

hörande frågor, vant inom utskottet berörda, ehuru särskild åtgärd icke

synts deraf påkallas.

Då de unionella bestämmelserna icke inrymts i grundlagarna, kan en

skenbar motsägelse i mer än ett hänseende vid tillämpningen uppstå emellan

de förra och de senare, särskilt då hithörande ärenden måste behandlas

med hänsyn dertill hett de två rikenas förhållande till främmande magter

blifvit af faktisk betydelse’. Men då grundlagarna måste vika för de unionella

bestämmelserna såväl de lagstadgade som de faktiska i öfrigt, om

Indika senare det, enligt utskottets medgifvande, här är fråga, borde i

detta hänseende någon tvekan ej råda derom, att utskottet saknat skäl, som

kunna anses fullt giltiga för en anmälan till Riksdagen af förevarande

ärende.»

af herr Darin, som yttrat:

»Såsom skäl, hvarför utskottet ansett som sin pligt att, jemlikt § 107

regeringsformen, hos Riksdagen anmäla den ifrågavarande åtgärden, har

utskottet anfört, dels att norsk man förordnats till den högsta befattningen

inom utrikesdepartementet, dels ock att detta skett i den ordning, som

angående ministeriella mål föreskrifves i § 11 regeringsformen.

I fråga om den förstnämnda omständigheten säger utskottet, att »det

ingalunda var utskottet obekant, att norske män gång efter annan blifvit

använda i cmbcten och tjenster inom nämnda departement, dock aldrig i

högre befattning än kansliråds eller afdelningschefs» (sid. 2) — hvilket

förhållande egt rum allt sedan 1825 (sid. 6) —, samt att, såsom skäl för

sådana åtgärder, anförts, »att i följd af detta departements unionella uppgift

det för behandlingen af vissa ärenden inom detsamma vore önskligt,

att derstädes funnes tillgång till biträde af norske män, äfvensom att tjenstgöring

inom departementet måste vara en god förskola för den diplomatiska

tjenstgöring i utlandet, till hvilken äfven norrmän pläga befordras» (sid. 3).

På samma gång utskottet erkänner det i viss mån berättigade i

dessa skäl, uttalar utskottet dock den meningen, att en afvikelse från

föreskriften i § 28 regeringsformen »åtminstone icke bör utsträckas längre,

än det med hänsyn till nyssnämnda tvenne önskemål befinnes oundgängligen

nödvändigt» (sid. 3), och utskottet anmärker derför, att »nu föi’evarande

befordringsåtgärd icke stannat inom området för lägre befattningar

inom nämnda departement, utan genom densamma ett ytterligare steg

tagits i strid mot grundlagens bud i § 28 regeringsformen, i det att för

första gången en norsk man utsetts att bestrida kabinettssekreteraretjensten,

en befattning, som är den högsta inom utrikesdepartementet under departementschefens»

(sid. 4). — För min del kan jag icke annat än finna den af

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

19

utskottet gjorda åtskilnaden mellan den högsta och lägre befattningar inom

utrikesdepartementet vara från utskottets ståndpunkt fullkomligt godtycklig

och i detta sammanhang, der det, enligt utskottets uppfattning, är fråga

om ett förfarande, som strider emot § 28 regeringsformen, högst betänklig.

Beträffande åter utskottets andra och särskilt betonade skäl för

dess anmälan, nemligen det förhållandet, att det anmärkta förordnandet

meddelats i »ministeriel konselj» och icke i statsrådet, måste det väcka

synnerlig förundran, då utskottet säger, att denna form för norske mäns

anställande inom utrikesdepartementet »inneburit eu öfverraskning för utskottet»

(sid. 5). — Huru är det möjligt, att ett. förfaringssätt i fråga om

norske mäns användande i utrikesdepartementet, hvilket sedan 1862 alltjemt

upprepats vid icke mindre än 34 tillfällen före det nu anmärkta och

på föredragning af alla de chefer för utrikesdepartementet, som under

denna tidrymd suttit i Konungens råd, från och med den af utskottet i

annan syftning åberopade grefve Manderström till och med den senast afgångne,

hittills kunnat vara obekant för utskottet, för hvilket det, enligt

dess egen utsago, ingalunda varit obekant, »att norske män gång efter

annan blifvit använda i embeten och tjenster inom nämnda departement,

dock aldrig i högre befattning än kansliråds eller afdelningschefs» (sid. 2),

och för hvilket hvarje år till granskning framläggas samtliga de i statsråd

et förda protokollen?

Emellertid är nu anmärkta förfaringssätt »enligt utskottets öfvertygelse

stridande mot uttryckliga och otvetydiga grundlagsbestämmelser,

Indika påfordra alla sådana ärendens behandling i statsråd» (sid. 5). Att

utskottet med eu sådan uppfattning af sakens beskaffenhet och grundlagens

tillämpning kunnat ifrågasätta, »huruvida icke härvid § 106 regeringsformen

bort tillämpas» (sid. 6), kan icke rimligtvis förundra någon, men

desto mei’a förvånande är det, att utskottet, med åberopande af § 107 regeringsformen,

kunnat antaga, att Riksdagen på de skäl, som af utskottet

anförts, skulle kunna finna rikets väl kräfva att hos Konungen anmäla sin

önskan, att han ville ur statsrådet skilja dem, emot Indika anmärkning

blifvit gjord. För min del liar jag funnit ett sådant antagande sakna all

grund, och har jag derför varit förhindrad att biträda utskottets beslut.

Då utskottet slutligen ansett, att man nu bort bryta med ofvan

berörda sjuttiofemäriga praxis, hade det, enligt mitt förmenande, följdrigtigt

bort till Riksdagen inkomma med förslag till sådana grundlagsändringar,

som kunnat finnas vara för ändamålet nödiga och tjenliga.

För min del anser jag, att inga skäl förebragts, hvarför icke sagda

praxis, hvilken väl med rätta kan betecknas som eu af omständigheterna

framkallad modus vivendi, äfven framdeles må följas och status quo på

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Memorial AT:o 6.

det ifrågavarande området upprätthållas, till dess de förändrade grundlagsbestämmelser,

som må kunna finnas i detta hänseende vara önskvärda,

kommit till stånd.»

af herr Boethius, som anfört:

»Genom unionen med Norge hafva förhållanden uppstått, som icke

kunde förutses vid fastställandet af 1809 års regeringsform och som derför

icke heller blifvit genom denna ordnade. Ett sådant förhållande är, att

norske män kunna behöfva anställas inom utrikesdepartementet, ett behof

som också af konstitutionsutskottet blifvit erkändt såsom befintligt. Det

måste emellertid beklagas, att detta behof ej tillgodosetts på ett konstitutionelt

sätt, utan genom en praxis, som ej väl låter sig förena med vår

regeringsforms § 28. Denna praxis har dock nu tillämpats i ej mindre

än 75 år och, hvad vigtigare är, den har länge af svenska Riksdagen varit

känd utan att från dess sida föranleda något inskridande. Att så är förhållandet

framgår ej blott af hvad konstitutionsutskottet anfört om den

anmälan, som skedde genom dechargebetänkandet vid 1859—60 årens

riksdag, utan ock af den omständigheten, att vid 1877 års riksdag väcktes

en motion — af herr S. A. Hedin — om tillägg till § 28 regeringsformen,

gående ut på att åvägabringa full öfverensstämmelse mellan regeringsformen

och nämnda praxis, men att Riksdagen afslog motionen utan att

göra något uttalande mot det af motionären omförmälda, i konstitutionelt

hänseende mindre tillfredsställande tillvägagångssättet. Under sådana förhållanden

synes det mig olämpligt, att konstitutionsutskottet med åberopande

af § 28 regeringsformen enligt samma lags § 107 gör en anmälan

mot statsråd af den anledning, att de ej afrådt eu norsk mans befordran

till en plats inom utrikesdepartementet. Märkas bör nemligen, att denna

åtgärds laglighet eller olaglighet icke beror af att herr von Ditten förordnats

till kabwetssekreterare. Det hade varit lika mycket stridande mot

§ 28, om han förordnats till en annan plats inom departementet. Utskottet

har derför, eldigt min åsigt, genom att åberopa § 28 mot det nämnda

förordnandet inlåtit sig på något, som utskottet ej bort befatta sig med,

ty när Riksdagen låtit en af densamma känd, i konstitutionelt hänseende

mindre tillfredsställande praxis under långa tider tillämpas utan att vidtaga

åtgärder deremot, så är det ej längre konstitutionsutskottet, utan

Riksdagen sjelf, som bär ansvaret för saken.

Emellertid är det ej fullt tydligt, om meningen verkligen är, att

hvad som anförts mot, att herr von Ditten förordnats till kabinettssekreterare,

skall vara motiv för den af utskottet gjorda anmälan. Utskottets

betänkande är nemligen så affattadt, att den s. k. »klämmen» ej framställes

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N.o 6.

21

såsom eu konseqvens af hvad i denna sak yttrats, utan af något helt annat:

af hvad som anförts om att förordnandet skett i s. k. ministeriel konselj.

Men är det ej meningen, att utskottets anmälan skall grundas på sjelfva

det nämnda förordnandet, utan på sättet derför, så synes mig ej heller i

sådant fall något om den förra synpunkten hafva bort i betänkandet intagas,

ty enligt min uppfattning tillkommer det ej konstitutionsutskottet

att till Riksdagen göra andra framställningar angående resultatet af statsrådsprotokollens

granskning än sådana, på hvilka utskottet verkligen grundar

en anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Vare sig deras mening, som bestämt betänkandets affattning, varit

den ena eller andra, så anser jag derför, att det stycke af motiveringen,

som börjar sid. 2 med orden: ’Då utskottet framstälde sin begäran’ ....

och slutar sid. 4 med orden: ''och några protokollet kompletterande handlingar

förefinnas, enligt uppgift, icke’, ej bort i utskottets betänkande

inflyta.

Helt annat är deremot förhållandet med det motiv till en anmälan

enligt § 107 regeringsformen, som framställes i den följande delen af utlåtandet,

eller att det ifrågavarande förordnandet skett i ministeriel konselj

i stället för i statsråd och sålunda i strid med §7 regeringsformen.

Visserligen har äfven härvid eu ganska långvarig praxis blifvit följd, men

denna praxis har hittills ej varit bekant vare sig för konstitutionsutskottet

eller för Riksdagen. Det''är i hög grad ömkligt, att de unionella förhållandena

ordnas på ett för båda de förenade rikena tillfredsställande sätt,

men detta bör ske i laga ordning. I detta fall kan jag ej inse, att något

unionelt behof gjort ett mot regeringsformen stridande förfaringssätt behöfligt,

men om så också vore fallet, hade lösningen ej bort åstadkommas

genom en utan Riksdagens vetskap införd och fullföljd grundlagsvidrig

praxis, utan genom en grundlagsändring. Det vore för båda rikena i hög

grad skadligt, om deras unionsförhållanden i tysthet utvecklades genom ett

successivt vidtagande af åtgärder, som stå i strid med det enas eller det

ändras grundlagar. Då det nu kommit till konstitutionsutskottets kännedom,

att en grundlagsvidrig praxis existerar med afseende på sättet för

norske mäns anställning i utrikesdepartementet och i nu ifrågavarande fall

blifvit tillämpad, har jag ansett det vara utskottets ovilkorliga pligt att

bringa saken inför vederbörligt forum och har derför inom utskottet röstat

för att eu anmälan om § 107 regeringsformen borde ske med anledning

deraf, att herr von Dittens förordnande i^ strid med § 7 regeringsformen

egt lana i s. k. ministeriel konselj. 1 den del af utskottets motivering,

som rör denna sak, instämmer jag visserligen i hufvudsak, men kan dock

ej fullständigt förena mig derom, hvarför jag här nedan i ett samman
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

hålig anför, huru enligt inin mening utskottets utlåtande under moment 2)

bort lyda:

2:o)

Sedan utskottet, bifallit ett inom detsamma väckt förslag om begäran,

att till utskottet måtte öfverlemnas protokollet öfver ministeriella

ärenden af den 28 februari 1900 angående förordnande för t. f. afdelningschefen

vid utrikesdepartementet juris kandidaten Thor von Ditten att

vara kabinettsekreterare vid samma departement, och utskottet enligt

Kongl. Maj:ts i ministeriel konselj beslutade medgifvande utbekommit

nämnda protokoll, har utskottet deraf funnit, att ifrågavarande befordringsfråga

behandlats på ett enligt utskottets mening synnerligen anmärkningsvärd!

sätt. Af protokollet framgår nemligen, att densamma handlagts icke

i statsrådet, utan i ministeriel konselj, i hvilken deltagit, utom föredraganden

hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim, hans

excellens herr statsministern Boström och statsrådet Wikblad samt derjemte

härvarande norske statsminister.

Att sålunda i s. k. ministeriel konselj, d. v. s. i den ordning § 11

regeringsformen föreskrifver, handlägga ärenden, som angå befordringar

till embeten och tjenster inom riket, är enligt utskottets öfvertygelse

stridande mot uttryckliga och otvetydiga grundlagsbestämmelser, hvilka

påfordra alla sådana ärendens behandling i statsråd. Regeringsformen

stadgar nemligen i § 7: »Alla regeringsärenden, med undantag af sådana,

som i 11 och 15 §§ oinförmälas, skola inför Konungen i Statsrådet

föredragas och der afgöras»; i § 11 åter angifvas de sålunda från behandling

i statsråd undantagna och till handläggning i ministeriel konselj

hänvisade ministeriella målen på det sätt, att dermed »förstås alla de,

som angå rikets förhållande till främmande magter», och i § 32 stadgas

slutligen, att i denna ministeriella konselj äfven utnämningar af

sändebud hos främmande magter och tjensteman vid beskickningarna skola

ega rum.

Då §§ 11 och 32, såsom innehållande undantagsbestämmelser, måste

tolkas restriktivt, kunna, enligt utskottets mening, under inga förhållanden

frågor om befordringar till embeten och tjenster inom riket, dessa må

nu afse utnämningar eller förordnanden, de må gälla svenske eller norske

män, hänföras till ministeriella mål och sålunda göras till föremål för behandling

i ministeriel konselj. Dessa befordringsärenden äro regeringsärenden

åt annan art än de i §§ 11 och 32 regeringsformen omförmälda

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

23

och måste i statsråd, på sätt jemväl § 28 regeringsformen förutsätter,

föredragas och afgöras.

Att annan form än den i grundlagen föreskrifna kommit till användning

vid behandling af frågor om norske mäns befordringar till befattningar

inom utrikesdepartementet, har inneburit en öfverraskning för utskottet.

Det enda tillfälle, då, såsom ofvan är nämndt, hittills ett dylikt

regeringsärendc varit föremål för konstitutionsutskottets pröfning, eller vid

1859—60 årens riksdag, utvisade protokollet angående de två då ifrågavarande

norrmännens förordnande till befattningar inom utrikesdepartementsexpeditionen,

att dessa befordringsärenden behandlats såsom utrikesdepartementsärenden

uti fulltaligt svenskt statsråd. Under den öfverläggning,

som angående detta ärende uppstod å riddarhuset den 10 mars 1860,

förklarade dåvarande statsministarn för utrikes ärendena excellensen Manderström

uttryckligen, att dittills sedan år 1825 alla utnämningar eller

förordnanden för norske män till befattningar inom utrikesdepartementet

beslutits åt Kongl. Maj:t i statsrådet på anmälan af statsministern för

utrikes ärendena. Konstitutionsutskottet bär under tiden efter år 1860

icke haft anledning att förutsätta, att, när norske män undantagsvis förordnats

till befattning inom utrikesdepartementet, detta skett i ministeriel

konselj, och har derför ej heller hittills underkastat dessa befordringsfrågor

någon särskild undersökning. Nu har emellertid utskottet dels af protokoll

rörande några uppgifne norske mäns befordrande inom utrikesdepartementet

under de senaste årtiondena, hvilka protokoll på särskild begäran

i afskrift till utskottet öfverlemnats, dels ock af en inom utrikesdepartementet

utarbetad promemoria, öfver alla ärenden rörande norske mäns

användande i utrikesdepartementet från och med år 1862, hvilken tillstälts

utskottet, inhemtat, att redan sistnämnda år dylika befordringsfrågor började

handläggas i ministeriel konselj, hvarmed man sedan konseqvent

fortfarit. Befordringar af svenske män inom samma departement hafva

deremot alltid grundlagsenlig! handlagts i statsråd.

Ifrågavarande länge tillämpade men derför icke mindre grundlagsstridiga

praxis — att i ministeriel konselj behandla vissa befordringar

inom utrikesdepartementet — för hvilken icke ens något unionelt behof

med fog kan såsom stöd åberopas, har synts utskottet vara af den innebörd,

att densamma, då utskottet derom nu erhållit kännedom, icke kunnat

af utskottet lemnas oanmärkt, helst utskottets tystnad i detta fall lätt

skulle kunna tolkas såsom ett godkännande af det använda förfaringssättet.

Då grundlagen föreskrifver, att utnämningar till embeten och

tjänster inom riket skola verkställas i statsrådet, har det uppenbarligen

varit grundlagens mening att omhägna jemväl dessa regeringsärenden med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets Memorial N:o B.

(len konstitutionella garanti, som vinnes genom deras föredragning i statsårdet,

i det att dervid dettas samtliga medlemmar ega tillfälle att närvara

och, då de närvara, äro pligtige att under ansvar sina meningar yttra och

förklara, Ett häremot stridande förfaringssätt anser utskottet dessutom

leda till en betänklig inskränkning af möjligheten till konstitutionel kontroll

från Riksdagens sida, då på detta sätt ärenden godtyckligt dragas

från statsrådet, hvars protokoll alltid komma under konstitutionsutskottets

granskning, och till den ministeriella konseljen, hvars protokoll »endast i

det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser, må

kunna fordras».

Då nu anmärkta förfaringssätt onekligen står i strid med rikets

grundlag, torde väl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid § 106 regeringsformen

bort tillämpas. Emellertid har i vårt konstitutionella, lif

den uppfattningen gjort sig gällande, att § 106 regeringsformen ej

har afseende på sådana fall, då en eller flere ledamöter af statsrådet

endast af bristande uppmärksamhet tillstyrkt eller underlåtit att afstyrka

en olaglighet, utan att den afser en uppenbar afsigt hos vederbörande

att kränka grundlagar eller allmän lag; men något sådant synes

ej med fog kunna sägas om de ifrågavarande statsrådens deltagande i

nämnda befordringsärende, hvarvid de endast utan invändning läte bero

vid en praxis, som redan länge tillämpats. Det vore dock för hela vårt

konstitutionella statsskick ödesdigert, om af en sådan uppfattning af § 106

skulle följa, att mindre svåra lagöfverträdelser, hvilka Konungens rådgifvare

vid utöfvandet af sitt kall möjligen kunna begå, undandroges all

konstitutionel kontroll. Detta behöfver dock ej blifva fallet, om § 107

regeringsformen kan tillämpas på dylika lagöfverträdelser, och då utskottet

anser en sådan tolkning af nämnda parapraf berättigad samt håller före,

att det kan ifrågasättas, huruvida statsråd, om de låta en visserligen häfdvunnen,

men dock grundlagsstridig och för Riksdagen okänd praxis fortfarande

följas, hafva med nit, skicklighet och drift sitt embete utöfvat

eller i sina rådslag iakttagit rikets sannskyldiga nytta, så har utskottet

ansett sig böra för Riksdagen tillkännagifva,

att utskottet funnit det i protokoll öfver ministeriella

ärenden den 28 februari 1900 omförmälda regeringsärende

angående förordnande för juris kandidaten

Thor von Ditten till kabinettssekreterare vid kongl.

utrikesdepartementet vara af beskaffenhet att böra, jemlik!

§ 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas.»

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

25

af herr P. Waldenström, som yttrat:

»Då jag icke kan i allo gilla konstitutionsutskottets memorial n:o 6,

så anser jag mig pligtig att''deremot anföra min reservation.

Att norske män anställas såsom embets- och tjensteman i utrikesdepartementet,

är en praxis, som fortgått alltsedan år 1825. Att denna

praxis är en oundviklig följd af unionen, erkänner äfven utskottet. Då

utrikesdepartementet handlägger ärenden, som äfven angå Norge, dels särskild!,

dels gemensamt med Sverige, så är det af behofvet påkalladt, att

inom detsamma finnes tillgång till biträde af norske män, som äro fullt

förtrogna med sitt lands förhållanden. Såsom ytterligare skäl kan dertill

läggas, att Norge med afsevärda belopp bidrager till utrikesdepartementets

utgifter, hvarförutom det ock måste anses ega ej ringa betydelse, att en

tids tjenstgöring inom departementet är en god förskola för den blifvande

diplomaten.

Men utskottet framhåller med eftertryck upprepade gånger, att norske

mäns anställande såsom embets- och tjensteman i utrikesdepartementet

strider emot § 28 regeringsformen. Derom kunna dock tvifvel uppstå.

Redan den omständigheten, att saken, allmänt bekant, kunnat utan anmärkning

fortgå så lång tid, toi''de ådagalägga, att dess af utskottet påstådda

grundlagsvidrighet icke är så solklar, som utskottet förmenar. Vid

1859 — 60 årens riksdag gjorde konstitutionsutskottet en anmälan derom,

dock utan direkt anmärkning. Denna anmälan föranledde emellertid icke

någon Rikets Ständers åtgärd. Saken kom åter på tal vid 1862 63 årens

riksdag med anledning af en anmärkning från 1860 års statsrevision, men

den föranledde icke heller då något uttalande åt Rikets Ständer. Sedan

dess har hvarken inom konstitutionsutskottet eller Riksdagen någon röst

höjt sig deremot. Huru skulle detta kunna förklaras, i fall sakens grundlagsvidrighet

vore höjd öfver allt tvifvel?

§ 28 regeringsformen är i den del, som här skulle ega tillämpning,

äldre än unionen, och ingen lärer väl kunna förneka, att när nya historiska

förhållanden af större vigt inträda, så medföra de nödvändigt vissa

modifikationer i tillämpningen af lagstadganden, som äro skrifna med hänsyn

uteslutande till det förut bestående, utan att man derför har rätt att

tala om öfverträdelse af samma stadgande!!. Man må anse det önskvärdt,

att stadgandena ändras med hänsyn till de nya förhållandena, men så länge

man icke funnit en fullt tillfredsställande form för sådan ändring, så måste

man nöja sig med en efter förhållandena lämpad modifikation i tillämpningen

af de stadganden, som finnas, eller tillåta, att vid sidan af dem

om ej i uppenbar strid mot dem — utbildar sig en praxis, som förhål lan
Bih.

till liiksd. Prat. 1900. 3 Sami. 0 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

dena framtvinga. Ett sådant förfaringssätt har väl historien för sig på de

flesta — om ej alla — områden af ett rikes lagskipning och administration.

Men äfven oafsedt detta torde det vara skäl att närmare skärskåda

här ifrågavarande ärende i ljuset af § 28 regeringsformen. Denna paragraf

lyder sålunda: ''Konungen eger att i Statsrådet utnämna och befordra

infödde svenske män till alla de embeten och tjenster inom riket, högre

och lägre, hvilka äro af den egenskap, att Konungen fullmagter derå utfärdar

— — — —.’

Man kan hafva olika tankar angående omfattningen af denna bestämmelse.

Men när det gäller att döma, så har man icke att till grund för sin dom

lägga den på mer eller mindre goda skäl förmodade meningen, utan endast den

skrifna ordalydelsen. Och denna talar om embeten och tjenster, som äro af den

beskaffenhet, att Konungen fullmagter derå utfärdar. Här deremot är fråga

endast om förordnande utan någon fullmagt. Redan vid 1859—60 årens

riksdag fäste detta förhållande konstitutionsutsottets uppmärksamhet, hvarför

utskottet sade: ''Det har icke undfallit utskottets uppmärksamhet, dels

att fullmagter å ifrågavarande tjenster icke blifvit utfärdade, dels — —

— —.’ Derför kunde utskottet icke såsom grund för sin anmälan anföra,

att Kong!. Maj:ts åtgärd att till embeten inom utrikesdepartementet förordna

två norrmän strede mot ordalydelsen, utan endast att den ’icke stode

i öfverensstämmelse med andan af föreskriften i 28 § regeringsformen''.

Att det är en icke obetydlig skilnad mellan fullmagt och förordnande,

det kan svårligen bestridas. Derför göres äfven i det officiella

språket bestämd skilnad mellan, att Konungen ''utnämner och förordnar’,

samt att Konungen endast ''förordnar''. Det förra medför fullmagt med

alla derpå grundade förmåner, det senare icke. Och att kabinettssekreterarebefattningen

i utrikesdepartementet är af den senare beskaffenheten,

så att Konungen icke eger att åt dess innehafvare utfärda fullmagt, det

framgår af den nu gällande staten för samma departement, hvilken icke

tillägger honom lön, utan endast arfvode.

Under sådana förhållanden kan jag icke förstå, i hvad syfte utskottet

upprepade gånger betonar, att det är stridande mot svenska regeringsformen,

att norrmän utses till tjensteman i utrikesdepartementet. Utskottet

erkänner ju sjelft, att det är en oundviklig följd af unionen; utskottet

erkänner tillika, att det en gång varit för Riksdagen anmäldt och

då af Riksdagen leinnats utan anmärkning; ja, utskottet uttalar för egen

del intet ogillande af förhållandet, icke heller någon önskan, att det må

ändras, emedan det inom vissa gränser synes utskottet vara ''oundgängligen

nödvändigt’ (sid. 3 rad. 3 nedifr.). Och hvad kan då utskottet vilja

med sitt tal om dess grundlagsvidrighet?

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

27

Detta hindrar naturligtvis icke, att olika tankar kunna göra sig gällande

om lämpligheten att till kabinettssekreterare, utrikesministerns närmaste

man, förordna norsk undersåte, hvithet nu för första gången skett.

Men om sjelfva principen erkännes, så blir det alltid svårt att för alla fall

uppdraga en viss gräns, då en sådan gräns hvarken kan grundas på ordalydelsen

i § 28 regeringsformen eller på något vigtigt unionelt intresse.

Så mycket mindre torde det böra sättas i fråga numera, då den politiska

utvecklingen obestridligen går i den rigtningen, att man mer och mer

allmänt önskar en sådan förändring af regeringsformen och riksakten, att

äfven utrikesministern sjelf må kunna vara norrman.

Fullkomligt ogrundad anser jag den farhåga vara, som utskottet på

sid. 4 antyder, att nemligen en norrman, i fall han förordnas till kabinettssekreterare,

skulle kunna komma att, i egenskap af expeditionschef, föredraga

utrikesdepartementsärenden inför tillförordnad regering. År nemligen

utrikesministern hindrad att sjelf föredraga, så finnes ingen, som näst

honom är sjelfskrifven föredragande, utan ankommer det på Konungen i

statsrådet att sådan förordna. Men att Konungen skulle dertill förordna

en icke svensk man, måste anses otänkbart.

Deremot synes det mig alldeles klart, att det sätt, hvarpå v. Ditten

blifvit utnämnd, icke låter sig förenas med regeringsformens stadganden.

Utan afseende på frågan om åtskilnaden mellan fullmagt och förordnande,

måste hvarje af Kongl. Maj:t skedd utnämning eller befordran erkännas

vara ett regering sär ende. Och såsom sådant måste det enligt regeringsformen

§ 7 inför Konungen i statsrådet föredragas och der afgöras, endast

med de undantag, som i samma § uttryckligen omförmäla^, nemligen

s. k. ministeriella ärenden — hvarmed i § 32 likställas utnämningar af

sändebud hos främmande magter och tjensteman vid beskickningarna —

samt kommandomål.

Af denna anledning har jag inom utskottet yrkat, att utskottets utlåtande

måtte, efter ett referat af sjelfva saken, erhålla följande lydelse:

»Utskottet anser sig icke kunna lemna denna sak utan anmärkning.

Regeringsformen stadgar nemligen i § 7: »Alla regeringsärenden med undantag

af sådana, som ill och 15 §§ omförmälas, skola inför Konungen

i statsrådet föredragas och afgöras». Den senare af dessa §§ handlar om

kommandomål, den förra om ministeriella mål, hvilka definieras så, att

dermed »förstås alla de, som angå rikets förhållande till främmande magter».

Enligt 32 § skola: i samma ordning, som i 11 § i fråga om ministeriella

måls behandling föreskrifven är, nämnas »sändebud hos främmande

magter och tjensteman vid beskickningarna». Till ingendera af dessa

kategorier kan här ifrågavarande regeringsärende hänföras, hvarför det

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

enligt de tydliga ordalagen i 7 § skolat i statsrådet föredragas och afgöras.

Så mycket mer anmärkningsvärd är denna sak, som hvarje utnämning

eller förordnande af svensk man till embete inom utrikesdepartementet

sker i statsrådet. Att sålunda ett och samma regeringsärende behandlas

på ett sätt, när det gäller svensk man, på ett annat sätt, när det gäller

norrman, det kan enligt utskottets mening icke med något grundlagsstadgande

försvaras, ej heller kan till stöd derför med fog anföras något

unionelt förhållande — så mycket mindre, som, enligt uppgift af dåva
rande

utrikesministern, excellensen Manderström å riddarhuset den 10

mars 1860, en uppgift, hvars rigtighet utskottet dock icke varit i tillfälle

att kontrollera, alla utnämningar eller förordnanden för norske män till

befattningar inom utrikesdepartementet från år 1825 till år 1860 blifvit,

på anmälan af statsministern för utrikes ärendena, af Kongl. Maj:t i statsrådet

gjorda.

Härjemte tillåter sig utskottet att påpeka, att då grundlagen föreskrifver,

att utnämningar och förordnanden, som göras af Kongl. Maj:t,

skola, med undantag af dem, som omnämnas i § 32 regeringsformen, i

likhet med alla andra regeringsärenden, ske i statsrådet, så ligger deri en

dubbel konstitutionel garanti: l:o) ega i statsrådet alla regeringens medlemmar

tillfälle att närvara samt äro då pligtiga att under ansvar sina

meningar yttra och förklara, 2:o) äro alla regeringsärenden, som ske i

ststsrådet, underkastade Riksdagens kontroll, alldenstund alla i statsrådet

förda protokoll skola utlemnas till granskning af konstitutionsutskottet.

Hela denna garanti upphäfdes naturligtvis, om dessa utnämningar och förordnanden

i visst fall öfverflyttas från statsrådet till den ministeriella konseljen.

Det säger sig dessutom sjelft, att om förordnande af svensk man

sker i statsrådet, af norsk man i ministeriel konselj, så måste det i hvarje

fall, då förordnande sker, på förhand, innan ärendet kommer inför Kongl.

Maj:t, vara afgjordt, huruvida en svensk eller norsk man skall utses.

Men hvar och huru skall ett sådant afgörande grundlagsenligt kunna ske?

Och huru skall något jemförande inför Kongl. Maj:t af den enes och den

andres meriter eller duglighet kunna ske, då begges sak icke kan föredragas

inför samma forum?

Att denna grundlagsstridiga praxis kunnat fortfara i fyra årtionden

utan att blifva föremål för anmärkning, har säkerligen haft sin grund

deri, att den hittills icke varit känd. Den ministeriella konseljens protokoll

utlemnas nemligen icke till konstitutionsutskottet och kunna icke af

utskottet fordras, utom »i det, som rörer allmänt kända och af utskottet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

29

uppgifna händelser». När handlingarna rörande von Dittens förordnande

af konstitutionsutskottet infordrades, emedan utskottet önskade se, af hvad

anledning Kongl. Maj:t nu — för första gången — till kabinettssekreterare

förordnat en norsk undersåte, så var sättet för ärendets behandling

hos Kongl. Maj:t för utskottet fullkomligt obekant, hvarför det blef en

stor öfverraskning, när utskottet genom handlingarna fick kännedom

derom.

Sedan emellertid saken blifvit bekant, lärer det icke vara tvifvel underkastadt,

att det är konstitutionsutskottets ovil k örliga skyldighet att

icke med tystnad förbigå densamma, så vida det annars är utskottets pligt,

att utan politiska eller andra sidohänsyn värna om rikets grundlagar.

Att konstitutionsutskottet icke ansett sig böra tillämpa § 106 regeringsformen,

beror derpå, att i vårt konstitutionella lif den uppfattning

gjort sig allmänt gällande, att § 106 regeringsformen endast har afseende

på sådana fall, då någon ledamot af statsrådet uppsåtligen tillrådt Konungen

att öfverträda lag eller underlåtit att göra föreställningar mot sådan

öfverträdelse. En sådan uppfattning torde ock hafva en ej alldeles ogiltig

grund i de i samma § tillagda orden: »eller den (öfverträdelsen) vållat

och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning», hvilka

ord onekligen antyda, att der är fråga om brottsligt uppsåt. Men att

antaga något sådant, dertill finnes i förevarande fall ingen anledning.

Saken har enligt utskottets mening sin förklaring i ett föranledt förbiseende

af grundlagens bud af en redan länge tillämpad praxis, som regeringen

trott sig ega anledning antaga vara för Riksdagen bekant och a.f

densamma, om ej uttryckligen godkänd, dock icke ogillad.

Deremot torde icke kunna förnekas, att de i ärendet deltagande

statsråden icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, då de, afvikande från

grundlagens föreskrift, behandlat här ifrågavarande ärende i ministeriel

konselj och derigenom, i hvad på dem ankommit, undandragit detsamma

de konstitutionella garantier, som, enligt hvad ofvan är framhållet, ligga

dels deri, att ärende föredrages och afgöres i statsrådet, dels deri, att sådant

ärendes behandling alltid varder underkastadt Riksdagens kontroll, i

och med det att statsrådsprotokollen varda till konstitutionsutskottets

granskning öfverlemnade. Och då en upprepning af detta förfaringssätt

bör förebyggas, har utskottet ansett det såsom sin pligt att för Riksdagen

tillkännagifva,

att utskottet funnit det i protokoll öfver ministeriella

ärenden den 28 februari 1900 omförmälda regeringsärende,

hvarigenom juris kandidaten Thor v.

Ditten förordnats till kabinettssekreterare i kongl. ut
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

rikesdepartementet, vara, hvad angår ärendets behandling

i ministeriel konselj, af beskaffenhet att böra,

jemlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas.»;

samt af herr Liljeholrn, som ansett, att utskottets utlåtande i denna

punkt bort hafva följande lydelse:

»Efter derom gjord särskild framställning har ytterligare, enligt

Kongl. Maj:ts i s. k. ministeriel konselj beslutade medgifvande, till utskottet

öfverlemnats protokoll öfver ministeriella ärenden, hållet den 28

februari 1900, angående förordnande för t. f. afdelningschefen vid utrikesdepartementet,

juris kandidaten Thor von Ditten att vara kabinettssekreterare

vid samma departement efter grefve Arvid Fredrik Taube, som samma

dag utnämnts till minister i Berlin; och har äfven detta protokoll varit

föremål för utskottets grundlagsenliga granskning.

Af protokollet framgår, att ärendet angående von Dittens befordran

handlagts icke i statsrådet, utan i ministeriel konselj, i hvilken deltagit,

utom föredraganden hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

Lagerheirn, hans excellens herr statsministern Boström och statsrådet Wikblad

samt derjemte härvarande norske statsminister.

Att sålunda i s. k. ministeriel konselj, d. v. s. i den ordning § 11

regeringsformen föreskrifver, handlägga ärenden, som angå befordringar

till embeten och tjenster inom riket, är enligt utskottets öfvertygelse stridande

mot uttryckliga och otvetydiga grundlagsbestämmelser, hvilka påfordra

alla sådana ärendens behandling i statsråd. Regeringsformen stadgar

nemligen i § 7: ''Alla regeringsärenden, med undantag af sådana, som i

11 och 15 §§ omförmälas, skola inför Konungen i statsrådet föredragas

och der afgöras’; i § 11 åter angifvas de sålunda från behandling i statsråd

undantagna och till handläggning i ministeriel konselj hänvisade ministeriella

målen på det sätt, att dermed Törstås alla de, som angå rikets förhållande

till främmande magter’, och i § 32 stadgas slutligen, att i denna

ministeriella konselj äfven utnämningar af sändebud hos främmande magter

och tjensteman vid beskickningarna skola ega rum.

Enligt utskottets mening kunna under inga förhållanden frågor om

befordringar till embeten och tjenster inom riket, de må gälla svenske

eller norske män, hänföras till ministeriella mål och sålunda göras till

föremål för behandling i ministeriel konselj. Dessa befordringsärenden äro

regeringsärenden af annan art än de i §§ 11 och 32 regeringsformen omförmälda

och måste i statsråd, på sätt jemväl § 28 regeringsformen förutsätter,

föredragas och afgöras.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

31

Att annan form än den i grundlagen föreskrift^ kommit till användning

vid behandling af frågor om norske mäns befordran till befattningar

inom utrikesdepartementet, har inneburit en öfverraskning för utskottet.

Det enda tillfälle, då ett dylikt regeringsärende varit föremål för konstitutionsutskottets

pröfning, eller vid 1859—-60 årens riksdag, utvisar protokollet

angående två norske mäns förordnande till befattningar inom utrikesdepartementsexpeditionen,

att dessa befordringsärenden behandlats såsom

utrikesdepartementsärenden uti fulltaligt svenskt statsråd. Under den öfverläggning,

som angående detta ärende uppstod å riddarhuset den 10 mars

1860, förklarade dåvarande statsministern för utrikes ärendena excellensen

Manderström uttryckligen, att dittills sedan år 1825 alla utnämningar eller

förordnanden för norske män till befattningar inom utrikesdepartementet

beslutits af Kongl. Magt i statsrådet på anmälan af statsministern för

utrikes ärendena. Konstitutionsutskottet har under tiden efter år 1860

icke haft anledning att förutsätta, att, då norske män undantagsvis förordnats

till befattning inom utrikesdepartementet, detta skett i ministeriel

konselj, och har derför ej heller hittills underkastat dessa befordringsfrågor

någon särskild undersökning. Nu har emellertid utskottet dels af

protokoll rörande några uppgifne norske mäns befordrande inom utrikesdepartementet

under de senaste årtiondena, hvilka protokoll på särskild

begäran i afskrift till utskottet öfverlemnats, dels ock af en inom utrikesdepartementet

utarbetad promemoria öfver alla ärenden rörande norske

mäns användande i utrikesdepartementet från och med år 1862, hvilken

tillstälts utskottet, inhemtat, att redan sistnämnda år dylika befordringsfrågar

började handläggas i ministeriel konselj, hvarmed man sedan konseqvent

fortfarit. Befordringar af svenske män inom samma departement

hafva deremot alltid grundlagsenligt handlagts i statsråd.

Ifrågavarande länge tillämpade praxis — att i ministeriel konselj

behandla vissa befordringar inom utrikesdepartementet — för hvilken icke

ens något unionelt behof med fog kan såsom stöd åberopas, har synts utskottet

vara af den innebörd, att densamma, då utskottet derom nu erhållit

kännedom, icke kunnat af utskottet lemnas oanmärkt, helst utskottets

tystnad i detta fall lätt skulle kunna tolkas såsom ett godkännande af det

använda förfaringssättet. Då grundlagen föreskrifver, att utnämningar till

embeten och tjenster inom riket skola verkställas i statsrådet, har det

uppenbarligen varit grundlagens mening att omhägna jemväl dessa regeringsärenden

med den konstitutionella garanti, som vinnes genom deras

föredragning i statsrådet, i det att dervid dettas samtliga medlemmar ega

tillfälle att närvara och, då de närvara, äro pligtige att under ansvar sina

meningar yttra och förklara. Ett häremot stridande förfaringssätt anser

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

utskottet dessutom leda till en betänklig inskränkning af möjligheten till

konstitutionel kontroll från Riksdagens sida, då på detta sätt ärenden

dragas från statsrådet, hvars protokoll alltid komma under konstitutionsutskottets

granskning, och till den ministeriella konseljen, hvars protokoll

''endast i det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser,

må kunna fordras’.

Då nu anmärkta förfaringssätt onekligen står i strid med rikets

grundlag, torde väl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid § 106 regeringsformen

bort tillämpas. Emellertid har i vårt konstitutionella lif den

uppfattning gjort sig gällande, att § 106 regeringsformen ej har afseende

på sådana fall, då en eller flera ledamöter af statsrådet endast af bristande

uppmärksamhet tillstyrkt eller underlåtit att afstyrka en olaglighet,

utan att den afser en uppenbar afsigt hos vederbörande att kränka grundlagar

eller allmän lag. Men något sådant synes ej med fog kunna sägas

om de ifrågavarande statsrådens deltagande i nämnda befordringsärende,

hvarvid de endast utan invändning läto bero vid en praxis, som redan

länge tillämpats. Det vore dock för hela vårt konstitutionella statsskick

ödesdigert, om af en sådan uppfattning af § 106 skulle följa, att mindre

svåra lagöfverträdelser, hvilka Konungens rådgifvare vid utöfvandet af sitt

kall möjligen kunde begå, undandroges all konstitutionel kontroll. Detta

behöfver dock icke blifva fallet, om § 107 regeringsformen kan tillämpas

på dylika lagöfverträdelser, och då utskottet anser en sådan tolkning af

nämnda paragraf berättigad samt håller före, att det kan ifrågasättas,

huruvida statsråd, om de låta en visserligen häfdvunnen, men dock grundlagsstridig

och för Riksdagen okänd praxis fortfarande följas, hafva med

nit, skicklighet och drift sitt embete utöfvat samt i sina rådslag iakttagit

rikets sannskyldiga nytta, så har utskottet ansett sig böra för Riksdagen

tillkännagifva,

att utskottet funnit det i protokoll öfver ministeriella

ärenden den 28 februari 1900 omförmälda regeringsärende,

hvarigenom juris kandidaten Thor von

Ditten förordnats till kabinettssekreterare vid Kong],

utrikesdepartementet, vara, hvad angår ärendets behandling

i ministeriel konselj, af beskaffenhet att böra,

jemlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen anmälas.»

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 6.

33

Herr friherre Wrangel von Brehmer har begärt få här antecknadt,

att han på grund åt sjukdom icke deltagit i den slutliga behandlingen

af de i detta memorial omförmälda ärenden.

Herr Behm har anmält, att han icke deltagit i den slutliga behandlingen

af det under punkten 2:o) afhandlade ärende.

Herr Pettersson, Carl F., har begärt få antecknadt, att han ej deltagit

i behandlingen af det i herrar Behms m. fl. reservation omförmälda

ärende.

Bill. till Rilcsd. Prof. 11)00. 11 Sami,

6 Höft,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.