Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embetseller tjensteman.

1900-02-13 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:10, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embetseller tjensteman.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:c 10.

o

iV.*o iO.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10

juli 1899 om ersättning af allmänna medel i vissa fall

för skada, som förorsakats af embets- eller tjensteman.

Genom proposition, n:o 21, af den 22 december 1899, hvilken af

båda kamrarne blifvit till lagutskottets behandling hänvisad, har Kongl.

Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande

förslag till

Lag

angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning af

allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embets- eller

tjensteman.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning

af allmänna medel i vissa fall för > skada, som förorsakats af

embets- eller tjensteman, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har ansökning, som i 2 § afses, till Konungens befallningshafvande

inkommit, åligger det Konungens befallningshafvande att densamma

jemte eget utlåtande till justitiedepartementet insända.

Pröfvar Konungen sökanden hafva visat sin rätt, varder ersättning

honom tillerkänd. I annat fall hänvisas sökanden att, vid talans förlust,

inom sex månader sedan han bevisligen erhållit del af Konungens beslut

medelst stämning anhängiggöra sin talan. Rätt domstol för sådan

talans upptagande är den underrätt, som om tillgreppet och förskiug
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

ringen ransakat; har frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen

omedelbarligen upptagits af öfverrätt, eller har ej ransakning om brottet

hållits, tillhöre målet den underrätt, der embets- eller tjenstemannen

vid tiden för brottet skolat svara i tvistemål angående gäld i allmänhet.

Qti det förslag till lag om ersättning af allmänna medel i vissa

fall för skada, som förorsakats af embets- eller tjensteman, hvilket

af Kongl. Maj:t förelädes 1899 års Riksdag till antagande, föreskrefs i

3 §, bland annat, att sökanden — den som ingifvit ansökan om utbekommande

af ersättning för hvad embets- eller tjensteman tillgripit eller

förskingrat — i visst fall skulle hänvisas att efter stämning utföra sin

talan vid allmän underrätt i den ort, der tillgreppet och förskingringen

egt rum.

Uti sitt öfver förslaget afgifna utlåtande erinrade emellertid lagutskottet,

att den sålunda föreslagna bestämmelsen om forum förrättegångs

anhängiggörande syntes utskottet kunna för den enskilde vålla

svårigheter i tillämpningen, då det mången gång kunde vara tvifvelaktigt,

hvarest tillgreppet och förskingringen egt rum. Utskottet föreslog

derför sådan ändring af paragrafen, att rättegången skulle anhängiggöras

vid den underrätt, som om tillgreppet och förskingringen ransakat eller,

om, i följd deraf att embets- eller tjenstemannen aflidit eller rymt, frågan om

ansvar för tillgreppet och förskingringen ej kunnat af domstol pröfvas, vid

den underrätt, der embets- eller tjenstemannen skolat svara i tvistemål, som

angå gäld i allmänhet.

Hvad lagutskottet i anförda hänseende föreslagit upptogs jemväl

i det förslag till 3:dje paragrafens affattning, som framlades i en vid

utlåtandet fogad reservation, hvilken vann båda kamrarnes godkännande.

Då det af Riksdagen antagna lagförslaget sedermera undergick

vederbörlig granskning inför högsta domstolen, anmärkte högsta domstolen

mot ofvanberörda bestämmelser om forum, att den ransakning,

hvarom här vore fråga, under vissa omständigheter ankomme på annan

domstol än underrätt, samt att för sådana fall föreskrift saknades, hvilken

domstol skulle ega att upptaga den tvistiga ersättningsfrågan.

Den sålunda gjorda anmärkningen ansågs visserligen ej böra hindra

författnings utfärdande i öfverensstämmelse med det af Riksdagen antagna

förslaget — hvilket skedde den 10 juli 1899 — men gaf anledning

dertill, att vederbörande departementschef lät uppgöra förslag till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

ändring af lagens 3 § i syfte att afhjelpa den anmärkta ofullständigheten.

I detta förslag bestämdes forum sålunda: »den underrätt, som om

tillgreppet och förskingringen ransakat, eller, der frågan om ansvar för

tillgreppet och förskingringen ej blifvit af underrätt handlagd, vid den underrätt,

der embets- eller tjenstemannen vid tiden för brottet skolat svara i tvistemål,

som angå gäld i allmänhet.»

Ej heller denna bestämmelse ansågs af högsta domstolen vara

tillfredsställande. Sålunda kunde det vara tvifvelaktigt, om under de

olika, men uppenbarligen för betecknande af samma sak använda uttrycken,

att underrätt om tillgreppet och förskingringen ransakat, och

att underrätt handlagt frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen,

skulle innefattas äfven de fall, då underrätt på uppdrag af annan

myndighet hållit undersökning i målet eller då underrätt, som ransakat,

förklarats vara dertill obehörig. Vidare ansågs vilkorssatsen »der frågan

om ansvar för tillgreppet och förskingringen ej blifvit af underrätt

handlagd» näppeligen med önskvärd tydlighet angifva hvad dermed

åsyftades eller att ansvarsfrågan antingen icke kunnat af någon domstol

handläggas eller ock blifvit i första instans handlagd af öfverdomstol.

Slutligen erinrades, beträffande föreskriften, att. ersättningstalan

skulle anhängiggöras hos den underrätt, vid hvilken embets- eller tjenstemannen

vid tiden för brottet skolat svara i tvistemål angående gäld

i allmänhet, att det stundom kunde vara synnerligen svårt för den ersättningssökande

att bedöma, vid hvilken tidpunkt förskingringen blifvit

begången.

I anledning af de anmärkningar, högsta domstolen sålunda framstälde,

blef förslaget sedermera jemkadt till den lydelse, detsamma uti

föreliggande proposition erhållit.

Utskottet har vid förslagets granskning funnit detsamma mindre

tillfredsställande derutinnan, att, oaktadt högsta domstolens erinran,

forum i visst fall gjorts beroende af tidpunkten för brottets begående.

I likhet med högsta domstolen anser nemligen utskottet, att det

stundom skall för den ersättningssökande blifva svårt bedöma, vid

hvilken tidpunkt tillgreppet eller förskingringen bör antagas hafva egt

rum, och i hvarje händelse lemnar den nu ifrågasatta bestämmelsen

knappast rum för mindre tvekan än det ursprungliga förslaget, mot

hvilket lagutskottet år 1899 anmärkte, att det syntes kunna för den

enskilde vålla svårigheter i tillämpningen.

För undanrödjande af antydda olägenhet anser utskottet lämpligast

att, då frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

omedelbart upptagits af öfverrätt eller ransakning om brottet ej

hållits, målet skall tillhöra den underrätt, der embets- eller tjenstemannen

vid tiden för ansökningens ingifvande till Konungens befallningshafvande

skolat svara i tvistemål angående gäld i allmänhet. På

samma gång tydliga bestämmelser dermed införas, synes nemligen

derigenom jemförelsevis bäst äfven tillgodoses önskemålet, att rättegång

af ifrågavarande beskaffenhet må, såvidt möjligt, vinna handläggning

af underrätt i den ort, der tillgreppet och förskingringen egt

rum.

I öfrigt har förslaget ej gifvit anledning till någon erinran.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, under förklarande, att Kongl. Maj:ts

förevarande proposition ej kan i oförändradt skick

godkännas, ville för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning af

allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embets- eller

tjensteman.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning

af allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af

embets- eller tjensteman, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har ansökning, som i 2 § afses, till Konungens befallningshafvande

inkommit, åligger det Konungens befallningshafvande att densamma

jemte eget utlåtande till justitiedepartementet insända.

Pröfvar Konungen sökanden hafva visat sin rätt, varder ersättning

honom tillerkänd. I annat fall hänvisas sökanden att, vid talans förlust,

inom sex månader sedan han bevisligen erhållit del af Konungens

beslut medelst stämning anhängiggöra sin talan. Rätt domstol för sådan

talans upptagande är den underrätt, som om tillgreppet och förskingringen

ransakat; har frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen

omedelbarligen upptagits af öfverrätt, eller har ej ransakning om brottet

hållits, tillhöre målet den underrätt, inom hvars domvärjo embets- eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

tjenstemannen vid tiden för ansökningens ingifvande till Konungens

befallningshafvande är eller senast varit mantalsskrifven.

Stockholm den 13 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Hasselrot, som ansett, att Kongl. Maj:ts proposition bort

utan förändring tillstyrkas.

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 7 Sami. 6 Raft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1900:63 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning af s. 2 i texten