Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af kongl. förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14 april 1866.

1900-02-13 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:11, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af kongl. förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14 april 1866.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

1

]*:© 11.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1900 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af kongl.

förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14

april 1866.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 110, hvilken blifvit

till lagutskottet hänvisad, anför herr Staaff:

»Den svenska lagstiftningen om arfsrätt för oäkta barn återfinnes i 8

kapitlet 7 § ärfdabalken jemte kongl. förordningen den 14 april 1866.

Det förra lagrummet stadgar, att barn aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven

eller i hordom eller i förbudna leder ej må taga annat arf än efter

egna barn och bröstarfvingar. Kongl. förordningen af 1866 ändrar detta

så till vida, att oäkta barn, som ej är afladt under moderns äktenskap eller

i förbudna led, må taga arf, men detta

1) blott under den förutsättning, att modern låtit såsom sitt barn

anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven;
2)

blott efter modern;

8) blott i den egendom, som ej utgör bröstarfvingars laglott.

Det oäkta barnets arfsrätt är sålunda i hög grad inskränkt. Äfven

om ett utom äktenskap födt barn lefvat hos sin moder, njutit kärleksfull

Bill. till Riksd. rrot. 1900. 7 Sami. 7 Höft. (N:o 11.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

vård och uppfostran af henne, äfven om hela verlden vet, att modern

aldrig förutsatt annat än att barnet skulle få ärfva hennes qvarlåtenskap,

kan efter moderns död en aflägsen slägting till henne uppträda och taga

arfvet framför det egna barnet blott derför, att modern ej låtit göra kyrkoboksanteckningen

eller att denna ej är på fullt tillfredsställande sätt gjord.

Ty det är att märka, att, enligt hvad prejudikatet och kongl. cirkuläret

den 5 juni 1885 gifva vid handen, anteckningen måste innefatta tydligt

bevis, att det är modern, som låtit anteckna barnet såsom sitt.

Men äfven om anteckningen är tillfredsställande gjord, och arfsrätt

sålunda existerar, sträcker sig denna ej till annat än modersarfvet. Andra

slägtingar ärfvas ej — icke ens syskon. Ett exempel ur min erfarenhet

må belysa, hvilka egendomliga följder detta kan hafva. Tvenne ålderstigna

systrar hade under en lång följd af år bott tillsammans. Den äldsta, som

var duglig och arbetsför, hade samlat en styfver för ålderdomen, det vill i

detta fall säga för bådas ålderdom, och ofta uttryckt sin glädje öfver att,

om hon doge först, hennes syster, som led af lungsjukdom och alls ej

kunde förtjena sitt uppehälle, ändock skulle hafva det nödvändigaste. Den

äldsta systern dog och efter hennes död upptäcktes, att den efterlefvande

var född ett par år efter sedan den gemensamma modern blifvit enka.

En aflägsen slägting, som aldrig varit personligen känd, uppträdde och tog

arfvet.

Och äfven den arfsrätt efter modern, som lagen medgifver, lider af

en väsentlig inskränkning, så snart äkta bröstarfvingar finnas, nemligen den,

att de först skola taga ena hälften af moderns qvarlåtenskap; blott i den

återstående hälften eger den oäkta födde del och lott.

De reformyrkanden, som fingo en temporär afslutning i 1866 års förordning,

gingo emellertid vida längre än denna. Och äfven efter denna

tid finner man åtskilliga framställningar i syfte att utvidga arfsrätten för

oäkta barn.

Så förekommo vid 1885 års riksdag ej mindre än fyra motioner:

en af herr P. Waldenström, som föreslog, att Riksdagen måtte för

sin del besluta sådan ändring af hvad som hittills genom ärfdabalken samt

kongl. förordningen den 14 april 1866 vore stadgadt om oäkta barns

arfsrätt, att sådan rätt måtte i hvarje fall tillerkännas oäkta barn lika med

barn af laggift säng;

en af herr Richard Gustafsson som föreslog, att de s. k. oäkta barnen

borde gifvas samma rätt som de äkta;

en af .herr J. Anderson i Tenhult, som föreslog, att Riksdagen ville

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 3

besluta, att kongl. förordningen af den 16 april 1866 angående oäkta barns

arfsrätt erhölle följande lydelse:

»Med ändring af hvad 8 kap. 7 § — — — — — förordnar, att

oäkta barn må lika med äkta barn taga arf efter sin moder»;

samt en af herr Oskar Erickson, som föreslog, att Riksdagen måtte för

sin del, med upphäfvande af kongl. förordningen den 14 april 1866 angående

arfsrätt för oäkta barn, antaga en så lydande förordning i ämnet:

»Med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken stadgar derom, att

barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven eller i hordom eller

i förbudna leder, ej må taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar,

förordnas, att oäkta barn jemväl må, derest det blifvit såsom moderns barn

antecknadt i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,

taga arf efter sin moder lika med äkta barn.»

Lagutskottet, som afstyrkte samtliga dessa motioner, gjorde en hemställan,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes

anbefalla domkapitlen i riket samt Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium

att genom cirkulär hos vederbörande presterskap inskärpa angelägenheten

deraf, att den anteckning i kyrkobok, som enligt förordningen

den 14 april 1866 utgör förutsättning för oäkta barns afsrätt efter moder,

verkställes på sådant sätt, att den må innefatta bevis, att qvinnan låtit anteckna

barnet såsom sitt.

Denna hemställan bifölls af kamrarne och föranledde det ofvan antydda

kongl. cirkuläret den 5 juni 1885.

I Andra Kammaren bifölls utskottets hemställan först efter votering

med 113 röster mot 48, hvilka tillföllo en afgifven reservation, deri yrkades,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, som, med erkännande

af grundsatsen om oäkta barns arfsrätt efter fader och moder, innehölle de

ytterligare bestämmelser, som vid tillämpningen af denna grundsats kunde

anses af nöden.

Från debatten kan antecknas, att äfven motståndare till motionen yttrade

sympati för en utsträckt arfsrätt för oäkta barn efter moder och moders

fränder.

Vid riksdagen 1892 väckte herr J. Johnsson i Bollnäs motion,

gående ut på dels likställande af barn, aflade under moderns äktenskap

eller i förbudna led, med öfriga utan äktenskapslofven aflade barn, dels

upphäfvande af anteckning i kyrkoboken såsom vilkor för oäkta barns arfsrätt

och dels arfsrättens utsträckning till likhet med äkta barns efter moder.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Lagutskottet, som icke kunde godkänna motionen i dess helhet, hemstälde,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande

bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt

under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att lika med

äkta barn taga arf efter moder.

Detta utlåtande af slogs af Törsta Kammaren, men bifölls af den Andra

utan debatt.

Samme motionär, herr J. Johnsson, upprepade vid 1893 års riksdag

sitt förslag, nu i samma form, som lagutskottet gifvit sin hemställan.

Lagutskottet tillstyrkte äfven nu motionen i samma form som vid

föregående års riksdag.

Första Kammaren biföll icke utskottets förslag, utan antog en inom utskottet

afgifven reservation, som så till vida skilde sig från det förra, att

reservationen bibehöll vilkoret om kyrkoboksanteckningen såsom vilkor för

arfsrätten.

Andra Kammaren åter biföll jemväl denna gång utskottets hemställan.

Såsom sammanjemkning föreslog lagutskottet nu, att Andra Kammaren

måtte biträda Första Kammarens beslut i ärendet.

o

Åtta reservanter föreslogo en annan sammanjemkning, öfverensstämmande

med en vid utskottets första behandling afgifven reservation, hvilken

afsåg, att såsom vilkor för arfsrätten skulle upptagas kyrkoboksanteckning

eller annat bevisligt erkännande af moder.

Första Kammaren biföll utskottets sammanjemkningsförslag. Andra

Kammaren afslog detsamma.

Jemväl vid 1894 års riksdag upprepade herr Johnsson sin motion, fortfarande

i samma form, som 1892 års lagutskott gifvit framställningen.

Men 1894 års lagutskott vidhöll icke samma hemställan som de båda

föregående årens utskott, utan hemstälde om förslag till sådan ändring af

gällande bestämmelser, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns

äktenskap eller i förbudna led, berättigas att, derest modern låtit såsom sitt

barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var

kyrkoskrifven, eller modern eljest bevisligen erkänt barnet såsom sitt, lika

med äkta barn taga arf efter moder.

Första Kammaren fann reformen för vidtutseende och fattade beslut

i enlighet med en inom utskottet afgifven reservation, deri alternativet

»eller modern eljest bevisligen erkänt barnet såsom sitt» strukits.

Då Andra Kammaren biföll utskottets hemställan, anmälde lagutskottet,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11. 5

att besluten icke kunde sammanjemkas, utan att frågan således för den

riksdagen förefallit.

Kärnpunkten i motståndet mot rättvisa åt de oäkta barnen synes

vara att finna i den farhåga, som 1885 års lagutskott uttryckte så, att

»en utsträckt arfsrätt för oäkta barn skulle småningom kunna utplåna

skilnaden mellan den äkta och oäkta börden samt djunedelst och genom

mer eller mindre skandalösa paternitets- och maternitetsprocesser lossa

familjebanden».

Härvid måste jag öppet erkänna, att jag är så långt ifrån att anse

det vara ett ondt, att jag tvärt om anser det vara ett positivt godt, om

skilnaden mellan äkta och oäkta börd småningom skulle kunna utplånas.

Efter min uppfattning borde det nemligen vara en af de högsta uppgifter

för samhället att i möjligaste måtto söka förekomma och håfva allt oskyldigt

lidande. Och ingen kan väl påstå, att den oäkta föddes ställning af

förskjuten och tillbakasatt ej är ett oskyldigt lidande.

Om förhållandet vore sådant, att den sociala missaktningens stämpel

sattes, icke på barnet utan på föräldrarne, så skulle det vara möjligt

att åtminstone förstå, om också ingalunda obetingadt godkänna rädslan

för ett utplånande af skilnaden mellan äkta och oäkta börd. Icke som

om jag för min del skulle vilja vara med om att öfver hufvud medgifva

berättigandet af generella sociala brännmärken, hvilka alltid lida af det

felet, att de häfta vid den enskilde, oaktadt denne enskilde i det individuella

fallet kan vara alldeles tadelfri. Men den sedliga hänförelsen för

upprätthållandet af begreppet »oäkta» med allt det förklenande, som råhet

och obarmhertighet deri inlägga, vore, menar jag, åtminstone mera begriplig,

om epitetet af allmänna meningen och språkbruket tillädes en

fader, hvilken har barn utom äktenskapet, än då det fastklibbar vid det

alldeles oskyldiga barnet, och det kan tilläggas, att, om en sådan fader

nätt och jemt gifver sitt barn den nödtorftiga uppfostran, som svenska

lagen föreskrifver, då kunde man rent af önska, att, likasom barnet erhållit

det kuriösa epitetet »naturligt», fadern kunde få uppbära det motsvarande

— »onaturligt».

Men såsom saken nu gestaltar sig är det omöjligt att fatta annat,

än att den, hvilken pläderar mot utplånandet af skilnaden mellan äkta

och oäkta börd, dermed pläderar för den oskyldiges alldeles oförtjenta

lidande.

Icke heller kan jag erkänna, att vare sig utplånandet af skilnaden

mellan den äkta och oäkta börden eller paternitets- och maternitets
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

processer böra kunna lossa familjebanden, så vidt uttrycket fattas i ädlare

mening.

Det kan ju icke nekas, att om ett barn erhåller ovilkorlig arfsrätt

efter sin egen moder, vare sig modern är gift eller ej, så komma derigenom

andra att erhålla mindre, än de eljest skolat få (detta, om modern

äfven efterlemnat äkta bröstarfvingar), eller att helt och hållet gå miste

om arf (detta, om modern blott har bak- eller sidoarf vingar). Men för

det första få väl icke familjebandens fasthet anses hvila uteslutande på

begäret efter det materiella goda; och för det andra — och detta är

lika vigtigt som ofta förbisedt — i samma mån som familjebanden skulle

kunna antagas lossna på ett håll, växa de ju i styrka på ett annat. De,

hvilkas argument jag anför och vederlägger, glömma alldeles, att man väl

kan ställa den oäkta födde utom familjen, men att man icke kan ställa

honom utom samhället. Till samhället hör han — antingen såsom hvete

eller ogräs. Betraktar man således familjebanden i likhet med 1885 års

lagutskott ur synpunkten af deras egenskap att vara de starkaste samhällsband,

så är det ju alldeles gifvet, att det försvagande af dessa band, som

kunde tänkas på det ena hållet, kommer att motsvaras af ett stärkande

på ett annat håll. Ja, man kan helt visst gå ett steg längre och säga:

försvagandet på det förra hållet kan ej bli på långt när så betydande som

stärkandet på det andra hållet. Detta derför att det helt naturligt måste

stärka samhället mera att uppflytta parian, hvilken är den fattigaste bland

samhällets medlemmar, än det kan försvagas genom att till parians förmån

de förut privilegierades företräden i någon grad inkräktas. Fullt rigtigt

torde man fatta saken först när man inser, att det befarade försvagandet

alls icke är något försvagande, i ty att rättvisans genomförande aldrig i längden

skadar, utan fastmera gagnar samhället, och att till och med i längden äfven

den privilegierade såsom samhällsnyttig faktor skall vinna på att icke längre

vara privilegierad.

Och att emot de oäkta barnens kraf på naturlig rättvisa ställa såsom

en berättigad hänsyn familj- eller slägtmedlemmarnes anspråk på frihet

från skandalösa processer synes mig visa en alldeles vilsekommen uppfattning

af samhällets förpligtelser att göra rätt mot alla. Ty man kan

omöjligen gifva ett tydligare uttryck åt principen: olikhet för lagen, än

då man vägrar den sämre lottade hans rätt för att icke vålla den bättre

lottade ett obehag.

Det är för närvarande icke min mening att föreslå ett stadgande,

som går längre i fråga om de oäkta barnens arfsrätt än till den punkt,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

7

flit man i de öfriga nordiska länderna redan sedan länge hunnit, det vill

säga arfsrätt för oäkta födda efter moder och mödernefränder.

En vidare gående bestämmelse lärer sakna all utsigt till framgång,

dels redan såsom innebärande allt för principielt brytande med det närvarande

och dels emedan ett stadgande om arfsrätt efter fader måste

med nödvändighet fordra särskilda hittills i vår rätt ej upptagna regler

om hvad slags paternitetsbevis som är erforderligt, när nemligen den

presumtion, som består i fråga om faderskapet till ett inom äktenskapet

födt barn, bortfaller.

Ej heller skall jag föreslå borttagandet af arfsrättens begränsning

till barn, som ej äro aflade under moderns äktenskap eller i blodskam.

Stadgandet är visserligen principielt origtigt, men i förhållande till nödvändigheten

att åtminstone taga något steg framåt synes det vara mindre

vigtigt, om en dylik i praktiken dock ej allt för betydande inskränkning

får qvarstå.

Deremot vill jag föreslå,

dels att det nu gällande vilkoret för det oäkta barnets arfsrätt, att

modern skall hafva låtit anteckna det såsom sitt i kyrkoboken för den

församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, helt och hållet må bortfalla,

så att hvarje eljest tillåten bevisning ock blifver tillåten i maternitetsprocessen,

dels att den oäkta födde jemväl må ega arfsrätt efter mödernefränder,

och

dels att dess arfsrätt efter moder må blifva lika med det äkta barnets.

Att kyrkoboksanteckningen bortfaller såsom exklusivt bevismedel, tror

jag vara synnerligen önskvärdt. Dels är utan tvifvel »moderns presumerade

vilja», såsom den onödiga juridiska spetsfundigheten lyder, alls

icke den rätta grunden till arfsrätten, utan det är fastmera blodsblandet.

Dels lär nog moderns önskan om qvarlåtenskapens öfvergång till det egna

barnet mycket ofta kunna presumeras, äfven då hon af okunnighet, oförstånd

eller blygsel försummat att låta göra anteckning i kyrkoboken.

Att åter, såsom under frågans behandling vid något tillfälle föreslagits,

vid sidan af kyrkoboksanteckningen såsom andra alternativ sätta

moderns annorlunda gifna bevisliga erkännande af barnet synes vara en

föga lyckad halfmesyr, då i fråga om materniteten (i motsats mot paterniteten)

fullt lika bindande bevisning kan föreligga genom andra bevismedel

som genom eget erkännande. I sjelfva verket torde väl kanske

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

äfven detta förslag hafva sin rot i en mer eller mindre medveten uppfattning

af oäkta barns arfsrätt såsom ett slags förklädd testamentsrätt.

Det oäkta barnet har i såväl Norge som Danmark arfsrätt efter ej

blott moder, utan äfven mödernefränder. Någon olägenhet deraf har icke

försports, och det är svårt att förstå, hvarför samma arfsledning som från

det oäkta barnet förmår leda arfvet till dess skyldenär, icke också skulle

vara ledande i motsatt rigtning. I många fall har också mellan det

oäkta barnet och dess mödernefränder blodsbandet vunnit i styrka genom

samboende, åtnjuten vård och uppfostran o. s. v.

Hvad slutligen angår den förändringen, att det oäkta barnet inom

de gränser, der arfsrätt medgifves detsamma, bör erhålla lika rätt med

det äkta barnet, torde den, att döma efter frågans behandling vid föregående

tillfällen, knappast komma att möta något större motstånd.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att kongl. förordningen angående

arfsrätt för oäkta barn den 14 april 1866 må erhålla följande

förändrade lydelse:

Med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken stadgar derom att

barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom,

ej må taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnas,

att oäkta barn, som ej är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna

led, må lika med äkta barn taga arf efter sin moder och sina

mödernefränder.»

Frågan om utsträckning af oäkta barns arfsrätt har, såsom jemväl

motionären erinrat, förut vid åtskilliga tillfällen vant föremål för Riksdagens

pröfning. Den lagstiftning i ämnet, som fick sitt uttryck i kongl.

förordningen den 14 april 1866, kunde icke tillfredsställa dem, som önskade

en mera principiel och vidtgående förändring af 1734 års lags bestämmelser

på detta område, och jemväl många bland dem, som ansett

den svenska rättens principiella ståndpunkt i frågan böra bibehållas, hafva

funnit den utvidgning af de oäkta barnens arfsrätt, som berörda förordning

i förhållande till förut gällande lag innebär, icke tillfyllestgörande.

De reformförslag, som gång efter annan förelegat, hafva dock icke föranledt

till någon annan påföljd än en af Kongl. Maj:t på föranledande af

skrifvelse från Riksdagen genom cirkulär den 5 juni 1885 meddelad förklaring

i visst afseende af omförmälda kongl. förordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nro 11.

<9

Redan det förhållandet, att frågan, ehuru ständigt undanskjuten,

likväl ständigt åter bragts å bane, samt att de i ärendet väckta förslag

städse, särskildt i Andra Kammaren, vunnit kraftig tillslutning, torde emellertid

böra erkännas innebära en antydan derom, att den gällande lagstiftningen,

ehuru grundad på nedärfd rättsåskådning, icke numera uppbäres

af folkmedvetandet, och har det synts utskottet, som om häri läge

en kraftig maning att taga under synnerligen allvarligt öfvervägande,

huruvida den för de oäkta barnen stadgade undantagsställning i arfsafseende

kan anses böra fortfarande bibehållas.

Vid pröfning af frågan har utskottet, som tillåter sig att i hufvudsak

återgifva hvad föregående Riksdagars lagutskott, då de haft att afgifva

förberedande utlåtanden öfver motioner i ämnet, vid skilda tillfällen

uttalat, trott sig finna, att motståndet mot att medgifva oäkta barn utsträckt

arfsrätt till väsentlig del grundats derpå, att arfsrätt såsom varande

en familjerätt ansetts icke böra förekomma annat än mellan sådana

personer, hvilka på grund af födsel i lagligt äktenskap äro medlemmar

af den familj, inom hvilken arfvet faller. Oafsedt att uppfattningen om

arfsrättens härledning ur familjebegreppet numera torde vara långt ifrån

obestridd, vill lagutskottet erinra om att redan 1734 års lag, som i

detta afseende otvifvelaktigt stod på angifna äldre ståndpunkt, medgifvit

högst väsentliga undantag från principen, att endast lagligt äktenskap

skulle gifva laglig arfsrätt. I 8 kap. 1 § ärfdabalken stadgas nemligen,

att om man aflar barn i lönskaläge och sedan tillsäger qvinnan äktenskap,

men endera dör, förrän vigsel åkommer, barnet får taga arf såsom

barn af laggift säng, och 6 § af samma kap. innehåller, att om qvinna

våldtages och blir deraf hafvande och föder barn, det barn skall njuta

samma rätt som annat äkta barn. Uppenbart är, att man genom dessa

stadganden frångått principen om lagligt äktenskap såsom den enda

grunden för laglig arfsrätt. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats

derutinnan, att enligt stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken oäkta barns

efterlemnade egendom går i arf till föräldrarne.

En annan grund till motståndet mot ifrågavarande reformsträfvanden

är att finna i farhågan för att ett stadgande, hvarigenom de oäkta födde

i familjerättsligt afseende erhölle mera likställighet med äkta barn, skulle

inverka störande på sedernas helgd och till oberäknelig fara för samfundslifvet

i dess helhet bidraga till familjebandens förslappande. Men

— såsom 1892 års lagutskott med åberopande af en författare i ämnet

anfört — man kan fråga, hvarifrån den menniskokännedom är hemtad, som

Bill. till Rilcsd. Prat. 1000. 7 Rami. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande Ko 11.

tror, att lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet, att

frukten deraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med allt skäl

anmärka, att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt, till återhållsamhet

manande system snarare befästas än försvagas, samt att äktenskapets

helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas derigenom, att handlingar,

som strida mot sedlighetens lag, icke företagas. De inre sedliga banden

torde böra erkännas såsom utgörande familjens enda verkliga fasta sammanhållning.

Af de mångfaldiga yttre skrankor, med hvilka familjen i äldre

tider omgärdades, hafva de flesta såsom föråldrade och icke motsvarande

den stigande kulturens kraf längesedan försvunnit, och utskottet är förvissadt,

att familjebandets styrka icke skulle äfventyras derigenom, att

lagstiftningen jemväl i förevarande hänseende öfverginge till en ståndpunkt,

som mera öfverensstämde med nyare tiders åskådning.

Man har vidare mot arfsrätt för oäkta barn åberopat den skandal

inom familjen, densamma skulle kunna medföra, särskildt genom rättegångar,

anstälda för rättighetens utkräfvande. Men, utom det att rättvisan

väl icke bör offras för en genom dess tillämpning möjlig skandal,

torde förtjena erinras, att skandalen ligger i sjelfva det beuångna felet

och icke i de anspråk, som deraf kunna uppstå. Dessutom finnes redan

nu enligt lagen samma tillfälle till skandal, då oäkta barn har rättighet

att af föräldrarne njuta bidrag till föda och uppfostran.

Det har vidare påståtts, att, liksom grunden till vår nu gällande

lagstiftning i ämnet lades under kristendomens äldre tider i vårt land,

en utsträckning af oäkta barns arfsrätt fortfarande vore från kristna

kyrkans ståndpunkt förkastlig. Men det är af vigt att ihågkomma, hurusom

på den tid, då kyrkan genomdref, att i princip endast de barn, hvilka

blifvit födda i ett enligt kyrkans regler ingånget äktenskap, skulle åtnjuta

arfsrätt, kyrkan såsom allmän uppfattning häfdade, att alla band,

som icke af kyrkan helgats, borde inför lagen anses ogiltiga, och icke

ens naturliga eller medborgerliga rättigheter kunna genom dem grundläggas.

Man sökte sålunda och lyckades äfven utbreda den åsigt, att

rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af en osedlig

princip, dermed förblandande den felande med den oskyldige. För en

sant kristlig uppfattning torde det höra anses i hög grad tilltalande att

upphäfva ett stadgande, på grund af hvilket barn oförskyldt straffas för

felsteg, som ligga föräldrarne till last.

Slutligen har man anfört, att den befintliga testainentsrätten skulle

göra en sådan lagändring som den ifrågasatta öfverflödig. Häremot torde

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

11

dock med fog kunna invändas, att här just är fråga om dispositionen af

en afliden persons bo, för den händelse att han icke upprättat testamente.

Med samma skäl skulle man då kunna förklara all arfsordning öfverflödig.

Dessutom lär man ej böra förbise de hinder, som ofta kunna

uppstå emot testamentsrättens utöfning, t. ex. genom oförmodade dödsfall,

för qvinnan kanske just under sjelfva förlossningen.

Af hvad ofvan blifvit anfördt torde framgå, att utskottet i likhet

med motionären anser nu gällande arfslagstiftning böra undergå förändring

för att i större utsträckning bereda oäkta barn arfsrätt. Utskottet har

icke förbisett, att af de skäl, på hvilka utskottet grundar denna sin uppfattning,

skulle kunna dragas den slutsats, att de oäkta barnen borde i arfsafseende

fullkomligt likställas med de äkta och sålunda tillerkännas arfsrätt ej

mindre efter moder och mödernefränder än äfven efter fader och fädernefränder.

Det lär dock med fog kunna påstås, att det nära personliga

förhållande, hvari det oäkta barnet i regel står företrädesvis till modern,

gör rättvisan deraf, att barnet förklaras arfsberättigadt, vida mera otvifvelaktig,

då det gäller modern än i fråga om fadern, och dessutom torde

med hänsyn till den svårighet, som i de flesta fall eger rum i afseende

å bevisningen om faderskap, en lagstiftning, hvarigenom oäkta barn skulle

tillerkännas arfsrätt jemväl efter fader och fädernefränder, möta särskilda

betänkligheter. Något förslag derom föreligger i allt fall icke för närvarande.

I likhet med motionären är utskottet af den mening, att arfsrätt

bör tillerkännas oäkta barn ej blott efter modern, utan äfven efter mödernefränder.

Billigheten af en sådan utsträckning framträder starkare,

ju närmare slägtskapen är, och torde särskilt då det är fråga om arf

syskon emellan icke gerna kunna ställas i tvifvel, men äfven i fjärmare

led synes densamma hafva god grund för sig.

Beträffande omfånget af oäkta barns arfsrätt är utskottet jemväl ense

med motionären och anser följaktligen, att oäkta född, som har rätt till

arf, bör i afseende å fördelningen af qvarlåtenskapen vara likstäld med

det äkta barnet.

Vidkommande ytterligare motionärens förslag, att det oäkta barn, som

framställer anspråk på arf, måtte för styrkande af sin härkomst ega använda

hvarje eljest tillåten bevisning, finner utskottet detsamma synnerligen behjertansvärdt.

Det nu gällande vilkoret, att moder skall hafva låtit i kyrkoboken

anteckna barnet såsom sitt, är, såsom propositionen vid 1865—1866 årens

riksdag angifver, grundadt på den i samband med arfsrättens uppfattande

såsom eu familjerätt stående åskådningen, att arfsrätt för oäkta barn, i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o IL

den mitt sådan medgåfves, åtminstone företrädesvis skulle hvila på presdmtionen

om moderns befintliga men ej tillkännagifna yttersta vilja, och

således vore hvad man kallat en förklädd testamentsrätt. Till sin principiella

ihnebörd af tvifvelaktig rigtighet har stadgandet i tillämpningen

visät sig vålla allehanda svårigheter och framträder såsom obilligt särskilt

i det fall, att moder icke egt tillfälle att låta verkställa någon

anteckning i kyrkoboken, såsom då hon dött under barnsbörden. Enligt

lagutskottets förmenande finnes ingen anledning, hvarför annan bevisning,

genom hvilken barnets härkomst göres otvifvelaktig, skall frånkännas vitsord.

Särskilda regler torde emellertid måhända böra gifvas för en dylik

maternitetsbevisning och möjligen äfven viss tid stadgas, inom hvilken

arfsanspråk må af oäkta barn framställas för att komma under beaktande.

Af intresse för frågans bedömande synes det vara att erfara, hurusom

i våra grannländer Norge och Danmark oäkta barn likasom äkta barn ärfva

moder och mödernefränder. De flesta europeiska länder tillägga, om ock

med vissa begränsningar, oäkta barn arfsrätt efter moder. Slutligen må

nämnas, att äldre lagberedningen i sitt förslag till ärfdabalk ville tillägga

oäkta barn, som ej aflats under inoderns äktenskap eller i förbudna led,

obegränsad arfsrätt efter moder eller hennes skyldeman.

På grund af den allsidiga pröfning frågan torde böra undergå, innan

nya lagbestämmelser i ämnet antagas, har lagutskottet trott sig icke böra

tillstyrka bifall till det af motionären framlagda lagförslag, utan ansett

de stadganden, som kunna finnas erforderliga, lämpligast böra utarbetas

genom Kongl. Maj:ts försorg; och får utskottet på grund häraf hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta

barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under

moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att

lika med äkta barn taga arf efter moder och mödernefränder.

Stockholm den 13 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

18

Reservationer:

af herrar Hasselnöt, Lundström och Hedenstierna, hvilka ansett, att

utskottet i anledning af föreliggande motion bort tillstyrka Riksdagen att

i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser

rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt

under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att, derest

modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling,

i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf

efter moder; samt

af herrar Berlin, Leman, Ekenstam och Fagerholm, hvilka ansett, att

utskottet bort, i likhet med 1894 års lagutskott, tillstyrka skrifvelse till

Kongl. Maj:t af innehåll, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser

rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under

moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att, derest modern låtit

såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken

hon då var kyrkoskrifven, eller modern eljest bevisligen erJcänt barnet såsom

sitt, lika med äkta barn taga arf efter moder.

Herrar Sörensson och Almgren hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 7 Käft.

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.