Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om mera betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

1900-02-26 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:15, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om mera betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ank. till Eiksd. kansli den 26 febr. 1900, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om mera betryggande

föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Uti två särskilda, vid innevarande års riksdag väckta och till lagutskottet

hänvisade motioner, nemligen n:o 5 inom Första Kammaren af

friherre Kling spor och n:o 1 inom Andra Kammaren af herr P. Waldenström,

har väckts fråga om införande af mera betryggande föreskrifter

rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Friherre Ivlingspors motion är af följande lydelse:

»Vid 1899 års riksdag väcktes en motion, n:o 3, af mig i denna kammare

angående införandet af mera betryggande bestämmelser rörande förvaltningen

af omyndiges egendom, och i Andra Kammaren väcktes motion

i samma syfte, n:o 84 af herr Ä. W. Nilson och n:o 165 af herr P. P.

Waldenström.

Lagutskottet afstyrkte i sitt utlåtande n:o 60 af 1 maj 1899 bifall

till alla tre motionerna; dock förenade sig herrar Husberg och Ohlsson uti

en reservation:

»att utskottet bort i anledning af föreliggande motioner tillstyrka

Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t

taga i öfvervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter rörande

förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar

kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag i ämnet».

Bill. till Kikad. Prot. 11)00. 7 Samt. 11 Haft. (Kris 15 o. 10).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Öfverläggningen om detta lagutskottsbetänkande n:o 60 började den

6 maj i denna kammare, och dervid framlades af såväl mig som af grefve

Lewenhaupt, herrar Björnstjerna, Lars Berg och Sandberg tungt vägande

skäl för godkännande af motionernas heaktansvärda syfte, men vid voteringen

godkändes dock lagutskottets afstyrkan med 55 röster emot 38,

hvilka sistnämnda röstade för reservationen.

I Andra Kammaren försvarade den 8 maj herr Husberg i ett särdeles

gediget anförande sin reservation, och uti detta anförande instämde herrar

Crusebjörn, Poignant, von Friesen, Hammarlund, grefve Hamilton, Höjer,

Lindhagen, Ploman, friherrarne von Knorling och von Schwerin, Petri,

Carlsson från Hede m. fl., tillsammans 41 kammarledamöter. Vidare yttrade

sig i samma syfte nuvarande statsrådet Restadius, som bland annat sade:

»Det är ett stort steg mellan de gamla lagarnes föreskrift derom, attbarnagods

aldrig får sjunka eller brinna, och de blott formella skyddsmur'', som nu

äro gifna»; och vidare säger han »att det oefterrättlighetst.illstånd, som nu

förefinnes, ej bör få längre fortfara». Häruti instämde herrar Bergmark, Baaz,

Björck och Andersson i Backgården. Herr Odencrantz yttrade bland

annat: »Det torde vara en af mångas erfarenhet bekräftad och i vida

kretsar spridd åsigt, att den i vårt land nu gällande lagstiftningen rörande

de omyndige alldeles icke tillfredsställer de kraf, man är berättigad att

ställa på densamma».

I reservationens syfte yttrade sig vidare herrar Ohlsson i Vexiö,

Lindgren, friherre Barnekow samt herr Waldenström och ytterligare några

instämmanden, under det att lagutskottets afstyrkan endast försvarades

af herrar Petersson i Boestad och Petersson i Fräntorp.

Andra Kammaren afslog sedan utan votering lagutskottets förslag

och biföll reservationen.

Af denna framställning torde framgå, att intresset för att bättre

skydd skall lemnas omyndigs egendom, än den närvarande lagstiftningen

erbjuder, är mycket stort inom Riksdagen. Jag är derför öfvei’tygad, att

lagutskottet skall känna sig manadt att beakta de gjorda inläggen i frågan,

fästa nödigt afseende vid den knappa majoriteten af 17 röster, hvarmed

frågan föll i Första Kammaren, och de många uttalandena och instämmandena,

som gjordes i Andra Kammaren, hvarför jag, under hänvisning

till innehållet i förutnämnda motioner och uttalanden samt hvad i öfrigt

i denna fråga förekommit, hvarvid ett mycket uppseendeväckande fall

hvad beträffar förmyndares förskingring af omyndigs egendom varit föremål

för pressens uppmärksamhet under allra sista tiden, hemställer, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.

Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

3

rörande förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar

kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag i ämnet.»

Af herr Waldenström anföres:

»Vid sistlidne riksdag väckte jag en motion om nödvändigheten att

bereda de omyndiga större trygghet för bevarandet af dem tillhörande

egendom, som staten öfverlemna!'' i förmyndares vård. Min motion afstyrktes

af lagutskottet, afslogs vid votering i Första Kammaren, men bifölls

i Andra Kammaren utan votering. Uppmuntrad af det understöd,

den fann, anser jag mig böra påkalla Riksdagens förnyade uppmärksamhet

för denna sak, som synes mig vara af så stor vigt, att den icke bör

lemnas å sido, förrän den blifvit på fullt tillfredsställande sätt ordnad.

»Man kan icke», har en gång en justitieombudsman yttrat i sin berättelse

till Riksdagen år 1881, »man kan icke utan bekymmer tänka på de

omyndiges ställning, och man kan icke blifva overksam i en angelägenhet,

hvilken så nära rör alla och så djupt ingriper i familjelifvet som denna

om de omyndiges rätt och förvaltningen af deras egendom.»

Hufvudfelet i vår sedan gammalt gällande lagstiftning angående förmynderskap

är den stora magt att disponera omyndigs egendom, som

tillkommer förmyndare, en magt, som — utom hvad angår fast egendom,

hvilken han icke utan domstols tillstånd kan sälja eller med gäld

belasta — kan sägas vara oinskränkt. Efter upprepade motioner i Riksdagen

och upprepade påpekningar af justitieombudsmannen aflat Riksdagen

en skrifvelse till Kongl. Maj:t den 13 maj 1869, hvari den uttalade,

att en offentlig myndighet borde inrättas, »till hvilken förmyndare hade

att aflemna myndlingarnes penningtillgångar antingen kontant eller i sådana

värdepapper, som af samma myndighet kunde godkännas». Denna

myndighet, som kallades nämnd, och som skulle »tillsättas för hvarje

domkrets eller annat lämpligt område», skulle det åligga att förvalta

medlen samt till förmyndarnc för deras myndlingars räkning på bestämda

terminer utbetala den upplupna räntan. Sedan Kongl. Maj:t funderat på

denna skrifvelse i sju och ett hälft år, förklarade han den 19 november

1876, att Riksdagens skrifvelse icke kunde till någon åtgärd föranleda.

Orsaken dertill var emellertid säkerligen icke den, att då gällande lagstiftning

ansågs tillfredsställande, utan att, såsom justitieministern redan

den 12 mars 1870 hade förklarat i Andra Kammaren, sammansättningen

af den föreslagna nämnden förutsatte »en allmänanda och ett kommunallif»,

som »ännu icke allestädes vore tillräckligt utvecklade», för att man

skulle utan fara kunna lemna omyndiges medel åt »en af kommunen vald

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

nämnd, som svårligen kunde åläggas någon af lag bestämd ovilkorlig

ansvarighet».

År 1881 bragte justitieombudsmannen saken åter på tal. Han förordade

en lagstiftning efter mönstret af den norska »Lov af 28:de Sept.

1857», enligt hvilken omyndiges medel administreras under offentlig kontroll.

Riksdagen accepterade icke detta förslag, men skref emellertid till

Kongl. Maj:t den 19 april 1881 med anhållan om förslag till bestämmelser,

som mera än de dåvarande kunde bereda trygghet för förvaltningen af

omyndiges medel, ehvad det kunde ske genom ändring i 1861 års förordning

med »bibehållande af dess hufvudbestämmelser» eller genom förvaltningens

byggande på »andra grunder». Till svar derpå anförde justitieministern

i statsrådet den 17 juli 1882, att man »åtminstone för närvarande»

icke torde kunna komma längre än till en revision af förordningen

den 24 september 1861. Emellertid erkände han »vigten af de

skäl, som blifvit anförda för en längre gående förändring» samt stälde i

utsigt möjligheten af en »successiv öfvergång till en ännu mer betryggande

ordning».

Resultatet inskränkte sig emellertid till lag angående tillsyn af förmyndares

förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884, genom

hvilken man visserligen försökte bättre ordna tillsynen, men lemnade

hufvudfrågan på samma punkt som förr. Förmyndares magt att förvalta

sin myndlings egendom qvarstår lika oinskränkt som förr. Och tillsynen

är i verkligheten mycket mer sken än sanning. Förmyndaren skall inför

af kommunerna utsedda »godemän» »afgifva räkning öfver allt, hvad han

har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges

reda penningar äro utsatta». Han behöfver icke uppvisa denna säkerhet

eller förete myndlingens värdehandlingar, derest icke godemännen särskildt

begära det. Det kan gå åratal, innan detta sker, ja, i vissa fall sker det

aldrig. Godemännen äro ofta försynta och vilja icke antyda något misstroende

mot förmyndaren genom att begära att få se dem. Men äfven om

de en gång om året se dem, så kunna handlingarna då vara för tillfället

anskaffade samt redan nästa dag åter stå ute såsom säkerhet för förmyndarens

egna affärsförbindelser. På detta sätt mister den ena myndlingen

här, den andra der, hvad deras föräldrar, ofta under mycken försakelse,

för egen del med svett och möda samlat för sina barns uppfostran.

Med rätta sade justitieombudsmannen i sin embetsberättelse till 1881

års Riksdag: »Det är just den hufvudsakliga bristen i den rättsanstalt,

som genom 1861 års förordning skulle bringas till verksamhet, utvecklas

och stadgas, att den nemligen icke förmår att, bereda säkerhet för be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nio 15. 5

varandet af de omyndiges tillgångar i reda penningar, fordringsbevis och

andra värdepapper».

»En hvar, som gjort sig förtrogen med äldre tiders lagstiftning i detta

ämne och känner den sorgfällighet, med hvilken förmyndares pligter emot

de omyndige voro utstakade och öfvervakade, samt den försigtighet och

omtanke, som först egnades åt bevarande af de omyndiges medel för förskingring

och förstöring genom förmyndares försumlighet eller oredlighet,

— hvilken omvårdnad kortast ocii kraftigast fann sitt uttryck i den bekanta

satsen: »ej må barnagods eller penningar sjunka eller brinna» —

och sedan, när en förmånsrättsordning i lagen infördes, satte de omyndiges

rätt framför deras, som för sina fordringar hade inteckning i förmyndarens

fasta egendom, måste förvånas, att i vår tid sist berörda rätt med ett

penndrag kunnat heröfvas de omyndige, utan annat vederlag än den säkerhet,

som 1861 års förordning erbjuder». Tyvärr ega dessa ord sin fulla

tillämpning än i dag. 1884 års lag lemnar icke den omyndige större

säkerhet än 1861 års förordning.

Nu kan invändas, att lagen förordnar, att om godemännen anse nödigt,

att förmyndare lemnar inteckning eller annan säkerhet för myndlings

medel, så ega de att anmäla det för rätten, som sedan efter förmyndarens

hörande förordnar så som nödigt och skäligt pröfvas (§ 11). Men då kan

det vara för sent. Hans egendom kan da vara så in tecknad, att en inteckning

derutöfver icke ens är värd så mycket som det pappei'', hvarpå

den är skrifven, och den stämpel, hvarmed den är belagd. Och att prestera

annan säkerhet lär väl ej bli lätt, sedan hans ställning blifvit så

tvifvelaktig, att godemännen ansett sig böra taga detta steg. När myndlingen

sedan skall hafva ut sitt, finnes litet eller intet att taga, och ingen

är, som ersätter honom hans förlust eller delar den med honom. Han får

bära den ensam. Staten, domstolen, godemännen äro utan allt ansvar.

Jag känner till en händelse, der förmyndaren hade spekulerat med sin

myndlings penningar. Hade det lyckats, så hade han gjort sig en god

förtjenst. Nu misslyckades det, och vid redogörelsen för sitt förmynderskap

lemnade han den myndig blifnc nära 120 tusen kronor i fullkomligt

värdelösa värdepapper. Förmyndaren var fullkomligt insolvent; en rättegång

hade endast åstadkommit skandal inom en förnäm familj utan ett

öres vinst för den andre. Och så fick saken i all tysthet passera. Och i

tyst sorg begrafvas nog de flesta händelser af detta slag.

I et i Upsala universitets årsskrift 1883 infördt vetenskapligt arbete,

med titel: »Om tillsynen å förmyndares förvaltning af omyndigs egen
dom

samt om förmyndarekamrar enligt svensk rätt», har den nuvarande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

justitieombudsmannen med stor grundlighet behandlat denna fråga. Och

han slutar sin framställning med följande ord:

»Vill samhället, hvilket måste vara dess oeftergifliga pligt, gifva de

myndige en fullkomlig trygghet att få behålla sina egodelar, är det nödvändigt,

att detsamma ikläder sig skyldighet att svara för de förluster,

- som . vid förvaltningen kunna uppkomma. Förbinder sig samhället, vare

sig staten eller kommunen, till en sådan ansvarighet, lärer väl deraf med

nödvändighet följa, att staten eller kommunen också öfvertager sjelfva

förvaltningen, hvadan tanken att råda bot emot bristerna endast genom

skärpta kontroller får öfvergifvas. Frågan blir då denna: bör staten eller

bör kommunen förvalta den omyndiges egendom och garantera densamma?

Vi tro det vara rigtigast, att staten sjelf åtager sig denna sak. Vore det

endast fråga om förvaltning, kunde kommunen måhända vara lämplig att

ombesörja denna; men om med förvaltningen måste förenas ansvarsskyldighet,

blir bördan för tung att skäligen kunna läggas på vare sig

de större eller de mindre kommunerna, hvilka måste anses mindre egnade

att hvar inom sitt område ansvara för möjliga förluster än staten att bära

alla riskerna för hela riket.»

»Man må ej emot ett statens öfvertagande af ifrågavarande förvaltning

och ansvarsskyldighet invända, att staten derigenom skulle ådraga sig

alltför känbara utgifter. Den summa, hvarför staten hade att ansvara,

blefve visserligen mycket stor, men sjelfva förvaltningen borde naturligtvis

så ordnas, att de omyndige finge bära kostnaderna derför, och ej heller

skulle statens garanti medföra några utgifter, om det likaledes på de

omyndiges bekostnad bildades en reservfond, hvilken borde kunna blifva

nog stor att betacka äfven de mest utomordentliga förluster. Genom

dessa åtgärder vederfores de omyndige ingen orättvisa: kostnaderna för

förvaltningen af sin egendom borde de naturligtvis, liksom alla andra,

sjelfva bära, och till kostnaderna för en god förvaltning måste räknas

jemväl de nödiga tillskotten till eu reservfond. Ej heller skulle dessa

kostnader blifva särdeles betungande för de omyndige. Visserligen är det

antagligt, att desse ej kunde påräkna fullt så hög ränta å sina medel,

som de nu i allmänhet åtnjuta; men sådant vore ju i sin ordning, enär

säkerheten för medlen nu ej kan sägas vara fullgod, men densamma, om

staten öfvertoge förvaltningen och iklädde sig ansvaret, blefve den bästa

möjliga.»

»Danmark gifver ett exempel på genomförandet i detalj af dessa

grundsatser. Vi vilja ej inlåta oss på den frågan, huruvida med lagstiftningen

i detta land till förebild en central, för hela riket (möjligen

med undantag af vissa nordliga delar) gemensam förmyndarekammare i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

hufvudstaden lämpligen kunde inrättas och förses med filialkontor i

orterna hos dertill egnade embetsmyndigheter eller penninginrättningar,

eller om möjligen flera förmyndarekamrar blefve af nöden. Dermed vare

huru som helst. Hufvudvigten ligger deruppå, att staten tager förvaltningen

i sin hand, och att staten i sammanhang dermed ikläder sig skyldighet

att svara för de förluster, som kunna uppkomma. Förr än man

kommit derhän, tro vi ej, att frågan fått sin rätta lösning.»

Det torde bli svårt att jäfva dessa ord. Och det lär väl icke heller

vara nödvändigt att antaga, att det »ännu icke-», som justitieministern

uttalade i Andra Kammaren den 12 mars 1870, och det Ȍtminstone icke

för närvarande», som han uttalade i statsrådet den 17 juli 1882, måste

räcka till dagarnes ände. Det torde år 1900 kunna ändras till ett »nu,

just nw».

Under frågans behandling i Andra Kammaren vid förlidet års riksdag

yttrade sig ej mindre än 59 af kammarens ledamöter dels i särskilda

anföranden, dels genom instämmanden, och af dessa 59 var det endast

två, som förordade lagutskottets afstyrkande hemställan. Alla de öfriga

förordade en vid lagutskottets betänkande fogad reservation. Af dessa

57 voro 3 landshöfdingar, 2 landskamrerare, 1 hofrättsråd, 2 hofrättsassessorer,

1 borgmästare, 1 rådman, 2 häradshöfdingar. Alla dessas erfarenhet,

samlad från olika trakter i vårt land på administrationens

och jurisdiktionens område och bekräftad af en så stor mängd andra,

såväl landt- som stadsrepresentanter, torde böra tillmätas den största

vigt. Inom Första Kammaren uppträdde två ledamöter af lagutskottet,

förordande bifall till lagutskottets hemställan, men utan att någondera

af dem kunde taga utskottets motivering i försvar. Den ene (utskottets

ordförande) hade nemligen icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet

och den andre (professor Trygger) hade icke sett utskottets motivering

förrän den dag, då ärendet förekom till afgörande inom kammaren.

Mot dessa ledamöters optimistiska uppfattning af det närvarande

tillståndet torde emellertid herr Lars Berg hafva träffat den nakna verkligheten,

då han i sitt anförande mot herr Trygger, dervid stödd på eu

vidtomfattande erfarenhet, yttrade: »Jag skall endast med några ord bemöta,

hvad den siste talaren sade om, att den nuvarande lagen icke har

ledt till förskingring eller förlust af myndlings gods. Det verkliga förhållandet

är enligt min erfarenhet det motsatta, enär det tvärtom inträffar

mycket ofta, att myndlingars gods går förloradt till följd af bristande

redovisning från förmyndare. Oförklarlig synes mig okunnigheten härom

hos både utskottet • och nämnde talare vara, då exemplen härpå stundligen

visa sig, och då följderna af den bristande kontrollen för icke länge sedan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

framträdt till och med bland denna kammares ledamöter och föranledt

både förmyndarens och de anförtrodda medlens uppseendeväckande undergång.

Att detta icke ofta kommer till domarens eller häradsrättens officiella

kännedom, är helt naturligt, ty det gäller förhållandet mellan barn

och föräldrar och mellan äldre och yngre skyldeman, och dem kan

myndlingen icke gerna tänkas hvarken vilja eller förmås att draga inför

rätta.»

Som en illustration till sanningen af dessa herr Bergs ord tillåter jag

mig meddela följande:

Jag har, sedan jag väckte min motion år 1899, till följd af slägtskapsförhållanden

haft anledning att efterforska ett testamente på 24,000 kronor,

hvars fleste delegare befinna sig i mycket bekymmersamma ekonomiska

omständigheter. Resultatet var det ej ovanliga: medlen längesedan

förskingrade; ej ett öre att få, absolut ingen utsigt att genom rättegång

vinna något.

Allom bekant är ock den sorgliga historien om vice häradshöfding

Arfvidsson i Jönköping, en äldre, aktad och väl betrodd man, som för

kort tid sedan afhände sig lifvet efter att hafva förskingrat förmyndaremedlen

till belopp af mer än 60 tusen kronor.

Herr professor Trygger, hvars ord ju måste tillmätas en betydande

vigt, då han är juris professor vid vårt största universitet, yttrade också

bland annat: »Carl XII utfärdade ett påbud, att de omyndiges medel skulle

skickas till Stockholm för att läggas i en stor kassa. Hvarför? Jo, för

att användas till kriget. Så skedde också, och en stor del af de omyndige

fingo säkerligen aldrig dessa medel tillbaka. Jag tror icke, att det

vore fördelaktigt att hafva en stor kassa, som toge hand om alla förmyndaremedel,

ty man kan tänka sig situationer, då denna kassa skulle kunna

behöfva tagas i anspråk för landets vigtigaste intressen. Det är visserligen

bra, öfver hufvud taget, att vid kritiska tillfällen hafva så många och stora

kassor som möjligt, innehållande första klassens papper, men om det vore

lyckligt för de omyndige, vågar jag sätta i fråga.»

Men vore dessa ord verkligen bevisande för den åsigt, som han försvarade,

då skulle — för att anföra endast ett exempel — inrättandet af

postsparbanken vara ett af de gröfsta misstag, som Konung och Riksdag

på senare tider begått, då ju denna bank afser att öfver hela landet samla

småfolkets besparingar till en stor kassa, som kanske vid »ett kritiskt tillfälle»

kunde komma att — tillgripas för krigsändamål utan utsigt för de

skinnade att »få sina medel tillbaka». För resten må anmärkas, att ingen

af 1899 års motionärer i frågan föreslagit bildandet af en enda sådan der

stor kassa af förmyndaremedel.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

9

Att en under statens kontroll och ansvar stående förvaltning af omyndiges

medel skulle vålla, att afkastningen af myndlingens medel blefve

mindre än nu, är en ofta upprepad invändning mot alla förslag i nämnda

retning. Dels skulle nemligen, menar man, förvaltningskostnaderna medtaga

eu del af nämnda afkastning, dels skulle förmyndaren beröfvas den

rätt, han nu eger, att begagna sig af gynsamma konjunkturer för att placera

sin myndlings penningar i papper eller företag, som gåfve honom

högre ränta, än han annars kunde beräkna.

Hvad då först angår förvaltningskostnaderna, så är den närvarande

förvaltningen alls icke utan omkostnader, ty ingen förmyndare är skyldig

att göra sitt arbete för intet. Bekant är ock, att åtskilliga förmyndare

hafva högst afsevärda inkomster af sitt förmynderskap. Den i vissa fall

möjliga skilnaden i »förvaltningskostnader» till myndlingens nackdel under

en eventuel statsförvaltning torde derför icke förtjena något afseende.

Hvad vidare beträffar den andra invändningen, är det, enligt min

mening, så långt ifrån, att den har något skäl för sig, att det tvärtom bör

vara en af den dstund ade reformens vigtig aste uppgifter att förhindra användningen

af myndlingens penningar i lockande affär sspekulationer, ty

Do) är det just på sådana spekulationer, som de största och flesta

förlusterna ske, vanligen desto större, ju mer lofvande saken såg ut;

2:o) är det väl det vanliga, att om spekulationen lyckas, så betalar

förmyndaren sin myndling den ränta, som. han är skyldig, men ingenting

mer; resten stannar i hans egen ficka;

3:o) kan det under inga förhållanden vara rätt att utsätta somliga

myndlingars penningar för risken att gå förlorade och försvara detta på

den grund, att andra myndlingar derigenom möjligen kunna vinna högre

inkomst af sina.

Man har också anmärkt, att föräldrar kunna genom särskildt testamente

bestämma till förmyndare någon person, som de kunna lita på.

Men dels kommer det sällan i fråga hos oss, att man upprättar särskilda

testamenten, när man lemnar efter sig bröstarfvingar, dels är det icke

sagdt, att den, som en fader önskar till förmyndare för sina barn, kan

vid hans frånfälle åtaga sig uppdraget, äfven om han förut under andra

förhållanden lofvat det, dels är det alls icke gifvet, att föräldrars omdöme

om eventuelt efterlefvande personers pålitlighet är rigtigare än domstolens.

Att vid eu lagstiftning i här antydda rigtnirig åtskilliga praktiska

svårigheter skola uppstå, det är nog att vänta. De framhöllos ock vid

senaste riksdag särskildt af lagutskottets ärade ordförande. Sådana svårigheter

äro väl dock förenade med hvarje lagstiftning. Men är principen

rigtig, och är krafvel på trygghet för de omyndiges egendom berättigad!,

Bill. till Rikstl. Prol. 1900. 7 Sami. 11 /luft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

så lider det intet tvifvel, att lagstiftaren skall kunna öfvervinna svårigheterna.

»

På grund af hvad sålunda anförts hemställer herr Waldenström, att

Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.

Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter

rörande förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar

kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag i ämnet.

Utskottet uppskattar till fullo betydelsen deraf, att formerna för

förvaltning af omyndiges egendom äro i möjligaste måtto betryggande,

och utskottet vill alltså för sin del gerna bidraga till afhjelpande af

de brister, som kunna anses vara med de nu gällande föreskrifterna härutinnan

förenade. Att, såsom uti föreliggande motioner blifvit ifrågasatt,

öfverflytta _ förvaltningen af omyndiges tillgångar i kontanta medel och

väldehandlingar till en eller flere af staten garanterade förmyndarekammare,

kan utskottet emellertid ej förorda. Väl skulle man genom en sådan åtgärd

hafva fullständigt afvärjt och förebyggt faran, att denna de omyndiges

egendom förskingras eller vårdslöst handhafves, men å andra sidan skulle

deraf, enligt utskottets åsigt, uppstå följder af öfvervägande skadlig art

äfven för ^de^ omyndige sjelfva. Under''nuvarande förhållanden, då förmyndare

fa pa eget ansvar och efter eget bepröfvande förvalta sina myndlingar»

medel och de alltså kunna liksom enskilde i allmänhet begagna sig

af yppade gynsamma tillfällen att fördelaktigt placera tillgångarne,\unna

de omyndige merendels tillförsäkras ganska god ränta å sina penningar,

utan att säkerheten för kapitalets bestånd i nämnvärd män äfventyras.

Skulle deremot medelsförvaltningen öfvertagas af offentlig myndighet,

komme placeringen att ske efter vissa på förhand faststälda allmänna

normer, och räntan måste sjunka.

Redan detta förhållande är egnadt att väcka betänkligheter mot den

af motionärerna ifragastälda lagändringen, i all synnerhet som det i vårt

land torde vara regel,_ att de omyndiges tillgångar äro så knappa, att afkomsten

deraf endast i händelse af synnerligen fördelaktig placering förslår

till kostnaderna för uppehälle och uppfostran. Då derjemte de omyndige

sjelfva finge vidkännas kostnaderna för den offentliga förvaltningsmyndighetens

organisation och verksamhet, komme efter all sannolikhet afkastningen

af de omyndiges kapital att högst väsentligt reduceras. För det

stora flertalet omyndige skulle deraf uppstå afsevärda svårigheter, och i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

många fall blefve kapitalets successiva nedgång och slutliga förintelse den

medelbara följden af det nya förvaltningssystemet.

Äfven för förmyndarne skulle vållas ej ringa olägenheter. Desse blefve

underkastade ganska mycket besvär genom den skriftvexling med förvaltningsmyndigheten,

som allt som oftast måste förekomma, och genom iakttagande

af de formaliteter, som måste fordras för utfående af hos förvaltningsmyndigheten

innestående medel. Särskildt för sådana orter, som

komme att ligga på långt afstånd från den plats, der förvaltningsmyndigheten

hade sitt säte, blefve olägenheterna i antydda hänseende ganska betydande.

Slutligen bör uppmärksammas, att högst väsentliga svårigheter mången

gång skulle uppstå, då omyndiges andelar, för att ställas under förvaltningsmyndighetens

vård, måste utbrytas ur något affärsföretag eller annan

dittillsvarande egendomsgemenskap. I de talrika fall t. ex., då en familjs

samfälda egendom består uti någon jordbruksfastighet med dertill hörande

inventarier eller någon industriel anläggning, skulle, derest vid ena makans

frånfälle barnens andelar deri eller åtminstone deras andelar i det erforderliga

rörelsekapitalet ovilkorligen måste uttagas och ställas under offentlig

myndighets förvaltning, det ofta blifva omöjligt för den efterlefvande

maken att behålla egendomen, enär han saknade medel att lösa barnens

lotter. Det blefve då ej annan utväg än att låta densamma gå till försäljning

och sålunda splittra ett hem, som, derest barnens andelar finge

åtminstone tillsvidare innestå, kunnat till fördel för såväl maken som barnen

sammanhållas. Det lärer ej kunna anses billigt att i sådana fall som de

nu nämnda tillgodose de omyndiges intresse af betryggande säkerhet utan

hänsyn till de ogynsamma följder, som kunna uppstå för den, som törhända

genom egen omtanke och sparsamhet hopbringat boets alla tillgångar.

Jemför man nu angifna olägenheter med de fördelar, som af den

ifrågasatta lagändringen vore att förvänta, måste man enligt utskottets

åsigt komma till det resultat, att de förra äro betydligt öfvervägande.

Än mera framstår olämpligheten af att rubba de nu gällande grunderna

för förmyndareförvaltningen, om man tager hänsyn till erfarenhetens vittnesbörd,

att det endast i jemförelsevis sällsynta fall förekommit, att omyndige

genom förmyndarens åtgöranden fått vidkännas förlust af. eller större

minskning uti sina tillgångar. Att till förebyggande för framtiden af sådana

falls upprepande vidtaga en åtgärd, som skulle lända de ojemförligt

fleste omyndige till skada, kan efter utskottets mening ej anses välbetänkt,

desto mindre som utskottet vågar hålla före, att de förluster, som inträffat,

oftast kunnat, med iakttagande af nödig uppmärksamhet och utöfvande af

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

tillbörlig kontroll, undvikas, utan att fråntaga förmyndare i allmänhet förvaltningen

af omyndiges kontanta medel och värdehandlingar.

Skall någon ändring vidtagas i bestämmelserna om förvaltningen af

omyndigs medel, bör derför efter utskottets mening denna afse kontrollen

ä förmyndareförvaltningen och ej förmyndares allmänna befogenhet att

handhafva förvaltningen.

Nu kunde ju såsom eu utväg tänkas, att man utan att stadga skyldighet

för förmyndare att till offentlig förvaltningsmyndighet öfverlemna

omyndiges kontanta medel och värdehandlingar borde bereda dem, som

det önskade, tillfälle att i offentlig myndighets vård anförtro dylika medel.

I och för sig torde intet vara att häremot erinra, men då hehofvet ej är

synnerligen framträdande, lärer ej vara skäl att härför vidtaga särskild

åtgärd. Kommer åter, på sätt af justitiekansleren ifrågasatts uti det yttrande

han afgifvit i anledning af Riksdagens skrifvelse angående kontroll

öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser, eu sådan anordning

till stånd, att sådana fonder få öfverleinnas till förvaltning af någon statens

myndighet, lärer anledning föreligga att taga under öfvervägande,

huruvida ej rättighet kunde medgifvas att i samma myndighets vård anförtro

jemväl omyndigs medel.

Den kontroll å förmyndareförvaltningen, som redan finnes föreskrifven,

kan nog, rätt använd, besitta eu hög grad af effektivitet, men utskottet

vill ej förneka, att densamma understundom ej utöfvas med nödig skärpa

och att förty möjlighet kan förefinnas för förmyndare att missbruka sin

förvaltningsmyndighet. Utskottet anser sig derför såsom en åtgärd att

förebygga dylikt böra ifrågasätta, huruvida ej, i likhet med hvad på andra

områden, exempelvis sparbanksväsendet, eger rum, kunde tillsättas särskilde

inspektörer med uppdrag att hvar inom sitt distrikt utöfva tillsyn å förmyndareförvaltningen

och efterse, att gode männen så som sig bör fullgöra

sitt granskningsuppdrag. Genom eu sådan åtgärd skulle man ernå

ett kraftigare skydd, än nu finnes, mot förmyndares bedrägliga eller vårdslösa

handhafvande af omyndiges tillgångar utan att, till de omyndiges

skada, rubba den ordning för förvaltningen af omyndiges medel, som hos

oss af ålder varit beståndande och som i stort sedt bör anses hafva väl

fylt berättigade anspråk.

Med stöd af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke mera

betryggande föreskrifter rörande kontrollen öfver för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

13

myndares förvaltning af omyndiges tillgångar i kontanta

medel och värdehandlingar kunde ernås, samt i sådant

fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

i ämnet.

Stockholm den 26 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Husberg, Zetterstrand, Jansson, Lindhagen och Wiklund,

hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till det i motionerna framlagda

skrifvelscförslag.

Herrar Sörensson och Bandqvist hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.