Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

1900-03-09 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:25, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

I

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1900, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af

15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till behandling emottaga

en af herr Höjer inom nämnda kammare väckt motion, n:o 126, af

följande lydelse:

»Vid 1898 års riksdag väcktes af sex bland Andra Kammarens medlemmar

en motion (n:o 7) om ändrad lydelse af 15, 18, 19 och 33 §§ i

kongl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, i syfte att åt hufvudstadens

kommunalrepresentation vindicera en densamma alltför länge

förhållen rätt att inom sig sjelf utse sin ordförande. Motionärernas yrkande,

som var baseradt på den sjelfstyrelsens princip, hvilken går igen

i hela den svenska kommunallagstiftningen och inom Sveriges öfriga stadskommuner

fått sin tillämpning, föregicks af en mycket utförlig motivering,

i hvilken, efter påpekande af det faktum, att öfverståthållarens sjelfskrifna

presidium i hufvudstadens kommunalrepresentation aldrig var ifrågasatt

under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo kommunallagarnes utfärdande,

både anfördes de många och tungt vägande skälen för reformen

och uppvisades tydligt och klart de många orimligheterna och motsägelserna

i nu gällande bestämmelser. Denna motivering blef icke af 1898 års

Riksdags lagutskott i en enda punkt vederlagd och kunde allra minst vederläggas

genom anförande af den omständigheten, att majoriteten af Stockholms

stadsfullinägtige, under hvars bedömande frågan genom motion

Bill. till lliksd. Prof. 1900. 7 Sand. 17 Häft. (N:o 25.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

samtidigt blifvit hänskjuten, af personlig hänsyn och i följd af vanans

magt uttalat sig för bibehållandet af en ordning, som för hufvudstadens

kommunalrepresentation måste anses vara allt annat än smickrande. Stockholms

kommun, hvilken »saken närmast rör», kunde utan tvifvel hafva

rätt att af sina förtroendemän fordra ett vaknare intresse för hufvudstadens

kommunala sjelfständighet och måhända mera känsla för sin egen

värdighet.

När undertecknad nu tager sig friheten att underställa ifrågavarande

reformförslag Riksdagens förnyade ompröfning, sker det under den vissa

förhoppning, att lagutskottet vid 1900 års riksdag skall taga under allvarlig

granskning alla de skäl, som af 1898 års motionärer anfördes och

som jag gör till mina egna. Till hvad som för trenne år sedan blef sagdt

har jag ej mycket att tillägga. Jag endast vill understryka och skarpt

betona den motsägelse, som ligger i § 15 af kongl. förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm, der det heter, att »öfverståthållaren, som enligt

§18 vid stadsfullmägtiges sammanträden förer ordet, då han tillstädes är,

icke kan till stadsfullmägtig väljas». Således, samme höge embetsman,

som just på grund af sin embetsställning icke kan eller bör vara medlem

af hufvudstadens kommunalrepresentation, han är i följd af samma sin

embetsställning samma representations sjelf''skrifne ordförande. Det synes

icke finnas ett spår af logik i dylika lagbestämmelser. Denna motsägelse

försvinner deremot, om öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap upphör

och honom endast gifves rätt att vid stadsfullmägtiges sammanträden

»i öfverläggningarne, men ej i besluten, deltaga». Han skulle då komma i

samma ställning till stadsfullmägtige som landshöfdingarne till landstingen

enligt kongl. förordningen af den 9 augusti 1894 eller i samma ställning,

som han sjelf intager till stadsfullmägtiges nämnder och afdelningar enligt

kongl. förordningen af den 22 juni 1883.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med uttryckligt åberopande

af hela motiveringen till den i Andra Kammaren vid 1898 års

riksdag väckta motionen n:o 7, såsom vore denna motivering ord för ord

här införd, hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att nedannämnda paragrafer

i kongl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelee i Stockholm

må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 15.

Nedannämnda personer må, med hänsigt till deras embets- eller

tjenstemannaställning, icke vara stadsfullmägtige, nemligen öfverståthålla
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

ren, underståthållaren, polismästaren och stadens iiskaler, äfvensom de tjensteman

och betjente, hvilka i och för sina befattningar äro inför stadsfullmägtige

eller under dem stälda nämnder eller afdelningar redo skyldige.

Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfverståthållaren eller, der

han hindrad är, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningarna,

men ej i besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ordförande och en vice

ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareembetet

insändas.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att vid något

stadsfullmägtiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en

annan ordförande för tillfället.

Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas

i den instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret börjar den 1 april,

sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och december

samt deremellan så ofta ordföranden finner sådant af nöden.

Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller flere af fullmägtige

med uppgift om anledningen skriftligen derom anhålla.

§ 33.

Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio personer att jemte ordföranden

och vice ordföranden hos fullmägtige utgöra ett särskild! utskott,

som har att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens angelägenheter

i alla rigtningar; till fullmägtige göra framställningar och förslag,

som i ett eller annat hänseende häraf kunna föranledas; till föredragning

bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmägtige skola utlåtanden

eller beslut meddela, samt å stadsfullmägtiges vägnar företrädesvis

öfvervaka verkställigheten af fullmägtiges beslut. Detta beredningsutskott

eger att från de under stadsfullmägtige lydande nämnder, afdelningar eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

tjensteman infordra de yttranden och upplysningar, som för ärendenas utredande

äro af nöden, äfvensom att hos öfverståthållareembetet omedelbart

göra framställning om upplysningars infordrande från embetsmyndigheter

på sätt för stadsfullmägtige i § 28 medgifvet är.

öfverståthållaren är obetaget att beredningsutskottets sammanträden

öfvervara samt att i öfverläggningarne, men ej i besluten deltaga.

Den hos stadfullmägtige anstälde sekreterare tjenstgör ock i sådan

egenskap hos beredningsutskottet.»

Den af herr Höjer åberopade motiveringen för hans vid 1898 års

riksdag i ämnet afgifna motion lydde sålunda:

»Genom kongl. förordningen af den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse

i Stockholm är vordet stadgadt, att Stockholms stads öfverståthållare

skall på grund af sitt innehafvande embete fungera såsom kornmunalrepresentationens

sjelfskrifne ordförande. Detta stadgande, som i

sig innebär en flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens grundsats, på

hvilken vår kommunallagstiftning skall vara byggd, är för Sveriges hufvudstad

så mycket mer förödmjukande, som stadsfullmägtige i rikets öfriga

städer äfvensom kommunalstämmorna på landet ega den rätt att utse sin

ordförande, hvilken väl må anses vara ett af kännemärkena på en rådplägande

församlings sjelfständighet. Äfven våra minsta småstäder, hvilka

till äfventyra icke ega stadsfullmägtige, utan låta sina angelägenheter handläggas

å allmän rådstuga inför magistraten och under borgmästarens ordförandeskap,

äro så till vida i en bättre ställning än Stockholm, som dessa

städers invånare, i det afseende, hvarom fråga är, när som helst kunna

undandraga sig magistratens och borgmästarens förmynderskap genom att

i stadgad ordning öfverlåta sin beslutanderätt åt stadsfullmägtige, hvilka

då eg a att sjelfva sin ordförande utse. Oanmärkt bör icke lemnas, att

tanken på herr öfverståthållarens sjelfskrifna presidium i hufvudstadens

kommunalrepresentation, om den ens var väckt, åtminstone icke tog sig

något tydligare uttryck under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo

kommunallagarnes utfärdande. Den synes hafva varit fullkomligt främmande

för 1858 åra kommunalkomité, hvars förslag till förordning om

kommunalstyrelse i stad uttryckligen var afsedt att gälla äfven Stockholm,

ändock den i sig inneslöt en landshöfding och flere andra tjensteman. De

koiniterade åter, som i april 1861 af hufvudstadens magistrat och dess

borgerskaps femtio äldste tillsattes för att granska kommunalkomiténs

arbete och som slutade med att framlägga ett eget förslag till förordning

om kommunalstyrelse i Stockholm, gingo ända derhän, att döma efter

deras utlåtande, att de funno herr öfverståthållarens personliga närvaro vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

5

stadsfullmägtiges sammankomster vara för ärendenas lyckosamma gång

fullkomligt obehöflig. Magistraten och femtio äldste sjelfve tänkte på

samma sätt, och öfverståthållareembetet, som visserligen icke till fullo

delade deras mening, »ansåg sig i magistratens och borgerskapets förslag

i nu ifrågavarande afseende icke böra tillstyrka annan förändring, än att,

i likhet med hvad i kommunalkomiténs förslag till förordning om landsting

vore med hänsyn till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen stadgadt,

öfverståthållaren förklarades berättigad att stadsrepresentationens

sammanträden öfvervara och i dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga.

» Regeringen gick ett steg längre. Den öfvergaf i en vigtig punkt

en af den kommunala sjelfstyrelsens principer och införde i kommunalförordningen

för Stockholm ett undantagsstadgande, som visserligen »icke

var en utifrån hemtad bestämmelse, utan grundadt på äldre, vid förordningens

tillkomst bestående förhållanden», men som icke derför blef rimligare

eller med författningen i öfrigt mera öfverensstämmande. Måhända

hade det icke varit ur vägen, om vederbörande hade tänkt, hvad samtiden

tänkte, eller att Stockholms stadsfullmägtige möjligen egde förmåga att

sjelfve, utan en påtvungen officiel ledning, på ett förnuftigt sätt sköta

kommunens angelägenheter. Vederbörande skulle hafva haft så mycket

större skäl för en sådan tanke, som det redan vid tiden för kommunallagarnes

utfärdande var alldeles uppenbart, hvad erfarenheten sedermera

fulleligen bekräftat, att bland Stockholms stads kommunala representanter

alltid skulle komma att finnas icke blott administrativt och juridiskt bildade

män med vana vid handläggandet af offentliga värf, utan äfven personer

med vilja, tid och kompetens att öfvertaga det ordförandeskap, som

den af tusende bestyr öfverhopade öfverståthållaren fått sig anförtrodt.

Säkert är, att den glädjande beredvillighet, hvarmed fullt qvalificerade och

dugande män allt hitintills låtit sig år efter år inväljas i kommunalrepresentationen

och dess delegationer, inklusive det mycket arbete fordrande

beredningsutskottet, icke häntyder på någon oroande motvilja hos samhällets

ypperste att, vore det äfven på hedersposten såsom stadsfullmägtiges

ordförande, offra tid och krafter i kommunens tjenst.

Den påtagliga anomalien i bestämmelserna om öfverståthållarens

sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige framkallade inom

kort förslag att förhjelpa hufvudstaden ur dess undantagsställning och på

samma gång befria dess högste styresman från en börda, som andra möjligen

hade kraft att bära lika väl som han. Redan vid 1869 års riksdag

framlades inom Andra Kammaren motion i detta syfte af dåvarande representanten

för Stockholms stad friherre J. Liljencrantz, och åtminstone tvenne

gånger, 1874 och 1886, har frågan varit föremål för behandling inom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Stockholms stadsfullmägtige på grund af väckta förslag, af hvilka det från

1874 var undertecknadt af 10 bland kommunalrepresentationens medlemmar.

Att den föreslagna reformen mötte motstånd hos majoriteten af stadsfullmägtige,

var, skulle vi nästan vilja säga, psykologiskt förklarligt eller åtminstone

lika sjelffallet, som att den på grund af de goda skälen fann

understöd af 1869 års lagutskott och vann en lysande seger inom den då

mer än nu reformvänliga Andra Kammaren. Allt, som mot densamma

kunde sägas, sades under Riksdagens debatter och vederlädes punkt för

punkt med en bevisning, som efter tre årtionden icke förlorat, utan vunnit

uti styrka. Den förut ofta åberopade, men från början mycket haltande

jemförelsen mellan landshöfdingarnes ordförandeskap i landstingen och

öfverståthållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige torde numera

hafva förlorat det mesta af sin öfvertygande förmåga, sedan genom

den kongl. förordningen af den 9 augusti 1894 blifvit faststäldt, att Kongl.

Maj:t vid valet af landstingens ordförande har att hålla sig inom kretsen

af tingets ordinarie ledamöter, och landshöfdingcris befogenhet sålunda

blifvit inskränkt till att »landstingets sammanträden öfvervara och i dess

öfverläggningar, men ej i besluten deltaga». Och skulle någon icke för ty

vilja vedervåga en jemförelse mellan landstingen och Stockholms stadsfullmägtige

på den grund, att beggedera fortfarande sakna rätt att sjelfve

utse sin ordförande, så kan derpå svaras, att det knappast förefinnes någon

verklig analogi mellan öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap å ena

sidan och Kongl. Maj:ts rätt att för hvarje lagtima landsting bland tingets

egna ledamöter utse ordförande å den andra. För öfrigt må det vara sagdt

en gång för alla, hvad redan förut blifvit offentligen uttaladt, att Stockholms

stadsfullmägtige, såsom representerande en enda kommun, icke utgöra

något slags landsting, utan en kommunalrepresentation i likhet med

stadsfullmägtige i de större städer, som icke i landsting deltaga, men hvilkas

kommunala representanter dess bättre ega rätt att sjelfve utse sin ordförande.

Såsom skäl för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap i

Stockholms stadsfullmägtige har man anfört nödvändigheten att åstadkomma

och upprätthålla sambandet dels mellan kommunens olika förvaltningsgrenar

inbördes, dels mellan dem å ena sidan och den högsta administrativa

myndigheten å den andra. Hvad då först angår sambandet

mellan de olika kommunala förvaltningsgrenarna, så utgör beredningsutskottet

med dess, efter hvad erfarenheten visat, öfverraskande stabila

sammansättning ett fullt tillräckligt enande ferment, hvartill må läggas,

att, om för ändamålets vinnande öfverståthållarens personliga inflytande

skall anses vara af behofvet påkalladt — hvilket kan ifrågasättas — detta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

7

inflytande kan honom tillförsäkras genom bibehållandet i lagen af den i

sammanhang med ordförandeskapet honom förlänade rättigheten att i kommunalrepresentationens

och dess delegationers öfverläggningar deltaga.

Hvad åter beträffar sambandet mellan den kommunala förvaltningen och

den högsta administrativa myndigheten, synes oss detta samband, oafsedt

det nära förhållande, som i hvarje fall mellan stats- och kommunalförvaltningen

förefinnes, vara mer än nog betryggadt icke blott genom öfverståthållarens

nyss omförmälda rättighet att i stadsfullmägtiges och dess nämnders

deliberationer deltaga, utan fastmer genom hans lagstadgade initiativ

samt icke minst genom hans visserligen alldeles för långt utsträckta magt

att pröfva ej mindre lämpligheten än lagligheten af stadsfullmägtiges fattade

beslut. Vi kunna för vår uppfattning i detta fall, åtminstone i hufvudsak,

åberopa det yttrande, som vid frågans föregående behandling i Andra

Kammaren afgafs af en högt stående embetsman, sedermera Konungens

rådgifvare, hvars strängt konservativa och byråkratiska rättrogenhet är

öfver hvarje vårt loford. För öfrigt, när man idkeligen talar om öfverståthållarens

ordförandeskap såsom nödvändigt för hans personliga inflytande

i kommunalrepresentationen, så glömmer man, att det förra icke är

bevisadt vara ett oundgängligt vilkor för det senare, och man förbiser

dessutom å andra sidan allt för mycket, att i den sjelfstyrelse, kommunal
lagarne

åsyfta, ingår såsom ett hufvudmoment, att kommunen inom det i

lag utstakade området för sin verksamhet skall intaga en fullt sjelfständig

ställning gent emot statsadministrationen.

Ett hufvudargument, såsom sådant åtminstone af- vederbörande ansedd

för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap anfördes 1886

vid frågans behandling inom Stockholms stadsfullmägtige af beredningsutskottet

i dess afgifna utlåtande. Utskottet förmenade, att just på grund

af öfverståthållareeinbetets långt utsträckta pröfningsrätt öfverståthållarens

ordförandeskap, i synnerhet i beredningsutskottet, och hans deraf härflytande

personliga beröring med kommunens representanter vore af yttersta

vigt för att »hindra slitningar» mellan stadsfullmägtige och den högsta

administrativa myndigheten, »utjemna mindre skiljaktigheter» dem emellan

och dymedelst förekomma den vägran af stadfästelse å stadsfullmägtiges

beslut, som eljest vore att befara. Således, på det att Stockholms stadsfullmägtige

i ett och annat fall icke må exponeras för en baklexa af öfverståthållarcn

i öfverståthållareernbetet, är det öfvermåttan önskvärdt, att

under samme öfverståthållares högt värderade presidium »alla saker i god

enighet, sämja och kärlek må utföras» i Stockholms stadsfullmägtige; och

på det att detta fortfarande måtte ske, bör eu af den kommunala sjelfstyrelsens

grundprinciper kränkas, och hufvudstadens kominunalrepresen
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

tation alltjemt vara beröfvad er» rätt, som tillkommer stadsfullmäktige i

Trosa. Den uppfattningen kunna vi ej dela. Vid utskottets hela argumentation

hafva vi dessutom en särskild anmärkning att göra. Utskottet,

hvars egendomliga resonnement vittnar om eu långt gången ringaktning

för stadsfullmägtiges förmåga att af sig sjelfva, utan öfverståthållarens benägna

medverkan, fatta både formelt rigtiga och för kommunen obestridligt

gagneliga beslut, förbiser, synes det oss, väl mycket, att det rätta korrektivet

mot ett allt för ofta återkommande bruk eller missbruk af öfverståthållareembetets

äfven enligt vår tanke nog långt utsträckta pröfningsrätt

ligger i en på laglig väg åstadkommen inskränkning af denna rätt, men

deremot alls icke i det största möjliga ökandet af öfverståthållarens mycket

omtalade »personliga inflytande» vid de gemytliga privatdiskussionerna i

beredningsutskottet.

Man har äfven på många håll ansett såsom gifvet, att ordförandeskapet

i stadsfullmägtige och nämnder innebure för öfverståthållaren en

helsosam uppfordran eller rent af ett tvång att arbeta för kommunen och

lära känna alla dess olika intressen, och man har fruktat, att, om detta

tvång bortfölle, den höge embetsmannen skulle sakna hvarje kraftigare

eggelse att sätta sig in i kommunens angelägenheter, ja, att han kanske

icke skulle egna dem någon närmare uppmärksamhet annat än vid de fall,

då han hade att med ledning af inkomna skriftliga handlingar pröfva stadsfullmägtiges

understälda eller öfverklagade beslut. Denna syn på tingen

röjer emellertid en pessimism vid uppfattningen af den högre byråkratiens

vilja och förmåga att uppfylla sina skyldigheter, som vi för vår del äro

långt ifrån att dela. Utan att på minsta sätt förneka möjligheten, att

äfven Stockholms stad någon gång kan komma att begåfvas med en oduglig

eller för sitt embetes höga pligter likgiltig högste styresman, våga vi

likväl hysa den förtröstan, att i vanliga fall motsatsen skall inträffa och

att i spetsen för Sveriges hufvudstad i regeln skall komma att stå en

samvetsgrann och upplyst man med lefvande intresse för kommunens bästa

och med vilja att om förefallande frågor inhemta upplysningar äfven på

annat sätt än genom det undervisningsmaterial, som förefinnes i öfverståthållareembetets

kansli. En sådan man skall, tänka vi, fylla sin pligt, äfven

om han icke sitter såsom ordförande i kommunalrepresentationen och des%

delegationer. Han skall utan tvifvel, lika väl som sina dugande kolleger

i orterna, söka förvärfva sig den största möjliga kännedom om personer

och förhållanden, hvartill hans embetes mångskiftande natur kan gifva

honom ständigt återkommande tillfällen, samt efter förmåga tillgodose kommunens

välförstådda intressen, och han skall säkerligen derjemte vid vigtiga

frågors afgörande infinna sig både i stadsfullmägtige och berednings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

9

utskott för att från sin hedersplats vid ordförandens sida, om icke anställa

några »kornpositionsförsök» eller »förfäkta sina åsigter», så åtminstone gifva

och emottaga sakliga upplysningar, allt under iakttagande af den takt och

reserverade grannlagenhet, som räddar honom från faran att på något sätt

kompromettera sitt höga embetes auktoritet. Han skall på samma gång

vara befriad från den skefva och besynnerliga dubbelställning, som öfverståthållaren

för närvarande innehar, då han såsom stadsfullmägtiges ordförande

har att med klubbslag befästa beslut, hvilka han sjelf sedermera

skall såsom hufvudstadens högsta administrativa myndighet pröfva — och

måhända underkänna. Orimligheten af denna anordning framhölls med

all önskvärd tydlighet af 1869 års lagutskott i ord, som utskottet efter

vederbörliga förändringar lånat ur den stora kommunalkomiténs utlåtande

i den punkt, som rörde förslaget att göra landshöfdingarne till ordförande

i landstingen. Eldigt utskottets mening stod öfverståthållarens ordförandeska])

i Stockholms stadsfullmägtige redan i och för sig i uppenbar strid

med de principer för kommunal sjelfstyrelse, som i kommunallagarna funnit

sin tillämpning, men det blef ännu betänkligare genom den ofvan omnämnda,

öfverståthållaren tillkommande rätten att pröfva stadsfullmägtiges

beslut. »Ty», säger utskottet, »utom det att öfverståthållaren under nuvarande

förhållanden ganska lätt kunde blifva försatt i en skef ställning,

egnad att framkalla missförstånd och misstydningar, bör ej heller förbises,

att det strider mot andan af vår lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende

i två instanser af samma person handläggas.» Vi erkänna gerna, att hänsynen

till detta förhållande varit ett hufvudskål för oss att å nyo framlägga

frågan till Riksdagens upplysta bedömande.

Man skall slutligen säga, att den nuvarande anordningen icke gifvit

anledning till något missnöje eller förorsakat några olägenheter, och att

således något skäl att företaga en förändring i lagen icke förefinnes. Utom

det att vi för vår del ej kunna godkänna logiken i det anförda resonnementet

såsom ovilkorlig! bindande, våga vi mycket vördsamt förneka rigtigheten

af sjelfva förutsättningen. Det torde knappast lida något tvifvel, att

den motion om upphäfvandet af öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap

i Stockholms stadsfullmägtige, som väcktes på 1869 års riksdag, var

uttryck af ett missnöje, berättigadt eller icke — vi lemna det derhän —

med dåvarande öfverståthållarens sätt att uppfatta sin dubbelställning såsom

på en gång kommunalrepresentationens ordförande och Konungens höge

förtroendeman, och att detta missnöje hystes af andra än motionären sjelf.

Det bör ej heller anses alltför djerft att uttala den förmodan, att när de

It) ansedda motionärerna i stadsfullmägtige år 1874, vid ett vaktombyte

i öfverståthållareembetet, framlade sitt ofvannämnda förslag, de gjorde detta,

Bili. till liiksd. Prot. 1900. 7 Sami. 11 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande Nio 25.

icke af lust att i otid kritisera och opponera, utan efter vunnen insigt om

de väsentliga olägenheterna i den nuvarande anordningen. För öfrig! behöfver

man alls icke gå till längesedan försvunna tider för att om tillvaron

af dessa olägenheter låta sig öfverbevisas. En för allmänheten välbekant

händelse från ett af Stockholms stadsfullmägtiges sammanträden under sistlidne

december månad vittnade oförtydbart derom, huru ytterligt svårt, ja

omöjligt det är för en öfverståthållare, äfven med den största personliga

älskvärdhet och de bästa afsigter, att alltid draga sig till minnes, att, när

han sitter såsom stadsfullmägtiges ordförande, han bör vara endast detta

med skyldighet att under bevaradt lugn till det yttersta hålla på de parlamentariska

formerna och öfverläggningens frihet. Nu bröt han mot de

förra och respekterade icke i tillbörligt mått den senare. Och så länge

den nuvarande anordningen består, skall det aldrig kunna förekommas, att

icke någon gång, såsom vid omförmälda tillfälle, intressekonflikter uppstå

mellan öfverståthållaren såsom kommunens högsta administrativa myndighet

och öfverståthållaren såsom ordförande i stadsfullmägtige, hvarvid den

senare får vika för den förre till förfång för yttrandefriheten och ärendenas

allsidiga behandling.»

Enligt 18 § i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den

23 maj 1862 föres ordet ibland stadsfullmägtige af öfverståthållaren, när

han tillstädes är, med rätt för honom att i öfverläggningarne, men ej i besluten,

deltaga. Och vidare stadgas i 33 §, att stadsfullmägtige skola välja

visst antal personer att jemte öfverståthållaren och vice ordföranden hos fullmägtige

utgöra ett beredningsutskott, hvilken bestämmelse tillämpas så, att

öfverståthållaren inom detta utskott intager enahanda ställning, som, på sätt

ofvan sägs, tillagts honom ibland stadsfullmägtige.

Fråga om ändring af dessa föreskrifter, såvidt angår öfverståthållarens

sjelfskrifna ordförandeskap, har tidigare varit föremål för såväl stadsfullmägtiges

som Riksdagens öfverläggningar. Inom fullmägtige gjordes

derom under åren 1874, 1886 och 1898 särskilda framställningar, hvilka

dock afslogos af fullmägtiges flertal, sista gången med 61 röster mot 20.

Och vid riksdagen har ärendet förevarit dels år 1869, då Andra Kammaren

i enlighet med lagutskottets tillstyrkan biföll, men Första Kammaren

afslog en motion i ämnet, och dels år 1898, då en motion blef på lagutskottets

hemställan af Riksdagen ogillad, i Andra Kammaren dock efter votering

med 109 röster mot 92, som tillföllo motionen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

11

Det utlåtande, 1869 års lagutskott afgaf, var af följande lydelse:

»Utskottet kan icke annat än erkänna giltigheten af de skäl, på hvilka

motionären grundat sin framställning i hvad den afser rättighet för stadsfullmägtige

i Stockholm att inom sig utse ordförande. Föreskriften att

öfverståthållaren, när han är tillstädes, skall föra ordet, synes ej betingad

af några för hufvudstaden egendomliga förhållanden. Om ändamålet med

inrättandet af hufvudstadens kommunalrepresentation endast varit det att

af denna bilda en rådgifvande församling, hvilken öfverståthållaren egde

sammankalla, för att med henne ingå i rådplägningar om medlen att befordra

kommunens ekonomiska väl, hade det varit i sin ordning, att ordförandeplatsen

blifvit honom tillerkänd. Sådan är likväl icke denna institution;

det är en inom lagliga gränser beslutande församling, bildad i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med de principer för den kommunala sjelfstyrelsen,

som genom kongl. förordningen den 21 mars 18*62 vunnit tilllämpning

i fråga om rikets öfriga städer. Fn anordning, hvarigenom ordförandeskapet

för Stockholms stadsfullmägtige förbehållits öfverståthållaren,

såsom sådan, synes derför föga förenlig med institutionens idé.

Enligt 31 och 49 §§ af ifrågavarande kongl. förordning ankommer

det på öfverståthållare-embetet dels att, efter underställning, antingen fastställa

eller gilla vissa hos stadsfullmägtige fattade beslut, dels ock att

upptaga och afgöra besvär öfver fullmägtiges beslut i stadens gemensamma

angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkommer öfverståthållaren,

utgör ett särdeles vigtigt skäl till att vidtaga föreslagna förändringen; ty

utom det att, på sätt motionären anmärkt, öfverståthållaren under närvarande

förhållande ganska lätt kunde blifva försatt i en skef ställning, egnad

att framkalla missförstånd och misstydningar, bör ej heller förbises, att

det äfven strider mot andan af vår lagstiftning i öfrigt att låta samma

ärende i två instanser af samma person handläggas, hvilket derför torde

böra, så vidt möjligt är, undvikas. Den större tillgång på intelligens,

förenad med administrativa och juridiska insigter samt vana vid offentliga

förhandlingar, som i hufvudstaden finnes koncentrerad och som tvifvelsutan

aldrig kommer att sakna representanter bland stadsfullmägtige derstädes,

innebär en säker borgen för det antagandet, att inom denna korporation

städse skall finnas män, hvilka ega vilja och förmåga att med nit

och skicklighet bestrida ordförandebefattningen.

Lika med motionären anser utskottet, att öfverståthållaren, i kraft

af sitt embete, må stadsfullmägtiges sammanträden öfvervara och i öfverläggningarne,

men ej i besluten, deltaga. Enahanda rättighet torde ock

böra honom förbehållas i afseende på beredningsutskottets sammanträden.

»

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

I dessa uttalanden vill utskottet för sin del till alla delar instämma.

Äfven 1898 års lagutskott erkände såsom obestridligt, att den för Stockholm

gällande bestämmelsen om en sjelfskrifven ordförande i stadsfullmägtige

icke står i öfverensstämmelse med den våra kommunallagar eljest

genomgående sjelfstyrelseprincipen, hvilken beträffande öfriga städer tagit

sig ett uttryck bland andra uti den kommunalrepresentationen tillerkända

rätt att sjelf och inom sig utse den, som skall leda dess förhandlingar.

Då denna princip ej är, såsom i förevarande fall mången vill göra

gällande, ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått ur historiens erfarenheter,

så ligger i principens rätta tillämpning äfven en förvissning om att

derigenom vinnas betydelsefulla praktiska fördelar af såväl allmännare som

mera enskild natur. Vid vigtiga tillfällen kan det mången gång till och

med gestalta sig så, att det för kommunen blir ett lifsintresse, att den

person, som skall representera enheten och ledningen i kommunalförvaltningen,

är efter kommunalrepresentationens val framgången ur dess egna

led. Af dessa skäl och då det ej bör på allvar kunna ifrågasättas, att

Stockholms stadsfullmägtige mer än andra kommunala representationer

skulle sakna utsigter att inom sig finna någon lämplig ordförande, anser

lagutskottet den af motionären ifrågasatta lagändringen vara för Stockholms

kommun gagnelig.

Men den nuvarande anordningen förrycker enligt utskottets uppfattning

äfven den ställning, som jemlikt sakens natur och lagens mening

den administrativa myndigheten å sin sida skall intaga i förhållande till

kommunalrepresentationen.

Fullgörandet af öfverståthållarens rätt och pligt att i vigtiga frågor,

som beröra hans embetsutöfning, vid öfverläggningarne i stadsfullmägtige

göra sin uppfattning gällande måste nemligen blifva illusorisk i följd af

bestämmelsen, att han tillika samtidigt skall tjenstgöra såsom fullmägtiges

ordförande. Öfverståthållarens befattning med ärendena under fullmägtiges

sammanträden har äfven, såsom 1886 års beredningsutskott yttrar, »inskränkt

sig till att leda förhandlingarne, dervid han enligt häfdvunnet bruk, som

har goda skäl för sig, icke yttrat sin egen mening». Under sådana förhållanden

kan öfverståthållaren, såsom ock erfarenheten lärer visat, lätt

vänta att mötas af ogillande, i fall han hos fullmägtige framför sin egen

åsigt i någon angelägenhet. Ty i och genom fullgörandet af sitt statsembetes

skyldigheter i detta afseende bryter han mot de i fullmägtiges

ögon ännu vigtigare förpligtelser, som ordförandeskapet enligt häfdvunnet

bruk pålägger honom.

Såsom icke mindre skef framträder öfverståthållarens dubbelställning

vid utöfvandet af hans pröfningsrätt i afseende å de beslut af stadsfullmägtige,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

13

hvilka genom underställning eller besvär hänskjutas till honom. Enligt 1886

och 1898 års beredningsutskotts yttrande, är nemligen särskilt den långt

utsträckta underställningsskyldigheten afgörande för den föreliggande frågan.

Så länge denna i stadens sjelfstyrelse gjorda stora inskränkning funnes,

vore det, ansåg beredningsutskottet, af största betydelse, att stor varsamhet

iakttoges vid utöfvandet af den magt, som derigenom vore lagd i öfverståthållarens

hand. Och det med öfverståthållarens egenskap af ordförande i

stadsfullinägtige oskiljaktigt förenade ordförandeskapet i beredningsutskottet

hade, säger samma utskott, visat sig eg a »förmåga att neutralisera den i öfverståthållarens

hand lagda magten att vägra fastställelse å stadsfullmägtiges

beslut», hvaremot borttagandet af ifrågavarande befattning skulle medföra

ett för kommunen mindre tillfredsställande bruk af denna magt. Då sålunda

genom öfverståthållarens ordförandeskap det verkliga inflytandet i

de ojemförligt flesta fall låg i kommunalrepresentationens hand, ansåg beredningsutskottet,

att, de praktiska fördelarne af öfverståthållarens ordförandeskap

i kommunalstyrelsen, i korthet sammanfattade, just bestodo i

häfdandet i realiteten af den kommunala sjelfstyrelsens grundsats.

Detta åskådningssätt, som må vara förklarligt från stadens sida,

kastar emellertid, så vidt lagutskottet förstår, en bjert belysning öfver de

nuvarande bestämmelsernas ofullkomlighet.

Utom det att lagen med all sannolikhet ej afsett att genom öfverståthållarens

ordförandeskap i stadsfullinägtige och dess beredningsutskott

neutralisera hans rätt till pröfning af stadsfullmägtiges beslut, bekräftar

dock sålunda erfarenheten hvad som redan ligger i sakens natur, nemligen

att i följd af öfverståthållarens berörda befattning hans pröfningsrätt är

ofri och sålunda lätteligen bunden äfven i de fall, då den bör visa sig

verksam, hvilket, väl får förutsättas någon gång kunna inträffa.

Icke heller synes man ega rättighet utan vidare antaga, att särskildt

inom förevarande förvaltningsområde den administrativa myndigheten skulle,

stäld på sin rätta plats, missbruka sin pröfningsrätt. Och allraminst bör i

detta afseende kunna dragas obestämda slutsatser deraf, att samarbetet hitintills

med den nuvarande ordningen varit godt. Ty detta har väl närmast

berott på öfverståthållarens personlighet, och ingen torde föreställa

sig, att de män, hvilka sedan den nya kommunallagens tillkomst beklädt

öfverståthållareembetet, skulle under andra förhållanden vållat staden några

synnerliga bekymmer genom mindre skickligt utöfvande af sin lagstadgade

myndighet. Snarare kunde då befaras, att derest till öfverståthållare utnäinnes

någon för uppdraget mindre lämplig person — och sådant kan

inträffa —, skulle genom öfverståthållarens omedelbara inblandning i detalj
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

arbetena oförenligheterna i uppfattning lätt skärpas och i de. minsta frågor

komma till uttryck.

Hvad slutligen angår den i detta ämne ofta framförda invändningen,

att Stockholms stad vore i territorielt afseende att likställa med ett län,

hvars representation, landstinget, ej egde utse sin egen ordförande, så saknar

tydligen denna invändning i sakligt afseende all befogenhet och bör

äfven från formell synpunkt kunna nu ännu mindre än förr åberopas,

sedan numera föreskrifvits, att landstingets ordförande skall utses bland

dess egna ledamöter, hvaraf följer, att landshöfdingen ej vidare kan dertill

ifrågakomma.

På grund af hvad sålunda anförts, anser utskottet motionärens förslag

vara att förorda i såväl kommunens som statens intresse. Och utskottet

vill ej underlåta härtill jemväl framhålla, att denna fråga uppenbarligen

hör till dem, som städse återkomma, till dess de vunnit sin lösning,

och att det synes ej kunna vara annat än önskligt, att förevarande angelägenhet

ordnas, innan författningens anmärkta bristfällighet hunnit gifva

anledning till ännu mera framträdande missförhållanden.

Utskottet, som vid den formella granskningen af motionärens lagförslag

ej funnit anledning till annan erinran, än att ordställningen i § 33

bör något jemkas för vinnande af öfverensstämmelse med nuvarande lydelsen

af § 36, hemställer alltså,

att Riksdagen, med anledning af motionärens förslag,

måtte för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af §§ 15, 18, 19 och 33 i

kongl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Härigenom förordnas, att §§ 15, 18, 19 och 33 i

kongl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse

i Stockholm skola erhålla följande förändrade

lydelse:

§ 15.

Nedannämnda personer må, med hänsigt till deras

embets- eller tjenstemannaställning, icke vara stadsfullmägtige,

nemligen öfverståthållaren, underståthållaren,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

15

polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom de tjensteman

och betjente, hvilka i och för sina befattningar äro

inför stadsfullmägtige eller under dem stälda nämnder

eller afdelningar redo skyldige.

Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfverståthållaren

eller, der han hindrad är, underståthållaren

att vara tillstädes och i öfverläggningarna, men ej i

besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ordförande

och en vice ordförande, om hvilka val underrättelse

skall till öfverståthållareembetet insändas.

Aro både ordföranden och vice ordföranden hindrade

att vid något stadsfullmägtiges sammanträde närvara,

välja de, som tillstädes äro, en annan ordförande

för tillfället.

Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars

åligganden bestämmas i den instruktion, som de kunna

finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret börjar

den 1 april, sammanträda å första helgfria dag i februari,

april, juni, oktober och december månader samt deremellan

så ofta ordföranden finner sådant af nöden.

Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller

flere af fullmägtige med uppgift om anledningen skriftligen

derom anhålla.

§ 33.

Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio personer

att jemte ordföranden och vice ordföranden hos fullmägtige

utgöra ett särskildt utskott, som har att med

sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens angelägenheter

i alla rigtningar; till fullmägtige göra fram
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande JV:o 25.

ställningar och förslag, som i ett eller annat hänseende

häraf kunna föranledas; till föredragning bereda alla1 de

ärenden för öfrig!, i hvilka fullmägtige skola utlåtanden

eller beslut meddela, samt å stadsfullmägtiges vägnar

företrädesvis öfvervaka verkställigheten af fullmägtiges

beslut. Detta beredningsutskott eger att från de under

stadsfullmägtige lydande nämnder, afdelningar eller

tjensteman infordra de yttranden och upplysningar, som

för ärendenas utredande äro af nöden, äfvensom att hos

öfverståthållareembetet omedelbart göra framställning om

upplysningars infordrande från embetsmyndigheter på

sätt för stadsfullmägtige i § 28 medgifvet är.

öfverståthållaren är obetaget att öfvervara beredningsutskottets

sammanträden samt att deltaga i öfverläggningarne,

men ej i besluten.

Den hos stadsfullmägtige anstälde sekreterare tjenstgör

ock i sådan egenskap hos beredningsutskottet.

Stockholm den 9 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

i

af herrar Hasselrot, Husberg, Lundström, Sörensson, Björlin, Almgren,

bandqvist och af Ekenstam, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall

till ifrågavarande motion.

Herrar Leman och Redelius hafva begärt få antecknadt, att de icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1900. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.