Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 26

1900-03-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:26, Lagutskottets Utlåtande N:o 26

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

1

iV:o 20.

Ank. till Rikisd. kansli den 12 mars 1900, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af § 3

i lagen angående tillsättning af presterliga fenster den

26 oktober 1883.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr 0. W.

Redelius inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 13, af följande

lydelse:

_ »Af samma skäl, på grund af hvilka andra tjenstemän ega befordringsrätt

inom hela riket, torde samma rätt böra tillerkännas äfven

presterna. Till de allmänna grunder, enligt hvilka presterna böra likställas

med öfriga* tjenstemän i afseende på befordringsrätlen, kommer

nu den särskilda omständigheten, att Riksdagen begärt en omreglering

af de presterliga tjensterna inom riket. Omregleringen kommer antagligen

att medföra indragning af många nu befintliga och inrättandet af

flera nya presterliga tjenstår. Deraf kan, åtminstone för en tid, prestbrist

uppstå i ett stift och öfverflöd på prester i ett annat. Sådant

missförhållande torde till någon del kunna afkjelpas genom en sådan

lagstiftning, att befordringsrätt till presterlig tjenst skall stå öppen för

hela rikets presterskap utan inskränkning till det stift prest tillhör.

Derför dristar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen behagade besluta

att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om sådan ändring

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 18 Häft. (N:o 26.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

af § 3 i lagen om tillsättning af presterliga tjenstår den 26 oktober

1883, att befordringsrätt till presterlig tjenst i rikets alla stift må stå

öppen för hela rikets presterskap.»

Utskottet vill till en början erinra, att den i § 3 af lagen angående

tillsättning af presterliga tjänster stadgade inskränkningen uti

presterskapets ansöknings- och befordringsrätt utgör en qvarlefva af

den förr i tiden gällande indigenatsrätten, enligt hvilken prestman i

allmänhet ej egde att söka anställning och befordran annorstädes än

inom det stift, der han var född. I denna sin egentliga och mera

omfattande betydelse bibehöll sig indigenatsrätten, i trots af upprepade

förslag om dess afskaffande, till den 4 november 1876, då Kongl.

Maj:t, i enlighet med Riksdagens beslut och efter inhemtande af kyrkomötets

samtycke, förordnade, att hvad lag och särskilda författningar

innehölle derom, att ej någon kunde vinna inträde i prestembetet inom

annat stift, än der han vore född, skulle upphöra att vara gällande.

Sedan den tiden existerar indigenatsrätten — såsom beteckningen allt

fortfarande lyder — endast i den öfverflyttade bemärkelsen, att prestmans

ansökningsrätt i regel är inskränkt till det stift, han tillhör.

Äfven mot denna inskränkning hafva tid efter annan höjts röster,

som påyrkat prestmans fulla likställighet i fråga om rätt till befordran

med andra statstjenare. Förslagen härom hafva emellertid hittills ej

ledt till önskad påföljd, utan allt fortfarande qvarstår i antydda hänseende

prestens undantagsställning.

Detta sakernas tillstånd är, efter utskottets uppfattning, ur flere

synpunkter mindre tillfredsställande. Derigenom förryckes nemligen

den likformighet i befordringsförhållandena inom landets olika stift,

som måste betraktas såsom högeligen önskvärd ej blott med hänsyn till

intresset för presterna att, i mån uteslutande efter begåfning och lämplighet

för prestembetet, sins emellan ega lika rätt och utsigt att vinna

befordran inom sitt kall, utan äfven ur synpunkten af församlingarnas

intresse att, vid tillsättandet af en presterlig befattning, få pröfva och

göra sitt val emellan personer af bästa möjliga kompetens och ej sättas

i beroende af en mera eller mindre tillfällig brist på lämpliga kandidater

inom det stift, der församlingen är belägen.

Redan då den unge prestmannen efter afslutad studiekurs skall

afgöra, till hvilket stift han vill förlägga sin verksamhet, måste han,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

derest hans rätt till befordran skall för all framtid vara bunden och

inskränkt till detta stift, taga särskild hänsyn till de olika befordringsutsigterna

inom olika stift, och det kan under sådana förhållanden allt

som oftast inträffa, att inom det ena stiftet uppstå de största svårigheter

att erhålla det för den kyrkliga verksamhetens behöriga upprätthållande

erforderliga antalet prester, medan i ett annat stift, just i följd af mera

gynsamma utsigter till snabb och god befordran, antalet i stiftet inträdesvilliga

prestmän blifver större, än behofvet egentligen kräfver.

Denna bristande likställighet emellan landets olika stift har numera

större sannolikhet än förr att framträda, sedan den egentliga indigenatsrätten

blifvit upphäfd. Medan dessförinnan hvarje stift kunde af dem,

som egnade sig åt prestkallet, med säkerhet påräkna åtminstone dem,

som voro födda inom stiftet, kan under nuvarande förhållanden ett stift,

inom hvilket befordringsutsigterna äro mera eller mindre tillfälligt

mörka, lätteligen gå miste äfven om de prestmän, som af födseln

tillhöra stiftet och Indika sannolikt, derest befordringsrätten ej vore på

angifvet sätt begränsad, af naturlig fallenhet skulle känna sig manade

att åtminstone till en början erbjuda stiftet sina tjenster.

Ifrågavarande inskränkning uti presternas befordringsrätt kan

äfven i ett annat afseende medföra olägenhet. Derigenom komma

nemligen tillfälliga förhållanden inom ett stift att mera än skäligt utöfva

inflytande på befordringsmöjligheterna. Medan således i ena stiftet

till följd af stor dödlighet eller afgång bland innehafvarne af de ordinarie

prestbeställningarna de obefordrade prestmännen redan tidigt

kunna ernå goda befattningar, kan i ett annat stift, der förhållandena

äro motsatta, befordran för presterna öfver höfvan fördröjas.

Ofvan omförmälda förhållanden förtjena efter utskottets tanke att

allvarligt uppmärksammas och uppväga till fullo de olägenheter, man

förutsett skola blifva en följd af att utsträcka presternas befordringsrätt

till hela riket. Dessa olägenheter hafva uttömmande angifvit.s af 1868

års kyrkomöte i dess uttalande med anledning af Riksdagens i skrifvelse

den 14 maj 1867 gjorda framställning om indigenatsrättens upphäfvande;

hvilket uttalande ej mindre föranledde, att någon åtgärd till följd af

nämndfi Riksdagens skrifvelse ej kom till stånd, än äfven torde få anses

hafva utgjort orsaken, hvarför inskränkningen i presternas befordringsrätt

upptogs i den nya lag angående tillsättning af presterliga tjenster,

som den 26 oktober 1883 utfärdades. Såsom skäl mot en utsträckning

af presternas ansökningsrätt till hela riket anförde 1868 års kyrkomöte,

att det hvarken för presten eller församliugsvården kunde vara

gagneligt, att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till pre
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

sterlig befordran inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom

utan tvifvel transportsökandet skulle blifva vida allmännare än nu vore

händelsen;

att, då icke vore fråga om församlingarnas kalleiserätt, utan om

presternas ansökningsrätt, genom rättigheten att söka prestsysslor öfver

hela riket fördelarne för presterskapet i sjelfva verket icke blefve större

än för närvarande, enär vid hvarje lägenhet ansökningarna, om de

blefve från hela riket tillåtna, skulle blifva i samma mån talrikare;

att den vigtiga kontinuiteten vid uppsigten från stiftsstyrelsernas

sida öfver prestens lära och lefverne skulle i väsentlig män rubbas och

i följd häraf samma styrelser komma att sakna den närmare personliga

kännedom om presterskapet, hvilken, genom föreskriften att vid förslags

upprättande afseende skall fästas å personernas nit och försigtighet i

embetets handhafvande, vore af så synnerlig vigt och betydelse; och

slutligen,

att derigenom grunden för hela den närvarande stiftsindelningen

blefve rubbad och församlingarna möjligen kunde komma att till stor

del betjenas af församlingslärare, hvilka vore främmande för de särskilda

orternas egendomliga förhållanden.

Hvad förstnämnda betänklighet vidkommer, bör, efter utskottets

förmenande, åt densamma ej tillerkännas vidare vigt. Äfven om till en

början ett borttagande af inskränkningen uti presternas befordringsrätt

skulle hafva till påföljd, att transportsökandet blefve mera allmänt än

nu är fallet, skulle förhållandena helt visst af sig sjelft ganska snart

tillfredsställande regleras, och för öfrigt förefunnes ju intet hinder att,

derest så ansåges nödigt, emot ett öfverdrifvet transportsökande vidtaga

särskilda åtgärder utan att binda presternas befordringsrätt i allmänhet.

Beträffande invändningen, att det för presterna ej skulle blifva

någon större fördel att få ansökningsrätt inom hela riket, eftersom ansökningarnas

antal komme att i motsvarande proportion ökas, kan denna

nog hafva sitt berättigande i fråga om presterna i de uti befordringsafseende

mera lyckligt lottade stiften, men eger uppenbarligen ej någon

tillämpning för sådana fall, då det egna stiftet ej erbjuder några som

helst befordringsmöjligheter, och utsigten till befordran alltså har sin

grund uteslutande i rättigheten för prestmannen att söka beställningar

äfven utom detta.

Att stiftsstyrelserna skulle få svårare än under nuvarande förhållanden

att handlägga de presterliga befordringsärendena, må villigt

erkännas, men denna omständighet kan efter utskottets mening ej vara

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

till fyllest att motivera en inskränkning uti presternas befordringsrätt,

som ej har någon motsvarighet inom öfriga grenar af statsförvaltningen.

För öfrigt torde nämnda svårigheter väsentligt öfverskat.tas. Stiftsstyrelserna

ega ju vid befordringsärendenas handläggning tillgång till intyg

från vederbörande stiftsstyrelse om en sökandes skicklighet och lämplighet

för sitt kall, och om för något fall de upplysningar, som derigenom

kunde inhemtas, vore ofullständiga och otillräckliga, torde svårighet

ej möta att genom skriftvexling komplettera hvad som i ett eller

annat afseende kan brista.

Hvad slutligen angår farhågan, att, derest den ifrågasatta utsträckningen

af presternas befordringsrätt genomfördes, församlingarna skulle

allt som oftast utsättas för att till församlings]ärare erhålla personer,

hvilka vore främmande för de särskilda orternas egendomliga förhållanden,

förefinnas. häremot ganska verksamma garantier uti prestens eget

intresse, att ej blifva stäld på en plats, som ej lämpar sig för honom,

samt uti församlingens pröfning af en sökandes lämplighet för en viss

presterlig befattning. Det torde ej behöfva befaras, att församlingarna

komme att sakna den närmare kännedom om sökandens person och

åskådning, som för bedömande af denna lämplighet kunde i särskilda

fall erfordras.

Dessutom bör uppmärksammas, att ansökningsrätteu för folk- och

småskolelärarne, beträffande hvilka det torde vara lika angeläget som i

fråga om presterna, att de ega kännedom om egendomligheterna i befolkningens

lynne och åskådning å den ort, der de skola verka, för

närvarande är utan inskränkning till vissa på förhand bestämda delar

af riket, och att detta förhållande, så vidt utskottet känner, ej föranledt

några olägenheter af den beskaffenhet, som senast antydts.

Slutligen förtjenar såsom eu omständighet af vigt att framhållas,

hurusom den i motionen föreslagna förändringen är egnad att befordra

enheten och sammanhållningen inom kyrkan och motverka uppkomsten

af ensidiga rigtningar derinom; hvilket förhållande, efter utskottets

tanke, måste anses såsom en väsentlig fördel för kyrkan sjelf.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, att Kong].

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag om upphäfvande af den uti § 3 mom. 1

Bih. till Likså. Prof. 1900. 7 Sami. 18 Häft. (N:o 26.) 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

af lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning

af presterliga tjenster stadgade inskränkningen uti

presternas befordringsrätt.

Stockholm den 12 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselrot, Husberg, Lundström, Sörensson och Bandqvist,

livilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till ifrågavarande motion.

Herrar Leman, Almgren och Jönsson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet,

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 19 00.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.