Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i lagstiftningen rörande inteckning.

1900-03-19 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:28, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i lagstiftningen rörande inteckning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

1

N:o 28.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1900, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i

lagstiftningen rörande inteckning.

Vid nästlidet års riksdag förelågo till behandling förslag, som af

enskilde motionärer väckts om dels allmän revision af lagstiftningen

rörande inteckning i fast egendom, dels sådan förändring i lagstiftningen,

att förnyelse af inteckning för fordran icke längre måtte utgöra förutsättning

för inteckningens bibehållande vid gällande kraft. Lagutskottet,

hvars yttrande inhemtades, afstyrkte förslaget om revision, men hemstälde

om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående upphäfvande af inteckningsförnyelse;

och bifölls utskottets hemställan i förstberörda afseende

af båda kamrarne, hvaremot i den senare delen kamrarne stannade i

olika beslut. Sedan på grund häraf förslagen i ämnet för den gången

förfallit, har vid innevarande riksdag frågan i samma omfattning åter

bragts å bane. Fullständig revision har sålunda uti en inom Andra

Kammaren afgifven och till lagutskottet hänvisad motion, n:o 135, föreslagits

af herr P. O. Lundell, hvilken, under erinran om den utgång

frågan förra året erhöll och hänvisning till en af honom då afgifven

motion i ämnet, i öfrigt anfört:

»Då enligt mitt förmenande åtskilliga bestämmelser i lagen angående

inteckning i fast egendom af den 16 juni 1875 äro att anse som öfverBih.

till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 20 Haft. (N:o 28). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

gångsstadganden, beroende af att erfarenhetsrön i vissa afseenden behöfde

vinnas, såsom om tillförlitligheten af de påbjudna inteckningsböckerna

m. m., så anser jag, att då nu eu så lång tid som 25 år förflutit

sedan den kongl. förordningen om inteckning utfärdades, det

ingalunda är för tidigt att underkasta författningen i fråga en någorlunda

genomgripande granskning och i densamma införa sådana nya

stadganden, hvartill granskningen och den under tiden från 1875 vunna

erfarenheten kunna föranleda. Visserligen anser jag, att frågan om ett

fullständigt upphäfvande af bestämmelserna om inteckningsförnyelserna

dervid är det vigtigaste att taga i öfvervägande, men jag kan ingalunda

finna annat, än att det äfven bör vara af vigt att samtidigt dermed taga

i ompröfning andra bristfälligheter, som kunna förefinnas i lagstiftningen

i fråga, synnerligen som redan frågan om en så vigtig förändring som

förnyelsernas upphörande nog tarfvar genomgående ändringar i lagens

stadganden, såsom om inteckningsböckernas vitsord, om registers förande

öfver egare till inteckningar, om hvilka åtgärder i inteckningsärenden,

som skulle kunna öfverlåtas till domhafvande!) på landet och till enskilde

rättsledamöter i städerna, samt hvilka som nödvändigt måste ske inför

vederbörlig rätt.

Yrkandena om förenklingar och förbättringar i vårt inteckningsväsende

synas ock från många håll omfattas med synnerligt intresse:

derom vittna förhandlingarna hos hypoteksföreningar, fastighetsegareföreningar

m. fl. Och det torde icke heller förnekas, att en för kreditväsendet

så vigtig sak som lagstiftningen om inteckning i fast egendom

har stor betydelse i våra ekonomiska förhållanden. För både låntagare

och långifvare är, då inteckning användes såsom pant, icke blott

kostnaden för inteckningsförnyelsen, utan ock möjligheten att inteckningsrätten

genom glömska eller annat kan förfalla till stort men. Jag

kan dervid påpeka en händelse, då en i Smålands m. fl. provinsers

hypoteksförening belånad inteckning å 70,000 kronor förlorade inteckningsrätten

på det sätt, att den intecknade egendomen blifvit Överflyttad

till annan domsaga, hvarom vederbörande tjensteman saknade

kännedom, och då han fick kännedom om att förnyelse vid den domstol,

som beviljat inteckningen, icke kunde ske, var det för sent att vid

vederbörlig rätt förnya inteckningen. Mången inteckningshafvare har

ock förlorat sin rätt derigenom att den intecknade egendomen blifvit

exekutivt försåld utan hans kännedom, och den inteckning han innehar

till följd deraf dödad utan hans vetskap — detta i följd af att ingen

skyldighet nu finnes att underrätta innehafvare!! om en dylik försäljning

annat än genom annons i tidningar, som denne aldrig läser. Dessa

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

olägenheter kunna undvikas, om för inteckningsinnehafvaren bereddes

tillfälle att hos ortens domhafvande i inteckningsboken få sitt namn

inskrifvet, och någon giltig exekutiv försäljning af fastigheten icke finge

ske, utan att den inskrifne egaren till inteckningen derom underrättades,

och han sålunda på ett bättre sätt än nu sattes i tillfälle att bibehålla

sin rätt. Jag vill särskildt påpeka, hvilka fördelar detta skulle bereda

de många fonder och sparbanker, som mot inteckning utlåna sina medel,

och hvilkas tjenstemän ständigt måste vara uppmärksamma på alla

annonser om exekutiv försäljning af fastigheter, hvari de hafva inteckning

under sin vård, samt oroliga öfver att de möjligen förbisett någon

sådan annons. Dessa svårigheter blifva naturligtvis ännu större för

utländingar, om de lemna lån å fastighet i vårt land.

Skulle nu särdeles stora svårigheter kunna framdragas mot möjligheten

att alldeles upphäfva stadgandet om inteckningsförnyelse, så anser

jag, att väsentliga fördelar dock kunna beredas genom att utsträcka

tiden emellan förnyelserna till 20, 30 eller 50 år, hvilken sistnämnda

siffra ju redan är gällande i fråga om inteckning af nyttjanderätt i fast

egendom.»

Med stöd af det anförda hemställer herr Lundell, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta

utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande inteckning i fast egendom

och dervid taga under ompröfning såväl ofvan anmärkta brister i nu

gällande lagstiftning som ock öfriga delar af samma lagar, deri erfarenheten

visat ändring vara behöflig, samt för Riksdagen snarast

möjligt framlägga sålunda utarbetadt förslag.

Två andra motionärer hafva berört allenast frågan om upphörande

af inteckningsförnyelse och hemstält om skrifvelse till Kongl. Maj:t med

anhållan, att Kongl. Maj:t. täcktes taga under ompröfning, huruvida

gällande bestämmelse om sådan förnyelse måtte kunna upphäfvas, samt,

derest sådant finnes kunna ske, vidtaga åtgärder för lagändring i

detta syfte.

Herr A. G. G. Törner, som inom Första Kammaren väckt en derifrån

till lagutskottet öfverlemnad motion, n:o 27, af sådant innehåll,

har i densamma anfört följande:

»Sedan flere år tillbaka hafva klagomål försports öfver lagens

föreskrift rörande inteckningsförnyelse. Att dessa klagomål under sist

förflutna åren i väsentlig mån ökats, torde nog för en hvar bland

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

kammarens ledamöter vara ett kändt förhållande. Inom Riksdagen

hafva också tid efter annan motioner väckts om upphäfvande af stadgandet

om intecknings förnyelse.

Att olägenheterna af detta stadgdnde äro många, kan väl ej

heller med fog förnekas.

Redan den utgift, som blir en följd af intecknings förnyelse för

enskilda fastighetsegare, är mången gång afsevärd. Af större betydelse

är den dock för flera penninginrättningar, särskildt våra hypoteksföreningar.

Sålunda belöpa sig omkostnaderna inom Smålands m. fl.

provinsers hypoteksförening för inteckningsförnyelser årligen i medeltal

till 25,000 kronor, hvartill derjemte komma betydande omkostnader för

upprättande af förnyelselängder öfver inteckningar till 30,000 låneakter.

Då flere af dessa akter äro försedda med många inteckningar, kan man

lätt föreställa sig vidden af detta arbete, hvilket hädanefter, så länge

nuvarande lagstadgande eger bestånd, nödvändiggör behofvet af ett

väsentligt ökad t förvaltningsbidrag af delegarne.

Tager man vidare i betraktande, att vid uppgörandet af dessa

längder någon eller några bland så många inteckningar möjligen kunna

förbises, framstår en annan och mera betydande olägenhet, den stora

ekonomiska risken för vederbörande tjensteman eller, vid oförmåga för

honom att undanrödja densamma, för hypoteksföreningen, d. v. s. låntagarne.

En dylik af flera skäl lätt förlåtlig underlåtenhet kan för den

enskilde långifvaren blifva lika med ekonomisk ruin.

En annan och ofta framhållen samt mycket beaktansvärd olägenhet

är svårigheten under nuvarande förhållanden att i utlandet belåna inteckningar

och på så sätt åt vårt land anskaffa penningar, genom hvilka

jordbruket och industrien skulle kunna mot en lägre ränta än inom

landet erhålla ett välbehöfligt och gagnande rörelsekapital.»

Herr M. Dahn, hvilken jemväl för nästlidet års Riksdag framlade

motion i ämnet, har till stöd för af honom nu i Andra Kammaren

väckt, till lagutskottet hänskjuten motion, n:o 25, i berörda syfte åberopat

följande af honom förra året afgifna framställning:

»Tid efter annan har så väl inom som utom Riksdagen gjorts

framställning om upphäfvande af stadgandet angående inteckningsförnyelse

— det har äfven skett beträffande inteckning af nyttjanderätt,

undantag m. m. — och hufvudmotivet till sådan framställning har helt

visst varit att genom denna lagändring möjliggöra konkurrensen för

utländskt kapital och såmedelst till fromma för så väl vårt jordbruk

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N-.o 28. 5

som industri åstadkomma lägre ränta eller billiga pengar. Att. äfven

andra vigtiga skäl till inteckningsförnyelses borttagande ur vår lag

förefinnas, kan väl ej bestridas (t. ex. den himmelsskriande orätt, som

ligger deri, att med nuvarande lagbestämmelser en förmyndare kan

ruinera sin myndling, om förnyande af inteckning blir försummad och

förmyndaren är insolvent).

Emellertid har motståndet mot ofvannämnda reform eller lagändring

städse kommit från herrar jurister, dock ej från alla, som deltagit

i ärendets behandling, och ej heller med framhållande af samma

skäl för afslag på den gjorda framställningen. Vare det långt ifrån

mig att tro frågan om borttagande af inteckningsförnyelse vara en

sportelfråga, som ju uttalats i Första Kammaren, dertill har jag för

hög tanke om våra domares hederskänsla och opartiskhet vid bedömande

af en dylik sak. Och om i anledning af sådan lagändring minskning

i berättigade inkomster för någon komme att ega rum, kan jag ej föreställa

mig annat, än att ersättning skulle erhållas af allmänna medel.

Jag har deremot den uppfattningen, att de, som ega speciel lagkännedom

eller tro sig ega det, hysa betänkligheter för vidtagande af

en så genomgripande lagändring, ty äfven de jurister, som finna saken

rättvis och ekonomiskt gagnelig, hafva alltid framhållit, att för reformens

genomförande fastighetsboken måste ega vitsord och ett nöjaktigt

mortifikationsförfarande åstadkommas.

Nu äro fastighetsböcker upplagda, och ett betryggande mortifikationsförfarande

torde väl ej vara svårare att åstadkomma hos oss än i

våra praktiska grannländer Danmark och Tyskland. Mortifikationsförfarandet

enligt vexellagen synes ej hafva medfört någon olägenhet.

Man kan ju tänka sig den obligatoriska skyldigheten att förnya

inteckning hvart 10:de år, för att den skall förblifva vid gällande

kraft, upphäfd, men att det stode hvar och en fritt att låta förnya sin

inteckning. .

Om en innehafvare af inteckning finge rätt att låta i fastighetsboken

derom göra anteckning och den sålunda antecknade inteckningsinnehafvaren

ovilkorligen skulle höras angående inteckningen, innan

den finge dödas, så vore ju trygghet mot bedrägeri i så fall vunnen.

Det är ju klart, att det blefve väsentligen de större inteckningarne,

som hamnade i utlandet, men derigenom blefve inhemskt kapital lättare

och följaktligen billigare att erhålla för mindre jordbruk och industri.

Hvad frågan om utfärdande af gravationsbevis angår, sedan omnämnda

lagändring blifvit genomförd, så synes 1888 års lagutskott i

sitt utlåtande hafva nöjaktigt besvarat den. Det kan måhända synas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o‘fe28.

ornotiveradt att komma fram med denna sak nu, då Riksdagen för

endast några iå. år sedan afslog ett väckt förslag angående densamma

men hufvudmotivet till min framställning förefans ej då i så hög grad

som nu, enär räntan då redan gått ner, under det^den på senare tiden

höjts i oroväckande grad.»

Härutöfver hade herr Dahn velat fästa uppmärksamheten derå,

att en fastighet kan efter förutgången utmätning för en icke intecknad

ordi an till huru ringa belopp som helst varda försåld utan att intecknmgshafvare,

hvars rätt kan vara af försäljningen beroende, derom

eger kännedom, då sådana auktioner icke bekantgöras på annat sätt

än genom den legala annonseringen.

I syftet af herr Dahns motion hafva åtta^Andra Kammarens

ledamöter instämt
-

Beträffande till en början förslaget att gällande lagstiftning rörande

inteckning i fast egendom skulle underkastas allmän revision, hyser

utskottet i detta afseende samma uppfattning som nästlidet års lagutskott.

Så vidt för utskottet är bekant, har denna lagstiftning icke

befunnits lida af felaktigheter, som påkalla en så genomgripande åtgärd,

utan torde tvärtom inteckningslagen i det hela anses verka fullt tillfredsställande.

Rörande särskilda bestämmelser i samma lag hafva deremot visserligen

olika meningar förekommit, men de förslag, som i anledning häraf

framlagts, torde, derest de skulle anses ega fog för sig, endast böra

föranleda till detaljändringar i lagen.

Af dylika förslag till inteckningslagens omarbetande i vissa stycken

lärer utskottet för det närvarande hafva att yttra sig dels öfver förslaget

om upphörande af inteckningsförnyelse, hvilket förslag genom

samtliga förevarande motioner å nyo framlagts till Riksdagens pröfning,

dels ock rörande herr Lundells i hans ofvannämnda motion vid nästlidne

riksdag afgifna och medelst hänvisning till denna motion nu återupptagna

framställningar om förenkling i expeditionen vid domstolarne, så

att t. ex. anteckning å inteckningshandling om förnyelse, postponering

o. s. . v. finge ske genast inför sittande rätt, samt om afhjelpande af

de brister i inteckningslagen, som bestode i frånvaron af bestämmelser,

huru trasig eller fullskrifven inteckningshandling skall kunna med annan

ersättas, och att inteckningshafvare må ega rätt att få bevis om inteckningshandlings

öfverlemnande till domstol.

I fråga om sistnämnda af herr Lundell sålunda framstälda an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

märkningar mot gällande lagstiftning i ämnet yttrade förra årets lagutskott

följande, hvari lagutskottet finner sig föranlåtet att instämma:

»Vidkommande sålunda först saknaden af stadgande, huru man

skall förfara, då en inteckningshandling kommit i bristfälligt skick eller

ej eger utrymme för anteckningar om förnyelser och dylikt, föreställer

sig utskottet, att särskildt lagstadgande i sådant afseende ej är erforderligt,

då derförutan hädanefter såsom hittills i förekommande fall

lämpliga åtgärder itorde stå att finna till afhjelpande af berörda

olägenheter.

Af gällande förordning angående expeditionslösen kan inhemtas,

att allmänheten har rätt att mot lösen erhålla bevis rörande de handlingar,

som till myndigheter ingifvas; och ega inteckningshafvare således

redan enligt nuvarande bestämmelser befogenhet att, derest de så anse

behöfligt, begära qvitto å till domstolarne öfverlemnade inteckningshandlingar.

Att, såsom motionären ifrågasatt, låta domstolarne omedelbart i

sittande rätt å inteckningshandlingarne meddela påskrift rörande de

rättsliga åtgärder, som vidtagas med desamma, lär åtminstone vid de

domstolar, der inteckningar till större antal förekomma, möta oöfverstigliga

praktiska svårigheter.»

Vid undersökning af den gamla omtvistade frågan om upphörande

af inteckningsförnyelse har utskottet trott sig finna hufvudsakligen

följande skäl anförda för den åsigten, att sådan lagändring är behöflig

och önskvärd. Förutom det att förnyelseskyldigheten vore stridande

mot naturen af den genom inteckning i fastighet uppkommande sakrätten,

föranledde denna skyldighet ej ringa besvär och omkostnader

samt medförde tillika en ständigt återkommande risk för inteckningshafvaren

att på grund af underlåten förnyelse gå förlustig den realsäkerhet,

som genom inteckningen vunnits; och vore dessa förhållanden

förtjenta af uppmärksamhet särskildt i det afseendet, att de med förnyelseskyldigheten

sålunda förbundna olägenheter i allmänhet afhölle

utländska kapitalister från att belåna inteckniugar här i landet samt

alltså utestängde våra fastighetsegare och industriidkare från möjligheten

att draga nytta af det billigare utländska kapitalet. Från motsatt

sida åter har erinrats om fördelarne deraf, att den intecknade rättens

fortvara vore i viss mån begränsad. Om hvarje inteckning skulle

qvarstå såsom gällande tills densamma med företeende af skuldebrefvet

dödades, skulle mången gång och särskildt i de fall, då intecknade

skuldebref förstörts eller eljest förkommit, egendom komma att anses

allt framgent besvärad af inteckningar för inlösta skuldebref, och dess
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

utom skulle utfärdande af gravationsbevis blifva förenadt med väsentligt

ökade svårigheter, då undersökningen af inteckningsprotokollen icke

längre kunde, hvad fordringsinteckningar vidkom me, inskränkas till de

tio sista åren.

Nästlidet års lagutskott, som under åberopande af de för upphörande

af inteckningsförnyelse ofvan angifna skäl förordade lagändring i sådant

syfte, stödde denna sin uppfattning i ämnet jemväl derpå, att de af sådan förändring

befarade olägenheter syntes utskottet kunna förekommas genom införande

af rätt för fastighetsegare att få den till säkerhet för ett sedermera

inlöst och förkommet skuldebref meddelade inteckningen dödad utan skuldebrefvets

företeende samt genom föreskrift derom, att gravationsbevis skulle

grundas på inteckningsböckerna. I samband med stadganden härom och

för att hindra eventuella missbruk till inteckningshafvarens skada af sådan

dödningsrätt, ifrågasatte utskottet bestämmelse, att inteckningshafvare

skulle vara berättigad att låta i inteckningsboken anteckna sig såsom innehafvare

af intecknad t skuldebref, samt att fastighetsegare, som utan att

kunna förete inteckningshandlingen i hufvudskrift önskade få inteckning

dödad, skulle åligga att icke allenast om ansökningen särskildt underrätta

den, som enligt inteckningsboken senast varit innehafvare af handlingen,

derest någon sådan anteckning der förekomme, utan ock genom kungörelse

i allmänna tidningarne lemna annan, som af handlingen kunde vara

innehafvare, tillfälle att yttra sig i ämnet. Vidkommande förslaget att

grunda gravationsbevis på inteckningsböckerna yttrade utskottet i hufvudsak,

att, då inteckningsböcker numera vore införda allestädes i vårt land

och rik erfarenhet vunnits om bästa sättet att ordna desamma, oöfverstigliga

hinder icke syntes möta mot att tillerkänna dessa böcker vitsord,

så mycket mindre som å de flesta ställen domaren redan torde

utfärda gravationsbevis med ledning af inteckningsboken.

I hvad nästlidne Riksdags lagutskott sålunda uttalat instämmer

utskottet så till vida, som jemväl utskottet anser, att en lagändring i

syfte att upphäfva stadgandet om inteckningsförnyelse kan teoretiskt

försvaras och är praktiskt genomförbar samt otvifvelaktigt vore egnad

att undanrödja vissa med inteckningsväsendet för närvarande förbundna

olägenheter. Men jemte det utskottet föreställer sig, att de af sådan

lagändring följande fördelar i allmänhet blifvit i viss mån öfverskattade,

hyser utskottet den öfvertygelsen, att minst lika svåra olägenheter skulle

föranledas af de bestämmelser, hvilka i utskottets tanke vore behöfliga,

derest berörda stadgande skulle kunna undvaras.

Utan att vilja helt och hållet förneka möjligheten att jemväl i

vårt land åstadkomma ett mortifikationsförfarande, som med nödig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

9

effektivitet förenade skälig hänsyn till inteckningshafvarens intressen,

anser sig utskottet böra påpeka den särskilda svårighet i sådant afseende,

som föranledes deraf, att hos oss, i motsats till hvad utomlands

lär ega rum, intecknade skuldebref i allmänhet äro af löpande beskaffenhet

och ofta vexla innehafvare. På grund häraf kan nemligen den

myndighet, hos hvilken i förekommande fall intecknings dödande skulle

begäras, endast undantagsvis eg a kännedom om inteckningshafvaren och

sålunda vara i stånd att genom direkt kallelse bereda denne tillfälle att

yttra sig öfver ansökningen. Visserligen skulle, på sätt ifrågasatt blifvit,

denna olägenhet kunna undanrödja derigenom, att inteckningshafvare

finge rätt att låta hos inteckningsmyndigheten anteckna sig såsom innehafvare

af intecknadt skuldebref samt, derest någon sådan anteckning

förekomme, den senast antecknade innehafvaren blefve om ansökningen

särskildt underrättad. Men med hänsyn till det ofvan omförmälda förhållandet,

att inteckningar i regel jemförelsevis ofta gå ur hand i hand,

håller utskottet före, att, om hvarje ny inteckningshafvare skulle

nödgas anmäla sig till anteckning, detta skulle leda till fullt ut lika

mycket besvär för inteckningshafvarne, som stadgandet om intecknings

förnyelse hvart tionde år. Ej heller i fråga om kostnaderna för inteckningsrättens

bevarande torde af sådan lagändring någon vinst vara att

förvänta, vare sig nu dylik anmälan skulle ske till rätten samt bevis

härom och om anteckningens verkställande meddelas genom protokollsutdrag

och utdrag af inteckningsboken eller någon enklare form i sådant

afseende föreskrefves.

Utskottet kan icke dela den uppfattningen, att inteckningsböckerna,

på det sätt vårt fastighetsboksystem för närvarande är ordnadt,

skulle kunna tilläggas vitsord vid utfärdande af gravationsbevis, och

hyser utskottet härutinnan betänkligheter särskildt med hänsyn till den

bristande permanens i fastighetsböckernas förande, som, åtminstone på

landsbygden, måste föranledas deraf, att detsamma är förbundet med

domareembetet. Det torde nemligen icke kunna förutsättas, att de

vikarier, som för någon kortare tid förvalta domareembetet inom en

domsaga, städse skola erbjuda tillräckliga garantier för att de magtpåliggande

anteckningarna i inteckningsböckerna verkställas med erforderlig

tydlighet, fullständighet och tillförlitlighet, och denna omständighet,

hvars betydelse under nuvarande förhållanden förringas deraf,

att inteckningsbokens uppgifter icke ega vitsord utan jemförelse med

inteckningsprotokollens, skulle utan sådan kontroll säkerligen mången

gång föranleda till origtiga gravationsbevis, till så mycket större fara

för allmänheten, som det just i sådana fall ofta torde möta svårigheter

Bill. till Iiiks. Prof. 1900. 7 Sami. 20 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

för deri, som lede skada af bevisets Drägtighet, att utbekomma skadeersättning

af den för felet ansvarige. Gravationsbevisens störa betydelse

för det ekonomiska lifvet manar i utskottets tanke till synnerlig

varsamhet i fråga om grunderna för desammas utfärdande, och utskottet

håller för sin del före, att inteckningsböckerna näppeligen kunna antagas

blifva af den fullt tillförlitliga karakter, att vitsord i sådant afseende

bör dem tillerkännas, med mindre förandet af dylika böcker och dermed

handhafvandet af inteckningsväsendet i dess helhet anförtroddes åt särskilda

dertill inrättade myndigheter. Rörande lämpligheten af en sådan

åtgärd — hvarmed väl skulle följa, att äfven vårdnaden om lagfartsväsendet,

afskildes från domaregöromålen och öfverlemnades åt de nyinrättade

myndigheterna — lära emellertid olika meningar kunna hysas.

Otvifvelaktigt torde vara, att densamma skulle medföra afsevärda kostnader

för statsverket, och synes den redan af denna anledning icke

böra ifrågakomma med mindre motsvarande fördelar vore att förvänta

deraf, att ett ibland hindren för upphäfvande af stadgandet om inteckningsförnyelse

sålunda blefve undanröjdt.

Så är i utskottets tanke icke förhållandet. Såsom utskottet förut

uttalat, hyser utskottet den åsigten, att vinsten af förnyelseskyldighetens

upphörande icke skulle motsvara de förhoppningar, hvarmed

dylik lagändring emotses af dem, som yrka på densamma. Förutom

hvad i sådant afseende ofvan blifvit anfördt, vill utskottet nu ytterligare

framhålla sina tvifvel, huruvida det åsyftade ändamålet att bereda

jordbruket och industrien ökad tillgång till utländskt kapital skulle genom

ifrågavarande lagändring i väsentligare utsträckning vinnas. Så vidt

utskottet har sig bekant, lär förhållandet vara, att utländska kapitalister,

i den mån de för öfrigt äro benägna att placera penningar uti inteckningar

här i landet, afhållas derifrån mindre af stadgandet om inteckningsförnyelse

än af den osäkerhet beträffande inteckningsrättens bestånd,

som föranledes af den inverkan, exekutiv försäljning af intecknad egendom

i sådant afseende utöfvar.

För den händelse att i herr Lundells motion kan anses innefattadt

ett förslag derom att, derest stadgandet om inteckningsförnyelse

icke skulle kunna alldeles upphäfvas, tiden emellan de särskilda förnyelserna

måtte utsträckas till tjugu, trettio eller femtio år, vill utskottet

uttala sina betänkligheter mot en sådan lagändring. Den nuvarande

bestämmelsen, enligt hvilken förnyelse af inteckning för fordran skall

ske inom tio år — samma tid inom hvilken fordringspreskription i regel

skall afbrytas — eger i utskottets tanke företräde såväl derutinnan,

att de med föreskriften om inteckningsförnyelse förbundna fördelar ge
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

nona densamma bättre ernås, som ock i det afseendet, att utsträckning

af tiden skulle medföra ökad sannolikhet för förnyelsers underlåtande

på grund af glömska. Utskottet hemställer alltså:

l:o att herrar Törners och Dahns föreliggande

motioner ej må af Riksdagen bifallas; samt

2:o att herr Lundells motion ej heller må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar N. Nilsson, Sjöberg och M. Andersson, hvilka ansett, att utskottet

bort till herr Dahns motion tillstyrka bifall.

Herrar Husberg, Björlin och Jönsson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.