Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 32

1900-03-27 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:32, Lagutskottets Utlåtande N:o 32

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1900, kl. 3 e. no.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om införande af statskontroll

öfver de till fideikommissegendomar hörande

skogar.

Till förberedande behandling har lagutskottet fått emottaga en

af herr E. A. Lindblad inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 78,

af följande lydelse:

»Frågan om fideikommissens fullständiga afskaffande har vid

Riksdagen varit föremål för talrika framställningar, men ständigt fallit.

Att frågan emellertid »fallit framåt», torde man bland annat kunna

sluta deraf, att vid 1898 års riksdag lagutskottets tillstyrkande förslag

inom Första Kammaren blef föremål för votering, som visade 45 röster

för bifall och 72 för afslag. En reservation, framstäld af utskottets

ordförande jemte en annan ledamot af Första Kammaren, och som

åsyftade fideikommissens upphäfvande under en modifierad form, tillvann

sig 49 röster (mot 67). Man torde dock deraf ingalunda vara

berättigad att tro, det frågan snarligen kommer att vinna sin lösning,

oaktadt Andra Kammaren så ofta gifvit sin mening till känna om denna

otidsenliga institution.

Ställer man sig på den ståndpunkten, att man framför allt vill

hafva fideikommiss-stiftelserna fullständigt bort, så skulle det ju kunna

sättas i fråga, att man noga bör akta sig för att föreslå någon som

helst förbättring, som skulle borttaga något af de berättigade anledningarne

till allmänhetens klander af sjelfva institutionen. Men då det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

i verkligheten gäller en så pass betydande del af den svenska jorden

— fideikommissen i fast egendom på landet voro år 1890 taxerade för

inalles 104,427,107 kronor och utgjorde sålunda omkring V20 af all

enskild sådan fastighet i hela riket — så torde det vara i sin ordning,

att statsmagterna göra hvad göras kan, för att ej undantagsbestämmelserna

från gällande lag skola medföra alltför skadliga verkningar,

vare sig man nu spårar dessa i ett förfördeladt rättsmedvetande eller

i kännedomen om ett från nationalekonomisk synpunkt långt ifrån

rigtigt tillvaratagande af naturliga resurser. Och då det gäller testamentariska

dispositioner, torde det äfven kunna fordras, att staten, som

omhägnat dessa med lagligt skydd, sörjer för att testators bestämmelser

ej förryckas eller fullständigt eluderas.

Riksdagen har anhållit om åtgärder för kontroll öfver vården och

förvaltningen af fromma stiftelser, och att testators önskningar beträffande

dessa donationer efterföljas. Konseqvent vore det äfven statens

pligt att tillse, huruvida enskilda dispositioner, som i sjelfva verket

afse blott nyttjanderätten till fastighet och som ej nås af den allmänna

lagens bestämmelser, också förvaltas på sätt testator tänkt sig, och ej

behandlas så, att blifvande testamentstagare — hvilkas rätt ingen, om

ej staten, bevakar —- få stå der med ett naket fideikommissbref, sedan

fullständig förintelse börjar hota den fideikommitterade egendomen. Enligt

1810 års förordning eger Kongl. Maj:t att efter högsta domstolens

hörande medgifva bortbytande eller intecknande af fideikommiss. I det

senare fallet uppgifver fideikommissarien livilka förbättringar han tänkt

verkställa vid egendomen, men staten, som medgifvit detta af testator

förbjudna tillvägagångssätt, kontrollerar ej på något vis, att förbättringarna

bli verkställa.

Fideikommissen stiftades ofta nog »till familjens heder och konservation».

Huru uppfylles denna afsigt? I dessa tider, då skogen har

blifvit ett värdefullt och lätt realiserbart kapital, anser mången fideikommissarie

det vara »hederligt» att sälja bort all skogen och att efterlemna

åt den närmast kommande innehafvaren icke ens utsigterna till

skogsåterväxt, jag menar fröträd. Lika gerna kunde ju husen säljas

bort från egendomen, det återstår för det 20:de seklet att införa den

principen såsom »hederlig», vårt århundrade har blott hunnit så långt,

att man låtit byggnaderna hederligt förfalla. Frågan gäller visserligen

blott enskilda personer, men den gäller sådana, som ej kunna bevaka

sin rätt. Kan staten lemna dessa så godt som rättslösa och icke uppställa

någon som helst garanti, att testators åt efterverlden öfver
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Lagutskottets Utlåtande N;o 32.

lemnade dispositioner iakttagas? Det biir ju att fullständigt införa

eganderätt på ett område, der blott nyttjanderätt varit afsedd.

Jag bar gjort mig till målsman för dessa spörsmål derför, att

den allmänna rättskänslan blifvit berörd af senare tiders erfarenheter.

Man har hittills haft sorgliga exempel på sköfling af fideikommissegendomar

under fardagsår, då fideikommiss öfvergått från en slägtgren

till en annan, och man har hört yngre syskon begära dryga lösepenningar,

för att de ej skulle låta afverka skog under fardagsåret. Men

utvecklingens gång går framåt, Jag har mig bekant ett fideikommiss,

1U mil från statsbanestation, som fortfarande står taxeradt till ej fullt

120.000 kronor. För tjugu år sedan betalades 7,000 kronor i arrende

derför, och arrendatorn skötte sig väl. Då han lemnade, bjöds ännu

6.000 kronor i arrende. Nu har jorden i många år vanskötts af fideikommissarien,

byggnaderna äro förfallna, och en arrendator skulle

näppeligen vilja öfvertaga godset, ja, sedan nu äfven skogen blifvit

totalt ramponerad, torde det nätt och jemt finna köpare, om det ock

kunde salubjudas. Enda rigtiga åtgärden med en sådan egendom skulle

efter min tanke vara, att fideikommisset utbyttes och sönderdelades

eller styckades enligt egna-hems-idén, derhän har sköfling nu öfvergått

densamma. Och detta i Södermanland, med naturligt fruktbar jord

invid statsbanan, 2 timmars resa från Stockholm, långt innan dagsverksprisen

voro uppdrifna till någon ovanlig höjd. — Och hvad skall

man säga om en fideikommissarie, som gör upp ett mångårigt skogsafverkningskontrakt,

och der hans son, för att undvika skogens rasering,

erbjuder sig att öfvertaga och betala kontraktet, men förvägras? Många

andra exempel skulle kunna anföras.

Om en skogslag någonstädes bör göras gällande, så skulle det

väl vara gent emot en fideikommissarie, som absolut icke har eganderätt

till skogen, utan endast nyttjanderätt, sålunda eger blott den årliga

medelafkastningen. Skall fideikommissinstitutionen fortlefva, kan

enligt min uppfattning staten ej här stå såsom en stum åskådare.

Härom året föreslogs tillsyn öfver sågverksbolagens sätt att sköta sitt

åkerbruk uppe i Norrland och Dalarne, emedan detta mångenstädes

enligt sakens natur gått tillbaka, ja, råkat i lägervall. Man kunde

gent emot det förslaget anföra, att sågverksbolagen voro egare af sin

jord, de hade betalt densamma lika fullt som hvarje enskild jordegare;

skulle den ene tåla inspektion, så skulle den andre. Men i fråga om

fideikommissen gäller det icke egare, utan nyttjanderättsinnehafvare, och

i fideikommissets idé ligger, att det skall lemnas till en följande fideikommissarie

lika eller bättre, ingalunda sämre eller förstördt. Staten

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. 9

står enligt mitt förmenande ej till svars med att upprätthålla slika institutioner

utan spår af kontroll, huru bestämmelserna fyllas.

De ecklesiastika boställenas skogar stå under jägeristaten, men

äro ej kronojord. Äfven de så kallade rekognitionsskogarne skötas

numera af statens tjenstemän, utan att staten torde kunna beräkna

någon afkastning derifrån. Skulle det ej vara skäl, att fideikommissens

skogar blefve föremål för liknande behandling och kontroll? Slägten

torde väl knappast gorå några invändningar häremot, och fideikommissarien

borde äfven inse det rättmätiga i en sådan anordning.

År det ett ingrepp i nyttjanderätten, detta? Ja väl, men det torde öfverensstämma

med testators afsigter att skapa en ständig tillgång för

slägten och som »ingrepp» ej vara svårare än de för Norrbotten, Vesterbotten

och Gotland gällande skogslagarne, hvilka reglera sjelfva den

enskilda eqanderätten.

Skulle statsmagterna en gång kunna ena sig om fideikommissens

fullständiga afskaffande, så torde under institutionens sista skede en

sådan lagstiftning komma att visa sig allra mest nödvändig. - Vill

man gå till utlandet för att finna föredömen, så erbjuder Ungerns

skogslagstiftning, af så pass färsk datum som år 1879, just prof på sådan

lagstiftning: fideikommissens lika väl som stiftelsers skogar och allmänningar

stå der under samma behandling som statsskogarne.

Med stöd af det anförda, och då det torde vara hög tid att något

åtgöres, har jag äran föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder från statens

sida kunna och böra vidtagas för ernående af fullt betryggande skötsel

af fideikommissens skogar samt i samband med framläggande af lag

angående enskild skogsvård framställa förslag om fideikommisskogars

ställande under statens kontroll.»

Utskottet vill visserligen ej bestrida, att, såsom motionären påstått,

vården af de till fideikommissegendomar hörande skogar i åtskilliga

fall är mindre tillfredsställande och att det för ty väl kan vara af behofvot

påkalladt, att lagstiftningsåtgärder vidtagas till förekommande

af de med nuvarande förvaltningsfrihet förenade missförhållanden.

Att för åstadkommande af kontroll öfver förvaltningen af fideiBih.

till Riksd. Frot. 1900. 7 Sami. 23 lläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

kommisskogarne göra särskild framställning till Kongl. Maj:t, kan utskottet

emellertid för närvarande ej tillstyrka.

Såsom bekant, uppdrog Kongl. Maj:t den 16 oktober 1896, med

anledning af en Riksdagens skrifvelse i ämnet, åt eu komité att utreda,

hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande af en tillfredsställande

vård af de enskilda skogarne, och att uppgöra de förslag,

hvartill denna utredning med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande

förhållanden gåfve anledning. Denna komité har den 9 september

1899 afgifvit underdånigt betänkande och dervid framlagt bland

annat förslag till lag angående vården af enskildes skogar samt förslag

till åtskilliga andra författningar, afsedda att befrämja den enskilda

skogshushållningen.

Komiténs betänkande och förslag äro, efter hvad utskottet inhemtat,

för närvarande utstälda till yttrande af vederbörande myndigheter.

Det torde vid sådant förhållande vara lämpligt, att med frågan om

kontroll å fideikommisskogarne får anstå, till dess sig visat, huruvida i

anledning af förevarande komitéförslag några bestämmelser, afseende

förbättrad vård af enskildes skogar, i allmänhet komma till stånd, samt

i hvad mån dessa bestämmelser blifva tillräckliga för att råda bot äfven

på de af motionären påpekade missförhållandena i fråga om skötseln

af fideikommi8segendomarnes skogar.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

_ att herr Lindblads ifrågavarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Nilsson mot vissa delar af motiverinoen.

O

Herrar Husberg och Zetterstrand hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOL AG, 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.