Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 33

1900-03-30 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:33, Lagutskottets Utlåtande N:o 33

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

1

N:o 33.

Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1900, kl. 1 e. m.

«

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser

rörande formen för äktenskaps ingående.

Ändringar i gällande lagstiftning rörande formen för äktenskaps ingående

hafva vid innevarande riksdag ifrågasatts uti två inom Andra

Kammaren afgifna, till lagutskottet hänvisade motioner, nemligen n:o 81

af herr J. Byström och n:o 107 af herr P. P. ''Waldenström.

Herr Byström har sålunda anfört:

»Steg för steg har man i den kyrkliga lagstiftningen måst taga hänsyn

till religionsfrihetens oblidkeliga kraf. Samvetstvånget har kommit

i allt lägre och lägre kurs, och jag hoppas det så skall fortgå, till

dess den hedern vederfares gamla Sverige, att full religionsfrihet är rådande.

Under flera år hafva förslag framstälts om att tillämpa religionsfrihetsprincipen

äfven i fråga om vigsel, men riksdagsmajoriteten har ej

velat lemna dertill sitt bifall. Det vore emellertid värdigt representanterna

för ett folk, som berömmer sig af att lefva »i frihetens stamort

på jorden», att vid det nya seklets gryning fatta beslut om valfrihet i

fråga om formen för äktenskapets ingående. Tiden borde vara inne, då

Bih. till Riksd. Prat. 1900. 7 Sami. 24 Höft. (N:o 33). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

kyrklig tvångsvigsel får dela samma öde, som redan tillkommit tvångsdop

och tvångsnattvardsgång.

Personer, som äro erkända medlemmar af statskyrkan, kunna nu

icke, huru gerna de än önska det, erhålla borgerlig vigsel, förutsatt att

de ej utträda ur kyrkan. Detta kunna dock blott de göra, som förklara

sig vilja öfvergå till annat kristet trossamfund. De åter, som icke vilja

öfvergå till sådant samfund, hafva egentligen ingen annan utväg för att

lagligen få ingå äktenskap än att låta sig vigas af statskyrklig prest.

Detta tvång bör borttagas.

Enligt dissenterlagen är det tillåtet för dem, som äro i statskyrklig

mening odöpta eller icke konfirmerade, att ingå äktenskap inför borgerlig

myndighet. Men de få ej göra det inför statskyrklig myndighet.

Bland de tiotusental personer, som äro odöpta och okonfirmerade, finnas

dock ej få, som skulle önska att vid äktenskaps ingående få begagna

kyrklig vigsel. Och hvarför skulle de ej kunna få detta?

Det är ej heller blott för dem, som ämna ingå äktenskap, som detta

kan vara en samvetssak. Det kan vara lika stort samvetstvång för en

prest att behöfva enligt nu gällande föreskrifter viga somliga personer.

Detta framgår både af en del statskyrkomäns uttalanden i riksdagen och

af flere presters anföranden vid kyrkomöten.

Borgerligt äktenskap har ju också samma gällande kraft som det

kyrkliga.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå, att

Riksdagen för sin del måtte besluta, att hvarje svensk man och qvinna,

som till äktenskap är berättigad, må hafva valfrihet att, sedan det lagligen

blifvit lyst, ingå äktenskap antingen inför kyrklig myndighet eller

i stad inför magistraten eller på landet inför kronofogden.»

Herr Waldenströms motion är af följande lydelse:

»Under de senare årtiondena har man mer och mer lärt sig inse

det olämpliga, ja, vidriga i att påtvinga inenniskor religiösa handlingar

mot deras vilja. Tvångsdop, tvångskonfirmation, tvångsnattvardsgång har

man tagit bort, men tvångsvigsel står ännu qvar för kontrahenter, medlemmar

af svenska kyrkan, som en gång begått nattvarden i samma

kyrka, om de annars vilja hafva sitt äktenskap lagligen erkändt. Då nu

ingen kan neka, att civiläktenskapet är lika sedligt, lika heligt, för Gud

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

3

lika välbehagligt och för staten lika tryggande som det kyrkliga, hvad

linnes då för skäl för staten att påtvinga vissa kontrahenter kyrklig vigsel

mot deras vilja samt tvinga prester att förrätta den, huru motbjudande

och förhatligt det än må vara för dem att sålunda tvinga sig på

menniskor? För kyrkan kan det icke heller vara af något intresse, då

hennes uppgift är att tjena sanningen, men hvarje påtvingad, religiös handling

är till sitt väsen en lögn, som är egnad att hos den tvingade uppväcka

icke kärlek, utan förakt för henne. Det lider intet tvifvel, att detta

tvång en gång måste bort ur vår lagstiftning. Men det bör ej dröja

länge. Derför tager jag mig friheten att åter framlägga en motion, som

jag flere gånger förut väckt, nemligen att Riksdagen må för sin del besluta

sådan ändring i nu gällande lag för äktenskaps ingående, att äfven

kontrahenter, som äro medlemmar af svenska kyrkan samt inom henne

begått nattvarden, må kunna vid äktenskaps ingående välja den civila

formen.»

Nuvarande bestämmelser rörande formen för äktenskaps ingående,

sådana desamma återfinnas i kongl. förordningarna den 20 januari 1868

angående giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare, den 31

oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

samt den 15 oktober 1880 angående äktenskaps afsilande i|visst

fall inför borgerlig myndighet, äfvensom i lagen angående rätt till erhållande

af kyrklig vigsel i visst fall den 13 maj 1898, gifva för vissa

fall ovilkorliga föreskrifter om den form, hvari ett äktenskap skall afslutas,

men lemna åter i andra fall öppet för kontrahenterna sjelfva att

afgöra, huruvida äktenskapet skall ingås genom kyrklig vigsel eller inför

borgerlig myndighet.

Den iborgerliga formen för äktenskapets afsilande är alltså den enda

medgifna:

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan och den

andra mosaisk trosbekännare;

då ingendera kontrahenten tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande

trossamfund, åt hvars presterskap medgifvits rättighet att vigsel

med laga verkan förrätta; samt

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan, men ej blifvit

döpt eller icke inom svenska kyrkan begått Herrans nattvard och ej heller

åtnjutit konfirmationsundervisning af prest inom svenska kyrkan och af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

denne funnits beredd att efter undergången konfirmation få tillträde till

Herrans nattvard.

Kyrklig vigsel är föreskrifven:

då båda kontrahenterna tillhöra svenska kyrkan och blifvit döpta

samt inom denna kyrka begått Herrans nattvard, äfvensom

då båda kontrahenterna tillhöra samma främmande trossamfund med

vigselberättigadt presterskap.

I öfriga fall förefinnes valfrihet emellan den kyrkliga och borgerliga

formen för äktenskapets ingående.

Valfrihet eger alltså rum:

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan och den

andra bekännare af främmande kristen troslära;

då kontrahenterna tillhöra olika främmande trossamfund, af hvilka

åtminstone det enas presterskap är vigselberättigadt; samt

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan samt, ehuru

han ej deltagit i konfirmation eller nattvardsgång inom kyrkan, åtnjutit

konfirmationsundervisning af prest inom kyrkan och af denne funnits

beredd att efter undergången konfirmation få tillträde till Herrans nattvard,

detta under förutsättning, att han i öfrigt är till vigsel berättigad.

De förslag, som genom förevarande motioner bragts under Riksdagens

pröfning, sammanfalla med hvarandra derutinnan, att i båda motionerna

göres framställning om utvidgad rätt att för äktenskaps afslutande

välja den borgerliga formen. Såsom af motionerna framgår, har emellertid

herr Waldenström begränsat sitt förslag derhän, att med detsamma

endast åsyftas att utsträcka sådan rätt till kontrahenter, som äro medlemmar

af svenska kyrkan samt inom henne begått nattvarden, hvaremot

herr Byström gått längre och hemstält, att alla till äktenskap i öfrigt

berättigade måtte ega att, derest de vilja ingå äktenskap, afsluta detsamma

inför borgerlig myndighet. Härutöfver har herr Byström, som

ansett fullständig valfrihet mellan kyrklig och borgerlig form för äktenskaps

ingående böra genomföras, föreslagit, att eu hvar och alltså jemväl

de, hvilka för närvarande äro uteslutande hänvisade till den borgerliga

formen, måtte ega att ingå äktenskap inför kyrklig myndighet.

Vid pröfning till en början af hvad motionärerna i förstberörda afseende

föreslagit, har utskottet icke kunnat undgå att finna herr Byströms

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

förslag i fråga om följdrigtighet ega företräde framför herr Waldenströms.

Derest rätt °att ingå äktenskap i borgerlig form anses böra tilläggas de

medlemmar af svenska kyrkan, som enligt gällande bestämmelser äro

derifrån uteslutna, torde nemligen anledning saknas att fortfarande frånkänna

en del främmande trosbekännare samma rätt.

Vidkommande sjelfva frågan om utsträckning af rätten att inga äktenskap

inför borgerlig myndighet, hyser utskottet den uppfattningen, att

valfrihet beträffande vigselns form visserligen icke kan, såsom motionärerna

påstått, anses vara ©vilkorligt pakallad af hänsyn till samvetsfrihetens

grundsats. Utskottet ställer sig nemligen ganska tveksamt till det

spörsmålet, huruvida icke de personers åskådning, hvilka finna samvetstvång

i vigsels afslutande inför kyrklig myndighet, måste betecknas såsom

hvilande på missuppfattning af det religiösa element, som ingår i den

kyrkliga vigseln. Vigseln, jemväl da den sker under iakttagande af kyrkans

former, synes utskottet vara en handling af helt annan art än t. ex.

konfirmation och nattvardsgång. Medan dessa innebära uttryck af religiös

tro och bekännelse, kan sådant svårligen sägas om vigseln.

Men om än något verkligt samvetstvång icke må anses föreligga å

nu förevarande område, är dock a andra sidan obestridligt, att inom kyrkan

finnes ett icke ringa antal personer, hvilka känna det såsom ett samvetstvång

att vid ingående af äktenskap nödgas använda den kyrkliga

formen. Om nu än den uppfattning, som möter hos dem, hvilka i förevarande

ämne anse sig vara föremal för samvetstvång, kan sägas vara en

missuppfattning, så är dock, synes det utskottet, deras ställning sådan,

att skälig hänsyn bör tagas till deras åskådningssätt och ett medgifvande

göras, för så vidt ett sådant kan lemnas utan att derigenom något större

eller vigtigare intresse åsidosättes. Hvad sistnämnda fråga beträftar, finner

utskottet i den omständigheten, att borgerlig form för vigsels ingående

redan blifvit i åtskilliga fall medgifven eller påbjuden, ett erkännande

deraf, att den religiösa formen för äktenskapets ingående icke bör anses

från statens synpunkt af större betydelse, än att den kan eftergifvas, när

skäl dertill äro. Ett dylikt skäl af obestridlig vigt är enligt utskottets

åsigt det anmärkta förhållandet, att personer af betänkligheter, som för

dem framställa sig såsom samvetsbetänkligheter, önska undslippa den

kyrkliga formen för äktenskaps afslutande. Sant är visserligen, att eu

allmänneligen medgifven rätt att i stället för den kyrkliga förmon välja

den borgerliga skulle ej endast tillgodokomma sadana, hos hvilka betänkligheter

af angifven allvarlig art förefunnes, utan äfven stå dem till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

buds, hvilka, utan att i någon man uppfatta förhållandet såsom

en samvetssak, endast på grund af fiendtlig ställning till kyrkan

eller hennes lära ville undandraga sitt äktenskap den kyrkliga stadfästelsen.

För sådana borde, kan man säga, staten icke göra något

medgifvande. Låt så vara, att den ställning, de intaga, icke i och

för sig påkallar någon större hänsyn. Det vill dock synas, som om

hvarken kyrkan eller det religiösa lifvet skulle kunna hemta någon

verklig båtnad af att mot deras vilja påtvinga dem en form, som de önska

undgå, och att största verkliga fördel för såväl stat som kyrka är att

hemta af en ordning, som å förevarande område gör användandet af den

kyrkliga formen beroende af fri anslutning. Det måste, synes det utskottet,

vara vida bättre att fritt medgifva den civila formen än att vidhålla

tvångsföreskrifter, hvilka t. ex. föranledt ett sådant kringgående

af gällande bestämmelser om utträde ur svenska kyrkan, att personer, för

att vinna rätt till borgerligt äktenskap, anmält sig ämna öfvergå till

främmande trossamfund utan att verkställa eller hafva för afsigt att

verkställa en dylik öfvergång. Utskottet anser sig, på grund af det anförda

och af hvad jemväl motionärerna andragit, böra understödja det förslag

om utvidgad rätt att afsluta äktenskap i borgerlig form, hvilket innehålles

i herr Byströms motion och delvis återfinnes jemväl i den motion, herr

Waldenström framlagt, De nya lagbestämmelser, som kunna finnas erforderliga,

torde emellertid lämpligast utarbetas genom Kongl. Majts

försorg.

Deremot kan utskottet icke tillstyrka bifall till herr Byströms motion

i hvad densamma afser att införa rätt till kyrklig vigsel för sådana

personer, hvilka för närvarande äro derifrån uteslutna. Något behof af

en dylik lagändring kan icke anses föreligga. Något samvetstvång för

kontrahenterna kan det icke tänkas föranleda, att äktenskapet af slutas

inför borgerlig myndighet, och derest kontrahenterna känna maning att

helga sin förbindelses ingående genom att dermed förena religiösa element,

torde sådant lämpligare ske i annan form än genom förmedling af en

kyrka, för hvilken de eljest äro mer eller mindre främmande.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa:

l:o att Riksdagen måtte, i anledning af herrar

Byströms och Waldenströms förevarande motioner, i

skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

7

ändring i gällande bestämmelser angående formen för

äktenskaps afsilande, att rätt att ingå äktenskap inför

borgerlig myndighet måtte medgifvas jemväl dem,

hvilka för närvarande äro i sådant afseende uteslutande

hänvisade till vigsel inom svenska kyrkan eller

främmande trossamfund; samt

2:o att herr Byströms motion, i hvad dermed

åsyftas utsträckt rätt att ingå äktenskap genom kyrklig

vigsel, icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 30 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

a,f herrar Hasselnöt, Lundström, Sörensson, Björlin, Almgren, af Ekenstam

och Fagerliolm, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till

motionerna;

mot vissa delar af motiveringen af herrar Zetterstrand och Lindhagen.

Herrar Leman, Redelius och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.