Sök i Ratio Lex

Utlåtande öfver motionen, tillstyrkte bifall till densamma, och godkändes denna hemställan af Andra, men afslogs af Första Kammaren.

1900-04-04 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:35, Utlåtande öfver motionen, tillstyrkte bifall till densamma, och godkändes denna hemställan af Andra, men afslogs af Första Kammaren.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

1

N:o 3l5.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1900, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelser till Kongl.

Maj:t angående dels inskränkning i aktiebolags rätt till

förvärf af fastighet å landet, dels sådan ändring i lagen

angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring,

att vid egostyckning hänsyn skall tagas till skogsbehof

för hvarje egolott, som skall brukas såsom sjelfständigt

hemman.

Frågan om inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf af fastighet

har flere gånger varit föremål för Riksdagens behandling senast nästlidet

år, då herr Åkerlund väckte motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t

i syfte att till betryggande af vårt lands sunda utveckling och vårt oberoende

af främmande inflytande inskränkning måtte ske i aktiebolags

rätt till förvärf af landtfastighet. Dåvarande lagutskott, som hade att

afgifva utlåtande öfver motionen, tillstyrkte bifall till densamma, och

godkändes denna hemställan af Andra, men afslogs af Första Kammaren.

Sedan frågan alltså för den riksdagen förfallit, har herr Åkerlund

Bih. titt Ri/csd. Prof. 1900. 7 Sami. 26 Raft. (N:o 35.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

nu uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänskjuten

motion, n:o 115, med återupptagande af sitt förra året framlagda förslag,

hemstält, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, till tryggande

af vårt lands sunda utveckling och vårt oberoende af främmande

inflytande, inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom

å vår landsbygd finnes erforderlig, och att, derest Kongl. Maj:t pröfvat

så vara fallet, Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen

förslag till lagstiftning härför.

Till stöd för förslaget har anförts:

»Då helt visst aktiebolagsinstitutionen utgjort en af de främsta

driffjedrarna för vår tids storartade ekonomiska utveckling och man

dertill känner det allt starkare framträdande begäret hos en stor del af

landets mera framstående personer att, äfven om desamma just icke

hafva några egna kapital nedlagda uti aktiebolag, ändock egna en

mycket betydlig del af sin tid för verksamhet inom sådana, möjligen

ock då denna tid väl skulle behöfvas för noggrant handhafvande af

andra dem anförtrodda värf, samt huru ofta man under senare årtionden

vidtagit den åtgärden att söka rädda fallfärdiga jordbruksförmögenheter

genom att låta aktiebolag öfvertaga deras spillror, och slutligen

den ganska betänkliga utveckling, affärsverksamheten och spekulationslustan

allt mera tagit att genom allehanda utvägar intvinga snart sagdt,

hvarje näringsgren af någon betydenhet under aktiebolag, bör det visst

icke väcka förvåning, derest ett förslag, om ock endast afseende inskränkning

af sådana bolags rätt att förvärfva och besitta fast egendom,

å vår landsbygd på många håll skall ses med ovilja och alltid komma

att röna starkt motstånd, helst man alltför ofta synes önska förgäta,

att ett ekonomiskt uppsving, som visserligen vid god hushållning kan

upphjelpa en dålig affärsställning och förorsaka öfverfyllnad i statens

kassor någon tid, alls icke är värdt det obetingade lofpris, som från

vissa håll egnas detsamma, såvida dermed ej förenas ett sundt socialt

framåtskridande, och att ett sådant framåtskridande i främsta rummet

betingar, att man ej1 skapar proletärer af landets befolkning i vidsträcktare

mån, än nödigt är, samt allra minst af dess sjelfständiga

jordbrukareklass.

Då jag emellertid fortfarande hyllar den uppfattning, jag flere

gånger tillförene inom Riksdagen häfdat, om vigten att tillse, det den

sjelfegande jordbrukarelclassen inom landets alla delar ej allenast, så

vidt möjligt, bibehölles oförminskad, utan att dess tillväxt äfven främjades

af statsmagterna, samt vågar tro, att Riksdagens uttalanden i sina

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

skrifvelser till Kongl. Maj:t af den 14 maj 1891 ock 11 maj 1894

hufvudsakligen åsyftat just detta ock icke uteslutande bildandet af en

bofast arbetareklass, äfvensom håller på lagbudet, det utländsk undersåte,

som icke erhållit svensk medborgarrätt, icke är berättigad att

utan Kongl. Maj:ts tillstånd förvärfva och besitta fast egendom i riket,

och dessutom anser för alldeles orimligt, att allt större delar af sjelfva

landet utan vidare få öfvergå till personligen oansvarige egare, samt

att ett af statsmagternas förnämsta åligganden borde vara att tillse,

det den stora massan af nationen icke — vare sig genom öppna eller

förtäckta medel — utsättes för magtmissbruk från ett fåtals sida, om

än detta fåtal skulle bestå af mycket påpassliga, snillrika och fyndiga

personer, må det ursägtas mig, att jag å nyo tager Riksdagens uppmärksamhet

i anspråk för de sociala och måhända äfven politiska faror,

hvilka helt visst äro förknippade med fastighetsaktiebolagsväldets hastiga

tillväxt inom största delen af vår landsbygd.

Aktiebolagsinstitutionen har alldeles icke fört utvecklingen fram

mot det med århundradets friketssträfvanden enligt uppgift åsyftade

målet — proletariatets minskning och de sjelfständiga medborgarklassernas

ökning inom samhällena — utan tvärt om verkat i alldeles

motsatt rigtning, i det den genom samlade kapital skapade storindustrien

förlamat eller alldeles krossat den mindre industrien och handtverkerierna,

hvarigenom ock betydlig inskränkning i de personliga

arbetsgifvarnes antal uppstått och allt större arbetareskaror hopats på

några fåtal platser för utförande af arbeten åt nära nog oansvariga och

okända arbetsgifvare, hvarjemte samma institution i hög grad möjliggjort

en massa mer eller mindre sunda och redbara alfärer, hvarigenom

kapitalen samlats på allt färre händer. Men då densamma ändock utgjort

den kanske förnämsta orsaken till vår tids storartade utveckling

i fråga om industri, kommunikationer och dylikt samt blifvit nära nog

oumbärlig vid sådana företags åvägabringande af större omfattning,

och då den ej, tillämpad för sådana ändamål, så för all framtid kan

klafbinda allt och alla inom stora delar af landet som de aktiebolag,

hvilka ega större jordegendomar, lär man nödgas finna sig deruti, att

aktiebolag komma att finnas och nybildas för idkande af industriel

rörelse, kommunikationsleders åvägabringande och trafikerande och

dylikt. Deremot synes mig aktiebolags rätt till besittning och förvärf

af jordegendom af större omfattning innebära så ytterst betänkliga

faror för svenska folkets framtida väl och oberoende af främmande inflytande,

att densamma åtminstone ej borde få tillgodonjutas utan föregången

pröfning af rådande förhållanden och Kongl. Maj:t,s derefter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

för hvarje särskildt fall dertill lemnade medgifvande samt i regeln

endast till den omfattning, som finnes erforderlig till byggnadstomter

för industriel verksamhet, kommunikationsleder, upplagsplatser och dylikt,

ty just såsom innehafvare af större jordegendomar blifva aktiebolagen,

särskildt för ett litet och svagt land som vårt, så synnerligen

farliga genom sin kosmopolitiska karakter och permanens eller deras

egenskap att ega bestånd långt utöfver en generations lifslängd.

Visserligen hafva icke endast aktiebolag, utan äfven enskilda personer

och firmor täflat om att frånhända allmogen i våra egentliga

skogsprovinser dess reellaste tillgångar: skogarna, men tvifvelsutan kan

man våga påstå, att det varit dessa bolag, hvilka gått i spetsen för

att afhända samma allmoge dess hemman och dermed dess sjelfständighet,

helt visst i afsigt att behålla hvad de kommit öfver för all

framtid; och den sorgliga gång, utvecklingen i följd deraf tagit inom

stora delar af orterna norr om Venern och Mälaren, nemligen att större

delen af den förutvarande arbetsamma, förnöjda, varmt fosterländska

och jemförelsevis lyckliga allmogeklassen i dessa gamla svenska landsbygder

inom några få årtionden nedsjunkit till i bästa fall arrendatorer

och hufvudsakligen till vanliga daglönare, kan väl icke stämma öfverens

med den utveckling, vår tid kräfver. Och ehuru säkerligen skogsafverkningen

der icke skulle hafva forcerats så, som under senare årtionden

varit fallet, derest icke mägtiga in- och utländska konsortier

omhändertagit densamma samt derför ock inbringat mindre, än den nu

gjort, torde tvifvelsutan kunna ifrågasättas, huruvida icke vårt land

skulle haft vida större och varaktigare gagn deraf, att dessa landskaps

skogar och jordbruk i allmänhet qvarblifvit i allmogens ego och denna

lemnats erforderligt bistånd för flottleders iordningsställande m. m., då

den allt framgent kunnat genom hufvudsakligen eget arbete tillgodogöra

sig ständiga skogsinkomster och dymedelst förblifvit i stånd att

förkofra sina jordbruk, bryta bygd i våra ödemarker och föra ett jemförelsevis

lyckligt lif i egna hem, än det vi vunnit genom de storartade

företag, hvarigenom denna allmoge allt för ofta nödgats sälla sig till

det stora arbetareproletariat, hvilket jemte några förvaltare, köpmän och

tjenstemän tyckes komma att inom kort nära nog uteslutande utgöra

befolkningen inom stora delar af ifrågavarande landskap.

Det är för visso ganska betänkligt, att redan nu några åtgärder

knappast kunna vidtagas för främjande af den sjelfegande hemmansegareklassens

bibehållande och tillväxt inom de störa områden af vårt

land, hvarest aktiebolag hunnit slå under sig nära nog all enskild jordegendom,

emedan sådana bolag ju äro tillförsäkrade eganderätt till sina

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

gods för all framtid, och vi helt visst skulle komma att stå oss slätt,

derest vi — till landets båtnad — sökte åvägabringa ändringar uti de

förmåner, vår bolagslagstiftning beredt utländska undersåtar tillfällen att i

allt vidsträcktare mån under senare tider bär förvärfva.

Då dessutom allt tyder derpå, att, derest aktiebolags förvärf af

jordegendom i riket icke hejdas af statsmagterna, dessa bolag efter

hand ej allenast skola slå under sig all enskild jordbruksfastighet af

värde inom våra egentliga skogsprovinser, utan äfven vida mera, än

hittills varit fallet, sträcka sina långa armar vidt utöfver Norrland,

Dalarne och Vermlands gränser och äfven der föröda den fria allmogen,

synes mig så mycket angelägnare att utan uppskof vidtaga åtgärder för

att bevara den svenska jorden för Sveriges folk, emedan helt visst endast

härigenom en någorlunda talrik sjelfständig hemmansegareklass i

längden kan ega bestånd i vårt land; ty sannerligen den s. k. egnabems-frågan

allena — allra minst sådan den numera artar sig — kan

främja detta syfte, änskönt den väl är egnad att i vidsträckt mån gagna

fastigbetsaktiebolagen och öfriga stora arbetsgivare.

Enligt tillgänglig statistik hafva aktiebolag under åren 1885—96

inom nedanstående län förökat sina egovälden sålunda:

inom Kopparbergs län fr. 39,283 mtl tax. t. 2,116,200 t. 69,832 mtl tax. t. 8,142,500 v

» Gefleborgs » » 79,463 » > » 3,571,100 » 186,064 > » » 9,498,300

» Vesternorrlands » > 176,067 » » > 6,408,760 > 286,195 > » » 12,847,800

> Jemtlands > » 50,131 > > » 1,885,100 » 172,483 > » » 6,671,760

> Vesterbottens » > 25,179 » » > 1,101,650 > 127,600 » > » 5,894,680

» Norrbottens > > 191,344 > > > 3,167,700 > 219,048 » > > 3,953,300

och efter 1895 hafva samma bolag inom ifrågavarande provinser lagt

under sig ytterligare stora egovidder, ehuru dessas areal och värde ej

någorlunda exakt kan uppgifvas.

Det är emellertid ej blott inom Norrland och Dalarne som aktiebolagens

jordegendom är stadd i stadig tillväxt, hvilket framgår deraf,

att denna deras egendom under åren 1880—96 ökats från i det närmaste

1,064 mantal med ett taxeringsvärde af 51,000,000 kronor till

1,640 mantal, taxerade till 81 1/i millioner inom Sveriges öfriga län, och

efter 1895 hafva aktiebolagens jordförvärf äfven inom dessa fortgått

ganska raskt.

I mellersta och södra delarne af vårt land har helt säkert ganska

allmänt antagits, att den nya lagen om egoBtyckning, hemmansklyfning

och jordafsöndring skulle vara egnad att delvis bäfva de missför
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

hållanden, som aktiebolags, bolags och firmors förvärf af allmogens

hemman och skogar i våra norra län förorsakat, hvarför man der förvånades

öfver den välvilja, hvarmed denna lag emottogs af målsmän

för trävarurörelsen derstädes så väl som ock af tidningar, hvilka tyckas

stå denna rörelse nära. Ledsamt nog har jag först sent omsider fått

anledning förmoda, det välviljan mot den nya lagen i allmänhet icke

just härrörde från önskan att inom de orter, hvarest trävarurörelsen

slagit under sig nära nog all jord, som tillhörde enskilde, åter se ett

fritt och burget bondestånd uppkomma, utan fast hellre deraf, att lagen

i fråga är egnad att mildra den ovilja, hvarmed skogsbolagens tilltagande

välde numera åses, dels, såsom af aktade, opartiske män från

Norrland blifvit mig påvisadt, i stället för att främja hvad med densamma

särskilt för Norrland åsyftats, eller botandet i någon män af

de skador, ett mera än femtioårigt utrotningsarbete mot dessa bygders

allmoge förorsakat, säkerligen skall komma att verka i rakt motsatt

rigtning. I följd af den nya lagen komma nemligen spekulanter på

den qvarvarande allmogens egendomar i den ytterst angenäma ställningen

att kunna utan omvägar erbjuda de utsedda offren att behålla

hemmanens inegor och möjligen någon för skogsköparen obehöflig betesmark,

hvilka fördelar jemte en god del kontanter för den sålda skogsmarken

helt visst skola hafva till följd, att många af de i närheten af

eller inom skogsbolagens egovälden qvarvarande hemmansegare, hvilka

tillförene alldeles icke tänkt på att afyttra sina reellaste tillgångar:

skogar och betesmarker, komma att gå i fällan, utan att betänka, huru

lätt de erhållna penningarna gå dem ur händerna, eller huru hart när

omöjligt det är att der uppe vara oberoende jordbrukare utan skog till

afsalu. Endast detta förhållande synes mig vara skäl nog att inskrida

gent emot aktiebolagens fortsatta jordförvärf i riket. Väl vore äfven,

derest bolag och firmor, hvilka ganska visst verkat i samma olyckliga

rigtning inom våra norra län som aktiebolagen, ginge litet varsammare

till väga mot småbönderna der uppe, än hvad kanske ofta hittills

varit fallet, men den faran är åtminstone icke till finnandes i fråga om

dem tillhörig jordegendom, att densamma, såsom det kan vara fallet

med aktiebolags gods, nära nog kan anses frånhänd Sveriges folk för

all framtid; ty firmor och bolag upplösas ju ganska lätt, hvarvid deras

jordegendom byter egare.

Att inom våra skogsprovinser tillfällen beredas för arbetare att

kunna förvärfva egna hem å sådana platser, der rikliga arbetstillfällen

finnas, är ju lika vigtigt, som att sådant sker i öfriga delar af landet,

och för detta ändamål lär den nya lagen helt visst komma att visa sig

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

gagnelig. Men, i likhet med Konungens befallningshafvande i Norrbottens

län, vågar jag antaga, att skogsaktiebolagen skola finna med

sin fördel förenligt att för all framtid söka från odling och kultur undanhålla

de ofantliga odlingsbara områden, hvilka i allmänhet äro till

finnandes inom deras egovälden. Skulle likväl några försäljningar af

odlingsmarker från sådana bolags gods ifrågakomma uppe i våra nordligaste

län, håller jag- före, att dylika jordupplåtelser, såsom helt visst

blifvande i saknad af all skogstillgång för afsalu och tillräckliga beten,

lika litet skola gynna tillväxten af en sjelfständig hemmansegareklass

derstädes, i stånd att föra en dräglig tillvaro, som om staten i och för

främjande af detta vigtiga ändamål upplåter odlingsbara jordbitar utan

skog öfver husbehof och utan beten till hugade spekulanter; ty beröfvad

möjligheten att erhålla del af hvad naturen sjelf anvisat våra

norra provinsers allmoge till ersättning för ett kärft klimat och en

mången gång otacksam jord, nemligen delaktighet i dervarande skogstillgångar,

skall en sådan sjelfegande befolkning inuti landet långt ifrån

arbetscentra icke blifva annat än ett bofast proletariat, och bunden,

som den vore af hem och familj, skulle den blifva vida sämre lottad

än s. k. lösa arbetare, samt helt underkastad närmaste skogsegare för

hvad den för sin utkomst komme att behöfva utöfver hvad jordbruket

der uppe kunde afkasta.

Men utom den sociala och — i fråga om jordbruket — ekonomiska

tillbakagång, som följt de flesta skogsaktiebolag i spåren, finnes

ett annat kanske ännu vigtigare skäl emot deras jordförvärf i riket,

nemligen det, att stora områden af Sveriges jord, utan att vi kunnat

hålla någon kontroll deröfver, redan öfvergått till utländingar och än

mera när som helst kunna blifva utländsk egendom, om ock bolagen fortfarande

kallas svenska. Man bör nog icke ställa sig likgiltig emot det

oerhörda inflytande på såväl politiska som kommunala val och angelägenheter,

utländingar såsom jordegare i stor skala kunna utöfva i ett

så litet och svagt land som vårt; det är ju ock bekant, att vi redan

mer än en gång måst »stoppa pipan i säcken», fastän vi ostridigt haft

rätten på vår sida, i tvister med stormagters undersåtar, som här i

riket drifvit rörelse.

Vi offra årligen stora summor för att kunna förhindra fiendens

inträngande i landet, men åse på samma gång med största lugn, huru

allt större sträckor af Sveriges jord, hvilken ju ändock utgör sjelfva

grunden för vår tillvaro som fri stat, måhända för all framtid frånhändas

Sveriges folk och öfvergå till juridiska personer, hvilka ju kunna ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

göras af affärsmän, tillhöriga hvilken nation som helst. Kan sådant

vara välbetänkt?

Jag vet mycket väl, att det kan anföras mer än ett ganska talande

skäl för bibehållande af aktiebolags rätt att besitta och förvärfva jordegendom

i riket, men huru giltiga sådana skäl än må förefalla, så kunna

desamma enligt min tanke icke i någon mån motväga de faror för vår

sociala utveckling och vårt oberoende, hvilka synas mig förenade med

aktiebolags ständigt ökade förvärf af jordegendom i vårt land.»

I samband med förevarande motion har lagutskottet till behandling

förehaft en af herr WiJclund äfvenledes inom Andra Kammaren

väckt, till utskottet öfverlemnad motion, n:o 132, af följande lydelse:

»Genom lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring

den 27 juni 1896 torde beträffande egostyckning ytterst hafva

åsyftats dels åtgärders vidtagande till beredande af eget jordbruk åt

mindre bemedlade, dels möjlighet att kunna afyttra eller förvärfva

större eller mindre områden af till skattehemman hörande skogsmark,

dels äfven att bolagen skulle blifva i tillfälle att från sina hemman

afyttra den odlade och odlingsbara jorden tillika med nödig husbehofsskog,

hvarigenom möjlighet skulle öppnas för afskaffande af det förlamande

åbo-. och arrendesystemet och i stället uppstå en sjelfegande

jordbrukareklass. De verkningar, som lagen om egostyckning redan

visat sig medföra, äro dock af helt annan beskaffenhet. Endast till

obetydlig del torde den kunna anses fylla det med densamma ursprungligen

afsedda ändamålet. Deremot tyckes dess hufvudsak ligaste verkan

sträfva i rigtning till främjande af de stora industriegarnes med de

mindre bemedlades stridiga intressen. Att åsyftade resultat understundom

icke uppnås får man väl finna sig uti, men när man märker,

att på något område yttringar af motsatta verkningar med hvad åsyftats

upprepade gånger gifva sig till känna, då tyder ett sådant förhållande

på att saken kräfver den allra största uppmärksamhet.

Hvad den norrländska skogs- och jordbruksfrågan beträffar, har

visserligen Riksdagen vid flera tillfällen sökt komma den sjelfegande

jordbrukarebefolkningen till hjelp, men motsatta yttringar mot de ändamål,

som med de vidtagna åtgärderna åsyftats, hafva gång efter annan

framträdt. Så t. ex. medförde inskränkningen af tiden för afverkningsrättens

bestånd från 50 till 20 år endast, att bolagen allmänt började

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 9

förvärfva eganderätten till hemmanen, och när Riksdagen icke ansett

sig kunna vara med om någon inskränkning i bolagens rätt att förvärfva

och besitta fast egendom, trodde man sig hafva funnit ett verksamt

korrektiv mot missförhållandena uti den nya egostyckningslagen.

Ett af de önskemål, som dermed skulle vinnas, var, att hemmanen skulle

så styckas, att till den odlade jorden äfven komme att läggas nödig

husbehofsskog, men emellertid blef detta önskemåls uppnående ingalunda

garanteradt af någon föreskrift i lagen. Man hoppades, att detta

förhållande skulle reglera sig sjelft. Det har dock visat sig, att så

icke är fallet. Hvarpå detta beror, kan ju vara svårt att säga, men

måhända kan anledningen sökas uti den beroende ställning, som den

jordbrukande befolkningen lätt kan iråka i förhållande till ett bolag,

som drifver en stor och omfattande verksamhet.

Med begagnande af den brist, som i lagen finnes, och med den

fullständiga aftalsfrihet, den tillåter, börja nu bolagen på att stycka

sina hemman, men dervid ske styckningarne på sådant sätt, att egaren

af den eller de utstyckade delarne af hemmanet ingalunda kan i framtiden

på desamma blifva besuten. Oftast utstyckas endast åkerjorden,

hvaremot rättighet till ängar, skog och bete tillförsäkras genom servitutsaftal,

och beträffande skogen eller rätt till byggnadsvirke — om

någon sådan rätt erhållits — samt vedbrand, göras dessa rättigheters

tillgodogörande vanligen beroende af bolagstjenstemännens anvisning

eller utstämpling. Uti egostyckningslagen meddelas visserligen den

bestämmelsen, att besvär eller last må, i den mån sådant är vid laga

skifte tillåtet, läggas å en egolott till förmån för viss annan egolott.

Men huruvida en sådan nyttjanderätt till husbehofsvirke, byggnadsvirke,

vedbrand, ängslägenheter och bete på ett för köparen af den utstyckade

egolotten betryggande sätt kan genom ett dylikt servitutsaftal tillförsäkras

honom, lär vara ganska osäkert. Det torde i allt fall ej vara

lagens mening, och säkerligen skall egaren af den sålunda belastade

fastigheten fort nog söka göra sig fri från dylika besvär. Tillfälle till

en dylik frigörelse erbjuder sig, om ej förr, vid utlöpandet af tiden för

de särskilda nyttjanderätterna efter respektive 50 och 20 år. De, som

göra ett försök att på dessa vilkor bebo sådana egolotter och der tro

sig kunna blifva besutna, skola snart nog inse det lönlösa i sina sträfvanden,

och den enda fördel, som vinnes med styckning på detta sätt,

blir, att bolaget på ett behagligt sätt kommit ifrån besväret med åbyggnaders

och jordens underhåll.

Ej ens vid de ny förvärf, som af bolagen göras med hjelp af egostyckningslagen,

ställer sig saken bättre, då desamma vanligen tillgå

Bill. till Riksd. Frot. 1900. 7 Sami. 26 Uäjt. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

på sådant sätt, att bolaget först förvärfvar hela hemmanet, hvarefter

^styckning af inegorna sker på samma sätt som vid styckning af sådana

hemman, hvilka af bolaget egts före lagens tillkomst. Får det

emellertid fortfara på sätt som nu tillgår, kommer otvifvelaktigt snart

nog att uppstå dels en betänklig rättsosäkerhet genom bristande bestämmelser

rörande servitutsaftalen, dels fara för den sjelfegande jordbrukareklassens

bestånd och dels uppstående i stor omfattning af ödehemman.

Om till afhjelpande af här ofvan påpekade missförhållanden stadgandet

af vissa proportioner mellan inegor och skogsmark, som vid

egostyckuingar skulle vidtagas, måhända af flera anledningar kunde befinnas

mindre lämpligt, torde en bestämmelserätt i detta afseende kunna

och böra inrymmas åt förrättningsmannen, i detta fall då biträdd och

stödd af gode män. Åt dessas bedömande synes mig ock kunna öfverlemnas,

huruvida för något särskildt fall egolott kunde utstyckas utan

husbehofsskog.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

ändring i lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring

den 27 juni 1896, i syfte att vid egostyckning nödig hänsyn tages till

skogsbehof för hvarje egolott, som såsom sjelfständigt hemman skall

brukas.»

I herr Wiklunds motion hafva femton af Andra Kammarens ledamöter

instämt.

Såsom af ofvan intagna motioner framgår, öfverensstämma de förslag,

som genom dem bragts under Riksdagens pröfning, så till vida

som med båda motionerna åsyftas att trygga fortbeståndet och utvecklingen

inom vårt land af en klass sjelfständige, mindre jordegare. Detta

önskningsmål, hvilket är el t af skäien, hvarför herr Åkerlund ifrågasatt

inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf af fastighet å landet, synes

äfven utgöra den hufvudsakliga grunden för herr Wiklunds hemställan

om åtgärder i syfte, att vid förekommande egostyckning hvarje egolott,

afsedd för sjelfständigt jordbruk, må erhålla behöflig husbehofsskog.

Härutöfver har herr Åkerlund till stöd för sin framställning erinrat

om de faror, som vore förbundna dermed, att aktiebolag, hvilka helt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

och hållet eller till någon del utgjordes af utländingar, egde obegränsad

rätt att förvärfva fast egendom på vår landsbygd.

Vid bedömande till en början af herr Åkerlunds förslag från sist

angifna synpunkt har utskottet funnit synnerligen goda skäl talför

detsamma. Enahanda uppfattning i frågan har förut uttalats af nästlidet

års lagutskott, och får utskottet till stöd för denna uppfattning åberopa

följande af sistnämnda utskott afgifna framställning.

»Utskottet vill sålunda uttala sin fullständiga anslutning till de

betänkligheter motionären framstält deremot, att Sveriges jord under

aktiebolagslagstiftningens skydd kan mer och mer öfvergå i utländingars

händer. Som bekant finnes i kongl. kungörelsen den 3 oktober 1829

stadgadt, att utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt,

icke är berättigad att i riket förvärfva och besitta fast egendom, utan

att han dertill undfått Kongl. Maj:ts tillstånd; och ingen meningsskiljaktighet

torde råda derom, att detta stadgande utgår från en rigtig

princip, samt att denna väl fort]enar att lända till efterrättelse. Emellertid

är detsammas effektivitet väsentligt kringskuren. För att ett

aktiebolag skall anses såsom svenskt fordras allenast, att detsamma med

säte inom landet har en styrelse, bestående helt och hållet eller, under

viss förutsättning, till minst två tredjedelar af i Sverige bosatta svenska

eller norska undersåtar. Deremot finnes intet, som hindrar, att bolagets

delegare i öfrigt äro utländingar, och faktiskt lära i vårt land finnas

åtskilliga bolag, hvilka, till namnet svenska, äro så godt som helt och

hållet i utländska händer. I sådana bolags rätt att förvärfva fastighet

inom riket finnes ingen som helst inskränkning, och under formen af

andel i aktiebolag kan sålunda eganderätten till vår jord i ganska stor

omfattning öfvergå till utländingar.

Detta förhållande synes utskottet vara af beskaffenhet att ingifva

synnerliga farhågor, så mycket mer som erfarenheten ådagalagt, så väl

att utländska kapitalister ingalunda förbisett den sålunda befintliga möjligheten

för dem att blifva fastighetsegare i vårt land, som ock att det

sätt, hvarpå de tillgodogjort sig de af dem förvärfvade fastigheterna,

icke alltid torde hafva ländt till landets sanna båtnad. Den hänsyn till

bevarandet jemväl för framtiden af våra naturliga rikedomar, hvilken

man åtminstone kan hoppas, att en svensk fastighetsegare icke alldeles

lemnar å sido, är för utländingar så godt som främmande; och det är

sålunda ej blott politiska, utan jemväl nationalekonomiska betänkligheter

förenade dermed, att aktiebolag, om de blott äro till namnet

svenska, ega oinskränkt rätt att förvärfva fastighet i vårt land.

Utskottet kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra derom,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

att af samma principiella och praktiska skäl, hvilka tala för hämmande

af våra fastigheters öfvergång i utländska händer, begränsning jemväl

torde böra ske af möjligheten för utländingar att göra sig till herrar

öfver en annan af våra förnämsta naturliga tillgångar, våra grufvor,

hvilka, om än enligt lag icke af fastighets natur, i betydelse för landets

ekonomiska framtid icke stå den fasta egendomen mycket efter. Enligt

68 § i grufvestadgan af den 16 maj 1884 må utländing icke i riket

bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift, med mindre än

att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall, men genom utländingars

delaktighet i aktiebolag, som idka grufdrift, kunna våra grufvor komma

under utländskt välde.

Det är icke utskottet obekant, att man vid föregående undersökning

af föreliggande fråga med erkännande af önskvärdheten att begränsa

utländingars delaktighet i våra fastighetsegande aktiebolag ansett

åstadkommandet af sådan begränsning möta synnerliga praktiska svårigheter.

Utskottet föreställer sig emellertid, att så icke torde vara förhållandet.

Bland flere utvägar i sådant afseende, hvilka synts utskottet

tänkvärda, torde sålunda särskildt kunna ifrågasättas att stadga ovilkorligt

förbud mot aktiers ställande på innehafvaren, samt att öfverlåtelse

utan Kongl. Mapts tillstånd till utländing af aktie i fastighetsegande

bolag anses ogiltig.»

Vidkommande härefter herr Åkerlunds förslag om allmän begränsning

af aktiebolags rätt att förvärfva fastighet på landet står utskottet

jemväl härutinnan på hufvudsakligen samma ståndpunkt som nästlidet

4rs lagutskott, af hvars yttrande i ämnet vissa delar återfinnas i hvad

utskottet tillåter sig att här nedan anföra.

Utskottet anser sig sålunda böra uttala, att mot de ofta hörda

klagomålen öfver den stora utveckling, aktiebolagen tagit i vårt land,

befogade erinringar synas utskottet kunna göras. I sådant afseende

vill utskottet betona ej blott den nytta, vårt lands industri haft af aktiebolagen,

utan jemväl, att dessa bolag i regel på ett äfven med hänsyn

till framtiden tillfredsställande sätt förvalta de fastigheter, som kommit

i deras händer. Såvidt utskottet har sig bekant, torde det till och med

om de skogsbruksidkande aktiebolagen, mot hvilka eljest mest anmärkningar

förekommit, med skäl kunna sägas, att de i fråga om skogsvården

fullt ut lika mycket som de enskilda jordegarne fästa afseende vid

kommande tiders intressen.

Då utskottet icke desto mindre har den uppfattningen, att en allmän

begränsning af aktiebolags rätt att förvärfva fastighet kan förtjena

att tagas i öfvervägande, grundar utskottet denna sin mening hufvud
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

sakligen på den betydelse, utskottet tillmäter bevarandet åt vårt land

af en talrik klass sjelfständiga mindre jordegare. Det kan icke bestridas,

att aktiebolagens välde i vissa delar af landet redan nu erhållit

sådan utsträckning, att nästan alla smärre jordegendomar dragits

in under detsamma och hemmansegareståndet i hufvudsak försvunnit.

Visserligen torde man icke ega grundad anledning antaga, att utvecklingen

öfverallt i landet skulle komma att gå till sådan ytterlighet,

men tecken saknas dock ingalunda, som tyda på, att aktiebolagens

förvärf af landtfastigheter, om detsamma får ostördt fortgå, snart skall

flerestädes i landet erhålla en omfattning, som kommer att medföra ett

betänkligt aftagande af hemmansegareklassen. En härmed sammanhängande

omständighet, som jemväl torde förtjena beaktande, är den,

att förutom den odlade jorden äfven möjligheterna till nyodling komma

i bolagens händer. Till och med i de jemförelsevis sällsynta fall, då

aktiebolag drifva jordbruk annat än som binäring, torde det knappast

kunna antagas, att aktiebolagen skola hysa samma intresse som den

enskilde jordegaren att tillgodogöra sig all mark, der odling lämpligen

kan ske. Man torde derför ega anledning befara, att med utsträckning

af aktiebolagens jordförvärf skall följa,att de befintliga odlingslägenheterna

mera än hittills blifva försummade. Det synes utskotter, som om försigtigheten

kräfver, att man, medan ännu tid är, tager i allvarligt

öfvervägande, huruvida berörda förhållanden äro af beskaffenhet att

nödvändiggöra lagstiftningens ingripande, och har derför utskottet för

sin del icke velat motsätta sig förslaget att bringa frågan under Kongl.

Maj:ts pröfning.

Dervid torde jemväl frågan om inskränkning uti aktiebolagens rätt

till förvärf af fastighet i stad, ehuru ej uti ifrågavarande motion direkt

berörd, böra komma under ompröfning.

Med den uppfattning, utskottet ofvan uttalat rörande hemmansegareståndets

betydelse för landet, torde det vara sjelfkärt, att utskottet

hyser liflig sympati för grundtanken i herr Wiklunds motion. Då nu

gällande författning angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring

tillkom, fäste man vid densamma den förhoppningen, att,

såsom anfördes af de komiterade, genom hvilka lagen utarbetades, egostyckningen

skulle erhålla en särskild betydelse för de norrländska

skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma erbjöde att kunna

dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk lämpliga arealen

jemte ett mindre skogsområde å den ena sidan och den hufvudsakliga

skogsmarken å den andra. Härigenom skulle hemmansegaren efter

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

skogens försäljning kunna qvarsitta med eganderätt å gården, medan

han deremot förut allt för ofta förvandlats till arrendator eller torpare

under skogsegaren och den sjelfegande jordbrukande befolkningen i

många skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskats.

Denna förhoppning synes emellertid icke förverkligas. Tvärtom

har man anledning befara, att utvecklingen i Norrland kan gå i den

rigtningen, att den sjelfständiga jordegande befolkningen försvinner

från de hemman, der skogsarealen blifvit skild från den odlade marken,

och att allt flere jordbrukslägenheter blifva öde.

Såsom herr Wiklund framhållit, torde detta beklagliga förhållande

hufvudsakligen bero derpå, att man vid egostyckningar i allmänhet

icke, såsom vid tillkomsten af förevarande lag förutsattes, låter den till

jordbruk afsedda marken åtföljas af nödig skog. I dessa nordliga bygder,

der jordens afkastning oftast är ringa och oviss, lärer i regel

sjelfständigt jordbruk icke kunna ega bestånd, om tillgång till skog

saknas, en erfarenhet, som besannats af många hemmansegare, hvilka

af hög köpeskilling låtit förmå sig att afyttra all till jorden hörande

skogsmark.

Att råda bot å det sålunda bestående missförhållande är otvifvelaktigt

synnerligen önskvärdt, men då man kommer till frågan, huru

detta skall ske, mötes man af stora svårigheter. Herr Wiklund synes

i sådant afseende hafva ifrågasatt lagstadgande derom, att egolott icke

skulle få utstyckas utan husbehofsskog, med mindre förrättningsmannen

och gode männen funne sådant kunna ega rum utan fara för möjligheten

af egolottens fortbestånd såsom sjelfständig jordbruksegendom, samt att

i andra fall förrättningsmannen och gode männen jemväl skulle hafva

att bestämma, huru stor skogsareal vore erforderlig för den egolott,

som skulle utstyckas. Mot sådant stadgande torde emellertid betänkligheter

möta. I allt fall skulle stadgandet icke innebära någon verklig

garanti för, att sjelfständigt jordbruk för framtiden kunde bedrifvas

å en dertill utstyckad egolott, då det icke lärer kunna förbjudas densammas

egare att, när helst honom fördelaktigt synes, afverka eller

försälja den egolotten tilldelade skogen.

Mera tänkvärdt skulle det då möjligen vara att föreskrifva, det

egostyckning ej må ske utan att dervid rätt till nödig skogsfångst för

de jordbrukslägenheter, som skola utstyckas, lägges såsom ett ständigt

fortvarande servitut å de före egostyckningen till dem hörande skogstrakter.

Ifrågasättas kunde äfven, att åtgärder vidtoges för åstadkommande

af allmänningar, hvarifrån de hemmansdelar, som sjelfva

saknade nödig skog, kunde erhålla rätt att tillfredsställa sitt behof i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

sådant afseende. Men utskottet vågar icke med bestämdhet påstå, att

någon af dessa åtgärder vore lämplig eller tillfyllestgörande.

Utan att utskottet alltså ser sig i stånd att anvisa några utvägar,

hvilka med visshet skulle leda till det åsyftade målet och jemväl i öfrigt

vore att förorda, har emellertid utskottet med hänsyn till frågans synnerliga

vigt ansett det önskvärdt, att Kongl. Maj:t måtte få anledning

att taga densamma under utredning och pröfning.

Herr Wiklund har icke uttryckligen inskränkt det af honom framlagda

förslag till att gälla endast norra Sverige, men hela den motivering,

som innehålles i hans motion, är grundad på norrländska förhållanden.

Någon lagstiftning i förevarande syfte lärer ej heller böra ifrågakomma

annat än för de nordliga delarne af vårt land. I södra och mellersta

Sverige torde det vara mycket sällsynt, att jordbruk icke kan eg a bestånd,

utan att sjelfständig tillgång till skog förefinnes, och i allt fall

vore det i dessa bygder, der skogarne mångenstädes redan försvunnit

eller åtminstone mycket begränsats, oftast omöjligt att genomföra en

sådan fordran, som att skog skulle finnas till hvarje hemmansdel.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:

l:o att Riksdagen måtte, med bifall till herr

Åkerlunds föreliggande motion, i skrifvelse anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke, till tryggande af vårt lands sunda utveckling

och vårt oberoende af främmande inflytande, inskränkning

uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom

å vår landsbygd finnes erforderlig, och, derest Kongl.

Maj:t pröfvar så vara fallet, låta utarbeta och förelägga

Riksdagen förslag till lagstiftning härför; samt

2:o att Riksdagen måtte, i anledning af herr Wiklunds

ifrågavarande motion, i skrifvelse anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka lagstiftningsåtgärder

kunna befinnas lämpliga för att betrygga

tillgång till husbehofsskog för i de nordliga

delarne af vårt land förekommande, för sjelfständigt

j ordbruk afsedda egolotter, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 4 april 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Reservationer

mot utskottets hemställan under 2:o af herrar Hasselrot, Lundström

Sörensson och Fagerholrn, hvilka ansett, att herr Wiklunds motion bort af

utskottet afstyrkas;

mot vissa delar af motiveringen:

af herrar Jönsson och F. Andersson;

af herr Zetterstrand, som ansett, att utskottet, under åberopande

af Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1894 om utredning rörande bolags

förvärf af jordegendom i vissa delar af landet m. m. samt med närmare

utveckling af sammanhanget mellan sagda skrifvelse jemte de föreliggande

motionernas hufvudsyften, bort hemställa,

att Riksdagen i anledning af ifrågavarande motioner

måtte i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t

vid pröfning af ofvanberörda riksdagsskrivelse särskild!

taga hänsyn till motionerna, i hvad desamma

afse behöfligheten af laga föreskrifter, dels till förebyggande

af skogsbolags framtida jordbruksförvärf i

nordliga delarne af landet och dels till främjande af

lämpliga utbrytningar utaf sådana jordbruksområden

derstädes, hvilkaxredan befinna sig i skoersbolaerens

ego; samt

af herr Lindhagen, som ansett, att utskottets motivering bort

innefatta en utveckling af hufvudsakligen de synpunkter, som innefattas

i följande af reservanten afgifna yttrande:

»Vid afvittringarne inom de nordligare provinserna tillämpades

den grundsatsen, att af skogsmarken, som i sjelfva verket ansågs tillhöra

kronan, skulle tilldelas bygdelagen så mycket, som till fullsatt

hemman vore nödigt. Och då afkastningen af jordbruket i dessa provinser

är oviss och knapp samt skogarne förr hade ringa värde, inträffade

det, att i allmänhet mycket betydliga skogsarealer tillädes hemmanen.

Men sedan skogarne med ändrade förhållanden blifvit begärliga

för spekulationen, hafva skogsaktiebolagen med lockande anbud allt mer

förmått jordegarne sälja sina hemman med tillhörande skog. De gamla

skogstilldelningarne tjena sålunda ej längre sitt afsedda ändamål att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 17

trygga en bofast befolknings besutenhet och sjelfständighet. Deras

slutliga uppgift synes i stället oftast blifva att bereda inkomster åt in- och

utländska aktieegare. Det brytes derför ej vidare bygd deruppe, utan

tvärt om växa bygderna mångenstädes igen, kulturen går tillbaka, och det

kan befaras, att den sjelfständiga bofasta befolkningen småningom upphör

att vara till.

Detta hade förekommits, om vid afvitt ringar ne all den hufvudsakliga

skogsmarken utlagts till kronoparker och i öfrigt afsatts till oförytterliga

och odelbara skogsallmänningar för byarnes räkning under

offentlig tillsyn. Derigenom hade äfven det af bolagen till deras fördel

åberopade behofvet af en bättre skogsvård, än den enskilde vanligen

kan förmå sig till, blifvit uppfyldt. Och skogsprodukternas förädling

hade lika fullt stått öppen för den enskilda företagsamheten, som helt

visst vunnit mera trefnad af att sålunda uteslutande gagna landet i

stället för att såsom nu på samma gång äfven bereda det stor skada.

Ehuru emellertid det skedda ej nu kan göras ogjord!, har dock

deraf vunnits den erfarenheten, att, derest man erkänner missförhållandena

och äfven vill afhjelpa dem, sträfvandena måste gå ut på att i

möjligaste måtto återföra förhållandena till den anordning, som man

sålunda nu efteråt inser varit den enda rigtiga.

Härvid gäller det i första hand att söka undvika palliativ

eller overksamma botemedel, som endast bereda det onda tid att gripa

ikring sig och dessutom lätt leda till fortsatta missgrepp.

Sålunda har lagen den 25 april 1889, hvarigenom aftal om upp

låtelse af rätt till afverkning af skog förklarats ej vara gällande öfver

tjugu år, allenast påskyndat skogsbolagens fastighetsförvärf.

Ännu olyckligare synas verkningarne blifva af de i lagen den 27

juni 1896 gifna föreskrifter om egostyckning, såvidt dermed afsetts

råda bot på de anmärkta missförhållandena i nordligare delarne af

landet. Då det alltid erkänts och vid afvittringarne jemväl fastslagits,

att jordbruk i dessa trakter förutsätter skog både till husbehof och

afsalu, så kan det naturligtvis ej gå annat än illa, då man just der

upphäfver denna princips tillämpning samt i stället för hemmansklyfning

enligt skiftesstadgan, som föreskrifver, att hvarje lott skall erhålla del

i alla egor, tillåter en egostycknitig, hvarigenom ingen skog behöfver

medfölja inegojorden.

Genom sistnämnda lag har bolagens fastighetsförvärf tagit synnerligen

ökad fart. Ty den bofaste, som hitintills ej velat gå från gård och

grund, förespeglas nu att mot en afsevärd köpeskilling endast behöfva sälja

skogen, hvilken uppgörelse dock naturligtvis leder till att förr eller senare

Bih. till Iliksd. Prof. 1900. 7 Sami. 20 Hä/l. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

sitter på gården en hemmansegare, som är utan både skogen och köpeskillingen

för densamma. Vid utbrytning af inegojorden till hemman, som bolagen

redan förvärfvat, vinnes ej heller det med lagen afsedda ändamål, i

det att man i allmänhet icke, såsom vid lagens tillkomst förutsattes, låter

denna jord åtföljas af nödig skog. Deremot bereder lagen i detta fall

åt bolagen ett gerna begagnadt tillfälle att genom föryttring af blotta

inegojorden gå fria från de förpligtelser, som eljest kunde ställas på

dem att väl häfda och äfven utvidga den odlade jord, hvaraf de med

skogen råkat komma i besittning.

Vill man deremot på allvar söka ordna saken, så synas helt

andra utvägar böra tillitas.

Beträffande då först de trakter af norra Sverige, der en sjelfständig

jordegande befolkning ännu bygger och bor, tord det sålunda till

en början vara synnerligen angeläget öfverväga, om ej 1896 års lags

stadganden om egostyckning böra, så vidt gäller dessa trakter, för

framtiden upphäfvas eller väsentligen omarbetas. Här framställer sig

vidare såsom ett ingalunda oupphinneligt önskemål, att skogsbolags rätt

att besitta fast egendom genom lag rimligen begränsas. Sistnämnda mål

kan ock möjligen vinnas indirekt genom att bolagen efter skäliga

grunder påläggas en särskild skogsskatt, som i mån af egoinnehafvet

ökas progressivt, så att det vid en viss punkt ej vidare lönar sig för

bolagen att förvärfva ytterligare skogsmark. Slutligen bör eftersinnas,

om ej här, likaväl som det skedde vid vissa afvittringar inom nordligaste

Norrbotten och Dalarne, genom offentligt initiativ och under skydd

af en för ändamålet stiftad lag jordegarne på åtskilliga håll kunde finna

med sin fördel förenligt att sammanslå sin skogsmark eller viss del

deraf till allmänningar, som, stälda under offentlig tillsyn, skulle bereda

dem ökad afkastning och en tryggare framtid.

Vidkommande åter de trakter, hvilka redan lagts under skogsbolagens

herradöme, så framställer sig först såsom en fråga förtjent af

synnerligt öfvervägande, huruvida ej äfven här de nya stadgandena om

egostyckning böra väsentligen omarbetas och derjemte kompletteras med

laga åläggande för bolagen att väl häfda innehafvande inegojord och derutöfver

göra vissa årliga nyodlingar på skogsmarken. En dylik skyldighet

skulle dock, derest föreskrifterna om egostyckning bibehöllos

oförändrade, endast leda till att bolagen blefvo särskildt angelägna afhända

sig inegojorden. Af denna anledning, men i all synnerhet af

redan vunnen erfarenhet i öfrigt böra uppenbarligen dessa föreskrifter

undergå åtminstone sådan ändring, att i de nordliga delarne af landet

vid utbrytning af den för jordbruk lämpliga arealen jemväl medtages något

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

af hemmanets skogsområde eller fastslås rätt till husbehofsvirke, liksom

erforderlig rätt till bete och slotter å skogsängar genom för framtiden

oryggliga servitutsbestämmelser. Verksammast är dock en lagstiftning,

som påbjuder, att från bolagen må exproprieras skogsmark, som skall

under offentlig tillsyn och på de vilkor, närmare kunna varda bestämda,

i främsta rummet tillgodose byarnes oafvisliga virkesbebof. Medel

härtill kunde tagas i första band från ofvan ifrågasatta skogsskatt, och

det möjligen felande fyllas genom lånemedel, som amorterades af de

exproprierade områdenas afkastning.

Oafsedt nu den alldeles oafgjorda frågan, bvilka åtgärder lämpligast

leda till målet, bar jag med det anförda dock velat fastslå, att de

undantagsförhållanden, om bvilka här är fråga, oundgängligen också

kräfva mer eller mindre en undantagslagstiftning. Det är derför alldeles

förfeladt att här för sitt omdöme och sina åtgöranden anlägga en

hvardaglig måttstock. För att vinna något resultat måste man, såvidt

jag förstår, icke blott afstå från att uppkonstruera omöjligheter, utan

äfven göra klart för sig, att de stora svårigheter, som i alla händelser

opåmint inställa sig, endast äro till för att öfvervinnas.

Under förutsättning att en sådan uppfattning af saken gör sig

gällande, kan för visso också med fördel, om ej i alla, så åtminstone i

många fall, förverkligas hufvudsyftet i såväl herr Åkerlunds motion om

inskränkning i aktiebolagens d. v. s. närmast skogsaktiebolagens fastighetsförvärf

som herr Wiklunds motion om de ändringar i nya egostyckningsföreskrifterna,

som påkallas af dessas i väsentliga afseenden förfelade

verkan inom de nordliga provinserna.

På sålunda anförda skäl instämmer jag i hufvudsak uti utskottets

slutliga hemställan.»

Herrar Leman, Almgren och Jönsson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.