Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om lag angående vivisektion af djur m. m. Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en af herr J. Nydal inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 143, af följande lydelse: »Rättvisans och humanitetens fordringar hafva hittills alltid, något förr eller något senare, tillvunnit sig den svenska nationalrepresentationens erkännande.

1900-04-04 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:36, Utlåtande, i anledning af väckt motion om lag angående vivisektion af djur m. m. Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en af herr J. Nydal inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 143, af följande lydelse: »Rättvisans och humanitetens fordringar hafva hittills alltid, något förr eller något senare, tillvunnit sig den svenska nationalrepresentationens erkännande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

1

N:o 36.

Ank. till Kikad, kansli den 4 april 1900, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om lag angående vivisektion

af djur m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en af herr

J. Nydal inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 143, af följande

lydelse:

»Rättvisans och humanitetens fordringar hafva hittills alltid, något

förr eller något senare, tillvunnit sig den svenska nationalrepresentationens

erkännande. Det är derför jag vågar vädja till den nu församlade

Riksdagen med en bön om barmhertighet mot de arma djur,

som nu årligen i hundra-, ja i tusental marteras för s. k. vetenskapliga

syften.

Sverige, hvarifrån en af de förste och kraftigaste kämparne för

slafvarnes frigörelse och slafveriets upphörande utgått, och som var ett af

de första länder i verlden, som afskaffade tortyren å menniskor, har

äfven varit i främsta ledet, när, för 30 å 40 år sedan, en allvarlig kamp

här öppnades mot den från utlandet importerade vi visektionen; ty någon

agitation mot nämnda s. k. forskningsmetod hade, så vidt kändt är, då

icke försports i något annat land. Men det ihärdiga motstånd, som

sedermera här i landet mött alla försök att sätta eu gräns för dessa

grymma forskningar, har hittills så tillbakahållit hvarje åtgärd i denna

syftning å det offentligas sida, att numera åtminstone tvenne stater,

Bih. till Likså, Broi. 1900. 7 Sami. 27 Höft. (N:o 36.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

England och Danmark, i detta afseende kommit före oss. Väl aflat

Riksdagen redan år 1881 den 9 april en underdånig skrifvelse, att Kongl.

Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida s. k. vivisektion borde förbjudas

eller begränsas och underkastas offentlig kontroll; men sedan

Kongl. Maj:t hört hvarjehanda akademiska myndigheter, från hvilka

något understöd för en sådan framställning visserligen icke var att förvänta,

desto hellre som de mera voro att betrakta såsom parter i saken

än såsom ojäfvige domare, fann Kongl. Maj:t (den 23 juni 1882) att

»någon åtgärd för närvarande icke borde i ärendet företagas»; och ehuru

sedermera nya motioner blifvit väckta, åren 1886 och 1888, har någon

framgång i detta för den öfvervägande delen af våra representanter så

obekanta ämne icke kunnat vinnas.

Under tiden hade emellertid det gräsliga djurplågeriet i vårt land,

såsom i många andra länder, ohejdad! fortgått; ty det är tyvärr icke

sant, då man sökt öfverskyla verkliga förhållandet med det påstående,

att vivisektion icke här förekommer, om än icke i så förfärlig grad

som i vissa andra länder. Måhända har man ännu icke här kommit

derhän, att man vid ett enda institut vivisekerar 16'' hästar i veckan

(såsom vid veterinärinstitutet i Alfort) eller offrar 4,000 hundar, för att,

efter Bells teori, lära känna skilnaden mellan känsel- och rörelsenerverna,

hvarefter han genom offrande af 4,000 andra hundar trodde sig

komma under fund med, att han tagit fel, hvilket åter af en annan vivisektor

genom nya experimenter på en mängd hundar påstods vara

origtigt; men det kan till en början vara alldeles tillräckligt, att man,

enligt den år 1887 utgifna skriften »Från nordiska vivisektorers laboratorier»,

t. ex. afpreparerar taket öfver regio olfactoria (på en kanin),

hvarefter lobi olfactorii och alla nervgrenar öfver lamina cerebrosa förstördes

medelst glödande jern; och vid ett annat tillfälle har man i

Upsala på en upphängd kanin för att demonstrera det lefvande hjertat

afpreparerat huden och musklerna öfver thoralregionen på ena sidan.

»Derefter göres med en krokig nål genom något af de första intercostalrummen

i närheten af bröstbenet en ligatur, som omfattar båda arterise

mammariee internae. Derefter utklippes i bröstväggen ett stor hål» o. s. v.

Hvilka resultat har man då uppnått genom dessa pinsamma rön?

Icke några, som icke lika väl kunnat inhemtas å nyss dödade

djur, säga framstående vetenskapsmän. Och kändt är dessutom dels,

att de, genom djurens qval och pina, förvirrade iakttagelser man gjort

ofta motsäga hvarandra och i allt fall icke, utan att äfventyra menniskors

helsa och lif, kunna tillämpas på menniskor.

En af de mest erfarne och grymmaste vivisektorer, Goltz, har

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

yttrat, att beträffande bjernans funktioner, ett område, som vivisektorerna

i många decennier bearbetat, icke två fysiologer äro af samma mening;

och vivisektorn professor Hyrtl erkände, att hvad som är att se på

lefvande uppskurna djur, kan lika väl ses på nyss dödade djur. Det

borde genom lag förbjudas att offentligen i läroanstalterna underhålla

en skara nyfikne med afskyvärdheter, hvilkas resultat så ofta slutas

med motsägelser.

Med erkännande af faran att på menniskor tillämpa de på djur

gjorda iakttagelser, har man nu börjat äfven vivisekera menniskor.

Man har i Tyskland på kräftsjuka patienter, som anförtrott sig åt läkarne,

inympat kräftsmitta på förut friska kroppsdelar och derigenom på konstladt

sätt framkallat nya och dödande kräftliärdar hos dessa patienter;

och uti en år 1895 utgifven skrift om »det vetenskapliga menniskoplågeriet»

åberopas exempel på experimenter på barn vid en allmän inrättning

här i staden, sedan man funnit, att de för dessa försök (att åstadkomma

konstgjord immunitet vid variola vaccina) lämpligaste djuren,

nemligen kalfvar, voro »för svåra att anskaffa och för dyra att underhålla».

När härtill kommer, att vanan att kallblodigt. se djurens qval förhärdar

läkaren, måste man lifligt önska, att detta urartande af den

vetenskapliga forskningen måtte rent af förbjudas. Men då jag icke,

innan opinionen mot dessa, såvidt möjligt är, hemlighållna grymheter

hunnit ernå större styrka, vågar, med hopp om framgång, framställa

ett sådant yrkande, vill jag nu inskränka mig till att begära en hittills

helt och hållet saknad kontroll, så att icke skärande uti och annat

marterande af djur må kunna af hvem som helst samt hvar och huru

man det behagar utöfvas.

Emellertid äro de lagar i denna syftning, som hittills i andra

länder utkommit, i vissa delar så föga tillfredsställande, att jag, på grund

af den erfarenhet man der vunnit och den kritik nämnda lagar varit

underkastade, ansett några förändringar i hvad dessa lagar innehålla

vara nödvändiga.

Så har den engelska parlamentsakten af den 11 augusti 1876

genom sina licenser föranledt störa missbruk, då undantagsvis bland

annat tillåtits, att försök med döfvade djur få anställas till belysning af

föreläsningar. Den danska lagen af år 1891 är bättre; men deri saknas

ändock vissa nödvändiga bestämmelser, såsom t. ex. att ändamålet med

vivisektionen skall uppgifvas; att de journaler, som anbefallas, skola

insändas, att laboratorierna skola inspekteras o. s. v. Det är med ledning

af de i Danmark mot denna lag framstälda anmärkningar, som jag

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

tillåtit mig att, för öfrigt hufvudsakligen efter den danska lagen, framlägga

följande utkast till en svensk lag i ämnet.

§ I
På

lefvande djur må försök, som medföra smärta (vivisektioner)

blott företagas af de lärare vid universiteten och veterinärinstitutet, som

dertill bemyndigas af någon medicinsk fakultet eller af veterinärinstitutets

styrelse, och blott i dertill bestämda lokaler vid nämnda institutioner.

§ 2.

Vid företagandet af de i § 1 nämnda försök skall iakttagas:

Försöken må blott företagas på djur, som genom bedöfning (hvarvid

curare ej får användas) äro bragta i känslolöst tillstånd, och bedöfningen

skall oafbrutet upprätthållas, så länge försöket varar. Djuret

skall derjemte aflifvas omedelbart efter bedöfningens upphörande, så

framt icke smärtan kan antagas hafva fullständigt upphört. Försök,

hvars ändamål är demonstration vid föreläsningar eller undervisning i

teknisk färdighet, må icke företagas.

Försöksledaren är skyldig att föra en af den myndighet, som

tilldelar rättigheten, autoriserad journal, som skall innehålla upplysning

om antalet och arten af de begagnade djuren, om hvad som är företaget

med dem och om företagets ändamål.

Denna journal skall vid slutet af hvart halfår insändas till chefen

för kongl. ecklesiastikdepartementet, som i anledning deraf eger vidtaga

nödiga ansedda åtgärder.

§ 3.

öfverträdelser af denna lag straffas med böter å 100—500 kronor,

som vid upprepanden kunna stiga till 1,000 kronor eller medföra förbud

mot att använda vivisektion.

Sådana mål behandlas af underrätt, der brottet skett, och fullföljas

i vanlig ordning.

Det är, såsom sagdt, endast derför att opinionen här i landet ännu

icke är mogen för ett fullkomligt utdömande af ifrågavarande forskningsmetod,

hvilken, äfven om den icke vore så ändamålslös och onyttig som

den är, icke kan ur moralens synpunkt försvaras, som jag inskränkt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 36. o

mig till påpekande af en lag, sådan ungefärligen som den, hvartill jag

nu lemnat utkast. I Danmark har man länge väntat och önskat ett

dylikt lagbeslut här i Sverige, till stöd för en reformering. af den förenämnda,

der faststälda lagen; och då hvarje annan institution är underkastad

kontroll och offentlighetens ljus, kan man icke förstå, hvarför

en sådan kontroll skall alldeles saknas beträffande de gräsliga lidanden,

som i laboratoriernas tortyrkamrar tillfogas oskyldiga lefvande djur.

På dessa grunder får jag vördsamt hemställa, dels att Riksdagen

må för sin del besluta, att en lag angående pinsamma experiment på

djur i vetenskapligt syfte må utfärdas ungefärligen af den lydelse, som

jag här ofvan dristat föreslå, dels ock, alternativt, att Riksdagen måtte

i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för

nästkommande Riksdag framlägga förslag till lag beträffande pinsamma

försöks anställande på lefvande djur i vetenskapligt syfte.

Såsom jemväl motionären omnämnt, har frågan om antagande af

en lag angående pinsamma experiment å djur i vetenskapligt syfte eller

s. k. vivisektioner förut vid skilda tillfällen varit under Riksdagens

pröfning.

Vid 1881 års riksdag väcktes sålunda i Andra Kammaren motion,

att Riksdagen måtte för sin del besluta lag till vivisektionens inskränkning

af ungefär sådan lydelse som ett i motionen innehållet lagförslag.

I det utlåtande, som dåvarande lagutskott afgaf i ämnet, anfördes hufvudsakligen,

att dylik lagstiftning icke kunde förordas, innan åtminstone

någon utredning vunnits om tillvaron äfven i vårt land af sådana förhållanden,

som gjorde densamma af behofvet påkallad, samt de vetenskapliga

institutioner, hvilkas gagnande verksamhet skulle af en sådan

lag omedelbart beröras, fått tillfälle att i ämnet sig yttra; att i ärendets

dåvarande skick ingendera af dessa förutsättning,ar vore uppfyld; samt

att tillförsigt borde kunna hysas, att, derest verkligt behof förefunnes

af antingen särskilda ordningsföreskrifter eller möjligen särskild lagstiftning

till förekommande af missbruk vid vivisektioner, Kongl. Maj:t utan

hemställan från Riksdagen då ock skulle vidtaga erforderliga åtgärder.

På dessa skäl hemstälde utskottet om utslag å motionen.

Hos kamrarne gjorde sig emellertid den åsigt gällande, att ämnet

vore af den betydelse, att utredning borde ske, och anhöll Riksdagen i

öfverensstämmelse härmed uti skrifvelse, att Kongl. Maj:t täcktes taga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

i öfvervägande, huruvida vivisektion borde förbjudas eller utöfningen

deraf genom lagbestämmelser begränsas och underkastas offentlig

kontroll.

Sedan i anledning af denna skrifvelse ej mindre universitetskansleren

efter erhållen remiss inhemtat yttranden af de akademiska

konsistorierna i Upsala och Lund samt lärarekollegiet vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet och med öfverlemnande deraf afgifvit eget

utlåtande än äfven vetenskapsakademien och direktionen för veterinärinstitutet

inkommit med infordrade utlåtanden, hvarförutom från svenska

djurskyddsföreningen inlemnats en skrift i ämnet, förklarade Kongl. Maj:t

vid ärendets föredragning den 23 juni 1882, att i betraktande af hvad

deri blifvit anfördt. någon åtgärd för det dåvarande icke borde vidtagas.

Vid 1884 års riksdag föreslogs i eninom Andra Kammaren afgifven

motion, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.

Maj:t låta utarbeta och för nästföljande Riksdag framlägga förslag till

lag angående plågsamma försöks anställande å lefvande djur i och för

vetenskapliga ändamål. I häröfver afgifvet utlåtande hemstälde lagutskottet

— under åberopande af den i följd af Riksdagens ofvan omförmälda

skrifvelse åstadkomna utredning — att motionen icke måtte

föranleda någon Riksdagens åtgärd; och bifölls denna utskottets hemställan

i båda kamrarne.

Vid 1888 års riksdag återkom frågan genom i Andra Kammaren

väckt motion om antagande af ett lagförslag i ämnet i nära öfverensstämmelse

med det år 1881 framlagda; men blef motionen, på hemställan

af lagutskottet, i båda kamrarne afslagen.

Sträfvandena för införande af lagbestämmelser i syfte att åstadkomma

kontroll å och begränsning af anställandet på djur af pinsamma

försök med vetenskapligt ändamål höra onekligen till dem, som äro

egnade att ingifva den största sympati. Det ligger i hvarje sundt kännande

menniskas natur att ömma för oförskyldt lidande samt sålunda

jemväl hysa medkänsla för de lefvande varelser, som plågas och uppoffras

för befrämjande af vetenskapens utveckling; och samtidigt dermed,

att en humanare åskådning i allmänhet gör sig mer och mer gällande,

i det praktiska lifvet liksom i lagstiftningen, framträder derför ock allt

kraftigare krafvet, att vivisektionen måtte om ej förbjudas, dock i möjligaste

mån inskränkas och regleras. Med lifligt erkännande således

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

af det från vissa synpunkter behjertansvärda i denna sträfvan har emellertid

utskottet efter pröfning af frågan funnit sig icke för närvarande

kunna tillstyrka någon lagstiftning i sådan rigtning.

Såvidt utskottet vid undersökning af frågan kunnat inhemta, torde

det vida öfvervägande antalet sakkunnige anse obestridligt, att den medicinska

vetenskapens och fysiologiens utveckling stå med hvarandra i

ett nära och oupplösligt samband, samt att fysiologen vid sina forskningar

för vissa fall icke kan undvara försök på lefvande djur. De

förvånande framsteg, dem läkarevetenskapen — såväl den, hvars föremål

är menniskor som veterinärvetenskapen — under senare tider gjort,

hafva i sjelfva verket genom dylika försök blifvit i väsentlig mån främjade.

Flera bland de medel, genom hvilka några af de svåraste sjukdomarne

numera kunna mycket mer än förr beherskas, hade säkerligen

aldrig vunnits utan försök på lefvande djur, och om vetenskapen får

fortgå, utan att beröfvas erforderliga undersökningsmöjligheter, ställer

densamma allt flera sådana medel i utsigt. Metoden att företaga undersökningar

på lefvande djur har sedan mycket långt tillbaka varit för

läkarevetenskapen känd samt lärer redan tidigt hafva föranledt till vigtiga

upptäckter, och det ligger i sakens natur, att densamma bör kunna

antagas blifva ännu mera af betydelse för framtiden, då den ökade

erfarenheten och de alltjemt förbättrade apparaterna bereda större

möjlighet att verkställa försöken på lämpligaste sätt och draga nytta

af de iakttagelser, som göras.

Men å andra sidan kräfves för visso, att det lidande, som för ett

eller annat förnuftigt ändamål tillskyndas djuren, inskränkes till det

minsta mått, som är förenligt med ändamålets vinnaude. Intet onödigt

lidande bör få tillfogas undersökningsdjureu. Upprörande berättelser

föreligga emellertid om grymheter, som vid vivisektioner blifvit i

vetenskapens namn begångua, grymheter, hvilka utan tvifvel inneburit

kraftig maning att söka för framtiden förekomma deras upprepande.

Hvad angår vårt land må dock påpekas, att sådana grymheter

icke synas hafva blifvit hos oss begångna. Berättelserna om desamma

härleda sig från utlandet. Vid den grundliga undersökning, som i

anledning af 1881 års Riksdags ofvan omförmälda skrifvelse företogs,

visade sig, att förhållandena i vårt land icke vore sådana, att en lagstiftning

i ämnet syntes vara påkallad. Denna uppfattning uttalades af

Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning och har sedermera blifvit af

Riksdagen år 1884 biträdd, hvarjemte äfven 1888 års Riksdag anslutit

sig till densamma. För att lagstiftning i ämnet nu skulle ifrågakomma,

synes böra förutsättas, att i hithörande förhållanden inträdt eu för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

ändring, som framkallat ett förut icke befintligt behof af lagstiftningens

mellankomst. Detta torde dock icke vara fallet. Åtminstone har motionären

icke visat, att några missbruk af vivisektionen förekommit, sedan

frågan senast törevar. Tvärtom torde det redan på grund af den allmänna

uppmärksamhet, som mer och mer rigtats å vivisektionen och

hvad dermed sammanhänger, vara sannolikt, att för försöken allt mer

väljas möjligast milda former. De förbättrade instrument, operationsmetoder

och bedöfningsmedel, som på senare tider kommit i bruk,

hafva ock säkerligen bidragit till minskning af försöksdjurens lidanden.

Riksdagen torde alltså icke med hänsyn till sättet för vivisektionernas

verkställande hafva någon anledning att frångå sin förut intagna ståndpunkt

i frågan.

Det torde dessutom förtjena beaktande, att plågsamma försök å

djur, utförda så, att det genom försöken tillfogade lidandet icke tillfyllestgörande

försvaras af något förnuftigt ändamål, ingalunda äro för

alla fall fria från bestraffning. För den händelse djuren äro hvad strafflagen

benämner kreatur, äro nämnda lags bestämmelser om ansvar för

djurplågeri — af hvilka Riksdagen nyligen på Kongl. Maj:ts förslag

antagit en skärpning — tillämpliga. Hvad åter öfriga djur vidkommer,

vore det enligt utskottets mening ganska inkonseqvent, om Riksdagen,

som ansett mot dem föröfvad uppenbar grymhet eljest icke böra göras

till föremål för lagstiftningens ingripande, skulle hemställa om förbud

mot och straff å att tillfoga dem lidande just för de fall, då sådant

sker för ett synnerligen betydelsefullt, förnuftigt ändamål.

Det må nu visserligen kunna sägas, att ehuru motionären uttalat

sig för ett fullkomligt utdömande af vivisektionen, han dock i sin slutliga

hemställan tills vidare inskränker sig till att påyrka endast begränsning

af och kontroll å densamma; och utskottet vill visst ej påstå,

att vetenskapen mer än andra verksamheter eger anspråk på att

få undandraga sig erforderlig offentlig kontroll

Men motionären som företrädesvis stält sig på en principiel ståndpunkt

har som sagdt ej i någon mån påvisat, att behof af en sådan

kontroll hos oss för närvarande i verkligheten föreligger eller att frågan

öfver hufvud taget erhållit ett sådant nytt läge, att det gifves

någon sannolikhet för att man nu skall komma till annat resultat än

som framgick ur den af 1881 års riksdagsskrifvelse föranledda utredningen.

Under sådant förhållande förtjenar det äfven att tagas hänsyn

dertill, att, såsom från sakkunniga håll städse betonats, det är förenadt

med stora svårigheter att åvägabringa en lagstiftning i ämnet, som

komme att lända till afsedd påföljd, utan att dock lägga alltför tryckan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

de band å den vetenskapliga verksamheten. Det af motionären framlagda

lagförslag torde icke heller derutinnan vara tillfredsställande.

Af förslagets detaljer vill utskottet i sådant afseende endast hänvisa

till 1 §. Skulle den bestämmelsen, att vivisektioner blott finge företagas

af visse lärare vid universiteten och veterinärinstitutet samt

endast i de dertill bestämda lokaler vid nämnda institutioner, lända

till efterföljd, vore forskningens frihet å detta område måhända helt och

hållet tillintetgjord. Många bland de största upptäckter, som gjorts af

Europas förnämsta vetenskapsmän, skulle säkerligen aldrig kunnat komma

till stånd, om desse måst underordna sig en sådan bestämmelse. Å andra

sidan vore effektiviteten af ett dylikt stadgande mycket ringa i förhållande

till de vetenskapsidkare, som ville öfverträda detsamma. Vivisektionens

företagande i enskilda lokaler lärer aldrig kunna förhindras,

och kontroll skulle alltså med visshet erhållas endast beträffande offentliga

institutioner, der densamma i allt fall bör förutsättas vara minst

behöflig.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 april 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr N. Nilsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka skrifvelse

i motionens syfte.

Herr Jönsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

JMh. till Likså. Prof. 1900. 7 Sami. 27 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.