Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i kongl. förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894.

1900-04-04 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:37, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i kongl. förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

1

N:o 37.

Ank, till Riksd. kansli den 4 april 1900, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i kongl. förordningen

angående hushållningen med de allmänna skogarna

i riket den 26 januari 1894.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 31, anför herr 0. Emthén:

»Med anledning af väckt motion vid 1896 års riksdag hade lagutskottet

hemstält till Riksdagen om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att

sådana ändringar måtte blifva vidtagna i kongl. förordningen den 26 januari

1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, att församlingens

och boställshafvarens rätt i fråga om dispositionen af skogsafkastningen

vid de ecklesiastika boställena måtte blifva i angifna afseenden bättre

tillgodosedda, än för närvarande vore förhållandet. Denna hemställan föranledde

ej något Riksdagens beslut, på den grund att båda kamrarna, ehuru

de hvar för sig raedgåfvo, att en ändring i omförmälda kongl. förordning

vore i ifrågavarande afseende af behofvet påkallad, likväl stannade i så

skiljaktiga beslut, att någon sammanjemkning deraf ej kunde ega rum.

Med anledning deraf har undertecknad känt sig manad att — alldenstund

samma behof ännu qvarstår — vid denna riksdag ånyo väcka frågan

till lif och framställa henne till Riksdagens ytterligare pröfning.

Jemte det jag i tillämpliga delar hänvisar till herr Olof Jonssons i

Hof motivering för sin motion vid förutnämnda riksdag — se lagutskottets

utlåtande n:o 67 — tillåter jag mig fästa Riksdagens uppmärksamhet på

följande förhållanden.

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 7 Sami. 28 Höft. (N:o 37.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

De flesta ecklesiastika boställen äro ursprungligen skattehemman, tillkomna

på så sätt, att antingen enskild person donerat dem, eller sockenmenigheterna

genom »skötning» i mark, land och äng hållit desamma presterskapet

tillhanda; att boställena i jordeböckerna ifrån 1540-talet äfven varit

upptagna såsom skattehemman och påförda grundräntor samt kronotionde

såsom andra skattehemman intill år 1612, då konung Gustaf II Adolf med

anledning af presterskapets i Ångermanland klagomål, att de icke finge njuta

dem af föregående konungar nådigst beviljade frihet på sina stommar, genom

nådigt bref af den 20 november samma år förunnat presterskapet .att fritt

och qvitt njuta, kruka och behålla sina boställen. Denna frihet blef af konung

Carl XI bekräftad den 1 oktober 1675 med tillägg, att presterskapets dispositionsrätt

öfver deras boställen skulle gälla vatten och land. Dessutom tillförsäkra

presterskapets privilegier af den 16 oktober 1723 — stadfästade

den 2 mars 1789 — samma frihet, då det i 4 § af samma privilegier heter,

att - alla prester i gemen skola oförändradt behålla sina prestgårdar---

till sitt underhåll, utan andras förfång dem bruka och häfda — — — till

vatten och land.»

Äfven kong!, förordningen den 11 juli 1862, § 9 föreskrifver, att inkomster,

hvilka tillfalla presterskapet derigenom — — — att hemman

blifvit till följd af bidrag af församlingen till löneförbättring åt presterskapet

anskaffadt, icke få till aflöning af annan församlings prest användas.

Uti 2 momentet af samma § betonas uttryckligen, att inkomsten af

bostad sboställen — hvarmed tydligen förstås sådana boställen, som af prest

bebos och brukas — icke må från en till annan församling öfverflyttas.

Kongl. förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med

de allmänna skogarne i riket stadgar derjemte i 24 §, att den behållna

skogsafkastningen, som ej tillfaller boställshafvaren, skall i öfverensstämmelse

med nyssnämnda kongl. förordning den 11 juli 1862 användas till bidrag

vid reglerandet af presterskapets inkomster, likväl icke så, att den öfverflyttades

till annan församling (pastorat) för aflönande af dess presterskap,

utan på det sätt, att den användes till aflöning af annan prest inom samma

pastorat eller till bildande af nya presterliga befattningar, byggande af kyrka

och prestgård inom samma pastorat.

Uti §§ 24 och 27 af samma förordning talas om boställshafvarens

andel af skogsafkastningen, i den förra §, då han sjelf vårdar skogen, och

i den senare, då skogen är stäld under skogsstatens vård och förvaltning.

Äfven i senare fallet tillerkännes boställshafvare »behöriga andelar». Det

bör särskildt observeras, att vid denna förordnings beslutande var det sista

gången, som presteståndet grundlagsenlig! satts i tillfälle att yttra sig i

denna vigtiga privilegiefråga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 3

Om man nu fasthålla* vid dessa lagbestämmelser, gifna af Konung

och Riksdag gemensamt, och jemför dem med de föreskrifter och stadgar,

som senare tillkommit på administrativ väg, så visar det sig, att tillämpningen

af förenämnda, i grundlagsordning tillkomna stadganden ingalunda varit

lycklig eller sådan som med dem afsetts.

Kong! skrifvelsen till skogsstyrelsen den 8 maj 1868 (Svensk författningssamling

n:o 38 år 1868) säger nemligen, att boställshafvaren endast

i det fall att han vårdar skogen skall få andel af afkastningen — en föreskrift

som står i tydlig strid med § 27 af nyssnämnda lag. Uti kong! kammarkollegiets

och statskontorets bref den 10 mars 1868 (Svensk författningssamling

n:o 15 år 1868) angående tillämpningen af skogslagen är hvarje

hänvisning till kongl. förordningen af den 11 juli 1862 alldeles åsidosatt.

Af menighet skänkta och äfven iostadshoställen, hvilkas afkastning, enligt

hvad ofvan visadt är, icke skulle fä användas till aflöning af annan församlings

presterskap, likställas utan vidare med sådana af kronan upplåtna

stom-, annex- eller mensalhemman, hvilkas afkastning uti 2 mom. af 9 § af

1862 års löneregleringslag afsågs; och har förstnämnda slags prestbords (bostadsboställenas)

afkastning till större eller mindre del levererats till den i

samma cirkulär föreskrift^ löneregleringsfonden.

På administrativ väg utfärdades vidare kongl. skrifvelsen till kongl.

skogsstyrelsen den 3 mars 1876, hvarigenom ett alldeles nytt slags afverkning,

den s. k. extra afverkningen, som öfvats i stor utsträckning, skapades,

och hvaraf afkastningen går hvarken till boställshafvaren eller löneregleringsfonden

utan till den s. k. »de ecklesiastika boställenas skogsfond».

Sålunda har frågan om afkastningen af prestbordsskogarna, hvilken är

en ren privilegiefråga enligt anförda presterskapets privilegier den 16 oktober

1723, och hvilken frågas afgörande till följd deraf alldeles obestridligt kräfver

presterskapets (nu kyrkomötets) bifall, så småningom genom den administrativa

lagstiftningen blifvit presterskapet och församlingarna samt jemväl

Riksdagen fråntagen, och allt deras deltagande i lagstiftningen derom dem

fullständigt beröfvad!, En vanlig invändning, som anföres till försvar för

nu påpekade oegentligheter, är det påståendet, att presteborden skulle vara

krono. Men huru hafva de blifvit krono, då de ända från 1540-talet ända

till 1686 varit skattehemman? Jo, sedan prestborden genom förutnämnda

kongl. bref af 1612 blifvit skattefria, ansågs det förmodligen obeqvämt att

i jordeböckerna uppdraga en särskild kolumn för dem, hvarför kongl. kammarkollegium

genom bref till landshöfdingarne den 8 eller 9 juni 1686 föreskref,

att prestbordsskatten skulle införas i samma kolumn som kronohemmansskatt.

Då emellertid presterskapet fruktade menliga följder för sin framtida

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

dispositions- och eganderätt till boställena, helst angående dessas natur icke

kommit till tals i 1723 års privilegier, besvärade det sig hos Kongl. Maj:t.

-Derpå svarades genom kongl. resolutionen af den 7 juli 1752, § 10,

att presteståndet tillslagna hemman icke genom jordebokens inrättning ombyta

den natur, som dem enligt privilegier tillkommer.

Vid ändock förnyade besvär hos Kongl. Maj:t 50 år senare försäkrades

genom kongl. resolutionen den 3 februari 1803, att presteståndet

icke blott skulle åtnjuta alla de rättigheter, som tillkomma prestborden såsom

geistligt (andligt) frälse, utan äfven samma rätt öfver prestborden tillkommande

skogar, som tillkomma egare af frälse- och skattehemman. Hvad

nu blifvit anfördt rörande prestbordens tillkomst och ändamål samt angående

den ursprungliga lagstiftningen om dessa skogars afkastning å ena sidan och

å andra sidan den tillämpning af samma lagenliga föreskrifter, som genom

den administrativa lagstiftningen under de sista 30 åren gjort sig gällande,

bevisar, att man genom denna administrativa lagstiftnings tillvägagående med

skogarna kommit in på en rent grundlagstridig afväg, från hvilken det är

hög tid att återvända.

Kyrkomötet, som aldrig fått yttra sig angående prestbordsskogarna

och deras afkastning, men fått kännedom att förslag till ny skogslag var å

bane, begärde 1893 att, innan någon ny sådan lag utfärdades, blifva satt i

tillfälle att yttra sig öfver de delar deraf, som anginge ecklesiastika boställen.

Denna begäran besvarades med utfärdandet af den ofvannämnda på

administrativ väg tillkomna »Förordning angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket den 26 januari 1894».

Icke någon ecklesiastik myndighet hade blifvit hörd öfver lagförslaget

rörande prestbordsskogarna i dess helhet. Endast öfver en enda punkt i kongl.

kammarkollegii utlåtande angående nämnda förslag infordrades genom remiss

till domkapitlen deras yttranden, nemligen rörande § 21 i nämnda skogslag,

der det bestämmes, i hvilken ordning andel af skogsafkastningen bör tillkomma

boställshafvare, församling och löneregleringsfond.

Det var alltså eu fullkomligt vilseledande uppgift, som lemnades 1895

års Riksdag med anledning af anmärkning mot giltigheten af 1894 års skogslag,

då det påstods, att domkapitlen blifvit hörda öfver förslaget, och att

alla utom det i Hernösand godkänt detsamma.

Dessutom bör anmärkas, att det icke är domkapitlen, utan kyrkomötet,

som nu efter nya representationsordningens genomförande representerar presteståndet,

hvarförutom detta jemväl representerar församlingarna.

Uti 1894 års skogslag är förr omnämnda hänvisning till kongl. förordningen

den 11 juli 1862, som ända dittills funnits i lag, och som väl ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o,37. o

kunnat utan grundlagens (regeringsformens § 114) åsidosättande borttagas,

försvunnen — ett förhållande som ej kan undgå att väcka uppmärksamhet.

Hvilka svåra följder ifrågavarande administrativa lagstiftning och lagtillämpning

haft och har, tillåter jag mig att genom ett par alldeles färska

exempel från de trakter, der jag bor, åskådliggöra.

Ifrån Ramsele prestbordsskog hafva under förra 20-års-perioden influtit

till löneregleringsfonden minst etthundratusen kronor och minst trettiotusen

kronor till de ecklesiastika boställenas skogsfond. Enligt gällande

hushållsplan ingå i löneregleringsfonden i medeltal 9,000 kronor årligen

eller på 20 år 180,000 kronor. Ramsele församling har tvenne gånger

begärt anslag af dessa skogsmedel till ett kapell i en mycket aflägsen fjelltrakt,

men på denna sin billiga begäran fått afslag.

Uti Edsele församling, annex till Ramsele, är förslag till ny skogshushållningsplan

färdigt till fastställelse efter vederbörlig pröfning. I detta

förslag föreslår domänstyrelsen, att en viss mindre andel af afkastningen

skall utbetalas under nuvarande komministers och hans rättsinnehafvares

(sterbhus) tid. Följaktligen kommer andelen att alldeles indragas vid nuvarande

komministers afflyttning eller död, och församlingen går miste om

en rättmätig och påräknad lönetillgång för sin komminister, hvilken mistning

antingen tvingar församlingen att tillskjuta motsvarande belopp eller ock

med bedröfvelse se, att dess själasörjare lider nöd, så framt eljest någon, som

har ringaste utsigt att på annat håll vinna anställning, vågar söka en så

aflägsen, dyr och illa aflönad plats bland fjellen. Lönen utgör nemligen

cirka 1,465 kronor med reparations- och nybyggnadsskyldighet å ett boställe,

som »äter upp sig sjelft».

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag föreslå, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att i grundlagsenlig ordning sådana

förändringar vidtagas i Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 26 januari

1894 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket, att densamma

bringas i full öfverensstämmelse med löneregleringslagen af 1862 och

särskild! med föreskrifterna i denna lags 9 §, 1 och 2 mom.»

I motionen har herr W. Styrlander instämt.

Utskottet anser visserligen, i likhet med motionären, berättigade erinringar

kunna göras mot det sätt, hvarpå kongl. förordningen den 26 januari

1894 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket tillgodosett

församlingens och boställhafvarens rätt i fråga om dispositionen af skogsafkastningen

vid de ecklesiastiska boställena. Obestridligt torde vara, att all

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

afkomst, och således äfven skogsafkastningen, af de ecklesiastiska boställen,

som af vederbörande församling genom köp^eller sammanskott af jord bildats

eller som af enskilde donerats till förmån för pastor i församlingen, bör oafkortad

användas för kyrkliga ändamål inom samma församling, och denna

grundsats finnes, såsom motionären påpekat, uttalad i kongl. förordningen angående

allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862, hvilken

förordning af Kongl. Maj:t utfärdades i öfverensstämmelse med de grunder

för reglerandet af nämnda inkomster, som blifvit af Rikets Ständer gillade.

Uti förstberörda förordning af den 26 januari 1894 förekomma åter bestämmelser,

som i ganska väsentlig mån hindra tillämpningen af nämnda grundsats.

Enär enligt sagda förordning det fall,'' att ett boställe »af menighet inköpts

eller af enskild för ändamålet donerats», är stäldt såsom undantag från

den allmänna regeln, livilar bevisningsskyldigheten på den församling, som

på ett dylikt påstående i fråga om sitt boställe grundar anspråk att för sina

kyrkliga institutioner och ändamål få förfoga öfver dess skogsafkastning.

Äfven om en sådan bestämmelse får anses rigtig och lämplig, måste dock

medgifvas, att åstadkommande af en sådan bevisning just i följd deraf, att

de ecklesiastika boställena merendels tillkommit långt tillbaka i tiden, i allmänhet

stöter på betydande svårigheter, och det kan sålunda lätt hända, att

ett boställe, som faktiskt är doneradt, i fråga om skogsafkastningens användning

kommer att likställas med ett af staten anslaget boställe.

Äfven i andra afseenden äro bestämmelserna i 1894 års förordning

mindre fördelaktiga för församlingens och boställshafvarens intressen, särskilt

beträffande den i 22 § omförmälda afverkning, för hvars användning stadganden

äro meddelade, som synas ej behörigen tillgodose församlingens och

boställshafvarens rätt; och det kunde ur denna synpunkt nog föreligga skäl

att bringa frågan under Kongl. Maj:ts ompröfning.

Att utskottet detta oaktadt funnit sig böra för det närvarande afstyrka,

att någon åtgärd i anledning af motionen vidtages, beror derpå, att frågan

om förändring af 1894 års skogsförordning i det af motionären angifna syfte

redan kan anses utgöra föremål för utredning. Den utaf Kongl. Maj:t den

22 oktober 1897 tillsatta komité, som har att åstadkomma utredning och förslag

beträffande ändrade grunder för presterskapets aflöning med mera, lärer

nemligen vid fullgörande af detta uppdrag få anledning att upptaga jemväl

den af motionären väckta frågan till bedömande och pröfning. Vid sådant

förhållande torde lämpligast vara att låta med frågans afgörande anstå, till

dess berörda komité afslutat sina arbeten och tillfälle beredts att taga del

af de uttalanden i nu förevarande ämne, som från komitén kunna vara att

förvänta.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 april 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Jönsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.