Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj ds proposition med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, dels ock tvenne med föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

1900-04-22 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:40, Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj ds proposition med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, dels ock tvenne med föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

1

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1900, kl. 10 m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj ds proposition med

förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad

lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad

lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889, dels ock tvenne med

föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

Genom proposition, n:o 58, af den 2 nästlidne mars, hvilken af båda

kainrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under åberopande

af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag till

l:o) lag om rätt till jagt;

2:o) lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen; och

3:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för

nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889.

I sammanhang med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft tvenne inom Andra Kammaren afgifna motioner, åsyftande ändringar

i det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget till lag om rätt till jagt.

I den ena af dessa motioner, n:o 162, anför herr C. Hj. Wittsell:

»Med anledning af den till Riksdagen från Kongl. Maj:t afiåtna nådiga

propositionen med förslag till lag om rätt till jagt, jemte den motivering

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 31 Höft. (N:o 40). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott afgifvit angående min motion,

n:o 103, får jag härmed föreslå den förändring i 9 och 10 §§ af ofvannämnda

lag, att jagt af räf äfven må inbegripas i deri stadgade undantagsbestämmelser.

Enligt den af domänstyrelsen afgifna berättelsen om af

rofdjur dödade husdjur för år 1898 befinnes det äfven inom de län, der

icke varg, lo eller jerf förekomma och således räf utgör det egentliga rofdjuret,

vara en afsevärd förlust, allmänheten lider. Derjemte åstadkommer

räfven stor skada å matnyttigt vildt, som ej kan beräknas. Inom de orter

af landet, der jorden är fördelad i mindre iotter, kan jagt efter räf enligt

Kongl. Maj:ts förslag knappast ega rum, om den icke får förföljas öfver

egna jagtmarker. Under vintertiden, då snö täcker marken, brukas ofta att

följa räfvens spår och ringa honom, hvarefter det för ett par, tre personer

kan lyckas skjuta densamma, men är det utom egna jagtmarker, har jägaren

gjort sig skyldig till lagöfverträdelse och dermed följande ansvar.

Jag får derför vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte besluta, att

9 och 10 §§ i Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag om

rätt till jagt må erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Har någon — — — — — — — — — — — — —

uppskrämma.

Vill man å annans område eljest jaga björn eller jaga varg, lo, jerf

eller räf, tillsäge — — — — — — — — — — — — _

— — — — — — — — — må fälla.

10 §.

Hvar som — — — — — — — — — — — — _

annans område.

Har någon å eget område eller eljest lofligen drifvit upp björn,

varg, lo, jerf eller räf, ege han rätt att jagten in på annans område fullfölja.»

Den andra af ifrågavarande motioner, n:o 163, har afgifvits af herr

N. Nilsson i Skärhus och utmynnar i hemställan, att 13 § i förslaget till

lag om rätt till jagt måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Utan — — — — — — — — — — — _ — _

besådd; och vare vid jagt å område, som af annan innehafves, jagträtts
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

3

innehafvare!! såväl som den han gifvit lof att jaga alltid skyldige att ersätta

skada, som af den jagande äfvensom de vid jagten använda biträden

eller hundar förorsakas, vare sig å mark, hägnad eller annat.

Jemlikt nådigt bemyndigande uppdrog statsrådet och chefen för

finansdepartementet, den 20 januari 1898 åt särskilde komiterade att vidtaga

revision af gällande jagtstadga i syfte dels att de bestämmelser om

jagt, hvilka vore af allmän lags natur, blefve i en särskild lag sammanfattade

och sålunda fullständigt skilda från de ekonomiska och administrativa

föreskrifterna i ämnet, dels ock att de ändringar i nämnda stadga

åstadkommes, hvilka ur jagtvårdssynpunkt kunde finnas erforderliga.

Bemälde komiterade afgåfvo den 12 derpå följande maj sitt betänkande

jemte förslag till lag om rätt till jagt, till jagtstadga och andra

i saraband dermed stående författningar. Sedan domänstyrelsen, efter att

hafva hört Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län äfvensom

vederbörande skogstjenstemän, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande

öfver de af komitén utarbetade lagförslagen, blefvo desamma för yttrandes

afgifvande öfverlemnade till högsta domstolen, hvarefter och sedan i anledning

af högsta domstolens erinringar åtskilliga ändringar och jemkningar

i förslagen vidtagits beslöts aflåtande till Riksdagen af nu föreliggande

proposition.

Denna proposition betecknar i sakligt hänseende ej några synnerligen

genomgripande förändringar uti de bestämmelser om rätt till jagt,

som för närvarande gälla.

Hufvudregeln, att jagträtten åtföljer eganderätten till jorden, är i

förslaget bibehållen.

Likaså hafva utan förändring upptagits de nu gällande föreskrifterna

om jagträtt för boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets eller

kronohemmanets egor, för delegare i sockenallmänning, byaskog eller dylik

samfäld jord å densamma, för allmän inrättning å jord, som derunder

lyder, för stad å dess jord, samt rörande afgärda bys jagträtt.

På domänstyrelsens af högsta domstolen tillstyrkta hemställan hafva

bestämmelserna om jagträtt å öfverloppsmarker — hvilken af komitén

föreslagits skola såsom hittills vara fri för hvarje svensk man — uteslutits,

och stadgandet om jagträtt å oafvittrad mark har inskränkts att gälla

allenast sådan mark, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande

anvisad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Föreskrifterna om utöfning af kronans jagträtt hafva ej underkastats

annan förändring, än att dels medlemmar af det kungliga huset

särskilt omnämnts bland de å kronans marker jagtberättigade, dels rättigheten

för landshöfdingarne att jaga å berörda marker, hvilken hittills

vant inskränkt till dem personligen, utsträckts jemväl till personer, som

åtfölja dem vid jagttillfället.

Nu gällande regel, att vid öfverlåtelse af nyttjanderätt till jord jagträtten,

der ej annorledes aftalats, skall anses deri inbegripen, har uti förslaget

upptagits.

Den så kallade förföljningsrätten har uti förslaget inskränkts utöfver

hvad på Riksdagens eget initiativ redan skett genom kongl. förordningen

den 31 december 1892. Rättigheten att tillvarataga villebråd, som

under utöfning af loflig jagt sårats, så att det faller å annans mark —

hvilken rättighet enligt sistnämnda förordning är obegränsad — har nemligen

uti förslaget gjorts beroende derpå, att villebrådet fallit inom 100

meter från gränsen för det egna jagtområdet. För åtnjutande af rätten

att upptaga högvildt hafva derjemte föreslagits ytterligare vilkor, åsyftande

att förebygga obehörigt tillegnande af detta värdefulla villebråd.

Jagträtten har uti jordegarens intresse på visst angifvet sätt begränsats

för de fall, att den samma till annan upplåtits utan att uttrycklig

öfverenskommelse om dess omfattning träffats. Å andra sidan har jagträttsinnehafvarens

intresse tillgodosetts genom med straff belagdt förbud

att utan dennes tillstånd med skjutgevär färdas öfver jagtområde, der det

ej uppenbarligen sker i lofliga ärenden.

De i nu gällande jagtstadga gifna föreskrifterna om rätt att upptaga

jagthund, som löper lös å annan än sin egares mark, hafva dels utsträckts

att gälla hund af hvad slag som helst, dels ganska väsentligt mildrats till förmån

för upptagaren. I sistnämnda afseende har tiden, under hvilken en upptagare

kan blifva pligtig underhålla hunden, afsevärdt. förkortats, hvarjemte

han tillagts rättighet att af hundens egare fordra lösen, derest han ej vill

begagna sig af rätten att såsom sin egendom behålla hund, som förverkats.

Atalsrätt för oloflig jagt å kronans, menighets eller allmän inrättnings

mark har uti förslaget uttryckligen tillerkänts tjensteman vid skogsstaten

och skogsläroverken samt allmän åklagare.

Hvad straffbestämmelserna för oloflig jagt å annans mark vidkommer,

. är uti propositionen föreslaget en väsentlig skärpning af desamma,

särskilt för de fall, att högvildt dervid fälts, sårats eller fångats.

Propositionen har, i motsats till komitéförslaget, upptagit den grundsats,

att böter för öfverträdelser af lagen om rätt till jagt skola i dess

helhet tillfalla kronan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Slutligen må nämnas, att uti propositionen föreslagits begränsning

till tjugo år af sådana aftala giltighet, som allenast eller hufvudsakligen

afse jagträtt.

Vid granskningen af de i propositionen innefattade lagförslagen har

utskottet endast beträffande följande punkter funnit anledning till någon

erinran.

Lagen om rätt till jagt.

2 §•

Bestämmelsen om betjentes vid skogsstaten och skogsläroverken rätt

att idka jagt å de områden, »som stå under deras bevakning», har synts

utskottet kunna gifva anledning till den tolkning, att denna rätt skulle

afse äfven disponerad kronojord, t. ex. boställen, i den mån dessa stälts

under tillsyn af skogsstatens tjensteman. Förslagets mening lärer emellertid

vara, att ifrågavarande betjentes jagträtt, liksom öfriga i paragrafen

omförmälda personers, skall gälla endast sådan jord, der jagträtten är

kronan tillhörig, och någon inskränkning uti boställshafvares rätt att

disponera jagträtten å sitt boställe torde ej hafva åsyftats. För att tydligt

utmärka detta har utskottet i förslagets redaktion företagit en mindre

jemkning.

10 §.

Det här förekommande uttrycket »någonderas folk» torde efter vanligt

språkbruk beteckna ett antal af minst två personer. Utskottet har

emellertid ansett det vara till fyllest, att den i paragrafen omförmälda

underrättelse delgifves en af jordinnehafvarens eller jagträttsinnehafvarens

folk och af denna anledning föreslagit utbyte af »någonderas folk» mot

det uti komiténs förslag använda uttrycket »någon af deras folk».

13 §.

Utöfver hvad denna paragraf innehåller hade uti motsvarande paragraf

af komitéförslaget intagits föreskrift derom, att vid jagt å område,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

som af annan innehafves, den jagande alltid skulle vara skyldig ersätta

skada, som af honom förorsakas, vare sig å mark, hägnad eller annat. Vid

förslagets granskning inför högsta domstolen ansågs detta stadgande böra

förtydligas derhän, att jagträttsinnehafvaren skulle stå i ansvar för skada,

som i paragrafen afsåges, vare sig den föröfvades af honom sjelf eller

annan, som han gifvit lof att jaga, eller af de vid jagten använda biträden

eller hundar.

Föredragande departementschefen fann emellertid, då det ej torde

kunna blifva föremål för tvekan, att den, som på straffbart sätt kränkt

annans rätt, derigenom ådroge sig skadeståndsskyldighet, ej anledning att

uti förslaget upptaga någon särskild föreskrift om skadeersättningspligt

vid jagtutöfning.

Herr Nilsson har nu uti sin motion följt den af högsta domstolen

gifna anvisningen och föreslagit bestämmelse derom, att vid jagt å område,

som af annan innehafves, jagträttsinnehafvaren såväl som den han

gifvit lof att jaga alltid skola vara skyldige att ersätta skada, som af den

jagande äfvensom de vid jagten använda biträden eller hundar förorsakas,

vare sig å mark, hägnad eller annat.

Utskottet vill för sin del på det sätt förorda detta förslag, att den

jagträttsinnehafvaren åliggande skyldigheten att gälda skadeersättning förtydligas

på sätt högsta domstolen ifrågasatt. Ett stadgande i sådan retning

lärer ingalunda vara obehöflig!. Väl är det stäldt utom tvifvel, att

skada, som genom brottslig åtgärd förorsakas, skall af den felande ersättas,

men deremot kan det vara synnerligen omtvistadt, huru långt skadeståndspligten

i öfrigt vid utöfning af jagträtt kan sträcka sig.

Vid sådant förhållande och då billigheten samt grunderna för denna

paragraf i öfrigt synas tala derför, att jordegaren beredes ersättning för

all skada, som af jagtens bedrifvande förorsakas, har utskottet funnit sig

böra till paragrafen foga ett tillägg i det af herr Nilsson föreslagna syfte.

16 §.

Den här stadgade skyldigheten för den, som upptagit lös hund, att

om upptagandet låta kungöra i »närmaste kyrkor», har synts utskottet innebära

ett onödigt besvär, då hundegarens intresse torde blifva tillbörligen

tillgodosedt derigenom, att sådant kungörande eger rum i tidning inom

orten samt i kyrkan för den församling, der upptagandet skett. Bestämmelsen,

sådan den föreslagits, skulle för öfrigt verka synnerligen ojemnt

i olika orter. På ena stället är antalet »närmaste kyrkor» helt ringa,

medan i andra trakter detsamma ofta uppgår till öfver tiotalet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Äfven i ett annat afseende har utskottet funnit ändring uti ifrågavarande

paragraf böra vidtagas. Detia gäller den från nuvarande jagtstadga

upptagna bestämmelsen, att lösen för upptagen hund skall utgifvas

med högre belopp för det fall, att »det oftare sker», d. v. s. att samma

hund upprepade gånger upptages såsom olofligen löpande lös å annans än

sin egares jagtmark.

Först och främst kan det möta stora svårigheter att bevisa förutsättningen

för det högre lösenbeloppets utgifvande, då hundar ofta sins

emellan kunna ega så stor likhet, att de näppeligen kunna från hvarandra

särskiljas, och dessutom är stegringen onödig, eftersom syftet med densamma

— att tvinga hundegarne att hålla ordentlig vård om sådana hundar,

som visa tendens att löpa omkring — i allt fall kraftigast främjas genom

föreskriften om skyldighet för hundegaren att till upptagaren lemna ersättning

för hundens föda och öfriga kostnader.

Bestämmelsens affattning lemnar dessutom rum för tvekan om dess

rätta betydelse, huruvida den skall anses innebära, att den högre lösen

skall utgifvas endast då samme hund blifvit mera än en gång af samma

person upptagen, eller om det skall vara tillfyllest, att det ådagalägges, att

upptagande af hunden, oafsedt hvar detta skett, egt rum minst en gång förut.

Af nu angifna orsaker har utskottet ansett bestämmelsen om lösenbeloppets

stegring böra helt och hållet utgå.

19 §.

Första punkten af denna paragraf är affattad i öfverensstämmelse

med motsvarande föreskrift i lagen om rätt till fiske. Utskottet har emellertid

ansett uttryckssättet uti 23 § af gällande jagtstadga vara i åtskilliga

hänseenden att föredraga. Derigenom förebygges all ovisshet .derom, att

jagträttsinnehafvaren eller de, som bemyndigats att bevaka hans rätt,

ega från en olofligen jagande taga äfven det villebråd, som genom den

olofliga jagten nedlagts, och derjemte eger bestämmelsen om rätt att behålla

det tagna »till dess domstolen sig utlåtit» större klarhet än det uttryck,

som från lagen om rätt till fiske upptagits uti nu föreliggande lagförslag

»till dess han rätt för sig bjuder». Sistnämnda uttryck kan gifva

anledning till sådan tolkning, att jagträttsinnehafvaren skulle vara skyldig

lemna ifrån sig hvad han tagit från den olofligt jagande, så snart denne

ersatt skadan, som genom jagten förorsakats; och han skulle således kunna

gå miste om den bevisning på oloflig jagt, som innehafvet af den jagandes

bössa och dylikt kan skänka. Till förebyggande häraf har utskottet ansett sig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

böra föreslå, att jagträttsinnehafvaren skall ega behålla det tagna, till dess

domstolen derom sig utlåtit.

20 §.

Den häri vidtagna ändringen utgör en följd af utskottets förslag att

till 13 § foga ett nytt moment.

Lagen om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen.

I öfverensstämmelse med komiténs förslag har uti propositionen

ifrågasatts att införa urbota bestraffning — i stället för, såsom nu är

stadgadt, tvåhundra kronors böter — såsom straffmaximum för oloflig jagt

å annans område, för så vidt högvildt. dervid fälts, sårats eller fångats.

Denna skärpning är efter utskottets åsigt alldeles för sträng och står ej i

öfverensstämmelse med den allmänna uppfattningen om straffvärd heten af

det brott, hvarom här är fråga.

Till fyllest torde vara, om straffmaximum för nämnda brott höjes

till femhundra kronors böter.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver det uti herr Wittsells

motion framstälda förslaget, hvilket åsyftar att utsträcka rätten att å

annans mark anställa eller fullfölja jagt å björn, varg, lo eller jerf till

att gälla äfven räf.

Detta förslag kan utskottet ej tillstyrka, då derigenom efter utskottets

åsigt skulle fullständigt omöjliggöras för jagträttsinnehafvare att

skydda sina jagtområden mot oloflig jagtutöfning. De ifrågasatta bestämmelserna

skulle för tjufskyttarne blifva en välkommen hjelp i deras försök

att ostraffadt få utöfva sitt brottsliga yrke; och man skulle derigenom i

sjelfva verket rent af hafva upphäft all kontroll å jagten på nyttigt

villebråd.

Under åberopande af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts

ifrågavarande proposition ej kan i oförändradt skick

bifallas, ville, i anledning af berörda proposition och

herr Nilssons motion n:o 163 samt med afslag å herr

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottet» Utlåtande N:o 40.

Wittsells uti motionen n:o 162 framstälda yrkande, för

sin del antaga följande

l:o) Lag

om rätt till jagt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga

jagtstadgan den 21 oktober 1864, äfvensom af hvad nämnda stadga innehåller

med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter förordnas

som följer:

1 §•

Å kronojord tillkomme jagträtten kronan, der ej i denna lag annorlunda

stadgas.

Kronan ege ock jagträtt å häradsallmänning, ehvad den står under

allmän vård eller delegarne sjelfva öfvertagit dess förvaltning.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

2 §•

Kronans jagträtt å dess hägnade

jagtparker och djurgårdar, å jord

hörande till de kungliga lustslotten

och andra till Konungens disposition

stål da lägenheter, å kungsgårdar,

kronoparker och all annan kronan

tillhörig odisponerad jord, äfvensom

å häradsallmänningar utöfvas af Konungen

sjelf och chefen för hans

hofjägeristat jemte dem, som vijl

sådana tillfällen äro följaktiga. A

nämnda områden, med undantag af

dem, som äro stälda till Konungens

2 §•

Kronans jagträtt å dess hägnade

jagtparker och djurgårdar, å jord

hörande till de kungliga lustslotten

och andra till Konungens disposition

stälda lägenheter, å kungsgårdar,

kronoparker och all annan kronan

tillhörig odisponerad jord, äfvensom

å häradsallmänningar utöfvas af Konungen

sjelf och chefen för hans

hofjägeristat jemte dem, som vigl

sådana tillfällen äro följaktiga. A

nämnda områden, med undantag af

dem, som äro stälda till Konungens

2

Bill. till Riksd. Prof. 1000. 7 Sami. Öl Höft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Kongl. Majtts förslag. Utskottets förslag.

disposition, må jagt idkas jemväl af

medlem af Kongl. huset, af chefen

för domänstyrelsen samt af landshöfdingarne

hvar och en inom sitt

län, jemte dem, som dessa personer

åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten

och skogsläroverken anstälda

tjensteman, hvar inom sitt tjenstgöringsområde.

Betjente vid skogsstaten

och skogsläroverken ege att å

de områden, som stå under deras

bevakning, idka jagt efter skadliga

rofdjur samt, med domänstyrelsens

för viss tid eller tills vidare lemnade

tillåtelse, äfven efter annat villebråd

eller visst slag deraf.

Utan Konungens särskilda tillåtelse

må dock ej i något af omförmälda

fall jagt idkas efter elg,

hjort, rådjur, vildren eller svan.

disposition, må jagt idkas jemväl af

medlem af Kongl. huset, af chefen

för domänstyrelsen samt af landshöfdingarne

hvar och en inom sitt

län, jemte dem, som dessa personer

åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten

och skogsläroverken anstälda

tjensteman, hvar inom sitt tjenstgöringsområde.

Betjente vid skogsstaten

och skogsläroverken ege att å

de områden, som i denna paragraf

af ses och stå under deras bevakning,

idka jagt efter skadliga rofdjur samt,

med domänstyrelsens för viss tid

eller tills vidare lemnade tillåtelse,

äfven efter annat villebråd eller visst

slag deraf.

Utan Konungens särskilda tillåtelse

må dock ej i något af omförmälda

fall jagt idkas efter elg,

hjort, rådjur, vildren eller svan.

3 §•

o

A oafvittrad jord, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande

anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej höra till

visst hemman, samt på öppna hafvet vare jagten fri för hvarje svensk

undersåte.

4 §•

Enskild jordegare hafve jagträtt å sin jord. Jagträtt tillkomme ock

boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets eller kronohemmanets

egor, delegare i sockenallmänning, byaskog eller dylik samfäld jord å densamma,

allmän inrättning å jord, som derunder lyder, samt stad å dess

jord. Afgärda by kåfve jagträtt allenast å sina egor inom hank och stör.

Ä samfäld jord må ej en delegare utan de öfrigas samtycke upplåta

jagträtt åt någon, som ej är delegare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

11

5 §•

Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej

annorledes aftalas, den jagt, som till jorden hörer.

Angående tiden för beståndet af aftal, hvarigenom någon till annan

upplåter sin jagträtt, är särskildt stadgadt.

6 §.

Är genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,

dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan

sägs bestämdt om någons rätt till jagt, vare det gällande.

7 §•

Om lapparnes rätt till jagt i vissa delar af riket galle hvad särskildt

är stadgadt.

8 §•

Å jord, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke

någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga rofdjur.

9 §•

Har någon ringat björn i ide, hatve ensam rätt att jagten fullfölja,

och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur idet uppskrämma.

Vill man å annans område eljest jaga björn eller jaga varg, lo eller

järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å området eger. Har

något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jagträttsinnehafvaren

ej jagten hindra, utan tage del deri; vill han ej deltaga, ege

den, som tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de djur af nämnda

slag han dervid må fälla.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Kongl. Maj:ts förslag.

10 §.

Hvar som under idkande af loflig

jagt sårar villebråd så, att det faller

å annans område inom ett hundra

meter från gränsen, må tillvarataga

och behålla villebrådet. Är det elg,

hjort, rådjur eller vildren, må den

jagande dock ej från stället bortföra

djuret utan i närvaro af två oj afviga

vittnen, och vare han dessutom pligtig

att, sist å andra dagen sedan

djuret fäldes, om förhållandet underrätta

jagträttsinnehafvaren eller den,

som innehar området, eller någonderas

folk. Försummar den jagande

något af hvad sålunda föreskrifvits

eller öfverskrider han eljest sin rätt

att å annans område tillvarataga

villebråd, varde ansedd såsom den

der olofligen jagat å annans område.

Har någon å eget område eller

eljest lofligen drifvit upp björn, varg,

lo eller järf, ege han rätt att jagten

in på annans område fullfölja.

Utskottets förslag.

10 §.

Hvar som under idkande af loflig

jagt sårar villebråd så, att det faller

å annans område inom ett hundra

meter från gränsen, må tillvarataga

och behålla villebrådet. Är det elg,

hjort, rådjur eller vildren, må den

jagande dock ej från stället bortföra

djuret utan i närvaro af två ojäfviga

vittnen, och vare han dessutom pligtig

att, sist å andra dagen sedan

djuret fäldes, om förhållandet underrätta

jagträttsinnehafvaren eller den,

som innehar området, eller någon af

deras folk. Försummar den jagande

något af hvad sålunda föreskrifvits

eller öfverskrider han eljest sin rätt

att å annans område tillvarataga

villebråd, varde ansedd såsom den

der olofligen jagat å annans område.

Har någon å eget område eller

eljest lofligen drifvit upp björn, varg,

lo eller järf, ege han rätt att jagten

in på annans område fullfölja.

11 §•

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, skadligt rofdjur, då

må han det fälla och behålla.

12 §.

Till skadliga rofdjur hänföras enligt denna lag björn, varg, lo, järf,

räf, mård, utter, säl, örn, berguf, hök och falk.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

13

Utskottets förslag.

13 §.

Utan särskildt tillstånd af den,

som jorden innehar, må jagträttsinnehafvare

ej idka jagt i gård eller

trädgård, icke heller, under tiden

från och med den 1 maj till dess

grödan är afmejad, å åker, som är

med säd eller gräs besådd.

Vid jagt å område, som af annan

innehafves, vare jagträttsinnehafvaren

skyldig ersätta all skada, som å mark,

hägnad eller annat förorsakas vare

sig af honom sjelf eller af annan,

som han gifvit lof att jaga, eller af

de vid jagten använda biträden eller

hundar.

14 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller drifva till sig villebråd från

annans område.

15 §.

Med skjutgevär må icke någon utan tillstånd af jagträttsinnehafvaren

färdas öfver jagtområde, med mindre det efter omständigheterna uppenbarligen

sker i lofliga ärenden och hund, om sådan medföres, hålles kopplad.

Kongl. Maj:ts förslag.

13 §.

Utan särskildt tillstånd af den,

som jorden innehar, må jagträttsinnehafvare

ej idka jagt i gård eller

trädgård, icke heller, under tiden

från och med den 1 maj till dess

grödan är afmejad, å åker, som är

med säd eller gräs besådd.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

16 §.

16 §.

Okopplad hund må ej någon utan Okopplad hund må ej någon utan

lof medföra eller insläppa, i annans lof medföra eller insläppa i annans

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Kongl. Maj.is förslag. Utskottets förslag.

hägnade jagtpark eller djurgård; sker

det, vare hunden förverkad.

Löper hund eljest olofligen lös å

annans än hundens egares jaktmark,

hafve jagträttsinnehafvaren rätt att

låta upptaga hunden; dock åligge

honom att om upptagandet ofördröjligen

tillsäga hundens egare eller,

derest denne ej är känd eller icke

kan träffas, låta kungöra i närmaste

kyrkor och i tidning inom orten.

Vill egaren återfå hunden, löse den

med fem kronor eller, der det oftare

sker, tio kronor jemte ersättning

hvarje gång för hundens föda och

öfriga kostnader. Har ej egaren utlöst

hunden inom åtta dagar efter

erhållen tillsägelse om upptagandet

eller inom sextio dagar från det

kungörelsen varit uppläst och i tidning

införd, vare hunden förverkad.

Vill jagträttsinnehafvaren hellre taga

lösen, vare hundens egare skyldig

att sådan enligt förut angifna grunder

utgifva, såframt talan derom instämmes

inom trettio dagar efter

det hunden varit att anse som förverkad.

hägnade jagtpark eller djurgård; sker

det, vare hunden förverkad.

Löper hund eljest olofligen lös å

annans än hundens egares jagtmark,

hafve jagträttsinnehafvaren rätt att

låta upptaga hunden; dock åligge

honom att om upptagandet ofördröjligen

tillsäga hundens egare eller,

derest denne ej är känd eller icke

kan träffas, låta kungöra i kyrkan

för den församling, der hunden blifva

upptagen, och i tidning inom

orten. Vill egaren återfå hunden,

löse den med fem kronor jemte ersättning

för hundens föda och öfriga

kostnader. Har ej egaren utlöst

hunden inom åtta dagar efter erhållen

tillsägelse om upptagandet

eller inom sextio dagar från det

kungörelsen varit uppläst och i tidning

införd, vare hunden förverkad.

Vill jagträttsinnehafvaren hellre taga

lösen, vare hundens egare skyldig

att sådan enligt förut angifna grunder

utgifva, såframt talan derom instämmes

inom trettio dagar efter det

hunden varit att anse som förverkad.

17 §•

Katt, som anträffas i skog eller hage, må saklöst dödas.

18 £.

Jagar någon olofligen på annans område, straffes efter allmänna

strafflagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

15

Hav han vid jagten fångat eller dödat villebråd, vare villebrådet

eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkadt till jagträttsinnehafvaren

eller, om villebrådet fälts å kronojord, der jagträtten icke

tillkommer annan än kronan, eller å häradsallmänning, till åklagaren.

Kong1. Maj:ts förslag.

19 §.

Anträffas å bar gerning någon,

som olofligen jagar å annans område,

må den, som der eger jagträtt,

och jordens innehafvare äfvensom

deras folk af den jagande taga bössa,

jagtredskap och hundar till vedermäle

och pant samt behålla det, tijl

dess han rätt för sig bjuder. A

kronojord, der jagträtten icke tillkommer

annan än kronan, så ock å

häradsallmänning hafve tjensteman

och betjente vid skogsstaten eller

skogsläroverken samt allmän åklagare

enahanda rätt.

20 §.

Ofverträder någon förbud, som

i 9 § 1 inom., 14 §, 15 § eller 16

§ 1 mom. är meddeladt, och är förseelsen

ej att hänföra till oloflig jagt

å annans område, straffes med böter

från och med fem till och med ett

hundra kronor. Bryter någon emot

hvad i 13 § är föreskrifvet, bete

från och med fem till och med femtio

kronor.

Utskottets förslag.

Anträffas å bar gerning någon,

som olofligen jagar å annans område,

må den, som der eger jagträtt,

och jordens innehafvare äfvensom

deras folk af den jagande taga, utom

det förverkade villebrådet, bössa, jagtredskap

och hundar samt till vedermäle

och pant behålla det, till dess

domstolen i målet sig utlåtit. Å

kronojord, der jagträtten icke tillkommer

annan än kronan, så ock å

häradsallmänning hafve tjensteman

och betjente vid skogsstaten eller

skogsläroverken samt allmän åklagare

enahanda rätt.

20 §.

Ofverträder någon förbud, som

i 9 § 1 mom., 14 §, 15 § eller 16

§ 1 mom. är meddeladt, och är förseelsen

ej att hänföra till oloflig jagt

å annans område, straffes med böter

från och med fem till och med ett

hundra kronor. Bryter någon emot

hvad i 13 § 1 mom. är föreskrifvet,

höte från och med fem till och med

femtio kronor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

21 §.

Förbrytelser emot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons

rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i kronans,

menighets eller allmän inrättnings rätt, ege tjensteman och betjente vid

skogsstaten och skogsläroverken jemte allmän åklagare att derå tala och

njute de enahanda vitsord, som tillkommer dem, hvilka rättens eller Konungens

befallningshafvandes bud och ärenden gå.

22 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901; dock att hvad i

5 § 1 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är upplåten

före utfärdandet af jagtstadgan den 21 oktober 1864.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 24 kap.

jande ändrade lydelse:

Kongl. Maj.is förslag.

För oloflig jagt å annans område,

som ej till jagtpark eller djurgård

inhägnad! är, bötes högst tvåhundra

riksdaler.

13 § strafflagen skall erhålla föl
-

Utskottets förslag.

För oloflig jagt å annans område,

som ej till jagtpark eller djurgård

inhägnad! är, bötes högst tvåhundra

riksdaler.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Kongl. Maj:ts förslag.

Är djur, som i 12 § 2 mom.

sägs, dervid fäldt, såradt eller fångadt;

vare straffet böter, ej under

tjugo riksdaler, eller fängelse i högst

sex månader.

Utskottets förslag.

■. • rf, v. . »I j''

Är djur, som i 12 § 2 mom.

sägs, dervid fäldt, såradt eller fångadt;

vare straffet böter, ej under

tjugo riksdaler.

3:o) Lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss

tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller

hufvudsakligen upplåtelse af jagträtt eller af rätt till aftorkning af skog

annorledes än till husbehof, vare det ej gällande öfver tjugo år.

Stockholm den 22 april 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer

beträffande förslaget till lag om rätt till jagt:

vid 3 § af herr N. Nilsson, som ansett, att denna paragraf bort

erhålla följande lydelse: »På öppna hafvet vare jagten fri för hvarje svensk

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 7 Sami. 31 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

undersåte. Å oafvittrad jord,, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande

anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej höra

till visst hemman, skall jagten genom Konungens befallningshafvandes försorg

för det allmännas räkning utarrenderas»;

vid 13 och 20 §§ af herrar Hasselrot, Lundström, Leman, af Ekenstam,

Hedenstierna och Danckwardt-Lillieström, hvilka ansett, att den af

Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen af nämnda paragrafer bort oförändrad

tillstyrkas;

vid 19 § af herr Johanson;

samt af herr Lindhagen, som ansett de af utskottet föreslagna ändringarna

uti 2, 10, 16 och 19 §§ ej erforderliga.

•dailtsfejtih iiMMjj Ofjf ‘jo! inbh :?!>« j > ] ''!•: ; f buifuiil tätt

Herrar Husberg, Almgren och Zetterstrand hafva begärt få antecknat,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Antecknas skulle jemväl, att herrar Bandqvist och F. Andersson ej i

den slutliga behandlingen tagit de!.

''■••-i J4» i5* niwjn r>!j: * * *: j;»• J i >. .... * *,vin < }»•*•*

•• ■ !'' Ia till m''t, r !: ‘ \ -.j

t:rj

Atfiö) ■ .biUilhhl

(jod ''}.>:•{

iM Blliiob !i. ,j tv-iiiO j. y; f tf ö

Stockholm 1900. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt A Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1900:117 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflage s. 1 i texten